Ut­lå­tan­de gäl­lan­de Ålands lag­tings be­slut be­slut 11.4.2012 om an­ta­gan­de av land­skaps­lag om 1) änd­ring av land­skaps­la­gen om tillämp­ning i land­ska­pet Åland av riks­för­fatt­ning­ar om pro­dukt­sä­ker­het och 2) änd­ring av 49 § land­skaps­la­gen om mil­jö­skydd

Till Rebuplikens President

Hänvisning: Justitieministeriets brev 2.5.2012 gällande ärendena nr 14-16/08/2012

Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 11.4.2012 om antagande av landskapslag om

1. ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om produktsäkerhet och
2. ändring av 49 § landskapslagen om miljöskydd

Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sitt beslut antagit en landskapslag om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om produktsäkerhet. Ändringen i landskapslagen om miljöskydd är en därtill anknuten teknisk lagändring.

Landskapslagen om produktsäkerhet är en så kallad blankettlag. I den har tagits in ändringar i och tillägg till rikets lag för att anpassa landskapslagen till situationen
i landskapet. Syftet med landskapslagen är att den reglering i riket som förnyats skall kunna tillämpas i landskapet. Det är fråga om konsumentsäkerhetslagen (920/2011), lagen om leksakers säkerhet (1154/2011) och lagen om underrättelser till Europeiska kommissionen om marknadskontrollen av vissa produkter som medför risk (1197/2009). Landskapslagens rubrik ändras.

Landskapslagen leder till att produktsäkerhetskraven på varor och tjänster som erbjuds konsumenter för enskilt bruk skärps. En central ändring är att en tjänsteleverantör skall göra en skriftlig anmälan till Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet (ÅMHM) innan han eller hon börjar tillhandahålla en konsumenttjänst om tjänsten är förenad med betydande risker. Anmälan skall också göras om det sker en väsentlig förändring i verksamheten eller om leverantören byts ut.

Regleringen i landskapslagen hänför sig till ett flertal lagstiftningsområden. Landskapet har lagstiftningsbehörighet på en del av dessa områden medan riket har lagstiftningsbehörighet på andra. Bestämmelserna i landskapslagen riktar sig till näringsidkare och reglerar deras verksamhet. Tyngdpunkten i lagstiftningen är således i näringslagstiftningen. På detta område har lagtinget enligt 18 § 22 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet med vissa begränsningar, som inte nu är aktuella.

Landskapslagen gäller också konsumentskydd, otillbörligt förfarande i näringsverksamhet, standardisering samt utsöknings- och rättsväsendet. På dessa områden har riket lagstiftningsbehörighet enligt 27 § 10, 19 och 23 punkten självstyrelselagen. Då det är fråga om en så kallad blankettlag motsvarar regleringen i landskapslagen inom dessa områden regleringen i rikslagen och har med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen kunnat tas in i landskapslagen för vinnande av enhetlighet och överskådlighet.

I landskapslagen ingår stadganden om myndigheter. Enligt 18 § 1 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och i fråga om de myndigheter och inrättningar vilka lyder under den.

Ett syfte med landskapslagen är att hindra att produkter och tjänster som kan förorsaka personskador får utbredning. Landskapslagen kan därför också hänföras till området för hälsovård. Enligt 18 § 12 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet även beträffande hälso- och sjukvård med vissa undantag som det nu inte är fråga om.

Delegering av normgivningsmakt

Enligt 21 § 1 mom. självstyrelselagen kan landskapsregeringen med stöd av ett bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar i angelägenheter som hör till landskapets behörighet. Genom landskapslag skall utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag. Begränsningen har sin motsvarighet i 80 § Finlands grundlag. Det skall tydligt framgå hur normgivningsmakten delegeras och vilka områden och vilka angelägenheter delegeringen gäller. Om delegeringen av normgivningsmakten inte fyller de krav som ställs i grundlagen, står den i strid med 27 § 1 punkten självstyrelselagen som hänför avvikelse från grundlag till rikets behörighet. I så fall utgör ett delegeringsstadgande en behörighetsöverskridning.

Enligt 8 § 2 mom. landskapslagen kan landskapsregeringen inom landskapets behörighet i landskapsförordning besluta om genomförandet i landskapet av Europeiska unionens direktiv rörande angelägenheter som avses i denna lag. Delegeringen är enligt sin ordalydelse vag men omfattande. Enligt 1 § 2 mom. den gällande landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om produktsäkerhet, som nu inte ändras, träder ändringar av de riksförfattningar som lagen avser automatiskt samtidigt i kraft i landskapet. Detta innebär att till den del riket genomför direktiv genom att ändra nämnda riksförfattningar med lagstiftning kommer genomförandet även i landskapet att ske på lagnivå. Såsom delegeringen är avfattad förefaller den att ge landskapsregeringen möjligheter att utfärda kompletterande förordningar för att genomföra direktiv ”som gäller angelägenheter som avses i denna lag” även till den del de skall genomföras med lag. Landskapet har därför överskridit sin behörighet.

Grundrättigheter

Enligt 28 § konsumentsäkerhetslagen har en tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till ett område eller till en lokal eller annat utrymme, om detta behövs med tanke på övervakningen. Tillsynsåtgärderna får dock utsträckas till sådana utrymmen som är avsedda för boende endast om det finns skäl att misstänka att någon har begått ett hälsobrott som avses i 44 kap. 1 § strafflagen. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 17 § i den tidigare men nu upphävda lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet (75/2004). Högsta domstolen konstaterade med anledning av denna paragraf i ett utlåtande 20.12.2005 att stadgandet grep in i skyddet för bl.a. privatlivet som skyddas i 10 § Finlands grundlag men att riket enligt 27 § 1 punkten självstyrelselagen hade lagstiftningsbehörighet på området och stadgandet i landskapslagen som blankettlag endast återgav regleringen i rikslagen. Med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen hade stadgandet kunnat tas in i landskapslagen. Det finns inte skäl att i detta ärende avvika från denna ståndpunkt.

Det ingår stadganden om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter till åklagar- och polismyndigheter samt till tillsynsmyndigheter i 27 § konsumentsäkerhetslagen (33 § i den tidigare lagen). Landskapet har av samma orsak som gäller för 28 § konsumentsäkerhetslagen kunnat reglera denna fråga genom blankettlagen.

Vite, besvär och straff

I 45 och 50 § konsumentsäkerhetslagen regleras utsättande och utdömande av vite. Enligt 18 § 26 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om utsättande och utdömande av vite inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet varför stadgandena inte föranleder någon anmärkning.

I 6 § landskapslagen stadgas om besvär. Där hänvisas till besvärsstadgandena i 48 och 49 § konsumentsäkerhetslagen. Stadgandena överensstämmer med 25 § självstyrelselagen och har därför kunnat tas in i landskapslagen.

I 7 § landskapslagen hänvisas till 50 § konsumentsäkerhetslagen. Det är fråga stadgande om beläggande med straff och storleken av straff även inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Enligt 18 § 25 punkten självstyrelselagen har landskapet behörighet angående detta område.

Slutsats

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att de granskade landskapslagarna faller inom landskapets behörighet förutom stadgandet i 8 § 2 mom. landskapslagen om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om produktsäkerhet, som utgör en behörighetsöverskridning. Därför hemställer Högsta domstolen att 8 § 2 mom. landskapslagen förordnas att förfalla. Stadgandet torde dock inte ha en avgörande betydelse för tillämpningen av landskapslagen i övrigt, varför den till övriga delar kan förordnas att träda i kraft.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.