Europarättsliga avgöranden

Rättegångsförfarandet – Huvudförhandling i hovrätten
Grundlagen – Grundläggande rättigheter – Grundlagens företräde
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter
Extraordinärt ändringssökande – Klagan

Diarienr: H2013/18
Givet: 17.2.2015
Liggare: 341

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning.

A, som i tingsrätten dömts till straff för brott, hade överklagat till hovrätten och yrkat att åtalen skulle förkastas. A hade kallats att infinna sig personligen till hovrättens huvudförhandling för utredning av saken vid äventyr att besvären avskrivs om han uteblir. På grund av A:s utevaro avskrev hovrätten besvären med undantag för frågan om straffmätning, trots att A:s försvarare varit närvarande vid huvudförhandlingen.

I anledning av A:s klagan ansåg Högsta domstolen att avskrivningen av besvären med stöd av 12 kap. 29 § och 26 kap. 20 § 1 mom. rättegångsbalken i detta fall skulle strida mot artikel 6 punkt 3 c i människorättskonventionen och 21 § grundlagen på ett sådant uppenbart sätt som avses i 106 § grundlagen. Då de nämnda bestämmelserna i rättegångsbalken inte borde ha tillämpats i målet undanröjdes besluten om avskrivning av besvären. Hovrättens senare avgivna dom i huvudsaken upphävdes och saken återförvisades till hovrätten för ny behandling. Jfr KKO:2012:49 KKO:2011:30 KKO:2004:94.

Plenum

RB 12 kap 29 §
RB 26 kap 20 § 1 mom
GrL 21 §
GrL 106 §
Europeiska människorättskonventionen art 6.3 c

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Tusby tingsrätts dom 10.1.2011

Tingsrätten dömde A för två grova skattebedrägerier, grovt bokföringsbrott, grov oredlighet som gäldenär och för registeranteckningsbrott till ett gemensamt fängelsestraff på 1 år och 8 månader och bestämde att A, solidariskt med andra svarande, skulle betala skadestånd till målsägandena.

A ansågs i egenskap av en person som med en annan person utövade faktisk bestämmanderätt i X Ab tillsammans och i samråd under tiden 15.5 – 15.12.2003 för att undgå skatt ha förvanskat X Ab:s beskattningsbara inkomst och beloppet av redovisad mervärdesskatt genom att låta bli att i bokföringen ta upp och för skatteförvaltningen redovisa skattepliktig försäljning för tiden 1.4 – 23.10.2003 sammanlagt 251 641,24 euro. Förfarandet hade medfört att mervärdesskatten för X Ab:s försäljning bestämdes till ett belopp som var 45 377 euro för långt och att inkomstskatten för näringsverksamheten blev 59 816 euro för låg (grovt skattebedrägeri, punkt 3).

A ansågs i egenskap av en person som med en annan person utövade faktisk bestämmanderätt i Y Ab tillsammans och i samråd

• genom att 10.9.2003 – 20.9.2004 förstöra Y Ab:s hela bokföringsmaterial ha försvårat möjligheten att få en riktig och tillräcklig bild av resultatet av den bokföringspliktiga verksamheten och ekonomiska ställningen (grovt bokföringsbrott, punkt 20),
• under tiden 10.4 – 15.12.2003 i syfte att undgå skatt ha gett skattemyndigheterna oriktiga uppgifter för bolagets vidkommande om sådant som påverkade påförandet av skatt genom att i de månatliga övervakningsdeklarationerna angående mervärdesskatten ha deklarerat skatten för försäljning till ett för lågt belopp och skatteavdragen för köp till ett för högt belopp samt i syfte att undgå skatt ha försummat att lämna övervakningsdeklarationer för redovisningsmånaderna 7 – 10/2003 med den följd att mervärdesskatten för Y Ab hade påförts till ett belopp som var 154 243 euro för lågt,
• och genom att under tiden 15.4.2003 – 31.1.2004 vid månatliga inbetalningar på eget initiativ av verkställd förskottsinnehållning och av arbetsgivaren betalade socialskyddsavgifter för bolagets räkning ge skattemyndigheterna oriktiga uppgifter om sådant som påverkade bestämmandet av skatt samt genom att i syfte att undgå skatt underlåta att lämna månatliga deklarationer för redovisningsmånaderna 1 – 12/2003 och att lämna årsdeklaration för kalenderåret 2003 för utbetalade löner på ca 640 000 euro, för verkställda förskottsinnehållningar och för socialskyddsavgifter betalade av arbetsgivaren med påföljd att arbetsgivaravgifterna påförts till ett belopp som var 175 815 euro för lågt (grovt skattebedrägeri, punkt 21) samt
• under tiden 30.3 – 21.10.2003 utan affärsekonomiska eller annars godtagbara skäl ha förstört, donerat eller annars överlåtit egendom tillhörande bolaget, genom att överföra tillgångar från bolagets bankkonto till bankkonton som öppnats som hjälpmedel vid brott, sammanlagt 844 212 euro (grov oredlighet som gäldenär, punkt 22).

A ansågs dessutom tillsammans med en annan person ha lämnat en oriktig uppgift till en myndighet i syfte att orsaka ett rättsligt betydelsefullt fel i ett allmänt register, genom att till handelsregistret anmäla J för att registreras som C Ab:s enda egentliga styrelsemedlem och V som bolagets revisor, fastän dessa inte hade samtyckt till det eller på något sätt deltagit i bolagets verksamhet. J:s och V:s namnteckningar på de dokument som lämnats till handelsregistret hade förfalskats (registeranteckningsbrott, punkt 34).

Åtalet mot A enligt punkt 4 för påstådd grov oredlighet som gäldenär begången 1.4 – 31.10.2003 förkastades, eftersom det inte hade visats att det i åtalet beskrivna förfarandet skulle ha medfört att X Ab blev betalningsoförmöget eller att betalningsförmågan avsevärt skulle ha försämrats. X Ab:s konkursbos skadeståndsyrkande, som hade byggt på att bolaget tillhörig egendom hade förstörts eller orättmätigt överlåtits till ett värde av 251 641 euro, godkändes till den del skadeståndet som skulle betalas till Skatteförvaltningen inte skulle dras av, dvs. beträffande 146 448 euro.

Målet har avgjorts av tingsdomare Timo Pirttijärvi, tingsdomare Yrjö Vannela och tingsdomare Marja Terttu Mälkki.

Helsingfors hovrätts beslut 6.9.2012 nr 2400 och 24.9.2012 nr 2587

Sedan åklagaren, X Ab:s och Y Ab:s konkursbon, A samt vissa andra svarande hade överklagat tingsrättens dom genom besvär, hade hovrätten bestämt att huvudförhandling i målet skulle hållas under tiden 3.9 – 1.11.2012, till vilken A kallades till sammanträden 6.9.2012 för behandling av den första helheten (punkt 3 och 4) och 24.9.2012 för behandling av den andra helheten (punkt 20 – 22 och 34) att infinna sig personligen vid äventyr att besvären avskrivs, om han uteblir.

Hovrätten avskrev besvären beträffande den första helheten genom sitt beslut 6.9.2012 och beträffande den andra delen genom sitt beslut 24.9.2012, eftersom A hade uteblivit från huvudförhandlingen till vilken han i egenskap av den som överklagat hade kallats att infinna sig personligen.

Hovrätten bestämde också att A:s överklagande angående straffmätningen skulle avgöras i skriftligt förfarande.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Paula Koski, Liisa Lehtimäki och Johanna Jylhä. Marika Kari var föredragande.

Överklagandet i Högsta domstolen

A yrkade i sin klagan att hovrättens beslut skulle undanröjas och att målet skulle återförvisas till hovrätten för fortsatt behandling.

Åklagaren samt X Ab:s och Y Ab:s konkursbon bemötte klagan och yrkade avslag.

Behandlingen av ansökan i Högsta domstolen

A:s klagan har efter förordnande av Högsta domstolens president avgjorts i plenum till den del besvären har avskrivits.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet

1. Tingsrätten hade tillräknat A två grova skattebedrägerier, grovt bokföringsbrott, grov oredlighet som gäldenär och registeranteckningsbrott samt för detta dömt honom till ett gemensamt fängelsestraff på 1 år och 8 månader och ålagt honom att solidariskt med några andra svarande betala skadestånd och ersättning för rättegångskostnader till Skatteförvaltningen, X Ab:s konkursbo och Y Ab:s konkursbo.

2. A, åklagaren, de nämnda konkursbona samt 12 andra svarande hade anfört besvär över tingsrättens dom hos hovrätten. A hade yrkat att huvudförhandling skulle hållas. I sina besvär har A yrkat att åtalen ska förkastas, att de två fängelsestraff som han ådömts tidigare ska anses vara en tillräcklig påföljd för gärningarna eller att straffet åtminstone ska sättas ned och att han ska befrias från ersättningsskyldigheten eller att den åtminstone sätts ned. Dessutom har A yrkat att tiden för frihetsberövande rättas.

3. Hovrätten hade bestämt att huvudförhandling i målet skulle hållas 3.9 – 1.11.2012. A hade kallats till huvudförhandling 6.9.2012 angående del II i målet, å ena sidan personligen i egenskap av den som överklagat, vid äventyr att besvären avskrivs om han uteblir, å andra sidan personligen vid vite såsom kallad av åklagaren för utredning av saken samt dessutom, med anledning av de besvär som anförts av några andra som hade överklagat, personligen eller företrädd av ombud vid äventyr att saken kan avgöras även om han inte är närvarande. A har kallats till huvudförhandling 24.9.2012 angående delarna III och IV i målet i egenskap av ändringssökande personligen vid äventyr att besvären kan avskrivas om han uteblir samt med anledning av att några andra hade överklagat, själv eller företrädd av ombud vid äventyr att målet kan avgöras även om han uteblir.

4. A hade inte infunnit sig till huvudförhandlingen 6.9.2012 och åklagaren hade då yrkat att besvären skulle avskrivas. A:s försvarare, advokat K som hade varit närvarande hade motsatt sig att besvären avskrivs och ansett att besvären inte borde få avskrivas åtminstone beträffande delarna III och IV, eftersom A hade haft motiverad anledning att uppfatta att dessa var separata helheter. Genom sitt beslut som avkunnades samma dag har hovrätten på grund av A:s utevaro avskrivit hans besvär beträffande punkterna 3 och 4 i del II. Hovrätten har som skäl uttalat att det hade varit nödvändigt att A var personligen närvarande vid den flera dagar långa huvudförhandlingen som skulle inledas 6.9.2012, eftersom syftet med sammanträdet var att behandla frågor om vilka A skulle höras personligen.

5. A hade inte heller infunnit sig till huvudförhandlingen 24.9.2012, då åklagaren hade yrkat att hans besvär skulle avskrivas. Advokat K som var närvarande hade motsatt sig att besvären skulle avskrivas. Enligt K borde åtminstone straffmätningen och yrkandet om att korrigera tiden för frihetsberövande behandlas i skriftligt förfarande. K hade dessutom begärt att besvären i fråga om skadeståndets belopp skulle behandlas i huvudförhandling eller åtminstone skriftligen. Enligt K skulle punkt 22 i del III angående oredlighet som gäldenär ha kunnat avgöras genom skriftligt förfarande. Hovrätten har genom sitt beslut som avkunnades samma dag och av de skäl som nämns i föregående punkt avskrivit A:s besvär beträffande punkt 20, 21, 22 och 34 i del III och IV.

6. Hovrätten har i sina nämnda beslut dessutom uttalat att A:s överklagande beträffande straffmätningen avgörs i skriftligt förfarande. Hovrätten har genom sin dom 28.2.2013 skärpt A:s straff till två års fängelse, korrigerat tiden för frihetsberövande, höjt de ersättningar som A har dömts att betala till X Ab:s konkursbo och Y Ab:s konkursbo samt ålagt A att betala ersättning till A:s konkursbo för rättegångskostnaderna.

Frågeställningen

7. A:s besvär har på ovan konstaterat sätt avskrivits i hovrätten till den del en behandling av dem har ansetts kräva att A hörs personligen i huvudförhandling i hovrätten. A:s försvarare, advokat K hade haft för avsikt att försvara sin huvudman under hovrättens huvudförhandlingar som hade utsatts till 6.9.2012 och 24.9.2012, till vilka vid sidan av A själv hade kallats flera målsägande, vittnen och medåtalade för att höras angående åtalspunkterna som gällde A.

8. I Högsta domstolen är det fråga om huruvida rådande tolkning av grundläggande och mänskliga rättigheter förutsätter att rätten för svaranden i ett brottmål att försvara sig innebär att svarandens besvär inte till någon del får avskrivas enligt 26 kap. 20 § 1 mom. rättegångsbalken, även om denne såsom kallad att infinna sig personligen inte är närvarande vid hovrättens huvudförhandling utan endast är företrädd av ett ombud. Samtidigt är det fråga om tillämpning av grundlagens 106 § försåvitt det skulle anses att en tillämpning av bestämmelsen i rättegångbalken leder till en konflikt med krav som följer av grundläggande och mänskliga rättigheter.

Tillämpliga rättsregler och rättspraxis

9. Enligt 26 kap. 20 § 1 mom. rättegångsbalken ska den del av besvären som huvudförhandlingen gäller avskrivas, om ändringssökanden uteblir från huvudförhandlingen. Enligt 12 kap. 29 § rättegångsbalken ska en part, som trots att han har förelagts att personligen infinna sig till domstolen låter sig företrädas av ett ombud och inte har laga förfall, anses ha uteblivit.

10. I grundlagens 21 § garanteras var och en rättvis rättegång. I artikel 6.1 i Europeiska människorättskonventionen finns en bestämmelse om vars och ens rätt till rättvis rättegång. Enligt punkt 3 c i artikeln har envar som har anklagats för ett brott rätt att försvara sig personligen eller genom ett rättegångsbiträde som han själv har utsett.

11. Bestämmelsen i 26 kap. 20 § 1 mom. rättegångsbalken har fått sin nuvarande utformning genom lagen 381/2003 som trädde i kraft 1.10.2003. I förarbetena som ledde till lagändringen fästes uppmärksamhet vid Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis, i vilken upprepade gånger hade ansetts att rättvis rättegång i brottmål kräver att svaranden får försvara sig genom ombud, även om svaranden har kallats att infinna sig personligen till behandlingen av målet. I domen Lala och Pelladoah mot Nederländerna 22.9.1994, Van Geyseghem mot Belgien 21.1.1999 samt Stroek och Goedhart mot Belgien 20.3.2001 har människorättsdomstolen anfört att svarandens utevaro i ett brottmål inte berättigade att han förvägrades rätten att försvara sig genom ombud. Å andra sidan ansågs, främst med hänvisning till domen Eliazer mot Nederländerna 16.10.2001, rättspraxis då ha lämnat rum för tolkning (RP 91/2002 rd s. 12).

12. I den ovan nämna regeringspropositionen föreslogs en bestämmelse (s. 47) att besvär i brottmål inte längre skulle få avskrivas, om ändringssökanden är en svarande i ett brottmål som har kallats att personligen infinna sig till huvudförhandlingen men sänder ett ombud i sitt ställe. Huvudförhandling skulle i detta fall, om det fanns skäl, ha kunnat hållas och målet avgöras trots svarandens utevaro. Förslaget godkändes dock inte. Lagutskottet ansåg att tolkningen i regeringens proposition av konventionen om de mänskliga rättigheterna inte var ostridig liksom inte heller behovet av de föreslagna ändringarna och att de skulle medföra en del hinder i hovrätternas arbete (LaUB 27/2002 rd s. 18–19). Lagen stiftades i enlighet med lagutskottets betänkande.

13. Högsta domstolen har utifrån i sina prejudikat HD 2011:30 och HD 2012:49 behandlat frågan om hur bestämmelsen i 26 kap. 20 § rättegångsbalken angående svarandens utevaro ska tillämpas med beaktande av Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis. Högsta domstolen har ansett bl.a. att Europeiska människorättskonventionens artikel 6 samt Europeiska människorättsdomstolens fasta praxis kräver att en domstol vid tillämpningen av rättegångsbalken och lagen om rättegång i brottmål tillämpar lagbestämmelserna så smidigt som möjligt och försöker säkerställa svarandens möjligheter att försvara sig även i det fall att en svarande som förpliktats att infinna sig personligen till sammanträdet har uteblivit och endast ombudet finns på plats. Domstolen måste bedöma om det är nödvändigt att svaranden är personligen närvarande för utredning av saken. Vid behov måste man åtskilja de delar av överklagandet som kan avgöras utan att huvudförhandling hålls (HD 2011:30, punkt 11).

14. Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2011:30 även beaktat människorättsdomstolens avgörande i målet Kari-Pekka Pietiläinen mot Finland 22.9.2009, men bedömt att omständigheterna i det föreliggande fallet avvek från målet Pietiläinen, där människorättsdomstolen hade ansett at hovrättens avskrivningsbeslut hade inneburit en kränkning av artikel 6.1 och 6.3 c i människorättskonventionen. I målet Kari-Pekka Pietiläinen hade det satts ut flera handläggningsdagar för att behandla målet och under den första handläggningsdagen hade man uppenbarligen inte behandlat frågor som nödvändigtvis förutsatte att Pietiläinen var närvarande. Dessutom hade kallelsen att infinna sig till domstolen bedömts vara oklar. Högsta domstolen ansåg att det inte i överklagandet i det föreliggande målet hade framställts yrkanden som hade kunnat behandlas i skriftligt förfarande och att ett säkerställande av svarandens möjligheter att försvara sig inte i detta fall hade krävt att behandlingen måste skjutas upp, när man också beaktar målsägandens intresse och de krav som måste ställas på att rättegången ska vara effektiv och av skälig längd (punkt 21).

15. I sitt avgörande HD 2012:49 har Högsta domstolen ansett att det yrkande angående straffmätning som framförts i ett överklagande till hovrätten hade innehållit tillräckliga skäl för att avgöra besvären till den delen i skriftligt förfarande och att personligt hörande av den som hade överklagat inte hade varit nödvändigt för ett korrekt avgörande av påföljdsfrågan. Hovrätten borde inte ha avskrivit besvären till den del ändringssökandens rättegångsombud under huvudförhandlingen i hovrätten hade yrkat att målet skulle avgöras i skriftligt förfarande beträffande straffmätningen.

16. Efter Högsta domstolens nämnda avgöranden har människorättsdomstolen 8.12.2012 meddelat dom i målet Neziraj mot Tyskland. Enligt domen hade människorättskonventionens artikel 6.1 och 6.3 c kränkts då den tilltalade utan godtagbart skäl hade uteblivit från behandlingen i besvärsinstansen och dennes advokat inte hade getts tillfälle att företräda sin huvudman, utan besvären hade förkastats på grund av att den tilltalade var frånvarande.

17. I målet Neziraj konstaterade människorättsdomstolen med hänvisning till sin tidigare rättspraxis att det med hänsyn till rättvis brottmålsrättegång har väsentlig betydelse att den tilltalade är närvarande vid rättens sammanträde, inte bara för dennes försvar utan också för att det på det sättet är möjligt att utreda sanningshalten av den tilltalades utsagor och jämföra dem med brottsoffrets och vittnenas utsagor. Lagstiftaren fick således vidta åtgärder för att förhindra obefogad frånvaro. Å andra sidan har även en tilltalad som utan skäl har uteblivit rätt att enligt artikel 6.3 i människorättskonventionen försvara sig genom ett rättegångsombud. Lagstiftaren fick inte bestraffa ogrundad frånvaro genom att införa undantag från den tilltalades rätt att anlita ombud. Lagstiftaren har tillgång till även andra metoder att se till att svaranden infinner sig till rättens sammanträde. Domstolarna ska dra försorg om att rättegångarna är rättvisa och således om att en advokat som har kommit till rätten i uppenbart syfte att försvara sin huvudman får göra det trots att huvudmannen är frånvarande (punkt 41 – 51).

18. I Neziraj-avgörandet godtog människorättsdomstolen inte den tyska regeringens invändning om bl.a. att domstolens tidigare avgöranden gällde andra situationer i fråga om fakta och att man borde beakta skillnaderna mellan de nationella rättegångsreglerna och systemen för överklagande. Efter att ha gått igenom sin tidigare rättspraxis ansåg människorättsdomstolen att det inte i dess tidigare avgöranden fanns rättsligt relevant skillnad jämfört med det föreliggande fallet, där den nationella lagstiftningen i regel förutsatte att svaranden i brottmål hörs personligen. Vid bedömningen av konventionskränkningen hade det i de tidigare avgörandena även saknat betydelse att den nationella lagen eventuellt gav rätt till förnyad behandling, om svaranden hade haft giltigt förhinder som han inte kunde ge besked om i tid. Människorättsdomstolen biträdde inte heller den tyska regeringens uppfattning om att den kränkning som konstaterats i avgörandet Kari-Pekka Pietiläinen skulle ha byggt på särdragen i det fallet, utan ansåg att de endast hade bekräftat den konstaterade kränkningen (punkt 57 och 62 – 64).

Genomförandet i domstolarna av mänskliga och grundläggande rättigheter

19. Enligt artikel 1 i människorättskonventionen ska de fördragsslutande staterna garantera envar, som befinner sig under deras jurisdiktion, de fri- och rättigheter som anges i konventionen. Därför måste man försöka iaktta människorättsdomstolens tolkningsprinciper även i andra motsvarande fall. Rättskipnings- och tillsynssystemet enligt människorättskonventionen är avsett att vara sekundärt så att de mänskliga rättigheterna och friheterna garanteras primärt på nationell nivå och av de nationella myndigheterna.

20. Människorättskonventionen gäller i Finland såsom en författning på vanlig lagnivå. Vid behandlingen av den regeringsproposition som gällde genomförandet av konventionen underströk grundlagsutskottet att man i tolkningssituationer bland olika tänkbara alternativ bör omfatta en tolkning som främjar de mänskliga rättigheterna, dvs. ett alternativ som definierat på detta sätt gagnar de mänskliga rättigheterna. (GrUU 2/1990 rd s. 3).

21. Syftet med 1995 års grundrättighetsreform var enligt förarbetena (RP 309/1993 rd s. 16) att utveckla skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna genom att utvidga och precisera de i grundlagen tryggade grundläggande friheterna på det sätt som anges i de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter samt genom att öka möjligheten att direkt tillämpa de grundläggande fri- och rättigheterna i domstolarna och hos andra myndigheter. Likaså ville man stärka ställningen för de för Finland bindande internationella konventionerna om mänskliga rättigheter i det finska rättssystemet.

22. Grundrättighetsreformens förhållande till Finlands internationella människorättsförpliktelser beskrevs bl.a. på följande sätt (RP 309/1993 rd s. 42 – 43): Genom revideringen strävar man efter att innehållsmässigt närma det inhemska systemet för grundläggande fri- och rättigheter och de internationella förpliktelserna beträffande mänskliga rättigheter till varandra. T.ex. den föreslagna bestämmelsen om rättvis rättegång (16 § regeringsformen, numera 21 § grundlagen) innebär att systemet för grundläggande fri- och rättigheter kompletteras med centrala delar av den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Bestämmelsen får tolkningsstöd av motsvarande bestämmelser i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Avsikten med dessa strävanden påvisas bl.a. av den föreslagna bestämmelsen (16 a § regeringsformen, numera 22 § grundlagen) om det allmännas skyldighet att sörja för att de grundläggande och mänskliga rättigheterna förverkligas samt bestämmelsen (46 § riksdagsordningen, numera 74 § grundlagen), enligt vilken det hör till grundlagsutskottets uppgifter att pröva lagförslags och andra ärendens förhållande även till de internationella fördragen om mänskliga rättigheter.

23. Enligt den ovan nämnda regeringspropositionen (s. 43) kommer systemet för grundläggande fri- och rättigheter och de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter, trots deras innehållsliga beröringspunkter som till en del också uttrycks i stadgandena, även i fortsättningen att bibehålla en viss självständighet i förhållande till varandra. Därför är det inte självskrivet att tolkningarna av ett enskilt stadgande om en grundläggande fri- och rättighet och en motsvarande bestämmelse i en konvention om mänskliga rättigheter är likadana trots att ordalydelserna eventuellt påminner om varandra. Detta är till en del en följd av att konventionerna om mänskliga rättigheter till sin natur är internationella konventioner vars tolkningar i sista hand avgörs av de internationella övervakningsorganens praxis. Det är utmärkande för konventionerna att de lämnar staterna en viss prövningsmarginal att reglera och i viss mån begränsa fri- och rättigheterna utan att de därmed anses bryta mot en internationell förpliktelse. Konventionerna om mänskliga rättigheter låter också ofta staterna själva avgöra på vilken nivå de väljer att internt reglera de mänskliga rättigheterna. I grundlagen ställer man ofta större restriktioner på ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna än vad som följer av internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Större ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna än vad Finlands förpliktelser beträffande de mänskliga rättigheterna tillåter kan inte göras utan att landet därmed gör sig skyldigt till ett brott mot sina internationella förpliktelser.

24. Vid behandlingen av grundrättighetsreformen yttrade grundlagsutskottet att det är befogat att tolka de grundläggande fri- och rättigheterna på samma sätt som de mänskliga rättigheterna, dvs. att bara grunder för inskränkning som enligt en viss bestämmelse i konventionen om de mänskliga rättigheterna är acceptabla kan godtas som grunder för inskränkning av motsvarande stadgande om grundläggande fri- och rättigheter. Dessutom betonade grundlagsutskottet att inskränkningarna av grundläggande fri- och rättigheter inte får stå i strid med Finlands internationella förpliktelser vad gäller de mänskliga rättigheterna och att det därför är viktigare än någonsin att tolkningen av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna harmoniseras (GrUB 25/1994 rd, s. 5). Grundlagsutskottet underströk att domstolarna bör välja ett sådant alternativ bland de motiverbara alternativa lagtolkningarna som bäst främjar syftet med de grundläggande fri- och rättigheterna och som eliminerar sådana alternativ som kan anses stå i strid med grundlagen. Då kan man tala om en grundlagsenlig lagtolkning eller en lagtolkning som ställer sig positiv till de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUB 25/1994 rd, s. 4).

25. Grundrättighetsbestämmelserna har nästan som sådan överförts till kap. 2 i den grundlag som trädde i kraft 1.3.2000. I samband med reformen av grundlagen prövades dock frågan om behovet av en efterhandskontroll av lagarnas grundlagsenlighet. I förarbetena till grundlagen (RP 1/1998 rd s. 29 och 54 – 55) betonades å ena sidan grundlagsutskottets ledande ställning i normkontrollen, men å andra sidan konstaterades att det inte var möjligt att enbart med förhandskontroll fullständigt säkerställa att en lag inte strider mot grundlagen. Även förpliktelserna enligt internationella människorättsfördrag ansågs kunna medföra behov av efterhandskontroll av lagars grundlagsenlighet. Utvecklingen enligt vilken domstolarna i växande grad måste jämföra nationella lagar med människorättsnormerna var ägnad att i praktiken betona även ett motsvarande behov av jämförelse mellan bestämmelser på lagnivå och grundrättighetsbestämmelserna.

26. Av dessa skäl togs i grundlagens 106 § in en bestämmelse om grundlagens företräde. Enligt den ska domstolen, om tillämpningen av en lag i ett ärende som behandlas av domstolen uppenbart skulle strida mot grundlagen, ge grundlagsbestämmelsen företräde. I lagens förarbeten (RP 1/1998 rd s. 54 och 162 – 164) betonades att företrädesbestämmelsen begränsas till att gälla enbart tillämpning i samband med att ett enskilt mål avgörs. Avsikten med begränsningen till uppenbara konfliktsituationer var att förhindra avgöranden där domstolen skulle låta bli att tillämpa en lagbestämmelse, fastän konflikten mellan en lag och grundlagen inte är uppenbar och ostridig. Med begränsningen önskade man betona det exceptionella i att en lag som riksdagen har stiftat inte tillämpas.

27. Grundlagsutskottet har i sitt betänkande (GrUB 10/1998 rd s. 29) konstaterat att det är domstolarna som i sista hand genom att lyfta fram grundlagen ska se till att besluten i varje enskilt rättsfall inte uppenbart strider mot grundlagen. Det handlar alltså inte om att domstolarna generellt ska undersöka eller övervaka lagarnas grundlagsenlighet. I enlighet med ett tidigare betänkande bedömde grundlagsutskottet att konflikter mellan lag och grundlag förmodligen kommer att vara ytterst sällsynta, och upprepade sin ståndpunkt om domstolarnas skyldighet att iaktta en tolkning som är förenlig med grundlagen.

28. Ordalydelsen i 106 § grundlagen ändrades i enlighet med grundlagsutskottets betänkande så att den beskriver konfliktsituationen vid tillämpningen av en lagbestämmelse och grundlagen och inte bara som en jämförelse mellan en lagbestämmelse och en grundlagsbestämmelse (GrUB 10/1998 rd s. 29). Vid bedömningen av en konflikt måste man således beakta grundlagen som en helhet. Uppenbarhetskriteriet innebär enligt grundlagsutskottet att konflikten mellan lagbestämmelsen och grundlagen måste vara klar och ostridig och därför lätt att iaktta och inte t.ex. en rättsfråga som är föremål för tolkning. När en domstol i ett enskilt fall bedömer uppenbarhetskriteriet har grundlagsutskottets utlåtande i samband med att lagen stiftades betydelse till den del utskottet har bedömt en tolkningssituation liknande den som behandlas av domstolen. Det är möjligt att det i domstolen beträffande någon lag uppkommer en sådan konfliktkonstellation som utskottet inte alls har bedömt. I en sådan situation kan uppenbarhetskravet i undantagsfall uppfyllas även beträffande en lag som har behandlats i grundlagsutskottet (GrUB 10/1998 rd s. 31).

Förutsättningarna för tillämpning av 106 § grundlagen

29. Lagstiftningen om nationellt genomförande av människorättsförpliktelserna har på det sätt som beskrevs i punkt 20 – 28 utvecklats stegvis. Sammanfattningsvis kan man konstatera att bestämmelserna i Europeiska människorättskonventionen är direkt tillämpliga på samma nivå som lag vid domstolarna och även vid andra myndigheter. Med stöd av grundlagsutskottets ställningstaganden och nuförtiden även med stöd av 22 § grundlagen ska man mellan möjliga alternativ att tolka en lag välja det som bäst garanterar de mänskliga och grundläggande rättigheterna. Domstolen ska således eftersträva en människorättsvänlig och grundlagenlig tolkning såväl när den utövar prövningsrätt med stöd av en enskild lagbestämmelse som när en människorättsförpliktelse förefaller att vara annorlunda än lagbestämmelsen.

30. Enligt 21 § 1 mom. grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Enligt paragrafens 2 mom. ska offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning tryggas genom lag. Högsta domstolen konstaterar att grundlagens 21 § är utformad på en mycket allmän nivå. Där finns inte någon uttrycklig hänvisning till behandlingen av åtal för brott, som omfattas av minimigarantierna i artikel 6.3 i människorättskonventionen. Avsikten är ändå att grundlagsbestämmelsen ska täcka även dessa rättigheter för den åtalade (RP 309/1993 rd s. 78).

31. En åtskillnad mellan de mänskliga rättigheterna enligt Europeiska människorättskonventionen och de grundrättigheter som uttryckligen garanteras i grundlagen har inte någon betydelse i rättskipningen så länge en konflikt mellan rättigheten i fråga och lagen kan jämkas genom lagtolkning. Grundlagens 106 § gäller däremot enligt sin ordalydelse enbart en uppenbar konflikt mellan en lag och grundlagen i ett ärende som behandlas av en domstol. Om det föreligger en konflikt mellan en människorättsförpliktelse och en lag och den inte kan lösas genom tolkning på ett sätt som människorättsförpliktelsen skulle kräva, måste man för det första bedöma om konflikten med människorättsförpliktelsen samtidigt innebär en konflikt med grundlagen och för det andra om konflikten med grundlagen är uppenbar.

32. Enligt riktlinjerna i samband med grundrättighetsreformen kan människorättsförpliktelserna enligt de internationella människorättsfördragen och grundrättighetsbestämmelserna enligt grundlagen i hög grad harmoniseras genom tolkning. Till sitt innehåll är människorättsförpliktelserna och grundrättigheterna inte nödvändigtvis likadana, men enligt etablerad uppfattning uppställer människorättsförpliktelserna nuförtiden en miniminivå för de rättigheter som garanteras i grundlagen och de nationella grundrättigheterna ska tolkas och sammanjämkas med varandra utifrån den nivån. Till de allmänna villkoren för möjligheterna att begränsa grundrättigheter hör att det inte är möjligt att genom vanlig lag införa begränsningar som strider mot Finlands internationella människorättsförpliktelser och inte heller begränsningar som sträcker sig till en grundrättighets kärna (GrUB 25/1994 rd s. 5).

33. I samband med att grundlagen stiftades bedömde grundlagsutskottet att 106 § kommer att tillämpas rätt sällan. Människorättsförpliktelserna enligt Europeiska människorättskonventionen och även svårigheter att sammanjämka dem med de nationella bestämmelserna dyker dock upp i växande grad i rättskipningen. Konflikterna mellan lagar och människorättsförpliktelser gäller inte enbart exceptionella enskilda fall som man inte har förstått att beakta i lagstiftningsskedet.

34. Högsta domstolen har upprepade gånger med anledning av människorättsdomstolens rättspraxis blivit tvungen att avgöra rättsfrågor som har varit förknippade med allvarliga strukturella problem vilka inte har kunnat korrigeras enbart genom enskilda rättskipningsavgöranden. Så har varit fallet oberoende av om människorättsförpliktelsen får företräde framom en etablerad men oskriven rättsregel eller om man i avgörandet måste ty sig till 106 § grundlagen för att åsidosätta den skrivna lagbestämmelsen.

35. Högsta domstolen anser att 106 § grundlagen inte förutsätter eller möjliggör att företrädesbestämmelsen skulle tillämpas enbart vid avgörande av fall som hänför sig till exceptionella förhållanden. Så som man förutsåg i förarbetena till grundrättighetsreformen finns det behov att tillämpa bestämmelsen i synnerhet i efterhandskontrollen av människorättsförpliktelserna. Grundlagens 106 § förpliktar domstolen att ge en grundlagsbestämmelse företräde när förutsättningarna för att tillämpa paragrafen uppfylls. Förpliktelsen gäller samtliga domstolar.

36. Möjligheterna att tolka en lag varierar bl.a. beroende på hur detaljerad och smidig den är och vilket rättsområde det är fråga om. Förbjudet är åtminstone att tolka en lag i strid med dess ordalydelse, om detta förändrar lagens centrala innehåll på ett sätt som avviker från det syfte lagstiftaren har uttryckt. Högsta domstolen anser att etablerade gränser för tolkningen av en lag inte får överskridas eller utvidgas enbart för att man ska kunna undvika en tillämpning av 106 § grundlagen. Detta gäller även de bestämmelser i rättegångsbalken som syftar till att säkerställa att rättskipningen är förutsebar och enhetlig.

37. Enligt 106 § grundlagen får grundlagen företräde enbart om en konflikt är uppenbar, dvs. såsom grundlagsutskottet konstaterat är klar och ostridig och därför lätt kan iakttas. För att en konflikt ska vara uppenbar måste såväl lagbestämmelsen som den grundläggande rättigheten vara klar och ostridig till sitt innehåll. Så är inte alltid fallet beträffande de människorättsförpliktelser som följer av människorättsdomstolens rättspraxis. Ofta är det inte lätt att urskilja en klar rättsregel ur människorättsdomstolens praxis, eftersom ett enskilt avgörande av domstolen kan innehålla särdrag som gäller det enskilda fallet eller lagstiftningen i någon konventionsstat. Ibland kan först en serie av flera avgöranden eller ett avgörande av stora kammaren klarlägga eller utveckla människorättsförpliktelsen så att den kan anses vara tolkningsmässigt klar och ostridig.

38. Innehållet i människorättsdomstolens avgöranden och deras tydlighet kan även påverkas av den s.k. prövningsmarginalen. Den europeiska människorättskonventionens bestämmelser är annorlunda bl.a. i frågan om konventionsstaterna har rätt att genom lag begränsa en mänsklig rättighet och av vilka skäl detta kan ske. I motsats till vad som gäller vissa andra konventionsbestämmelser innehåller artikel 6 angående rättvis rättegång inte en sådan begränsningsklausul. Trots det har människorättsdomstolen i sin praxis konstaterat att konventionsstaterna har en omfattande prövningsrätt i frågan om hur man i den nationella rättsordningen säkerställer kraven enligt artikel 6 på rättvis rättegång samtidigt som man drar försorg om att systemet är effektivt (bl.a. Mihelj mot Slovenien 15.1.2015, punkt 38). Konventionsstaterna har dock knappast alls någon prövningsmån när det gäller minimirättigheterna enligt artikel 3 för den som är åtalad för brott. Avsteg från dem är tillåtet endast i särskilda situationer och på särskilda villkor, t.ex. när det finns ett faktiskt och oöverstigligt hinder för rätten för svaranden i ett brottmål att höra ett vittne.

39. Som det konstaterades i punkt 28 hänvisar uttrycket ”mot grundlagen” i grundlagens 106 § till grundlagen som en helhet. Högsta domstolen anser att grundrättighetssystemet förutsätter att man även vid tillämpning av grundlagens 106 § tar som utgångspunkt att de mänskliga rättigheterna och grundrättigheterna ska anpassas till varandra genom tolkning. Till grundlagen som helhet hör samtidigt att också olika grundrättigheter och till och med olika slags skyddskrav inom ramen för en och samma grundrättighet beaktas och anpassas. Olika motsättningar eller avvägningskrav mellan grundrättigheterna kan bli föremål för bedömning även utifrån uppenbarhetskravet.

40. När 106 § grundlagen stiftades betonades det att en lags grundlagsenlighet får prövas av domstolarna endast i relation till det ärende som behandlas och att domstolarna inte på en allmän nivå får göra bedömningar av lagens grundlagsstridighet. De högsta nationella domstolarna har inte i det avseendet getts någon särställning. Å andra sidan är det klart att den nämnda riktlinjen inte förändrar den faktiska effekten av Högsta domstolens prejudikat i förhållande till hur domstolarna i rättskipningen förhåller sig till motsvarande slags rättsfrågor.

Utgångspunkterna beträffande grundrättighetsskyddet angående rättegångsförfarandet

41. I grundlagens 21 § garanteras rättvis rättegång för såväl svaranden som målsäganden i brottmål. Av grundlagsutskottets utlåtanden framgår att målsäganden åtnjuter grundlagsskydd med stöd av denna lagbestämmelse inte bara till den del målsäganden framställer skadeståndsyrkanden i samband med ett brottmål utan även när målsäganden framställer straffyrkanden (GrUU 59/2014 rd s. 6). Av statens positiva förpliktelser angående de grundläggande och mänskliga rättigheterna följer dessutom ofta, vid sidan av materiella krav på skydd, processuella krav på att rättigheterna ska säkerställas. Med tanke på risken för kränkning av grundläggande och mänskliga rättigheter kan statens positiva förpliktelser således förutsätta även straffrättsligt och straffprocessuellt skydd. Också ur denna synvinkel berör ett rättegångsförfarande i brottmål inte bara svarandens utan ofta även brottsoffrets grundläggande och mänskliga rättigheter (beträffande människorättsdomstolens rättspraxis bl.a. Söderman mot Sverige, stora kammaren 12.11.2013 och M.A. mot Slovenien 15.1.2015).

42. I föreliggande mål är det fråga om förhållandet mellan de minimirättigheter som svaranden i ett brottmål ska garanteras och den uttryckliga bestämmelsen i rättegångsbalken om att besvären ska avskrivas. Högsta domstolen konstaterar att den tilltalades minimirättigheter hör till kärnområdet för 21 § grundlagen, som gäller rättvis rättegång. Den tilltalades processuella minimirättigheter med stöd av människorättskonventionerna kan inte begränsas med lag t.ex. av det skälet att de försvårar effektiv rättegång. Att någon garanteras en minimirättighet får å andra sidan inte heller leda till att någon annans grundläggande rättighet kränks. Principen om förbud mot att försvaga rättigheterna framgår även av artikel 53 i människorättskonventionen.

43. Den tilltalades rättigheter som omfattas av garantierna för rättvis rättegång blir inte som sådana oklara eller föremål för tolkning och leder inte till någon konstitutionellt betydelsefull motsättning enbart för att även målsäganden har rätt enligt 21 § grundlagen att få sin sak behandlad utan ogrundat dröjsmål. I ett rättegångsförfarande måste man dock behörigen se till att den tilltalades rättigheter och målsägandens rättsskydd garanteras så att det att en rättighet förverkligas inte samtidigt äventyrar någon annans rättigheter.

Kan överklagandet ens till någon del avskrivas, om svarandens ombud önskar fortsätta försvara

44. Högsta domstolen konstaterar att Europeiska människorättsdomstolens avgörande i målet Neziraj visar att rätten för svaranden i ett brottmål att genom ombud försvara sig är en sådan rättsskyddsgaranti enligt artikel 6.3 c i människorättskonventionen som medför ett hinder för att som påföljd för att svaranden inte är personligen närvarande avskriva överklagandet. Om det finns behov av att svaranden är personligen närvarande i besvärsinstansen när överklagandet behandlas, måste man använda andra metoder som anges genom lagstiftning. När det gäller avskrivning av överklagande är det således inte fråga om en avvägning mellan olika rättigheter och intressen i ett enskilt fall. Att den som har överklagat är frånvarande utan skäl får således inte hindra att överklagandet av en svarande i ett brottmål behandlas, om dennes ombud har infunnit sig för att fortsätta försvara. Detta gäller även situationer där det anses nödvändigt att svaranden hörs personligen när dennes överklagande behandlas.

45. Bestämmelsen i 26 kap. 20 § rättegångsbalken om att den del av överklagandet som huvudförhandlingen gäller avskrivs, om den som har överklagat uteblir, är till sitt centrala innehåll klar. Detsamma gäller 12 kap. 29 § rättegångsbalken, enligt vilken en part som har förelagts att infinna sig personligen men inte har gjort det anses ha uteblivit även om hans ombud finns på plats. Som det konstaterades ovan framgår det dock numera på ett klart och ostridigt sätt av människorättsdomstolens rättspraxis att ett överklagande inte ens till en del får avskrivas, om ombudet för en svarande i ett brottmål har infunnit sig för att försvara svaranden.

46. Högsta domstolen har genom sina prejudikat genom tolkning försökt begränsa tillämpningen av avskrivning enligt 26 kap. 20 § rättegångsbalken. Dessa riktlinjer är dock inte längre tillräckliga för att säkerställa en frånvarande svarandes rätt att fortsätta rättegången på det sätt som människorättsdomstolen har förutsatt. För att de mänskliga rättigheterna ska tillgodoses måste praxis vid tillämpningen av lagen ändras så att avskrivning inte längre kan användas som avgörande, om ombudet för en svarande i ett brottmål begär att överklagandet ska prövas. Då huvudförhandling måste hållas för mottagande av bevisning och då svaranden i ett brottmål behöver vara personligen närvarande på grund av principerna om rättegångens omedelbarhet och muntlighet eller för att ett straff ska kunna bestämmas, kan det om svaranden inte infinner sig uppstå en sådan konflikt mellan 26 kap. 20 § rättegångsbalken och de krav som människorättsdomstolen har ställt som inte kan avgöras enbart genom en smidig tolkning som beaktar de grundläggande rättigheterna. Då måste man bedöma om grundlagens 106 § ska tillämpas i det enskilda fallet för att den nämnda bestämmelsen i rättegångsbalken ska kunna åsidosättas och den rätt som med stöd av grundlagens 21 § tillkommer svaranden i ett brottmål att försvara sig genom ombud ska kunna ges företräde.

47. Eftersom säkerställandet av den tilltalades minimirättigheter förutsätter att man avstår från en sådan processuell påföljd vars avsikt framför allt har varit att förhindra att ändring söks enbart för att skjuta upp verkställigheten av en dom, måste man samtidigt också beakta effekterna av en ändring för andra parter och i synnerhet för målsägandens rättigheter och ställning. Att svaranden i ett brottmål kan få en fördel genom överklagande samtidigt som denne även såsom kallad att infinna sig personligen till huvudförhandling kan undvika det genom att anlita ombud, kan i praktiken leda till negativa följder för målsägandens ställning och rättigheter bl.a. för att rättegången kan dra ut på tiden och det slutliga avgörandet skjutas upp. Frågan om vilka andra ändringar av rättegångsförfarandet som eventuellt vore befogade på grund av att rättsläget för svaranden i ett brottmål måste korrigeras för att dennes rättigheter ska kunna säkerställas, bör i första hand bedömas genom lagstiftning. Inom ramen för gällande lag måste man dock även vid tillämpningen av lagen eftersträva lösningar där rättvis rättegång kan säkerställas så väl som möjligt för samtliga parter.

48. Högsta domstolen konstaterar att eftersom 26 kap. 20 § rättegångsbalken innebär att svarandens utevaro medför att överklagandet ska avskrivas, så har man inte heller i rättegångsbalkens övriga bestämmelser förutsett att en ny tolkning skulle innebära att rättegången måste fortsätta genom ombud trots att svaranden inte är personligen närvarande. Högsta domstolen anser att lagstiftningsåtgärder för att rätta till saken borde vidtas i skyndsam ordning.

Behovet att höra svaranden personligen och utredning av detta behov

49. Människorättsdomstolen har i avgörandet Neziraj, liksom även i sin tidigare rättspraxis, betonat att svarandens närvaro i brottmål är ytterst viktig för att han ska kunna höras och även för att sanningshalten av hans yttranden ska kunna bedömas och jämföras med brottsoffrets och vittnenas utsagor. Människorättsdomstolen har dock förutsatt att kravet på svarandens närvaro ska kunna uppfyllas med andra lagstiftningsmetoder än genom att som påföljd tillämpa avskrivning av överklagandet. Rätten att försvara sig genom ombud innebär således inte t.ex. att man utesluter att svaranden vid behov kan hämtas till rättegången.

50. Högsta domstolen anser att det inte av Neziraj-avgörandet i sig följer ett behov att på ett annat sätt än förr bedöma när huvudförhandling ska hållas och när det finns behov att förhöra svaranden i brottmål i bevisningssyfte. Kravet på att svaranden ska höras och vara närvarande personligen i rättegången bygger inte enbart på säkerställandet av dennes möjligheter att vara närvarande eller att försvara sig utan även på motpartens, såsom brottsoffrets rättigheter och domstolens möjligheter att bedöma tillförlitligheten av motstridig bevisning och vad som är ett rättvist straff. Utgångspunkten har ansetts vara att hovrätten i ett mål som behandlas i huvudförhandling ska ha lika goda förutsättningar att bedöma den muntliga bevisningen som tingsrätten, och därför måste man hålla fast vid att bevisningen ska vara omedelbar även i besvärsinstansen (HD 2011:30, punkt 14 och HD 2012:49, punkt 11). Detta motsvarar riktlinjerna i lagens förarbeten och lagutskottets betänkande (RP 83/2001 rd s. 18 och 31 samt LaUB 27/2002 rd s. 5 och 9).

51. Om en svarande som har överklagat och har kallats personligen till huvudförhandlingen har uteblivit, ska hovrätten på nytt bedöma om det fortfarande är nödvändigt att svaranden är personligen närvarande vid huvudförhandlingen. Hovrätten ska då ta upp frågan om hur huvudförhandling ska hållas och om svaranden behöver vara närvarande till diskussion med parterna. Ändringarna av bestämmelserna som gäller hållande av huvudförhandling (lag 650/2010) har i viss mån ökat såväl domstolarnas prövningsrätt som parternas möjligheter att påverka behandlingen av målet i hovrätten. Enligt 26 kap. 14 § rättegångsbalken hålls huvudförhandling numera endast på begäran av en part, även om hovrätten enligt kapitlets 14 a § också på eget initiativ kan bestämma att huvudförhandling ska hållas om den anser att det behövs. Av kapitlets 15 § som ändrades samtidigt framgår att man med huvudförhandling inte enbart avser ett sammanträde för upptagande av bevisning utan även en mer begränsad muntlig behandling, där man hör parterna eller deras ombud. Bevisning som har tagits emot i tingsrätten behöver inte tas upp på nytt, om de i lagrummet nämnda villkoren uppfylls. Huvudförhandlingen kan även begränsas till att gälla enbart en del av överklagandet.

52. Inte heller enligt hittillsvarande praxis har det funnits något hinder för att ett ombud företräder en frånvarande svarande i en begränsad huvudförhandling eller i en huvudförhandling som hålls för att ta emot bevisning, om den sak som behandlas inte kräver att huvudmannen hörs i bevisningssyfte. Om svaranden med avsikt har uteblivit från huvudförhandlingen, kan han anses ha avstått från sin rätt att bli personligen hörd i sitt eget ärenden.

53. Svarandens ombud kan även med anledning av huvudmannens utevaro ompröva situationen och begränsa eller precisera överklagandet så att det inte längre alls är fråga om bevisningens trovärdighet eller åtminstone inte om en sådan fråga där ett personligt hörande av huvudmannen skulle ha betydelse. Det har också betydelse hur svarandens ombud samt åklagaren och målsäganden som är motparter bedömer behovet att höra svaranden i bevisningssyfte.

Bedömning i föreliggande fall

54. A har i sina besvär till hovrätten yrkat att åtalen ska förkastas såsom ostyrkta samt att han ska befrias från allt skadeståndsansvar. I sina beslut som klagomålen gäller har hovrätten avskrivit besvären frånsett straffmätningen som hovrätten har avgjort i skriftligt förfarande. Klagan gäller frågan om detta förfarande har varit riktigt, då A som varit personligen kallad till huvudförhandlingen i hovrätten inte hade infunnit sig men varit företrädd av sitt ombud som var beredd att försvara A. Ombudet har motsatt sig ett avskrivande. I målet har inte ens påståtts att A skulle ha haft laga skäl till sin utevaro.

55. Högsta domstolen konstaterar att tillräknandet i tingsrätten har byggt på omfattande dokument- och personbevisning och att avsikten har varit att på nytt ta emot den och bedöma den i huvudförhandling i hovrätten med anledning av de grunder på vilka A har bestridit åtalet i sitt överklagande. Frågan om befrielse från skadeståndsansvar har i hög grad varit knuten till tillräknandet. I A:s besvär har den centrala frågan varit vad han genom sin egen utsaga har önskat klarlägga. A:s besvärsgrunder och de frågor som skulle utredas i målet har krävt att besvären borde ha behandlats i huvudförhandlingen i hovrätten även till de delar som de avskrevs. Hovrätten har således när den beslöt hålla huvudförhandling kunnat anse att A behövde höras för en bedömning av utsagans trovärdighet och en inbördes bedömning av bevisningen. Hovrättens avgörande om att delvis avskriva besvären på grund av A:s utevaro har motsvarat Högsta domstolens tolkning i prejudikaten om hur 26 kap. 20 § 1 mom. rättegångsbalken ska tillämpas.

56. Enligt det ovan refererade avgörandet av Europeiska människorättsdomstolen i målet Neziraj bör man dock anse att den partiella avskrivningen av A:s besvär har kränkt hans rätt enligt människorättskonventionens artikel 6.1 och 6.3 c till rättvis rättegång och rätt att försvara sig genom ombud.

57. På det sätt som beskriv ovan i punkterna 21 – 24 och 32 har de mänskliga rättigheterna genom tolkning harmoniserats så att avsikten är att grundlagens bestämmelser ska säkerställa de mänskliga rättigheterna minst i samma omfattning som de internationella människorättskonventionerna förutsätter. Den tilltalades minimirättigheter med stöd av människorättskonventionens artikel 6.3 är en central del av garantierna enligt 21 § grundlagen för rättvis rättegång. En tillämpning av 26 kap. 20 § rättegångsbalken i strid med människorättsförpliktelserna kan således även leda till en uppenbar konflikt med grundlagen.

58. Vid bedömningen av uppenbarhetskriteriet kan man konstatera att domen i målet Neziraj bygger på synpunkter som människorättsdomstolen redan tidigare har gått in för i sin rättspraxis. Efter avgörandet i målet Neziraj är rätten för svaranden i ett brottmål att försvara sig genom ombud ett klart krav utifrån de mänskliga rättigheterna och innehåller inte någon prövningsmån. Högsta domstolen anser att även grundlagens 21 § säkerställer en motsvarande rätt för svaranden i brottmål att försvara sig i hovrätten genom anlitande av ombud.

59. Rättegångsbalkens 26 kap. 20 § har på ovan i punkt 12 beskrivet sätt fått sitt innehåll under riksdagsbehandlingen, och bestämmelsen utifrån lagutskottets betänkande har inte bedömts av grundlagsutskottet i förhållande till grundlagen och de mänskliga rättigheterna. Grundlagsutskottet har således inte tagit sådan ställning till bestämmelsens grundlagsenlighet som kunde ha betydelse vid bedömningen av uppenbarhetskriteriet. Bestämmelserna om avskrivning har haft som syfte att säkerställa att rättegången är omedelbar och att rättsvården är smidig.

60. Högsta domstolen anser att den partiella avskrivningen av A:s besvär med stöd av 12 kap. 29 § och 26 kap. 20 § 1 mom. rättegångsbalken uppenbart på det sätt som avses i 106 § grundlagen har stått i strid med bestämmelsen om rättsskyddsgarantier i 21 § grundlagen. I föreliggande mål finns det inte sådana omständigheter angående eventuell kränkning av målsägandenas grundläggande rättigheter som skulle ge anledning till en annan bedömning angående tillämpningen av 106 § grundlagen. De nämnda bestämmelserna i rättegångsbalken borde inte ha tillämpats i detta fall.

61. Av ovan nämnda skäl anser Högsta domstolen att hovrätten inte i sina beslut 6.9.2012 och 24.9.2012 borde ha avskrivit delar av A:s besvär. Behandlingen av målet ska därför fortsätta i hovrätten. Eftersom hovrätten genom sin dom i huvudsaken har ändrat tingsrättens avgörande beträffande A med anledning av de andra parternas överklagande, ska målet för hans del behandlas på nytt i sin helhet i hovrätten. Således ska även hovrättens dom beträffande A upphävas.

Beslut

Hovrättens 6.9.2012 avkunnade beslut nr 2400 och 24.9.2012 avkunnade beslut nr 2587 undanröjs med anledning av klagan till den del A:s besvär har avskrivits i dem. Hovrättens dom 28.2.2013 nr 651 upphävs till den del målet har avgjorts beträffande A.

Målet återförvisas till Helsingfors hovrätt som på eget initiativ ska ta upp det till ny behandling beträffande A och då, med beaktande av orsaken till återförvisningen, i sin helhet pröva A:s besvär över tingsrättens dom och åklagarens samt X Ab:s och Y Ab:s konkursbons besvär beträffande ändringsyrkandena som riktat sig mot A.

Målet har avgjorts i plenum av presidenten Pauliine Koskelo och justitieråden Kati Hidén, Kari Kitunen, Gustav Bygglin, Liisa Mansikkamäki, Pasi Aarnio, Juha Häyhä, Hannu Rajalahti, Ilkka Rautio, Soile Poutiainen, Marjut Jokela, Jukka Sippo, Jorma Rudanko, Pekka Koponen, Ari Kantor, Tuula Pynnä, Jarmo Littunen och Mika Huovila. Jukka-Pekka Salonen var föredragande.

Offentlig upphandling – Skadestånd

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning.

Diarienr: S2011/649
Givet: 4.2.2015
Liggare: 235

En samkommun hade begärt offerter angående specialsjukvårdsutrustning och efter att ha fått två anbud valt båda anbudsgivarna att leverera utrustningen. Efter att den ena anbudsgivaren B Ab hade överklagat hade anbudstävlingen konstaterats vara oriktig. Fråga om samkommunens skyldighet att betala skadestånd till B Ab för kostnaderna för att delta i anbudsförfarandet. (Omröstn.)

L om offentlig upphandling (1505/1992) 8 § (1247/1997)

Bakgrunden i målet

Samkommunen för Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (nedan HNS) hade 12.1.2007 begärt offerter på vissa proteser som skulle anskaffas åren 2007 – 2009 och fått en offert av B Ab och ett annat bolag av vilket HNS tidigare hade köpt produkterna i fråga. HNS hade genom sitt upphandlingsbeslut 24.5.2007 valt båda anbudsgivarna för att leverera produkterna, utan att dock precisera på vilken grund produkterna i praktiken skulle beställas av leverantörerna. B Ab hade överklagat upphandlingsbeslutet hos marknadsdomstolen, som i sitt beslut 29.8.2008 hade ansett att HNS inte i anbudstävlingen hade förfarit i strid med bestämmelserna om upphandling. B hade överklagat beslutet till högsta förvaltningsdomstolen.

HNS hade samtyckt till att dess upphandlingsbeslut 24.5.2007 inte skulle verkställas. Under den mellantid som berodde på överklagandet hade HNS skaffat produkterna av den tidigare leverantören och av en annan näringsidkare som hade blivit representant i Finland för dessa produkter.

Högsta förvaltningsdomstolen hade i sitt beslut 26.5.2010 (HFD 2010:35) ansett att upphandlingsförfarandet hade varit oriktigt och att påföljder i saken borde övervägas. Eftersom upphandlingsperioden helt hade löpt ut när beslutet meddelades, kunde endast påförande av gottgörelse komma på fråga. Enligt högsta förvaltningsdomstolen var det dock inte möjligt att i målet konstatera om B Ab skulle ha haft en realistisk möjlighet att i ett felfritt förfarande vinna anbudstävlingen. Förutsättningar för gottgörelse förelåg således inte.

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Käromålet och bemötandet i Helsingfors tingsrätt

B Ab yrkade i sitt käromål som blev anhängigt 28.8.2009 att HNS skulle förpliktas att i ersättning för utebliven rörelsevinst betala 50 000 euro till bolaget och för kostnaderna för att delta i anbudsförfarandet 3 000 euro. Upphandlingsförfarandet hade enligt bolaget varit oriktigt och diskriminerande och den formella fördelningen av upphandlingen hade varit en konstgjord lösning. Bolagets erbjudande hade haft det billigaste priset och det skulle ha vunnit anbudstävlingen, om detta förfarandet inte hade varit oriktigt. Under alla omständigheter borde HNS ha iakttagit sitt beslut 24.5.2007 och under tiden 1.7 – 31.12.2007 köpa anskaffat produkterna av både B Ab och den andra anbudsgivaren samt räknat från 1.1.2008 uteslutande av B Ab och inte köpa anskaffat dem av det tredje bolag som inte hade varit med i anbudstävlingen.

HNS motsatte sig käromålet. B skulle inte ha vunnit anbudstävlingen i ett förfarande utan de fel som högsta förvaltningsdomstolen hade konstaterat. HNS hade haft rätt att avstå från att verkställa sitt upphandlingsbeslut och att göra nödvändiga anskaffningar med tillfälliga arrangemang medan rättegången pågick.

Tingsrättens dom 24.6.2010

Tingsrätten ansåg att kriterierna för valet av anbud i ett felfritt upphandlingsförfarande till en betydande del hade varit medicinska. B Ab hade inte visat att bolaget skulle ha vunnit anbudstävlingen utan ett sådant oriktigt förfarande som hade konstaterats i högsta förvaltningsdomstolens beslut. B Ab hade inte visat att bolaget skulle ha rätt till skadestånd på grund av att upphandlingsbeslutet inte hade iakttagits under mellantiden till följd av överklagandet.

Tingsrätten förkastade käromålet.

Målet har avgjorts av tingsdomare Riitta Savolainen

Helsingfors hovrätts dom 22.6.2011

B Ab överklagade till hovrätten.

Hovrätten konstaterade att B Ab beträffande ersättningen för utebliven rörelsevinst var skyldig att visa att bolaget ensamt så gott som säkert hade vunnit anbudstävlingen i fråga samt beträffande bolagets kostnader för anbudsförfarandet att det hade haft en realistisk möjlighet att vinna anbudstävlingen. Dessa omständigheter hade dock inte visats. HSN hade haft rätt att under mellantiden tillfälligt ordna anskaffningen av produkterna av den tidigare leverantören och av den som hade blivit representant för dem. Det fanns således inte skäl att ändra tingsrättens dom.

Hovrätten ändrade inte tingsrättens dom.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Pauli Viitanen, Paula Koski och Harri Katara. Pia Hansson-Anttonen var föredragande.

Överklagandet i Högsta domstolen

B Ab beviljades besvärstillstånd till den del bolagets yrkande på ersättning för kostnaderna för deltagandet i anbudstävlingen hade förkastats.

B Ab yrkade att HNS skulle åläggas att betala 3 000 euro i ersättning för kostnaderna för deltagandet i anbudstävlingen.

HNS bemötte överklagandet och yrkade att det skulle avslås.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet och frågeställningen

1. Samkommunen för Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HNS) har 12.1.2007 begärt offerter på proteser som behövdes inom den specialiserade sjukvården åren 2007 – 2009. I anbudsbegäran har reserverats möjlighet att förlänga upphandlingsperioden med två extra år. HNS har i anbudstävlingen fått två offerter och genom sitt beslut 24.5.2007 valt båda anbudsgivarna, av vilka den ena har varit B Ab, för att leverera proteserna. Enligt beslutet har avsikten varit att valet av protes för patienterna ska ske i varje enskilt fall utifrån medicinska grunder.

2. B Ab har genom att överklaga bestridit det upphandlingsbeslut som HNS fattade 24.5.2007. B Ab har yrkat att HNS beslut av 24.5.2007 ska undanröjas och att HNS ska förbjudas att tillämpa sitt oriktiga upphandlingsförfarande. B Ab har dessutom yrkat att HNS ska åläggas betala gottgörelse till bolaget. HNS har i enlighet med sin utfästelse under rättegången låtit bli att verkställa upphandlingsbeslutet och ingå upphandlingsavtal. De produkter som HNS har behövt i sjukvården har under rättegången anskaffats med tillfälliga arrangemang av den tidigare leverantörerna och av en annan näringsidkare som hade blivit representant för dessa produkter i Finland.

3. Marknadsdomstolen har genom sitt beslut 29.8.2008 förkastat B Ab:s ansökan. Marknadsdomstolen har bestämt att dess beslut ska iakttas även om det överklagas.

4. Högsta förvaltningsdomstolen har med anledning av B Ab:s överklagande avgjort saken 26.5.2010 (HFD 2010:35) och konstaterat att anbudstävlingen i fråga var oriktig av flera skäl. Eftersom den egentliga avtalsperioden 2007 – 2009 då redan var förbi, kunde som särskild påföljd för det oriktiga upphandlingsförfarandet till denna del endast övervägas påförande av gottgörelse som avses i lagen om offentlig upphandling. Då det i målet dock inte hade varit möjligt att konstatera om B Ab hade haft realistisk möjlighet att vinna anbudstävlingen i ett felfritt förfarande, fanns det inte förutsättningar för att påföra gottgörelse. Beträffande de återstående optionsåren var det dock fortfarande möjligt att korrigera felen i förfarandet. På grund av felens art kunde förfarandet korrigeras endast genom att ordna en helt ny anbudstävling.

5. Slutresultatet av det upphandlingsförfarande som HNS inledde 12.1.2007 har således efter högsta förvaltningsdomstolens beslut varit att HNS inte under åren 2007 – 2009 till någon del har anskaffat de behövliga proteserna utifrån anbudstävlingen och anskaffningsbeslutet 24.5.2007.

6. B Ab har 28.8.2009 väckt talan vid tingsrätten och yrkat att HNS ska åläggas att betala skadestånd till bolaget, förutom för påstådd utebliven rörelsevinst, även för kostnaderna för att delta i anbudsförfarandet. B Ab har motiverat sitt skadeståndsyrkande med att bolaget skulle ha valts till leverantör, om anbudsförfarandet hade varit felfritt och att hela upphandlingen borde ha getts till bolaget. Kostnaderna för att delta i anbudsförfarandet hade varit onödiga, eftersom HNS de facto inte ens hade haft för avsikt att välja bolaget för att leverera produkterna. Om HNS skulle ha följt lagen om offentlig upphandling (upphandlingslagen), sitt eget beslut och marknadsdomstolens avgörande, hade det inte varit onödigt att delta i anbudstävlingen. De lägre domstolarna har förkastat käromålet.

7. I Högsta domstolen är det endast fråga om HNS är skyldig att betala skadestånd till B Ab för bolagets kostnader för att delta i anbudsförfarandet.

Tillämplig skadeståndsbestämmelse och EU-rätten

8. HNS har inlett det anskaffningsförfarande som skadeståndskravet avser genom en anbudsbegäran 12.1.2007. B Ab:s rätt till skadestånd ska därför bedömas enligt då gällande upphandlingslag (1505/1992).

9. Bestämmelsen om skadestånd finns i upphandlingslagens 8 § (1247/1997). Enligt paragrafens 1 mom. är den som, genom ett förfarande som strider mot denna lag eller med stöd av den utfärdade bestämmelser eller Europeiska gemenskapens lagstiftning eller Världshandelsorganisationens avtal om offentlig upphandling, orsakar en kandidat, anbudsgivare eller leverantör skada, skyldig att ersätta den skada han orsakat. Då skadeståndskravet gäller de kostnader som uppkommit på grund av deltagande i ett anbudsförfarande, är det för utdömande av skadestånd tillräckligt att kandidaten eller anbudsgivaren leder i bevis ett oriktigt förfarande som avses i 1 mom. och att han om förfarandet hade varit felfritt skulle ha haft en realistisk möjlighet att vinna anbudstävlan. Bestämmelserna om rätt till skadestånd är likadana även i den år 2010 ändrade 107 § (321/2010) i den nu gällande upphandlingslagen (348/2007) som trädde i kraft 1.6.2007.

10. Enligt EU-rättens bestämmelser om offentlig upphandling ska den nationella rättsordningen såsom ett medel för rättsskydd innehålla möjlighet att få ersättning för skador på grund av ett oriktigt upphandlingsförfarande. Enligt artikel 2.1.c i det s.k. första övervakningsdirektivet 89/665/EEG har medlemsstaterna nämligen varit skyldiga att se till att det finns prövningsförfaranden med befogenhet att bestämma om ersättning till den som har skadats av en överträdelse. En specialbestämmelse om ersättning för kostnader för anbudsförfaranden har i sin tur tagits in i 8 § 2 mom. upphandlingslagen utifrån det s.k. andra övervakningsdirektivet 92/13/EEG (artikel 2.7), vilket gäller basservicebranschen, och i Finland utsträckts till att utan begränsning gälla all upphandling inom upphandlingslagens tillämpningsområde.

11. Genomförandet av förpliktelserna enligt övervakningsdirektiven hör i Europeiska unionen till medlemsstaternas handlingsutrymme. Så som Europeiska unionens domstol har konstaterat uppställer det första övervakningsdirektivet 89/665/EEG endast de minimivillkor som prövningsförfarandena i de nationella rättsordningarna måste uppfylla för att säkerställa att de gemenskapsrättsliga bestämmelserna på området för offentlig upphandling uppfylls (t.ex. dom 19.6.2003, mål C-315/01, GAT, punkt 45). Inte heller det andra övervakningsdirektivet har i denna fråga begränsat medlemsstaternas självbestämmanderätt, eftersom det innehåller enbart vissa kriterier beträffande orsakssamband och bevisning för att underlätta för anbudsgivarna att få ersättning för kostnader som de har ådragit sig, men det ger inga anvisningar om skadornas eller ersättningens omfattning eller hur ansvar ska fastställas (generaladvokatens förslag till avgörande i målet C-568/08, Combinatie Spijker Infrabouw-De Jonge Konstruktie m.fl., punkt 96).

12. Unionens domstol har dessutom konstaterat att det i avsaknad av unionsbestämmelser på området ankommer på varje medlemsstat att i sin rättsordning ange de kriterier som gör det möjligt att fastställa och beräkna skadestånd vid överträdelser av unionsbestämmelserna om offentlig upphandling. Å andra sidan framgår det av fast rättspraxis att de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten varken får vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (dom 9.12.2010 i det ovan nämnda målet C-568/08), punkt 90 – 91).

13. Rättsskyddsmedlen i samband med offentlig upphandling skiljer sig också i medlemsstaterna från varandra. Eftersom frågan på det sätt som nämns i punkt 11 – 12 har lämnats beroende av nationell lagstiftning, är det onödigt att i föreliggande mål begära förhandsavgörande av Europeiska unionens domstol.

Avstående från rätten till skadestånd

14. HNS har bestridit yrkandet på ersättning för kostnaderna för anbudsförfarandet bl.a. på den grunden att B Ab genom att delta i anbudstävlingen har godkänt avtalsvillkoren i dokumenten angående anbudsbegäran och därmed avstått från sin rätt att kräva ersättning. Enligt anbudsbegäran skulle samkommunen HNS:s allmänna upphandlings- och avtalsvillkor av år 2002 för upphandling av varor och tjänster tillämpas. Enligt punkt 2 i villkoren har leverantören inte rätt att kräva ersättning för att ett anbud läggs. B Ab kan anses vara en sådan leverantör som avses i villkoren.

15. Av punkt 10 – 12 ovan framgår att upphandlingslagens 8 § innehåller de minimivillkor för bestämmande av skadestånd som medlemsstaterna enligt övervakningsdirektiven ska införliva i sina rättsordningar. Därför är det befogat att anse att rätten till skadestånd enligt upphandlingslagens 8 § är tvingande i den meningen att det nämnda villkoret, enligt vilket anbudsgivaren på förhand skulle avstå från att kräva ersättning för att lägga ett anbud, inte binder anbudsgivaren då det är fråga om rätten enligt upphandlingslagens 8 § 2 mom. att få ersättning för kostnaderna för anbudsförfarandet.

16. Det finns således inte av de skäl som nämns i punkt 14 grund för att i målet förkasta B Ab:s ersättningskrav.

Förhållandet mellan skadestånd och andra rättsskyddsmedel

17. Enligt 9 § (1247/1997) upphandlingslagen kan marknadsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen på ansökan bestämma om s.k. realmedel mot upphandlingsenheten, om det vid upphandling har förfarits i strid med bl.a. upphandlingslagen. Då kan upphandlingsenhetens beslut undanröjas eller så kan upphandlingsenheten förbjudas att följa det oriktiga förfarandet eller förpliktas att korrigera sitt oriktiga förfarande. Dessutom kan marknadsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen bestämma att upphandlingsenheten ska betala gottgörelse till en part som hade haft ett reellt tillfälle att vinna anbudstävlan om förfarandet hade varit felfritt. När gottgörelse påförs ska hänsyn tas till arten av det fel eller den försummelse som upphandlingsenheten gjort sig skyldig till, upphandlingens totala värde samt de kostnader och den skada som sökanden orsakats.

18. Enligt förarbetena till ändringen av 9 § upphandlingslagen ska påförande av gottgörelse inte hindra sökanden att ansöka om skadestånd enligt 8 §, om skadans faktiska värde överstiger den ådömda gottgörelsen (RP 69/1997 rd s. 22). Skadestånd är således avsett att vara ett rättsmedel som kompletterar gottgörelse. De allmänna domstolarna bedömer dock självständigt utifrån 8 § upphandlingslagen och de allmänna skadeståndsrättsliga principerna vilka förutsättningarna är för att döma ut skadestånd och skadeståndets belopp. En eventuell gottgörelses effekt på skadeståndets belopp bedöms skadeståndsrättsligt, t.ex. utifrån principerna om förbud mot ekonomisk vinning.

Tillämpning och tolkning av skadeståndsbestämmelserna

19. Ett villkor för att skadestånd för kostnaderna för ett upphandlingsförfarande ska dömas ut är enligt 8 § 2 mom. upphandlingslagen att anbudsgivaren för det första visar att förfarandet har varit oriktigt och för det andra att han skulle ha haft en realistisk möjlighet att vinna anbudstävlan, om förfarandet hade varit felfritt. Eftersom frågan gäller skadestånd, följder det av allmänna skadeståndsrättsliga principer att anbudsgivaren dessutom måste visa att han har lidit skada, dvs. i detta fall de kostnader han yrkar som står i orsakssamband med det felaktiga anbudsförfarandet och som med andra ord har gått förlorade genom deltagandet i det felaktiga anbudsförfarandet.

20. I föreliggande fall har högsta förvaltningsdomstolen i sitt beslut 26.5.2010 konstaterat att det anbudsförfarande som skadeståndsyrkandet gäller är oriktigt. Till följd av överklagandet har HNS dessutom avbrutit sitt upphandlingsförfarande så att man inte har köpt de behövliga produkterna av någondera anbudsgivaren utifrån anbudstävlingen i fråga. Därför har båda anbuden i anbudstävlingen förlorat sin betydelse. Felaktigheten i anbudstävlingen har således kunnat orsaka båda anbudsgivarna sådana kostnader för deltagandet i anbudsförfarandet som avses i 8 § 2 mom. upphandlingslagen. Därför måste man bedöma frågan om B Ab har visat att bolaget skulle ha haft realistisk möjlighet att vinna anbudstävlan i ett felfritt förfarande.

21. Uttrycket i 8 § 2 mom. upphandlingslagen ”- – – är det för utdömande av skadestånd tillräckligt att kandidaten eller anbudsgivaren leder i bevis – – – att han om förfarandet hade varit felfritt skulle ha haft en realistisk möjlighet att vinna anbudstävlan” lämnar rum för tolkning när det gäller frågan om vilket slags sannolikhet angående möjligheten att vinna anbudstävlingen som krävs. Enligt lagens förarbeten kan uttrycket ”realistisk möjlighet” betyda att käranden tämligen säkert skulle ha vunnit anbudstävlingen och att beviströskeln är avsevärt högre än blott sannolikhet (RP 154/1992 rd s. 15). Å andra sidan har avsikten enligt förarbetena varit att lindra eller lätta bevisbördan för den som söker ersättning så att det inte ska vara nödvändigt för denne att bevisa att han skulle ha vunnit anbudstävlingen om förfarandet inte hade varit oriktigt (RP 154/1992 rd s. 15; likaså angående underlättande av bevisbördan RP 69/1997 rd s. 22 och angående nu gällande lag RP 50/2006 rd s. 128).

22. Högsta domstolen anser att ”realistisk möjlighet att vinna” innebär en beaktansvärd sannolikhet att vinna anbudstävlan. Det är således inte fråga om att anbudsgivaren måste bevisa att han säkert eller uppenbart skulle ha vunnit anbudstävlan. Å andra sidan är det inte heller tillräckligt att han endast eventuellt eller bara sannolikt hade vunnit.

Bedömning av B Ab:s möjligheter att vinna anbudstävlingen i ett felfritt förfarande

23. B Ab har i Högsta domstolen även åberopat att bolaget åtminstone delvis hade vunnit anbudstävlingen, om anbudsförfarandet hade varit felfritt.

24. HNS har i sin anbudsbegäran meddelat att även delofferter skulle tas emot och att det var möjligt med delupphandling. Anbudsgivarna har således utifrån anbudsbegäran kunnat förstå att det var möjligt att upphandlingen delades mellan flera leverantörer. HNS har även i praktiken försökt utnyttja denna möjlighet, eftersom det i sitt upphandlingsbeslut har valt båda anbudsgivarna för att leverera proteserna. HNS har till och med ännu i Högsta domstolen meddelat att det efter att ha fattat upphandlingsbeslutet i sig var är berett till samarbete med B Ab och att ta bolagets produkter på prov för att undersöka deras lämplighet.

25. Högsta domstolen anser att man inte i en dylik situation kan kräva att B Ab måste bevisa att bolaget har haft möjlighet att ensamt vinna anbudstävlingen i ett felfritt förfarande. Avgörande är däremot hur stora möjligheterna kan uppskattas vara att bolaget skulle ha haft framgång i en felfri anbudstävling så att det skulle ha valts för att leverera åtminstone en del av proteserna.

26. HNS har de facto genom sitt upphandlingsbeslut 24.5.2007 valt B Ab till den ena leverantören av proteser. Denna omständighet tyder i princip på att bolaget skulle ha haft faktisk möjlighet att bli leverantör av produkterna. HNS har dock i sitt upphandlingsbeslut konstaterat att det inte när beslutet bereddes var möjligt att utan erfarenhet genom användning jämföra de offererade proteserna med varandra i fråga om deras tekniska och funktionella egenskaper. Enligt beslutet var avsikten i själva verket att det konkreta valet mellan de offererade produkterna skulle ske på medicinska grunder först senare, dvs. i varje enskilt fall separat.

27. Utifrån upphandlingsbeslutet är det således inte möjligt att bedöma på vilka grunder produkterna senare skulle ha valts och om B Ab:s produkter skulle ha anskaffats. I HNS:s utsagor har anförts å ena sidan att ett val av båda leverantörerna i sig hade varit positivt i synnerhet med hänsyn till patientsäkerheten, eftersom detta hade öppnat möjlighet till ett större produkturval än tidigare. Å andra sidan har HNS betonat att det inte hade varit möjligt att börja använda de av B Ab offererade produkterna i patientvården förrän man hade haft möjlighet att kontrollera att de var lämpliga för sitt syfte.

28. Högsta förvaltningsdomstolen har å andra sidan i sitt beslut 26.5.2010 fäst uppmärksamhet vid att upphandlingsförfarandet hade varit oriktigt redan när det gäller uppgörandet av anbudsbegäran, dvs. ända sedan anbudstävlingen inleddes. HNS hade i sin anbudsbegäran meddelat att valet av anbud skulle ske med utgångspunkt i det som var totalekonomiskt förmånligt, och avsett att bedöma detta inte bara utifrån priset utan även utifrån produkternas lämplighet. De offererade produkternas lämplighet för upphandlingsenhetens behov skulle enligt anbudsbegäran jämföras i förhållande till produkternas tekniska och funktionella egenskaper samt utifrån tidigare erfarenheter av användning och uttryckligen med hänsyn till de vårdenheter som använde produkterna. Att tidigare erfarenhet av användning nämndes och tillämpades som jämförelsekriterium hade dock inte säkerställt en objektiv och icke-diskriminerande behandling av anbudsgivarna under rådande marknadsläge, där HNS inte hade haft erfarenhet av alla anbudsgivare eller de produkter som de erbjöd.

29. Så som högsta förvaltningsdomstolen har konstaterat vid bedömningen av förutsättningarna för att påföra gottgörelse enligt 9 § upphandlingslagen har de i anbudsbegäran nämnda bedömningsgrunderna för vad som är totalekonomiskt förmånligt inte i en dylik upphandling lämpat sig för valet av anbud. Därför skulle anbudsbegäran i ett felfritt anbudsförfarande ha varit annorlunda. Således kan man inte enbart av den omständigheten att B Ab i det oriktiga förfarandet hade valts till den ena leverantören dra den slutsatsen att bolaget med beaktansvärd sannolikhet även hade haft framgång i en ny felfri anbudstävling.

30. Av det ovan anförda framgår att flera osäkerhetsfaktorer finns när det gäller bedömningen av B Ab:s faktiska möjligheter att ha framgång. I efterhand är det svårt att bedöma vilka bedömningsgrunderna hade varit för valet av anbud i ett felfritt förfarande. Så som de lägre domstolarna har konstaterat, hade grunderna sannolikt åtminstone delvis varit medicinska. Det är även svårt att bedöma hurdana anbud som skulle ha getts utifrån en felfri anbudsbegäran och hur de inkomna anbuden hade bort jämföras med varandra.

31. HNS har åberopat att B Ab redan innan den nu aktuella anbudstävlingen hade deltagit i vissa anbudstävlingar som universitetssjukhusen hade ordnat. I fråga om det konstaterar Högsta domstolen att B Ab således skulle ha kunnat ha möjlighet att lägga fram bevis från sådana tidigare anbudstävlingar angående de aktuella medicinska produkterna eller motsvarande produkter där anbudsförfarandet inte hade visat sig vara felaktigt. B Ab har dock inte lagt fram någon utredning om dylika jämförbara anbudstävlingar och de bedömningskriterier som tillämpats i dem och offertererfarenheter som erhållits i dem.

32. Som slutsats utifrån det ovan anförda anser Högsta domstolen att B Ab inte i målet har visat att bolaget skulle ha haft en i 8 § 2 mom. upphandlingslagen avsedd realistisk möjlighet att vinna anbudstävlan i ett felfritt förfarande. I målet finns således inte förutsättningar för att med stöd av 8 § 2 mom. upphandlingslagen tilldöma bolaget ersättning för kostnaderna för anbudsförfarandet.

Samkommunens förfarande under mellantiden såsom ersättningsgrund

33. Med anledning av att B Ab inte hade valts till varuleverantör sedan HNS låtit bli att följa sitt upphandlingsbeslut och marknadsdomstolens beslut, konstaterar Högsta domstolen så som hovrätten att HNS har haft lagstadgad skyldighet att upprätthålla verksamheten trots överklagandet och den nya konkurrensutsättningen. Därför har HNS haft en särskild orsak att låta bli att konkurrensutsätta anskaffningarna under en dylik mellantid och HNS har fått ordna sin upphandling tillfälligt på det sätt som beskrivs i hovrättens dom. Det är alltså inte fråga om ett sådant oriktigt förfarande som enligt 8 § 1 mom. upphandlingslagen är en grund för skadestånd. Det finns således inte heller av denna anledning grund för ersättning för kostnaderna för deltagande i anbudsförfarandet.

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Kitunen (skiljaktig), Pertti Välimäki (skiljaktig), Juha Häyhä (skiljaktig), Soile Poutiainen och Ari Kantor. Tommi Vuorialho var föredragande.

De skiljaktiga ledamöternas yttranden

Justitierådet Häyhä: Jag är av samma uppfattning som justitierådet Kantor och justitierådet Poutiainen beträffande punkterna 1 – 16. Därefter anför jag följande:

Kostnaderna för att förbereda och ge ett anbud bärs i regel av anbudsgivaren själv oberoende av om anbudet leder till att ett avtal uppkommer eller ej. I undantagsfall kan sådana kostnader dock bli ersatta såsom skador, så som i vissa situationer där vållande vid ingående av avtal har förekommit (se t.ex. HD 1999:48). Upphandlingslagens 8 § 2 mom. gäller ett sådant undantagsfall.

En förutsättning för skadestånd är enligt den nämnda bestämmelsen att kostnaderna i fråga kan anses vara en skada som har orsakats anbudsgivaren genom ett sådant oriktigt förfarande som beskrivs i upphandlingslagens 8 § 1 mom. Paragrafens 2 mom. lindrar dock anbudsgivarens ställning när skadestånd krävs. Enligt bestämmelsen är det tillräckligt att anbudsgivaren leder i bevis ett oriktigt förfarande enligt 8 § 1 mom. och att han hade haft realistisk möjlighet att vinna anbudstävlan, om förfarandet hade varit felfritt. Enligt regeringens proposition i saken (RP 154/1992 rd s. 15) avses med det sistnämnda att käranden med rätt stor säkerhet skulle ha haft ett reellt tillfälle att vinna anbudstävlingen, varför beviströskeln är betydligt högre än blott sannolikhet.

Utöver de uttryckliga bestämmelserna i upphandlingslagens 8 § ska på ersättning för skador orsakade av förfarande i strid med bestämmelserna om offentlig upphandling tillämpas allmänna skadeståndsrättsliga principer. Rätt till skadestånd föreligger således endast om anbudsgivaren har orsakats skada som står i orsakssamband med förfarandet i strid med upphandlingslagstiftningen.

I målet är det ostridigt att B Ab genom HNS:s upphandlingsbeslut 24.5.2007 har valts till den ena leverantören av proteser och vävnadsexpandrar. B Ab har således inte förlorat den anbudstävling som ledde till upphandlingsbeslutet 24.5.2007. Upphandlingsförfarandet ska inte heller anses oriktigt enbart på den grunden att man i upphandlingsbeslutet gick in för två leverantörer. B Ab:s kostnader för anbudsförfarandet har i relation till detta inte blivit betydelselösa och bolaget kan inte anses ha lidit ersättningsgill skada till den del ersättning yrkats på den grunden att bolaget skulle ha vunnit anbudstävlingen i ett felfritt förfarande.

B Ab har beträffande de nämnda kostnaderna även åberopat i sitt käromål att bolaget inte valts till faktisk leverantör sedan HNS låtit bli att följa det nämnda upphandlingsbeslutet och marknadsdomstolens beslut. Till denna del konstaterar jag liksom hovrätten att HNS har haft lagstadgad skyldighet att upprätthålla verksamheten trots överklagandet och den nya konkurrensutsättningen och att bolaget därför har haft en särskild orsak att låta bli att konkurrensutsätta upphandlingarna under en dylik mellantid och ordna upphandlingen tillfälligt på det sätt som beskrivs i hovrättens dom. Det är således inte fråga om ett sådant oriktigt förfarande som enligt upphandlingslagens 8 § 1 mom. är en förutsättning för skadestånd. Det finns inte heller av den anledningen grund för ersättning för kostnaderna för att delta i anbudsförfarandet.

Av dessa skäl kommer jag till samma slutsats som justitieråden Kantor och Poutiainen.

Justitierådet Välimäki: Beträffande punkterna 26 – 33 anför jag följande. HNS har genom sitt upphandlingsbeslut 24.5.2007 valt B Ab till den ena leverantören. Den omständigheten visar att HNS har ansett B Ab vara en så beaktansvärd och pålitlig anbudsgivare att bolaget har valts till segrare i anbudstävlingen angående delanbud.

Av de skäl som framgår av Högsta domstolens dom anser jag även att anbudsbegäran hade varit annorlunda i ett felfritt anbudsförfarande. Av det oriktiga anbudsförfarandet kan man således inte i detta fall dra slutsatser om på vilka villkor ett felfritt anbudsförfarande skulle ha genomförts. Dessa villkor har även annars förblivit oklara i målet. Denna omständighet kan dock inte stanna B Ab till last, eftersom de fel som konstaterats i upphandlingsförfarandet har berott på HNS:s eget felaktiga förfarande. Under dessa omständigheter är det inte befogat att av B Ab längre kräva annan bevisning om att bolaget hade haft realistiska möjligheter att vinna, dvs. att bli vald till delleverantör även i ett felfritt förfarande.

På dessa grunder anser jag att B Ab har visat att bolaget skulle ha haft en i 8 § 2 mom. avsedd realistisk möjlighet att vinna anbudstävlingen i ett felfritt förfarande så att det hade valts att leverera åtminstone en del av de proteser som HNS behövde under åren 2007 – 2009.

Jag ändrar hovrättens dom så att jag dömer HNS att för kostnaderna för anbudsförfarandet betala skäligen uppskattade 3 000 euro i skadestånd till B Ab jämte i käromålet yrkade räntor.

Justitierådet Kitunen: Jag är av samma uppfattning som justitierådet Välimäki.

Extraordinärt ändringssökande – Återbrytande av laga kraft vunnen dom
Skattebedrägeri – Grovt skattebedrägeri
Ne bis in idem – Skatteförhöjning
Grundlagen – Grundläggande rättigheter
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter

Diarienr: H2013/244
Givet: 12.12.2014
Liggare: 2601

Viktigt! det här är en inofficiell översättning.

A hade genom hovrättens lagakraftvunna dom 20.8.2012 dömts för grovt skattebedrägeri begånget i hans personliga beskattning. A yrkade att hovrättens dom skulle återbrytas, eftersom han på grund av samma förfarande hade påförts skatteförhöjning i beskattningsförfarande innan åtalet hade väckts. En del av skatteförhöjningarna hade blivit slutliga under hovrättsbehandlingen.

Högsta domstolen hade i sitt avgörande HD 2014:93 ansett att prövning av åtal om skattebedrägeri i ett motsvarande fall inte var ett rättegångsfel som ledde till att domen kunde återbrytas. Högsta domstolen ansåg av de skäl som nämns i beslutet att domen därför inte heller kunde anses ha byggt på uppenbart oriktig tillämpning av lag och att det inte fanns laga grund för att återbryta hovrättens dom. (Omröstn.)

Plenum

RB 31 kap 8 § 4 punkten Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, art. 4 i tilläggsprotokoll 7

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Egentliga Finlands tingsrätt hade 25.5.2011 dömt A för grovt bokföringsbrott (punkt 1), grovt skattebedrägeri (punkt 3), grov oredlighet som gäldenär (punkt 5), grovt skattebedrägeri (punkt 6), grovt skattebedrägeri (punkt 7) och grovt bokföringsbrott (punkt 8) till ett gemensamt fängelsestraff om 3 år och 4 månader.

A besvärade sig till hovrätten och yrkade att straffet skulle sättas ned. Åbo hovrätt satte genom sin dom 20.8.2012 ned straffet till fängelse i 2 år och 8 månader.

Ansökan

A yrkade att hovrättens dom skulle återbrytas beträffande åtalspunkterna 5 och 6 och att straffet skulle sättas ned.

Högsta domstolen gav A tillfälle att yttra sig om vilken betydelse den Europeiska människorättsdomstolens avgöranden 20.5.2015 i målen Glantz mot Finland, Häkkä mot Finland, Nykänen mot Finland och Pirttimäki mot Finland hade enligt A:s uppfattning i det föreliggande målet. A lämnade det begärda yttrandet.

Bemötanden och yttranden

Åklagaren och Skatteförvaltningen gav begärda bemötanden och yttranden.

Behandlingen av ansökan i Högsta domstolen

A:s ansökan om extraordinär ändring beträffande åtalspunkt 6 har avgjorts i plenum enligt förordnande av Högsta domstolens president.

Avgörande i plenum

Skäl

1. A har motiverat sin ansökan angående åtalspunkt 6 med att Högsta domstolen i sitt pleniavgörande HD 2013:59 har ändrat sin tidigare rättspraxis så att det föreligger hinder för att pröva ett åtal för skattebedrägeri redan när beslutanderätt om skatteförhöjning har utövats i beskattningsförfarandet. A har åberopat att han innan åtalet för skattebedrägeri blev anhängigt i tingsrätten hade påförts skatteförhöjning på grund av att han hade underlåtit att deklarera inkomster för åren 2005 – 2008 och att gärningsbeskrivningen i åtalspunkt 6 var exakt likadan som den beskrivning av händelserna som hade använts i skatteförhöjningsbeslutet. Skatteförhöjningen för år 2005 hade vunnit laga kraft innan saken hade avgjorts i hovrätten.

2. Högsta domstolen har i dag i sitt beslut HD 2014:93, som givits i ett annat ärende med anledning av klagan, ansett att hovrätten inte hade förfarit oriktigt i ett mål som hade avgjorts genom en lagakraftvunnen dom före givandet av Högsta domstolens prejudikat HD 2013:59 på förstärkt avdelning. I detta ärende hade hovrätten vid prövning av ett åtal för skattebedrägeri iakttagit den tidigare tolkningsprincipen i rättspraxis som var rådande före det nämnda avgörandet och som hade framgått av Högsta domstolens avgöranden år 2010 och därefter (HD 2010:45 m.fl.). Något sådant fel i förfarandet som avses i 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken förelåg inte och det fanns därför inte laglig grund för att undanröja domen.

3. I det nämnda avgörandet HD 2014:93 har domstolen även bedömt om den av Europeiska människorättsdomstolen numera omfattade tolkningen av ne bis in idem -förbudet, sådant det framgår av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen, hade betydelse då klagan avgjordes. I avgörandet har domstolen ansett att de rättsliga utgångspunkterna för bedömningen inte beror på om det som prövas är en på nationell nivå gjord tolkning av grundlagen som förändrar rättsläget eller om det är en tolkning av Europeiska människorättskonventionen. Högsta domstolen ansåg inte att det enligt 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken fanns grund för att undanröja den lagakraftvunna domen av den anledningen att människorättsdomstolen i sina avgöranden efter den lagakraftvunna domen gått in för den ovan i 1 punkten nämnda tolkningen av bis-kriteriet i artikeln i fråga. Hovrätten ansågs således inte heller i belysning av människorättsdomstolens praxis, som fanns tillgänglig när domen gavs, ha tillämpat lagen oriktigt när den i sin dom hade stött sig på Högsta domstolens dåvarande praxis angående tolkningen av ne bis in idem -förbudet och låtit bli att avvisa åtalet för brott.

4. I föreliggande ärende har hovrättens dom angående A vunnit laga kraft 19.10.2012, då tidsfristen för att ansöka om besvärstillstånd och att anföra besvär över hovrättens dom har löpt ut. A:s ansökan om extraordinär ändring har inkommit till Högsta domstolen 31.12.2013. Ansökan har således inkommit efter utgången av den tidsfrist som föreskrivs i 31.kap. 2 § 2 mom. rättegångsbalken. Ansökan kan därför inte behandlas som klagan.

5. Enligt 31 kap. 8 § rättegångsbalken kan en dom i brottmål återbrytas till förmån för den åtalade, om domen grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. De skäl för att Högsta domstolen i det ovan nämnda avgörandet HD 2014:93 har ansett att prövningen av åtalet för skattebedrägeri i ett motsvarande fall inte var ett fel i förfarandet som leder till återbrytande av domen, visar samtidigt att domen inte då heller kan anses ha grundat sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. Det finns således inte någon laglig grund för att återbryta den dom som hovrätten har meddelat A beträffande det grova skattebedrägeri som avses i åtalspunkt 6.

6. Till den del A har åberopat att han inte efter att ha lyft pengarna i bolaget har kunnat deklarera dem som inkomst utan att utsätta sig för risk för åtal konstaterar Högsta domstolen att den har ansett att inkomst från i sig laglig rörelse inte kan stå utanför skattekontroll enbart av den anledningen att inkomsten erhålls genom brottslig verksamhet (HD 2011:35, punkt 15 – 16). Det finns inte heller till denna del någon grund enligt 31 kap. 8 § rättegångsbalken för att återbryta hovrättens dom.

Beslut

Ansökan avslås till den del den gäller åtalspunkt 6 (grovt skattebedrägeri).

Till övriga delar fortsätter behandlingen i Högsta domstolen i en sammansättning med fem ledamöter.

Målet har i plenum avgjorts av presidenten Pauliine Koskelo samt av justitieråden Kati Hidén, Kari Kitunen (skiljaktig), Gustav Bygglin, Liisa Mansikkamäki, Pertti Välimäki (skiljaktig), Pasi Aarnio (skiljaktig), Juha Häyhä, Hannu Rajalahti, Ilkka Rautio, Soile Poutiainen, Marjut Jokela (skiljaktig), Jukka Sippo (skiljaktig), Jorma Rudanko, Pekka Koponen, Ari Kantor (skiljaktig), Tuula Pynnä, Jarmo Littunen och Mika Huovila (skiljaktig) Kari Vesanen var föredragande.

De skiljaktiga ledamöternas yttranden

Justitierådet Huovila: Europeiska människorättsdomstolen har i sina avgöranden 2014 ansett att det strider mot ne bis in idem -förbudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen att fortsätta en brottmålsrättegång efter att ett slutligt avgörande har meddelats i ett annat påföljdsförfarande i samma ärende. A har i åtalspunkt 6 dömts även för att ha låtit bli att deklarera sådan inkomst för vilken skatteförhöjning påförts. Skatteförhöjningen hade vunnit laga kraft och således blivit slutlig under brottmålsrättegången.

A har inte ansökt om besvärstillstånd angående hovrättens dom 20.8.2012 och han har inte heller anfört klagomål hos människorättsdomstolen. Eftersom A inte har gjort sin ansökan inom den tidsfrist som föreskrivs för klagan, ska förutsättningarna för att återbryta den lagakraftvunna domen undersökas.

Högsta domstolen har i sitt beslut HD 2014:93, som har givits i ett annat samtidigt avgjort ärende, ansett att människorättsdomstolen i sina domar år 2014 har gått in för en ny eller förändrad tolkning av innehållet i ne bis in idem -förbudet och att hovrättens tidigare dom hade varit förenlig med då rådande rättsläge och att något rättegångsfel således inte hade inträffat. I avgörandet HD 2014:94 har Högsta domstolen även avslagit en klagan som har byggt på en dom där människorättsdomstolen konstaterat en människorättskränkning i sökandens eget ärende.

I sig är det klart att en ansökan om återbrytande på grund av uppenbart oriktig tillämpning av lag inte kan ha framgång, om man som utgångspunkt tar att det inte i motsvarande liknande fall har inträffat något rättegångsfel. Eftersom jag i de ovan nämnda fallen är skiljaktig, bedömer jag förutsättningarna för att grunderna för återbrytande ska uppfyllas i föreliggande fall på följande sätt.

Allmänt om människorättskränkning som grund för extraordinärt ändringssökande

Artikel 46 i människorättskonventionen gäller de fördragsslutande staternas skyldighet att iaktta människorättsdomstolens slutliga domar enbart i mål där de själva har varit part. Eftersom de fördragsslutande staterna enligt artikel 1 i konventionen garanterar var och en som befinner sig under deras jurisdiktion de fri- och rättigheter som anges i konventionen, måste man försöka följa människorättsdomstolens tolkningsprinciper även i andra motsvarande fall. Rättskipnings- och tillsynssystemet enligt människorättskonventionen är avsett att vara sekundärt så att de mänskliga rättigheterna och friheterna ska garanteras primärt på nationell nivå och av de nationella myndigheterna. Av dessa principer följer dock inte en skyldighet för staterna att göra ingrepp i tidigare lagakraftvunna domar.

Europeiska människorättsdomstolen har sedan år 2004 tagit i bruk ett s.k. pilotförfarande för sådana upprepade fall där en kränkning beror på ett strukturellt problem i det nationella systemet. Därvid tas endast ett av fallen upp till prövning, och i det sammanhanget behandlar domstolen det strukturella problemet i fråga och ger staten tydliga anvisningar och en tidsfrist för att röja undan problemet, medan de andra fallen får vänta på nationell korrigering, vilket ofta sker genom lagstiftning. Syftet med detta förfarande är inte bara att avlasta människorättsdomstolens arbetsbörda utan att också erbjuda en snabb och heltäckande korrigering för dem som råkat ut för kränkningen.

Europarådets ministerkommitté har gett en rekommendation om utvecklande av inhemska korrigeringsmetoder Rec(2004)6. I rekommendationen uppmanas medlemsstaterna att se över sina korrigeringsmetoder och vid behov skapa effektiva nationella metoder för den händelse människorättsdomstolen har konstaterat strukturella fel eller brister i nationell lagstiftning eller rättspraxis. I rekommendationen finns inte något ställningstagande om hurdana – allmänna eller särskilda – nationella metoder som borde finnas.

Det ovan beskrivna försöket att rätta till parallella fall på nationell nivå förändrar inte utgångspunkten att varje fördragsslutande stat har befogenhet att besluta huruvida dess egen rättsordning gör det möjligt att undanröja eller återbryta en lagakraftvunnen dom på den grunden att rättegångsförfarandet eller domen har visat sig strida mot människorättsdomstolens avgörande i något mål. Villkoren för extraordinärt ändringssökande bestäms således enligt den nationella rätten. Rättegångsbalken innehåller inte några särskilda bestämmelser för en sådan situation.

Betydelsen av människorättsdomstolens senare ställningstaganden

Förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande bestäms utifrån samma stadganden i 31 kap. rättegångsbalken oberoende av om riktigheten av ärendet i fråga bedöms utifrån nationell lag eller utifrån människorättskonventionen, vilken står på samma nivå som lag, och människorättsdomstolens tolkningar utifrån den. I rättspraxis har dock ansetts att man vid extraordinärt ändringssökande måste beakta förpliktelserna enligt de internationella människorättsfördragen och särdragen hos tolkningen av dem. Om människorättsdomstolen har ansett att en dom eller ett förfarande strider mot människorättsförpliktelserna, har det vid prövning efter extraordinärt ändringssökande enligt vedertagen uppfattning ansetts att avgörandet i fråga är oriktigt (HD 2008:24, 2009:84, 2011:100 och 2012:52). En konstaterad människorättskränkning är dock inte i sig ett tillräckligt skäl för att återbryta eller undanröja en lagakraftvunnen dom. Det krävs ytterligare att de övriga villkoren uppfylls enligt 31 kap. rättegångsbalken angående ärendets art och oriktighet. När det gäller ett fel i tillämpningen av materiell rätt i ett brottmål, är det fråga om huruvida förutsättningarna enligt kapitlets 8 § 1 mom. 4 punkt uppfylls, dvs. om domen grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag.

I Högsta domstolens rättspraxis finns endast några få avgöranden där förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande har bedömts i förhållande till ett sådant nytt avgörande av människorättsdomstolen som har gällt något annat än sökandens egen sak. I sig är det inte nödvändigt att ansökningar i form av klagan eller om återbrytande i dylika parallellfall måste bedömas på lika grunder sinsemellan eller på samma sätt som en ansökan som grundar sig på en av människorättsdomstolen konstaterad människorättskränkning i sökandens eget ärende. Jämlikhetsprincipen förutsätter inte att ett rättegångsfel, som med anledning av en ansökan inom tiden för anförande av klagan skulle leda till undanröjande av en dom, även skulle leda till att domen återbryts på grund av en ansökan som görs efter tidsfristen för klagan.

Högsta domstolen har i sitt pleniavgörande HD 2009:80 behandlat frågan om man i ett återbrytningsärende kan ge betydelse åt ett senare avgörande av människorättsdomstolen i ett annat ärende, som visar att en lagakraftvunnen dom (HD 2009:27) är oriktig. I avgörandet var det väsentligt att bedöma huruvida uppenbart oriktig tillämpning av lag i den bemärkelse som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken förutsatte att den tillämpning av lagen som framgick av domen ostridigt stod i konflikt med det rättsläge som rådde vid den tidpunkt då domen gavs eller om det var motiverat att avvika från denna utgångspunkt som enligt vedertagen praxis hade följts i samband med extraordinärt ändringssökande.

Angående detta konstateras i punkt 8 i det nämnda avgörandet följande: ”Bedömningen av om ett avgörande som begärs återbrutet grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag sker från fall till fall. De situationer där den lagbestämmelse som ska tillämpas har preciserats genom ett avgörande av ett rättskipnings- eller övervakningsorgan som är behörigt att övervaka internationella människorättsförpliktelser, och detta har skett efter att en dom i Finland har getts, utgör i detta sammanhang en särskild kategori, där man vid sidan av de nationella bestämmelserna också ska beakta de internationella förpliktelserna. Det kan då hända att den nationella domstolens tolkningsutrymme har krympt i takt med en sådan praxis så att det avgörande som ansetts falla inom ramen för tolkningsutrymmet vid den tidpunkt då domen gavs, visar sig vara oriktigt i belysning av internationell rättspraxis som har utformats eller preciserats senare. I dessa fall är det inte fråga om en ny omständighet som skulle inverka på domslutet, utan om att den som har fattat avgörandet inte alls eller inte i tillräcklig grad har haft kännedom om det tolkningsunderlag som borde läggas till grund för domen. Frågan om lagen har tillämpats uppenbart oriktigt på det sätt som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken ska avgöras utifrån objektiva kriterier. När det gäller den föreliggande ansökan måste bedömningen av hurdant innehållet i och omfattningen av skyddet mot självinkriminering var vid den tidpunkt då det avgörande som begärs återbrutet fattades göras i belysning av vad man vet för närvarande.”

Efter att ha konstaterat att innehållet i och betydelsen av principen om skydd mot självinkriminering inte utformats exakt i alla tillämpningssituationer och att effekterna av principen inte var likadana i alla situationer och att människorättsdomstolens praxis inte heller föreföll att till alla delar vara konsekvent (punkt 16), ansåg Högsta domstolen att man inte i människorättsdomstolens tidigare praxis kunde finna tillräckligt stöd för tolkningen i den dom som begärdes återbruten. En motsatt ståndpunkt framgick av ett avgörande av människorättsdomstolen som meddelats efter domen i fråga (punkt 34).

Som slutsats konstaterade Högsta domstolen att innehållet av skyddet mot självinkriminering i belysning av människorättsdomstolens då kända praxis inte hade tolkats så uppenbart oriktigt i den dom som begärdes återbruten som det i allmänhet förutsätts. Med en bedömning utifrån den rättspraxis som sedermera hade preciserats stod tolkningen i domen dock i strid med människorättsdomstolens rättspraxis. Sökanden hade genom den dom som begärdes återbruten dömts till fängelsestraff och ålagts att betala skadestånd och domen hade inte ännu verkställts. Eftersom dessa följder av tillämpningen av lagen i strid med människorättskonventionen fortfarande gick att förhindra om domen återbröts, fanns det vägande skäl för att göra det (punkt 36). Under dessa omständigheter prövade Högsta domstolen rättvist att återbryta domen till den del svaranden hade befunnits skyldig till grovt gäldenärsbedrägeri (punkt 37).

Av avgörandet HD 2009:80 följer inte att alla lagakraftvunna domar som efteråt har konstaterats strida mot människorättskonventionen borde undanröjas eller återbrytas genom extraordinära rättsmedel, utan förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande måste bedömas i varje enskilt fall. Som en betydelsefull faktor i denna bedömning bör beaktas om människorättsdomstolen i sitt senare avgörande har ändrat sin tidigare tolkningspraxis, skärpt sina tidigare riktlinjer eller utvidgat tillämpningsområdet för människorättsförpliktelserna eller om tidigare ställningstaganden endast har upprepats eller preciserats i avgörandet. Ett tecken på förändrad tolkning kan vid sidan av uttryckliga ställningstaganden i domskälen vara att människorättsdomstolens stora kammare har avvikit från en tidigare dom av kammaren (Salduz mot Turkiet, stora kammaren, 27.11.2008).

En sådan situation har det varit fråga om i de i punkt 36 i skälen till Högsta domstolens avgörande HD 2014:93 nämnda avgöranden år 2011 av Högsta domstolen som gällde betydelsen av tolkningen i Zolotukhin-avgörandet i samband med extraordinärt ändringssökande. Högsta domstolen ansåg att människorättsdomstolen i Zolotukhin-avgörandet uttryckligen hade justerat och förenhetligat sina tidigare riktlinjer. Därför var det möjligt att efter extraordinärt ändringssökande ingripa endast i de lagakraftvunna domar som hade meddelats efter Zolotukhin-avgörandet i vilka domen inte grundade sig på de principer som framgår av detta avgörande.

Angående återbrytande av dom när människorättsdomstolens avgöranden visar att mänskliga rättigheter har kränkts i ett rättegångsförfarande

Beträffande ne bis in idem -förbudet är det fråga om ett absolut processhinder som medför att domstolen självmant ska avvisa ärendet. Rättegångsbalkens 31 kap. 1 § 1 mom. 1 punkt som gäller situationen i fråga kan inte tillämpas i detta fall, eftersom tidsfristen för klagan hade löpt ut innan ansökan gjordes. Bestämmelserna om extraordinärt ändringssökande har dock tillämpats smidigt så att det efter att tidsfristen för klagan har löpt ut har varit möjligt att pröva om ett fel i förfarandet också uppfyller de strängare villkoren för återbrytande (HD 1992:116).

Ett villkor för återbrytande till förmån för den tilltalade är enligt 31 kap. 8 § 4 punkten att domen grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. Med uppenbart oriktig tillämpning av lag avses situationer där domstolen entydigt har tolkat en rättsregel på fel sätt eller i misstag helt låtit bli att tillämpa den eller tydligt överskridit gränserna för sin prövningsrätt. Återbrytande av en lagakraftvunnen dom kan således inte ha framgång i oklara eller tolkningsbara situationer, där det finns flera rättsligt motiverbara lösningsalternativ. Tröskeln för återbrytande är således hög.

Utgångspunkten är att oriktigheten av en dom och även uppenbarheten av ett tillämpningsfel bedöms utifrån rättsläget då avgörandet meddelades. Tolknings- och tillämpningssituationer i samband med internationella människorättsförpliktelser bildar dock en särskild helhet. Det rådande rättsläget bestäms då inte uteslutande utifrån den nationella lagstiftningen eller nationellt omfattade tolkningar, utan man måste i samband med det extraordinära ändringssökandet försöka objektivt bedöma innehållet i människorättsförpliktelsen. Enligt det ovan refererade avgörandet HD 2009:80 kan människorättsdomstolens senare avgöranden beaktas även när man bedömer om det har varit fråga om en uppenbart oriktig tillämpning av lag. På grund av tröskeln för återbrytande måste man då bedöma om det har funnits tillräckliga rättsliga skäl för avgörandet i belysning av vad man för tillfället känner till om innehållet och omfattningen av människorättsförpliktelserna. Ny rättspraxis av människorättsdomstolen där domstolen i situationer där fakta är annorlunda närmast endast upprepar tolkning som framgår av tidigare avgöranden bekräftar för sin del kunskapen om hurdant innehåll människorättsförpliktelsen hade under rättegången. Om ny rättspraxis har klarlagt någon tolkningsbar rättsfråga, uppfylls däremot inte villkoret för återbrytande att tillämpningsfelet har varit uppenbart.

Slutsatser och bedömning i föreliggande fall

Enligt artikel 4.1 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsförordningen i denna stat. Högsta domstolen har i sina avgöranden HD 2010:45, 2010:46 och 2010:82 gått in för en tolkning enligt vilken ne bis in idem -förbudet enligt artikeln endast gäller konsekutiva förfaranden och förhindrar prövning av åtal för skattebedrägeri endast om den skatteförhöjning som har påförts för samma gärning har blivit slutlig innan åtal väcks.

Hovrätten har i sin dom 20.8.2012 avgjort målet utifrån nationell rättspraxis enligt de ovan nämnda avgörandena. Det tolkningsmaterial som då stod till buds angående omfattningen och effekterna av ne bis in idem -förbudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen har varit detsamma som när Högsta domstolen på förstärkt avdelning 5.7.2013 meddelade avgörandet HD 2013:59.

I det nämnda avgörandet har Högsta domstolen konstaterat följande (punkt 6): ”Högsta domstolens rådande tolkningsriktlinje har i hög grad påverkats av Zolotukhin-domen av Europeiska människorättsdomstolens stora kammare. I nämnda avgörande hade en administrativ sanktion vunnit laga kraft innan åtal hade väckts för samma gärning (Sergey Zolotukhin mot Ryssland 10.2.2009). Människorättsdomstolen har inte ännu uttryckligen tagit ställning till överklagande i ett brottmål där ett ärende angående en straffrättslig administrativ sanktion skulle ha varit anhängigt samtidigt som ett åtal för brott i samma ärende. Domstolen har dock konstaterat att en kränkning av de mänskliga rättigheterna har inträffat i ett fall där åtal för samma gärning samtidigt var anhängiga vid två domstolar och där ett annat straff hade bestämts efter att den första påföljden hade blivit slutlig (Tomasovié mot Kroatien 18.10.2011). Av detta avgörande som har fattats av en kammare framgår inte om avsikten har varit att ändra eller precisera stora kammarens riktlinjer i målet Zolotukhin.” Högsta domstolen har inte grundat sin ändrade ståndpunkt på människorättskonventionen och praxis vid tolkningen av den utan på grundlagsutskottets utlåtanden om de krav som ställs i Finlands grundlag.

Människorättsdomstolen har 20.5.2014 i sina avgöranden gällande Finland konstaterat att artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen hade kränkts när en brottmålsrättegång hade fortsatt även efter att en skatteförhöjning som grundade sig på samma gärning hade blivit slutlig (Nykänen mot Finland 20.5.2014 och Glantz mot Finland 20.5.2014). Människorättsdomstolen har påmint om sin tidigare rättspraxis enligt vilken artikeln innehåller tre olika skyddselement: ingen får när ett förfarande avslutats slutligt (i) riskera att ställas inför rätta (ii) ställas in för rätta eller (iii) straffas för samma gärning (Franz Fischer mot Österrike, dom 29.5.2001 och Nikitin mot Ryssland, beslut 20.7.2004). Med hänvisning till Zolotukhin-avgörandet konstaterade människorättsdomstolen att artikeln tydligt förbjuder konsekutiva påföljder av straffnatur i samma ärende. Av artikeln följer dock inte hinder för parallella förfaranden innan någotdera förfarandet har avgjorts slutligt (Garaudy mot Frankrike, beslut 24.6.2003) och inte heller i situationer där det andra förfarandet avslutas efter att ett av förfarandena avgörs slutligt (Zigarella mot Italien, beslut 3.10.2002). Om så inte har skett, har människorättsdomstolen i sina tidigare avgöranden konstaterat en kränkning. Till denna del har domstolen hänvisat till avgörandena Tomasović mot Kroatien, 18.10.2011 och Muslija mot Bosnien och Hercegovina , 14.1.2014, i vilka domstolen i sin tur har hänvisat vid sidan av Zolotukhin-avgörandet till det ovan nämnda Zigarella-avgörandet. I de domar som gäller Finland och inte heller i några andra domar finns det uttalanden enligt vilka avgöranden i parallella förfaranden skulle ha inneburit en förändring eller skärpning av människorättsdomstolens tidigare praxis, utan av dem får man tvärtom uppfattningen att människorättsdomstolen även i dessa avgöranden har iakttagit den linje man redan tidigare har gått in för.

De ovan nämnda avgörandena år 2014 av människorättsdomstolen ger inte anledning att ändra uppfattningen om att det efter Zolotukhin-avgörandet har förblivit oklart om ne bis in idem- förbudet gäller enbart konsekutiva förfaranden eller om det även sträcker sig till parallella förfaranden och i vilket skede av förfarandet som förbudet inträder. När hovrätten behandlade A:s mål kunde denna fråga även i belysning av människorättsdomstolens rättspraxis tolkas på flera olika sätt. De senare avgörandena av människorättsdomstolen har klarlagt omfattningen av ne bis in idem -förbudet och avhjälpt svårigheten att tolka praxis, men de kan inte anses ha förändrat människorättsdomstolens tidigare tolkning av förbudets innehåll.

Numera är det klart att hovrätten inte borde ha fortsatt prövningen av skattebedrägeriåtalet beträffande åtalspunkt 6 efter att skatteförhöjningsbeslutet hade vunnit laga kraft och tillräkna A detta skattebedrägeri. Eftersom frågan om omfattningen av ne bis in idem –förbudet, med beaktande även av ny rättspraxis, har varit oklar under A:s rättegång, har hovrättens dom dock inte på det sätt som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken grundat sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. Det finns därför inte förutsättningar för att återbryta den lagakraftvunna domen.

I avgörandet HD 2009:80 gjordes ett undantag från den etablerade tröskeln för återbrytande i en situation där en person hade dömts för en gärning som enligt människorättsförpliktelserna inte fick förenas med hot om straff och där följderna av att lagen hade tillämpats i strid med människorättskonventionen ännu kunde förhindras genom ett återbrytande. Beträffande A föreligger inte sådana synnerligen vägande skäl för att återbryta domen. Ne bis in idem -förbudet innebär inte att det inte alls hade varit möjligt att döma till straff för skattebedrägeriet, utan det ställer krav på hur man ska förfara när å ena sidan det straffrättsliga straffet och å andra sidan den administrativa påföljden bestäms. Det är fråga om ett fel i förfarandet som i regel kan åberopas endast inom den tidsfrist som föreskrivs i 31 kap. 2 § 2 mom. rättegångsbalken.

Av dessa skäl kommer jag till samma slutresultat som majoriteten.

Justitieråden Kantor, Sippo, Jokela, Aarnio, Välimäki och Kitunen var var och en i sin tur av samma åsikt som justitierådet Huovila.

Extraordinärt ändringssökande – Klagan – Människorättskränkning
Skattebedrägeri – Grovt skattebedrägeri
Ne bis in idem – Skatteförhöjning
Grundlagen – Grundläggande rättigheter
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning.

Diarienr: H2014/135
Givet: 12.12.2014
Liggare:2599

A hade med hovrättens lagakraftvunna dom 23.12.2010 dömts till ett gemensamt fängelsestraff för grovt skattebedrägeri begånget i hans personliga beskattning samt för vissa andra brott.

Europeiska människorättsdomstolen hade i sitt avgörande 20.5.2014 konstaterat att ne bis in idem -förbudet, som grundar sig på artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen, hade överträtts i rättegången eftersom A hade dömts i hovrätten för grovt skattebedrägeri trots att en administrativ skatteförhöjning angående samma förfarande hade blivit slutlig innan domen i brottmålet gavs.

Högsta domstolen ansåg av de skäl som framgår av beslutet att det inte i hovrätten hade inträffat ett sådant rättegångsfel som avses i bestämmelserna i 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken och att det inte i fråga om åtalspunkten för grovt skattebedrägeri fanns grund för att återbryta den lagakraftvunna domen. (Omröstn.)

Plenum

RB 31 kap 1 § 1 mom.
RB 31 kap 2 § 3 mom.
Europeiska människorättskonventionen, art. 4 i tilläggsprotokoll 7

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Helsingfors hovrätt hade 23.12.2010 i punkt 8 dömt A bl.a. för grovt skattebedrägeri och förordnat ett gemensamt fängelsestraff på 2 år och 8 månader för detta och för de andra brotten som hade tillräknats honom.

Ansökan

A yrkade att hovrättens dom återbryts beträffande åtalspunkt 8 (grovt skattebedrägeri 31.10.1998 – 31.10.2004) eftersom den grundade sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. A åberopade att Europeiska människorättsdomstolen i ett avgörande 20.5.2014 hade ansett att hovrättens dom innebar en kränkning av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen och att kränkningen hade skadat A.

Högsta domstolen beredde A tillfälle att yttra sig om huruvida hans avsikt hade varit att åberopa bestämmelserna om klagan med beaktande av 31 kap. 2 § 3 mom. rättegångsbalken. A meddelade att han åberopade det rättegångsfel som Europeiska människorättsdomstolen hade konstaterat i det nämnda målet och de grunder för klagan som nämns i 31 kap. 1 § 1 mom. 1 och 4 punkten rättegångsbalken.

Bemötanden och yttranden

Åklagaren och Skatteförvaltningen yrkade i sina bemötanden att A:s ansökan om extraordinär ändring avslås.

Åklagaren konstaterade i sitt bemötande att hovrättens dom inte grundade sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag, eftersom domstolarna hade tillämpat Högsta domstolens och Europeiska människorättsdomstolens dåvarande rättspraxis. Europeiska människorättsdomstolens avgörande angående A visade bara att människorättsdomstolens rättspraxis senare hade förändrats. Skatteförvaltningen konstaterade i sitt bemötande att hovrättens dom grundade sig på dåvarande rättspraxis.

Med anledning av det yttrande som hade begärts av A konstaterade åklagaren att det inte hade varit fråga om en sådan situation som avses i 31 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten rättegångsbalken, i vilken domstolen på eget initiativ borde ha avvisat åtalet. I saken hade inte heller inträffat något sådant rättegångsfel som avses i 31 kap. 1 § 1 mom. 4 punkten rättegångsbalken. Högsta domstolens och Europeiska människorättsdomstolens dåvarande rättspraxis hade iakttagits i rättegången. Skatteförvaltningen inkom inte med begärt yttrande.

Behandlingen av ansökan i Högsta domstolen

A:s ansökan om extraordinär ändring beträffande åtalspunkt 8 har avgjorts i plenum enligt förordnande av Högsta domstolens president.

Avgörande i plenum

Skäl

Frågeställningen

1. Den fråga som ska avgöras är om A:s lagakraftvunna dom för grovt skattebedrägeri i åtalspunkt 8 ska undanröjas med anledning av klagan. Europeiska människorättsdomstolen har i sitt avgörande 20.5.2014 efter ett människorättsbesvär i samma ärende ansett att artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen hade kränkts, eftersom behandlingen av åtalet för brott inte hade avbrutits i det skede när de skatteförhöjningar som påförts i samma ärende hade blivit slutliga.

2. Högsta domstolen har i dag i sitt beslut HD 2014:93, som givits i ett annat ärende med anledning av klagan, ansett att hovrätten inte hade förfarit oriktigt i ett mål som hade avgjorts genom en lagakraftvunnen dom före givandet av Högsta domstolens prejudikat HD 2013:59 på förstärkt avdelning. I detta ärende hade hovrätten vid prövning av ett åtal för skattebedrägeri iakttagit den tidigare tolkningsprincipen i rättspraxis som var rådande före det nämnda avgörandet och som hade framgått av Högsta domstolens avgöranden år 2010 och därefter (HD 2010:45 m.fl.). Något sådant fel i förfarandet som avses i 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken förelåg inte och det fanns därför inte laglig grund för att undanröja domen.

3. I det nämnda avgörandet HD 2014:93 har domstolen även bedömt om den av Europeiska människorättsdomstolen numera omfattade tolkningen av ne bis in idem -förbudet, sådant det framgår av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen, hade betydelse då klagan avgjordes. I avgörandet har domstolen ansett att de rättsliga utgångspunkterna för bedömningen inte beror på om det som prövas är en på nationell nivå gjord tolkning av grundlagen som förändrar rättsläget eller om det är en tolkning av Europeiska människorättskonventionen. Tvärtom vore det enligt avgörandet problematiskt om man i den nationella rätten skulle komma till att nya riktlinjer i tolkningen av människorättskonventionen, som gäller såsom vanlig lag, skulle få mer omfattande effekter via extraordinärt ändringssökande på lagakraftvunna domar som meddelats utifrån ett tidigare rättsläge än riktlinjerna för tolkningen av den nationella grundlagen.

4. I det nämnda beslutet ansågs det inte heller enligt 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken finnas grund för att undanröja den lagakraftvunna domen av den anledningen att människorättsdomstolen i sina avgöranden efter den lagakraftvunna domen gått in för den ovan i 1 punkten nämnda tolkningen av bis-kriteriet i artikeln i fråga. Hovrätten ansågs således inte heller i belysning av människorättsdomstolens praxis, som fanns tillgänglig när domen gavs, ha tillämpat lagen oriktigt när den i sin dom hade stött sig på Högsta domstolens dåvarande praxis angående tolkningen av ne bis in idem -förbudet och låtit bli att avvisa åtalet för brott.

5. I det föreliggande målet är det fråga om huruvida den lagakraftvunna domen som har meddelats A trots allt borde undanröjas av det skälet att det efter ett människorättsklagomål i hans ärende har konstaterats en kränkning av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7.

Bestämmelserna om klagan och Europeiska människorättskonventionen

6. Enligt 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken kan en lagakraftvunnen dom undanröjas på grund av domvilla:

”1) om rätten icke varit domför eller om ärendet upptagits till prövning, oaktat sådan omständighet förelegat, på grund varav rätten självmant borde hava lämnat ärendet utan prövning;

2) om frånvarande, som icke blivit stämd: dömes eller om person, som ej blivit hörd, eljest lider men av domen;

3) om domen är så oklar eller ofullständig, att av densamma ej framgår, huru i saken blivit dömt; eller

4) om vid rättegång inträffat annat rättegångsfel, som finnes eller kan antagas hava väsentligt inverkat på målets utgång.”

7. Rättegångsbalkens 31 kap. innehåller inte några specialbestämmelser som skulle gälla de mänskliga rättigheternas betydelse för de materiella förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande. Att Europeiska människorättsdomstolen har konstaterat en människorättskränkning är inte i sig, i motsats till vad som är fallet i vissa andra rättsordningar, enligt finsk lag en grund för att undanröja eller återbryta en lagakraftvunnen dom ens i det fallet att sökanden är en part vars besvär har lett till den fällande domen för kränkningen.

8. Lagändringen år 2005 (666/205) angående 31 kap. 2 § 3 mom. rättegångsbalken gällde tidsfristen för klagan i situationer där ett behörigt rättskipnings- eller övervakningsorgan som övervakar de internationella mänskliga rättigheterna har konstaterat ett rättegångsfel vid handläggningen. Lagändringen påverkade däremot inte grunderna för undanröjande av domar. Förutsättningarna för att godkänna klagan bestäms således enligt de allmänna stadganden som nämns ovan i punkt 6.

9. Inte heller Europeiska människorättskonventionen eller dess ställning som en del av den nationella lagstiftningen föranleder något annat. Av Europeiska människorättskonventionen följer inte någon skyldighet för konventionsstaterna att ordna rätt till extraordinärt ändringssökande ens i sådana ärenden där domstolen efter ett människorättsklagomål har konstaterat en människorättskränkning. Enligt artikel 46 i människorättskonventionen är Finland såsom fördragsslutande stat skyldigt att rätta sig efter människorättsdomstolens slutgiltiga domar i mål där staten har varit part. Artikeln medför dock inte någon skyldighet att garantera möjlighet till undanröjande eller återbrytande av den nationella domen. Det ankommer på staten att välja effektiva medel, under tillsyn av Europarådets ministerkommitté, för att effektivt uppfylla förpliktelserna enligt artikeln (Belilos mot Schweiz, dom i plenum 29.4.1988, punkt 78, samt stora kammarens domar Scozzari och Giunta mot Italien 13.7.2000, punkt 249, och Verein gegen Tierfabriken Schweiz (VgT) mot Schweiz 30.6.2009 (no 2), punkt 88). Denna prövningsrätt som konventionsstaten har enligt artikel 46, utövas i enlighet med den nationella författningen och dess uppgifts- och kompetensfördelning.

10. Människorättsdomstolen har vedertaget konstaterat att den inte har befogenhet att förordna att en konventionsstat måste återbryta en dom (t.ex. det ovan nämna målet Belilos, punkt 76, Saidi mot Frankrike, dom 20.9.1993, punkt 47 och Pelladoah mot Nederländerna, dom 22.9.1994, punkt 44). I vissa fall har den dock ansett sig kunna förelägga konventionsstaten en förpliktelse att avbryta en fortgående människorättskränkning. I sådana domar har det främst varit fråga om allvarliga kränkningar av artikel 6 i människorättskonventionen eller om exceptionella situationer och om tvingande behov att avsluta en kränkning (t.ex. stora kammarens avgörande Assanidze mot Georgien 8.4.2004, punkt 198, 202 – 203; fråga om häktning varit lagligt i en situation där klagandens frihetsberövande fortgick när människorättsdomstolens dom gavs fastän Georgiens högsta domstol i en dom år 2001 hade bestämt att han skulle friges). I föreliggande fall innehåller människorättsdomstolens dom inte sådana slags förelägganden.

11. Människorättskonventionens 13 artikel angående rätten till effektiva rättsmedel föranleder inte ändringar av rättsläget enligt den nationella lagstiftningen när det gäller extraordinärt ändringssökande. Artikel 13 varken skapar eller grundar nationella rättsmedel. Enligt fast tolkningspraxis förutsätter artikel 13 inte heller att det på nationell nivå borde finnas rättsmedel mot att den nationella lagstiftningen strider mot konventionen (James m.fl. mot Förenade kungariket 21.2.1986, punkt 85; Leander mot Sverige 26.3.1987, punkt 77; Willis mot Förenade kungariket 11.6.2002, punkt 62; Roche mot Förenade kungariket 19.10.2005, punkt 137; Branko Tomašić m.fl. mot Kroatien 15.1.2009, punkt 73; A m.fl. mot Förenade kungariket 19.2.2009, punkt 135; Kennedy mot Förenade kungariket 18.5.2010, punkt 197, Greens m.fl. mot Förenade kungariket 23.11.2010, punkt 90).

12. Högsta domstolen har i dag givit det ovan i punkt 2 nämnda prejudikatet HD 2014:93. I prejudikatet som angår återbrytande av en lagakraftvunnen dom har Högsta domstolen konstaterat, att den i vår rättspraxis iakttagna tolkningen av ne bis in idem -förbudet gäller ett sådant delområde inom rättssystemet som vanligen ändras genom ändring av lagstiftningen och att en förändring som gäller ett sådant problem på systemnivå skulle leda till betydande kränkningar av jämlikheten, om förändringen via extraordinärt ändringssökande utsträcktes till lagakraftvunna avgöranden. Högsta domstolen har ansett att det inte har funnits juridiska skäl för att tillämpa den nya tolkningen angående en utvidgning av ne bis in idem -förbudet genom att ingripa i domar som har vunnit laga kraft innan den förändrade tolkningen blivit fastslagen.

Klagan med anledning av människorättsdomstolens dom

13. I förarbetena till lagändringen angående tidsfristen för klagan enligt 31 kap. 2 § 3 mom. rättegångsbalken har det ansetts att grunderna för klagan och återbrytande i gällande lagstiftning – vilka fortfarande är i kraft – blir tillämpliga även på sådana fall där ett internationellt rättskipnings- eller övervakningsorgan konstaterar att mänskliga rättigheter har kränkts i behandlingen eller avgörandet av ett ärende (RP 9/2005 rd s. 24). Regeringen föreslog i propositionen att ett krav på ”synnerligen vägande skäl” skulle ställas som ytterligare villkor för rätten att anföra klagan. Riksdagens lagutskott ansåg dock att ett sådant ytterligare villkor för rätten att anföra klagan inte är lämpligt med hänsyn till att det internationella övervakningsorganet i alla de fall som omfattas av bestämmelsen, trots allt har konstaterat att ett rättegångsfel har begåtts. I det läget har den kränkte motiverad anledning att förvänta sig att hans sak tas upp till ny bedömning inom det nationella rättskipningssystemet (LaUB 6/2005 rd s. 5).

14. I lagutskottets betänkande finns inte någon bedömning av människorättsdomstolens fasta praxis om det skydd som människorättskonventionen förutsätter för rättssäkerheten och lagakraftvunna domars bestånd. Människorättsdomstolen har ansett att lagakraftvunna domars bestånd är ett grundläggande element i rättssäkerhetsprincipen i en rättsstat och att ett undantag är tillåtet endast om det av tvingande skäl är nödvändigt (t.ex. Giuran mot Rumänien 21.7.2011 punkt 28 och 30). Det är inte möjligt att avvika från rättssäkerhetsprincipen enbart i det syftet att en redan avgjord sak ska kunna prövas och avgöras på nytt (t.ex. Giuran mot Rumänien, punkt 29). Detta skydd har särskilt stor betydelse när det är fråga om ärenden i vilka frågor om rättsförhållanden mellan två enskilda parter har avgjorts. Även i brottmål är det ofta fråga om också annat än en bedömning av det straffrättsliga ansvaret för brott, eftersom målsägandens ersättningsanspråk med anledning av gärningen ofta har avgjorts samtidigt, vilket medför att ett återbrytande av domens laga kraft skulle kränka den andra partens rätt till att den för parten gynnsamma lagakraftvunna domen består. Av det i punkt 13 nämnda betänkandet av lagutskottet framgår inte heller om utskottet vid utformningen av ställningstagandet har fäst uppmärksamhet vid det slags rättegångsfel som det nu är fråga om, vilka inte handlar om huruvida rättegångsförfarandet i sig har varit riktigt, utan i vilka det är fråga om en ny tolkning av människorättskonventionen med följden att ett förfarande som varit etablerat i rättsordningen anses strida mot konventionen. Dessa omständigheter måste beaktas vid en bedömning av lagutskottets ställningstagande.

15. Väsentligt är också att när en dom har meddelats efter ett människorättsklagomål och ett fördragsbrott konstateras på grund av en kränkning av de rättigheter som gäller förfarandet, är domen inte enligt lag som sådan en grund för att undanröja en lagakraftvunnen nationell dom. Även i det fallet att klagan grundas på en dom av Europeiska människorättsdomstolen i vilken det har konstaterats en kränkning av de konventionsenliga rättigheterna som gäller förfarandet, bestäms förutsättningarna för att undanröja den nationella domen enligt 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken. En part som efter att ha anfört klagomål hos människorättsdomstolen har fått en dom där det konstateras en kränkning har enligt lagens bestämmelser om klagan en särställning när det gäller tillämplig tidsfrist, men inte när det gäller de i lag föreskrivna förutsättningarna för undanröjande av den nationella domen.

16. I de fall där svaranden i ett brottmål har anfört klagan efter att det med anledning av dennes människorättsklagomål i saken har konstaterats en överträdelse av artikel 6 i Europeiska människorättskonventionen, har Högsta domstolen i sin praxis konstaterat att ett sådant ställningstagande ska vara utgångspunkt vid bedömningen av möjligheterna att undanröja domen med stöd av nationell lag (HD 2009:84 punkt 8, HD 2012:52 punkt 8). Dessutom har Högsta domstolen konstaterat att förutsättningarna för att tillämpa 31 kap. 1 § 1 mom. 4 punkten rättegångsbalken även då ska bedömas utifrån den utgångspunkten i rättsordningen att saken är avgjord på ett bindande och bestående sätt genom den lagakraftvunna domen. Principen om rättssäkerhet har konstaterats förutsätta att ingrepp i lagakraftvunna domar görs endast i exceptionella fall och lagbestämmelsen innebär inte att vilket rättegångsfel som helst medför att förutsättningarna för klagan uppfylls (HD 2007:36 punkt 11).

17. I de prejudikat där en straffdom har undanröjts och målet har återförvisats efter att en människorättskränkning har konstaterats i samma ärende, har det varit fråga om situationer i vilka redan etablerade människorättsprinciper angående förfarandet har överträtts i enskilda fall (i de förstnämnda fallen hade svaranden inte på behörigt sätt hörts i muntligt förfarande i besvärsinstansen, i det sistnämnda fallet hade rätten till motförhör enligt den kontradiktoriska principen inte behörigen uppfyllts). I avgörandena finns inte sådana ställningstaganden enligt vilka ett av människorättsdomstolen konstaterat fördragsbrott som sådant vore en grund för godkännande av klagan. Avgörandena har inte heller berört situationer i vilka undanröjandet av en lagakraftvunnen dom skulle ha grundat sig på en sådan ny eller förändrad tolkning av innehållet i kraven på mänskliga rättigheter som skulle ha tillägnats efter domen.

18. Den normala tidsfristen för klagan är förhållandevis kort, ty klagan måste anföras inom sex månader efter att domen vann laga kraft. Tidsfristen för klagan som är kopplad till ett människorättsklagomål är i sin tur de facto mycket lång, eftersom tiden för att behandla människorättsklagomålen gör att den i förhållande till det nationella avgörandet är minst flera år. Ärenden som gäller sinsemellan likadana gärningar och som har avgjorts med lagakraftvunna beslut med tillämpning av samma skatte- och straffrättsliga stadganden skulle efter extraordinärt ändringssökande komma att bedömas på olika sätt och med olika slutresultat beroende på om bestämmelserna om klagan eller bestämmelserna om återbrytande, med deras sinsemellan olika tidsfrister och olika grunder, ska tillämpas i saken. I detta sammanhang skulle ärendena få olika slutresultat även beroende på vilket förfarande, det som gäller skattepåföljden eller det som gäller den straffrättsliga påföljden, först har råkat bli avslutat genom ett slutligt avgörande, vilket är en olägenhet som Högsta domstolen uttryckligen har önskat avvärja när den i avgörandet HD 2013:59 med avvikelse från människorättsdomstolens numera meddelade avgöranden har beslutat lösgöra sig från slutlighetskriteriet i parallella förfaranden. I samband med lagstiftningsmässiga problem på systemnivå skulle det potentiella antalet parallella fall som i sak liknar varandra men som till följd av extraordinärt ändringssökande försätts i olika ställning bli stort, om framgångsrika människorättsklagomål gavs en avvikande betydelse som grund för klagan i förhållande till de andra fallen som i övrigt är av motsvarande slag.

19. När ett konstaterande av ett fördragsbrott beror på ett problem på systemnivå och många personer i motsvarande position har påverkats av problemet, är det inte befogat att dessa personer skulle få en sinsemellan olika ställning när det gäller förutsättningarna för att undandröja domen beroende på vilka enskilda personer som i rätt tid och framgångsrikt har anfört ett människorättsklagomål. De olika slutresultaten skulle i dylika fall leda till resultat som är svåra att acceptera ur jämlikhetssynpunkt, i synnerhet om man beaktar att människorättsklagomål inte kan och inte bör jämställas med ordinära rättsmedel på nationell nivå. Det är inte meningen att människorättsdomstolen ska vara ”en fjärde rättsinstans” och den lämpar sig inte heller för det.

20. En åtskillnad på denna grund skulle också stå i konflikt med att människorättsdomstolen redan en längre tid har försökt lösa systemproblem genom pilotdomar samt under de senaste åren även i övrigt försökt åtskilja behandlingen av ärendena genom prioritetsarrangemang. En situation, där varje enskild person som efteråt bedömt har råkat ut för samma olägenhet skulle lockas att anföra människorättsklagomål enbart för att få en bättre ställning när det gäller förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande än om klagomål inte anförs, skulle vara problematisk och oändamålsenlig.

21. Rekommendationen år 2004 av Europarådets ministerkommitté (Recommendation Rec (2004)6 on the improvement of domestic remedies), med önskemål om att medlemsstaterna överväger lagstiftningsåtgärder för att både de som anfört människorättsklagomål och parallellfall ska behandlas lika, har inte i Finland lett till lagstiftningsåtgärder angående extraordinärt ändringssökande. Några lagstiftningsåtgärder för att rätta till olägenheten angående likabehandling har således inte vidtagits utifrån detta.

22. I synnerhet när det gäller problem på systemnivå skulle ett genom tolkning utvidgat godkännande av förutsättningarna för klagan till förmån för den som har anfört människorättsklagomål således få följder som på ovan beskrivet sätt är juridiskt problematiska. Eftersom människorättskonventionen inte i sig ger anledning att tolka förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande på ett annat sätt än vad lagen anger till förmån för den som har anfört människorättsklagomål, talar ovan nämnda skäl mot en extensiv tolkning. Det finns således inte skäl att lägga enbart det i människorättsdomstolens dom konstaterade fördragsbrottet till grund för att godkänna klagan utan att beakta arten av det förfarande som ansetts stå i strid med konventionen och huruvida man kan anse att det har varit fråga om ett rättegångsfel redan när det nationella avgörandet meddelades.

Bedömning och slutsatser i föreliggande mål

23. Det rättegångsfel som människorättsdomstolen har konstaterat i A:s fall gäller ett förfarande i strid med ne bis in idem -förbudet i ett skattebrottmål. Domstolen har ansett det oriktigt att hovrätten 23.12.2010 har dömt A för grovt skattebedrägeri, fastän ett förfarande angående administrativ skatteförhöjning hade blivit slutligt innan straffdomen meddelades. Människorättsdomstolens praxis hade redan tidigare stabiliserats angående frågan om när det är fråga om ”samma sak” (idem), men ett klarläggande av praxis i fråga om hur man ska bedöma om en rättegång upprepas (bis) kom först våren 2014. Människorättskränkningen beror inte på att gärningen får två olika påföljder, utan på att de har dömts ut i separata förfaranden. Det har varit fråga om att ett system som av hävd använts i flera av Europarådets medlemsstater har ansetts stå i strid med människorättskonventionen.

24. Så som ovan konstaterades följder det inte av människorättskonventionen att en dom som innehåller en människorättskränkning måste undanröjas eller återbrytas. Högsta domstolen har i sin praxis i flera fall undanröjt inhemska domstolsavgöranden som människorättsdomstolen har ansett vara belastade av ett rättegångsfel. Bland dessa avgöranden finns dock inte något sådant där det hade varit fråga om ett sådant rättegångsfel som det nu är fråga och som beror på att ett etablerat lagstiftningsmässigt arrangemang har ansetts stå i strid med konventionen i och med att det har skett en utveckling av tolkningen av konventionsbestämmelserna. När grunderna för A:s klagomål bedöms måste man därför fästa uppmärksamhet vid synpunkterna i punkt 6 – 22 ovan och utifrån dem bedöma om hovrätten borde ha lämnat åtalet för grovt skattebedrägeri oprövat av det skälet att skatteförhöjningarna i saken hade blivit slutliga medan åtalet var anhängigt.

25. Hovrätten har i sin dom 23.12.2010 avgjort A:s mål i enlighet med Högsta domstolens dåvarande praxis, vilken i sin tur har byggt på riktlinjerna i Europeiska människorättsdomstolens dåvarande praxis. Enligt Högsta domstolens praxis i fråga (HD 2010:46 och HD 2010:82) utsträcktes ne bis in idem -förbudet enbart till konsekutiva förfaranden men däremot inte till en situation där den påföljd som bestämts i den först påbörjade processen blir slutlig först under eller efter den senare processen.

26. I målet HD 2014:93 har Högsta domstolen på det sätt som beskrivs ovan i punkt 2 – 3 dragit slutsatsen att man inte kan anse att det har inträffat ett rättegångsfel i hovrätten då hovrätten inte har avvisat åtalet när skatteförhöjningarna blev slutliga i ett förfarande som var anhängigt samtidigt. På motsvarande sätt är det inte, med beaktande av att förutsättningarna för undandröjande av en dom ska bedömas enligt rättsläget som hovrätten skulle iaktta vid tidpunkten för sitt eget avgörande, heller i föreliggande mål befogat att anse att det skulle ha inträffat ett fel i hovrätten. På de grunder som anförs ovan i punkt 6 – 22 är det skäl att dra denna slutsats, även om grunden för ansökan är en dom av människorättsdomstolen, där den fortsatta behandlingen av åtalet när skatteförhöjningarna blivit slutliga har konstaterats innebära en kränkning av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen.

27. I hovrätten har således inte inträffat något sådant rättegångsfel som avses i 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken och det finns därför inte beträffande åtalspunkt 8 skäl för att undanröja A:s lagakraftvunna dom.

28. Frågan om A i övrigt på grund av det rättegångsfel som människorättsdomstolen konstaterat har rätt till gottgörelse kan inte avgöras i föreliggande rättegång.

De övriga grunderna

29. Till den del A i sin ansökan om extraordinärt ändringssökande har yrkat att domen ska återbrytas beträffande åtalspunkt 8 konstaterar Högsta domstolen följande.

30. Enligt 31 kap. 8 § rättegångsbalken kan en dom i brottmål återbrytas till förmån för den åtalade, om domen grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. Som villkor för återbrytande ställs då inte att ansökan har gjorts inom en viss tidsfrist.

31. De skäl för att Högsta domstolen ovan i sin bedömning av klagan har ansett att prövningen av åtalet inte har varit ett fel i förfarandet som leder till att domen ska undanröjas visar samtidigt att man då inte heller kan anse att domen har grundat sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. Det finns således inte någon laglig grund för att återbryta den dom som hovrätten har meddelat A beträffande det grova skattebedrägeri som avses i åtalspunkt 8.

32. Högsta domstolen konstaterar ytterligare att A i åtalspunkt 8 har åtalats för att han har gett oriktiga uppgifter i sina personliga skattedeklarationer för skatteåren 1997 – 2003, vilket har medfört att för låg skatt har bestämts. Enligt utredningen i handlingarna har Nylands skattebyrå genom efterbeskattningsbeslut 18.12.2006 och 19.12.2006 till A:s inkomst lagt till förtäckt dividend för skatteåren 2000, 2001, 2002, 2003 och 2004 och han har påförts skatteförhöjning för dessa skatteår. I målet har däremot inte lagts fram utredning om att A skulle ha påförts skatteförhöjning för skatteåren 1997, 1998 och 1999 som avses i åtalet. Därför har hovrätten inte heller av denna anledning varit förhindrad på grund av ne bis in idem -förbudet att pröva åtalspunkt 8 till den del den har gällt A:s förfarande när han gav sina personliga skattedeklarationer för skatteåren 1997, 1998 och 1999.

Beslut

Ansökan avslås till den del den gäller åtalspunkt 8.

Till övriga delar fortsätter behandlingen i Högsta domstolen i en sammansättning med fem ledamöter.

Målet har avgjorts av president Pauliine Koskelo samt justitieråden Kati Hidén, Kari Kitunen (skiljaktig), Gustav Bygglin, Liisa Mansikkamäki, Pertti Välimäki (skiljaktig), Pasi Aarnio (skiljaktig), Juha Häyhä, Hannu Rajalahti, Ilkka Rautio, Soile Poutiainen, Marjut Jokela (skiljaktig), Jukka Sippo (skiljaktig), Jorma Rudanko, Pekka Koponen, Ari Kantor (skiljaktig), Tuula Pynnä, Jarmo Littunen och Mika Huovila (skiljaktig). Kari Vesanen var föredragande.

De skiljaktiga ledamöternas yttranden

Justitierådet Huovila: Min skiljaktiga mening gäller frågan om hovrättens lagakraftvunna dom borde undanröjas delvis beträffande åtalspunkt 8, eftersom Europeiska människorättsdomstolen med anledning av A:s klagomål har ansett att hans rättigheter har kränkts. Enligt människorättsdomstolen hade ne bis in idem -förbudet som följer av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen kränkts, eftersom den straffprocess som väckts mot A hade fortsatt även efter att en skatteförhöjning som påförts för samma gärning hade vunnit laga kraft.

Högsta domstolen har i sitt beslut HD 2014:93, som har givits i ett annat samtidigt avgjort ärende, avslagit klagan efter att ha ansett att människorättsdomstolen i sina domar år 2014 har gått in för en ny eller förändrad tolkning av innehållet i ne bis in idem -förbudet och att hovrättens dom år 2013 hade varit förenlig med då rådande rättsläge, varmed något rättegångsfel således inte hade inträffat. Jag har en annan mening om dessa omständigheter. I föreliggande mål är det dock väsentligt att bedöma vilken betydelse som skall ges det faktum, att människorättsdomstolen har konstaterat en människorättskränkning i sökandens eget ärende.

Bestämmelserna om klagan med hänsyn till de fall där människorättsdomstolen har konstaterat en kränkning

Den särskilda tidsfrist enligt 31 kap. 2 § 3 mom. rättegångsbalken som trädde i kraft 2005 gäller situationer där Europeiska människorättsdomstolen eller något annat rättskipnings- eller övervakningsorgan har konstaterat ett rättegångsfel vid behandlingen av sökandens ärende. Detta lagrum har stiftats med syftet att förbättra parternas rättsskydd och genomföra Europarådets ministerkommittés rekommendation R (2000) 2 om ny behandling av ärenden på det nationella planet (RP 9/2005 rd s. 13 och 25). I rekommendationen konstateras att konventionsstaterna enligt artikel 46 har förbundit sig att rätta sig efter människorättsdomstolens slutliga avgöranden och att det i vissa situationer följer av denna förpliktelse att den kränkta parten måste försättas i en ställning som denne hade haft utan kränkningen (restitutio in integum, återställande av ursprungligt tillstånd). I rekommendationen uppmanas konventionsstaterna att se till att deras lagstiftning erbjuder tillräckliga möjligheter att få ett ärende omprövat t.ex. i en situation där ett av människorättsdomstolen konstaterat fel i förfarandet väcker allvarligt tvivel om att avgörandet har varit riktigt.

I förarbetena till lagbestämmelsen i fråga har det ansetts att de grunder för klagan och återbrytande som ingår i den gällande lagen kan tillämpas också i sådana fall när ett internationellt rättskipnings- eller övervakningsorgan konstaterar att de mänskliga rättigheterna har kränkts vid behandlingen eller avgörandet av ett ärende. I Finland har det således inte ansetts föreligga något behov av att se över grunderna för klagan eller återbrytande med tanke på dessa situationer, vilket man har varit tvungen att göra i en del länder. Därför ansågs det vara en tillräcklig ändring att tidsfristen för klagan förlängdes (RP 9/2005 rd s. 24 och 25 samt Kommissionen för ändringssökande, andra betänkandet 2002:8, s. 70).

I regeringens proposition föreslogs att som ytterligare villkor för rätten att anföra klagan skulle ställas ett krav på ”synnerligen vägande skäl”. Riksdagens lagutskott ansåg dock att ett sådant ytterligare villkor inte var lämpligt med hänsyn till att det internationella övervakningsorganet i alla de fall som omfattas av bestämmelsen, trots allt har konstaterat att ett rättegångsfel har begåtts. I det läget har den kränkte motiverad anledning att förvänta sig att hans sak tas upp till ny bedömning inom det nationella rättskipningssystemet (LaUB 6/2005 rd s. 5).

I lagens förarbeten behandlas inte närmare frågan om hur man ska bedöma om villkoren för klagan enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken har uppfyllts i en situation där människorättsdomstolen har konstaterat att förpliktelserna enligt människorättskonventionen har kränkts i ett rättegångsförfarande. I de ovan refererade lagförarbetena och i synnerhet i riksdagens uttalanden har utgångspunkten varit att nuvarande lagstiftning ger möjlighet att rätta till kränkningar som människorättsdomstolen har konstaterat. Det är inte förenligt med denna utgångspunkt om man efter att människorättsdomstolen har konstaterat en rättskränkning ytterligare i samband med klagan skulle börja utreda och bedöma om domstolen i förfarandet har brutit även mot det rättsläge som då var gällande. Lagstiftarens syfte har inte varit att en av människorättsdomstolen konstaterad kränkning ska kunna repareras genom extraordinärt ändringssökande endast när det har varit fråga om ett enskilt fel vid rättstillämpningen, men inte när ett oriktigt rättskipningsavgörande beror på ett allmänt systemfel.

Högsta domstolens rättspraxis

Högsta domstolen har i flera avgöranden konstaterat att förutsättningarna för att undanröja och återbryta en dom måste bedömas utifrån nationell lag även då ansökan grundar sig på en dom av människorättsdomstolen. I enlighet med detta har domstolen bedömt bl.a. om det fel som människorättsdomstolen har konstaterat har varit så betydande att det på det sätt som avses i 31 kap. 1 § 1 mom. 4 punkten rättegångsbalken kan antas ha väsentligt inverkat på målets utgång. Som utgångspunkt har domstolen dock ställt att ett fel i förfarandet som ansetts innebära en människorättskränkning även är ett sådant rättegångsfel som avses i den nämnda bestämmelsen i rättegångsbalken. I domskälen har inte ens nämnts om förfarandet har varit förenligt med dåvarande lagstiftning och rättspraxis eller ej och att denna omständighet skulle ha betydelse för att klagan ska ha framgång.

Högsta domstolens riktlinjer framgår bl.a. av pleniavgörandet HD 2012:52, med vilket Högsta domstolen undanröjde sin tidigare dom HD 2002:51 med anledning av människorättsdomstolens avgörande (Suuripää mot Finland, 12.1.2010). I domskälen i avgörandet HD 2012:52 har till denna del konstaterats att när man bedömer förutsättningarna för att med stöd av nationell lagstiftning undanröja Högsta domstolens dom är utgångspunkten människorättsdomstolens ställningstagande, enligt vilket målet inte kunde prövas och avgöras utan att svaranden hördes i muntligt förfarande (punkt 8).

Ett liknande uttryck har använts tidigare i Högsta domstolens avgörande HD 2009:84, enligt vilket människorättsdomstolens ställningstagande är utgångspunkt när man bedömer behovet att med stöd av de nationella bestämmelserna undanröja hovrättens dom (punkt 8). Detta mål gällde skyldigheten att hålla muntlig förhandling i hovrätten år 1999, då svaranden i brottmål inte hade en allmän rätt till muntlig förhandling i hovrätten med beaktande av dåvarande bestämmelser om förfarandet och Finlands reservation till människorättskonventionen. Denna omständighet, liksom inte heller det att svaranden hade meddelat i den muntliga förberedelsen att han ansåg det onödigt att i hovrätten på nytt lägga fram bevis, påverkade dock inte den rättsliga betydelse som människorättsdomstolens ställningstagande hade för klagan.

Människorättsdomstolens ställningstagande har på motsvarade sätt tagits som utgångspunkt när en konstaterad kränkning har gällt tillämpning av materiell rätt och då det extraordinära ändringssökandet därför har avsett återbrytande av lagakraftvunnen dom enligt 31 kap. 8 § 1 mom. 4 punkten på grund av uppenbart oriktig tillämpning av lag. Högsta domstolen har i avgörandet HD 2008:24 konstaterat att en tillämpning av denna grund för återbrytande är möjlig även då lagens rätta innehåll preciseras först genom ett avgörande av människorättsdomstolen, om förutsättningarna för återbrytande av domen i övrigt uppfylls (punkt 12). Med hänvisning till det nämnda fallet har Högsta domstolen i sitt pleniavgörande HD 2009:80 konstaterat att i motsats till de situationer där riktigheten av lagtillämpningen bedöms enligt rådande rättsläge vid tidpunkten då domen gavs, skall då – dvs. i ärenden som bygger på ett ställningstagande av människorättsdomstolen – beaktas de tolkningar av innehållet i rättsläget som internationella rättstillämpnings- och övervakningsorgan har gjort efter att domen gavs (punkt 7). Utifrån detta har även i andra avgöranden bedömts om oriktig tillämpning av lag har skett i målet i fråga. Högsta domstolen har dock särskilt tagit ställning till om den oriktiga lagtillämpningen har varit uppenbar och om domen fortfarande har sådana negativa följder för sökanden att det finns vägande skäl att återbryta domen (HD 2008:24, punkt 12 och HD 2011:100, punkterna 25 och 26).

Enligt det ovan anförda har Högsta domstolen i sin vedertagna praxis utgått från att en av människorättsdomstolen konstaterad kränkning i rättskipningen av en människorättsförpliktelse även är ett sådant rättegångsfel som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken eller ett sådant fel vid tillämpningen av materiell lag som faller inom tillämpningsområdet för 8 § 4 punkten.

Människorättsdomstolens riktlinjer angående ny behandling av ärendet och betydelsen av dessa riktlinjer

Enligt artikel 46.1 i människorättskonventionen förbinder sig de fördragsslutande staterna att rätta sig efter domstolens slutliga domar i mål där staten har varit part. Enligt artikelns andra stycke ska domstolens slutgiltiga domar överlämnas till ministerkommittén, som ska övervaka verkställandet av domarna.

Människorättskonventionen innehåller inte några bestämmelser som skulle ålägga konventionsstaterna att lagstifta om förfaranden med vilka lagakraftvunna avgöranden skulle kunna upphävas på grund av människorättsdomstolens domar. Domstolen har dock flera gånger konstaterat att när den har meddelat en fällande dom uppstår det en skyldighet för staten att – inte bara betala den gottgörelse som domstolen bestämt – utan även upphöra med kränkningen och om möjligt rätta till följderna av kränkningen så att sökanden försätts i en ställning som denne hade haft utan människorättskränkningen. Om kränkningens art gör det möjligt att återställa situationen, är den fördragsslutande staten skyldig att göra det (Papamichalopoulos m.fl. mot Grekland, 31.10.1995, punkt 34, Öcalan mot Turkiet, stora kammaren 12.5.2005, punkt 210, Scozzari och Giunta mot Ialien 13.7.2000, stora kammaren, punkt 249, Verein gegen Tierfabriken Schweiz (VgT) mot Schweiz, stora kammaren 30.6.2009, punkt 85, Emre mot Schweiz 11.10.2011, punkt 69 och Del Rio Prado mot Spanien, stora kammaren 21.10.2013, punkt 137). Dessa skyldigheter följer av folkrättens principer (Verein gegen Tierfabriken, punkt 86).

Konventionsstaterna har rätt att välja lämpliga metoder för att uppfylla sina fördragsförpliktelser förutsatt att de är förenliga med slutsatserna i domen. Endast i undantagsfall har människorättsdomstolen ansett att den är behörig att meddela ett uttryckligt förbud att fortsätta en människorättskränkning (Del Rio Prado mot Spanien, punkt 138). I sin nyare rättspraxis har människorättsdomstolen dock ofta konstaterat att ett öppnande av domen i princip är ett lämpligt sätt att reparera allvarliga kränkningar av artikel 6 i människorättskonventionen som skett i ett tidigare brottmål (Somogyi mot Italien, 18.5.2004, punkt 86, Öcalan mot Turkiet punkt 210, Popov mot Ryssland, 13.7.2006, punkt 263 och Salduz mot Turkiet, stora kammaren, 27.11.2008, punkt 72). Vilka korrigeringsåtgärder som behövs beror dock på särdragen i fallet, vilka måste bedömas i belysning av människorättsdomstolens avgörande i målet och med beaktande av människorättsdomstolens rättspraxis.

När människorättsdomstolen fastslår gottgörelse som ska betalas för en kränkning har den beaktat om konventionsstatens lagstiftning ger möjlighet till att undanröja det oriktiga avgörandet (Popov, punkt 263 och Taxquet mot Belgien 16.11.2010, stora kammaren, punkt 107). Så har skett även i föreliggande fall. Finlands regering har i sig fört fram möjligheten att undanröja den nationella domen och därefter betala ersättning för fängelsetiden (avgörande nr 37394/11, som gäller Finland, 20.5.2014, punkt 69) Människorättsdomstolen i sin tur konstaterade att den inte har möjlighet att bedöma om den av domstolen konstaterade kränkningen kommer att leda till att domen undanröjs eller ej. Eftersom det nationella systemet möjliggjorde en reell ersättning av skadan och gottgörelse avslog människorättsdomstolen ersättningsyrkandena (punkt 70).

Människorättsdomstolen har i sina avgöranden även tagit ställning till om människorättskonventionen har blivit kränkt på nytt i samband med extraordinärt ändringssökande efter ett avgörande där en människorättskränkning har konstaterats. I det ovan nämnda målet Verein gegen Tierparken konstaterade människorättsdomstolen att möjligheten att på nationell nivå öppna ett ärende på nytt är en viktig faktor när människorättsdomstolens avgöranden verkställs. Detta räcker dock inte i sig, utan omprövningsförfarandet måste användas i det särskilda syftet att man med det helt och riktigt kan verkställa innehållet i människorättsdomstolens dom (punkt 90). Människorättsdomstolen ansåg att Schweiz hade brutit mot sina konventionsförpliktelser då en federal domstol av skäl som ansågs formella hade avslagit en ansökan om extraordinärt ändringssökande. I Emre-målet gällde bedömningen om en federal domstol hade förfarit i enlighet med staten Schweiz förpliktelser enligt människorättskonventionen så, att den som sökt ändring försattes i samma situation som denne hade haft utan en tidigare konstaterad människorättskränkning (punkt 69). Schweiz ansågs ha brutit mot artikel 46 i människorättskonventionen eftersom ändringssökandet hade lett till en mindre ändring än vad människorättsdomstolens dom skulle ha förutsatt.

Människorättsdomstolens domar är på ovan beskrivet sätt rättsligt bindande för konventionsstaterna. Det är förenligt med människorättskonventionens syften att konventionsstaterna försöker verkställa människorättsdomstolens domar på individnivå så att en människorättskränkning om möjligt korrigeras. Enligt grundlagsutskottets ställningstaganden ska domstolarna när det finns motiverade alternativ att tolka lagen välja det som bäst främjar syftet med de grundläggande och mänskliga rättigheterna (GrUU 2/1990 s. 3 och GrUB 25/1994 s. 4). En sådan tolkning som beaktar de grundläggande och mänskliga rättigheterna ska även iakttas vid tillämpningen av bestämmelserna om extraordinärt ändringssökande när ansökan bygger på en konstaterad människorättskränkning.

Slutsatser och bedömning i föreliggande fall

Med stöd av de ovan anförda skäl som gäller lagstiftarens syfte, vedertagen rättspraxis och en människorättsvänlig tolkning anser jag att det fel i förfarandet som människorättsdomstolen har konstaterat ska anses vara ett sådant rättegångsfel som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken. Huruvida klagan har framgång beror på om felet gäller någon särskild grund som avses i punkt 1 – 3 i paragrafen eller om det är fråga om något annat rättegångsfel som avses i punkt 4, i vilket fall det ytterligare krävs att felet kan antas väsentligt ha inverkat på målets utgång.

Ett särskiljande mellan fallen med utgångspunkt i huruvida det oriktiga rättskipningsavgörandet beror på ett allmänt problem på systemplanet eller huruvida det är fråga om ett enskilt fel vid rättstillämpningen, skulle vara en sådan ny bedömningsgrund som i förhållande till vad som föreskrivs i lagen skulle begränsa möjligheterna till extraordinärt ändringssökande. Även avgörandet HD 2009:80 har gällt en omständighet (skydd mot självinkriminering i konkursförfarande) som inte hade beaktats tillräckligt i lagstiftningen och som senare har rättats till genom lagstiftning. Det skulle också vara principiellt problematiskt om man i rättskipningen ställde nya, för parterna svårligen förutsebara villkor för extraordinärt ändringssökande som rättsmedel i sista hand.

Svårigheterna att ändra de rättsliga systemen eller problemets omfattning är inte acceptabla skäl för att det inte skulle vara möjligt att genom klagan, när villkoren i lag uppfylls, ingripa i rättegångsfel som är betydande för individen. Inte heller det att inte alla likadana rättegångsfel kan korrigeras på grund av den korta tidsfristen för klagan, bör med åberopande av jämlikhetsprincipen användas som skäl för att klagan inte ska kunna godkännas heller för dem som fortfarande har tid att anföra klagan.

Det är klart att återbrytande eller undanröjande av en lagakraftvunnen dom kan medföra problem för såväl andra parter som möjligheterna att utreda saken i en ny rättegång. Dessa är dock allmänna negativa effekter av extraordinärt ändringssökande och bedömningen av deras vikt ankommer i första hand på lagstiftaren men de kan inte ges avgörande betydelse när man i rättskipningen bedömer förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande. I föreliggande fall finns det inte ens dylika negativa effekter.

I föreliggande fall har människorättsdomstolen konstaterat att Finland har brutit mot ne bis in idem -förbudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen, eftersom behandlingen av målet angående A:s skattebedrägeri hade fortsatt i hovrätten efter att ett skatteförhöjningsbeslut i samma ärende hade blivit slutligt. Det är alltså fråga om en situation som avses i 31 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten rättegångsbalken där ett ärende har upptagits till prövning trots att det har förelegat en sådan omständighet, på grund varav rätten självmant borde ha lämnat ärendet utan prövning.

Eftersom människorättsdomstolen har konstaterat en människorättskränkning anser jag att det saknar betydelse att hovrättens förfarande har motsvarat då gällande lagstiftning och den tolkning av innehållet i ne bis in idem -förbudet som framgick av Högsta domstolens avgöranden HD 2010:45, 2010:46 och 2010:82. Eftersom åtalspunkt 8 angående grovt skattebedrägeri åren 2000 – 2004 och det däri beskrivna förfarandet har tillräknats A, fastän åtalet inte borde ha fått prövas, bör hovrättens dom till denna del undanröjas med stöd av 31 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten rättegångsbalken. Så som majoriteten anför i punkt 29 i domskälen ska A:s ansökan förkastas till den del hovrättens dom gäller sådana år för vilka skatteförhöjning inte har påförts.

Justitieråden Kantor, Sippo, Jokela, Aarnio, Välimäki och Kitunen var var och en i sin tur av samma åsikt som justitierådet Huovila.

Extraordinärt ändringssökande – Klagan
Skattebedrägeri – Grovt skattebedrägeri
Ne bis in idem – Skatteförhöjning
Lis pendens
Grundlagen – Grundläggande rättigheter
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter

Diarienr: H2013/152
Givet: 12.12.2014
Liggare: 2598

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning.

Svaranden som hade dömts för skattebedrägeri ansökte om att den laga kraft vunna domen skulle återbrytas på den grunden att Högsta domstolen 5.7.2013 i sitt avgörande HD 2013:59 hade ändrat sin tidigare tolkning om när en skatteförhöjning utgör hinder för att pröva ett åtal om skattebrott som avser den gärning vilken förorsakat förhöjningen. Högsta domstolen hade då ansett att hinder för att pröva åtal för skattebedrägeri föreligger redan då beslutanderätt om en skatteförhöjning har utövats i beskattningsförfarandet antingen genom att en skatteförhöjning blivit påförd eller genom att man avstått från att påföra en skatteförhöjning.

Högsta domstolen prövade ansökan som klagan på grund av domvilla. Av de skäl som framgår av Högsta domstolens avgörande ansågs att ändringen av tolkningen inte utgjorde en grund för att undanröja en dom som vunnit laga kraft före 5.7.2013 och i vilken frågan om förekomsten av nämnda hinder hade avgjorts med tillämpning av Högsta domstolens tidigare tolkning, enligt vilken en skatteförhöjning förhindrade prövningen av ett åtal för skattebedrägeri på grund av samma förfarande endast om skatteförhöjningsbeslutet hade blivit slutligt innan åtalet blev anhängigt.

Högsta domstolen ansåg vidare att inte heller den Europeiska människorättsdomstolens domar om tolkningen av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen som givits under år 2014 och som gällde Finland, föranledde att domen skulle undanröjas. (Omröstn.)

Plenum

RB 31 kap. 1 § 1 mom.
Europeiska människorättskonventionen, art. 4 i tilläggsprotokoll 7

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Mellersta Österbottens tingsrätt hade 7.4.2011 dömt A för registeranteckningsbrott (punkt 1), grovt bokföringsbrott (punkt 2.1), grovt skattebedrägeri (punkt 5.1), grov oredlighet som gäldenär (punkt 8), grovt skattebedrägeri (punkt 13), och grovt skattebedrägeri (punkt 15) till ett gemensamt ovillkorligt fängelsestraff.

A besvärade sig till hovrätten och yrkade att åtalet i punkterna 1, 2.1, 5.1, 8 och 15 förkastas och att fängelsestraffet förklaras villkorligt eller att fängelsestraffet i varje fall nedsätts. Vasa hovrätt ändrade inte på tingsrättens dom i sin dom 21.3.2013.

Ansökan

A yrkade att Högsta domstolen återbryter hovrättens dom i punkterna 5.1, 10 och 15.

Åklagaren och Skatteförvaltningen bemötte ansökan.

Högsta domstolen gav A möjlighet att yttra sig om vilken betydelse den Europeiska människorättsdomstolens avgöranden 20.5.2015 i målen Glantz mot Finland, Häkkä mot Finland, Nykänen mot Finland och Pirttimäki mot Finland hade enligt A:s uppfattning i det föreliggande målet. A lämnade det begärda yttrandet.

Högsta domstolen gav åklagaren och Skatteförvaltningen möjlighet att yttra sig med anledning av A:s yttrande. Åklagaren och Skatteförvaltningen lämnade begärda yttranden.

Behandlingen av ansökan i Högsta domstolen

Efter att ansökan har behandlats på en avdelning med fem ledamöter har Högsta domstolens president förordnat att saken hänskjuts att avgöras i plenum.

Avgörande i plenum

Skäl

Bakgrunden i målet

1. A har ansökt om återbrytande av Vasa hovrätts lagakraftvunna dom 21.3.2013 till den del han har dömts till straff för tre grova skattebedrägerier (punkterna 5.1, 10 och 15 i domen). A hade dock överklagat domen endast i fråga om punkt 5.1 och 15. Mellersta Österbottens tingsrätts dom 7.4.2011 har därför vunnit laga kraft i fråga om punkt 10, och tingsrättens dom är således till denna del det lagakraftvunna avgörandet som är föremål för ansökan.

2. A har motiverat sin ansökan med att Högsta domstolen i sitt prejudikat HD 2013:59 har ändrat sin tidigare rättspraxis så, att det finns hinder mot att pröva ett åtal för skattebedrägeri redan när beslutanderätt angående skatteförhöjning har utövats i beskattningsförfarandet. A har konstaterat att enligt skatteskuldsförteckningen har han påförts skatteförhöjning för tiden 1.1.2003 – 1.11.2006 sammanlagt 4 813,26 euro. A har dessutom åberopat att enligt avgörandet 11.6.2013 B 4946-12 av Högsta domstolen i Sverige borde det föreligga hinder för prövning av åtal för skattebrott mot en representant för en juridisk person även när ett skattetillägg har påförts den juridiska personen.

3. A har i punkt 15 dömts för att ha begått grovt skattebedrägeri i sin personliga beskattning. A har låtit bli att deklarera inkomster och således undgått skatt sammanlagt 21 420 euro skatteåret 2004 samt 7 470 euro skatteåret 2005. Gärningen har tillräknats A som ett grovt skattebedrägeri begånget under dessa skatteår. I punkt 5.1 har A dessutom dömts för grovt skattebedrägeri i egenskap av den som i verkligheten hade svarat för X Ab:s verksamhet och delvis i egenskap av ordinarie styrelsemedlem i bolaget. Som ett resultat av detta skattebedrägeri hade X Ab undvikit inkomstskatt 10 324 euro, mervärdesskatt 14 602,09 euro samt förskottsinnehållning 43 992,03 euro och socialskyddsavgifter 3 243,09 euro. I punkt 10 har A dömts för grovt skattebedrägeri begånget i egenskap av styrelsemedlem i Y Ab och i egenskap av den som i verkligheten svarade för bolagets verksamhet. Som ett resultat av detta skattebedrägeri hade Y Ab undvikit förskottsinnehållning och socialskyddsavgifter på sammanlagt 49 060 euro.

Frågan om det extraordinära rättsmedlet i målet är klagan eller återbrytande av lagakraftvunnen dom

4. Enligt 31 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten rättegångsbalken kan en lagakraftvunnen dom undanröjas efter klagan på grund av domvilla, om ärendet upptagits till prövning, oaktat sådan omständighet förelegat, på grund varav rätten självmant borde hava lämnat ärendet utan prövning.

5. Enligt 31 kap. 2 § 2 mom. rättegångsbalken ska klagan, då den grundar sig på omständighet varom förmäles i 1 § 1 eller 4 punkten, anföras inom sex månader från den dag då domen vann laga kraft. I föreliggande mål har hovrättens dom givits 21.3.2013. A:s ansökan har inkommit till Högsta domstolen 26.8.2013 och den kan således prövas som klagan. Högsta domstolen prövar till denna del A:s ansökan såsom klagan.

6. Till den del A:s ansökan gäller punkt 10 i tingsrättens dom, konstaterar Högsta domstolen att tidsfristen enligt 31 kap. 2 § 2 mom. rättegångsbalken hade löpt ut redan när A framställde sitt yrkande i Högsta domstolen. Dessutom skall klagan över en underrätts dom enligt 31 kap. 2 § 1 mom. rättegångsbalken anföras hos hovrätten. En lagakraftvunnen dom, i vilken ett straffyrkande som borde ha avvisats har prövats, kan dock återbrytas, om domen kan anses ha grundat sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag (HD 1992:116). Högsta domstolen prövar ansökan till denna del såsom en ansökan om återbrytande av lagakraftvunnen dom.

Klagan angående grovt skattebedrägeri beträffande den personliga beskattningen (punkt 15 i domen)

Frågeställningen

7. I målet är det främst fråga om huruvida den i avgörandet HD 2013:59 omfattade tolkningen angående innehållet av ne bis in idem -förbudet i det inbördes förhållandet mellan administrativt beskattningsförfarande och åtal för brott, kan vara en grund för att med anledning av det extraordinära ändringssökandet ingripa i den straffdom som redan vunnit laga kraft genom att undanröja den. I det nämnda avgörandet har Högsta domstolen på förstärkt avdelning ändrat tolkningen av ne bis in idem -förbudet genom att utvidga tillämpningen av förbudet när det gäller bis-kriteriet så att det i samtidigt anhängiga ärenden föreligger hinder för att pröva åtal om skattebedrägeri efter att beslutanderätt om skatteförhöjning har utövats i beskattningsförfarandet antingen genom att en skatteförhöjning har blivit påförd eller genom att man avstått från att påföra en skatteförhöjning.

8. För det andra är det fråga om vilken betydelse det har för bedömningen i målet att den Europeiska människorättsdomstolen numera i sina avgöranden har tolkat artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen så, att när parallella påföljdsförfaranden är anhängiga ska det ena förfarandet avbrytas när det andra avslutas med ett slutligt avgörande. I A:s fall har skatteförhöjningarna bestämts 22.2.2007 och åtalet för skattebedrägeri (punkt 15) har blivit anhängigt 22.3.2010. Skatteförhöjningarna har blivit slutliga i slutet av år 2010 beträffande skatteåret 2004 och i slutet av 2011 beträffande skatteåret 2005. Samtidigt har tidsfristerna för möjligheten att framställa ett rättelseyrkande upphört. Hovrättens dom angående skattebedrägeri har givits 21.3.2013.

9. Hovrättens dom bygger på en tillämpning av ne bis in idem -förbudet sådant det har iakttagits sedan år 2010 då bedömningen av frågan om huruvida det i ett brottmål och i ett administrativt förfarande är frågan om samma sak (idem) utvidgades utifrån Europeiska människorättsdomstolens nya rättspraxis, men tillämpningen av förbudet begränsades beträffande bis-kriteriet till att gälla konsekutiva förfaranden. Den grundläggande frågan i målet är således om den rättsutveckling som har skett efter den lagakraftvunna domen enligt lag är en grund för att ingripa i en sådan dom med anledning av extraordinärt ändringssökande.

Bestämmelserna om klagan

10. Enligt 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken kan en lagakraftvunnen dom undanröjas efter klagan på grund av domvilla:

”1) om rätten icke varit domför eller om ärendet upptagits till prövning, oaktat sådan omständighet förelegat, på grund varav rätten självmant borde hava lämnat ärendet utan prövning;

2) om frånvarande, som icke blivit stämd: dömes eller om person, som ej blivit hörd, eljest lider men av domen;

3) om domen är så oklar eller ofullständig, att av densamma ej framgår, huru i saken blivit dömt; eller

4) om vid rättegång inträffat annat rättegångsfel, som finnes eller kan antagas hava väsentligt inverkat på målets utgång.”

11. Bestämmelserna i 1 och 4 punkten, utifrån vilka detta mål ska bedömas, bygger på utgångspunkten att undanröjande av en dom på grund av domvilla förutsätter att domstolen har förfarit oriktigt när saken behandlades. Med andra ord måste det ha inträffat ett sådant fel i saken som i belysning av rättsläget vid den tidpunkt då avgörandet träffades innebär en felaktig tillämpning av lagarna om rättegångsförfarandet (borde hava lämnat ärendet utan prövning; vid rättegång inträffat annat rättegångsfel).

Högsta domstolens tidigare praxis

12. I de fall där svaranden i ett brottmål har anfört klagan efter att det utifrån hans människorättsbesvär har konstaterats en kränkning av artikel 6 i människorättskonventionen i hans sak, har Högsta domstolen i sin praxis konstaterat att ett sådant ställningstagande ska vara utgångspunkt vid bedömningen av möjligheterna att undanröja domen med stöd av nationell lag (HD 2009:84 punkt 8, HD 2012:52 punkt 8). Dessutom har Högsta domstolen konstaterat att förutsättningarna för att tillämpa 31 kap. 1 § 1 mom. 4 punkten rättegångsbalken även då ska bedömas utifrån den utgångspunkten i rättsordningen, att saken är avgjord på ett bindande och bestående sätt med en lagakraftvunnen dom. Principen om rättssäkerhet har konstaterats förutsätta att ingrepp i en lagakraftvunnen dom görs endast i exceptionella fall och lagbestämmelsen innebär inte att vilket rättegångsfel som helst medför att förutsättningarna för klagan uppfylls (HD 2007:36 punkt 11). I dessa fall där en straffdom har undanröjts och målet har återförvisats efter att en människorättskränkning har konstaterats i samma ärende, har det varit fråga om situationer i vilka redan etablerade människorättsprinciper angående förfarandet har överträtts i enskilda fall (i de förstnämnda fallen hade svaranden inte på behörigt sätt hörts i muntligt förfarande i besvärsinstansen, i det sistnämnda fallet hade rätten till motförhör enligt den kontradiktoriska principen inte behörigen uppfyllts). I avgörandena finns inte sådana ställningstaganden enligt vilka ett av människorättsdomstolen konstaterat fördragsbrott som sådant vore en grund för godkännande av klagan. Avgörandena har inte heller berört situationer i vilka undanröjandet av en lagakraftvunnen dom skulle ha grundat sig på sådan ny slags eller förändrad tolkning av innehållet i kraven på mänskliga rättigheter som har tillägnats efter domen.

13. I prejudikatet HD 2009:80, som gällde återbrytande av en straffdom till den tilltalades fördel, har det i sin tur varit fråga om att bedöma om domen borde undanröjas på grund av uppenbart oriktig tillämpning av lag. I sitt avgörande har Högsta domstolen konstaterat att den dom som ansökan avsåg, väsentligen stödde sig på en sådan tolkning av innehållet av skyddet mot självinkriminering, som det inte gick att finna tillräckligt stöd för i Europeiska människorättsdomstolens tidigare praxis (punkt 34). Om man bedömer den av Högsta domstolen tillägnade tolkningen utgående från den rättspraxis som har preciserats efter avgörandet, stod tolkningen i strid med människorättsdomstolens rättspraxis (punkt 36). I det fallet har det således inte varit fråga om en ny eller klart förändrad människorättstolkning som skulle ha tillägnats efter att domen gavs, utan om att domen inte beaktade alla de principer som hade slagits fast i den praxis som redan då stod till buds och som hade fastställts i ett nytt avgörande.

Allmänna synpunkter på bedömningen av ett rättsmedel som riktar sig mot en lagakraftvunnen dom när rättspraxis har förändrats

14. Om en lag har förändrats så att den för svaranden blir lindrigare eller annars förmånligare än tidigare, utgör det förändrade rättsläget, oberoende av om förändringen hänför sig till en materiell lag eller rättegångsförfarandet, inte en grund för att återbryta eller undanröja domar som redan har vunnit laga kraft. Har lagen tillämpats riktigt enligt det rättsläge som gällde när domen gavs, har en eventuell senare förändring av rättsläget inte betydelse för grunderna för extraordinärt ändringssökande.

15. Rättsläget förändras inte bara genom lagstiftning utan även genom tolkning av lagen. Då tillämpningen av domstolarnas tolkningsavgöranden vanligen inte är begränsad för ett övergångsskede, är utgångspunkten att etablerade tolkningar iakttas även i andra liknande, redan anhängiga mål. Förfarandet är detsamma i fall som blir anhängiga först senare, förutsatt att bakomliggande händelser eller fakta har sin grund i tiden före tolkningsavgörandena. Den retroaktiva verkan av nya tolkningar i förhållande till mål där endast fakta härstammar från en tidigare tid är dock en annan sak än en retroaktiv verkan i förhållande till mål som har avgjorts med avgöranden som har vunnit laga kraft och rättskraft och som är förenliga med ett tidigare rättsläge. I regel tillmäts inte förändringar av lagtolkningen sådan retroaktiv verkan som sträcker sig till lagakraftvunna domar. En sådan retroaktiv verkan tillmäts i regel inte heller sådana förändringar i rättsläget som sker genom lagstiftning. En egen separat fråga är i vilken mån rättskränkningar som i fråga om fakta bör anses vara fortgående kan förutsätta förnyad behandling, i synnerhet när det är fråga om förvaltningsärenden.

16. De principer som beskrivs ovan i punkt 15 tillämpas inte bara på nationell nivå utan även t.ex. inom EU-rätten. Av EU-domstolens tolkningsavgöranden framgår hurdan tolkningen eller tillämpningen av en viss rättsregel bör vara eller borde ha varit sedan regelns tillkomst. De nationella domstolarna ska tillämpa en sålunda tolkad regel även på rättsförhållanden som har uppkommit och som har grundats innan en dom gavs med anledning av tolkningsbegäran (t.ex. domen Transportes Jordi Besora, C-82/12, EU:C:2014:108 punkt 40). När det däremot gäller domar som har blivit slutliga har EU-domstolen påmint om att rättskraftsprincipen är viktig i såväl unionens rättsordning som de nationella rättsordningarna. För säkerställande av såväl rättsfrid som stabila rättsförhållanden och god rättskipning är det viktigt att domstolsbeslut, som blivit slutliga efter att alla tillbuds stående rättsmedel har använts eller efter att de föreskrivna tidsfristerna för dem har löpt ut, inte längre kan ifrågasättas ens i det syftet att man skulle kunna rätta till en situation som visat sig stå i strid med unionsrätten (t.ex. domen Pizzarotti, C-213/13, EU:C:2014:2067, punkt 58 – 60).

17. Förändring genom tolkning är typiskt särskilt för normer angående grundläggande och mänskliga rättigheter, eftersom de redan som utgångspunkt är allmängiltiga och lämnar rum för tolkning. Till dessa normers natur anses dessutom av hävd höra att tolkningen av dem utvecklas småningom. Normerna består således formellt, men avsikten är att deras materiella innehåll förändras genom tolkning. En förändring av tolkningen avspeglar ofta förändringar i rättsliga och samhälleliga förhållanden samt i rådande värderingar och synsätt. Ett klarläggande och en stabilisering av rättsläget som är beroende av tolkningar är en stegvis process där det inte alltid finns klara fästpunkter och i allmänhet inte heller normgivning angående hur förändringarna ska tillämpas i tiden.

18. I de fall när domstolen i tolkningen av rätten kommer till avgöranden som medför väsentliga materiella förändringar i tidigare etablerad tolkningspraxis är det särskilt viktigt att förändringen genomförs så att rättssäkerheten och jämlikheten inte äventyras eller att så sker i så liten grad som möjligt. Problematiska i detta avseende är i synnerhet sådana förändringar där det anses att något lagstiftningsarrangemang eller förfarande som stadigt tillämpats strider mot den nya tolkningen.

19. På motsvarande sätt som förändringar i lagstiftningen inte sträcker sig till fall som under det tidigare rättsläget har avgjorts och vunnit laga kraft, kan man inte heller utgå från att effekterna av förändrad tolkning av rätten borde utsträckas även till sådana ärenden som redan tidigare har avgjorts med avgöranden som är förenliga med det dåvarande rättsläge och har vunnit laga kraft.

20. Även när en förändrad tolkning gäller normer angående grundläggande eller mänskliga rättigheter är det skäl att hålla fast vid denna vedertagna princip. Särskilt typiskt för normerna om grundläggande och mänskliga rättigheter är en förändringsprocess genom tolkning, där författningsunderlaget i sig består oförändrat men där innehållet förändras, förtydligas och utvecklas. En uppfattning enligt vilken verkningarna av att bestämmelserna förändrats genom tolkning borde utsträckas retroaktivt till ärenden som redan har avgjorts med beslut som vunnit laga kraft passar dåligt ihop med denna process. Den skulle tvärtom vara ägnad att förhindra att normerna om grundläggande och mänskliga rättigheter utvecklas genom tolkning. Även när det gäller grundläggande och mänskliga rättigheter måste man acceptera att den utveckling och det förtydligande av rättsläget som sker med tiden inte retroaktivt kan komma till godo alla dem vilkas ärenden redan har avgjorts med lagakraftvunna beslut i ett tidigare skede.

21. Denna fråga är särskilt betydelsefull i brottmål, där extraordinärt ändringssökande i syfte att återbryta en dom till den tilltalades fördel inte alls är bundet till tidsfrister. I brottmål är det dessutom ofta fråga om även annat än bedömning av straffansvaret för brott, eftersom domstolen samtidigt ofta har avgjort målsägandens ersättningsyrkanden på grund av gärningen och då ett återbrytande av domens laga kraft till följd av senare rättsutveckling skulle kränka den andra partens rätt till att den för honom fördelaktiga lagakraftvunna domen består, vilket även normerna om de grundläggande och mänskliga rättigheterna i sig skyddar (t.ex. Giuran mot Rumänien, dom 21.6.2011). Ne bis in idem -förbudet, som när det blir tillämpligt förhindrar att åtal prövas, hänför sig till rättegångsförfarandet i det avseendet att det är fråga om en rättsregel om processförutsättningarna. När denna rättsregel blir tillämplig bestämmer den dock samtidigt direkt slutresultatet i saken, eftersom åtalet lämnas helt utan prövning. I det avseendet är ne bis in idem -förbudet till sin effekt liknande som en materiell bestämmelse som ska tillämpas när saken avgörs. Även när det är fråga om en sådan regel om rättegångsförfarandet som, om den inte följs leder till att saken återförvisas för ny behandling, innebär ett öppnande i efterhand av lagakraftvunna domar på grund av ändrad tolkning av procedurreglerna att möjligheterna att nå materiellt riktiga slutresultat har försvagats redan till följd av att tiden har gått. Om förändrad tolkningspraxis gavs retroaktiv verkan i förhållande till lagakraftvunna domar, kunde detta således de facto förhindra eller äventyra en rättvis rättegång i saken särskilt för den målsägande som är motpart. Även när det gäller brottmål finns det således viktiga synpunkter som talar emot och som inte kan förbises när man bedömer hur man ska förhålla sig till extraordinärt ändringssökande som syftar till undanröjande eller återbrytande av lagakraftvunna domar på grund av rättsutvecklingen efter domen, oberoende av om saken bedöms utifrån bestämmelserna om återbrytande eller bestämmelserna om klagan.

22. Europeiska människorättskonventionen och praxis vid tillämpningen av den ger inte stöd för en motsatt ståndpunkt. Europeiska människorättskonventionen medför inte en skyldighet för konventionsstaterna att tillhandahålla rätt till extraordinärt överklagande ens i en situation där en människorättskränkning har konstaterats efter ett människorättsbesvär. Konventionens artikel 13 angående rätt till effektiva rättsmedel skapar inte och är inte en grund för nationella rättsmedel. Enligt fast tolkningspraxis förutsätter artikel 13 inte heller att det på nationell nivå borde finnas rättsmedel mot att den nationella lagstiftningen strider mot konventionen (James m.fl. mot Förenade kungariket 21.2.1986, punkt 85; Leander mot Sverige 26.3.1987, punkt 77; Willis mot Förenade kungariket 11.6.2002, punkt 62; Roche mot Förenade kungariket 19.10.2005, punkt 137; Branko Tomašić; m.fl. mot Kroatien 15.1.2009, punkt 73; A m.fl. mot Förenade kungariket 19.2.2009, punkt 135; Kennedy mot Förenade kungariket 18.5.2010, punkt 197, Greens m.fl. mot Förenade kungariket 23.11.2010, punkt 90). Förhållandet till människorättskonventionen är således att extraordinärt ändringssökande uteslutande är beroende av den nationella lagstiftningen.

23. Även i flera av Europarådets medlemsstater har man förhållit sig avvisande till att nya principer för tolkningen av grundläggande eller mänskliga rättigheter skulle tillämpas retroaktivt. T.ex. Norges högsta domstol har i sitt plenumavgörande 21.3.2003 ansett att domstolens tolkning 3.5.2002 av ne bis in idem -förbudet inte skulle tillämpas retroaktivt i förhållande till domar som vunnit laga kraft före det och att lagakraftvunna domar inte skulle undanröjas på grund av den nya tolkningen (Rt. 2003 s. 359). I tysk konstitutionell praxis är det en etablerad uppfattning att ett rättsläge som konstaterats strida mot grundlagen inte behöver rättas till retroaktivt, om innehållet i eller tolkningen av grundlagen inte tidigare har varit tillräckligt tydligt (bl.a. 1 BvR 1/09 9.2.2010).

24. I vissa europeiska länder har frågan om utsträckningen i tiden av tolkningar av normerna om de mänskliga rättigheterna nyligen varit aktuell på grund av Europeiska människorättsdomstolens Salduz-rättspraxis (Salduz mot Turkiet 27.11.2008). Frankrikes författningsdomstol omfattade i sitt avgörande 30.7.2010 en tolkning av människorättskonventionen på nationell grundlagsnivå och ansåg att vissa lagstadganden stred mot grundlagen. Domstolen sköt dock upp rättsverkningarna av sitt avgörande med ett knappt år framåt för att ge lagstiftaren möjlighet att korrigera lagstiftningen och för att upprätthålla rättssäkerheten (Conseil constitutionnel, décision no 2010-14/22 QPC, 30.7.2010 § 30). En motsvarande ståndpunkt intogs även av Belgiens författningsdomstol (Cour constitutionnelle, Arrêt 7/2013 14.2.2013). Frankrikes högsta domstol drog dock i sitt plenumavgörande i april 2011 (Cour de cassation, Arrêts 589 – 592 15.4.2011) slutsatsen att människorättsdomstolens Salduz-rättspraxis, som i det skedet även hade lett till en fällande dom för Frankrike (Brusco v. Frankrike 14.10.2010), skulle tillämpas på tvångsmedelsbeslut som hade fattats redan innan lagändringarna hade trätt i kraft. Några ingrepp har dock inte gjorts i lagakraftvunna straffdomar.

25. Förenade kungarikets högsta domstol ansåg i ett avgörande angående Salduz-rättspraxisens effekter i Skottland, där rättsläget hade stått i strid med denna praxis, att effekterna begränsas till brottmål som blir anhängiga eller avslutas efter högsta domstolens eget avgörande (Cadder v. HM Advocate, UK Supreme Court Judgment [2010] UKSC 43, 26.10.2010). Tidsmässigt utsträcktes effekterna således inte enligt Europeiska människorättsdomstolens tolkningsavgörande, utan enligt den nationella högsta domstolens avgörande på grund av tolkningen, och de begränsades till ärenden som då ännu var anhängiga.

26. Irlands högsta domstol har i sin tur i ett avgörande år 2006 ansett att en viss materiell straffrättslig bestämmelse stred mot grundlagen. Samtidigt har domstolen dock konstaterat att effekten av ställningstagandet inte sträckte sig till lagakraftvunna domar som meddelats med stöd av bestämmelsen (A v. The Governor of Arbour Hill Prison [2006] IESC 45, 10.7.2010).

27. En motsatt ståndpunkt har intagits av Sveriges högsta domstol i ett avgörande 16.7.2013 (Ö 1526-13). Domstolen har hänvisat till artikel 13 i Europeiska människorättskonventionen och dess ställning som en del av den nationella lagstiftningen, när den beslöt återbryta en lagakraftvunnen dom i ett brottmål. Avgörandet kunde inte grundas på den svenska rättegångsbalkens bestämmelser om extraordinärt ändringssökande eller på tolkningspraxis angående dem. Avgörandet har tillkommit i en situation där Sveriges högsta domstol tidigare, i mars 2010 i ett prejudikat (NJA 2010 s. 168 I och II) hade kommit till att det inte fanns skäl för att iaktta Europeiska människorättsdomstolens nya tolkningslinje i domen Zolotukhin mot Ryssland 10.2.2009 om hur man utifrån artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen ska bedöma om det är fråga om ”samma sak”. Denna ståndpunkt, enligt vilken ne bis in idem -förbudet inte alls hade tillämpats i rättskipningen i Sverige i förhållandet mellan administrativa påföljdsförfaranden och brottmål, i varken konsekutiva eller ens parallella förfaranden, hade ändrats genom Högsta domstolens avgörande 11.6.2013 (B 4946-12), som i sin tur berodde på EU-domstolens prejudikat 26.2.2013 om tolkningen av artikel 50 i unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (Åkerberg Fransson, C-617/10; EU:C:2013:105). Genom avgörandet 11.6.2013 har Sveriges högsta domstol omfattat Europeiska människorättsdomstolens och EU-domstolens tolkningslinje när det gäller att bedöma om det är fråga om ”samma sak”, och samtidigt har den beträffande bis-kriteriet omfattat en vid tolkning genom att utsträcka förbudet till förfaranden som är parallellt anhängiga och utan att knyta förbudseffekten till att avgörandet måste vara slutligt så som ordalydelserna i artikel 4 i tilläggprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen och artikel 50 i EU:s grundrättighetsstadga förutsätter. Effekterna av denna korrigerade tolkning har genom avgörandet 16.7.2013 angående det extraordinära överklagandet utsträcks inte bara till anhängiga ärenden utan också till ärenden som har avgjorts med avgöranden som hade vunnit laga kraft efter Zolotukhin-domen. Bakgrunden är alltså en situation där Sveriges högsta domstol själv tidigare uttryckligen har beslutat låta bli att följa Europeiska människorättsdomstolens tolkningslinje till den del tolkningen klart och medvetet hade ändrats i Zolotukhin-domen när det gäller att bedöma om det är fråga om ”samma sak”.

Ne bis in idem -förbudet som skäl för retroaktiv tillämpning för att bryta en doms laga kraft

28. Ne bis in idem -förbudet, som helt förhindrar att åtal prövas och således direkt bestämmer slutresultatet i saken till denna del, är till sina effekter jämförbart med situationer där slutresultatet beror på förutsättningarna för att tillämpa en viss norm i en materiell lag och inte på sådana procedurregler som medför att rättegången tas upp på nytt om de inte har följts. Situationen beträffande det extraordinära ändringssökandet påminner ur den synvinkeln om återbrytande, där det med hänsyn till svarandens intresse inte finns några begränsande tidsfrister, fastän den sak som ska avgöras formellt skulle omfattas av bestämmelserna om klagan och således av de bestämmelser om tidsfrister som gäller dem.

29. Innehållsmässigt innefattar ne bis in idem -förbudet en såväl nationellt som internationellt obestridligen accepterad princip att ingen får dömas eller lagföras två gånger för en och samma straffbara gärning. Det har dock i internationell människorättspraxis visat sig vara mycket svårt att dra gränser för förbudets tillämpningsområde, på samma sätt som över huvud taget för frågan om tillämpningsområdet för rättsskyddsgarantier inom straffprocessen i förfaranden som står utanför den egentliga nationella brottmålsrättegången, så som när administrativa påföljder bestäms. I flera stater som hör till människorättskonventionen har sådana förfaranden angående t.ex. bekämpning av missbruk inom beskattningen som av hävd tillämpats med användning av administrativa och straffrättsliga sanktioner, först under de senaste fem åren ansetts strida mot Europeiska människorättskonventionen, och utformningen av en klar tolkningslinje i synnerhet när det gäller bis-kriteriet har dröjt flera år. Det har varit fråga om en omvärdering av frågan om huruvida förfarandena enligt etablerade lagstiftningssystem är acceptabla. I detta hänseende är det inte fråga om en situation där de rättegångar som ansetts stå i strid med konventionen borde tas om på ett rättvist sätt, utan det är frågan om att någondera av de påföljder som bestämts i olika förfaranden måste avlägsnas såsom stridande mot konventionen. Frågan om en människorättskränkning har inträffat antingen i det administrativa eller i det straffrättsliga förfarandet beror inte på om förfarandena i sig är godtagbara utan på vilket tidsmässigt förhållande de har till varandra. Det innebär inte ett brott mot människorättskonventionen om två olika påföljder döms ut för en och samma gärning, utan ne bis in idem -förbudet gäller endast ett förbud mot att behandla påföljderna i olika förfaranden. Fördragsbrottet beror således inte på slutresultatet av rättegångarna utan på det sätt på vilket påföljderna har bestämts.

30. Det är fråga om ett förfarande som ingår i systemet och som numera anses kränka de grundläggande och mänskliga rättigheterna. Missförhållanden på systemnivå rättas vanligen till genom lagstiftningsreformer och då har förändringarna inte retroaktiv verkan i förhållande till avgöranden som redan har vunnit laga kraft. Även människorättsdomstolen har i sin praxis konstaterat att det i samband med systemförändringar är nödvändigt att ha övergångsperioder, vilka hör till konventionsstaternas prövningsrätt, även om de oundvikligen försätter människor i olika ställning (Fruni mot Slovakien 21.6.2011 punkt 163).

31. Om verkningarna av förbudet utsträcktes via extraordinärt ändringssökande till lagakraftvunna avgöranden, skulle det ha betydande effekter som kränker jämlikheten. Ärenden som gäller sinsemellan likadana gärningar och som har avgjorts med lagakraftvunna beslut med tillämpning av samma skatte- och straffrättsliga stadganden skulle efter extraordinärt ändringssökande komma att bedömas på olika sätt och med olika slutresultat beroende på om man ska tillämpa bestämmelserna om klagan eller bestämmelserna om återbrytande, med deras sinsemellan olika tidsfrister och olika grunder. Somliga skulle befrias från t.o.m. långa fängelsestraff medan andra skulle undgå ekonomiska skatteförhöjningspåföljder och en del skulle helt stå utanför de extraordinära rättsmedlen, om man iakttar bestämmelserna om klagan jämte tidsfrister. Även riksdagens grundlagsutskott har understrukit betydelsen av den grundlagstryggade jämlikhetsprincipen i samband med det straffrättsliga påföljdssystemet (GrUU 59/2001 rd och GrUU 7/2014 rd). I synnerhet när en förändring angående principerna för påföljdssystemet införs genom ett avgörande i rättspraxis finns det vägande skäl för att begränsa förändringens tillämpning i tiden och låta bli att utsträcka effekterna av förändringen till ärenden som redan har avgjorts med avgöranden som har vunnit laga kraft.

Bedömning i förhållande till avgörandet HD 2013:59

32. Vid bedömningen av frågan om det finns lagenlig grund för klagan är utgångspunkten enligt vad som konstaterades i punkt 11 att man måste utreda om hovrätten har förfarit oriktigt i belysning av det rättsläge som hovrätten vid tidpunkten för sin dom skulle iaktta. Mot bakgrund av det som sägs ovan i punkt 12 – 31 finns det inte orsak att avvika från denna utgångspunkt. Således måste man ta ställning till frågan från vilken tidpunkt den ståndpunkt angående tillämpningen av ne bis in idem -förbudet som framgår av avgörandet HD 2013:59 har varit gällande.

33. Hovrätten har i sin dom 21.3.2013 hänvisat till Högsta domstolens praxis (HD 2010:46 och HD 2010:82), enligt vilken ne bis in idem -förbudet inte blev tillämpligt i ett fall där den påföljd som bestämts först blir slutlig först under eller efter den senare processen. I målet har det således enligt hovrättens uppfattning inte funnits hinder för att pröva åtalet om grovt skattebedrägeri. Hovrätten har i sitt avgörande följt den då utifrån Högsta domstolens praxis rådande tolkningen av innehållet i ne bis in idem -förbudet.

34. Riksdagens grundlagsutskott hade i april 2012 gett utlåtandet GrUU 9/2012 rd, som hovrätten hänvisade till, och grundlagsutskottet har sedermera preciserat sina riktlinjer i maj 2013 i utlåtandet GrUU 17/2013 rd. Högsta domstolen har 5.7.2013 meddelat det ovan nämnda avgörandet HD 2013:59 angående tillämpningen av ne bis in idem -förbudet i parallella förfaranden.

35. När man bedömer om utgångspunkten i avgörandet HD 2013:59, angående när det finns ett i avgörandet avsett hinder mot att pröva ett åtal för skattebedrägeri, ska tillämpas även på brottmål som har avgjorts med ett avgörande som har vunnit laga kraft innan det nämnda prejudikatet meddelades, har följande omständigheter central betydelse.

36. Högsta domstolen hade i sin praxis angående extraordinärt ändringssökande (t.ex. Högsta domstolens beslut 1.9.2011 liggare 1865, dnr H2010/87, och 6.9.2011 liggare 1888, dnr H2010/198) efter avgörandet HD 2010:45 ansett att Europeiska människorättsdomstolen i stora kammarens avgörande i fallet Zolotukhin mot Ryssland 10.2.2009 konstaterat att dess praxis vid tillämpningen av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen var oenhetlig och äventyrade rättssäkerheten, och därför i detta avgörande uttryckligen försökt förenhetliga praxis. I Zolotukhin-avgörandet hade människorättsdomstolen dragit slutsatsen att en tidigare dom och ett nytt åtal gällde samma gärning på ett sätt som var förbjudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen, om fakta i fallet var desamma eller väsentligen desamma. Således var den juridiska bedömningen av förfarandet inte längre avgörande vid prövningen. Högsta domstolen har ansett att människorättsdomstolen i avgörandet Zolotukhin har skapat en praxis som var avsedd att tillämpas i motsvarande situationer. Därför har Högsta domstolen ansett att det är möjligt att genom extraordinärt ändringssökande göra ingrepp i lagakraftvunna domar, om domen hade meddelats efter det nämnda Zolotukhin-avgörandet och de skäl för avgörandet som framgår av detta avgörande inte har iakttagits.

37. Efter det nämnda Zolotukhin-avgörandet har Högsta domstolen i sin praxis angående ordinärt och extraordinärt ändringssökande bedömt uppkomsten av ett ne bis in idem -hinder särskilt med hänsyn till när det är fråga om ”samma sak” (idem). Redan i avgörandet HD 2010:45 (punkt 36) har Högsta domstolen beträffande bis-kriteriet yttrat att människorättsdomstolen i Zolotukhin-avgörandet uttryckligen har konstaterat att skyddet enligt den aktuella artikeln i konventionen blir tillämpligt när ett nytt förfarande vidtas mot någon efter att en tidigare dom har blivit slutlig. Likaså har domstolen konstaterat att det av Zolotukhin-avgörandet framgår att skydd enligt artikeln inte har uppkommit på grund av ett avgörande, om tidsfristerna för ordinarie rättsmedel fortfarande står till buds.

38. I avgörandet HD 2013:59 har Högsta domstolen ändrat den tolkningsprincip som framgår av avgörandet HD 2010:45 i frågan om huruvida ett beslut om skatteförhöjning förhindrar prövning av ett åtal för skattebedrägeri innan skatteförhöjningsbeslutet har blivit slutligt. I avgörandet HD 2013:59 har Högsta domstolen bedömt den frågan utifrån det nationella grundrättighetssystemet med beaktande av det utlåtande som grundlagsutskottet gav i april 2012 (GrUU 9/2012 rd) samt den precisering av utlåtandet som utskottet gjorde i maj 2013 (GrUU 17/2013 rd). Högsta domstolens ändrade tolkning har således inte berott på människorättsdomstolens Zolotukhin-avgörande och grundar sig inte heller på någon sådan ändrad tolkning som skulle ha framgått av människorättsdomstolens rättspraxis efter detta avgörande.

39. När Högsta domstolen i avgörandet HD 2013:59 behandlade grundlagsutskottets inställning i utlåtandena GrUU 9/2012 rd och 17/2013 rd till frågan om ne bis in idem -förbudet kan anses gälla enbart rent konsekutiva förfaranden utan även samtidigt anhängiga förfaranden, har domstolen bedömt om utlåtandena ger anledning att se över den tolkning av ne bis in idem -förbudet som tidigare omfattats i praxis. I sin bedömning har Högsta domstolen undersökt innehållet i grundlagsutskottets ställningstaganden och deras betydelse för avgörandet i saken såväl på ett allmänt plan som i det föreliggande saksammanhanget (punkt 14 – 22 i domskälen).

40. Högsta domstolen har dock ytterligare varit tvungen att närmare avväga på vilket sätt det har varit motiverat att dra upp riktlinjer för ett utsträckande av ne bis in idem -förbudet till parallella förfaranden, med beaktande bl.a. av vissa andra synpunkter som gäller saken (punkt 23 – 35 i domskälen). Detta har varit nödvändigt framför allt därför att tolkningen av ne bis in idem -förbudet och förändringarna av den inte är betydelsefulla enbart i Finlands rättsordning såsom enskilda lagtillämpningsfrågor, utan problemen med och effekterna av de nya tolkningarna gäller strukturerna i ett påföljdssystem som har skapats genom lagstiftning.

41. Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2013:59 tolkat den nationella rätten på ett sätt som i tillämpningen av ne bis in idem -förbudet är lösgjort från slutlighetskriteriet såsom grund för avgörandet. Förbudets tillämpning har således blivit vidare och förmånligare för svaranden än vad som skulle följa av en tolkning som följer ordalydelsen i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen. Likaså är tolkningen i avgörandet HD 2013:59 vidare än EU-domstolens tolkning av artikel 50 i grundrättighetsstadgan i det ovan i punkt 27 nämnda målet Åkerberg Fransson.

42. I avgörandet HD 2013:59 har det således varit fråga om en mångfacetterad bedömning och avvägning, utifrån vilken tolkningsprincipen har ändrats. Man kan inte anse att hovrätten i sin dom i A:s mål skulle ha begått ett fel vid tillämpningen av lagen, eftersom hovrätten har följt den tolkningsprincip som var rådande när avgörandet gavs. Det finns således inte något skäl enligt 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken för att godkänna klagan.

Bedömning i förhållande till Europeiska människorättsdomstolens nuvarande rättspraxis

43. I målet måste ytterligare bedömas om Europeiska människorättsdomstolens nuvarande tolkning av ne bis in idem -förbudet, sådant det framgår av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen, har betydelse då klagan avgörs.

De rättsliga grunderna för extraordinärt ändringssökande

44. Utgångspunkterna beträffande de bestämmelser som ska iakttas i extraordinärt ändringssökande framgår ovan. I 31 kap. rättegångsbalken finns inte några specialbestämmelser som skulle gälla betydelsen av de mänskliga rättigheterna såsom materiella förutsättningar för extraordinärt ändringssökande. Att Europeiska människorättsdomstolen har konstaterat en kränkning av mänskliga rättigheter är inte i sig, i motsats till vad som gäller i vissa andra rättsordningar, enligt finsk lag en grund för att undanröja eller återbryta en laga kraft vunnen dom ens i det fall att sökanden är en part vars besvär har lett till människorättsdomstolens fällande dom.

45. Förutsättningarna för att klagan ska kunna godkännas bestäms således enligt de ovan i punkt 10 nämnda allmänna stadgandena. Lagändringen år 2005 (666/2005) angående 31 kap. 2 § 3 mom. rättegångsbalken har endast gällt den föreskrivna tidsfristen för klagan i en situation där ett behörigt rättskipnings- eller tillsynsorgan som övervakar de internationella mänskliga rättigheterna har konstaterat ett rättegångsfel vid handläggningen. Lagändringen påverkade inte grunderna för undanröjande av domar.

46. Så som det framgår av punkt 22 ovan föranleds inte heller något annat av Europeiska människorättskonventionen. Konventionen ålägger inte konventionsstaterna en skyldighet att ordna rätt till extraordinärt ändringssökande. Artikel 13 i konventionen skapar och grundar inte några nationella rättsmedel och förutsätter över huvud taget inte att det på nationell nivå borde finnas ett rättsmedel för det fall att den nationella lagstiftningen strider mot konventionen. Sveriges högsta domstols ovan i punkt 27 nämnda avgörande 16.7.2013 bygger således inte på Europeiska människorättsdomstolens tolkningar av artikel 13 i konventionen, utan på den nationella domstolens egna argumentation på nationell nivå.

47. I föreliggande fall är det inte heller fråga om en sådan fortgående kränkning där – med avvikelse från extraordinärt ändringssökande avseende en lagakraftvunnen dom – människorättsdomstolen i sin praxis har ansett att artikel 46 kan kräva att ett ärende tas upp till ny behandling i administrativt förfarande. I samband med en fortgående kränkning är fakta i saken fortfarande sådana att den fortsatta människorättskränkningen kan repareras med ett nytt avgörande där parten ges den rätt som denne har eftersträvat (Papamichalopoulos m.fl. mot Grekland 31.10.1995, som gällde återställande av besittningen av en fastighet; Verein gegen Tierfabriken Schweiz (VgT) mot Schweiz 30.6.2009, som gällde möjligheten att få ett faktainslag om djurskydd publicerat i TV; Emre mot Schweiz 11.10.2011, som gällde undvikande av utvisning). I en situation där ett åtal för en avslutad gärning har prövats och avgjorts genom en lagakraftvunnen dom enligt då gällande rättsläge, är det i belysning av människorättsdomstolens praxis inte fråga om en fortgående rättskränkning.

Bedömning av grunden för klagan

48. De rättsliga utgångspunkterna för bedömningen beror av ovan anförda skäl inte på om det som ska undersökas är en nationell grundlagstolkning som förändrar rättsläget, så som ovan, eller en tolkning som har omfattats angående Europeiska människorättskonventionen. Tvärtom skulle det vara problematiskt om man i den nationella rätten skulle komma till att nya riktlinjer för tolkningen av Europeiska människorättskonventionen, som gäller såsom vanlig lag, skulle få mer omfattande effekter via extraordinärt ändringssökande på lagakraftvunna domar som meddelats utifrån ett tidigare rättsläge än riktlinjerna för tolkningen av den nationella grundlagen.

49. Europeiska människorättsdomstolens tolkning av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen förändrades klart och uttryckligen beträffande idem-kriteriet, frågan om ”samma sak”, i och med Zolotukhin-avgörandet år 2009. Denna linje har människorättsdomstolen sedan följt konsekvent.

50. Det är först nyligen som tolkningsprincipen har klarnat även beträffande den andra väsentliga delfaktorn, dvs. bis-kriteriet. I ett avgörande i början av 2014 har människorättsdomstolen ansett att artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till konventionen förutsätter att när ett av två parallella förfaranden avgörs med ett slutligt avgörande måste det andra förfarandet avslutas (Muslija mot Bosnien och Hercegovina 14.1.2014, som gällde förhållandet mellan ordningsförseelse och straffprocess; Grande Stevens m.fl. mot Italien 4.3.2014, som gällde förhållandet mellan administrativ påföljdsavgift och straffprocess; Glantz mot Finland 20.5.2014 och Nykänen mot Finland 20.5.2014, som båda gällde förhållandet mellan skatteförhöjning och åtal för skattebedrägeri). Å andra sidan har domstolen ansett att ne bis in idem-regeln inte har kränkts, om ett och samma ärende har prövats i parallella förfaranden, men det ännu när det ena avslutas med ett slutligt avgörande har funnits ett ordinarie rättsmedel att tillgå beträffande det andra (Häkkä mot Finland 20.5.2014).

51. I ett avgörande år 2011 (Tomasović mot Kroatien 18.10.2011) har människorättsdomstolen ansett att artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 har kränkts i en situation där två straffprocesser har varit anhängiga samtidigt. Ställningstagandet saknar dock motiveringar och innehåller inte några hänvisningar eller någon analys i förhållande till tidigare rättspraxis. Å andra sidan anser domstolen uttryckligen i avgörandet att det är ett brott mot ne bis in idem -förbudet endast om ett nytt förfarande inleds med vetskap om att svaranden redan har lagförts i ett annat förfarande angående samma gärning (punkt 29). En sådan ståndpunkt har sedermera inte anförts i domstolens avgöranden. Av nämnda skäl kan avgörandet Tomasović inte ännu anses utgöra ett ställningstagande som skapar en riktlinje för tolkningen angående bis-kriteriet.

52. Så som människorättsdomstolen själv med hänvisning till Zolotukhin-domen konstaterar i sina avgöranden Glanz (punkt 58), Nykänen (punkt 48) och Häkkä (punkt 47), är konsekutiva påföljdsförfaranden av straffnatur klart förbjudna enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7. Däremot förbjuds inte parallella förfaranden (Glanz, punkt 59; Nykänen, punkt 49; Häkkä, punkt 48). Det innebär dock en kränkning av artikeln, om ett av förfarandena har avgjorts med ett slutligt avgörande och det andra inte avslutas. I dessa avgöranden bedömer domstolen dessutom tolkningen av bis-kriteriet i förhållande till sin tidigare rättspraxis, där separata påföljder som bestämts i parallella ärenden i samma ärende har ansetts tillåtna av det skälet att det har funnits ett tillräckligt nära materiellt och tidsmässigt samband mellan förfarandena (Glanz, punkt 60 – 61; Nykänen, punkt 50 – 51; Häkkä, punkt 49 – 50). Domstolen har dock ansett att det inte av sådana skäl kunde anses att parallella påföljdsförfaranden angående skatteförhöjning och skattebedrägeri stod utanför en tillämpning av bis-kriteriet. Dessutom har domstolen ytterligare bedömt tolkningen av bis-kriteriet med beaktande av att om man stödjer sig på artikelns formulering att ärendet ska vara slutligt avgjort, kan särdragen i de nationella systemen slumpmässigt leda till olika slutresultat i liknande fall. Till den delen har domstolen utgått från att detta slags problem ska lösas på nationell nivå och lagt märke till att man i Finland av dessa skäl har lösgjort sig från slutlighetskriteriet såväl i Högsta domstolens avgörande 2013:59 som fr.o.m. 1.12.2013 även i den lagstiftning som gäller påföljderna för undandragande av skatt (Glanz, punkt 63; Nykänen, punkt 53).

53. Utifrån det ovan anförda har det inte i människorättsdomstolens praxis funnits klara riktlinjer för tolkningen av bis-kriteriet i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 och i synnerhet inte om dess förhållande till andra än konsekutiva förfaranden. En väsentlig delfaktor i förbudets innehåll och tillämpningen av det har således varit oklar. Ännu i de avgöranden 20.5.2014 som gäller Finland har tolkningen av bis-kriteriet bedömts utifrån såväl de oklara synsätten i tidigare rättspraxis som vissa andra synpunkter. Dessutom har Högsta domstolen i sina prejudikat år 2010 uttryckligen avvisat den alternativa tolkningen av bis-kriteriet att ärendets slutlighet skulle läggas till grund för avgörandet i parallella förfaranden, eftersom slutresultaten även i sinsemellan liknande fall då skulle bero på slumpmässiga orsaker (HD 2010:45 punkt 41, HD 2010:46 punkt 42). På det sätt som nämns ovan i punkt 52 erkänner även människorättsdomstolen detta problem, men överlåter på de nationella myndigheterna att rätta till det.

54. Av de skäl som nämns ovan i punkt 49 – 53 kan hovrätten således inte heller i belysning av den praxis från Europeiska människorättsdomstolen som fanns tillgänglig våren 2013 anses ha tillämpat lagen oriktigt då den i sin dom 21.3.2013, vilken sedermera vunnit laga kraft, har stött sig på Högsta domstolens dåvarande rättspraxis och inte har lämnat åtalet utan prövning.

Slutsats

55. I hovrätten har inte inträffat ett sådant rättegångsfel som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken och beträffande åtalspunkt 15 finns det således inte grund för att undanröja den lagakraftvunna dom som A har meddelats. A:s klagan ska till denna del avslås.

Klagan angående grovt skattebedrägeri i aktiebolagets beskattning (punkt 5.1 i hovrättens dom)

56. A har i punkt 5.1 dömts till straff för grovt skattebedrägeri såsom ansvarig i X Ab. Högsta domstolen konstaterar att A inte enbart på grund av sin ansvarsställning i aktiebolaget har varit personligt ansvarig för den skatteförhöjning som eventuellt har påförts bolaget. Av den nya tolkningen i HD 2013:59 följer inte – liksom inte heller av människorättsdomstolens praxis eller grundlagsutskottets ställningstaganden – att prövningen av ett skattebedrägeriåtal mot en ansvarig person i ett aktiebolag skulle förhindras även när denne inte är ansvarig eller kan åläggas ansvar för en skatteförhöjning som har påförts bolaget (se HD 2011:111 och 2012:71). Eftersom bestämmelserna om skatteansvar varierar i olika länder, är det inte till denna del motiverat att åberopa Sveriges högsta domstols avgörande. Det har alltså inte varit fråga om en sådan situation där A i strid med ne bis in idem -förbudet skulle ha varit åtalad två gånger för samma sak. Till denna del har det inte funnits hinder för att i hovrätten pröva åtalet mot A. Därför avslår Högsta domstolen A:s klagan även till denna del.

Ansökan om återbrytande beträffande grovt skattebedrägeri angående aktiebolagets beskattning (punkt 10 i hovrättens dom)

57. Enligt 31 kap. 8 § 3 punkten rättegångsbalken kan en lagakraftvunnen dom i brottmål återbrytas till förmån för den åtalade, om en omständighet eller ett bevis åberopas, som ej tidigare framlagts, och dess framläggande sannolikt hade lett till den åtalades frikännande. Det är en vedertagen uppfattning att en ny dom inte är en sådan omständighet som avses i lagrummet. Därför kan ansökan inte ha framgång på den grunden att avgörandet HD 2013:59 skulle vara en i lagrummet avsedd ny omständighet.

58. A har i punkt 10 i domen dömts till straff för grovt skattebedrägeri i egenskap av ansvarig person i Y Ab. Högsta domstolen konstaterar att A inte enbart utifrån sin ansvarsställning i aktiebolaget har varit personligt ansvarig för en skatteförhöjning som eventuellt har påförts aktiebolaget och att situationen motsvarar det som anförs ovan i punkt 54. Det har alltså inte varit fråga om en sådan situation att A i strid med ne bis in idem -förbudet skulle ha varit åtalad två gånger i samma sak. Till denna del har det inte funnits hinder att i hovrätten pröva åtalet mot A. Av dessa skäl avslår Högsta domstolen A:s ansökan om återbrytande.

Skadeståndet som tilldömts Skatteförvaltningen

59. A har i sin ansökan yrkat att tingsrättens och hovrättens domar ska återbrytas även beträffande det skadestånd som har dömts ut för de grova skattebedrägerierna. Domarna för de grova skattebedrägerierna undanröjs och återbryts inte. Det föreligger inte heller skäl att i saken undanröja eller återbryta de skadestånd som dömts ut för dessa brott med laga kraft. Högsta domstolen avslår A:s yrkande även till denna del.

Beslut

Ansökan avslås.

Målet har i plenum avgjorts av presidenten Pauliine Koskelo samt av justitieråden Kati Hidén, Kari Kitunen (skiljaktig), Gustav Bygglin, Liisa Mansikkamäki, Pertti Välimäki (skiljaktig), Pasi Aarnio (skiljaktig), Juha Häyhä, Hannu Rajalahti, Ilkka Rautio, Soile Poutiainen, Marjut Jokela (skiljaktig), Jukka Sippo (skiljaktig), Jorma Rudanko, Pekka Koponen, Ari Kantor (skiljaktig), Tuula Pynnä, Jarmo Littunen och Mika Huovila (skiljaktig) Kari Vesanen var föredragande.

De skiljaktiga ledamöternas yttranden

Justitierådet Huovila: Min skiljaktiga mening gäller frågan om hovrättens lagakraftvunna dom bör undanröjas beträffande åtalspunkt 15 på grund av att Europeiska människorättsdomstolen i sina senare domar har konstaterat att det strider mot ne bis in idem -förbudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen om en brottmålsrättegång fortsätter efter att ett slutligt avgörande har meddelats i ett annat påföljdsförfarande i samma sak.

A har i åtalspunkt 15 dömts till straff för grovt skattebedrägeri fastän skatteförhöjningar för samma gärningar har vunnit laga kraft och således blivit slutliga under brottmålsrättegången. A har inte ansökt om besvärstillstånd beträffande hovrättens dom 21.3.2013 och har inte heller anfört klagomål hos människorättsdomstolen.

Ne bis in idem -förbudet gäller enbart straff och påföljder av straffnatur och särskilda förfaranden angående dem. Förbudet hindrar inte att skadeståndsyrkanden med anledning av en straffbar gärning prövas. Extraordinärt ändringssökande på grund av ett påstått brott mot ne bis in idem -förbudet kan således inte även om det har framgång påverka skadestånd som bestäms i saken.

Allmänt om människorättskränkning som grund för extraordinärt ändringssökande

Artikel 46 i människorättskonventionen gäller de fördragsslutande staternas skyldighet att iaktta människorättsdomstolens slutliga domar enbart i mål där de själva har varit part. Eftersom de fördragsslutande staterna enligt artikel 1 i konventionen garanterar var och en som befinner sig under deras jurisdiktion de fri- och rättigheter som anges i konventionen, måste man försöka följa människorättsdomstolens tolkningsprinciper även i andra motsvarande fall. Rättskipnings- och tillsynssystemet enligt människorättskonventionen är avsett att vara sekundärt så att de mänskliga rättigheterna och friheterna ska garanteras primärt på nationell nivå och av de nationella myndigheterna. Av dessa principer följer dock inte en skyldighet för staterna att göra ingrepp i tidigare lagakraftvunna domar.

Europeiska människorättsdomstolen har sedan år 2004 tagit i bruk ett s.k. pilotförfarande för sådana upprepade fall där en kränkning beror på ett strukturellt problem i det nationella systemet. Därvid tas endast ett av fallen upp till prövning, och i det sammanhanget behandlar domstolen det strukturella problemet i fråga och ger staten tydliga anvisningar och en tidsfrist för att röja undan problemet, medan de andra fallen får vänta på nationell korrigering, vilket ofta sker genom lagstiftning. Syftet med detta förfarande är inte bara att avlasta människorättsdomstolens arbetsbörda utan att också erbjuda en snabb och heltäckande korrigering för dem som råkat ut för kränkningen.

Europarådets ministerkommitté har gett en rekommendation om utvecklande av inhemska korrigeringsmetoder Rec(2004)6. I rekommendationen uppmanas medlemsstaterna att se över sina korrigeringsmetoder och vid behov skapa effektiva nationella metoder för den händelse människorättsdomstolen har konstaterat strukturella fel eller brister i nationell lagstiftning eller rättspraxis. I rekommendationen finns inte något ställningstagande om hurdana – allmänna eller särskilda – nationella metoder som borde finnas.

Det ovan beskrivna försöket att rätta till parallella fall förändrar inte utgångspunkten att varje fördragsslutande stat har befogenhet att besluta huruvida dess egen rättsordning gör det möjligt att undanröja eller återbryta en lagakraftvunnen dom på den grunden att rättegångsförfarandet eller domen har visat sig strida mot människorättsdomstolens avgörande i något mål. Villkoren för extraordinärt ändringssökande bestäms således enligt den nationella rätten. Rättegångsbalken innehåller inte några särskilda bestämmelser för en sådan situation.

Betydelsen av människorättsdomstolens senare ställningstaganden

Förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande bestäms utifrån samma stadganden i 31 kap. rättegångsbalken oberoende av om riktigheten av ärendet i fråga bedöms utifrån nationell lag eller utifrån människorättskonventionen, vilken står på samma nivå som lag, och människorättsdomstolens tolkningar utifrån den. I rättspraxis har dock ansetts att man vid extraordinärt ändringssökande måste beakta förpliktelserna enligt de internationella människorättsfördragen och särdragen hos tolkningen av dem. Om människorättsdomstolen har ansett att en dom eller ett förfarande strider mot människorättsförpliktelserna, har det vid prövning efter extraordinärt ändringssökande enligt vedertagen uppfattning ansetts att avgörandet i fråga är oriktigt (HD 2008:24, 2009:84, 2011:100 och 2012:52). En konstaterad människorättskränkning är dock inte i sig ett tillräckligt skäl för att återbryta eller undanröja en lagakraftvunnen dom. Det krävs ytterligare att de övriga villkoren uppfylls enligt 31 kap. rättegångsbalken angående ärendets art och oriktighet. När det gäller rättegångsfel är det ofta fråga om huruvida förutsättningarna enligt kapitlets 1 § 1 mom. 4 punkt uppfylls, dvs. om man kan iaktta ett rättegångsfel eller om man kan anta att ett fel väsentligt har inverkat på utgången i målet.

I Högsta domstolens rättspraxis finns endast några få avgöranden där förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande har bedömts i förhållande till ett sådant nytt avgörande av människorättsdomstolen som har gällt något annat än sökandens egen sak. I sig är det inte nödvändigt att ansökningar i form av klagan eller om återbrytande i dylika parallellfall måste bedömas på lika grunder sinsemellan eller på samma sätt som en ansökan som grundar sig på en av människorättsdomstolen konstaterad människorättskränkning i sökandens eget ärende. Kravet på enhetlig rättskipning och i sista hand jämlikhetsprincipen talar dock för att om människorättsdomstolen enligt ovan beskriven rättspraxis har konstaterat att ett förfarande innebär ett rättegångsfel i samma ärende som klagomålet gäller, så ska motsvarande förfarande anses vara ett rättegångsfel även i andra fall där klagan anförs.

Högsta domstolen har i sitt pleniavgörande HD 2009:80 behandlat frågan om man i ett återbrytningsärende kan ge betydelse åt ett senare avgörande av människorättsdomstolen i ett annat ärende, som visar att en lagakraftvunnen dom (HD 2009:27) är oriktig. I avgörandet var det väsentligt att bedöma huruvida uppenbart oriktig tillämpning av lag i den bemärkelse som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken förutsatte att den tillämpning av lagen som framgick av domen ostridigt stod i konflikt med det rättsläge som rådde vid den tidpunkt då domen gavs eller om det var motiverat att avvika från denna utgångspunkt som enligt fast praxis följs i samband med extraordinärt ändringssökande.

Angående detta konstateras i punkt 8 i det nämnda avgörandet följande: ”Bedömningen av om ett avgörande som begärs återbrutet grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag sker från fall till fall. De situationer där den lagbestämmelse som ska tillämpas har preciserats genom ett avgörande av ett rättskipnings- eller övervakningsorgan som är behörigt att övervaka internationella människorättsförpliktelser, och detta har skett efter att en dom i Finland har getts, utgör i detta sammanhang en särskild kategori, där man vid sidan av de nationella bestämmelserna också ska beakta de internationella förpliktelserna. Det kan då hända att den nationella domstolens tolkningsutrymme har krympt i takt med en sådan praxis så att det avgörande som ansetts falla inom ramen för tolkningsutrymmet vid den tidpunkt då domen gavs visar sig vara oriktigt i belysning av internationell rättspraxis som har utformats eller preciserats senare. I dessa fall är det inte fråga om en ny omständighet som skulle inverka på domslutet, utan om att den som har fattat avgörandet inte alls eller inte i tillräcklig grad har haft kännedom om det tolkningsunderlag som borde läggas till grund för domen. Frågan om lagen har tillämpats uppenbart oriktigt på det sätt som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken ska avgöras utifrån objektiva kriterier. När det gäller den föreliggande ansökan måste bedömningen av hurdant innehållet i och omfattningen av skyddet mot självinkriminering var vid den tidpunkt då det avgörande som begärs återbrutet fattades göras i belysning av vad man vet för närvarande.”

Efter att ha konstaterat att innehållet i och betydelsen av principen om skydd mot självinkriminering inte utformats exakt i alla tillämpningssituationer och att effekterna av principen inte var likadana i alla situationer och att människorättsdomstolens praxis inte heller föreföll att till alla delar vara konsekvent (punkt 16), ansåg Högsta domstolen att man inte i människorättsdomstolens tidigare praxis kunde finna tillräckligt stöd för den tolkning som hade omfattats i den dom som begärdes återbruten. En motsatt ståndpunkt framgick av ett avgörande av människorättsdomstolen som meddelats efter domen i fråga (punkt 34).

Som slutsats konstaterade Högsta domstolen att innehållet av skyddet mot självinkriminering i belysning av människorättsdomstolens då kända praxis inte hade tolkats så uppenbart oriktigt i den dom som begärdes återbruten som det i allmänhet förutsätts. Med en bedömning utifrån den rättspraxis som sedermera hade preciserats stod tolkningen i domen dock i strid med människorättsdomstolens rättspraxis. Sökanden hade genom den dom som begärdes återbruten dömts till fängelsestraff och ålagts att betala skadestånd och domen hade inte ännu verkställts. Eftersom dessa följder av tillämpningen av lagen i strid med människorättskonventionen fortfarande gick att förhindra om domen återbröts, fanns det vägande skäl för att göra det (punkt 36). Under dessa omständigheter prövade Högsta domstolen rättvist att återbryta domen till den del svaranden hade befunnits skyldig till grovt gäldenärsbedrägeri (punkt 37).

Av avgörandet HD 2009:80 följer inte att alla lagakraftvunna domar som efteråt har konstaterats strida mot människorättskonventionen borde undanröjas eller återbrytas genom extraordinära rättsmedel, utan förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande måste bedömas i varje enskilt fall. Som en betydelsefull faktor i denna bedömning bör beaktas om människorättsdomstolen i sitt senare avgörande har ändrat sin tidigare tolkningspraxis, skärpt sina tidigare riktlinjer eller utvidgat tillämpningsområdet för människorättsförpliktelserna eller om tidigare ställningstaganden endast har upprepats eller preciserats i avgörandet. Ett tecken på förändrad tolkning kan vid sidan av uttryckliga ställningstaganden i domskälen vara att människorättsdomstolens stora kammare har avvikit från en tidigare dom av en kammare (Salduz mot Turkiet, stora kammaren, 27.11.2008).

En sådan situation har det varit fråga om i de i punkt 36 i majoritetens domskäl nämnda avgöranden år 2011 av Högsta domstolen som gällde betydelsen av tolkningen i Zolotukhin-avgörandet i samband med extraordinärt ändringssökande. Högsta domstolen ansåg att människorättsdomstolen i Zolotukhin-avgörandet uttryckligen hade justerat och förenhetligat sina tidigare riktlinjer. Därför var det möjligt att efter extraordinärt ändringssökande ingripa endast i de lagakraftvunna domar som hade meddelats efter Zolotukhin-avgörandet i vilka domen inte grundade sig på de principer som framgår av detta avgörande.

Angående klagan när människorättsdomstolens avgöranden visar att mänskliga rättigheter har kränkts i ett rättegångsförfarande

Enligt 31 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten rättegångsbalken som analyseras i föreliggande mål kan en dom undanröjas efter klagan, om det har förelegat en omständighet på grund av vilken rätten självmant borde ha lämnat ärendet utan prövning. När det gäller förutsättningarna för klagan på grund av domvilla krävs inte annars heller, i motsats till vad som gäller återbrytningsgrunden enligt kapitlets 8 § 4 punkt, att domstolens förfarande skulle ha grundat sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. Ett rättegångsfel kan konstateras även i de fall där domstolen inte ens har varit medveten om en omständighet som gör att processförutsättningar har saknats eller som har medfört något annat rättegångsfel. Osäkerheten på grund av dessa omständigheter om en lagakraftvunnen doms bestånd balanseras upp av att klagan vanligen måste anföras inom en kort frist på sex månader.

Utgångspunkten är att riktigheten av ett förfarande bedöms utifrån rättsläget då avgörandet meddelades. Tolknings- och tillämpningssituationer i samband med internationella människorättsförpliktelser bildar dock en särskild helhet. Det rådande rättsläget bestäms då inte uteslutande utifrån den nationella lagstiftningen eller nationellt omfattade tolkningar, utan man måste i samband med det extraordinära ändringssökandet försöka objektivt bedöma innehållet i människorättsförpliktelsen. Det finns t.ex. inte hinder mot att stödja sig på sådana senare avgöranden av människorättsdomstolen som i sig motsvarar tidigare ställningstaganden men som passar bättre på det föreliggande fallet (HD 2002:68). Enligt det ovan refererade avgörandet HD 2009:80 kan människorättsdomstolens senare avgöranden beaktas även i ärenden som gäller återbrytande, när en uppenbart oriktig tillämpning av lag ska bedömas. Utifrån detta är det klart att människorättsdomstolens senare rättspraxis kan beaktas som tolkningsmaterial även i samband med en klagan. Med hjälp av nya domar som preciserar eller belyser tidigare avgöranden kan man bedöma vilket innehåll människorättsförpliktelsen har haft under rättegången.

Det finns inte heller i föreliggande ärende angående tolkningen av ne bis in idem -förbudet anledning att avvika från de ovan beskrivna tolkningsprinciper som bygger på det färska enhälliga pleniavgörandet HD 2009:80.

Ett åtskiljande av fallen beroende på om ett oriktigt rättskipningsavgörande bygger på ett allmänt problem på systemnivå eller om det är fråga om en enskild oriktig tillämpning av lag, skulle vara en sådan ny bedömningsgrund som skulle begränsa förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande i förhållande till vad som föreskrivs i lagen. Även avgörandet HD 2009:80 har gällt en sådan omständighet (skydd mot självinkriminering i ett konkursförfarande) som inte tillräckligt hade beaktats i lagstiftningen och som senare reparerades genom lagstiftning. Det skulle vara principiellt problematiskt om man i rättskipningen ställde nya, för parterna svårförutsedda villkor för extraordinärt ändringssökande som ett rättsmedel i sista hand.

Att det är svårt att ändra rättsliga system eller att problemet är omfattande är inte något sakligt skäl för att det inte skulle vara möjligt att, när lagstadgade förutsättningar uppfylls, efter klagan ingripa i rättegångsfel som är betydande för individen. Även det att alla liknande rättegångsfel inte kan rättas på grund av att tidsfristen för klagan är kort bör inte med åberopande av jämlikhetsprincipen användas som skäl för att klagan inte skulle kunna godkännas heller för dem som ännu har kvar sin tidsfrist. Dessutom bör man lägga märke till att ett iakttagande av ne bis in idem -förbudet på det sätt som människorättsdomstolen förutsätter har prövats på tjänstens vägnar av Högsta domstolen i alla fall som blivit anhängiga efter 2013, i vilka hovrättens dom med andra ord är äldre än eller från samma tid som A:s dom.

Det är klart att ett återbrytande eller undanröjande av en lagakraftvunnen dom kan orsaka problem för såväl andra parter som möjligheterna att reda ut saken i en ny rättegång. Dessa är dock allmänna negativa effekter av extraordinärt ändringssökande vilkas tyngd måste avvägas i första hand av lagstiftaren men som inte kan tillmätas avgörande betydelse när man inom rättskipningen bedömer förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande. I föreliggande fall finns det inte ens dylika negativa effekter.

Slutsatser och bedömning i föreliggande fall

Enligt artikel 4.1 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsförordningen i denna stat. Högsta domstolen har i sina avgöranden HD 2010:45, 2010:46 och 2010:82 gått in för en tolkning enligt vilken ne bis in idem -förbudet enligt artikeln endast gäller konsekutiva förfaranden och förhindrar prövning av åtal för skattebedrägeri endast om den skatteförhöjning som har påförts för samma gärning har blivit slutlig innan åtal väcks.

Hovrätten har i sin dom 21.3.2013 avgjort målet utifrån nationell rättspraxis enligt de ovan nämnda avgörandena. Det tolkningsmaterial som då stod till buds angående omfattningen och effekterna av ne bis in idem -förbudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen har varit detsamma som när Högsta domstolen på förstärkt avdelning 5.7.2013 meddelade avgörandet HD 2013:59.

I det nämnda avgörandet har Högsta domstolen konstaterat följande (punkt 6): ”Högsta domstolens rådande tolkningsriktlinje har i hög grad påverkats av Zolotukhin-domen av Europeiska människorättsdomstolens stora kammare. I nämnda avgörande hade en administrativ sanktion vunnit laga kraft innan åtal hade väckts för samma gärning (Sergey Zolotukhin mot Ryssland 10.2.2009). Människorättsdomstolen har inte ännu uttryckligen tagit ställning till överklagande i ett brottmål där ett ärende angående en straffrättslig administrativ sanktion skulle ha varit anhängigt samtidigt som ett åtal för brott i samma ärende. Domstolen har dock konstaterat att en kränkning av de mänskliga rättigheterna har inträffat i ett fall där åtal för samma gärning samtidigt var anhängiga vid två domstolar och där ett annat straff hade bestämts efter att den första påföljden hade blivit slutlig (Tomasovié mot Kroatien 18.10.2011). Av detta avgörande som har fattats av en kammare framgår inte om avsikten har varit att ändra eller precisera stora kammarens riktlinjer i målet Zolotukhin.” Högsta domstolen har inte grundat sin ändrade ståndpunkt på människorättskonventionen och praxis vid tolkningen av den utan på grundlagsutskottets utlåtanden om de krav som ställs i Finlands grundlag.

Människorättsdomstolen har 20.5.2014 i sina avgöranden gällande Finland konstaterat att artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen hade kränkts när en brottmålsrättegång hade fortsatt även efter att en skatteförhöjning som grundade sig på samma gärning hade blivit slutlig (Nykänen mot Finland 20.5.2014 och Glantz mot Finland 20.5.2014). Människorättsdomstolen har påmint om sin tidigare rättspraxis enligt vilken artikeln innehåller tre olika skyddselement: ingen får när ett förfarande avslutats slutligt (i) riskera att ställas inför rätta (ii) ställas in för rätta eller (iii) straffas för samma gärning (Franz Fischer mot Österrike, dom 29.5.2001 och Nikitin mot Ryssland, beslut 20.7.2004). Med hänvisning till Zolotukhin-avgörandet konstaterade människorättsdomstolen att artikeln tydligt förbjuder konsekutiva påföljder av straffnatur i samma ärende. Av artikeln följer dock inte hinder för parallella förfaranden innan någotdera förfarandet har avgjorts slutligt (Garaudy mot Frankrike, beslut 24.6.2003) och inte heller i situationer där det andra förfarandet avslutas efter att ett av förfarandena avgörs slutligt (Zigarella mot Italien, beslut 3.10.2002). Om så inte hade skett, har människorättsdomstolen i sina tidigare avgöranden konstaterat en kränkning. Till denna del har domstolen hänvisat till avgörandena Tomasović mot Kroatien, 18.10.2011 och Muslija mot Bosnien och Hercegovina , 14.1.2014, i vilka domstolen i sin tur har hänvisat vid sidan av Zolotukhin-avgörandet till det ovan nämnda Zigarella-avgörandet. I de domar som gäller Finland och inte heller i några andra domar finns det uttalanden enligt vilka avgöranden i parallella förfaranden skulle ha inneburit en förändring eller skärpning av människorättsdomstolens tidigare praxis, utan av dem får man tvärtom uppfattningen att människorättsdomstolen även i dessa avgöranden har iakttagit den linje man redan tidigare har gått in för.

De ovan nämnda avgörandena år 2014 av människorättsdomstolen ger inte anledning att ändra uppfattningen om att det efter Zolotukhin-avgörandet har förblivit oklart om ne bis in idem -förbudet gäller enbart konsekutiva förfaranden eller om det även sträcker sig till parallella förfaranden och i vilket skede av förfarandet som förbudet inträder. När hovrätten behandlade A:s mål kunde denna fråga även i belysning av människorättsdomstolens rättspraxis tolkas på flera olika sätt. De ovan nämnda avgörandena av människorättsdomstolen har klarlagt omfattningen av ne bis in idem -förbudet och avhjälpt svårigheten att tolka praxis, men de kan inte anses ha förändrat människorättsdomstolens tidigare tolkning av förbudets innehåll. De visar alltså vilket människorättsförpliktelsens innehåll har varit även under A:s rättegång. När klagan avgörs kan man således stödja sig på den tolkning som framgår av människorättsdomstolens nämnda avgöranden.

Numera är det klart att hovrätten inte borde ha fortsatt prövningen av skattebedrägeriåtalet beträffande åtalspunkt 15 efter att skatteförhöjningsbeslutet hade vunnit laga kraft och tillräkna A detta skattebedrägeri i sin dom 21.3.2013. Eftersom A till denna del har dömts för samma gärning för vilken han tidigare hade påförts en skatteförhöjning vilken vunnit laga kraft, finns det enligt 31 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten rättegångsbalken förutsättningar för att undanröja domen.

I likhet med majoriteten anser jag att de skatteförhöjningar som eventuellt påförts aktiebolaget inte har betydelse för ne bis in idem -förbudet och avslår A:s klagan och ansökan om återbrytande beträffande åtalspunkterna 5 och 10. Jag avslår även A:s yrkande på undanröjande av skadeståndsskyldigheten, eftersom ne bis in idem -förbudet och ett avvisande av åtalet inte skulle ha hindrat en prövning av skadeståndsyrkandena (HD 2011:35).

Efter denna utgång i målet finns det inte anledning att yttra sig om vilken betydelse ett undanröjande av åtalspunkt 15 skulle ha haft för A:s straff.

Justitieråden Kantor, Sippo, Jokela, Aarnio, Välimäki och Kitunen har var och en i sin tur varit ense med justitierådet Huovila.

Trafikbrott – Trafikförseelse
Skydd mot självinkriminering
Grundlagen – Grundläggande rättigheter

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2011/989
Givet: 24.9.2014
Liggare: 1870

A hade med sin bil skadat en annan bil. Åklagaren yrkade med stöd av 103 § vägtrafiklagen att A skulle straffas för trafikförseelse även på den grunden att A i strid med skyldigheten enligt 59 § 3 mom. vägtrafiklagen hade låtit bli att underrätta den skadelidande eller polisen om händelsen. Fråga om A:s förfarande kunde tillräknas honom som brott, då man beaktade syftet med stadgandet, anmälningspliktens innehåll och den omständigheten att han genom att uppfylla anmälningsplikten hade blivit tvungen att ange sig själv för ett brott. Jfr KKO:1996:101

VägtrafikL 59 § 3 mom
VägtrafikL 103 §
GrundL 21 §
Europeiska människorättskonventionen 6 art
FN-konventionen om medborgerliga och mänskliga rättigheter 14 art

Handläggningen av målet i de lägre domstolarna

Helsingfors tingsrätts dom 17.8.2010

Åklagaren yrkade att A skulle straffas för två trafikförseelser. Enligt åtalspunkt 1 hade A då han parkerade sin personbil i strid med 3 § vägtrafiklagen underlåtit att iaktta av omständigheterna påkallad omsorg och försiktighet till förekommande av fara och skada med den påföljden att bilen hade stött ihop med en annan personbil, som till följd av kollisionen åtminstone hade fått skråmor. Enligt åtalspunkt 2 hade A i strid med 59 § vägtrafiklagen som vägtrafikant inblandad i den nämnda trafikolyckan underlåtit att göra anmälan om den inträffade händelsen till den skadelidande eller polisen trots att egendom skadats.

I tingsrätten förnekade A att han skulle ha gjort sig skyldig till trafikförseelser och ansåg att han inte varit oförsiktig i parkeringssituationen och att hans bil inte hade stött ihop med den andra bilen. Hans bil hade på sin höjd eventuellt lätt vidrört den andra bilen. A hade inte märkt några skador och han hade inte kunnat anmäla skadan till någon. Sekundärt åberopade A skyddet mot självinkriminering, eftersom han ansåg att han inte kunde ha varit skyldig att ange sig själv.

Tingsrätten ansåg det vara bevisat att A hade skadat målsägandens bil när han parkerade sin egen bil på grund av berättelsen från ett vittne som varit närvarande på platsen och omständigheter som framgick av räkningen på reparation av målsägandens bil.

Tingsrätten hänvisade till det som uttalats om förhållandet mellan skydd mot självinkriminering och 58 § vägtrafiklagen i avgörandet KKO 1996:101 och ansåg att inte heller iakttagande av 59 § vägtrafiklagen leder till att den som är inblandad i en trafikolycka och misstänkt för brott inte skulle ha de rättigheter som den som är misstänkt är garanterad med stöd av bestämmelser i internationella fördrag som är förpliktande för Finland när åtal för brott prövas.

Tingsrätten ansåg att A av vårdslöshet brutit mot vägtrafiklagen genom att underlåta att iaktta av omständigheterna påkallad omsorg till förekommande av fara och skada samt genom att underlåta att anmäla den inträffade skadan till den skadelidande eller polisen och sålunda gjort sig skyldig till två trafikförseelser.

Tingsrätten dömde A i enlighet med åtalet för två trafikförseelser till ett gemensamt bötesstraff på 15 dagsböter.

Målet har avgjorts av notarien Heidi Lindqvist.

Helsingfors hovrätts dom 12.9.2011

A överklagade till hovrätten och yrkade att åtalet förkastas i fråga om punkt 2. A åberopade att han på grund av skyddet mot självinkriminering inte hade varit skyldig att ange sig själv för att repat den parkerade bilen, eftersom anmälan skulle ha fråntagit honom möjligheten att försvara sig.

Åklagaren bemötte inte överklagandet i hovrätten.

Hovrätten hänvisade till artikel 14 stycke 3 punkt g i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och till Europeiska människorättsdomstolens avgörandepraxis samt till avgörandet KKO 2009:80 och ansåg att om A hade stannat kvar på kollisionsplatsen eller anmält trafikskadan skulle A ha utsatt sig för åtal för trafikförseelse och A hade sålunda inte gjort sig skyldig till något brott genom att avlägsna sig från platsen utan att göra anmälan.

Hovrätten förkastade åtalet i fråga om punkt 2 och sänkte A:s straff till 10 dagsböter.

Målet har avgjorts av hovrättens ledamöter Risto Jalanko, Harri Katara och Arja Mäki.

Överklagandet i Högsta domstolen

Åklagaren beviljades besvärstillstånd.

I besvären yrkade åklagaren att A döms för trafikförseelse i enlighet med åtalspunkt 2, som framfördes i tingsrätten.

I sitt bemötande yrkade A att åklagarens besvär förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Domskäl

Bakgrunden i målet och frågeställningen

1. På det sätt som framgår av tingsrättens dom har det på lagakraftvunnet sätt utretts i målet att A den 17 april 2009 har varit inblandad i en trafikolycka genom att stöta till en annan personbil när han parkerade den personbil han körde, varvid den andra bilen åtminstone har fått skråmor till följd av kollisionen.

2. Dessutom är det ostridigt att A har lämnat skadeplatsen utan att anmäla det inträffade till den skadelidande eller polisen. A har inte längre i hovrätten eller Högsta domstolen motiverat sitt nekande med att han inte skulle ha märkt kollisionen. Högsta domstolen anser på samma sätt som tingsrätten, som tagit emot personbevisning i denna fråga, att det är klarlagt att A när han lämnade platsen för det inträffade har varit medveten om att hans bil stött till den andra personbilen och att kollisionen orsakat en egendomsskada på den.

3. I målet är det fråga om huruvida A genom att försumma den i vägtrafiklagen föreskrivna skyldigheten att anmäla en trafikolycka har gjort sig skyldig till en trafikförseelse.

Tillämpliga bestämmelser och rättsnormer

4. I 59 § vägtrafiklagen bestäms om anmälningar som gäller olyckor som orsakats i vägtrafiken. Har egendom skadats i olyckan och är ingen närvarande som kan mottaga uppgifter och upplysningar, ska i olyckan inblandad enligt 3 mom. utan dröjsmål göra anmälan om det inträffade till den skadelidande eller polisen. Brott mot anmälningsskyldigheten är straffbart enligt 103 § vägtrafiklagen.

5. Skydd mot självinkriminering betyder att ingen är skyldig att bidra till att den egna skulden utreds. I finsk lagstiftning finns ingen uttrycklig bestämmelse som ger uttryck åt denna princip, men principen har ansetts ingå i det rättsskydd som garanteras i 21 § grundlagen. Principen har uttryckts på ett på lagnivå bindande sätt i artikel 14 stycke 3 punkt g i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, enligt vilken ingen, när det är fråga om att pröva anklagelse mot honom för brott, får bli tvingad att vittna mot sig själv eller erkänna sig skyldig. Den europeiska människorättskonvention innehåller ingen uttrycklig bestämmelse om principen, men enligt Europeiska människorättsdomstolens avgörandepraxis ingår i de centrala garantierna för en rättvis rättegång, vilka avses i artikel 6 i människorättskonventionen, även att iaktta denna princip om det så kallade skyddet mot självinkriminering (t.ex. John Murray mot Förenade kungariket 8.2.1996, punkt 45).

Central rättspraxis som gäller skydd mot självinkriminering

6. I såväl Högsta domstolens som Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis har frågan om skydd mot självinkriminering i första hand aktualiserats i fall där det har varit fråga om den brottsmisstänktes rätt att tiga om omständigheter som kan leda till att han riskerar åtal eller som kan användas som bevis på hans skuld. De viktigaste tillämpningsfallen har gällt förundersökning av brott och brottmålsrättegångar, men det har ansetts att principen kan bli tillämplig även i andra sammanhang. Enligt Europeiska människorättsdomstolens avgörandepraxis kränker skyldigheten att lämna uppgifter i anslutning till skattedeklarationer och andra administrativa anmälningsplikter inte i sig skyddet mot självinkriminering (t.ex. Allen mot Förenade kungariket 10.9.2002 och King mot Förenade kungariket 8.4.2003). Situationen har dock bedömts på ett annat sätt när en brottsutredning som gäller samma omständigheter pågår samtidigt som den administrativa anmälningsplikten eller när den anmälningsskyldiga inte har kunnat utesluta den möjligheten att de uppgifter som lämnas kan leda till en straffprocess eller kan användas i en straffprocess. Då har den anmälningsskyldiga ansetts ha rätt att tiga och straff som dömts ut för försummelse av anmälningsplikten har ansetts kränka rätten till en rättvis rättegång (t.ex. Funke mot Frankrike 25.2.1993 punkt 44, J.B. mot Schweiz 3.5.2001 punkterna 47 och 66 och Shannon mot Förenade kungariket 4.10.2005 punkt 38).

7. I människorättsdomstolens avgöranden som gäller trafikövervakning (t.ex. Weh mot Österrike 8.4.2004 punkt 54, O´Halloran och Francis mot Förenade kungariket 29.6.2007 punkterna 57 och 58 samt Lückhof och Spanner mot Österrike 10.1.2008 punkt 55), där det har varit fråga om skyldighet för fordonets innehavare att vid äventyr av straff till polisen anmäla vem som framfört den bil han äger eller innehar under tiden för vissa mindre körförseelser som upptäckts vid trafikövervakningen, har skyldigheten att uppge förarens identitet inte ansetts innebära kränkning av skyddet mot självinkriminering. I dessa fall har det varit fråga om situationer där föraren av en viss bil redan innan skyldigheten att lämna uppgifter uppstod har kunnat iakttas förfara i strid med trafikreglerna. Avgörandena har motiverats inte bara med att det är fråga om att anmäla endast en begränsad omständighet när uppgift om förarens identitet lämnas, utan också med att förare och innehavare av motorfordon som deltar i trafiken har godkänt vissa skyldigheter som hör till denna verksamhet.

Skyddet mot självinkriminering och angivelse av eget brott

8. Skyddet mot självinkriminering ger den som misstänks för brott rätt att tiga och låta bli att svara på frågor och han är inte skyldig att hålla sig till sanningen under förundersökningen eller rättegången. Denna rätt kan komma till uttryck också i något annat mål än det där han är misstänkt. Alla har rätt att låta bli att vittna mot sig själv och vissa närstående när de hörs som vittne. Enligt 17 kap. 24 § 1 mom. rättegångsbalken, som gäller vittnes rätt att tiga, får vittne undandraga sig att yppa omständighet eller besvara fråga, varöver vittnet ej skulle kunna yttra sig utan att för åtal utsätta sig själv eller närstående som står i ett visst förhållande till honom. I denna bestämmelse har inte som förutsättning för rätt att tiga angetts att en straffprocess mot vittnet pågår eller något annat myndighetsförfarande mot honom, utan det räcker med att man utsätter sig för åtal på grund av det man berättat som vittne. Till rätten att inte ange sig själv hänvisas också i förarbetena till 15 kap. 10 § strafflagen om underlåtenhet att anmäla grovt brott (RP 6/1997 rd s. 44), där det konstateras att av de allmänna rättsliga principerna följer att de som bereder ett grovt brott inte själva är anmälningsskyldiga. När lagen bereddes har detta ansetts så självklart att det inte behöver nämnas uttryckligen i lagtexten. Dessutom konstateras redan i förarbetena till 16 § regeringsformen, som motsvarade 21 § grundlagen, (RP 309/1993 rd s. 74) att till de rättsskyddsgarantier som avses i bestämmelsen hör bland annat rätten att inte behöva vittna mot sig själv. I den nämnda regeringspropositionen härleds denna rätt ur den europeiska människorättskonventionen och FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som uttryckligen gäller rättigheter som tillkommer dem som är åtalade för brott.

9. Högsta domstolen anser att eftersom den åtalade har den rätt som skyddet mot självinkriminering avser att inte medverka till att den egna skulden utreds förutsätter redan följdriktigheten att ingen är skyldig att ange sig själv för ett brott som man begått. Rätten att inte ange sig själv för ett brott måste betraktas som en så central princip i vår rättsordning att den som en del av skyddet mot självinkriminering måste anses omfattas även av det rättsskydd som 21 § grundlagen garanterar.

10. Enligt Europeiska människorättsdomstolens praxis är en förutsättning för att erhålla skydd mot självinkriminering att en misstanke om brott redan riktats mot den som ska skyddas. Enligt människorättsdomstolens avgöranden hindrar inte skyddet mot självinkriminering till exempel att man i beskattningsförfarande vid äventyr av tvång eller straff kräver att den skattskyldiga ska lämna korrekta uppgifter om sina beskattningsbara inkomster (Allen mot Förenade kungariket 10.9.2002, King mot Förenade kungariket 8.4.2003). I de nämnda avgörandena hade brott mot en anmälningsplikt som var förenad med äventyr av straff lett till åtal för skattebrott eller till en skattepåföljd som kan jämföras med åtal för brott. Människorättsdomstolen konstaterade att skyddet mot självinkriminering inte hade kränkts i fallen, eftersom de uppgifter som inhämtats vid äventyr av sanktion inte hade använts för att utreda något annat brott som de sökande skulle ha gjort sig skyldiga till redan innan de felaktiga uppgifterna lämnades.

11. I detta mål är det fråga om huruvida en person som är inblandad i ett trafikbrott är skyldig att ange sig själv för den skadelidande eller polisen. Uppfyllande av denna skyldighet enligt 59 § 3 mom. trafiklagen kan förutsätta anmälan om ett sådant förfarande på grundval av vilket det är skäl att misstänka att anmälaren gjort sig skyldig till ett trafikbrott som är ett annat än försummelsen av anmälningsplikten. I detta avseende skiljer sig skyldigheten från de fall som behandlats av Europeiska människorättsdomstolen och som det hänvisas till i punkt 10, där det inte fanns något separat brott i förhållande till brottet mot anmälningsplikten.

12. Iakttagande av skyldigheten enligt 59 § 3 mom. vägtrafiklagen kan direkt leda till att misstanke om brott uppstår. Även i detta avseende skiljer sig skyldigheten från den skyldighet att anmäla korrekta uppgifter om inkomst som berör skattskyldiga, och som i allmänhet inte leder till direkta misstankar om brott när den iakttas. Av denna orsak kan skyldigheten enligt 59 § 3 mom. vägtrafiklagen inte jämställas med ovan relaterade fall som gäller den skattskyldigas anmälningsskyldighet, där det avgörande för att skydd mot självinkriminering ska uppstå är huruvida den skattskyldiga vid den tidpunkt då anmälningsplikten uppfylldes redan har varit misstänkt för ett annat brott på det sätt som avses i artikel 6 i den europeiska människorättskonventionen.

13. Såsom framgår av Europeiska människorättsdomstolens praxis är skyddet mot självinkriminering inte en absolut rätt (t.ex. John Murray mot Förenade kungariket 8.2.1996, punkt 47). Detta uttrycker också de avgöranden gällande trafikbrott som nämns i punkt 7. Dessutom kan rätten att inte ange sig själv för ett brott inskränkas eller ge vika när det är nödvändigt att lämna uppgifter om ett brott för att avvärja fara mot liv eller hälsa, varvid avgörandet ska grunda sig på övervägande av de grundläggande och mänskliga rättigheternas betydelse i det aktuella fallet.

14. I 58 § vägtrafiklagen föreskrivs en skyldighet för den som är inblandad i en olycka att hjälpa dem som skadats i olyckan eller dem som är i behov av hjälp. Högsta domstolen har i sitt avgörande KKO 1996:101 ansett att iakttagande av bestämmelsen inte leder till att den som är inblandad i en trafikolycka och misstänkt för brott inte skulle ha de rättigheter som den som är misstänkt är garanterad i FN-konventionen och medborgerliga och politiska rättigheter och den europeiska människorättskonventionen. Det centrala syftet med den nämnda bestämmelsen är att garantera den som lidit personskador rätt till snabb hjälp. Syftet med 59 § 3 mom. vägtrafiklagen är åter, vilket också framgår av förarbetena till lagrummet (RP 74/1979 rd s. 15 vid förslaget till 65 §) att garantera att orsakerna till trafikolyckor och ansvarsfrågorna blir utredda. Syftet med den nu aktuella bestämmelsen är således att skydda den skadelidandes möjlighet att få ersättning för en egendomsskada. Högsta domstolen konstaterar att denna bestämmelse gäller en annan situation än Högsta domstolens avgörande om biståndsskyldighet. De ställningstaganden som ingår i avgörandet KKO 1996:101 lämpar sig således inte som sådana för bedömningen av detta fall.

Betydelsen av skyddet för självinkriminering i detta mål

15. A har underlåtit att på det sätt som förutsätts i 59 § 3 mom. vägtrafiklagen anmäla en trafikolycka där han i en parkeringssituation har orsakat en annan persons fordon en ringa ekonomisk skada, men där ingens liv eller hälsa har varit i fara. A har således försummat den skyldighet som föreskrivs i nämnda lagrum.

16. Vid prövningen av om A har haft rätt att förfara på detta sätt kan först konstateras att enligt 59 § 3 mom. vägtrafiklagen skulle anmälan om olyckan inte ha behövt göras till polisen i första hand, utan det skulle ha räckt med anmälan till den skadelidande. Eftersom syftet med bestämmelsen är att garantera att ansvarsfrågorna i anslutning till olyckor utreds, hade A ändå inte kunnat uppfylla sin anmälningsplikt anonymt eller tiga om de händelser som ledde till att egendomen skadades. I praktiken borde han ha anmält även personuppgifterna för föraren av det motorfordon som orsakade egendomsskadorna och alltså sina egna personuppgifter. A hade inte kunnat hindra att dessa uppgifter anmäls vidare till polisen och inte heller annars utesluta den möjligheten att uppgifterna lämnas till polisen. Även om det i de avgöranden som gäller skydd för självinkriminering och som baserar sig på artikel 6 i människorättskonventionen har varit fråga om enbart lämnande av uppgifter till myndigheterna, är det skäl att vid bedömningen av förutsättningarna för en rättvis rättegång, som skyddas i 21 § grundlagen, med sådant lämnande av uppgifter jämställa sådan skyldighet att lämna uppgifter som i själva verket kan leda till att en myndighet får tillgång till uppgifterna. Den aktuella anmälningsskyldigheten kan inte heller direkt jämställas med den i punkt 7 nämnda skyldigheten att anmäla identiteten för den som orsakat mindre förseelser som myndigheterna redan upptäckt.

17. Med hänsyn till lagrummets syfte och innehållet i anmälningsplikten skulle anmälan om olyckan således ha förutsatt att sådana uppgifter lämnats att A i själva verket samtidigt skulle ha blivit tvungen att ange sig själv för den trafikförseelse som han hade gjort sig skyldig till när han stötte till den andra bilen med sin bil. Genom att förfara på det sätt som avses i 59 § 3 mom. skulle A således ha utsatt sig själv för åtal. Han har inte heller kunnat utesluta den möjligheten att de uppgifter som erhållits på basis av anmälan skulle kunna användas mot honom i en eventuell brottmålsrättegång, eftersom lagen inte innehåller någon bestämmelse som förhindrar ett sådant förfarande. Inte heller den omständigheten att det i allmänhet döms ut mycket lindriga straff för trafikförseelser liknande den det var fråga om är någon grund för att åsidosätta skyddet mot självinkriminering.

18. Slutsatsen är redan ovan den att rätten att inte ange sig själv för ett brott är en del av det rättsskydd som 21 § grundlagen garanterar. I detta fall förelåg inga sådana omständigheter eller förhållanden som avses i punkt 13 i domskälen till Högsta domstolens dom och som skulle ha gjort att skyddet mot självinkriminering med fog kunde anses bli inskränkt eller ge vika för att skydda någon rätt som ska anses viktigare. Således är rätten att inte ange sig själv en grund för att befria A från det straffrättsliga ansvar som i den öppna och övergripande 103 § vägtrafiken har föreskrivits även för brott mot anmälningsplikten i 59 § 3 mom. A:s förfarande kan sålunda inte tillräknas honom som brott.

Domslut

Slutresultatet i hovrättens dom ändras inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Kati Hidén, Juha Häyhä, Ilkka Rautio, Jorma Rudanko och Jarmo Littunen. Kari Vesanen har varit föredragande.

Skattebedrägeri – Grovt skattebedrägeri
Smuggling
Ne bis in idem

Finlex

Faderskap – Fastställande av faderskap
Grundlagen – Grundläggande rättigheter – Grundlagens företräde
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter
Privatlivets skydd

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2010/522
Givet: 19.3.2014
Liggare: 602

A som var född utom äktenskap år 1962, dvs. innan lagen angående faderskap hade trätt i kraft, hade 1982 fått veta att B var hennes far. Den i 7 § 2 mom. lagen angående införande av faderskapslagen föreskrivna tidsfristen på fem år inom vilken talan om fastställande av faderskap skulle anhängiggöras hade löpt ut redan 1.10.1981. B hade dött 4.1.2009 och A väckte 22.6.2009 talan om att B:s faderskap skulle fastställas. Enligt en DNA-undersökning som hade gjorts var B med 99,8 procents sannolikhet A:s far.

Högsta domstolen ansåg att A inte med hänsyn till hennes ålder hade haft faktisk möjlighet att utreda sin fars identitet och att väcka talan inom utsatt tid. Efter att dessutom ha bedömt betydelsen av den tid som hade gått och av att mannen hade dött samt B:s rättsinnehavares synpunkter främst angående B:s kvarlåtenskap, ansåg Högsta domstolen att en tillämpning av bestämmelsen om tidsfristen för talan uppenbart skulle strida mot det i grundlagen tryggade skyddet för privatlivet. Högsta domstolen lät bli att tillämpa bestämmelsen om tidsfrist för talan och B:s faderskap fastställdes. Se KKO:2012:11 KKO:2014:14

L ang införande av faderskapslagen 7 § 2 mom
GrL 10 §
GrL 106 §
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 8 art

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Käromålet och bemötandet i Seinäjoki tingsrätt

A, som var född 5.7.1962 utom äktenskap, yrkade i sitt käromål som blivit anhängigt 22.6.2009 att tingsrätten skulle fastställa att B, som avlidit 4.1.2009, var hennes far.

A motiverade sitt yrkande med att B hade haft samlag med hennes mor vid den tidpunkt då hon hade avlats. Alavo häradsrätt hade år 1963 fastställt att B var underhållsskyldig gentemot A. A hade sedan 1980-talet varit i kontakt med sin far B och dennes barn, men B hade inte trots A:s begäran önskat erkänna sitt faderskap. A hade först i mars 2009 fått veta att hennes mor efter att lagen om faderskap trätt i kraft hade bett barnatillsyningsmannen utreda B:s faderskap, men att barnatillsyningsmannen hade vägrat göra det. B:s rättsinnehavare hade efter B:s död samtyckt till en DNA-undersökning, som med 99,8 procents sannolikhet bevisade B:s faderskap.

A ansåg att den tidsfrist för väckande av talan som föreskrivs i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap stred mot grundlagen och konventionen om barnets rättigheter. Det skulle vara oskäligt att utestänga hennes möjligheter att få B:s faderskap fastställt. Ikraftträdelsebestämmelsen borde inte tillämpas i synnerhet därför att barnatillsyningsmannen hade försummat sin skyldighet att utreda B:s faderskap.

B:s rättsinnehavare motsatte sig käromålet och yrkade att det skulle avslås eftersom det hade väckts för sent. Påståendet om att barnatillsyningsmannen skulle ha vägrat utreda faderskapet var inte trovärdigt och saknade dessutom betydelse. B hade aldrig erkänt sitt faderskap och A och hennes mor hade haft rätt och möjlighet att inom utsatt tid föra talan om fastställande av faderskap. A hade hunnit bli myndig inom den tid då talan kunde väckas. Något faktiskt familjeband hade inte uppkommit mellan A och B. A hade varit i kontakt med B endast per telefon och med hans barn endast på den senaste tiden.

Tingsrättens dom 14.12.2009

Tingsrätten ansåg att utlåtandet av Institutet för hälsa och välfärd visade att B var A:s far. I målet hade inte ens påståtts att A inte om hon så önskade hade kunnat utreda sin fars identitet med hjälp av sin mor eller på något annat sätt redan innan 1.10.1981 då tidsfristen enligt lagen angående införande av lagen om faderskap hade löpt ut. A hade sommaren1982 som 20-åring fått veta vem hennes far var. A hade dock väckt sin nu aktuella talan om fastställande av B:s faderskap efter 27 år, sommaren 2009 då B hade dött. Eftersom det inte hade visats att barnatillsyningsmannen uttryckligen skulle ha vägrat utreda B:s faderskap och således ha försummat sin tjänsteplikt, innebar ett iakttagande av tiden för väckande av talan enligt 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap inte en kränkning av A:s grundläggande rätt till rättsskydd och stred inte mot grundlagens 21 § eller konventionen om barnets rättigheter.

Tingsrätten avslog käromålet eftersom det hade väckts för sent.

Målet har avgjorts av tingsdomare Päivi Penttinen.

Vasa hovrätts dom 4.5.2010

A överklagade till hovrätten och yrkade att tingsrättens dom skulle upphävas och käromålet godkännas.

B:s rättsinnehavare bemötte överklagandet och yrkade att det skulle förkastas.

Hovrätten redogjorde först för de bestämmelser i grundlagen och i Europeiska människorättskonventionen som påverkade tillämpningen av tidsfristen enligt lagen angående införande av lagen om faderskap samt för Europeiska människorättsdomstolens praxis. Hovrätten ansåg att enligt dem är det möjligt att låta bli att tillämpa tidsfristen enligt lagen angående införande av lagen om faderskap, om en person som har ställning som barn inte har haft faktisk möjlighet att inom tidsfristen utreda sin fars identitet.

I föreliggande fall hade det varit möjligt att innan tidsfristen löpte ut 1.10.1981 med myndigheternas hjälp reda ut vem som var A:s biologiska far, eftersom B:s underhållsskyldighet gentemot A hade fastställts 1963. Hovrätten ansåg liksom tingsrätten att det inte hade visats att barnatillsyningsmannen skulle ha vägrat utreda B:s faderskap. Denna omständighet hade visserligen inte någon betydelse när A:s talerätt prövades, eftersom A själv sedan hon fyllde 15 år hade haft rätt att föra talan om fastställande av faderskapet.

Hovrätten ansåg att ett godkännande av käromålet stöddes av att A först år 1982, och således efter att tidsfristen för väckande av talan om faderskap hade löpt ut, hade fått veta av sin mor vem hennes far var. A hade under tidsfristen varit 14 – 19 år gammal. A hade inte innan hon fyllde 15 år haft rätt att själv väcka talan och det kunde inte heller skäligen krävas att hon ens efter att ha fyllt 15 år som minderårig skulle ha väckt talan. A hade hunnit vara myndig bara varit ca ett år och tre månader innan tidsfristen löpte ut. Av dessa skäl ansåg hovrätten att A inte hade haft faktisk möjlighet att väcka faderskapstalan inom tidsfristen.

I målet måste dock beaktas att A hade väckt talan om fastställande av faderskap först efter B:s död och att det då hade gått ca 27 år efter att tidsfristen hade löpt ut. A hade redan sedan år 1982 känt till vem hennes biologiska far var och Högsta domstolen hade efter det i sitt prejudikat HD 1993:58 ansett att tidsfristen inte i samtliga fall var ovillkorlig. Med beaktande av dessa omständigheter ansåg hovrätten att faderskapstalan inte hade väckts inom skälig tid.

Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Robert Liljenfeldt, Marjukka Huuskonen och Lena Engstrand. Jaana Lehto var föredragande.

Överklagandet i Högsta domstolen

A beviljades besvärstillstånd.

A yrkade i sitt överklagande att hovrättens dom skulle upphävas och att det skulle fastställas att B var hennes far.

B:s rättsinnehavare bemötte överklagandet och yrkade att det skulle avslås.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet och frågeställningen

1. A är född 5.7.1962 utom äktenskap. Alavo häradsrätt har genom ett beslut år 1963 ålagt B att betala underhåll till A. A har berättat att hon först år 1982 fick höra av sin mor att B skulle vara hennes far. B har inte erkänt sitt faderskap.

2. A hade aldrig träffat B, men har enligt vad hon berättat varit i telefonkontakt med honom. När B dog 4.1.2009 hade A tagit kontakt med rättsinnehavarna, som var änkan C och fem barn. Dessa hade samtyckt till en DNA-undersökning och enligt utlåtandet från den var B med 99,8 procents sannolikhet far till A.

3. A har genom sitt käromål som blev anhängigt 22.6.2009 yrkat att det ska fastställas att B är hennes far. B:s rättsinnehavare har motsatt sig talan. De lägre domstolarna har avslagit käromålet. Tingsrätten har byggt sitt avgörande på att talan inte har väckts inom den tidsfrist som föreskrivs i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap (införandelagen). Hovrätten har i sin tur ansett att A inte har haft faktisk möjlighet att väcka talan inom tidsfristen. Talan hade dock inte väckts inom en skälig tid.

4. I målet är det främst fråga om talan om fastställande av faderskapet har väckts för sent. Då måste man bedöma om ett fastställande av faderskapet förhindras av att tidsfristen enligt införandelagens 7 § 2 mom. har löpt ut eller av att B har avlidit.

Tillämpligt lagrum

5. Införandelagens 7 § 2 mom. lyder: ”Talan om fastställande av faderskap skall anhängiggöras inom fem år från det lagen om faderskap trätt i kraft. Talan kan dock icke väckas om mannen har avlidit.” Den tidsfrist som avses i lagrummet har löpt ut 1.10.1981.

Utgångspunkter för bedömningen av talerätten

6. Högsta domstolen har 30.1.2012 i sitt plenumavgörande HD 2012:11 tagit ställning till förhållandet mellan införandelagens bestämmelse om tiden för väckande av talan och mänskliga och grundläggande rättigheter i samband med utredning och fastställande av faderskap. I avgörandet har domstolen konstaterat att till privatlivets skydd, som garanteras i artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen, hör att individen har rätt att få veta vilka hans eller hennes biologiska föräldrar är liksom även rätt att få ett rättsligt förhållande till dem fastställt genom rättegång. Vars och ens privatliv är även tryggat enligt 10 § Finlands grundlag, och domstolarna ska enligt 106 § grundlagen ge företräde åt en grundlagsbestämmelse, om tillämpningen av en lagbestämmelse i ett ärende som behandlas av en domstol uppenbart skulle strida mot grundlagen. Avgörande är således om en tillämpning av den aktuella bestämmelsen om tidsfristen i föreliggande fall skulle leda till en uppenbar konflikt med grundlagen.

7. En strikt tillämpning av den till ordalydelsen absoluta bestämmelsen om tidsfristen kan enligt det nämnda avgörandet HD 2012:11 leda till en kränkning av privatlivets skydd som tryggas i artikel 8 i människorättskonventionen, om bestämmelsen i praktiken hindrar någon att utreda vem som är hans eller hennes biologiska far och ett fastställande av faderskapet. Ett sådant hinder till följd av lagstiftningen mot att föra talan om fastställande av faderskap kan innebära fortlöpande kränkning av grundläggande och mänskliga rättigheter i de fall då rättsliga eller faktiska orsaker som är oberoende av barnet har förhindrat en utredning av vem som är biologisk far och väckande av faderskapstalan inom utsatt tid (punkterna 24 – 31 i avgörandet).

8. Utifrån det ovan sagda anser Högsta domstolen att man i en situation där ett ärende som gäller fastställande av faderskap har blivit anhängigt först efter den tidsfrist som nämns i punkt 5 först måste avgöra om bestämmelsen om tidsfristen kan tillämpas. I den bedömningen måste man beakta å ena sidan barnets och å andra sidan den förmodade faderns och dennes familjs intressen samt synpunkter som gäller den allmänna rättssäkerheten.

9. Enligt Europeiska människorättsdomstolens avgöranden ska den slutliga avvägningen av frågan om huruvida de omständigheter och skäl som talar för att bevilja talerätt är mer vägande än de omständigheter som talar emot ske i varje enskilt fall så att man eftersträvar en rättvis balans mellan de sinsemellan konkurrerande intressena (t.ex. Phinikaridou mot Cypern 20.12.2007, punkt 53 – 54, Grönmark mot Finland 6.7.2010, punkt 48 – 49, Backlund mot Finland 6.7.2010, punkt 46 – 47, Laakso mot Finland 15.1.2013, punkt 45 – 49 och Röman mot Finland 29.1.2013, punkt 50 – 54).

Omständigheter som har åberopats i målet

10. A har som grund för sitt yrkande åberopat att hon trots bestämmelsen om tidsfristen för väckande av talan har haft rätt att väcka talan å ena sidan för att få sitt biologiska ursprung utrett och faderskapet fastställt och å andra sidan för att hon enligt sin uppfattning inte har haft en faktisk möjlighet till detta inom tidsfristen enligt bestämmelsen. A hade hoppats att B skulle ha erkänt sitt faderskap medan han levde men hon hade enligt vad hon berättat förstått att saken hade varit svår för B med hänsyn till dennes familj. Av rädsla för konflikter och för att äventyra de personliga relationerna hade A önskat undvika att pressa B och att inleda rättegång. Först genom B:s död hade det blivit klart att ett erkännande av faderskapet inte skulle bli av. Den tid som hade gått efter att tiden för väckande av talan löpt ut hade således inte haft betydelse för talerättens fortbestånd.

11. A har i målet även åberopat att hennes mor hade varit i kontakt med barnatillsyningsmannen i sin hemkommun inom tidsfristen och att denne hade vägrat utreda faderskapet. Eftersom barnatillsyningsmannen hade försummat sin tjänsteplikt hade A inte haft möjlighet att agera inom utsatt tid.

12. B:s rättsinnehavare har ansett att A har haft en faktisk möjlighet att väcka talan redan inom tidsfristen enligt införandelagen. Något faktiskt familjeband har inte funnits mellan A och B och inte heller något annat nära förhållande. Kontakten mellan A och B hade under 27 år varit liten och bestått av telefonsamtal. Detta tydde på att A inte för att finna sin identitet hade upplevt ett behov att närmare lära känna den person som hon visste var hennes far. Genom att samtycka till ett DNA-test som A begärt hade B:s rättsinnehavare gett A en möjlighet att få slutlig visshet om sitt biologiska ursprung. Individens behov att få visshet om sin identitet hade således tillgodosetts för A. Man kunde därför dra slutsatsen att A:s fastställelsetalan som väckts först efter B:s död hade betydelse enbart för att hon skulle få arvsrätt.

13. B:s rättsinnehavare hade dessutom anfört att argument mot beviljande av talerätt var i varje fall de omständigheter som hänförde sig till B:s och hans närmaste familjs rättigheter. B, som hade haft nära familjekontakt med hustrun och alla fem barn och deras familjer, hade så länge han levde önskat att hustrun C skulle kunna bo i familjens gemensamma hem även efter hans död. Han hade i sitt testamente, undertecknat 11.7.2003 förordnat att den halva andel av en fastighet med ett egnahemshus som han ägde skulle tillfalla en son som redan bodde där, så att denne kunde sörja för att C fick bo i sitt hem. B hade levt i tron att A inte skulle kräva att faderskapet skulle fastställas. Ett fastställande av faderskapet skulle således rubba B:s arvsrättsliga arrangemang som vidtagits i förlitan på lag och etablerat rättsläge och skulle kränka arvlåtarens och dennes närståendes rättigheter.

Möjligheten att väcka talan inom utsatt tid

14. I målet måste först bedömas om A redan innan tidsfristen löpte ut 1.10.1981 har haft faktiska möjligheter att väcka talan om fastställande av B:s faderskap.

15. Beträffande A:s i punkt 11 nämnda påstående om att hon till följd av barnatillsyningsmannens oriktiga förfarande hade förlorat sin möjlighet att väcka talan inom utsatt tid, konstaterar Högsta domstolen att barnatillsyningsmannen i sig har varit skyldig enligt införandelagens 6 § 1 mom. att verkställa faderskapsutredning i enlighet med lagen om faderskap, om A:s mor så önskade. Även barnet eller barnets lagligen utsedda företrädare har dock enligt införandelagens 7 § 1 mom. haft rätt att föra talan om fastställande av faderskap på det sätt som föreskrivs i lagen om faderskap. Ett minderårigt barn har enligt 24 § (700/1975) lagen om faderskap och 12 kap. 1 § 2 mom. (460/1976) rättegångsbalken, till vilken det hänvisas i 24 § lagen om faderskap, haft möjlighet att efter att ha fyllt 15 år föra egen talan vid sidan om förmyndaren i ärenden som gäller barnets person. Inte heller barnatillsyningsmannens påstådda vägran skulle således ha hindrat A eller hennes mor att inom utsatt tid väcka talan i fråga.

16. Enligt personbevisningen som lagts fram i tingsrätten har A dock först år 1982, dvs. efter att tidsfristen löpt ut, fått vetskap av sin mor om att B var hennes far. Hon har fyllt 15 år i juli 1977 och blivit myndig först ungefär ett år och tre månader innan tidsfristen löpte ut. Så som även hovrätten har konstaterat kan man inte med hänsyn till A:s ålder skäligen förutsätta att hon inom tidsfristen skulle ha hunnit utreda sin biologiska fars identitet och väcka talan om fastställande av faderskapet.

17. Av nämnda skäl drar Högsta domstolen slutsatsen att A inte har haft faktisk möjlighet att inom den i lag föreskrivna tidsfristen föra talan om fastställande av faderskap och inte heller något annat sätt att få faderskapet fastställt.

Betydelsen av den tid som gått och av att B avlidit

18. A:s käromål har blivit anhängigt först 27 år efter att A har fått veta vem som är hennes far. Hovrätten har tillmätt denna omständighet avgörande betydelse och ansett att talan inte har väckts inom skälig tid.

19. En sådan ståndpunkt har dock inte stöd i människorättsdomstolens praxis. Människorättsdomstolen har i sitt avgörande Jäggi mot Schweiz 13.7.2006 (punkt 40) konstaterat att intresset för att utreda biologisk härkomst inte minskar när barnet blir äldre. Även Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2012:12 (punkt 29) konstaterat att det att tiden har gått inte innebär att barnets behov att få veta vilka föräldrarna är och att få känna dem båda samt att få faderskapet fastställt skulle försvinna, utan det kan t.o.m. öka. Den allmänna rättssäkerheten eller ett rättsläge som har varat länge men som inte har berott på barnets egna medvetna och frivilliga val är inte i sig tillräcklig grund för att barnet inte borde kunna driva faderskapstalan efter att tidsfristen har löpt ut.

20. Högsta domstolen anser att inte heller i detta fall har den tid som gått inneburit att A skulle ha förlorat sin rätt att genom undersökningar få bekräftelse på vem hennes far är och att få förhållandet fastställt med ett domstolsavgörande. B:s eller hans hustrus och barns tilltro till den situation som har uppkommit enligt införandelagen och pågått länge kan således inte som sådan anses vara ett tillräckligt vägande argument mot att utesluta A:s talerätt.

21. Talan om fastställande av faderskap kunde enligt andra meningen i införandelagens 7 § 2 mom. inte väckas, om mannen har avlidit. Om mannen har avlidit innan lagen om faderskap trädde i kraft, har detta alltså hindrat ett barn som har fötts innan lagen trädde i kraft 1.10.1976 att få faderskapet fastställt. Av lagens ordalydelse har å andra sidan följt att talan inte efter att mannen avlidit kunde väckas ens inom den femåriga tidsfristen enligt momentets första mening.

22. Den särskilda begränsningen för talerätt när mannen har dött motiverades i lagens förarbeten (RP 90/1974 rd s. 38) med att det i dessa fall i allmänhet inte längre var möjligt att få tillräcklig bevisning om faderskapet.

23. Undersökningsmetoderna har dock sedermera utvecklats så att faderskap med stöd av DNA-undersökningar kan utredas med anmärkningsvärd säkerhet. En motsvarande begränsning av talerätten angående utredande och fastställande av faderskap gäller å andra sidan inte för barn som har fötts 1.10.1976 eller därefter, utan enligt huvudregeln i lagen om faderskap kan talan om fastställande av faderskap föras även efter att mannen har dött. Undersökning för fastställande av faderskap kan enligt 5 § 2 mom. lagen om rättsgenetisk faderskapsundersökning göras även med hjälp av ett vävnadsprov av den avlidne.

24. Att den man som påstås vara far har avlidit är således inte längre ett argument för ett oberoende och ovillkorligt hinder mot faderskapstalan ens i de fall då det gäller barn födda före 1.10.1976. Omständigheter som följer av att mannen har dött kan dock beaktas när man bedömer olika faktorer som påverkar beviljande av talerätt.

Högsta domstolens bedömning av omständigheter som talar för och emot talerätt

25. Av Europeiska människorättsdomstolens praxis följer inte någon direkt vägledning om hurdana omständigheter bedömningen av beviljande av talerätt borde bygga på med hänsyn till den förmodade faderns och hans familjs intressen och den allmänna rättssäkerheten. Utifrån denna praxis blir området för nationell prövningsrätt dock rätt smalt. Om ett barn inte inom tidsfristen för väckande av talan enligt införandelagen av skäl som inte beror på barnet självt har haft möjlighet att få faderskapsfrågan prövad vid domstol, kan talerätt förvägras bara om det i fallet i fråga visas synnerligen vägande faktiska motskäl som gäller den påstådda faderns eller andra personers rättigheter. Som det konstateras i Högsta domstolens avgörande HD 2012:11 (punkt 30), framgår det av människorättsdomstolens praxis en princip enligt vilken barn har rätt, frånsett några undantagsfall, att få veta vem deras biologiska far är och rätt att åtminstone en gång få ett ärende om fastställande av det juridiska förhållandet prövat vid domstol.

26. Orsakerna till att mannen eller hans rättsinnehavare motsätter sig fastställande av faderskap kan närmast vara känslomässiga eller ekonomiska. De ekonomiska orsakerna kan hänföra sig t.ex. till rättshandlingar som gäller mannens egendom eller till arvsrättsliga frågor. Efter att tiden för väckande av talan har löpt ut har mannen haft grundad anledning att kunna lita på att han inte har behövt vidta egendomsarrangemang med tanke på ett barn som är fött utom äktenskapet.

27. Högsta domstolen konstaterar att enligt 15 § 1 mom. grundlagen är vars och ens egendom tryggad. I artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europeiska människorättskonventionen föreskrivs på motsvarande sätt att envars rätt till sin egendom ska lämnas okränkt. Att faderskap fastställs medan mannen ännu lever innebär på grund av bestämmelserna om bröstarvingarnas laglott en begränsning av mannens rätt att disponera över arvet efter honom. Om mannen däremot har dött, kan ett fastställande av faderskap innebära olika slags arvs- eller laglottskrav mot tredje parter, och det kan hända att egendomen redan har skiftats enligt laga arvsordning eller testamente.

28. Fastställande av faderskap som tryggar skyddet för privatlivet kan således leda till en konflikt med egendomsarrangemang som har vidtagits i förlitan på införandelagen.

29. Även ett barn som yrkar på fastställande av faderskap kan ha förväntningar på arv efter mannen. Av människorättsdomstolens avgöranden framgår att skyddet enligt människorättskonventionens artikel 8 för privat- och familjeliv inte har ansetts garantera en rätt att ärva eller få ställning av arvinge, om det inte samtidigt är fråga om en kränkning av det diskrimineringsförbud som avses i artikel 14 i människorättskonventionen (Marckx mot Belgien 13.6.1979, punkt 52 – 54 och Haas mot Nederländerna 13.1.2004, punkt 43).

30. Så som Högsta domstolen har konstaterat i sitt avgörande HD 2012:11 (punkt 32) kan de rättsverkningar av att faderskap fastställs vilka bygger på annan lagstiftning dock inte begränsas i samband med behandlingen av talan om fastställande av faderskap, utan sådana rättsverkningar ska vid behov bedömas och avgöras separat i respektive sammanhang och förfarande.

31. B:s rättsinnehavare har uppgett att B:s kvarlåtenskap nästan uteslutande har bestått av makens hälft av den egnahemsfastighet som använts som familjens hem och att B i ett testamente undertecknat 2003 förordnat att denna andel ska tillfalla ett av barnen. Högsta domstolen konstaterar att B genom detta förfarande i själva verket har vidtagit just sådana kvarlåtenskapsrättsliga arrangemang som kan komma i fråga då man bereder sig även på nya arvsrättsliga krav som eventuellt följer av ett fastställande av faderskap. Att änkan C får bo kvar i familjens gemensamma hem garanteras förutom av det som sades ovan i punkt 13 om testamentets syfte, också av bestämmelsen i 3 kap. 1 a § ärvdabalken om efterlevande makes rätt att få hålla det gemensamma hemmet och sedvanligt bohag oskiftat i sin besittning. Fastän ett fastställande av faderskapet i föreliggande fall skulle öppna en möjlighet för A att rikta krav mot B:s kvarlåtenskap, bör B:s familjs intressen som åberopats av rättsinnehavarna inte anses vara så vägande motargument att de skulle vara tillräcklig grund för att förvägra A talerätt.

Slutsatser om talerätten

32. Efter en avvägning mellan de ovan nämnda omständigheterna anser Högsta domstolen att det om A:s faderskapstalan förkastades med stöd av införandelagens 7 § 2 mom. för att talan har väckts för sent, skulle innebära en uppenbar konflikt, på det sätt som avses i grundlagens 106 §, med bestämmelsen i grundlagens 10 § som garanterar skydd för privatlivet. Bestämmelsen om tidsfristen för väckande av talan ska således inte tillämpas i föreliggande fall. Käromålet kan inte heller avslås på den i hovrättens dom nämnda grund att talan inte väckts inom skälig tid efter att tidsfristen enligt införandelagen 7 § 2 mom. löpt ut.

B:s faderskap

33. Med hänsyn till att saken blivit utredd och för undvikande av ytterligare dröjsmål avgör Högsta domstolen genast frågan om fastställande av faderskap.

34. Institutet för hälsa och välfärd har 2.2.2009 gett ett utlåtande om den faderskapsundersökning som gjorts med prover som tagits på A och B. Faderskapsindexet enligt utlåtandet är 465 och den motsvarande sannolikheten för att B är far är 99,8 procent. Således och då B:s rättsinnehavare som är motparter i målet inte i sig har bestridit att B är A:s biologiska far, anser Högsta domstolen det utrett att B är far till A.

Domslut

Hovrättens dom ändras.

Högsta domstolen fastställer att B är far till A.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Kitunen, Liisa Mansikkamäki, Ilkka Rautio, Jukka Sippo och Ari Kantor. Tommi Vuorialho var föredragande.

Ärekränkning – Grov ärekränkning
Privatlivets skydd – Spridande av information som kränker privatlivet
Yttrandefrihet

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2010/568
Föredragning: 9.2.2012
Givet: 31.12.2013
Liggare: 2722

I en huvudnyhetssändning på TV och i två andra nyhetssändningar samma dag berättades om polisens utredning av vissa allvarliga ekonomiska brott som misstänktes ha begåtts i samband med näringsverksamhet. Ett äkta par som bedrev företagsverksamhet hade kopplats till misstankarna. I nyheterna offentliggjordes namnet och en bild på den ena av makarna. Senare hade åtalseftergift meddelats beträffande en del av de brott som avsågs i nyheterna och beträffande andra hade åtalet förkastats. Fråga om nyhetsrapporteringen innebar grov ärekränkning och spridande av information som kränker privatlivet. (Omröstn.)

SL 24 kap 8 §
SL 24 kap 9 § 1 mom 1 punkten
SL 24 kap 10 §
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 8 art, 10 art

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Åtalet, målsägandenas yrkanden och svarandenas bemötanden i Helsingfors tingsrätt

Åklagaren yrkade att A och B skulle bestraffas för grov ärekränkning i två fall och för spridande av information som kränker privatlivet i två fall.

Åtalet för grov ärekränkning i två fall

A och B hade, A genom att i egenskap av redaktör vid Yleisradio Ab den 3 april 2006 kl. 20.30 i huvudnyhetssändningen på TV 1 och i två andra nyhetssändningar samma kväll redigera en nyhet om ett ekonomiskt brott som polisen utredde, och B genom att i egenskap av ansvarig redaktör för programverksamheten på kanalen bestämma om innehållet i nyheten i fråga och om att göra den tillgänglig för allmänheten, framfört en osann uppgift och antydan om X och Y, så att gärningen hade varit ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta den kränkte för missaktning.

I nyheten hade osant antytts att X och Y hade gjort sig skyldiga till ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott.

I nyheten hade dessutom framförts en osann uppgift eller antydan om att ett bolag som var föremål för polisutredning hade fått tiotals miljoner euro på sina konton och att beloppen inte hade antecknats i bokföringen samt att via bolaget hade omsatts stora mängder pengar med ursprung i Ryssland vilka skaffats på brottslig väg. Dessa osanna uppgifter och antydningar om bolagets verksamhet hade riktat sig direkt mot den ordinarie ledamoten och ordföranden Y i det lilla aktiebolaget i fråga och mot den ordinarie ledamoten och verkställande direktören X.

I nyheten hade X:s namn nämnts och ett fotografi på henne visats. Även Y kunde kännas igen i nyheten.

Ärekränkningen hade skett genom anlitande av ett massmedium, gärningen hade orsakat X och Y stort och långvarigt lidande samt särskilt stor och kännbar skada och brottet skulle även med beaktande av hur allvarlig den osanna uppgiften och antydan var, med beaktande av att brottet äventyrade oskyldighetspresumtionen och rättvis rättegång samt av att framförandet skedde i huvudnyhetssändningen även som en helhet betraktat anses grovt.

Åtal för två fall av spridande av information som kränker privatlivet

A och B hade på ovan nämnt sätt orättmätigt genom ett massmedium framfört en uppgift och en bild som gällde X:s privatliv samt en uppgift om Y:s privatliv så att gärningen hade varit ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning.

I nyheten hade utöver de osanna uppgifterna och antydningarna berättats om polisens förundersökning mot X och Y.

X och Y kunde kännas igen i nyhetsinslaget.

X och Y hade inte i den mening som avses i 24 kap. 8 § 2 mom. strafflagen varit verksamma inom näringslivet och ett nyhetsinslag om förundersökningen mot dem behövdes inte för att behandla någon samhälleligt betydelsefull sak.

Målsägandenas yrkanden

X och Y biträdde åklagarens straffyrkande.

Bemötanden

A och B bestred åtalen.

Tingsrättens dom 29.10.2008

Om innehållet i nyheten

Tingsrätten konstaterade att X och Y enligt förundersökningsprotokollet daterat 23.12.2004 misstänktes för att ha gjort sig skyldiga till bokföringsbrott och grova häleribrott i sina bolag. Åklagaren hade 28.6.2006 beslutat att inte väcka åtal för grova häleribrott och Villmanstrands tingsrätt hade 21.12.2007 förkastat åtalen för bokföringsbrott. X och Y hade inte gjort sig skyldiga till de brott som varit aktuella i förundersökningen.

Enligt den TV-nyhet som avsågs i åtalet hade polisen avslöjat ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott i anslutning till östhandeln. Av nyhetsinslaget framgick enligt de uppgifter TV-nyheterna erhållit att ett bolag som polisutredningen gällde hade fått tiotals miljoner euro på sina konton vid sidan om bokföringen och att några ansvariga personer i bolaget hade misstänkts för penningtvätt. Polisen trodde att stora mängder pengar med ursprung i Ryssland som skaffats på brottslig väg hade omsatts via bolaget. För brotten misstänktes X, som bestred misstankarna, och den andra huvudmisstänkta var hennes man. I slutet av nyheten hade berättats att fallet låg hos åklagaren och att åtalsprövningen torde bli klar till sommaren.

Slutsatser om nyhetens sanningshalt

Nyheten hade framförts i televisionen 3.4.2006 medan förundersökningen ännu pågick. Beträffande brottsmisstanken var nyheten således riktig. Enligt åtalet hade i nyhetsinslaget osant antytts att X och Y hade gjort sig skyldiga till ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott. Tingsrätten konstaterade att enligt nyhetsinslaget hade polisen avslöjat ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott i anslutning till östhandeln och att X och hennes man var misstänkta. Eftersom sedermera åtal inte hade väckts för misstanken om penningtvätt och åtalet för bokföringsbrott hade förkastats, hade misstanken om att X och Y hade varit skyldiga till brotten inte motsvarat fakta.

I nyheten hade berättats att tiotals miljoner euro hade kommit in på bolagens konton vid sidan om bokföringen. Av Villmanstrands tingsrätts dom angående bokföringsbrotten framgick att bolaget hade bedrivit kommissionshandel och att det hade haft stora mängder pengar på kundkonton. Tingsrätten ansåg att uppgiften om pengar som kommit vid sidan om bokföringen hade byggt på uppgifterna om dessa tillgångar. Enligt tingsrättens dom hade förfarandet till denna del inte varit lagstridigt. Nyheten var riktig i fråga om att det på bolagets kundkonton hade funnits stora tillgångar. Enligt nyheten hade pengarna funnits på bolagets konton fastän de hade funnits på kundkontona separat från den bokföringsskyldigas egna tillgångar. Nyheten stämde således inte.

Enligt nyheten hade vidare stora mängder pengar med ursprung i Ryssland som skaffats på brottslig väg omsatts via bolaget. A och B hade inte berättat på vad deras uppgift till denna del hade byggt. Tingsrätten konstaterade att det inte hade anförts några argument till stöd för att nyheten var sann. Tingsrätten konstaterade att nyheten även till denna del inte stämde.

Slutsatser angående frågan om det i nyhetsinslaget hade antytts att X och Y hade gjort sig skyldiga till brott

Tingsrätten konstaterade att X:s namn nämnts och en bild på henne visats i nyheten. Såldes hade X klart förts fram som misstänkt för brotten. I nyhetsinslaget hade även Y i stor omfattning kunnat kännas igen bl.a. av affärsbekanta, eftersom det hade berättats att X:s man var den andra huvudmisstänkta. Brottsmisstankarna som nämnts hade senare genom lagakraftvunna avgöranden visat sig vara ogrundade. I nyhetsinslaget hade således osant antytts att X och Y hade gjort sig skyldiga till ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott.

Skada orsakad av nyheten

Tingsrätten konstaterade att nyheten, på det sätt som konstaterats i åtalet, hade orsakat särskilt stor och kännbar skada.

A:s och B:s skyldighet att bedöma om nyheten var riktig och kunde publiceras

A och B hade känt till att det var fråga om ett ärende som var föremål för polisundersökning. Under behandlingen av saken hade de inte fört fram sina informationskällor, utifrån vilka de i strid mot fakta hade dragit slutsatsen att den publicerade nyheten hade hållit streck. Det hade varit fråga om ett ärende som inte ännu hade behandlats av domstolen och de som brottsmisstanken riktades mot hade nämnts i nyheten. Därför hade A och B en särskild skyldighet att tillräckligt förvissa sig om att de brottsmisstankar de fått kännedom om var riktiga och att kontrollera dessa uppgifter innan de publicerades. A och B hade inte berättat hur de hade kontrollerat att uppgifterna var riktiga. Tingsrätten ansåg att A och B hade publicerat uppgifterna utan att kunna förvissa sig om att de var riktiga. När det gällde publiceringen av uppgifterna hade deras förfarande således varit uppsåtligt.

X hade getts möjlighet att per telefon kommentera nyheten samma dag den publicerades. Av nyhetsinslaget framgick inte vilka slags förhandsuppgifter om nyhetsinslaget som hon hade fått innan frågorna ställdes och vilka frågor som ställts henne före den telefonkommentar som togs med i nyhetsinslaget. Möjligheten att kommentera borde vara verklig och nu hade telefonintervjun skett plötsligt och kort. X:s bestridande i telefonintervjun kullkastade inte de uppgifter om brottsmisstanke som framfördes i nyhetsinslaget och genom intervjun blev det allt tydligare vem X var i nyheten som innehöll osanna uppgifter.

A och B hade även bort beakta att en brottsmisstanke som publiceras tillsammans med namn och bild stämplade dem som sades vara misstänkta så att de åtminstone i någon mån betraktades som skyldiga redan innan domstolen avgjorde saken. A och B borde ha förstått att det inte längre senare hade varit möjligt att helt undanröja det intryck av att de misstänkta var skyldiga till brotten som hade spritts brett och synligt. A och B borde även såsom professionella inom informationsbranschen ha känt till att det inte i samtliga fall ens var godtagbart att publicera identiteten på en person som dömts för brott och att man redan därför borde iaktta särskild försiktighet när det gäller att publicera brottsmisstankar som endast är föremål för utredning.

Vidare borde A och B ha beaktat att utifrån en TV-nyhet har tittaren inte möjlighet att i lugn och ro ta del av nyhetens innehåll utan får endast ett helhetsintryck som bygger på huvudpunkterna. Då kunde nyheten om brottsmisstanken lätt ge intrycket av att ett brott redan de facto har konstaterats, i synnerhet då nyhetsinslaget började med orden ”Polisen har avslöjat ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott i östhandeln” (översatt här).

A och B borde även ha beaktat att publiceringen av ett namn kan underminera oskyldighetspresumtionen före domstolsavgörandet och att utövandet av yttrandefriheten inte var en så viktig grundläggande rättighet att den skulle ha kunnat rättfärdiga att denna andra viktiga mänskliga rättighet kränktes.

Tingsrätten ansåg att en begränsning av yttrandefriheten för att skydda en persons rykte utgjorde ett godtagbart och vägande skäl att begränsa yttrandefriheten. Till utövandet av yttrandefriheten hörde som ett väsentligt element även det att man när yttrandefriheten utövas förmedlar sanningsenlig information till allmänheten.

Spridande av information som kränker privatlivet

I nyhetsinslaget hade sagts att polisen hade riktat förundersökning mot X och Y. Till den delen hade nyheten inneburit spridande av information som kränker privatlivet.

X och Y hade inte varit verksamma inom näringslivet och det hade inte funnits behov av ett nyhetsinslag om förundersökningen för att behandla en samhälleligt betydelsefull sak.

Domslut

Tingsrätten dömde A och B vardera med stöd av 24 kap. 8 och 10 § strafflagen till ett bötesstraff på 50 dagsböter för två fall av grov ärekränkning och två fall av spridande av information som kränker privatlivet.

Målet har avgjorts av tingsdomare Sirkka Jäntti och nämndemännen. En nämndeman skulle ha förkastat åtalen.

Helsingfors hovrätts dom 29.4.2010

A och B överklagade till hovrätten och yrkade att åtalet skulle förkastas.

Grov ärekränkning

Hovrätten konstaterade att åtalet för grov ärekränkning hade byggt på att A och B på det sätt som beskrevs i åtalet hade fört fram en osann uppgift och antydan om X och Y så att gärningen hade varit ägnad att orsaka dem skada eller lidande eller utsätta dem för missaktning. Som sådana uttalanden hade i åtalet angetts att det i nyhetsinslaget osant hade antytts att X och Y hade gjort sig skyldiga till ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott och att i nyheten förts fram en osann uppgift eller antydan om att det hade kommit tiotals miljoner euro in på det bolags konton som var föremål för förundersökning och att bolaget hade underlåtit att bokföra pengarna samt att via bolaget hade omsatts stora mängder pengar som skaffats på brottslig väg och hade sitt ursprung i Ryssland. I samband med nyhetsinslaget hade en bild på X visats och hennes namn nämnts.

Det var i målet ostridigt att X och Y vid den tidpunkt nyheten sändes hade varit misstänkta i förundersökning för bokförings- och penningtvättsbrott och att åtalen för dem sedermera hade förkastats eller att åklagaren låtit bli att väcka åtal. I nyhetsinslaget hade i enlighet med faktum angående förundersökningen nämnts att X misstänktes ha gjort sig skyldig till bokförings- och penningtvättsbrott. Av nyheten hade även framgått att åtalsprövningen var på hälft och att Y hade varit den andra huvudmisstänkta för dessa brott. I nyhetsinslaget hade även ingått en intervju med X där hon hade bestridit att hon skulle vara skyldig till ett brottsligt förfarande.

Vid bedömningen av sanningshalten i uppgiften eller antydan skulle man å ena sidan beakta att det i början av nyhetsinslaget hade nämnts att polisen hade avslöjat ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott i anslutning till östhandeln. Dessutom hade man såsom en uppgift som TV-nyheterna erhållit berättat att det vid sidan om bokföringen hade kommit in tiotals miljoner euro på företagets konton. Ytterligare hade man berättat att polisen trodde att stora mängder pengar som skaffats på brottslig väg hade omsatts via bolaget.

I nyhetsinslaget hade således först som ett faktum berättats att brotten hade skett. Först därefter hade man förklarat att det enbart var fråga om misstanke om brott. Som en faktabaserad uppgift hade även berättats att det vid sidan om bokföringen hade kommit in pengar på X:s och Y:s företags konto. Uttalandena om uppgifter hos polisen och om polisens uppfattningar i saken tydde på att brottsmisstankarna hade grundat sig på fakta som utretts i förundersökningen och att polisen hade ansett att brotten i fråga var utredda. Då man i nyhetsinslaget även hade berättat om X:s beskattningsuppgifter från året innan, hade man genom nyheten som helhet förmedlat en trovärdig bild av att X hade gjort sig skyldig till de misstänkta ekonomiska brotten.

Nyheten hade sänts innan åtalsprövningen hade gjorts medan förundersökningen ännu pågick. I nyhetsrapportering om en brottsmisstanke i ett så tidigt skede skulle man iaktta särskild försiktighet och förhålla sig kritiskt till sanningshalten i uppgifterna. Hovrätten ansåg att de ovan beskrivna uttryck som använts i nyhetsinslaget, på ett sätt som inte kunde förklaras med redaktionella skäl för att uppnå ett begripligt språkbruk, antydde att personerna i fråga var skyldiga till brotten. Som helhet hade nyheten kränkt oskyldighetspresumtionen för de misstänkta och stämplat dem som skyldiga. X:s namn hade nämnts och det hade varit möjligt att känna igen Y. Således ansåg hovrätten att det i nyhetsinslaget osant hade antytts att X och Y skulle ha gjort sig skyldiga till de nämnda brotten.

Hovrätten konstaterade att A och B borde ha ansett det övervägande sannolikt att den osanna antydan om att X och Y var skyldiga till brotten var kränkande och ägnade att orsaka lidande.

Beträffande uppsåtet konstaterade hovrätten att A och B när de redigerade nyheten hade varit medvetna om att saken ännu var föremål för förundersökning. Redaktörerna borde ha förstått att man inte i ett så tidigt skede angående misstänkta brott fick ge allmänheten en bild av att de misstänkta var skyldiga och att som sanna föra fram omständigheter om allvarliga brott som endast var föremål för undersökning. A och B hade således när de redigerade nyhetsinslaget haft sådant uppsåt som ärekränkningsbrott förutsätter.

Den osanna antydan hade förmedlats genom ett massmedium och den hade orsakat X och Y särskilt stor och kännbar skada och gärningen skulle även bedömd som en helhet anses grov.

Av dessa och de skäl som tingsrätten anfört skulle A och B anses ha gjort sig skyldiga till grov ärekränkning så som tingsrätten hade tillräknat dem.

Spridande av information som kränker privatlivet

A hade i hovrätten berättat att hon redan innan nyheten hade redigerats under två års tid hade undersökt dubbel fakturering i anslutning till handeln mellan Finland och Ryssland, vilket hade varit orsaken till nyhetsinslaget. Avsikten hade enligt henne varit att i nyhetsinslaget behandla denna samhälleligt betydelsefulla fråga angående problem i Finlands östhandel och att förmedla information om en person som gjort sig förmögen på näringsverksamhet med inriktning på Ryssland.

Hovrätten ansåg för det första att den i nyhetsinslaget framförda uppgiften om polisens förundersökning mot X och Y hade varit information som gäller deras privatliv och som hade varit ägnad att orsaka skada eller lidande för X och Y eller utsätta dem för missaktning.

Enligt 24 kap. 8 § 2 mom. strafflagen ansågs det inte innebära olovligt spridande av information som skränker privatlivet, om framförandet av en uppgift kan påverka bedömningen av en persons förfarande inom näringslivet och framförandet behövs för behandlingen av någon samhälleligt betydelsefull sak. Av den nyhet som avsågs i åtalet hade det framgått att förundersökningen hade riktat sig mot X:s och Y:s verksamhet i det familjeföretag de ägde och drev. I målet var det ostridigt att X och Y hade bedrivit affärsverksamhet genom ett aktiebolag och att båda hade varit medlemmar i bolagets styrelse, att X hade varit verkställande direktör och Y ordförande för styrelsen. Hovrätten ansåg således i motsats till tingsrätten att uppgiften i nyhetsinslaget om förundersökningen hade gällt personer verksamma i näringslivet. Med beaktande av att det i nyhetsinslaget hade berättats om att X och Y misstänktes för omfattande ekonomiska brott i deras familjeföretag, skulle framförandet av uppgiften anses ha kunnat påverka bedömningen av deras verksamhet i deras företagsverksamhet.

Fastän det i det nyhetsinslag som avsågs i åtalet hade konstaterats att X:s och Y:s familjeföretag förmedlade varor till Ryssland från andra länder, hade där dock inte på något sätt hänvisats till mer allmänna problem i handeln mellan Finland och Ryssland. Dubbel fakturering hade inte nämnts i nyheten och inte heller annars hade man ur allmän synpunkt behandlat andra problem i Finlands östhandel. Tyngdpunkten i nyheten hade legat på resultaten av polisens förundersökning mot dem och på X:s person.

Uppgiften i nyhetsinslaget hade gällt pågående förundersökning i ett omfattande och komplicerat ärende, där åtalsprövning inte hade skett. Offentliggörandet av uppgiften om förundersökningen hade varit ägnad att orsaka den kränkte stor skada och lidande. Hovrätten ansåg därför att det inte kunde anses motiverat att i ett så tidigt skede av förundersökningen framföra uppgiften om förundersökningen såsom ett exempel på problemen i Finlands östhandel. Framförandet av nyheten om förundersökning angående verksamheten i ett enskilt familjeföretag kunde således inte anses ha varit behövligt för att behandla en samhälleligt betydelsefull sak, i synnerhet då framförandet hade skett utan att koppla nyheten till den samhälleliga fråga A beskrivit.

Av dessa skäl ansåg hovrätten att A och B hade gjort sig skyldiga till spridande av information som kränker privatlivet, vilket tingsrätten hade tillräknat dem.

Domslut

Hovrätten ändrade inte tingsrättens domslut.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Esko Lähdevuori, Paula Salonen och Seppo Ovaskainen (skiljaktig).

Hovrättsrådet Ovaskainen, som var skiljaktig, konstaterade att A och B hade åtalats för ärekränkning i två fall. Enligt gärningsbeskrivningen i åtalet hade de framfört en osann uppgift och antydan om X och Y så, att gärningen hade varit ägnad att orsaka dem skada eller lidande eller utsätta dem för missaktning.

I början av nyhetsinslaget i fråga hade berättats att polisen hade avslöjat ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott i samband med östhandeln och att den kvinna som i Finland under föregående år hade haft de högsta inkomsterna misstänktes för omfattande ekonomiska brott. Senare i nyhetsinslaget hade det konstaterats att polisen misstänkte att en verkställande direktör från Villmanstrand misstänktes ha gjort sig skyldig till bokförings- och penningtvättsbrott. Enligt de uppgifter TV-nytt hade fått hade tiotals miljoner euro kommit in vid sidan om bokföringen på kontona hos det företag som undersöktes och ansvarspersoner i bolaget misstänktes för penningtvätt. Polisen trodde att stora mängder pengar som skaffats på brottslig väg och som hade sitt ursprung i Ryssland hade omsatts via bolaget. Det hade konstaterats att X var misstänkt för brotten. Också en bild på henne hade visats i nyheten. X:s man hade konstaterats vara den andra huvudmisstänkta för bokförings- och penningtvättsbrotten. I nyhetsinslaget hade ingått en intervju med X, där hon hade bestridit att hon var skyldig till brotten. Brottsundersökningen hade konstaterats vara komplicerad och omfattande. Åtalsprövningen antogs bli klar till den inkommande sommaren.

Början av nyhetsinslaget, enligt vilken polisen hade avslöjat de brott som avsågs i nyheten, och omnämnandet av att det enligt de uppgifter TV-nytt erhållit hade kommit in pengar på företagets konton vid sidan om bokföringen, gav tittarna uppfattningen att X och hennes make, som kunde igenkännas i inslaget, skulle ha gjort sig skyldiga till de brott som avsågs i nyheten. Till den delen kunde uttrycken i nyheten och sättet att framföra nyheten kritiseras. Nyheten skulle dock bedömas som en helhet. Där hade upprepade gånger konstaterats att det endast var fråga om misstanke om brott. Av nyhetsinslaget framgick också att X bestred brottsmisstankarna mot henne. Bedömningen av frågan om nyheten hade innehållit en osann uppgift eller antydan om X och Y kunde inte göras utifrån uttryck som var lösryckta från saksammanhanget i nyhetsinslaget. I nyheten hade man inte tagit ställning till X: och Y:s skuld. Som helhet bedömd kränkte nyheten inte oskyldighetspresumtionen. Av dessa skäl ansåg Ovaskainen att det inte hade visats att A och B skulle ha framfört en osann uppgift eller antydan om X eller Y och förkastade åtalet mot dem för två fall av grov ärekränkning.

A och B hade även åtalats för två fall av spridande av information som gäller privatlivet. Till den delen hade åtalet byggt på att de i det ovan nämnda nyhetsinslaget hade berättat om polisens förundersökning mot X och Y. I nyhetsinslaget hade X nämnts vid namn och en bild på henne visats. Y hade på grund av nyheten kunnat kännas igen som X:s make.

Enligt artikel 8.1 i Europeiska människorättskonventionen hade var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. I artikel 10.1 konstaterades att var och en har yttrandefrihet. Denna rätt innehöll frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Enligt andra stycket i artikeln fick yttrandefriheten underkastas sådana villkor eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn bl.a. till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter. Vid bedömningen av frågan om A och B hade gjort sig skyldiga till spridande av information som kränker privatlivet skulle X:s och Y:s rätt till skydd för privatlivet och A:s och B:s yttrandefrihet vägas mot varandra.

Vid bedömningen av frågan om det hade varit nödvändigt att begränsa A:s och B:s yttrandefrihet för att skydda X:s och Y:s privatliv och om det således hade varit orätt att framföra de ovan beskrivna uppgifterna i nyhetsinslaget skulle man fästa uppmärksamhet vid följande omständigheter:

Utgångspunkten var att man skulle förhålla sig återhållsamt till att i massmedier publicera namnet på någon som är misstänkt för brott, eftersom ett offentliggörande av namnet kunde leda till en kumulation av påföljder vars effekter det var omöjligt att på förhand förutse eller reglera. Att namnet offentliggörs kunde komma på fråga vid behandlingen av samhälleligt betydelsefulla frågor. Att namnet på den misstänkte publiceras enbart för att tillfredsställa nyfikenheten hos massmediets målgrupp var inte acceptabelt.

X och Y hade varit verksamma inom näringslivet i ett aktiebolag som bedrev östhandel. De ekonomiska oklarheterna i samband med östhandeln, så som s.k. dubbelfakturering, hade under tidpunkten ifråga varit ett samhälleligt betydelsefullt problem och det hörde till massmediernas grundläggande uppgift att rapportera om det. X och Y kunde inte utifrån sin näringsverksamhet anses vara ekonomiska makthavare. X hade dock inom en relativt kort tid skapat en anmärkningsvärd förmögenhet uttryckligen tack vare hennes näringsverksamhet i samband med östhandeln. Massmedierna hade redan före den nyhet det nu var fråga om publicerat nyheter där det berättats om hur förmögen hon hade blivit. Hon hade således även mot sin vilja blivit en offentlig person.

Ovaskainen ansåg att misstanken mot X och hennes make om ekonomiska brott under dessa omständigheter hade haft samhällelig betydelse. I det rätt korta och komprimerade nyhetsinslaget hade man inte skäligen kunnat behandla östhandeln i högre grad. Om Y:s andel hade utelämnats, skulle det inte ha gett en riktig bild av brottsmisstanken. Att man berättade om förundersökningen mot X och Y på det sätt som man hade gjort i nyhetsinslaget kunde inte anses innebära obehörigt framförande av en uppgift om deras privatliv.

Av dessa skäl förkastade Ovaskainen även åtalet mot A och B för två fall av spridande av information som kränker privatlivet.

Överklagande i Högsta domstolen

A och B beviljades besvärstillstånd.

A och B yrkade genom gemensamt överklagande att åtalen skulle förkastas och att de skulle frikännas från bötesstraffet.

Åklagaren yrkade i sitt bemötande att överklagandet skulle avslås.

X och Y yrkade i ett gemensamt bemötande att överklagandet skulle avslås.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet

1. I Rundradion Ab:s nyhetssändning 3.4.2006 kl. 20.30 på kanal TV 1 har en nyhet publicerats om X och hennes make Y. Nyheten har gått i repris samma dag i nyhetssändningarna på TV 2 kl. 21.50 och på TV 1 kl. 23.00.

2. Nyheten har börjat med följande introduktion: ”Polisen har avslöjat ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott i östhandeln. Den kvinna som i fjol förtjänade mest i Finland misstänks för omfattande ekonomiska brott. För TV-nyheterna förnekar hon att hon är skyldig till brott” (översatt här).

3. Därpå har i nyhetsinslaget framgått att centralkriminalpolisen under flera år har undersökt ett omfattande fall av ekonomisk brottslighet, där föremål för undersökningen har varit fjolårets skattedrottning och hennes exportbolag. Enligt nyheten misstänkte polisen att en verkställande direktör från Villmanstrand hade gjort sig skyldig till bokförings- och penningtvättsbrott. I detta sammanhang har som illustration för nyheten använts en artikel om beskattningsuppgifter som publicerats i en kvällstidning i vilken man har kunnat se en intervju med X och en bild på henne.

4. Därefter har i nyhetssändningen sagts: ”Enligt TV-nyheternas uppgifter har det kommit in tiotals miljoner euro i pengar på kontona vid sidan om bokföringen hos det företag som undersöks. Dessutom misstänks bolagets ansvariga personer för penningtvätt. Polisen tror att en stor mängd pengar som skaffats på brottslig väg och med ursprung i Ryssland har omsatts via bolaget (översatt här).”

5. Efter detta har man i nyhetssändningen konstaterat att den för brott misstänkta X föregående år överraskande hade nått toppen av listan på kvinnors förvärvsinkomster med en inkomst på närmare tre miljoner euro. Samtidigt hade hon blivit åttonde i hela Finland bland dem som förtjänade mest. X gjorde ett hisnade kliv till åttonde plats från föregående års 182:a.

6. Därefter har man i nyhetssändningen berättat att skattestatistiken leds av ett litet men resultatrikt familjeföretag. Familjeföretaget förmedlar delar till industrianläggningar på oljefälten i södra Ryssland från Europa, Japan och Förenta staterna. X berättade i mars i fjol i tidningen Iltasanomat att hon ägde företaget men i praktiken ledde det tillsammans med sin man. Hennes man har nämnts som den andra huvudmisstänkta i bokförings- och penningtvättsbrotten. I det sammanhanget har från två tidningar visats artiklar om beskattningsuppgifter. Dessutom har bilder på oljepumpning visats.

7. I nyhetsinslaget har också ingått ett kort utdrag av ett telefonsamtal mellan redaktören och X. Först har det konstaterats att X som hade anträffats i Villmanstrand per telefon bestred för TV-nyheterna att hon skulle ha gjort sig skyldig till brott och därefter har diskussionen gått så här: ”Jag är inte skyldig till någonting. Tvärtom.” – ”Vad betyder tvärtom?” – ”Tvärtom menar jag att jag hela tiden försöker göra precis mitt bästa, betala skatterna och göra bara det som en människa kan göra.” (Citaten översatta här.) I det här skedet har en bild på X visats som publicerats i den nämnda eftermiddagstidningen.

8. Slutligen har i nyhetsinslaget konstaterats att brottsutredningen angående fjolårets skattedrottning och hennes företag har varit komplicerad och omfattande, att förundersökningsmaterialet omfattar 5 000 sidor och att målet som bäst är hos åklagaren och att åtalsprövningen torde bli klar till sommaren.

9. Enligt förundersökningsprotokollet daterat 23.12.2004 som förelagts i målet har polisen inlett förundersökning mot X och Y år 2002. Två bokföringsbrott och två grova häleribrott har undersökts beträffande både X och Y. Häradsåklagaren har 28.6.2006 fattat beslut om att inte väcka åtal för grova häleribrott. Villmanstrands tingsrätt har genom sin dom 21.12.2007 förkastat åtalen för bokföringsbrott. Således har X och Y inte konstaterats vara skyldiga till de brott för vilka de enligt förundersökningsprotokollet misstänktes och således inte heller till det förfarande som det var fråga om i nyhetsinslaget.

Frågeställningen

10. I målet är det fråga om A i egenskap av redaktör vid Rundradion Ab och B i egenskap av ansvarig redaktör för programverksamheten när de framförde de uppgifter som framgår av det nämnda nyhetsinslaget, har gjort sig skyldiga till grov ärekränkning mot såväl X som Y och till spridande av information som kränker privatlivet. Härvid måste för det första bedömas huruvida de har framfört en sådan osann uppgift eller antydan om X och Y som avses i brottsrekvisitet för ärekränkning. För det andra måste man bedöma om de på ett sätt som förutsätts i rekvisitet för spridande av information som kränker privatlivet har framfört en sådan uppgift eller bild om X:s privatliv och en sådan uppgift om Y:s privatliv att deras gärning har varit ägnad att orsaka X och Y skada eller lidande eller utsätta dem för missaktning. Vid dessa bedömningar måste man beakta å ena sidan yttrandefriheten och å andra sidan bestämmelserna till skydd för privatlivet samt tolkningspraxis och i synnerhet den omständigheten att det har varit fråga om offentliggörande av uppgifter om brottsmisstänkta. Till detta skede hör kravet på att man inte bryter mot oskyldighetspresumtionen. I målet är det vidare fråga om A:s och B:s uppsåt beträffande de påstådda brotten.

Bestämmelserna om straff för ärekränkning och utgångspunkterna för tolkningen av dem

11. Enligt 24 kap. 9 § 1 mom. strafflagen ska för ärekränkning dömas den som framför en osann uppgift eller antydan om någon så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning (1 punkten) eller som på något annat än i 1 punkten avsett sätt förnedrar någon (2 punkten). Enligt paragrafens 2 mom. ska som ärekränkning enligt 1 mom. 2 punkten inte anses kritik som riktar sig mot någons förfarande inom politiken, näringslivet, i en offentlig tjänst eller ett offentligt uppdrag eller inom vetenskap, konst eller med dessa jämförbar offentlig verksamhet och som inte tydligt överskrider det som kan anses som godtagbart.

12. Enligt 24 kap. 10 § strafflagen ska gärningsmannen dömas för grov ärekränkning till böter eller fängelse i högst två år, om den i 9 § 1 mom. avsedda ärekränkningen sker genom ett massmedium eller genom att uppgiften eller antydan på något annat sätt görs tillgänglig för ett stort antal människor (1 punkten) eller orsakar stort eller långvarigt lidande eller särskilt stor eller kännbar skada (2 punkten) och ärekränkningen även bedömd som en helhet är grov.

13. Genom straffbestämmelsen om ärekränkning garanteras det skydd för hedern som avses i 10 § grundlagen samt i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (MP-konventionen). Detta skydd kan även härledas ur artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen. Vid tolkningen av straffbestämmelsen ska man å andra sidan beakta skyddet för yttrandefriheten enligt grundlagens 12 §, artikel 19 i MP-konventionen och artikel 10 i människorättskonventionen. Den centrala tanken bakom detta skydd är rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta.

14. De nämnda grundläggande rättigheterna ska således vägas mot varandra när man bedömer om rekvisitet för ärekränkningsbrott uppfylls i föreliggande fall, där uppgifter har publicerats om enskilda personer. Vid avvägningen måste man bl.a. beakta hur nära de publicerade uppgifterna i varje enskilt fall gäller kärnområdet för den grundläggande rättigheten till personens skydd för privatlivet och hur nödvändigt det av den anledningen är att göra ingrepp i yttrandefriheten. Man måste även beakta att enligt artikel 14.2 i MP-konventionen och artikel 6.2 i människorättskonventionen ska var och en som är anklagad för brott betraktas som oskyldig tills hans eller hennes skuld lagligen fastställts. Denna oskyldighetspresumtion gäller även sådana uppgifter om enskilda personer som publiceras i massmedierna.

15. Så som det har konstaterats i avgörandet HD 2011:71 (punkt 9) är det i 24 kap. 9 § 1 mom. 1 punkten strafflagen fråga om framförande av en osann uppgift eller en antydan som ligger nära en uppgift. I momentets 2 punkt är det i sin tur fråga om ett annat slags nedsättande uttalande, som kan bygga på fakta eller vara en värdering. I det sistnämnda fallet är det inte meningsfullt att tala om uttalandets sanningsenlighet. Denna indelning motsvarar den indelning i å ena sidan faktabaserade konstateranden och å andra sidan värdeomdömen som Europeiska människorättsdomstolen har gått in för i sin praxis. T.ex. i människorättsdomstolens dom Cumpana och Mazare mot Rumänien 17.12.2004 (punkt 98) har domstolen konstaterat att förekomsten av fakta kan bevisas, men att sanningsenligheten av värderingar inte går att bevisa.

Straffbestämmelsen om spridande av information som kränker privatlivet och utgångspunkterna för tolkningen av den

16. För spridande av information som kränker privatlivet ska enligt 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen dömas den som obehörigen 1) genom ett massmedium eller 2) genom att på något annat sätt göra tillgängligt för ett stort antal människor framför en uppgift, antydan eller bild som gäller någons privatliv så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning. Som spridande av information som kränker privatlivet anses inte enligt paragrafens 2 mom. framförande av en uppgift, antydan eller bild som gäller en sådan persons privatliv som verkar inom politiken, näringslivet, i en offentlig tjänst eller i ett offentligt uppdrag eller i något annat med dessa jämförbart uppdrag, om uppgiften, antydan eller bilden kan påverka bedömningen av personens förfarande i nämnda uppdrag och framförandet behövs för behandlingen av någon samhälleligt betydelsefull sak.

17. Den nämnda bestämmelsen säkerställer privatlivet såsom en grundläggande rättighet enligt 10 § i grundlagen, artikel 17.1 i MP-konventionen och artikel 8 i människorättskonventionen. Även vid tillämpningen av denna bestämmelse måste man på motsvarande sätt som när det gäller ärekränkning beakta skyddet för yttrandefriheten.

Om praxis angående skyddet för yttrandefriheten och skyddet för heder och rykte.

18. Människorättsdomstolen har t.ex. i fallet von Hannover mot Tyskland (2) genom stora kammarens dom 7.2.2012 sammanfattat de principer som enligt domstolen ska tillämpas vid bedömningen av å ena sidan yttrandefriheten och å andra sidan skyddet för privatlivet eller heder och rykte. Domstolen har konstaterat att skyddet enligt vardera artikeln i princip ska beaktas likvärdigt.

19. Enligt människorättsdomstolen ska man för det första som en grundläggande bedömningsgrund beakta om t.ex. en tidningsartikel eller bild har främjat debatt av allmänt intresse. Domstolen har konstaterat att man måste förhålla sig särskilt restriktivt till en begränsning av yttrandefriheten då det är fråga om en debatt som har allmänt intresse (Bladet Tromsø och Sensaas mot Norge, stora kammaren 20.5.1999). Bedömningen av vad som är ett ämne av allmänt intresse görs i varje enskilt fall. Som sådana ämnen har i människorättsdomstolens praxis ansetts politiska frågor och brott.

20. En annan omständighet som är viktig och som också hänför sig till den ovan nämnda bedömningsgrunden är vilken ställning personen i fråga har och hur väl känd han eller hon är samt temat för själva artikeln eller bilden. Privatpersoner har i det avseendet en annan ställning än personer som är aktiva i offentligheten, så som politiker. En för allmänheten okänd privatperson åtnjuter särskilt skydd för privatlivet. I det sammanhanget har det betydelse om artikeln eller bilden hänför sig till personens verksamhet i offentligheten eller enbart gäller personens privatliv eller om man med dem enbart försöker tillfredsställa en viss läsarkrets nyfikenhet.

21. Vidare ska man beakta personens eget beteende innan artikeln har publicerats och även om uppgifterna i artikeln eller bilden redan tidigare har publicerats. Det har dock inte ansetts att personen i fråga har förlorat allt sitt skydd mot att en artikel eller bild publiceras enbart för att han eller hon tidigare har samtyckt till samarbete med pressen.

22. Ytterligare ska man beakta på vilket sätt artikeln eller bilden har publicerats och hurdant sättet att framställa personen har varit. Betydelse ska också tillmätas sanningshalten av de publicerade uppgifterna, vilket slags och hur allvarligt intrång i privatlivet det har varit fråga om samt följderna av publiceringen. Till yttrandefriheten hör å andra sidan även rätt till ett visst slag av överdrift och provokation (Yordanova och Toshev mot Bulgarien 2.10.2012).

23. Människorättsdomstolen har i domen Novaya Gazeta och Borodyanskyi mot Ryssland 28.3.2012 konstaterat bl.a. att redaktörer ska handla i god tro samt erbjuda riktig och tillförlitlig information, objektivt relatera de åsikter som framförts i offentlig debatt och avhålla sig från rent sensationssökande (punkt 37). Domstolen har vidare fäst vikt vid den omständigheten att massmedierna inte enbart förmedlar information, utan att de genom det sätt på vilket informationen förs fram påverkar hur informationen uppfattas (punkt 42).

Om människorättsdomstolens praxis gällande brottsmisstänkta personer

24. Människorättsdomstolen har i flera avgöranden bedömt frågan om en redaktörs yttrandefrihet har kränkts när denne har dömts till påföljder för ett rättegångsreportage där sekretessbelagda uppgifter eller rättegångshandlingar har röjts. Enligt domstolens uppfattning är det inte heller i dessa fall tänkbart att man inte i massmedierna skulle få behandla frågor angående rättegångsmål medan de pågår eller innan de har inletts. Människorättsdomstolen har å andra sidan understrukit att var och en har rätt till rättvis rättegång. I rättegångsreportage får därför inte finnas uttalanden där man med avsikt eller annars äventyrar människors möjligheter att få en rättvis rättegång eller undergräver allmänhetens tilltro till domstolsbehandlingen. Även redaktörer har ansvar och skyldigheter vilkas omfattning beror på omständigheterna i varje enskilt fall. I det sammanhanget måste man även beakta oskyldighetspresumtionen som garanteras i människorättskonventionen. (T.ex. Tourancheau och July mot Frankrike 24.11.2005, Campos Damaso mot Portugal 24.4.2008 och Pinto Coelho mot Portugal 28.6.2011). Människorättsdomstolen har i sina avgöranden även fäst vikt vid huruvida de sekretessbelagda uppgifterna har refererats riktigt.

25. Människorättsdomstolen har konstaterat att inte heller privatlivet för den som är misstänkt för brott eller åtalad saknar betydelse, fastän personen i fråga tidigare skulle ha samarbetat med pressen (t.ex. Egeland m.fl. mot Norge 16.4.2009, punkt 62, och Eerikäinen m.fl. mot Finland 10.9.2009, punkt 66).

26. Beträffande det mål det nu är fråga om måste uppmärksamhet fästas vid människorättsdomstolens dom Yordanova och Toshev mot Bulgarien 2.10.2012 där det var fråga om en redaktör hade hållit sig inom gränserna för sitt ansvar i ett referat utifrån rättsövervakande myndigheters pressmeddelanden om en brottsundersökning som var i initialskedet. Fallet gällde anhållande av och brottsutredning år 1996 angående en före detta tjänsteman vid inrikesministeriet och myndigheten för brottsutredning i ett mål där utredningen gällde misstanke om att tjänstemannen hade begått ekonomiska brott i tjänsten och tillgripit och dolt dokument. Det var således fråga om ett ärende som hade stor betydelse i offentligheten. Människorättsdomstolen har i sitt avgörande för det första konstaterat att pressen normalt får lita på offentliga redogörelser och berätta om uppgifter som erhållits från dessa källor. Av redaktörens artiklar syntes att de påståenden som framgick av dem inte var redaktörens egna. Visserligen hade artiklarna enligt regeringens uppfattning en viss sensationslysten ton och ärendet hade förvrängts. Enligt människorättsdomstolen kan en redaktör dock i viss mån ta till överdrift och till och med provokation. Det är således inte väsentligt att i artiklarna eller deras rubriker har använts uttryck med vilka man önskat påkalla allmänhetens uppmärksamhet. Yordanova hade inte använt kränkande uttryck. Hon hade kunnat formulera uttalandena mer omsorgsfullt och föra fram att avsikten hade varit att beskriva de rättsövervakande myndigheternas konstateranden om en brottsutredning som var i ett tidigt skede. Genom uttrycken överskreds dock inte gränserna för ansvarsfull informationsförmedling. Yordanova hade tydligt meddelat att hon citerade de rättsövervakande myndigheterna och att uttalandena byggde på den brottsutredning som gjorts fram till dess. Människorättsdomstolen har i fallet ansett att det inte fanns tillräckliga skäl för ett ingrepp i yttrandefriheten och att det förelåg ett brott mot artikel 10 i människorättskonventionen. I domen har det inte varit fråga om att människorättskränkningen skulle ha bedömts utifrån oskyldighetspresumtionen.

27. Människorättsdomstolens praxis angående yttrandefriheten bygger på prövning i varje enskilt fall, vilket framgår av vissa avgöranden där det har varit fråga om fall där någon annan än en offentlig person har varit misstänkt för brott, varit åtalad eller blivit dömd (t.ex. Egeland m.fl. mot Norge 16.4.2009, A mot Norge 9.4.2009, White mot Sverige 19.9.2006, Eerikäinen m.fl. mot Finland 10.9.2009 samt Iltalehti och Karhuvaara mot Finland 6.4.2010).

Bedömning av saken i föreliggande mål

28. Så som det konstaterades ovan i punkt 10 måste man vid bedömningen av frågan om det i TV-nyheten om X och Y har framförts en sådan osann uppgift eller antydan som brottsrekvisitet för ärekränkning förutsätter fästa avseende särskilt vid den omständigheten att X och Y har varit misstänkta för brott. Bedömningen måste därför göras i huvudsak utifrån andra grunder än dem som har ansetts tillämpliga på nyhetsreportage om personer som har dömts för brott. X:s och Y:s skydd för heder och rykte och för privatlivet ska vägas mot redaktörernas skydd för yttrandefriheten och då ska de principer som framgår av människorättsdomstolens praxis tillmätas betydelse. Eftersom det har varit fråga om en nyhetssändning i TV får sättet att föra fram uppgifterna betydelse. Det intryck som TV-tittaren får av uppgifter som förs fram i en nyhet är t.ex. i jämförelse med en tidningsartikel vanligen beroende av att nyheten följs i snabbt tempo.

29. När det gäller grov ärekränkning är det fråga om huruvida det i nyhetsinslaget osant har antytts att X och Y har gjort sig skyldiga till ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott och om det i nyheten har framförts en osann uppgift eller antydan om att det på det bolags konton som var föremål för polisundersökning hade kommit tiotals miljoner euro och att pengarna inte hade bokförts samt att via bolaget hade omsatts stora mängder pengar med ursprung i Ryssland som skaffats på brottslig väg. När det gäller spridande av information som kränker privatlivet är det i sin tur fråga om huruvida uppgiften i nyhetsinslaget om polisens förundersökning mot X och Y är en sådan obehörigen framförd kränkande uppgift som avses i brottsrekvisitet.

30. Högsta domstolen konstaterar för det första att X och Y på det sätt som nämns i 9 punkten sedermera inte har ansetts skyldiga till något sådant brott som behandlades i nyhetsinslaget. Innehållet i nyheten har utifrån uppgifterna om brotten till sin natur varit så stämplande att det har varit ägnat att orsaka X och Y skada och lidande. I nyhetsinslaget har X:s namn flera gånger nämnts och en bild på henne visats och även Y har kunnat kännas igen. Å andra sidan måste man dock beakta att uppgifterna i nyhetsinslaget inte har gällt deras privatliv, utan har hänfört sig till deras verksamhet i ett företag.

31. Nyheten har förts fram i en riksomfattande TV-utsändning i det skedet när ärendet fanns hos åklagaren men åklagaren inte ännu hade avgjort om åtal i saken ska väckas eller ej. I den situationen har oskyldighetspresumtionen extra stor betydelse.

32. Av de uppgifter som framfördes i nyhetsinslaget och även av A:s och B:s utsagor i de lägre domstolarna framgår att A har fått sina uppgifter av sådana källor som har varit på det klara med förundersökningen och vad som framkommit i den. Uppgifterna har dock inte byggt t.ex. på polisens officiella pressmeddelanden om det inträffade. Av det förundersökningsprotokoll som lagts fram som bevis i målet framgår att X och Y har misstänkts ha begått det slags brott som man även berättat om i nyhetsinslaget. De framförda uppgifterna har således till den grad motsvarat de fakta som då var kända att de inte i sig kan anses vara oriktiga.

33. Förhållandet mellan yttrandefriheten och ärekränkningsbrottet måste härefter bedömas framför allt utifrån frågan om vilket intryck nyheten som helhet bedömd har på grund av det sätt på vilket den har publicerats.

34. Så som det konstaterades ovan har den tidpunkt då en nyhet förs fram särskilt stor betydelse för oskyldighetspresumtionen. Man ska också beakta att när sådana uppgifter framförs som kan leda till att någon blir igenkänd, måste man vara försiktig om det endast är fråga om misstanke om brott och ett beslut om åtal inte ens ännu har fattats. I föreliggande fall ska betydelse tillmätas om det i nyheten endast har berättats om uppgifter i samband med brottsmisstanken utan att ge ett intryck av att X och Y har gjort sig skyldiga till de nämnda gärningarna.

35. Högsta domstolen konstaterar att nyhetsinslaget hade inletts med ett uttalande att polisen har avslöjat ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott med anknytning till östhandeln. Denna uppgift om brott som konstaterats ha skett på detta sätt har genast kopplats till X, vars namn och bild också har förts fram i ett senare skede av nyhetsinslaget. Sättet att föra fram uppgiften har varit sådant att uppgiften har presenterats som ett faktum. Intrycket som uppstod att X gjort sig skyldig till brott har stärkts genom att hennes beskattningsuppgifter hade getts framträdande plats i reportaget. Framställningssättet tyder således även på att redaktören har önskat föra fram sin uppfattning om hur man i dessa fall borde förhålla sig till de uppgifter som erhållits om brottsmisstankarna. A:s förklaring i tingsrätten att uttrycket hade använts för att hon hade önskat göra nyhetsinslaget för vanliga finländare genom att använda ett folkligt språk står klart i strid med hur det använda uttrycket ska förstås i allmänt språkbruk. Även omnämnandet av det stora penningbelopp som utanför bokföringen hade kommit in på det företags konton som undersökningen gällde har framställts som ett faktum. I nyhetsinslaget har visserligen på flera ställen hänvisats till att det var fråga om misstanke om brott, men dessa hänvisningar har inte kunnat hindra det helhetsintryck som genom de betoningar som använts har uppstått genom att nyheten publicerats i en TV-sändning. Nyheten har som helhet bedömd gett ett oriktigt intryck av att det fanns faktagrundade skäl utifrån vilka X och Y kunde anses skyldiga till det brottsliga förfarande som nyheten handlade om.

36. I nyhetsinslaget har nämnts att X bestred att hon skulle ha gjort sig skyldig till brotten. Inslaget har också innehållit ett utdrag ur ett telefonsamtal mellan redaktören och X, som dock visar att hon inte har getts en faktisk möjlighet att ta ställning till de uppgifter som fördes fram i nyheten. Y har inte ens getts tillfälle att uttala sig om de uppgifter som framförts om honom. Nyheten har således inte i detta avseende varit rättvis.

37. A och B har åberopat att man i nyhetsinslaget hade behandlat en samhälleligt betydelsefull sak, med vilket de har avsett enskilda personers ekonomiska brottslighet i östhandeln, så som i handeln mellan Finland och Ryssland. Ett sådant tema har otvivelaktigt i princip ett allmänt intresse. En redaktör kan också behandla ett sådant tema rätt fritt, till och med genom att använda ett överdrivande och provocerande språkbruk. I detta fall har de uppgifter som förts fram i nyhetsinslaget dock inte kopplats till brottsligheten i samband med östhandeln på annat sätt än genom den korta hänvisningen i inledningen, som i detta avseende har varit otillräcklig för att påvisa den ovan nämnda avsikten. Tyngdpunkten i inslaget har legat på X som person och på att hon såsom skattedrottning kopplades till uppgifterna i nyheten. Även utan en sådan koppling hade det varit möjligt att föra fram det påstådda samhälleliga syftet med nyheten. X kan inte enbart för att hon tidigare förekommit i offentligheten som en person som enligt beskattningsuppgifterna fått stora förvärvsinkomster anses vara en sådan offentlig person vars skydd för privatlivet skulle vara begränsat på ett avgörande sätt.

38. Högsta domstolen konstaterar som sin sammanfattning att det i nyhetsinslaget med beaktande av det sätt på vilket det framförts har antytts att X:s och Y:s skuld till de brott som nämndes i nyheten var klarlagd. Genom detta slags antydan har oskyldighetspresumtionen kränkts så allvarligt att A och B inte kan få skydd för yttrandefriheten.

39. Högsta domstolen biträder hovrättens syn att under rådande förhållanden har offentliggörandet av uppgiften om förundersökningen varit ägnat att orsaka X och Y stor ekonomisk skada och stort lidande och att offentliggörandet inte har varit motiverat ens ur yttrandefrihetssynpunkt.

Bedömning av uppsåtet

40. A och B har när de publicerade de ovan nämnda uppgifterna varit medvetna om att uppgifterna har byggt enbart på brottsmisstankar under förundersökningsskedet. De måste även ha känt till att de i ett sådant skede av saken inte har haft rätt att i nyheten föra fram en sådan uppfattning att X och Y skulle ha gjort sig skyldiga till det i nyheten nämnda brottsliga förfarandet. De måste vidare ha känt till att den antydan som framfördes har varit kränkande och ägnad att orsaka X och Y ekonomisk skada och lidande. A och B måste också ha känt till att ett framförande av uppgiften om förundersökningen under de nämnda förhållandena har varit kränkande för X:s och Y:s privatliv och ägnat att orsaka dem skada och lidande.

Tillräknande av brotten

41. Av de nämnda skälen anser Högsta domstolen att det har blivit utrett att A och B i nyhetsinslaget osant har antytt att X och Y har gjort sig skyldiga till ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott. Denna antydan har preciserats genom en osann antydan om att det på X:s och Y:s företags konton har kommit in tiotals miljoner euro som inte har bokförts och att via bolaget har omsatts stora mängder brottsliga pengar med ursprung i Ryssland. Dessa kränkande antydningar har varit ägnade att orsaka X och Y skada och lidande.

42. Den osanna antydan har framförts genom ett massmedium. Antydan har med hänsyn till dess allvarliga natur orsakat X och Y stort lidande och särskilt kännbar skada. Ärekränkningen ska med beaktande av den stora offentlighet antydan har fått i den riksomfattande nyhetssändningen även bedömd som en helhet anses grov.

43. Av ovan nämnda skäl och även på de grunder som framgår av hovrättens dom anser Högsta domstolen att det har blivit utrett att A och B också beträffande uppgiften om förundersökningen har gjort sig skyldiga till i åtalet avsedd spridande av information som gäller privatlivet.

Straffpåföljder

44. Hovrätten har dömt A och B till ett bötesstraff på 50 dagsböter. Ett bötesstraff av den storleksordningen kan anses vara ett rättvist straff för de brott som har tillräknats dem. A och B har inte i sina överklaganden i Högsta domstolen befattat sig med straffets storlek. Enligt 6 kap. 7 § 3 punkten strafflagen kan som strafflindrande omständighet beaktas att en anmärkningsvärt lång tid har förflutit sedan brottet begicks. I föreliggande fall har förundersökningsåtgärder riktats mot A i medlet av maj 2006 och mot B i början av därpå följande juni månad. Behandlingen av saken har således pågått ungefär sju och ett halvt år. I fråga om brott av detta slag kan behandlingen av brottmålet anses ha dröjt så länge att dröjsmålet kan anses kränka partens rätt enligt 21 § 1 mom. grundlagen att få sin sak behandlad utan ogrundat dröjsmål samt rätten enligt artikel 6 i Europeiska människorättskonventionen till rättegång inom skälig tid. Av dessa skäl har A och B rätt till gottgörelse för att behandlingen av saken har dröjt oskäligt länge. Denna gottgörelse kan ske genom att de döms till ett lägre bötesstraff än det som hovrätten har ådömt. Högsta domstolen sätter därför ned de straff som de har ådömts genom att sänka bötesstraffet till 20 dagsböter.

Domslut

Hovrättens dom ändras så att de bötesstraff som A och B har ådömts sänks för vardera till 20 dagsböter.

Målet har avgjorts av justitieråden Kati Hidén, Kari Kitunen, Juha Häyhä (skiljaktig), Hannu Rajalahti (skiljaktig) och Timo Esko. Timo Ojala var föredragande (betänkande).

Föredragandens betänkande och de skiljaktiga ledamöternas yttranden

Referendarierådet Ojala: Betänkandet är likadant som punkterna 1–27 i Högsta domstolens avgörande. Därefter torde Högsta domstolen anföra följande.

Slutsatser beträffande ärekränkningen

Nyhetsinslaget i fråga har handlat om ett brottmål i det skede då åtalsprövning pågår. Vid bedömningen av en nyhet om en aktuell brottsmisstanke ska för det första tillmätas betydelse att presumtionen är att den misstänkte är oskyldig. Å andra sidan ska betydelse tillmätas även frågan om vilket slags brottsmisstanke det har varit fråga om och hur motiverat det bör anses vara att rapportera om den och på vilket sätt man har kunnat rapportera om den. Vid bedömningen av nyheten måste man således fästa uppmärksamhet i synnerhet vid frågan om på vilket sätt sakens behandlingsskede och läget vid nyhetssändningen framgår av nyheten samt vid det sätt på vilket rapporteringen om brottsmisstanken och den pågående behandlingen av saken har skett (se även HD 2011:101, punkt 24 och 25).

Oskyldighetspresumtionen för den som är misstänkt för brott hindrar inte nyhetsrapportering om brott redan under förundersökningsskedet. Oskyldighetspresumtionen kräver dock att man i rapporteringen måste beakta att behandlingen av den sak som undersöks är på hälft. Att saken är på hälft kan föras fram i nyheten på många olika sätt och domstolen bör inte befatta sig med hur detta förs fram eller hurdan journalistisk teknik man använder i nyhetsreferaten. Därför bör nyhetens innehåll och de uttryck som där har använts bedömas som en helhet. Med beaktande av pressens och andra massmediers roll kan man inte heller anse det motiverat att kräva att massmedierna skulle handla fullständigt objektivt. Överdrifter i nyhetsförmedling kan synas t.ex. i rubriceringen eller i andra sammanhang där man önskar fästa allmänhetens uppmärksamhet på en viss del av nyheten (Yordanova och Toshev mot Bulgarien 2.10.2012). Också därför är det väsentligt att vid bedömningen av om uppgifterna eller antydningarna har varit osanna fästa uppmärksamhet vid nyhetens innehåll i dess helhet.

Beträffande innehållet i nyheten torde Högsta domstolen konstatera att nyhetsinslaget har gällt ett ekonomiskt brott vars förundersökning var på hälft. Utifrån det som anförts i målet har X och Y varit misstänkta för brott när nyheten publicerades och nyheten har publicerats i det skede då saken har funnits hos åklagaren för åtalsprövning. X och Y har sedermera inte ansetts skyldiga till de brott som undersöktes. Utifrån förundersökningsprotokollet som lagts fram som skriftligt bevis hade polisen misstänkt att X och Y hade gjort sig skyldiga till ett förfarande i sin företagsverksamhet i stil med det som beskrevs i nyhetssändningen. Omnämnandet i början av nyheten om att polisen hade avslöjat ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott i anslutning till östhandeln är ett kraftigt uttalande och det anförs som ett slags faktabaserat konstaterande. Ett sådant enskilt överdrivet och delvis vilseledande uttryck torde dock inte anses betydelsefullt vid avgörandet av saken, utan bedömningen av nyhetsinslaget måste göras tillsammans med allt annat som har förts fram i inslaget. Genast i följande mening i nyheten berättas att det endast är fråga om en misstanke och i nästa mening berättar man om den misstänkta personens ståndpunkt, enligt vilken hon bestrider att hon skulle vara skyldig till brott. Därefter tas på flera ställen i nyhetsinslaget upp faktum att det är fråga om förundersökning som polisen utför och att polisen misstänker att de brott som utreds har begåtts.

I nyhetsinslaget anges tydligt i vilket skede behandlingen av saken är, dvs. att det är fråga om polisutredning och att saken är föremål för åtalsprövning. Dessa omständigheter som relaterats i nyheten torde anses visa att det i nyheten förs fram att saken är på hälft och att det inte påstås att misstankarna stämmer. Av nyheten får man inte efter en objektiv helhetsbedömning av dess innehåll en sådan uppfattning att X:s och Y:s skuld till de brott som undersöks skulle ha kunnat anses klarlagd utifrån det som anförts i nyhetsinslaget. Utifrån den utredning som lagts fram i målet kan även konstateras att man i nyhetsinslaget hade följt hur behandlingen av saken framskridit hos de olika myndigheterna och att nyhetsreferaten om de olika behandlingsskedena och om de beslut som fattats var sanningsenliga. Också till denna del har man handlat ansvarsfullt och oskyldighetspresumtionen har beaktats.

Utöver det ovan konstaterade torde Högsta domstolen uttala att man vid bedömningen av nyhetsinslaget bör fästa avseende även vid arten av det brott som nyheten gällde och bedöma om det ur den synvinkeln har varit befogat att skriva om en brottsutredning som är på hälft. I det ekonomiska brott nyheten handlade om har förundersökningen gällt överföringar av pengar till ett värde av tiotals miljoner ryska rubel. Den sak som har undersökts har till sin art och omfattning varit sådan att den är ägnad att väcka allmänt intresse och en nyhetsrapportering om en brottsmisstanke av detta slag är därför motiverad. Således måste man förhålla sig särskilt restriktivt till en begränsning av yttrandefriheten (Novaya Gazeta m.fl. mot Ryssland 28.3.2013). X:s och Y:s företagsverksamhet och innehållet i den hade behandlats i pressen även före nyhetsinslaget i fråga.

Högsta domstolen torde som sin slutsats konstatera att de enskilda uppgifter om vilka brott som har undersökts och för vilka X och Y har misstänkts inte är osanna. I nyhetsinslaget har X och Y:s ställning som misstänkta förts fram. Dessutom har genast i början av nyhetsinslaget nämnts att X bestrider att hon skulle ha gjort sig skyldig till brott. Även i slutet av nyheten nämns hennes bestridande. Redaktören har också haft kontakt med X när nyhetsinslaget gjordes. De uttryck som använts i nyheten hade kunnat formuleras även på ett annat sätt mindre provocerande, men som helhet bedömd kan man inte på goda grunder få ett sådant intryck av nyheten att X:s och Y:s skuld skulle vara säker eller att deras skuld till de nämnda brotten skulle ha framförts som ett faktum. Nyheten kränker således inte oskyldighetspresumtionen för X och Y. Av dessa skäl torde Högsta domstolen anse att innehållet i nyhetsinslaget inte på det sätt som avses i bestämmelsen om ärekränkning kan anses osant eller ens antydande och att X:s och Y:s heder således inte har kränkts på ett straffbart sätt.

Slutsats angående spridande av information som kränker privatlivet

Åtalet för spridande av information som kränker privatlivet bygger på att det i nyhetsinslaget har berättats om polisens förundersökning mot X och Y och att man på det sättet genom att samtidigt publicera X:s namn och en bild på henne samt en uppgift om Y:s privatliv hade kränkt deras privatliv.

Högsta domstolen torde konstatera att det i fråga om spridande av information som kränker privatlivet enligt 24 kap. 8 § strafflagen är väsentligt huruvida uppgiften om brottsmisstanken och förundersökningen har gällt något som hör till privatlivet. Ett brott eller förundersökningen av ett brott är på ovan konstaterat sätt inte en privat angelägenhet för den som gjort sig skyldig till eller misstänks för brottet. Även den som är föremål för förundersökning har rätt att leva i fred och en rapportering om pågående förundersökning gäller därför X:s och Y:s privatliv (HD 2005:136, punkt 10). I målet ska således härefter bedömas om publiceringen av uppgiften har skett obehörigen.

Högsta domstolen torde konstatera att frågan om det är tillåtet att avslöja namnet eller identiteten på en person som är misstänkt för brott beror på brottets art och annan offentlighet som saken har fått samt på gärningsmannens egen person och samhälleliga ställning samt på förhållandena angående dem som hör till den misstänktes näromgivning. Som det konstateras i Högsta domstolens avgörande HD 2005:136 (punkt 14) är det så att ju offentligare eller samhälleligt viktigare det sammanhang är i vilket brottet begås, desto större samhälleligt intresse och betydelse har även uppgiften om vem gärningsmannen är. Detta gäller i princip alla brott oberoende av deras allvarlighetsgrad.

Även enskilda brotts allvarlighetsgrad kan ha självständig betydelse vid bedömningen av om ett spridande av uppgiften har skett obehörigen på det sätt som avses i 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen. Allvarlig brottslighet uppfattas redan i sig som intressant ur allmän synpunkt och även som en samhälleligt viktig sak (HD 2005:136, punkt 15).

Högsta domstolen torde konstatera att nyhetsrapporteringen har gällt brottsmisstanke mot X:s och hennes mans bolag Z Ab. Misstanken har haft samband med X:s och Y:s näringsverksamhet, genom vilken X vid den tidpunkt nyheten publicerades hade blivit den kvinna i Finland som hade de högsta förvärvsinkomsterna. X:s och Y:s näringsverksamhet hade behandlats i pressen redan innan nyhetsinslaget i fråga. Saken har gällt misstanke om ett betydande ekonomiskt brott. I nyheten hade inte förts fram andra uppgifter om X:s och Y:s privatliv. Dessa omständigheter torde anses tala för en tolkning enligt vilken spridandet av informationen inte anses ha skett obehörigen.

I nyhetsinslaget hade en bild på X visats så att ett reportage som tidigare publicerats i en eftermiddagstidning hade visats där X hade gett en intervju och sin bild till tidningen. Att man fick bilden på X och publicerade den i TV-nyheten i fråga har således inte inneburit att X:s privatliv har störts, utan i nyhetsinslaget hade man använt sig av en bild som redan funnits i offentligheten i samband med en tidningsintervju. Således torde Högsta domstolen konstatera att inte heller publiceringen av bilden innehåller sådana drag som skulle motivera en tolkning enligt vilken spridandet av informationen kunde anses ha skett obehörigen.

Enligt utredningen i målet hade Y inte före publiceringen av nyheten i högre grad varit i offentligheten. Hans namn eller bild hade dock inte publicerats i nyheten. Av dessa skäl och i övrigt på de grunder som nämns i fråga om X torde Högsta domstolen anse att spridandet av informationen inte heller i fråga om Y har skett obehörigen.

Slutsats

Av ovan nämnda skäl torde Högsta domstolen förkasta åtalen mot A och B för grov ärekränkning och spridande av information som kränker privatlivet och frikänna dem från straffen.

Justitierådet Rajalahti: Jag godkänner föredragandens betänkande.

Såsom förpliktad att till följd av resultatet av omröstningen uttala mig om de straff som A och B ska dömas till meddelar jag att jag är enig med majoriteten.

Justitierådet Häyhä: Jag är enig med justitierådet Rajalahti.

Luganokonventionen
Rättegångsförfarandet – Huvudförhandling i hovrätten

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2012/244
Föredragning: 25.6.2013
Givet: 8.11.2013
Liggare: 2328

En ansökan om att en i Norge given tredskodom skulle förklaras verkställbar hade gjorts i Finland. Stämningsansökan hade delgetts svaranden genom ett vanligt brev under en adress som hade uppgetts till det norska företagsregistret. Svaranden invände att han inte hade fått del av ansökan, eftersom han före delgivningen hade flyttat från Norge till Finland, vilket även käranden hade känt till. Fråga om stämningsansökan hade delgetts svaranden på det sätt som förutsätts i artikel 27.2 i 1988 års Luganokonvention. Fråga även om huvudförhandling skulle hållas i hovrätten.

Luganokonventionen (16.9.1988) art 27.2
Luganokonventionen (16.9.1988) art 34
Luganokonventionen (16.9.1988) art 37
RB 27 kap 2 §
RB 27 kap 3 §

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Kemi-Torneås tingsrätts beslut 5.1.2011

A begärde med stöd av Luganokonventionen att en tredskodom mot B, meddelad 25.1.2005 av en norsk förlikningsnämnd i Tromsö, och en dom mot B, meddelad 1.12.2009 av Nord-Troms tingrett, skulle erkännas och förklaras verkställbara i Finland.

Tingsrätten konstaterade att kopior av domarna, på vilka det fanns anteckningar om laga kraft och verkställbarhet i Norge, hade bifogats ansökan som utredning om domarnas äkthet. Domarna hade delgivits på det sätt som framgick av bilagorna till ansökan.

Den första av de domar som ansökan gällde hade meddelats mot utebliven part. Till ansökan hade inte fogats något dokument som skulle utvisa att stämning eller någon motsvarande handling skulle ha delgivits den uteblivna parten. Tingsrätten ansåg dock att saken var tillräckligt utredd och befriade A från skyldigheten att lämna in en handling, eftersom ett uttalande om delgivningen av stämningen fanns i själva domen. Utifrån de inlämnade dokumenten fanns det inte orsak att misstänka att delgivningsåtgärderna inte skulle ha varit giltiga enligt lagen i Norge eller att delgivningen inte skulle ha skett i så god tid att svaranden hade haft tid att förbereda ett bemötande i saken.

Tingsrätten erkände domarna och fastställde att de var verkställbara i Finland.

Saken har avgjorts av notarie Johanna Ylianunti.

Rovaniemi hovrätts beslut 31.1.2012

B överklagade till hovrätten och yrkade att tingsrättens beslut skulle upphävas på den grunden att B inte hade fått kännedom om rättegången i Norge och således inte hade kunnat försvara sig i saken. Dessutom hade A:s käromål varit ogrundat. Erkännandet av domarna stred mot Finlands rättsordning. B begärde att hovrätten skulle hålla huvudförhandling i målet.

Hovrätten konstaterade först att det på grund av bestämmelserna i artikel 34 i 1988 års Luganokonvention inte var möjligt att pröva B:s påstående att A:s käromål var ogrundat därför att B:s firma inte skulle ha fått betalning för byggnadsarbetena.

Enligt artikel 27.2 i 1988 års Luganokonvention erkändes inte en dom given i en annan konventionsstat, om det var en tredskodom och svaranden inte på rätt sätt hade delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräcklig tid för att kunna förbereda sitt svaromål. Enligt andra stycket i artikel 34 fick ansökan om verkställighet av en dom avslås på den nämnda grunden. Domstolen måste för det första kontrollera om delgivning hade skett på rätt sätt, dvs. enligt lagen i domsstaten, och för det andra om det hade funnits tillräckligt med tid att förbereda svaromålet.

Förlikningsnämnden i Tromsö hade 14.12.2004 skickat käromålet till B och en begäran om svar till den adress i Norge som registrerats för B:s firma. Eftersom B hade underlåtit att svara inom utsatt tid, dvs. senast 12.1.2005, hade förlikningsnämnden 25.1.2005 meddelat tredskodom i saken. Domen hade sänts till B i ett slutet kuvert på vilken det stod att brevet skulle returneras till avsändaren om mottagaren inte bodde på den angivna adressen. På domen hade antecknats att den hade delgivits 3.2.2005. Av de omständigheter som framgick i saken kunde man inte sluta sig till att delgivningsåtgärderna inte hade varit giltiga enligt norsk lag. Hovrätten ansåg att delgivningen av stämningsansökan och tredskodomen hade skett i riktig ordning.

Vid bedömningen av frågan om tiden för att förbereda sig hade varit tillräcklig skulle man granska åtgärderna för att delge B käromålet mot B och dennes firma. Vid tiden för delgivningen hade B enligt det finska befolkningsdatasystemet haft adress endast i Finland. Enligt det norska företagsdatasystemet hade B:s firma även haft en adress, till vilken delgivningarna hade sänts. Enligt Nord-Troms tingrett hade B erkänt att han hade bott i Tromsö när domen meddelades och att han fram till 12.4.2005 hade arbetat i ett företag vars delägare han varit och som hade haft samma adress som hans firma.

Med beaktande av de ovan nämnda omständigheterna ansåg hovrätten att B måste ha blivit medveten om de rättsliga åtgärderna mot honom. Den tid på fyra veckor som B hade haft var tillräcklig för att kunna förbereda svaromål.

Med beaktande av att delgivningen hade sänts till B:s firmas giltiga adress i företagsdatasystemet ansåg hovrätten att det inte behövdes ytterligare bivisning om B:s faktiska adress och hemvist. Hovrätten avslog därför B:s begäran om att huvudförhandling skulle hållas.

Hovrätten ändrade inte tingsrättens beslut.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Erkki Nenonen, Maarit Tukiainen och Anu Mäki.

Överklagande i Högsta domstolen

B beviljades besvärstillstånd. I sitt överklagande yrkade han att hovrättens beslut skulle upphävas och att ansökan om erkännande och verkställbarhet av den utländska domen skulle förkastas eller att målet skulle återförvisas till hovrätten som skulle hålla huvudförhandling.

A bemötte överklagandet och yrkade att det skulle förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Frågeställningen

1. Tromsö förlikningsnämnd har 25.1.2005 genom en tredskodom ålagt B som firmainnehavare att till A och C betala en skuld på 663 934,80 norska kronor och rättegångskostnader 13 500 norska kronor jämte ränta. Nord-Troms tingrett har genom en dom meddelad 1.12.2009 avslagit B:s begäran om att tredskodomen skulle behandlas på nytt och ålagt B att betala 10 400 norska kronor till A och C för rättegångskostnader plus 2 600 kronor i mervärdesskatt.

2. A har begärt att domarna ska förklaras verkställbara i Finland. Kemi-Torneå tingsrätt har genom sitt beslut 5.1.2011 med stöd av den i Lugano den 16 september 1988 ingångna konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (1988 års Luganokonvention) fastställt att domarna är verkställbara i Finland.

3. B har överklagat till Rovaniemi hovrätt och påstått att domarna inte kunde förklaras verkställbara, eftersom han inte på ett riktigt sätt hade fått del av ansökan om stämning till rättegången så att han skulle ha haft tillräckligt med tid att förbereda sitt försvar i rättegången. Erkännandet stred även mot grunderna för Finlands rättsordning, eftersom stämningsansökan inte hade delgetts honom så att han hade kunnat försvara sig i saken. Inte heller delgivningen av tredskodomen mot B hade skett på rätt sätt. Han hade inte fått kännedom om tredskodomen före år 2009, då saken inte längre hade tagits upp till ny behandling. Dessutom byggde tredskodomen på fullständigt ogrundade krav. B har begärt att huvudförhandling ska hållas för mottagande av personbevisning angående de förhållanden och omständigheter som påverkar bedömningen av frågan om delgivningen har skett på rätt sätt.

4. Hovrätten har avslagit B:s begäran om att huvudförhandling ska hållas, eftersom det var obehövligt att ta emot den bevisning B erbjöd, och fastställt tingsrättens beslut.

5. I Högsta domstolen är det fråga om det av de skäl som B anfört finns hinder mot att förklara att de i Norge meddelade domarna får verkställas. Om det utifrån det skriftliga materialet i målet inte finns något hinder, måste man avgöra om hovrätten borde ha hållit huvudförhandling för att ta emot den bevisning B har erbjudit.

Grunder enligt 1988 års Luganokonvention att vägra erkänna

6. Enligt artikel 27.1 i 1988 års Luganokonvention ska en dom inte erkännas, om ett erkännande skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den stat där domen görs gällande. Enligt punkt 2 i artikeln ska en dom inte heller erkännas, om domen meddelats mot en utebliven svarande och svaranden inte på rätt sätt har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräcklig tid för att kunna förbereda sitt svaromål. Enligt andra stycket i artikel 34 kan ansökningen avslås bl.a. på dessa grunder. Enligt tredje stycket i den sistnämnda artikeln liksom även enligt artikel 29 får den utländska domen aldrig omprövas i sak.

7. Luganokonventionen av år 1988 som ska tillämpas i detta mål har ersatts av en år 2007 i Lugano ingången konvention som trädde i kraft 1.1.2010 och som i stor omfattning innehållar liknande bestämmelser om förutsättningarna för erkännande och verkställighet av utländska domar samt om förfarandet när de förklaras verkställbara.

Påståendet att domarna strider mot grunderna för Finlands rättsordning

8. B har påstått att erkännandet av domarna stred mot grunderna för Finlands rättsordning, eftersom han inte hade delgivits stämningsansökan och tredskodomen så att han skulle ha kunnat försvara sig i saken. På det sätt som ovan konstaterades innehåller 1988 års Luganokonvention en uttrycklig grund angående detta för att vägra erkänna, vilken B har åberopat. Då frågan om huruvida delgivningen har varit tillräcklig ska bedömas enligt enhetlig tolkningspraxis utifrån specialbestämmelsen i artikel 27.2, kan bedömningen inte grunda sig på frågan om delgivningssättet har stått i strid med grunderna för den nationella rättsordningen.

9. B har också påstått att erkännandet av domarna stred mot grunderna för Finlands rättsordning eftersom yrkandena i käromålet var ogrundade. På det sätt som konstaterades ovan får enligt 1988 års Luganokonvention den utländska domen aldrig omprövas i sak. Grunden för B:s påstående kan således inte i detta sammanhang prövas och verkställighet av domarna kan därför inte heller förvägras med åberopande av att de skulle strida mot grunderna för Finlands rättsordning.

Påståendet om delgivningen

10. Så som det även framgår av förarbetena till lagen (612/1993) om godkännande av 1988 års Luganokonvention (RP 177/1992 rd s. 37) ska domstolen i verkställighetsstaten när den prövar hinder enligt artikel 27.2 i konventionen självständigt klarlägga om delgivningen av stämningsansökan har skett på rätt sätt, dvs. enligt tillämpliga regler i domstolsstaten, och om delgivningen har skett i så god tid att det i det enskilda fallet i fråga har funnits tillräckligt tid för att ordna försvaret.

11. Enligt protokollet om en enhetlig tolkning av 1988 års Luganokonvention och tillhörande förklaringar är strävan att uppnå en så enhetlig tolkning som möjligt av konventionens bestämmelser och av Brysselkonventionen av den 27 september 1968 (konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, som har ersatts av rådets förordning (EG) 44/2001). EG-domstolen har beträffande artikel 27 i Brysselkonventionen, som motsvarar artikel 27.2 i 1988 års Luganokonvention, konstaterat att verkställighetsstaten måste fästa uppmärksamhet vid om någon exceptionell omständighet i det enskilda fallet medför att man inte kan anse att tiden för att förbereda svaromålet skulle räknas från en i sig behörigen verkställd delgivning (mål C-166/80, Klomps, dom 16.6.1981, Vol. s. 1593). En sådan situation kan uppkomma t.ex. när delgivning har skett på något annat sätt än personligen. Att käranden känner till svarandens nya adress kan beaktas även då den nya adressuppgiften har erhållits efter en i domsstaten tillåten mellanhandsdelgivning (mål C-49/84, Debaecker och Plouvier, dom 11.6.1985, Vol. s. 1779). Enligt den först nämnda domen (C-166/80) ska 2 punkten i artikeln tillämpas även då svaranden genom återvinningstalan har yrkat att en tredskodom mot honom ska upphävas men domstolen i domsstaten har avslagit yrkandet på den grunden att tiden för väckande av återvinningstalan har löpt ut.

12. Den stämningsansökan som ledde till tredskodomen har delgetts B genom ett vanligt brev på den adress han meddelat företagsregistret i Norge. Tredskodomen har sänts till honom på samma sätt. Utifrån utredningen i målet kan man sluta sig till att delgivningen har skett i enlighet med den domstolslag (domstollov) och föreskrift om delgivning med posten (forskrift om postforkynning) som då gällde i Norge.

13. Förlikningsnämnden har 14.12.2004 sänt stämningsansökan till B:s firmas adress enligt företagsregistret. Tidsfristen för bemötande var 12.1.2005. Enligt besvärsanvisningen i tredskodomen kunde domen överklagas eller ansökan angående den förnyas inom en månad efter delfåendet av domen. Domen ansågs ha delgivits 3.2.2005. Under normala omständigheter kan sådana tider anses tillräckliga för att svaranden ska kunna bemöta ansökan och överklaga domen på ett adekvat sätt. Enligt denna bedömning skulle det inte enligt artikel 27.2 i 1988 års Luganokonvention finnas hinder mot verkställighet i Finland.

14. B har emellertid påstått att han inte i verkligheten har fått kännedom om stämningsansökan eller om domen, eftersom han redan innan stämningsansökan delgavs hade blivit sjuk och flyttat tillbaka till Finland och hans firma inte längre fungerade som adress. A hade också varit medveten om att B insjuknat och flyttat till Finland och att näringsverksamheten i Norge hade upphört.

15. Delgivningarna har inte skett B personligen. B:s påståenden om hur hans eget hälsotillstånd hade påverkat hans näringsverksamhet och boende kan, om A också hade varit medveten om detta, ge anledning att på ett annat sätt bedöma om tiden för bemötande och ändringssökande kan anses ha varit tillräcklig i detta fall.

16. A har i hovrätten bestridit B:s påståenden om att han hade avslutat näringsverksamheten och flyttat. A har förnekat att han skulle ha känt till det som B påstått. B har i hovrätten erbjudit bevisning om dessa omständigheter så att han själv skulle höras i bevisningssyfte och att en av B utsedd person skulle höras som vittne.

Huvudförhandling i hovrätten

17. Enligt första stycket i artikel 34 i Luganokonventionen ska den domstol som prövar ansökan om verkställighet avgöra frågan snarast och inte ge motparten tillfälle att yttra sig över ansökan. Enligt artikel 37.1 ska ansökan om ändring dock föras enligt de bestämmelser som gäller för kontradiktorisk rättegång. Således kan ansökan bestridas och eventuell utredning läggas fram först i besvärsinstansen, dvs. i Finland i hovrätten.

18. Av 3 § 2 mom. förordningen om ikraftträdande av Luganokonventionen och därtill hörande protokoll (613/1993) framgår att man vid behandlingen av en ansökan om verkställighet av en utländsk dom ska tillämpa bestämmelserna om behandling av ansökningsärenden, om inte något annat föreskrivs i konventionen.

19. Som det framgår av punkt 17 är det först i hovrätten som behandlingen bygger på den kontradiktoriska principen. Behandlingen i hovrätten jämställs därför när det gäller förfarandet närmast med tvistemål i första instans. Enligt 27 kap. 2 § rättegångsbalken ska hovrätten i mål som den behandlar i första instans hålla huvudförhandling, om det är nödvändigt för att höra parter, vittnen eller sakkunniga eller för att målet i övrigt ska kunna utredas, och enligt huvudregeln i kapitlets 3 § även när en part i ett tvistemål har krävt det.

20. De omständigheter som B åberopat kan på ovan konstaterat sätt ha betydelse vid bedömningen av frågan om stämningsansökan och tredskodomen har delgetts B i så god tid att han har kunnat förbereda svaromålet eller åtminstone söka återvinning i saken. B har i hovrätten yrkat att huvudförhandling ska hållas. Hovrätten borde ha hållit huvudförhandling.

21. Nord-Troms tingretts dom bygger på B:s begäran om ny behandling av en tredskodom. Begäran har avslagits eftersom tredskodomen enligt tingsrätten hade vunnit laga kraft 3.6.2005, dvs. en månad efter det B med posten ansågs ha fått del av tredskodomen. Eftersom de frågor som gäller delgivningen av tredskodomen är desamma som de som avses ovan i punkt 20, är det inte längre i detta skede möjligt att ge ett separat yttrande om verkställigheten av tingsrättens dom.

Den fortsatta behandlingen av målet

22. Målet återförvisas till hovrätten som ska hålla huvudförhandling.

Förbud mot verkställighet

23. B har 27.12.2012 begärt att verkställighet av hovrättens beslut ska förbjudas eller avbrytas och att redan genomförd verkställighet återtas. Högsta domstolen har 10.1.2013 bestämt att begäran inte bifalls.

24. Enligt artikel 39 i 1988 års Luganokonvention får, så länge den i artikel 36 angivna fristen för att söka ändring ännu inte har löpt ut och intill dess att beslut meddelats med anledning av att ändring sökts, inga andra åtgärder för verkställighet än säkerhetsåtgärder vidtas mot gäldenärens egendom. Med hänsyn till detta ska, när hovrättens beslut nu upphävs, eventuella utsökningsåtgärder mot B återtas.

Domslut

Hovrättens beslut upphävs. Målet återförvisas till Rovaniemi hovrätt som på eget initiativ utan dröjsmål ska ta upp saken till ny behandling och med beaktande av skälen till återförvisningen däri lagligen förfara.

Målet har avgjorts av justitieråden Liisa Mansikkamäki, Pertti Välimäki, Pasi Aarnio, Soile Poutiainen och Marjut Jokela. Heli Sankari var föredragande.

Ärekränkning
Yttrandefrihet

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2010/1052
Föredragning: 20.9.2011
Givet: 23.9.2013
Liggare: 1999

I en artikel publicerad 30.3.2006 i tidningen ”7 päivää” hade behandlats ett misstänkt brott mot liv riktat mot tre personer. I artikeln konstaterades att en 29-årig man från Helsingfors var misstänkt för gärningarna. I artikeln som publicerades medan förundersökningen pågick hade inte nämnts den misstänktes namn, men en bild på honom där ansiktet var delvis övertäckt hade publicerats. Rubriken på tidningsartikeln var: ”Bekant om den misstänkte seriemördaren: Han är en inställsam äckelpotta!” (översatt här). I artikeln hade också behandlats den misstänktes förhållande till dem som dödats, vad han arbetat med och hans ekonomiska ställning. Av de skäl som närmare framgår av avgörandet ansåg Högsta domstolen att uppgifterna i artikeln inte var felaktiga och att artikeln inte hade gett en oriktig bild av att det hade varit fråga om ett brott som redan blivit utrett. Inte heller uttrycket i tidningsartikelns rubrik ansågs, med beaktande av artikelns saksammanhang och uttryckets formulering samt omständigheterna i övrigt, ha varit förnedrande. Åtalet för ärekränkning förkastades.

Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 8 art och 10 art
SL 24 kap 9 § 1 mom
SL 24 kap 9 § 2 mom

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Helsingfors tingsrätts dom 26.2.2008

Tillräknande

Tingsrätten ansåg utifrån åklagarens åtal att det var utrett att A och B, av vilka B var redaktör för tidningen ”7 päivää” som gavs ut av förlaget Aller Julkaisut Oy och A ansvarig redaktör för den, hade framfört en osann uppgift eller antydan om X så att gärningen hade varit ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom för missaktning samt på annat sätt förnedrat honom, då B i det nummer av tidningen som kom ut 30.3.2006 hade skrivit en artikel om att X misstänktes för tre brott mot liv och då A hade godkänt artikeln för publicering.

I tidningsartikeln hade osant berättats att X hade varit de tre brottsoffrens älskare, att han för det mesta hade varit arbetslös och att han hade skulder upp till flera tiotal tusen euro. Dessutom hade hans karaktär beskrivits med förnedrande uttryck i rubriken.

Det var möjligt att känna igen X utifrån ett fotografi som publicerades i samband med artikeln, där hans ögon visserligen varit täckta, och utifrån andra uppgifter som nämndes i artikeln.

Fastän det hade varit fråga om en nyhet om mycket allvarliga brottsmisstankar, hade det varit orättmätigt att framföra de osanna uppgifterna och antydningarna och att på annat sätt förnedra X. Tingsrätten ansåg att A och B hade gjort sig skyldiga till ärekränkning.

Tingsrättens motiveringar

Tingsrätten konstaterade i motiveringen till avgörandet att nyheter om brott måste vara exakta. Särskild uppmärksamhet måste fästas vid oskyldighetspresumtionen, om en nyhet publiceras före rättegången. Enligt utredningen i målet hade påståendet i artikeln om att X för det mesta varit arbetslös inte hållit streck. Även påståendet om att alla de tre döda männen hade varit X:s älskare, hade visat sig vara oriktigt. X skuld som utsöktes var i mars 2006 mindre än 20 000 euro. Skulden hade i artikeln vilseledande beskrivits som tiotals tusen euro.

B hade skrivit artikeln och A hade läst den och godkänt den för publicering med osanna och kränkande uppgifter. A och B hade inte försökt kontrollera uppgifternas riktighet och de kunde inte heller annars anses ha haft tillräckliga skäl för att tro att de var sanna. A och B hade uppsåtligen framfört en osann uppgift och antydan om X samt på annat sätt förnedrat honom.

Tingsrätten konstaterade att artikeln innehöll ett fotografi på X i profil med ögonen övertäckta samt uppgift om X:s hemadress. X:s ålder hade nämnts liksom att han bodde i norra Helsingfors. Dessutom beskrevs i artikeln olika skeden i X:s liv. Utifrån uppgifterna i artikeln kunde X kännas igen av sin närmaste krets och till följd av tidningens omfattande upplaga även av en vidare krets. För själva brottsreportaget hade det varit onödigt att publicera fotografiet och hemadressen.

Beträffande frågan om hur kränkande påståendena hade varit konstaterade tingsrätten att man när det gäller publicering av ett brottsreportage måste vara särskilt försiktig så att det som skrivs inte kränker den misstänktes rättsskydd och oskyldighetspresumtionen. Uppgifterna som publicerats i artikeln i ”7 päivää” var med beaktande av artikeln som helhet och nyhetsvärdet endast i ringa mån oriktiga. Att brottsmisstanken mot X kommit ut i offentligheten hade berott på polisens informering, men polisens information hade inte innehållit de uppgifter som nu visat sig vara osanna. De osanna uppgifterna var till sin natur sådana att de var ägnade att orsaka X lidande och utsätta honom för missaktning, i synnerhet eftersom uppgifterna hade publicerats under rubriken ”Hän on mielistelevä limanuljaska” (övers. ”Han är en inställsam äckelpotta”). Det förnedrande uttrycket hade nämnts i rubriken och gjorts tillgängligt för ett stort antal människor. Det yttrande för att beskriva X:s karaktär som tagits in i rubriken var skällsord och gav en ytterst negativ och partisk bedömning av X:s karaktär. Tingsrätten ansåg att detta slags rubricering av ett brottsreportage var särskilt klandervärt, eftersom nyheten hade publicerats i förundersökningsskedet utan att X hade haft möjlighet att kommentera kritiken av hans karaktär.

Slutsats

Tingsrätten dömde A och B för ärekränkning till ett bötesstraff. A och B samt Aller Julkaisut Oy förpliktades att betala ersättning till X för lidande.

Målet har avgjorts av tingsdomare Jenni Ojanperä och nämndemännen.

Helsingfors hovrätts dom 11.11.2009

A, B och Aller Julkaisut Oy överklagade till hovrätten och yrkade att åtalet samt ersättningsyrkandet skulle förkastas.

Hovrätten konstaterade att uppgifterna i artikeln hade varit osanna och vilseledande på det sätt som tingsrätten hade nämnt. De var inte sådana att ett framförande av dem i sig hade varit ägnade att orsaka X skada eller lidande eller utsätta honom för missaktning. Artikeln hade dock kommit ut vid en tidpunkt när X under förundersökning hade varit misstänkt för allvarliga brott. I ett sådant skede var det för att säkerställa rättvis rättegång viktigt att massmediernas referat var exakta och sanningsenliga. I det avseendet hade de osanna uppgifterna framförts i samband med artikeln om de misstänkta brotten på ett sådant sätt att de hade varit ägnade att orsaka X lidande och utsätta honom för missaktning. Det uttryck som använts i artikelns rubrik och text hade varit förnedrande för X.

I artikeln hade funnits en bild på det hus där det, enligt vad X berättat, fanns en lägenhet som ägdes av hans livspartner och där X var skriven. De hade vistats i bostaden när de var i Helsingfors. Bilden ökade således inte möjligheterna att känna igen X.

I artikeln hade också funnits en bild på X själv. Utifrån den bilden hade X kunnat kännas igen åtminstone av hans närmaste krets samt av dem som samtidigt med honom var i fängelse.

Hovrätten ändrade inte tingsrättens domslut.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Iiro Kartano, Markus Nikolainen och Eija Multimäki.

Överklagande i Högsta domstolen

A, B och Aller Julkaisut Oy beviljades besvärstillstånd.

I överklagandet yrkade A, B och Aller Julkaisut följande: A och B yrkade att åtalet skulle förkastas och att de skulle befrias från ersättningsskyldighet. Aller Julkaisut Oy yrkade att det skulle befrias från ersättningsskyldighet.

Allmänna åklagaren yrkade i sitt bemötande att överklagandet skulle förkastas.

X yrkade i sitt bemötande att överklagandet skulle avslås.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Frågeställningen

1. Hovrätten har liksom tingsrätten yttrat att det i målet har blivit utrett att A och B, av vilka B var redaktör för tidningen ”7 päivää” som gavs ut av förlaget Aller Julkaisut Oy (numera Aller Media Oy) och A dess ansvariga redaktör, hade framfört osanna och vilseledande uppgifter om X i det nummer av tidningen som kom ut 30.3.2006 i en artikel som B hade skrivit och A godkänt för publicering. Artikeln handlade om att X misstänktes för tre brott mot liv. I artikeln hade osant sagts att X var älskare till de tre offren för brottet, att han för det mesta varit arbetslös och att han hade flera tiotals tusen euro i skulder.

2. Hovrätten har anfört att de ifrågavarande delvis osanna uppgifterna inte har varit sådana att ett framförande av dem i sig skulle ha varit ägnat att orsaka X skada eller lidande eller utsätta honom för missaktning. När artikeln kom ut hade X dock varit misstänkt för allvarliga brott. I ett sådant skede var det för att säkerställa rättvis rättegång viktigt att massmediernas referat var exakta och sanningsenliga. I det avseendet hade de osanna uppgifter som framförts i samband med artikeln om de misstänkta brotten varit ägnade att orsaka X lidande och utsätta honom för missaktning. Även genom det uttryck som använts i artikelns rubrik och text hade X förnedrats. Hovrätten har ansett att A och B har gjort sig skyldiga till ärekränkning.

3. I Högsta domstolen är det för det första fråga om de av hovrätten nämnda påståenden som framförts i artikeln i fråga var osanna och om det uttryck som använts i artikeln var förnedrande. Är svaret på dessa frågor positivt, blir det fråga om författandet och publiceringen av artikeln ska bestraffas som ärekränkning.

Bestämmelserna om ärekränkning

4. Enligt 12 § grundlagen har var och en yttrandefrihet. Till yttrandefriheten hör rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. På motsvarande sätt har var och en yttrandefrihet enligt art 10.1 i Europarådets konvention om mänskliga rättigheter (människorättskonventionen).

5. Privatlivet skyddas i 10 § grundlagen, enligt vars 1 mom. vars och ens privatliv, heder och hemfrid är tryggade. Enligt artikel 8.1 i människorättskonventionen har envar rätt att åtnjuta respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. I Europeiska människorättsdomstolens (människorättsdomstolen) praxis har artikel 8.1 ansetts ge skydd även för rykte och ära (Se t.ex. avgörandet Cumpana och Mazare mot Rumänien 17.12.2004, punkt 91).

6. Skyddet av yttrandefriheten å ena sidan och skyddet av ära å andra sidan kan i konfliktsituationer kräva att man definierar en skälig balans mellan dem. Utövande av yttrandefrihet kan begränsas endast genom lag och i allmänhet är yttranden som kränker någon annans rykte och ära straffbara enligt lag. Å andra sidan måste man vid tolkningen av straffbestämmelserna om ärekränkning beakta även skyddet för yttrandefriheten, så som det konstaterats t.ex. i punkt 5 i Högsta domstolens avgörande HD 2009:3.

7. Ärekränkning är straffbart enligt 24 kap. 9 § strafflagen. Enligt paragrafens 1 mom. ska den dömas till böter för ärekränkning som 1) framför en osann uppgift eller antydan om någon så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning, eller 2) på något annat än i 1 punkten avsett sätt förnedrar någon. Enligt paragrafens 3 mom. ska som ärekränkning enligt 1 mom. 2 punkten inte anses kritik som riktar sig mot någons förfarande inom politiken, näringslivet, i en offentlig tjänst eller ett offentligt uppdrag eller inom vetenskap, konst eller med dessa jämförbar offentligt verksamhet och som inte tydligt överskrider det som kan anses som godtagbart.

8. Ära hör till det skydd för privatlivet som föreskrivs i grundlagen och människorättskonventionen. Därför kan man vid bedömningen av skyddet för en brottsmisstänkt persons ära finna stöd i den praxis som tillämpats vid bedömning av skyddet för privatlivet för personer som gjort sig skyldiga till brott. Europeiska människorättsdomstolen har såsom uppenbart ogrundad avvisat en ansökan angående Högsta domstolens avgörande på förstärkt avdelning HD 2005:136 (Lappalainen mot Finland 20.1.2009). I målet var det fråga om att i en tidning hade publicerats namnet på en person som hade gjort sig skyldig till misshandel, frihetsberövande och utsättande. Personen i fråga hade dömts till ett fängelsestraff på ett år och en månad. Högsta domstolen ansåg att publiceringen av namnet på en person som dömts för brott inte var en sådan straffbar gärning som kränkte dennes privatliv, för vilken skadestånd skulle kunna dömas ut.

9. I motiveringen till högsta domstolens avgörande HD 2005:136 konstateras att ett brott inte är den skyldiges ensak. Rätten att leva i fred, vilken omfattas av rätten till privatliv, tillkommer dock i princip även den som har dömts för ett brott (punkt 10). I avgörandet konstateras vidare att röjande i massmedier av en gärningsmans namn eller identitet utan dennes lov alltid innebär något slags ingrepp i personens privatliv i den mening som avses i 10 § 1 mom. grundlagen (punkt 12).

10. Å andra sidan kan det angående ett brott, en gärningsman och förhållandena i sin helhet finnas omständigheter som talar för att allmänheten bör ha rätt att få veta gärningsmannens namn och identitet (HD 2005:136, punkt 12). I motiveringen till avgörandet hänvisas till människorättsdomstolens avgörande von Hannover mot Tyskland 24.6.2004 och konstaterats att man måste särskilja mellan å ena sidan de fall där det främjar den allmänna debatten om allmänt intressanta och viktiga frågor att informationen lämnas ut och å andra sidan de fall där röjande av information som rör privatlivet endast skulle syfta till att tillfredsställa en viss läsarkrets nyfikenhet (se även människorättsdomstolens dom Standard Verlags GmbH mot Österrike 4.6.2009, punkt 52).

11. Bedömningen påverkas av brottets art och rättegångens natur samt annan offentlighet som saken har fått, liksom även av gärningsmannens person och samhälleliga ställning samt förhållandena i hans näromgivning (HD 2005:136, punkt 13). Ju mer offentligt och samhälleligt viktigt sammanhanget är där brottet begås, desto större är det samhälleliga intresset och betydelsen även av information om gärningsmannens person (HD 2005:136, punkt 14 och människorättsdomstolens dom Selistö mot Finland 16.11.2004, punkt 51).

12. Av det nämna avgörandet HD 2005:136 framgår vidare (punkt 19) att man vid bedömningen av frågan om det är tillåtet att avslöja en gärningsmans namn eller identitet ska fästa uppmärksamhet inte bara vid tidningsartikelns innehåll och budskap utan också vid den allmänna tonen i den samt vid rubriceringen och bildsättningen. Tröskeln för kränkning av privatlivet överskrids mer sannolikt, om det i samband med att gärningsmannens namn eller identitet röjs görs andra avslöjanden om sådant som hör till privatlivet eller om hela artikeln med tillhörande bilder anses ha präglats av en sådan osaklig ”trakasserade stämning” som människorättsdomstolen konstaterade t.ex. i domen von Hannover mot Tyskland 24.6.2004. På motsvarande sätt konstaterade människorättsdomstolen i domen Tammer mot Estland 6.2.2001 (punkt 65 – 67) att det i en artikel använda omdömena som var klädda i en kränkande språkdräkt inte hade varit nödvändiga för att uttrycka åsikterna.

13. I 24 kap. 9 § 1 mom. 1 punkten strafflagen, som refererades ovan, är det fråga om en osann uppgift eller om en antydan som hänför sig till uppgiften. I punkt 2 i momentet är det i sin tur fråga om andra slags förnedrande uttalanden, som kan vara antingen ett uttalande som bygger på fakta eller en värdering i vilket fall det inte är meningsfullt att tala om uttalandets sanningshalt. Denna indelning motsvarar indelningen i Europeiska människorättsdomstolens praxis i å ena sidan konstateranden av fakta och å andra sidan värdeladdade omdömen. T.ex. i människorättsdomstolens stora kammares avgörande Cumpana och Mazare mot Rumänien 17.12.2004, som nämndes ovan i punkt 5, har konstaterats att existensen av fakta kan visas, men att sanningshalten av värdeladdade omdömen inte kan ledas i bevis (punkt 98).

14. I fråga om faktapåståenden har människorättsdomstolen i sina avgöranden om publicering av brottsreportage, i synnerhet i avgörandena om ärekränkning, betonat vilket slags utredning påståendena har grundat sig på. Det sätt på vilket påståendena förs fram har särskild betydelse när uppgifterna framförs innan förundersökning har inletts eller saken har avgjorts av domstolen. I människorättsdomstolens avgörande Ruokanen m.fl. mot Finland 6.4.2010 var det fråga om en tidningsartikel där det utifrån målsägandens berättelse hade påståtts att medlemmar i ett idrottslag på en liten ort efter att ha vunnit finskt mästerskap hade våldtagit en ung kvinna i samband med mästerskapsfestligheterna. Dessa påståenden hade lagts fram som faktapåståenden. Den andra partens syn på saken i den påstådda händelsen hade inte tillfrågats eller presenterats i artikeln. Människorättsdomstolen ansåg att det fanns tillräcklig grund för att döma redaktören för ärekränkning.

15. I människorättsdomstolens avgörande White mot Sverige 19.9.2006 var det fråga om en artikel publicerad i Sverige, där det påstods att en person som nämndes i artikeln hade dödat statsminister Olof Palme. Den svenska domstolen hade ansett att artikeln objektivt bedömd var ärekränkande. Eftersom uppgifterna dock hade kontrollerats i existerande källor och med hänsyn till det stora allmänintresset hade domstolen ogillat åtalet. Människorättsdomstolen ansåg att den nationella domstolen inte hade överskridit sin prövningsrätt i målet och att skyddet enligt artikel 8 i människorättskonventionen för den personens heder artikeln gällde inte hade kränkts (White mot Sverige 19.9.2006, punkt 28 – 30).

16. I Högsta domstolens avgörande HD 2000:54 var det fråga om publicering av en nyhet om ett anhängigt brottmål. I avgörandet har konstaterats att rubriceringen av nyheten och texten gav läsarna en uppfattning att den tilltalades skuld hade varit klar. Ingenstans framgick att det hade varit fråga om åklagarens ståndpunkt och att åtalen hade bestridits. I avgörandet har domstolen fäst uppmärksamhet vid att referat om pågående rättegångar måste vara exakta. Att en tilltalad under pågående behandling stämplas som skyldig och att endast den ena partens ståndpunkt förs fram innebär en för tidig offentlig dom. Även med hänsyn till domstolens möjligheter att arbeta kan man kräva att allmänheten inte ges oriktiga uppfattningar och förväntningar.

17. T.ex. i människorättsdomstolens avgörande Tammer mot Estland 6.2.2001 har domstolen konstaterat att de estniska ord som använts i en artikel innebar värdeladdade omdömen klädda i en kränkande språkdräkt, vilka inte hade varit nödvändiga för att uttrycka en negativ åsikt. Kritiken hade kunnat utformas utan att tillgripa så kränkande uttryck (Tammer mot Estland 6.2.2001, punkt 65 – 67).

18. Utöver de bedömningskriterier som följts i ovan beskriven rättspraxis konstaterar Högsta domstolen att den som publicerar uppgifter om anhängiga brottmål, måste fästa särskild uppmärksamhet vid om man i texten, trots att målet pågår, för fram fakta och om omständigheterna tillräckligt mycket stöder eventuella värdeladdade omdömen och om dessa omdömen och de uttryck som används i övrigt står i riktig proportion med hänsyn till målets art. Att enskilda uppgifter är mindre inexakta har vanligen inte någon betydelse, om artikeln inte är ägnad att ge läsaren en oriktig bild av saken och av vilken skuld den person som artikeln gäller har i den aktuella gärningen.

Bedömning av den artikel som publicerades 30.3.2006

19. I tidningen ”7 päivää” hade 30.3.2006 publicerats en artikel om en man från Helsingfors som misstänktes för seriemord. Artikelns rubrik löd:

”Bekant om den misstänkte seriemördaren: Han är en inställsam äckelpotta!” (Översatt här.)

I samband med texten fanns en bild på ett våningshus, i vilket X sades bo. Dessutom fanns i artikeln en bild på X. Området kring ögonen hade täckts över. Under bilden på våningshuset fanns texten:

”Mannen från Helsingfors som misstänks ha mördat sina tre älskare har för det mesta varit arbetslös.” (Översatt här.)

I samband med bilden på X fanns texten:

”Tiotusental i skulder” (Översatt här.)

20. I artikeln har konstaterats att mannen X från Helsingfors var misstänkt för att ha mördat sina tre älskare. Samtidigt har ett fotografi på den misstänkte publicerats så att området kring ögonen delvis var svärtat. X:s skuld till brotten mot liv har inte förts fram som ett faktum, utan i artikeln har konstaterats att det var en misstanke och att det senaste dödsfallet blir klart för åtalsprövning senast i april. Undersökningen av de två tidigare fallen uppgavs börja i slutet av veckan i fråga. Heinola tingsrätt har genom en dom 31.5.2006 dömt X för mord, dråp och dödsvållande till livstids fängelse. Kouvola hovrätt har genom dom 8.3.2007 förkastat åtalet för dödsvållande, men fastställt tillräknandet för dråp och mord och det ådömda straffet.

21. Till den del X:s skuld till tre brott mot liv har behandlats i artikeln i tidningen ”7 päivää”, som publicerades 30.3.2006, har A och B inte åtalats för ärekränkning. Straff har yrkats på den grunden att uppgifterna i artikeln om att X varit arbetslös och varit tre mäns älskare samt om hans skulder på tiotals tusen euro har varit osanna. Dessutom är det fråga om en bedömning av hur nedsättande ordet ”limanuljaska” (”äckelpotta”) är.

22. Att X varit arbetslös och tre mäns älskare samt haft skulder var allt sådant som kunde kopplas till det motiv som han enligt tidningsartikeln skulle ha haft till brotten mot liv, dvs. för att få vännernas egendom i arv åt sig själv. Genom påståendena utvecklades en bild av att X själv hade levt ett lättsamt liv och dödat sina vän i hoppet om att få ett arv.

23. Med beaktande av att beskattningsuppgifterna om X, som lagts fram som skriftliga bevis, visar att hans inkomstnivå var rätt låg, bygger omnämnandet i artikeln av att X varit arbetslös på godtagbara slutsatser utifrån fakta. Således har påståendet stötts med tillräckliga grunder.

24. I målet är det ostridigt att X har levt i ett nära förhållande till de tre männen i fråga eller annars varit deras nära vän. Uttrycket ”sina tre älskare” är mot denna bakgrund inte oriktig eller osann. Det har varit fråga om en typisk slutsats utifrån fakta.

25. För det tredje måste ytterligare behandlas omnämnandet i artikeln av X:s skulder. X har själv konstaterat att skulderna i april 2006 inte ens var tjugotusen. Det är i målet ostridigt att X har haft skulder vid den tidpunkt artikeln publicerades. Uttrycket som användes var inexakt, då det talades om tiotals tusen. Det är dock över huvud taget inte fråga om ett sådant uttryck med vilket man skulle ha eftersträvat exakthet, utan snarare har det varit fråga om en uppskattning utifrån fakta.

26. Högsta domstolen anser att uppgifterna i tidningsartikeln så som konstaterats ovan i punkt 23 – 25 inte har varit oriktiga på det sätt som påstås i åtalet. Vidare konstaterar Högsta domstolen att fastän ett eventuellt motiv bakom brotten mot liv har behandlats i artikeln innan en domstol har avgjort saken, har motivet inte presenterats som ett utrett faktum utan i samband med andra misstankar.

27. Uttrycket ”mielistelevä limanuljaska” (”inställsam äckelpotta”) är en karaktäristik i form av ett kränkande uttryck. Enligt en finsk ordbok är uttrycket om det används som beskrivning på en person ett nedsättande uttryck för en avskyvärd person. Redaktören har uppgett att det var fråga om ett uttryck som en av X:s vänner använt om X.

28. Kränkande eller nedsättande uttryck orsakar olika grader av lidande och förnedring beroende på i vilket slags sammanhang och tema uttrycket används. Det har också betydelse vilka andra slags attribut som har använts i sammanhanget. I det aktuella fallet har tidningsartikeln handlat om allvarliga brott, dvs. brott mot liv. X har misstänkts för att delvis av ekonomiska motiv ha dödat sina tre manliga vänner. Med hänsyn till temat för artikeln kan uttrycket ”inställsam äckelpotta” som användes i den inte anses ha varit ägnat att orsaka sådan förnedring som avses i 24 kap. 9 § 1 mom. 2 punkten strafflagen.

Skadestånd

29. Eftersom A och B inte har kränkt X:s ära genom en straffbar gärning, är varken de eller Aller Media Oy skyldiga att betala ersättning till X för lidande. A, B och Aller Media Oy befrias från ersättningsskyldighet.

Domslut

A

Åtalet för ärekränkning (gärningstidpunkt 30.3.2006) förkastas och A befrias från det ådömda bötesstraffet.

B

Åtalet för ärekränkning (gärningstidpunkt 30.3.2006) förkastas och B befrias från det ådömda bötesstraffet.

Gemensamt utlåtande

A, B och Aller Media Oy befrias från det skadestånd för lidande på 3 000 euro jämte ränta som de har dömts att betala till X.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Raulos, Pertti Välimäki, Pasi Aarnio, Juha Häyhä och Timo Esko. Timo Ojala var föredragande.

Skattebedrägeri – Grovt skattebedrägeri
Ne bis in idem – Skatteförhöjning
Lis pendens

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning.

Diarienr: R2012/5
Föredragning: 18.6.2013
Givet: 5.7.2013
Liggare: 1531

Högsta domstolen har i avgörandet HD:2010:45 och i avgöranden som givits därefter ansett att en skatteförhöjning utgör hinder för att pröva ett åtal om skattebrott som avser den gärning vilken förorsakat förhöjningen endast ifall avgörandet om skatteförhöjningen blivit slutligt innan åtalet blev anhängigt.

Högsta domstolen frångick denna tolkning genom att anse att ett hinder för att pröva ett åtal om skattebedrägeri under nämnda förhållanden föreligger redan då beslutanderätt om en skatteförhöjning utövats i beskattningsförfarandet antingen genom att en skatteförhöjning blivit påförd eller genom att man avstått från att påföra en förhöjning. (Omröstn.)
Jfr HD 2010:45 HD 2010:46

GL 21 § 2 mom.

Förstärkt avdelning

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Åtalet i Helsingfors tingsrätt

Åklagaren yrkade att A skulle straffas bl.a. för grovt skattebedrägeri (åtalspunkt 1, gärningstid 31.10.2002 – 31.10.2004) eftersom A, som drev en drev en pizzeriafirma, på det i åtalet närmare beskrivna sättet i syfte att undandra skatt hade underlåtit att fullgöra en sådan skyldighet som hade föreskrivits för beskattningen och som hade betydelse för bestämmandet av skatten skulle bestämmas. Därtill hade A gett myndigheterna oriktiga uppgifter om de omständigheter som påverkade bestämmandet av skatt. A:s förfarande hade fått till stånd att en alltför låg skatt hade bestämts. Skatteförvaltningen förenade sig i åklagarens straffyrkande.

Tingsrättens dom 24.9.2010

Tingsrätten konstaterade att det i målet var ostridigt att skattemyndigheten i administrativ ordning hade påfört A skatteförhöjningar för skatteåren 2001, 2002 och 2003 på grund av det förfarande som avsågs i åtalet.

Högsta domstolen hade i sitt avgörande HD 2010:45 konstaterat att tillämpningen av det s.k. ne bis in idem-förbudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen förutsatte att det tidigare avgörandet hade blivit slutligt innan det senare förfarandet inleddes. Ett avgörande skulle anses slutligt när det inte längre kunde överklagas med ordinarie rättsmedel efter att tiden för överklagande hade löpt ut. Frågan om avgörandet skulle anses slutligt skulle bedömas enligt tidpunkten då brottmålet blev anhängigt.

Beskattningsärenden överklagades genom rättelseyrkande, som den skattskyldige alltid kan framställa inom fem år räknat från ingången av året efter att beskattningen avslutades. I föreliggande mål var det fråga om A:s inkomstbeskattning för skatteåren 2001, 2002 och 2003. Tidsfristerna för rättelseyrkandena var således 31.12.2007, 31.12.2008 och 31.12.2009.

I målet var det ostridigt att A 31.12.2007 hade framställt rättelseyrkande beträffande samtliga nämnda skatteår. Skatterättelsenämnden hade genom sina beslut 9.11.2009 förkastat samtliga rättelseyrkanden. Åklagarens yrkande på straff för grovt skattebedrägeri hade blivit anhängigt 17.12.2008. Beskattningsavgörandet med anledning av rättelseyrkandet hade således inte blivit slutligt för något av skatteåren innan brottmålet blev anhängigt.

Den skattskyldige hade möjlighet att överklaga rättelsenämndens beslut inom 60 dagar hos förvaltningsdomstolen. A hade inte använt sig av denna möjlighet utan nöjt sig med rättelsenämndens beslut och beskattningsavgörandet hade blivit slutligt. Således hade avgörandena för skatteåren 2001, 2002 och 2003 blivit slutliga senast i januari 2010 när rättelsenämndens beslut inte hade överklagats.

A:s beskattningsärende hade blivit slutligt innan den egentliga straffprocessen inleddes. A hade dessutom redan i april 2005 betalat alla skatteförhöjningar som påförts och nöjt sig med skatterättelsenämndens avslagsbeslut. A kunde genom sitt förfarande anses ha försökt få ett slutligt avgörande i saken för egen del. Under dessa omständigheter ansåg tingsrätten att de skatteförhöjningar som påförts A hade blivit slutliga i sin helhet innan åtalet blev anhängigt.

Med stöd av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen avvisade tingsrätten av nämnda skäl åtalet för grovt skattebedrägeri.

Målet har avgjorts av tingsdomare Marko Lepistö och nämndemännen.

Helsingfors hovrätts dom 31.10.2011

Åklagaren besvärade sig till hovrätten och yrkade enligt ändrat åtal i första hand att A skulle dömas för grovt skattebedrägeri. I andra hand yrkade åklagaren att målet skulle återförvisas till tingsrätten.

Även Skatteförvaltningen besvärade sig till hovrätten och yrkade med hänvisning till åklagarens besvär och grunderna för dem i första hand att A i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivning i besvärsskriften skulle dömas för grovt skattebedrägeri. I andra hand yrkade Skatteförvaltningen att målet skulle återförvisas till tingsrätten för ny handläggning.

Hovrätten anförde i sitt processuella avgörande att tingsrätten hade avvisat åtalet för grovt skattebedrägeri eftersom A:s skatteförhöjningar hade blivit slutliga innan den egentliga straffprocessen hade inletts.

I artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen fanns en bestämmelse om förbud mot att i samma stat lagföra eller straffa två gånger. Enligt artikelns första stycke fick ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsförordningen i denna stat. En liknande bestämmelse fanns även i artikel 14.7 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

I rättspraxis hade ansetts att förbudet mot att lagföra eller döma två gånger i samma sak gällde enbart situationer där det första avgörandet var slutligt innan det senare förfarandet inleddes. Med ett slutligt avgörande kunde i det avseendet inte jämställas ett ärende som var anhängigt eller annars inte slutligt avgjort (HD 2010:45, 2010:46 och 2010:82).

Efterbeskattningsbesluten som gällde A hade givits 22.3.2005, i själva verket denna dag för skatteåren 2001 och 2002 och 30.3.2005 för skatteåret 2003. Besluten hade gällt skatteåren 2001 – 2003, för vilka A hade sökt ändring i administrativt förfarande. Skatteförhöjningarna hade blivit slutliga 8.1.2010 när Nylands skatterättelsenämnds beslut 9.11.2009 hade vunnit laga kraft. Åtalet i målet hade blivit anhängigt 17.12.2008. De skatteförhöjningar som A hade påförts hade således inte på det sätt som avses i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen blivit slutliga innan åtalet om grovt skattebedrägeri blev anhängigt. Utifrån rättspraxis kunde man inte tillmäta betydelse till det att skatteförhöjningarna hade blivit slutliga innan åtalet 27.5.2010 delgavs A, så som tingsrätten hade tolkat. Med beaktande av att A hade sökt ändring i administrativt förfarande beträffande samtliga skatteår, kunde inte enbart den omständigheten att skatteförhöjningarna helt hade betalats år 2005 medföra att skatteförhöjningarna hade blivit slutliga. I målet fanns det således inte hinder för att pröva åtalet om grovt skattebedrägeri. Tingsrätten borde således inte ha avvisat åtalet av de skäl som den hade anfört. Med beaktande av hur länge saken hade pågått och de olägenheter för parterna som dröjsmål skulle ge upphov till, tog hovrätten upp saken till direkt prövning.

Efter att ha prövat åtalet förkastade hovrätten av de skäl som den anförde i sin dom åtalet för grovt skattebedrägeri för tiden 31.10.2002 – 30.10.2003 eftersom det inte hade förelegat någon deklarationsplikt under denna tid. Till övriga delar ansåg hovrätten att A hade gjort sig skyldig till det grova skattebedrägeri som avsågs i åtalet.

Hovrätten dömde A för grovt skattebedrägeri (gärningstiden 31.10.2003 – 31.10.2004) och för ett annat brott till ett gemensamt villkorligt fängelsestraff.

Ärendet har avgjorts av hovrättsledamöterna Pirkko Kauppinen, Paula Salonen och Jukka Rainio.

Överklagandet i Högsta domstolen

A beviljades besvärstillstånd. A yrkade att åtalet för grovt skattebedrägeri förkastas eller att straffet sätts ned.

Åklagaren och Skatteförvaltningen bemötte besvären och yrkade att de förkastas.

Högsta domstolen gav A, åklagaren och Skatteförvaltningen möjlighet att yttra sig om vilken betydelse den ståndpunkt som Riksdagens grundlagsutskott tagit i utlåtandet 9 /2012 rd hade i det föreliggande målet i fråga om den s.k. ne bis in idem -regeln. A, åklagaren och Skatteförvaltningen gav begärda yttranden och A ett yttrande med anledning av åklagarens och Skatteförvaltningens yttranden samt åklagaren och Skatteförvaltningen yttranden med anledning av A:s yttrande.

Högsta domstolen sände dessutom till A, åklagaren och Skatteförvaltningen för kännedom en kopia av grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 17/2013 rd) angående regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om skatteförhöjning och tullhöjning som påförs genom ett särskilt beslut samt till vissa lagar som har samband med den (RP 191/2012 rd).

Enligt beslut av högsta domstolens president avgjorde en förstärkt avdelning frågan om huruvida den skatteförhöjning som påförts A hindrade att skattebedrägeriåtalet mot honom prövades.

Den förstärkta avdelningens avgörande

Skäl

Frågeställningen

1. Nylands skatteverk har 22.3.2005 utifrån en skatteinspektion av A:s rörelse verkställt efterbeskattning för skatteåren 2001 och 2002 samt 30.3.2005 för skatteåret 2003. För skatteåret 2001 har genom skatteverkets beslut 140 000 mark (23 546,31 euro) lagts till A:s näringsinkomst och 7 000 mark (1 177,32 euro) påförts som skatteförhöjning. För skatteåret 2002 har 70 000 euro lagts till näringsinkomsten och 2 690 euro påförts som skatteförhöjning. För skatteåret 2003 har 39 572,98 euro lagts till näringsinkomsten och 1 900 euro påförts som skatteförhöjning.

2. Efter att A hade ansökt om rättelse beträffande samtliga skatteår har Nylands skatterättelsenämnd genom sitt beslut 9.11.2009 förkastat rättelseyrkandena. A har inte inom den tidsfrist som löpte ut 8.1.2010 överklagat rättelsenämndens beslut.

3. Åklagaren har i ett brottmål som blev anhängigt 17.12.2008 vid Helsingfors tingsrätt yrkat att A straffas för grovt skattebedrägeri. Åtalet har byggt på underlåtenhet att deklarera samma inkomster för vilka A hade påförts skatteförhöjningar. Tingsrätten har på de grunder som anfördes i dess dom ansett att efterbeskattningsbesluten har blivit slutliga redan innan den egentliga straffprocessen inleddes och avvisat åtalet. Hovrätten har däremot konstaterat att åtalet har väckts innan efterbeskattningsbesluten hade blivit slutliga 8.1.2010. Hovrätten har således prövat åtalet. Av anförda skäl har hovrätten förkastat åtalet beträffande skatteåret 2001 och till övriga delar dömt A till straff för grovt skattebedrägeri.

4. I Högsta domstolen är det fråga om innehållet i ne bis in idem -förbudet och om den tolkningsriktlinje som under de senaste åren följts i rättskipningen bör ändras i synnerhet med anledning av de tolkningar som riksdagens grundlagsutskott har anfört om förbudet. Frågan gäller huruvida man fortfarande ska följa principen att ne bis in idem -förbudet ska anses utgöra ett hinder enbart för konsekutiva förfaranden, dvs. när åtal för skattebrott väcks för samma gärning först när skatteförhöjningen har blivit slutlig, eller om prövning av åtalet förhindras redan av att ett skatteförhöjningsärende i samma sak är anhängigt samtidigt. I det senare fallet måste man bedöma frågan om den förhindrande effekten uppkommer redan när skatteförhöjningsärendet blir anhängigt, när beslut angående skatteförhöjningen meddelas eller när avgörandet om skatteförhöjningen blir slutligt.

Förbudet mot dubbel lagföring och bestraffning

5. Enligt artikel 4 punkt 1 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsförordningen i denna stat (ne bis in idem -förbudet).

6. Högsta domstolens rådande tolkningsriktlinje har i hög grad påverkats av Zolotukhin-domen av Europeiska människorättsdomstolens stora kammare. I nämnda avgörande hade en administrativ sanktion vunnit laga kraft innan åtal hade väckts för samma gärning (Sergey Zolotukhin mot Ryssland 10.2.2009). Människorättsdomstolen har inte ännu uttryckligen tagit ställning till överklagande i ett brottmål där ett ärende angående en straffrättslig administrativ sanktion skulle ha varit anhängigt samtidigt som ett åtal för brott i samma ärende. Domstolen har dock konstaterat att en kränkning av de mänskliga rättigheterna har inträffat i ett fall där åtal för samma gärning samtidigt var anhängiga vid två domstolar och där ett annat straff hade bestämts efter att den första påföljden hade blivit slutlig (Tomasovié mot Kroatien 18.10.2011). Av detta avgörande som har fattats av en kammare framgår inte om avsikten har varit att ändra eller precisera stora kammarens riktlinjer i målet Zolotukhin.

7. Enligt artikel 50 i Europeiska stadgan om de grundläggande rättigheterna får ingen lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen. Bestämmelserna i grundstadgan gäller medlemsstaterna endast när de tillämpar unionsrätten. Enligt artikel 52.3 i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska, i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, dessa rättigheter ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Denna bestämmelse hindrar inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd.

8. EU-domstolen har i avgörandet Åkerberg Fransson ansett att artikel 50 i stadgan hindrar en medlemsstat att för samma gärning först bestämma en skatterättslig, men till sin natur straffrättslig sanktion och därefter en straffrättslig sanktion (C-617/10 Hans Åkerberg Fransson, dom 26.2.2013). Enligt domskälen förutsätter ne bis in idem -principen att de åtgärder som redan vidtagits mot den tilltalade genom ett lagakraftvunnet avgörande är av straffrättslig karaktär (punkt 33). I domskälen konstateras dessutom att det är först när dessa förutsättningar uppfylls som artikeln i fråga hindrar att en och samma person lagförs för samma gärning (punkt 34).

9. Riksdagens grundlagsutskott har konstaterat att ne bis in idem -förbudet även anses ingå i bestämmelsen i 21 § 2 mom. i grundlagen om lagfästa garantier för rättvis rättegång (GrUU 9/2012 rd s. 3 och GrUU17/2013 rd s. 3). Förbudet måste beaktas, om för en och samma gärning kan följa såväl en administrativ sanktion av straffkaraktär som en straffrättslig påföljd.

Ståndpunkten i rättspraxis angående effekten av att samma ärende har gjorts anhängigt eller har avgjorts tidigare

10. Högsta domstolen har bl.a. i avgörandena HD 2010:45, 2010:46 och 2010:82 gjort en bedömning av tillämpningsområdet för ne bis in idem -förbudet utifrån Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis. Beträffande påföljdens natur har Högsta domstolen ansett att ett ärende som gäller påförande av skatteförhöjning kan jämställas med ett brottmål och därför omfattas ne bis in idem -förbudet som ingår i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Den förhindrande effekt som avses i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 kan således bli tillämplig när ett skatteförhöjningsärende och ett skattebedrägerimål aktualiseras i fråga om samma gärning.

11. Högsta domstolen har i avgörandet 2010:45 ansett att artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 och människorättsdomstolens rättspraxis fram till den tidpunkten hade förutsatt en tolkning enligt vilken det att ett skatteförhöjningsärende var anhängigt i administrativt förfarande skulle medföra ett likadant hinder som nationellt iakttas mellan rättegångar i brottmål (lis pendens). Högsta domstolen har i sitt avgörande dragit slutsatsen att den hindrande effekten uppkommer när skatteförhöjningsärendet är slutligt avgjort och enbart gäller brottmål som blir anhängiga därefter. En skatteförhöjning har blivit slutligt avgjord när beslutet inte längre inom en föreskriven tid får överklagas med ordinarie rättsmedel. Denna ståndpunkt har följts i rättspraxis efter avgörandet.

12. På motsvarande sätt har Högsta förvaltningsdomstolen i sitt avgörande HFD 2011:41 ansett att ne bis in idem -förbudet tillämpas när det första avgörandet är slutligt innan det senare avgörandet inleds, men inte i förfaranden som pågår parallellt.

13. I motiveringen till avgörandet 2010:45 har Högsta domstolen dessutom konstaterat att människorättsdomstolens tolkning av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 och å andra sidan vår lagstiftning om skattebrott och beskattningsförfarande inte kan anpassas så att problemen angående ne bis in idem -förbudet kunde undvikas utan lagstiftningsåtgärder eller åtminstone utan ändringar av förvaltnings- och åtalspraxis (punkt 42). Vidare anförs i avgörandet att om ne bis in idem -principen utsträcks till att omfatta förhållandet mellan administrativa och straffrättsliga påföljder så som har skett i Europadomstolens tolkningspraxis, måste påföljdssystemen omvärderas och anpassas. Med hänsyn till uppgiftsfördelningen mellan statsorganen ankommer det på den verkställande och den lagstiftande makten att i vidare omfattning forma påföljdssystemen och anpassa dem till varandra (punkt 43).

Grundlagsutskottets ställningstaganden

14. Riksdagens grundlagsutskott har i två utlåtanden behandlat de krav som ne bis in idem -förbudet ställer. Det har varit fråga om propositioner med förslag om att förhindra parallell behandling av ärenden som gäller en administrativ sanktion och ett straffrättsligt straffansvar. Det första utlåtandet 9/2012 rd gäller regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av utlänningslagen och av arbetsavtalslagen och av vissa lagar som har samband med dem (RP 3/2012 rd) och det andra utlåtandet 17/2013 rd gäller regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om skatteförhöjning och tullhöjning som påförs genom ett särskilt beslut samt till vissa lagar som har samband med den (RP 191/2012 rd). Eftersom påföljdsavgiften för arbetsgivare liksom även skatteförhöjning och tullhöjning är administrativa sanktioner av straffkaraktär som kan bestämmas för en gärning för vilken även ett straffrättsligt straff kan följa, ska ne bis in idem -förbudet enligt grundlagsutskottet beaktas när påföljderna bestäms.

15. I utlåtandet 9/2012 rd har grundlagsutskottet ansett (s. 4) att ne bis in idem -förbudet inte kan anses gälla endast rent konsekutiva förfaranden utan också samtidigt anhängiga förfaranden. Enligt utskottet kan denna tolkning härledas redan från formuleringen i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen och förefaller motsvara också riktlinjerna för människorättsdomstolens rättspraxis på senare tid (Zolotukhin mot Ryssland 10.2.2009 och speciellt Tomasovié mot Kroatien 18.10.2011). Utskottet har konstaterat att människorättsdomstolens rättspraxis i vissa delar fortfarande befinner sig i stöpsleven men att det med tanke på ne bis in idem -regeln är motiverat att en lagakraftvunnen, slutlig påföljdsavgift hindrar att domstolsbehandling av ett åtal för samma gärning inleds eller avbryter domstolsbehandlingen, även om detta inte uttryckligen föreskrivs. På motsvarande sätt ska påföljdsavgiftsförfarandet avbrytas och avgiften avlyftas, om straffprocessen slutar med ett lagakraftvunnet avgörande, alltså en friande eller fällande dom.

16. I utlåtandet 17/2013 rd har grundlagsutskottet ansett (s. 3) att en procedurregel som förbjuder två parallella processer i samma ärende kan anses motiverad med tanke på det egentliga syftet med ne bis in idem -förbudet .

Om betydelsen av grundlagsutskottets ställningstaganden

17. Enligt 74 § grundlagen ska grundlagsutskottet ge utlåtanden om grundlagsenligheten i fråga om lagförslag och andra ärenden som föreläggs utskottet samt om deras förhållande till internationella fördrag om mänskliga rättigheter. Grundlagsutskottet har i sina utlåtanden 9/2012 rd och 17/2013 rd fört fram sin ståndpunkt om behovet att samordna sanktioner av straffkaraktär och straffrättsliga påföljder som döms ut efter rättegång. Därför måste det bedömas om utlåtandena ger anledning att se över den tolkning av ne bis in idem -förbudet som tidigare har omfattats i rättspraxis.

18. Ett av målen för 1995 års grundrättighetsreform var att göra den direkta tillämpningen av de grundläggande rättigheterna vid domstolar och andra myndigheter allmännare (RP 309/1993 rd s. 34). I samband med reformen fogades till grundlagen en bestämmelse om skyldighet för alla som utövar offentlig makt att garantera att de grundläggande och mänskliga rättigheterna tillgodoses. Enligt regeringens proposition har de grundläggande rättigheterna stor betydelse vid tolkningen av övrig lagstiftning (s. 31) och domstolarna samt de andra myndigheterna har en skyldighet att tolka lagar i en grundlagsanda och i enlighet med de mänskliga rättigheterna (s. 34).

19. Grundlagsutskottets tolkningar utformas vid bedömningen av lagförslags grundlagsenlighet och av lagstiftningsordningen. Till följd av grundlagsutskottets ställning utifrån grundlagen och utskottets lagstadgade uppgifter har utskottets tolkningar av de grundläggande och även de mänskliga rättigheterna en sådan tyngd att de har stor betydelse även vid tillämpning av lag. Vilken tyngd grundlagsutskottets ställningstaganden har vid rättstillämpningen beror dock bl.a. på i vilket sammanhang och på vilket sätt de har uttalats. Materiella omständigheter och begränsningar som hänför sig till ett annat saksammanhang eller till ett enskilt fall liksom även rättsutvecklingen efter ställningstagandet kan kräva en avvägning som, på grund av att de rättsliga utgångspunkterna är olika, i vissa avseenden kan leda till andra slags slutsatser än de som utskottet har dragit.

Betydelsen av utskottets ställningstaganden i det föreliggande fallet

20. Frågan om huruvida de grundläggande rättigheter som garanteras i grundlagen förutsätter att ne bis in idem -förbudet tillämpas på parallella förfaranden har varit oklar. Grundlagsutskottet har nu på det sätt som avses ovan i punkt 14 – 16 ansett att förbudet ne bis in idem kan anses gälla inte enbart rent konsekutiva förfaranden utan också samtidigt anhängiga förfaranden. Utskottet har förutsatt att man även utan stöd av en lagbestämmelse iakttar en tolkning enligt vilken ett tidigare lagakraftvunnet avgörande om en påföljd hindrar att ett påföljdsförfarande i samma ärende inleds eller medför att det avbryts (GrUU 9/2012 rd s. 4). De lagbestämmelser som föreslagits om ett förfarande som hindrar parallella processer i samma ärende har utskottet ansett vara väl motiverade med hänsyn till syftet med ne bis in idem -förbudet.

21. Grundlagsutskottet har i sina utlåtanden å andra sidan uttryckligen konstaterat att de föreslagna reformerna delvis har förefallit att föra förbudet mot dubbel straffbarhet ännu längre än ne bis in idem -förbudet absolut kan anses kräva. I samband med en ändring av utlänningslagen och arbetsavtalslagen har utskottet anfört att detta särskilt gäller förbudet att påföra påföljdsavgift i en situation där förundersökning eller åtalsprövning har inletts för samma gärning (GrUU 9/2012 rd s. 3). I samband med ett lagförslag som gällde skatteförhöjning har utskottet konstaterat att åtal enligt förslaget förhindras redan genom att samma person har påförts skatteförhöjning, även om detta inte är slutligt (GrUU 17/2013 rd s. 3). Dessa bedömningar hänger dock samman med frågan om i vilket skede ett parallellt förfarande skulle förhindras.

22. Vidare har grundlagsutskottet ansett att dess utlåtanden om lagförslag inte ger anledning till några direkta slutledningar om tolkningen av de gällande lagarna (GrUU 17/2012 rd s. 3). Man bör dock beakta att domstolen när den avgör ett mål måste tillämpa gällande rätt. Högsta domstolen konstaterar att det beträffande ne bis in idem -förbudet är fråga om hur man ska tolka de centrala grundlagsfästa rättsskyddsgarantier som tillkommer svaranden i ett brottmål. I den frågan har grundlagsutskottet uttalat en klar ståndpunkt som utesluter att ne bis in idem -förbudet skulle begränsas enbart till konsekutiva förfaranden. Med hänsyn till dessa omständigheter anser Högsta domstolen att betydelsen av grundlagsutskottets ovan nämnda utlåtanden inte kan begränsas enbart till en tolkning av det lagförslag som utskottet har behandlat, utan att de centrala principer och mål som framgår av utlåtandena ska beaktas även när gällande rätt tolkas. Ett argument för att ställningstagandena ska beaktas är även att de har uttalats i ett sammanhang där frågan om tillämpning av ne bis in idem -förbudet uttryckligen har varit före. I sista hand är det så, att skyldigheten enligt 6 § grundlagen att i rättskipningen iaktta jämlikhet, medför ett krav på att domstolen ska beakta ställningstagandena när den i liknande tolkningssituationer ska ta ställning till frågan.

Högsta domstolens ståndpunkt angående följden av att administrativa och straffrättsliga förfaranden är anhängiga samtidigt

23. Högsta domstolens tolkning i avgörandet 2010:45 enligt vilken endast ett skatteförhöjningsavgörande som blivit slutligt innan åtal väcks hindrar att åtalet prövas är inte oproblematiskt med hänsyn till ne bis in idem -förbudet, eftersom syftet med förbudet i flera fall inte nås. Tolkningen hindrar nämligen inte att två påföljder bestäms i olika förfaranden, om åtal för skattebedrägeri har väckts innan skatteförhöjningen har vunnit laga kraft efter den långa tid inom vilken skatterättelse kan sökas. Även frågan om när ett avgörande om skatteförhöjning ska anses ha blivit slutligt har blivit problematisk att avgöra (t.ex. HD 2012:79).

24. Högsta domstolen anser att det till följd av grundlagsutskottets ställningstaganden angående tillämpningen av ne bis in idem -förbudet på parallella förfaranden är befogat att ändra tolkningen i tidigare rättspraxis så att den så väl som möjligt främjar att de grundläggande och mänskliga rättigheterna tillgodoses.

25. Grundlagsutskottets ovan nämnda utlåtanden innehåller ett klart ställningstagande om att åtminstone en lagakraftvunnen, slutlig administrativ sanktion bör hindra att åtalsförfarande inleds eller medföra att det avbryts. Tolkningen bör således revideras åtminstone så, att prövningen av ett åtal i ett brottmål ska avbrytas, om ett avgörande om skatteförhöjning vinner laga kraft medan åtalet är anhängigt.

26. Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande GrUU 17/2013 rd (s. 3) ansett det befogat att väckande av åtal för brott förhindras redan i det skedet när samma person har påförts skatteförhöjning. Det är därför motiverat att ytterligare bedöma huruvida det hinder mot brottmålsrättegång som skatteförhöjningsförfarandet medför uppkommer redan av att ett förfarande som eventuellt leder till skatteförhöjning inleds (lis pendens), av att ett avgörande om skatteförhöjning fattas eller först av att ett avgörande om skatteförhöjning blir slutligt (res judicata).

27. En koppling av den förhindrande effekten till att avgörandet är slutligt (res judicata) skulle motsvara ordalydelsen i artikel 4 punkt 1 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen och artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta tolkningsalternativ är dock förknippat med problem som bör anses allvarliga.

28. Eftersom den förhindrande effekten härvid skulle vara beroende av i vilketdera av de samtidigt anhängiga förfarandena ett slutligt avgörande först fattas, skulle en sådan tolkning av ne bis in idem -förbudet leda till ett slumpmässigt resultat som svårligen kan anses acceptabelt med hänsyn till kravet på jämlikhet. Då skulle en likadan gärning kunna leda till påföljder av både olika art och olika storlek beroende enbart på hur de separata, tidsmässigt delvis parallella förfarandena framskrider hos de myndigheter som handlägger dem. Slutresultaten kunde då bli mycket olika av orsaker som är slumpmässiga och oförutsebara. En sådan situation skulle därför vara problematisk även med hänsyn till legalitetsprincipen (jfr t.ex. Europeiska människorättsdomstolens avgörande Camilleri mot Malta, dom 22.1.2013). Detta problem accentueras av att tidsfristerna för överklagande är långa i beskattningsförfarandet. Därför dröjer det också länge innan ett avgörande om skatteförhöjning blir slutligt. Så som ovan konstateras har även tolkningen av frågan om när ett avgörande blir slutligt i sig orsakat problem.

29. Ytterligare måste beaktas att ne bis in idem -förbudet omfattar förbud mot såväl dubbel bestraffning som dubbel lagföring. Beträffande artikel 4.1 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen framgår detta uttryckligen t.ex. av det nämnda avgörandet Zolotukhin mot Ryssland (punkt 110). Ne bis in idem -förbudet har åtminstone hittills inte i människorättsdomstolens rättspraxis ansetts innefatta ett lis pendens -förbud som skulle hindra parallella förfaranden, även om domstolen t.ex. i det nämnda avgörandet Tomasovié mot Kroatien har kritiserat också det att Tomasovié drogs inför två rättegångar. Eftersom det på ovan nämnt sätt skulle vara problematiskt att koppla den förhindrande effekten av ne bis in idem -förbudet till att avgörandet är slutligt, finns det beträffande det nationella grundrättighetssystemet anledning att fristående bedöma även frågan om till vilket skede av påföljdsförfarandet det är motiverat att koppla den förhindrande effekten.

30. Då grundlagens 21 § 2 mom. på ovan konstaterat sätt har ansetts förutsätta en tolkning enligt vilken ne bis in idem -förbudet sträcker sig även till samtidigt anhängiga förfaranden såväl beträffande egentliga straff som sanktioner av straffkaraktär, är det följdriktigt att förbudet tolkas på ett sätt som enligt dess syfte hindrar inte bara dubbla straff utan även dubbel straffprocess över huvud taget.

31. Högsta domstolen anser att grundlagsutskottets ovan refererade ställningstaganden och kravet i människorättskonventionens aktuella artikel på att dubbla rättegångar ska förhindras talar för att det för att de grundläggande och mänskliga rättigheterna ska förverkligas är mest motiverat att tolka ne bis in idem -förbudet så, att redan det att ett annat påföljdsförfarande är anhängigt tillmäts lis pendens -effekt i ett nytt förfarande. Denna tolkning stöds även av att ett anhängigt brottmål hindrar att nytt åtal väcks i samma ärende. Fastän lagstiftningen i Finland inte innehåller något uttryckligt lis pendens -förbud, är denna princip helt etablerad i rättspraxis. Högsta domstolen i Sverige har i sitt plenumavgörande 11.6.2013 ansett att redan påförande av skatteförhöjning förhindrade prövning av åtal för brott.

32. Härefter måste ännu bedömas frågan om från vilken tidpunkt ett samtidigt anhängigt skatteförhöjningsförfarande hindrar att åtal för brott väcks i samma ärende. Högsta domstolen konstaterar att den tidpunkt då ett skatteförhöjningsförfarande som kan karaktäriseras som ett brottmål börjar är mer oklar än den tidpunkt då åtal för brott väcks. Därför kan man inte heller anse ett sådant tolkningsalternativ vara motiverat att redan det att ett beskattningsförfarande som eventuellt leder till skatteförhöjning är anhängigt skulle hindra att åtal för brott väcks. Beskattningsförfarandet kan dock anses vara ett sådant brottmålsförfarande som avses i människorättskonventionen senast då skattförhöjningen bestäms eller beslut fattas om att det inte finns grund för skatteförhöjning. Även i det lagförslag som var föremål för grundlagsutskottets utlåtande 17/2013 rd har den tidpunkt då beslut om skatteförhöjning fattas ansetts vara avgörande för valet av påföljdsförfarande.

33. Grundlagutskottet har dock i sitt utlåtande i sig ansett det möjligt att tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen begränsas tidsmässigt till den del den gäller fall som behandlas i straffprocess som behandlas när lagen träder i kraft. I enlighet med grundlagsutskottets förslag har lagutskottet i sitt utlåtande om regeringens proposition med förslag till lag om skatteförhöjning och tullhöjning som påförs genom ett särskilt beslut samt till vissa lagar som har samband med den (LaUU 8/2013 rd s. 8) föreslagit att den nya lagen inte ska tillämpas på gärningar och försummelser för vilka skatteförhöjning har påförts redan innan lagens ikraftträdande. Ståndpunkten har motiverats bl.a. med att myndigheterna inte har kunnat anpassa de administrativa och straffrättsliga påföljderna innan den nya lagstiftningen träder i kraft.

34. Högsta domstolen konstaterar att grundlagsutskottets och lagutskottets ställningstaganden gäller de föreslagna lagarnas ikraftträdande och inte tillämpningen av gällande rätt. Som det konstaterades ovan i punkt 22 ska domstolen fatta sina avgöranden utifrån gällande rätt och vid behov genom att tolka den. När domstolen i rättskipningen tolkar hur grundlagen ska tillämpas riktigt i ett enskilt fall kan den inte, på samma sätt som när riksdagen bedömer ändamålsenlighetsfrågor i samband med att en ny lag ska träda i kraft, fästa avseende vid de effekter som en ändring av tolkningen eventuellt får i praktiken.

35. Vid sidan av synpunkter som hänför sig till att det straffrättsliga ansvaret förverkligas som sig bör, måste man i ett rättskipningsavgörande beakta att ne bis in idem -regeln, som för svaranden i ett brottmål är en grundlagsenlig garanti för en rättvis rättegång, i en tolkningssituation bör ges ett innehåll och en omfattning som bäst främjar ett förverkligande av de grundläggande och mänskliga rättigheter som förbudet uttrycker. Högsta domstolen anser liksom grundlagsutskottet att en tolkning som inte gör det möjligt att ha två parallella förfaranden i samma sak bäst svarar mot syftet med ne bis in idem -förbudet. En sådan tolkning kan också bäst anpassas till det lis pendens -förbud som tillämpas nationellt samt till de krav på likabehandling som hör till de centrala principerna i en rättsstat.

Högsta domstolens slutsatser

36. Högsta domstolen anser att ne bis in idem -regeln ska tolkas med stöd av grundlagsutskottets ställningstaganden utifrån grundlagens 21 § samt med beaktande av innehållet i artikel 4 punkt 1 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen och förpliktelserna enligt 6 § grundlagen. Det är inte motiverat att den förhindrande effekten av ne bis in idem -regeln knyts först till det skede i förfarandet då avgörandet angående påföljden blir slutligt, men å andra sidan inte heller till den tidpunkt då ett administrativt förfarande som eventuellt leder till en påföljd blir anhängigt. Högsta domstolens slutsats är att om beslutanderätten angående skatteförhöjning redan har utövats i beskattningsförfarandet, antingen så att en skatteförhöjning har eller inte har påförts, kan åtal för skattebedrägeri med anledning av samma gärning inte längre väckas eller behandlingen av väckt åtal inte längre fortsätta. Det finns således inte längre förutsättningar för att behandla åtalsärendet.

37. A har påförts skatteförhöjningar genom beslut 22.3.2005 och 30.3.2005. Därefter har åtal för grovt skattebedrägeri med anledning av samma förfarande som orsakat skatteförhöjningarna blivit anhängigt 17.12.2008. Åtalet kan därför inte prövas.

Beslut

Högsta domstolen anser att de skatteförhöjningar som har påförts A hindrar att åtalet för grovt skattebedrägeri mot honom prövas. Till övriga delar hänskjuts målet för att avgöras på en avdelning med fem ledamöter i Högsta domstolen.

Målet har avgjorts av president Pauline Koskelo samt justitieråden Kari Kitunen, Liisa Mansikkamäki (skiljaktig), Pasi Aarnio, Ilkka Rautio, Marjut Jokela (skiljaktig), Jukka Sippo, Jorma Rudanko (skiljaktig), Pekka Koponen (skiljaktig), Ari Kantor och Tuula Pynnä (skiljaktig). Kari Vesanen var föredragande.

De skiljaktiga ledamöternas yttranden

Justitierådet Pynnä:

Bakgrund och frågeställning

Enligt nuvarande lagstiftning i Finland kan påföljden för en och samma försummelse angående beskattningen vara såväl en administrativ skatteförhöjning som ett straffrättsligt straff. Skatteförhöjning har haft ett fast samband med verkställandet av beskattningen och har påförts i samband med beskattningsbeslutet. En väsentligare försummelse angående deklarationsplikten har samtidigt kunnat vara straffbar även som ett brott.

Till följd av de nya riktlinjer som åren 2006 – 2009 dragits upp i rättspraxis utifrån Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter har det blivit nödvändigt att ompröva den ovan beskrivna utgångspunkten. Först ansåg människorättsdomstolen i stora kammarens dom 23.11.2006 (målet Jussila) angående artikel 6 i människorättskonventionen att en skatteförhöjning var ett straffrättsligt ärende i konventionens mening. Skatteförhöjningarna hörde dock inte till straffrättens kärnområde varför garantierna på det straffrättsliga området inte nödvändigtvis tillämpades absolut strikt. Efter det bedömde domstolen i stora kammarens avgörande (målet Zolotukhin) på nytt betydelsen av ne bis in idem -förbudet för förhållandet mellan en gärning som i den nationella rättsordningen räknas som en administrativ sanktion och en straffrättslig gärning. I sitt avgörande 16.6.2009 (målet Ruotsalainen) ansåg människorättsdomstolen att det i ett ärende som gällde skatteförhöjning förelåg en kränkning av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen (ne bis in idem -förbudet).

Högsta domstolen har från och med sitt avgörande HD 2010:45 tillämpat artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen på förhållandet mellan skatteförhöjning och åtal för skattebedrägeri. Högsta domstolen har ansett att en skatteförhöjning som har påförts en naturlig person eller ett personbolag kan vara en sanktion jämförbar med en straffrättslig påföljd i människorättskonventionens mening och att ett skatteförhöjningsärende och åtal för skattebedrägeri ska bedömas utifrån ne bis in idem -förbudet (HD 2010:45, 2010:46, 2010:82, 2011:35, 2011:80, 2011:111, 2012:55, 2012:79 och 2012:106).

Högsta domstolen har ansett att förbudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 gäller på konsekutiva förfaranden och skyddar individen mot att det i ett fall när saken redan har behandlats och avgjorts slutligt inleds ett nytt förfarande på grund av samma gärning, samt att ett förbud mot parallella förfaranden inte är en följd av artikeln. Den förhindrande effekten ne bis in idem -förbudet kopplas då till att avgörandet är slutligt och inte till att det är anhängigt (HD 2010:4 punkt 37). Högsta förvaltningsdomstolens rättspraxis motsvarar Högsta domstolens (HFD 2011:41).

I vissa avgöranden har Högsta domstolen ansett att ett skatteförhöjningsbeslut har kunnat bli slutligt redan innan den normala, anmärkningsvärt långa tidsfristen för att söka ändring har löpt ut (HD 2010:45 och HD 2012:79).

I föreliggande mål måste man bedöma om ne bis in idem -förbudet nu ska tolkas på ett annat sätt än vad Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen har gjort i sin rättspraxis. I målet måste för det första undersökas om det är motiverat att ändra Högsta domstolens tolkning av den anledningen att tolkningen inte skulle motsvara människorättdomstolens eller EU-domstolens rättspraxis. Dessutom måste man bedöma vilken betydelse som i rättspraxis ska tillmätas det som grundlagsutskottet i sina utlåtanden (GrUU 9/2012 rd och GrUU 17/2013 rd) har anfört om tolkningen av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen och 21 § 2 mom. Finlands grundlag.

Vid bedömningen av saken måste man beakta att ne bis in idem -effekterna av administrativa sanktionsförfaranden och åtal för brott inte har anpassats till varandra på ett allmänt plan i vår nuvarande lagstiftning. För närvarande finns inte heller någon lagstiftning om anpassning av skatteförhöjningsförfarandet och åtal för skattebedrägeri. Saken behandlas som bäst i riksdagen (RP 191/2012 rd). De föreslagna lagarnas centrala syfte är att på ett godtagbart och ändamålsenligt sätt samordna skatteförhöjning och tullhöjning som påförs som en administrativ sanktion och straff som påförs som straffrättslig sanktion, och i synnerhet de för- faranden som tillämpas i fråga om ne bis in idem -förbudet när dessa påföljder påförs (GrUU 17/2013 rd s. 2).

Lagförslaget kommer, när det träder i kraft, att förändra förhållandet mellan skatteförhöjning och åtal för brott och deras betydelse i påföljdssystemet. I föreliggande mål är det situationen innan den nya lagstiftningen träder i kraft som ska bedömas.

Frågan om Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis kräver att ne bis in idem -förbudet tillämpas på parallella förfaranden

Europeiska människorättsdomstolen har tolkat ne bis in idem -förbudet i talrika delvis motstridiga avgöranden. Av dem har i synnerhet avgörandet Zolotukhin mot Ryssland, 10.2.2009, prejudikatvärde. I avgörandet har människorättsdomstolen i sammansättning med stora kammaren sammanjämkat sina tidigare avgöranden. Den har konstaterat att skyddet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 blir tillämpligt när ett nytt förfarande inleds mot en person efter att en tidigare dom har blivit slutlig (punkt 83) och att syftet med artikeln är att förbjuda att en straffprocess som avslutas med ett slutligt avgörande upprepas (punkt 107). Frågan om domen eller beslutet är slutligt ska bedömas enligt nationell rätt. En dom ska anses vara slutlig när den inte längre kan överklagas med ordinarie rättsmedel (punkt 107 – 108).

Efter avgörandet Zolotukhin har domstolen i avgörandet Maresti mot Kroatien, 25.9.2009, konstaterat att skyddet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 inte nödvändigtvis gäller samtliga förfarande angående samma gärning. Artikelns mål och syfte innebär att om sökanden inte visar att skada har uppkommit, föreligger det en kränkning av skyddet enligt artikeln endast om nya förfaranden inleds fastän man vet att sökanden redan har dömts i ett tidigare förfarande (punkt 66). I avgörandet Ruotsalainen mot Finland, 16.6.2009, har människorättsdomstolen konstaterat att skyddet enligt artikeln blir tillämpligt (”comes into play”) när ett nytt förfarande inleds efter att en tidigare dom har blivit slutlig (punkt 44).

I avgörandet Tomasovié mot Kroatien, 18.10.2011 (punkt 29), har domstolen beskrivit målet för och syftet med artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 på samma sätt som i det ovan nämnda målet Maresti mot Kroatien. Det framgår av avgörandet att det senare åtalet hade väckts innan den första processen hade vunnit laga kraft. Människorättsdomstolen har hänvisat till att saken hade behandlats i Kroatiens författningsdomstol som uttryckligen hade konstaterat att dubbelt åtal för samma brott var möjligt enligt Kroatiens rättegångsordning. Människorättsdomstolen har ansett att en fullt medveten upprepning av en straffprocess innebär en kränkning av skyddet enligt tilläggsprotokollet (punkt 31 – 32). Domstolen har inte i motiveringen till avgörandet behandlat frågan om skyddet enligt artikel 4 i tilläggsprotokollet gäller samtidigt anhängiga förfaranden och, om så är fallet, i vilka situationer ett sådant skydd uppkommer. Avgörandet har inte fattats i sammansättning med stora kammaren och det framgår inte heller av det att avsikten skulle ha varit att ge det något särskilt prejudikatvärde.

Efter Tomasovié-avgörandet har domstolen igen 11.12.2012 i avgörandet Asadbeyli m.fl. mot Azerbaidzan konstaterat, på ett sätt som motsvarar avgörandet Zoltukhin, att skyddet enligt artikeln blir tillämpligt när ett nytt förfarande inleds mot en person sedan en tidigare dom blivit slutlig (punkt 159).

Av människorättsdomstolens avgöranden framgår att den förhindrande verkan av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 är kopplad till att det tidigare avgörandet är slutligt och inte till att saken är anhängig. Till denna del bör tolkningen anses entydig. I de ovan relaterade avgörandena har inte uttryckligen lyfts fram frågan om den i artikeln åsyftade förhindrande verkan uppstår även när två processer samtidigt är anhängiga och den ena av dem blir slutlig. Människorättsdomstolen har dock upprepade gånger konstaterat att skyddet enligt artikeln blir tillämpligt när ett nytt förfarande mot en person inleds för samma gärning för vilken han eller hon redan har blivit dömd genom ett slutligt avgörande.

När man bedömer människorättsdomstolens praxis angående förutsättningarna att tillämpa ne is in idem -förbudet bör man således anse att det avgörande kriteriet är huruvida det är fråga om en process som inleds efter en lagakraftvunnen dom utifrån samma fakta. Däremot gäller skyddet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 inte nödvändigtvis alla förfaranden angående en och samma gärning.

Frågan om EU-domstolens rättspraxis kräver att ne bis in idem -förbudet tillämpas på parallella förfaranden

Enligt artikel 50 i Europeiska stadgan om de grundläggande rättigheterna får ingen lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen.

EU:s grundrättighetsstadga riktar sig enligt artikel 51 till medlemsstaterna endast när de tillämpar unionsrätten. Trots att det inte i detta mål är fråga om tillämpning av unionsrätten, behöver man vid bedömningen även beakta förpliktelserna enligt unionsrätten. För att garantera konsekvens i det nationella systemet bör förutsättningarna för att tillämpa ne bis in idem -förbudet vara så enhetliga som möjligt, oberoende av om det är fråga om tillämpning av unionsrätten eller en situation som bygger enbart på nationell rätt.

I motsats till artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen ska ne bis in idem -principen enligt unionsrätten även tillämpas på förhållandet mellan medlemsstater och då kan tolkningssituationerna även påverkas av att systemen är olika i medlemsstaterna.

EU-domstolen har i stora kammarens avgörande C-617/10 Åkerberg Fransson, 26.2.2013 (punkt 34) hänvisat till syftet att säkerställa uppbörden av samtliga inkomster från mervärdesskatt och därigenom att värna unionens ekonomiska intressen samt konstaterat att artikel 50 i grundrättighetsstadgan inte hindrar en medlemsstat från att, för samma gärning i form av underlåtenhet, tillämpa en kombination av skatterättsliga och straffrättsliga sanktioner. Enligt domstolen är det först när ett skattetillägg har straffrättslig karaktär, i den mening som avses i artikel 50 i stadgan, och det har vunnit laga kraft, som den artikeln hindrar att en och samma person lagförs för samma gärning.

EU-domstolens uttalande motsvarar till denna del delvis slutsatsen i människorättsdomstolens rättspraxis. Denna slutsats stöds även av att i den mån som stadgan om de grundläggande rättigheterna omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna ska de enligt artikel 52 i stadgan ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Enligt förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna är det fråga om en situation som avses i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 när principen enligt artikel 50 i stadgan tillämpas inom en och samma medlemsstat.

Slutsats utifrån människorättsdomstolens och EU-domstolens rättspraxis

Såväl människorättsdomstolens som EU-domstolens rättspraxis är dynamisk. I sin rättspraxis beaktar domstolarna rättssystemets rådande utvecklingsskede. Utvecklingen av rättspraxis påverkas också av dialogen med domstolarna i de fördragsslutande staterna och i medlemsstaterna. I den framträder tolkningssituationer av många olika slag. Således kan man inte anse det uteslutet att människorättsdomstolen eller EU-domstolen senare i sin rättspraxis preciserar den nuvarande tolkningen så att tillämpningsområdet för ne bis in idem -förbudet utvidgas. Dock har varken människorättsdomstolens eller EU-domstolens rättspraxis hittills krävt att Högsta domstolens tolkning av ne bis in idem -förbudet borde ändras.

Frågan om vilken betydelse som ska tillmätas ställningstagandena i grundlagsutskottets utlåtanden (GrUU 9/2012 rd och GrUU 17/2013)

Innehållet i grundlagstutskottets ställningstaganden

Grundlagsutskottet har i sina utlåtanden (GrUU 9/2012 rd och GrUU 17/2013) om de lagförslag som nämns nedan konstaterat att ne bis in idem -förbudet ingår i garantierna enligt grundlagens 21 § 2 mom. för en rättvis rättegång. Likaså har detta konstaterats i regeringens proposition 309/1993 rd s. 79/I).

Grundlagsutskottets utlåtande GrUU 9/2012 gällde ett föreslag till en bestämmelse i arbetsavtalslagen om en påföljdsavgift för arbetsgivare. Utskottet har i det sammanhanget konstaterat att förbudet mot dubbelbestraffning inte kan anses gälla enbart rent konsekutiva förfaranden utan också samtidigt anhängiga förfaranden. Utskottet ansåg att denna tolkning kan härledas redan från formuleringen av den nämnda artikeln i Europakonventionen och att den även förefaller att motsvara riktlinjerna för Europadomstolens rättspraxis på senare tid (se Zolotukhin mot Ryssland 10.2.2009 och särskilt Tomasovié mot Kroatien 18.10.2011), vilka kunde anses ha tydliggjort och skärpt Europadomstolens tolkning jämfört med tidigare tolkningar. Utskottet har dessutom konstaterat att det inte finns anledning att i den föreslagna lagstiftningen eftersträva fullständigt vattentäta bestämmelser för att kunna iaktta ne bis in idem -regeln. I det rådande läget måste man dessutom beakta att Europadomstolens rättspraxis i vissa delar fortfarande befinner sig i stöpsleven. Med tanke på ne bis in idem -reglen är det dock enligt utskottets uppfattning motiverat att en lagakraftvunnen, slutlig påföljdsavgift hindrar att domstolsbehandling av ett åtal för samma gärning inleds eller medför att domstolsbehandlingen avbryts.

Grundlagsutskottets utlåtande GrUU 17/2013 rd gäller en regeringsproposition vars uttryckliga syfte är att ändra strafflagen och skattelagarna så att de är förenliga med ne bis in idem -förbudet. Grundlagsutskottet har i detta utlåtande konstaterat att det av Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis framgår att förbudet mot dubbel straffbarhet innebär åtminstone att det i princip är förbjudet att inleda en andra process i samma ärende efter ett slutligt avgörande i den första processen. Däremot är det utifrån rättspraxis inte helt klart om ne bis in idem -regeln anses förbjuda också det att en andra process fortsätter efter det att en samtidigt anhängig process har slutförts genom ett slutligt avgörande. I detta sammanhang har utskottet hänvisat till Matti Pellonpääs och Monica Gullans artikel (Zolotukhin-linjaus kansallisen tuomioistuimen koetinkivenä, Defensor Legis N:o 4/2011, s. 425 – 426), där författarna å ena sidan dryftar avsikten med ne bis in idem -förbudet och betydelsen av människorättsdomstolens formuleringar men å andra sidan konstaterar att målen Zolotukhin och Ruotsalainen ger ett visst stöd för de högsta domstolarnas tolkning och anser att det minsta man kan säga är att situationen är öppen.

Grundlagsutskottet har vidare konstaterat att den bedömning av ne bis in idem -förbudet som gjordes i samband med förslaget till ändring av arbetsavtalslagen avsåg den nya lagen och inte gav anledning till några direkta slutledningar om tolkningen av de gällande lagarna (GrUU 17/2013 rd s. 3).

Beträffande lösningen i den föreslagna lagstiftningen har grundlagsutskottet konstaterat att en procedurregel som förbjuder två parallella processer i samma ärende kan anses väl motiverad med tanke på det egentliga syftet med ne bis in idem -förbudet. Denna lösning kan till och med delvis anses gå längre än vad människorättsförpliktelserna kräver för närvarande.

Grundlagsutskottet har dessutom i slutet av sitt utlåtande konstaterat att om de krav som eventuellt följer av ne bis in idem -förbudet utsträcks till att helt omfatta parallellt anhängiga förfaranden gällande administrativa sanktioner och straffprocesser, behövs det lagstiftningslösningar som samordnar systemet på det sätt som föreslås i propositionen. Detta beror främst på att så länge systemet för administrativa sanktioner och det straffrättsliga systemet inte har samordnats på lagstiftningsnivå med tanke på den här typen av situationer, kan ett omfattande och absolut förbud mot parallella förfaranden ge slumpmässiga resultat beroende på vilket förfarande som har anhängiggjorts först. Detta kan inte anses tillfredsställande med hänsyn till rättssäkerheten eller ett enhetligt och effektivt påföljdssystem i allmänhet.

Betydelsen av grundlagsutskottets ställningstaganden i föreliggande mål

Till följd av grundlagsutskottets ställning enligt grundlagen och utskottets lagstadgade uppgifter har utskottets tolkningar angående Finlands grundlag en särskild tyngd och de har stor betydelse även när lagarna tillämpas. Ställningstagandenas tyngd beror dock på det saksammanhang i vilket de har gjorts och hur omfattande och heltäckande grundlagsutskottet har behandlat en viss fråga i sitt utlåtande. Det är klart att ståndpunkterna ska ges den betydelse som grundlagsutskottet självt har avsett att ge sina utlåtanden.

Grundlagsutskottets ovan beskrivna utlåtanden har båda hängt samman med behandlingen av nya lagförslag. I det senare utlåtandet (GrUU 17/2013 rd) har utskottets ställningstagande i det tidigare utlåtandet om ne bis in idem -förbudet förtydligats och preciserats. Därför ska grundlagsutskottets ställningstagande i utlåtandet GrUU 9/2012 rd bedömas så som utskottet självt i det senare utlåtandet har preciserat sitt ställningstagande.

Till den del grundlagsutskottet har konstaterat att ne bis in idem -förbudet innebär åtminstone att utgångspunkten är att det är otillåtet att inleda en ny process i samma ärende när avgörandet i en tidigare process har blivit slutligt, motsvarar det Högsta domstolens tolkning i rättspraxis. Till den del grundlagsutskottet har konstaterat att det delvis är oklart om ne bis in idem -förbudet förbjuder att en annan process fortsätter efter att en samtidigt anhängig process har fått ett slutligt avgörande, tycks utskottet ha byggt sitt tvivel på det som sägs i den ovan nämnda artikeln av Pellonpää och Gullans. De tvivel angående innehållet i människorättsdomstolens rättspraxis som utskottet har uttalat i sina utlåtanden om lagförslagen kräver inte i sig att de riktlinjer Högsta domstolen utstakat i sin rättskipning måste ändras i den här situationen.

Så som grundlagsutskottet har konstaterat ingår ne bis in idem -förbudet i garantierna för en rättvis rättegång enligt 21 § 2 mom. Finlands grundlag. Därför måste förhållandet mellan skatteförhöjning och skattebrott bedömas även med hänsyn till grundlagen. Det nationella skyddet för de grundläggande rättigheterna kan vara högre och mer omfattande än miniminivån enligt människorättskonventionen. Även ett säkerställande av likabehandling kan kräva detta när människorättsdomstolens tolkning i rättspraxis ska tillämpas inom det nationella rättssystemet.

Med stöd av de ovan nämnda utlåtandena av grundlagsutskottet finns det nu mera nationellt rättskällestöd att tillgå för att bedöma saken än när Högsta domstolen år 2010 gav sina första prejudikat om ne bis in idem -effekten av skatteförhöjning. Å andra sidan behandlar riksdagen som bäst ett lagförslag om hur man ska ordna förhållandet mellan skatteförhöjning och åtal för skattebrott. I den här situationen måste man bedöma om det nu finns anledning att ändra Högsta domstolens ståndpunkt i dess tidigare prejudikat, antingen så att ett förfarande som är anhängigt hindrar att ett annat förfarande angående samma gärning blir anhängigt (lis pendens) eller så att det inte är möjligt att fortsätta det andra förfarandet när det första blir slutligt.

Förbudet mot parallella förfaranden och lis pendens -principen

Lis pendens -principen tillämpas enligt vår nationella rättsordning i förhållandet mellan brottmål. Att åtal för brott är anhängigt hindrar att en ny straffprocess inleds. Således ligger det nära till hands att det skulle vara motiverat att tillämpa samma princip även på administrativa påföljdsförfaranden som kan jämställas med åtal för brott. En sådan tolkning skulle ge individen ett större skydd än vad rådande rättspraxis gör mot att en och samma gärning behandlas två gånger på myndigheternas initiativ såväl genom åtal för brott som genom ett därmed jämförbart ärende där en administrativ sanktion bestäms. Samtidigt skulle praxis vid tillämpningen närmas den straffprocessuella tolkningen av ne bis in idem -förbudet och av rättskraft. Tolkningarna torde dock inte kunna vara helt likadana eftersom ärendenas natur är olika.

En tillämpning av lis pendens -principen på administrativa sanktionsförfaranden är, på det sätt som konstaterats i prejudikaten år 2010 och i grundlagsutskottets utlåtande, problematiskt i en situation där man inte i vår gällande nationella lagstiftning ännu har berett sig på ne bis in idem -effekterna av administrativa sanktioner. Följande omständigheter talar emot att man skulle tillämpa ett förbud mot parallella förfaranden.

Till ne bis in idem -principen hör intimt att det inte bara är förbjudet att döma två gånger i samma sak utan också att åtala två gånger. Redan det att åtal för brott behandlas en gång till innebär en överträdelse av förbudet, oberoende av vilket slutresultatet i den senare behandlingen blir. I beskattningsförfarandet och i andra förfaranden som gäller administrativa sanktioner är det utifrån gällande lagstiftning mycket svårt att på ett förutsebart och enhetligt sätt bedöma när det är fråga om ett ärende som kan jämställas med åtal för brott, om man i förfarandet trots allt inte har bestämt någon sanktion. Ännu svårare är det att bedöma när ett administrativt sanktionsförfarande som kan jämställas med åtal för brott ska ansetts ha blivit väckt och vara anhängigt på det sätt som lis pendens -förbudet avser.

Enligt människorättsdomstolens rättspraxis hör beskattningsförfarandet i sig inte alls till tillämpningsområdet för människorättskonventionen, och lis pendens -principen ingår inte i ne bis in idem -förbudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7. I människorättsdomstolens rättspraxis finner man således inte grunder för att tillförlitligt kunna bedöma när ett beskattningsförfarande som inte omfattas av människorättskonventionen har förändrats så att det ska jämföras med ett anhängigt brottmål. I vår gällande lagstiftning om beskattning och rättegång i brottmål har denna fråga inte på något sätt reglerats. En lagstiftningsreform i vilken det är meningen att ta ställning till detta är dock som bäst aktuell. I den här situationen bör man i rättskipningen vara återhållsam med att avgöra frågan i ett enskilt prejudikat.

I Högsta domstolens prejudikat har domstolen hittills bedömt skatteförhöjningar som inte har varit obetydliga till sitt belopp och som har påförts med stöd av sådana bestämmelser i beskattningslagen eller mervärdesskattelagen vilka gäller det mest klandervärda förfarande som den skattskyldige kan göra sig skyldig till på den tredgradiga skalan i bestämmelserna om skatteförhöjning. Då har en förutsättning för påförande av skatteförhöjning varit att den skattskyldige gjort sig skyldig åtminstone till grov vårdslöshet. Detta uppfyller klart kravet i människorättsdomstolens avgöranden att det administrativa sanktionsförfarande som kan jämställas med åtal för brott ska innehålla ett element av tillräknande. Det är inte förbjudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen att bestämma flera separata påföljder i olika förfaranden, om man inte i dem tillräknar gärningen flera gånger och förfarandena har ett fast samband sinsemellan. Utifrån människorättsdomstolens rättspraxis har påföljdens stränghet eller subjektiva rekvisit som föregår den en mycket begränsad betydelse. I den gällande nationella lagstiftningen har de administrativa sanktionerna inte bedömts eller reglerats utifrån ne bis in idem -förbudet. Det är svårt att utifrån gällande lagstiftning bedöma andra sanktioner än de ovan avsedda som bygger på grov vårdslöshet. Detta är ägnat att öka risken för oenhetlig och slumpmässig rättspraxis, om man tillämpar den interna lis pendens -principen i det nationella brottmålsförfarandet på de administrativa sanktionerna.

Grundlagsutskottet har i sina utlåtanden på ovan beskrivet sätt ansett tolkningen huruvida ne bis in idem -förbudet enligt människorättsdomstolens rättspraxis gäller enbart rent konsekutiva förfaranden vara oklar. I sitt nyare utlåtande GrUU 17/2013 rd har utskottet på sidan 6 konstaterat att det inte är helt problemfritt att mycket längre tillåta den linje som nu tillämpas i finländsk domstospraxis, dvs. att tillåta parallella förfaranden under vissa förutsättningar. Grundlagsutskottet har dock i detta utlåtande även ansett att ett omfattande och absolut ne bis in idem -förbud mot parallella förfaranden i en situation där administrativa påföljder och det straffrättsliga systemet inte har samordnats på lagstiftningsnivå kan ge slumpmässiga resultat beroende på vilket förfarande som har anhängiggjorts först. Detta kan inte enligt grundlagsutskottets utlåtande anses tillfredsställande med hänsyn till rättssäkerheten eller ett enhetligt och effektivt påföljdssystem i allmänhet.

Det sätt enligt majoritetens motiveringar att bestämma den tidpunkt för en skatteförhöjning från vilken förbudet mot parallella förfaranden tillämpas kan lösa en del av de tolkningsproblem som gäller tillämpning fullt ut av lis pendens -principen. I huvudsak gäller de ovan beskrivna problemen dock även detta sätt på vilket majoriteten bedömer saken och det är också oklart i vilken mån och på vilket sätt bedömningen är tillämplig på andra administrativa sanktionsförfaranden än skatteförhöjningar. Majoritetens tolkning som väsentligt avviker från de tidigare prejudikaten blir direkt tillämplig i en situation där lagstiftaren som bäst ordnar förhållandet mellan skatteförhöjning och åtal för skattebrott. Detta är ägnat att leda till mer slumpmässighet, vilket äventyrar jämlikheten.

Förbudet att fortsätta behandlingen av ett brottmål när en administrativ sanktion har blivit slutlig

Tillämpningsområdet för ne bis in idem -förbudet när det gäller administrativa sanktioner kunde även utvidgas mer begränsat än genom ett förbud mot samtidig anhängighet, så att det skulle anses förbjudet att fortsätta det senare förfarandet när avgörandet i det första ärendet har blivit slutligt. En sådan tolkning skulle förbättra individens skydd jämfört med vad nu är fallet så att det inte skulle vara möjligt att bestämma två olika påföljder för en och samma gärning. Fastän människorättsdomstolens publicerade rättspraxis så som Högsta domstolen etablerat har tolkat den visar att endast på varandra följande förfaranden är förbjudna, innebär ett tillåtande av två konsekutiva sanktioner ett rätt väsentligt avsteg från ne bis in idem -förbudet inom straffprocessen. Även i den juridiska litteraturen har det ansetts att Högsta domstolens tolkning till denna del kan utsättas för kritik.

Den tolkning enligt nuvarande praxis som förbjuder konsekutiva förfaranden och den förhindrande effekten av att den första påföljden har blivit slutlig har emellertid redan bedömts i detalj i Högsta domstolens prejudikat 2010. En motsvarande ståndpunkt har intagits i Högsta förvaltningsdomstolens rättspraxis. Man måste beakta att även ett förbud mot att fortsätta ett annat förfarande efter att det första blivit slutligt innebär att det kvarstår betydande skillnader beträffande ne bis in idem -tolkningen å ena sidan mellan administrativa sanktioner och åtal för brott och å andra sidan inom straffprocessen. Om tolkningen ändrades på beskrivet sätt, skulle det uppstå betydande problem med att ordna rättegångsförfarandet, eftersom man när en rättegång inleds inte kan bedöma när någotdera förfarandet avslutas genom ett slutligt avgörande. Därför skulle det kunna bli nödvändigt att i åratal föra parallella processer, inklusive överklaganden, medan denna ovisshet består. I jämförelse med nuläget skulle också praxis i avgörandena bli mer slumpmässig och oenhetlig.

Det viktigaste argument för det tolkningsalternativ som behandlas här är grundlagsutskottets syn på den nationella tolkningen av ne bis in idem -förbudet när det gäller administrativa sanktioner. Grundlagsutskottets ovan behandlade utlåtanden har givits efter prejudikaten år 2010 och de utgör en grund för en ny bedömning av saken, även om bestämmelserna i 21 § 2 mom. grundlagen om garantier för rättvis rättegång redan har tagits med i bedömningen i prejudikaten. Grundlagsutskottets utlåtande 9/2012 rd kan anses starkt tala för att behandlingen av ett åtal för brott inte längre borde fortsätta efter att en administrativ sanktion som gäller samma gärning och som kan jämställas med åtal för brott har blivit slutlig. I detta utlåtande ansåg grundlagsutskottet det motiverat att den i lagförslaget avsedda slutliga påföljdsavgiften ska avbryta domstolsbehandlingen angående åtal för samma gärning.

Grundlagsutskottet har emellertid i det nyare utlåtandet 17/2013 rd s. 3, med anledning av ett lagförslag om förhållandet mellan skatteförhöjning eller tullhöjning och straffrätt, konstaterat att det nämna utlåtandet 9/2012 rd avsåg den nya lagen och inte gav anledning till några direkta slutledningar om tolkningen av de gällande lagarna. Dessutom måste man beakta det i grundlagsutskottets utlåtande 17/2013 rd uttalade behovet att på lagstiftningsnivå anpassa de olika systemen innan man fullt ut genomför de krav som ne bis in idem -förbudet ställer. Man kan således inte anse att utskottet i utlåtandet har tagit ställning till tolkningen av 21 § 2 mom. grundlagen och den gällande lagstiftningen med hänsyn till ne bis in idem -förbudet på ett sätt som gör att Högsta domstolen borde ändra sin nuvarande tolkning.

Lagutskottet har i sitt utlåtande 8/2013 rd om lagförslaget i fråga, i samband med behandlingen av principen om den lindrigare lagen, på sidan 7 konstaterat att myndigheterna inte förrän den nya regleringen träder i kraft har kunnat samordna administrativa sanktioner och straffrättsliga påföljder. Därför har myndigheterna påfört sanktioner enligt principen att endast ett slutligt avgörande som getts i ett annat förfarande utgör ett hinder för en andra utredning, och myndigheterna har då inte haft möjlighet att avstå från att påföra t.ex. administrativa påföljder för att trygga straffprocessen. Även detta faktum kan också mer allmänt anses understryka att man vid bedömningen måste beakta övergångsskedet innan den nya lagstiftningen träder i kraft.

Sammanfattning

En avvägning av de ovan anförda omständigheterna som leder i olika riktning visar inte att Högsta domstolens etablerade tolkning av ne bis in idem -förbudet i förhållandet mellan skatteförhöjningar och åtal för skattebrott borde ändras i en situation där ny lagstiftning behandlas i riksdagen. I Europeiska människorättsdomstolens eller EU-domstolens rättspraxis har inte efter prejudikaten år 2010 skett någon utveckling som skulle förutsätta en ändring. Grundlagsutskottet kan inte i sitt utlåtande anses ha tagit ställning till tolkningen av 21 § 2 mom. grundlagen och gällande lagar på ett sätt som skulle föranleda ett annorlunda ställningstagande.

För den som är misstänkt för brott har Högsta domstolens nuvarande tolkning säkerställt de grundläggande och mänskliga rättigheterna vilkas innehåll, på grund av att den nationella lagstiftningen är bristfällig, har bedömts i huvudsak med stöd av människorättsdomstolens tolkning av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen. Att tolkningen hålls oförändrad tills den nya lagstiftningen träder i kraft främjar även en jämlik och enhetlig tillämpningspraxis. Att ordna förhållandet mellan administrativa sanktioner och åtal för brott och att fatta avgöranden på systemnivå är som det konstaterades i prejudikatet år 2010 i första hand lagstiftarens sak.

På de ovan anförda grunderna anser jag att det inte finns hinder mot att pröva åtalet.

Justitierådet Koponen: Jag är av samma uppfattning som justitierådet Pynnä.

Justitierådet Rudanko: Jag är av samma uppfattning som justitierådet Koponen.

Justitierådet Jokela: Liksom majoriteten anser jag att tolkningen i tidigare rättspraxis av ne bis in idem -förbudet bör ändras så att den motsvarar förbudets syfte och främjar ett förverkligande av de grundläggande och mänskliga rättigheterna. Jag har dock en annan uppfattning om hur tolkningen bör ändras. Frågan gäller huruvida ett beslut om skatteförhöjning omedelbart hindrar att åtal för samma gärning väcks och behandlas eller först efter att beslutet genom laga kraft blir bestående. Beträffande skatteförhöjning och tullhöjning har tolkningen betydelse under den övergångstid som hänför sig till den lag (RP 191/2012 rd) som riksdagen för närvarande behandlar.

Innehållet i ne bis in idem -förbudet i grundlagsutskottets ställningstaganden och i människorättsdomstolens rättspraxis

Jag godkänner till stor del det som majoriteten anför i punkterna 1 – 25 i domskälen. Eftersom det dock inte utifrån grundlagsutskottets utlåtanden 9/2012 rd och 17/2013 rd är klart till vilken del uttalandena är ställningstaganden om innehållet i 21 § grundlagen, till vilken del de ger uttryck för uppfattningar om människorättsdomstolens rättspraxis och till vilken del det är fråga om en bedömning av lagförslagets ändamålsenlighet, anser jag det befogat att domstolen själv tar ställning till de krav som människorättsförpliktelserna ställer.

Enligt ordalydelsen i Europeiska människorättskonventionens tilläggsprotokoll 7, artikel 4 liksom även i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna gäller ne bis in idem -förbudet såväl väckande av åtal som bestämmande av straff för ett brott för vilket gärningsmannen redan slutligt har frikänts eller dömts. Största delen av människorättsdomstolens avgöranden gäller en situation där den första påföljden har bestämts och vunnit laga kraft innan man har hunnit inleda en brottmålsprocess. I rättspraxis före Zolotukhin-avgörandet har man dock inte tillmätt någon betydelse huruvida den ena påföljden har bestämts av en förvaltningsmyndighet och i vilken ordning påföljderna har bestämts (bl.a. Gradinger mot Österrike, 23.10.1995, Zigarella mot Italien, 3.10.2002, Franz Fischer mot Österrike 29.5.2001 och Sailer mot Österrike, 6.6.2002). I målet Sailer, där en påföljd som bestämts av en förvaltningsmyndighet vann laga kraft medan ett brottmål var anhängigt, konstaterade människorättsdomstolen endast kort att kränkningen av mänskliga rättigheter var av samma art som i målet Franz Fischer, där den påföljd som förvaltningsmyndigheten bestämt hade vunnit laga kraft innan straffprocessen inleddes.

Högsta domstolens tolkning år 2010, enligt vilken ne bis in idem -förbudet blir tillämpligt enbart i på varandra följande förfaranden, förutsätter en bedömning att man i Zolotukhin-avgörandet hade avsett att till denna del minska tillämpningsområdet i förhållande till artikelns ordalydelse och avvika från människorättsdomstolens tidigare rättspraxis. Enligt min uppfattning är en sådan slutsats inte befogad. I Zolotukhin-avgörandet har man tvärtom stött sig på de ovan nämnda avgörandena.

Frågan om från vilken tidpunkt – enbart den tidpunkt när åtal väcks eller även under en senare rättegång – som ne bis in idem -förbudet ska bedömas har inte uttryckligen behandlats i avgörandet. Angående motiveringen till Zolotukhin-avgörandet kan man dock konstatera bl.a. följande: I punkt 107 konstateras att syftet med artikeln är att hindra upprepning av sådana straffprocesser som redan har avslutats genom ett slutligt avgörande. I punkt 110 konstateras att artikeln inte endast gäller förbudet mot dubbelbestraffning utan också utsträcks till att en person inte får åtalas eller rannsakas två gånger för ett brott. Detta uttalande har samband med att förbudet tillämpas även då ett förfarande har avslutats med ett frikännande avgörande så att personen inte döms. I punkt 112 – 115 i domskälen behandlas utifrån tidigare rättspraxis frågan om hur myndigheterna kan korrigera sina fel, om myndighetsförfarandena har varit anhängiga samtidigt, så som i målet Zigarella, eller följt på varandra. Sökanden har nämligen inte nödvändigtvis ansetts vara ett offer för en människorättskränkning, om myndigheten sedan den märkt att den första påföljden har vunnit laga kraft avbryter det senare förfarandet eller om en oriktigt bestämd sanktion undanröjs eller gottgörs. I vissa fall har domstolen också ansett det möjligt att den administrativa sanktion som har påförts först upphävs eller senare kan undanröjas efter ansökan (Falkner mot Österrike 30.9.2004 och Ščiukina mot Lettland, 5.12.2006)

I målet Tomasovié, som gällde samtidigt anhängiga förfaranden, hänvisas till avgörandet Zolotukhin och till tidigare rättspraxis (Tomasovié mot Kroatien 18.1.2012). I motiveringen till avgörandet nämns inte att avsikten skulle ha varit att precisera eller ändra riktlinjerna i avgörandet Zolotukhin. Detta torde få sin förklaring av att avgörandet Zolotukhin inte har ansetts ändra de tidigare riktlinjerna om att ne bis in idem -förbudet tillämpas även när en administrativ sanktion av straffkaraktär blir slutlig medan en straffprocess pågår. Enligt min uppfattning befäster avgörandet Tomasovié tidigare rättspraxis.

Enligt EU-domstolen står det även i strid med artikel 50 i stadgan om de grundläggande rättigheterna att en medlemsstat bestämmer en straffrättslig sanktion för samma gärning för vilken redan har påförts ett skattetillägg av straffrättslig karaktär (C-617/10 Åkerberg Fransson, dom 26.2.2013). För att förbudet ska bli tillämpligt förutsätts att beslutet om den straffrättsliga sanktionen har vunnit laga kraft.

Enligt människorättsdomstolens fasta och entydiga rättspraxis förutsätter en tillämpning av ne bis in idem -förbudet att beslutet om en sanktion mot en person har vunnit laga kraft. Ne bis in idem -förbudet hindrar således inte helt att en och samma gärning prövas och är anhängigt i olika förfaranden (lis pendens). I juridiskt avseende är förbuden ne bis in idem och lis pendens olika saker.

De ovan anförda tolkningarna om rådande människorättsförpliktelser motsvarar grundlagsutskottets ställningstaganden om innehållet i ne bis in idem -förbudet enligt 21 § grundlagen.

En administrativ sanktion av straffrättslig karaktär som vunnit laga kraft hindrar således att åtal väcks för samma gärning eller medför att domstolsbehandling avbryts, trots att det inte finns någon bestämmelse om detta i lag. På motsvarande sätt hindrar en lagakraftvunnen dom i ett brottmål att skatteförhöjning eller någon annan administrativ sanktion av straffkaraktär bestäms för samma gärning. Av människorättsförpliktelserna eller 21 § grundlagen följer däremot inte något hinder mot att en gärning prövas samtidigt å ena sidan av en förvaltningsmyndighet och å andra sidan i förundersökning, av åklagarmyndigheten eller en domstol innan ett slutligt frikännande eller fällande beslut har meddelats i något av förfarandena.

Lis pendens -förbudet på nationell nivå

Syftet med den lagändring som för närvarande behandlas av riksdagen är att samordna skatteförhöjning och straffrättsligt straff så att skatteförvaltningen, efter en bedömning av hur allvarlig en underlåtenhet som gäller beskattningen har varit, väljer de fall där skatteförhöjning bestäms som påföljd eller, i allvarligare fall, om polisanmälan ska göras. Åtal ska inte kunna väckas eller dom meddelas, om skatteförhöjning redan har påförts för gärningen. Bestämmelserna kommer helt att hindra att samma ärende behandlas parallellt i två förfaranden, vilket enligt grundlagsutskottets utlåtande kan anses motiverat med tanke på det egentliga syftet med ne bis in idem -förbudet (17/2013 rd s. 3). Avsikten är alltså att genom nationell lagstiftning framdeles införa ett förbud mot parallella förfaranden som går längre än människorättsförpliktelserna.

Vid behandlingen av lagförslaget har riksdagens utskott varit medvetna om problemen vid tillämpningen av det nuvarande ne bis in idem -förbudet. Trots det har grundlagsutskottet och lagutskottet endast föreslagit ett övergångsarrangemang, enligt vilket den nya lagen tillämpas på gärningar som begåtts medan den tidigare lagen gällde, enbart om ett beslut om skatteförhöjning inte har fattats innan lagen trädde i kraft.

Grundlagsutskottet har dessutom konstaterat att de krav som kan följa av ne bis in idem -förbudet på förfaranden gällande administrativa sanktioner och straffprocesser som är parallellt anhängiga förutsätter lagstiftningslösningar som samordnar systemet på det sätt som föreslås i propositionen. Detta beror främst på det att så länge systemet för administrativa påföljder och det straffrättsliga systemet inte har samordnats på lagstiftningsnivå med tanke på den här typen av situationer, kan ett omfattande och absolut förbud mot parallella förfaranden ge slumpmässiga resultat beroende på vilket förfarande som har anhängig- gjorts först. Detta kan inte anses tillfredsställande med hänsyn till rättssäkerheten eller ett enhetligt och effektivt påföljdssystem i allmänhet (GrUU 17/2013 rd s. 6).

Även lagutskottet har konstaterat att myndigheterna inte innan den nya regleringen har trätt i kraft har kunnat samordna administrativa sanktioner och straffrättsliga påföljder. Därför har myndigheterna påfört sanktioner enligt principen att endast ett slutligt avgörande som getts i ett annat förfarande utgör ett hinder för en andra utredning, och myndigheterna har då inte haft möjlighet att på det sätt som föreslås avstå från att påföra t.ex. administrativa påföljder för att trygga straffprocessen. Lagutskottet har uttryckligen konstaterat att det inte skulle vara acceptabelt om åtal efter att lagen har trätt i kraft måste förkastas i alla de fall där skatteförhöjning redan har påförts (LaUU 8/2013 rd s. 7).

Av grundlagsutskottets och lagutskottets utlåtanden framgår hur det är meningen att lagstifta om övergångsskedet. Utskotten har i sina enhälliga utlåtanden intagit ståndpunkten att det inte finns behov eller ens är acceptabelt att helt förhindra parallella behandlingar i fall som har uppkommit under den tidigare lagen. Det är i sig klart att utskottens framställningar om innehållet i kommande lagstiftning inte binder domstolarna när de tillämpar gällande rätt. Det innebär dock inte att utskottens ställningstaganden om ikraftträdandebestämmelserna helt skulle sakna betydelse i en situation där den nya tolkningen uttryckligen gäller övergångsskedet och där innehållet i gällande rätt i hög grad lämnar rum för tolkning.

Till den del det finns önskemål att utvidga ne bis in idem -förbudet längre än vad de internationella människorättsförpliktelserna eller grundlagen förutsätter, är det i första hand lagstiftaren som har rätt att besluta om innehållet i bestämmelserna om förfarandet. Denna behörighetsfördelning har betonats bl.a. i Högsta domstolens avgörande år 2010.

I avgörandet år 2010 har Högsta domstolen tydligt avvisat möjligheten att genom nationella avgöranden inom rättskipningen gå in för en extensiv tolkning enligt vilken ett anhängigt eller annars inte slutligt avgjort ärende skulle jämställas med ett slutligt avgörande om skatteförhöjning. Det har således inte ansetts nödvändigt eller ändamålsenligt att i förhållandet mellan administrativt sanktionsförfarande och straffprocess tolkningsvägen tillämpa ett sådant lis pendens -förbud som är en etablerad princip i straffprocessen. En vid tolkning av lis pendens -förbudet – eller ett modifierat förbud som inträder från beslutet om skatteförhöjning – kan dock på det sätt majoriteten nu anför motiveras med allmänna målsättningar beträffande såväl förnuftig rättskipning som förbudet mot dubbel rannsakan samt beträffande skyddet för den som är misstänkt för brott. Som grund för ett avgörande är beslut om skatteförhöjning tydligt, men i praktiken leder det till att pågående straffprocesser och förundersökningar i ärenden som gäller skattebrott nästan undantagslöst måste avslutas omedelbart. Det straffrättsliga ansvaret skulle närmast gälla enbart de gärningar eller delar av gärningar som har uppdagats så sent att det inte längre har varit möjligt att påföra skatteförhöjning. Också ett sådant slutresultat kan anses slumpmässigt och oförutsebart.

En begränsning av ne bis in idem -förbudet på det sätt som människorättsdomstolen har gjort så att enbart en lagakraftvunnen påföljd hindrar att straffprocess inleds eller fortsätter, hindrar dubbelbestraffning för en och samma gärning. Även om slumpmässigheten på detta sätt skulle minska, skulle påföljden dock i flera fall fortfarande bestämmas beroende på när myndighetsförfarandena inleds och på tidsfristerna för överklagande men inte på hur klandervärd gärningen är. Det är också oändamålsenligt att samma ärende skulle behandlas parallellt så att det bara i det ena ärendet är möjligt att meddela att beslut som blir slutligt. Genom samarbete mellan myndigheterna och genom åtalsbeslut eller åtalseftergift skulle man visserligen i enskilda fall kunna åstadkomma att parallella processer inte inleds eller fortsätter, om man kan förutse att åtal till slut inte kan prövas på grund av ne bis in idem -förbudet. En sådan tolkning skulle även göra det möjligt att motstridigheten i förhållande till ne bis in idem -förbudet kunde rättas till på sätt som människorättsdomstolen anser acceptabla.

Så som ovan konstaterats är en utvidgning på nationell nivå av tillämpningsområdet för ne bis in idem -förbudet en tolkningsmässigt öppen och komplex fråga, där man på goda grunder kan komma till olika slags slutresultat. När den rådande tolkningen ändras i en rättsfråga vilken som bäst behandlas av riksdagen, bör man enligt min mening i övervägandena beakta den konstitutionella utgångspunkten att riksdagen i första hand har befogenhet och ansvar för att avgöra på vilket sätt ne bis in idem -förbudet skall införlivas med den nationella lagstiftningen och om det härvid är ändamålsenligt att utsträcka effekterna av förbudet längre än vad som krävs med tanke på de mänskliga och grundläggande rättigheterna. Enligt min uppfattning är det inte lämpligt att i ett avgörande i rättskipningen gå in för en tolkning angående övergångsskedet som helt står i strid med de bestämmelser om ikraftträdande som riksdagen samtidigt håller på att införa. Tolkningen borde inte få vara sådan att den de facto hindrar eller åtminstone i hög grad försvårar möjligheten att införa eller tillämpa övergångsbestämmelser som har föreslagits eller eventuellt föreslås.

Slutsats

Utifrån människorättsdomstolens tolkningspraxis och 21 § grundlagen anser jag att ne bis in idem-förbudet hindrar att en straffprocess fortsätter och dom meddelas när en skatteförhöjning för samma ärende har vunnit laga kraft.

Eftersom de skatteförhöjningar som påförts A har vunnit laga kraft medan tingsrätten behandlade ett brottmål angående samma gärning, kommer jag till samma slutsats som majoriteten.

Justitierådet Mansikkamäki: Jag har samma uppfattning som justitierådet Rudanko.

Skadestånd – Offentligt samfunds skadeståndsansvar
Europeiska unionens rätt

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2012/143
Föredragning: 8.5.2013
Givet: 5.7.2013
Liggare: 1521

Aktiebolaget A, som inte var mervärdesskattepliktigt, hade 22.5.2003 importerat en begagnad bil från Belgien till Finland. För bilen hade utöver bilskatt påförts en särskild mervärdesskatt på bilskatten. Skatten i fråga kunde i Finland dras av i mervärdesbeskattningen, fastän den inte till sin natur var en mervärdesskatt. Staten ansågs på ett tillräckligt uppenbart sätt ha brutit mot förbudet mot diskriminerande beskattning (FEUF artikel 110). Staten förpliktades att ersätta A för den skada som orsakats genom brottet mot unionsrätten.

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

A Ab (bolaget) hade 22.5.2003 importerat en begagnad bil från Belgien till Finland. I tulldistriktets bilskattebeslut hade 3 018, 82 euro påförts i mervärdesskatt. Bolaget hade överklagat beslutet till Helsingfors förvaltningsdomstol och yrkat att bilskatten skulle sättas ned och att mervärdesskatten skulle avlyftas. Förvaltningsdomstolen hade i sitt beslut satt ned bilskatten och till följd av det sänkt mervärdesskatten till 2 488,20 euro. Bolaget hade ansökt om besvärstillstånd hos högsta förvaltningsdomstolen, som i sitt beslut 20.3.2007 inte hade beviljat besvärstillstånd.

Käromålet i Helsingfors tingsrätt

I sitt käromål yrkade bolaget att finska staten skulle förpliktas att som skadestånd ersätta bolaget mervärdesskatten i anslutning till bilskattebeslutet, 2 488,20 euro jämte ränta.

Som grund för käromålet anförde bolaget att det hade importerat fordonet i begagnat skick från en annan EU-medlemsstat. Europeiska gemenskapernas domstol hade i målet C-10/08 meddelat finska staten en dom, enligt vilken mervärdesskatt på bilskatten var diskriminerande och stred mot artikel 90 första stycket EG. Domstolen hade konstaterat att finska staten hade varit medveten om det oriktiga förfarandet redan på grund av den s.k. Siilin-domen C-101/00.

Fastän bilbeskattningen hade reformerats år 2003 hade den fortfarande inte uppfyllt EG-lagstiftningens krav. Bilskattelagen hade upprepade gånger ändrats år 2009 så att en skatt på bilskatten i storleksklass med mervärdesskatten inte längre bars upp i samband med bilbeskattningen.

Finska staten borde ha tillämpat EG-domstolens tolkning redan i tullens bilskattebeslut år 2003. Bilskattebeslutet hade ur gemenskapsrättslig synvinkel grundat sig på tillämpning av oriktig lag och ett fel i förfarandet hade inträffat när beslutet fattades.

EG-domstolens beslut C-10/08 hade inneburit att Helsingfors förvaltningsdomstols beslut 24.11.2005 hade upphävts i fråga om mervärdesskatten.

De statliga myndigheterna borde efter den s.k. Siilin-domen ha känt till att mervärdesskatt på bilskatt inte fick bäras upp. Eftersom beskattning i strid med gemenskapsrätten hade fortgått, hade myndigheterna gjort sig skyldiga till klandervärd oaktsamhet, som berättigade att yrka full ersättning för den ekonomiska skada som den rättsstridigt uppburna skatten hade orsakat.

Bolaget hade använt sig av alla de rättsmedel som skäligen kan krävas. Det hade inte begärt återbrytande hos högsta förvaltningsdomstolen, eftersom det bedömde att det var osannolikt att detta skulle ha framgång. Högsta förvaltningsdomstolen hade i själva verket senare avslagit en ansökan om återbrytande till den del det var fråga om mervärdesskatt på bilskatt (HFD 2010:45) och ansett att rättssäkerhetsprincipen förutsatte att lagakraftvunna beslut i regel inte återbröts.

Bolaget var inte mervärdesskatteskyldigt, varför den mervärdesskatt som tagits ut i samband med bilskatten inte hade kunnat dras av från mervärdesskattepliktiga anskaffningar.

Bolaget hade också importerat två andra begagnade bilar som köpts i en annan medlemsstat och tullen hade i fråga om dem i sin helhet returnerat de skatter som inte var mervärdesskatt (denna skatt kallas på finska ”elv” och omtalas här nedan som elv-skatt). Avgörandena i bilbeskattningsärenden borde med beaktande av likabehandlingsprincipen ha likadant innehåll.

Bemötande

Finska staten (staten) motsatte sig käromålet och yrkade att det skulle förkastas.

Som motivering anförde staten att käranden inte hade överklagat beskattningsbeslutet på den grunden att effekten av beslutet skulle bli diskriminerande beskattning. Käranden hade inte heller ansökt om återbrytande av domen. Därför kunde käranden inte anses ha använt sig av sina tillbudsstående rättsmedel på det sätt som förutsätts i 3 kap. 4 § skadeståndslagen.

Beträffande frågan om huruvida mervärdesskatt på bilskatten stred mot artikel 90 (tidigare artikel 95) första stycket i grundfördraget anförde finska staten att EG-domstolen i domen C-101/00 hade konstaterat att artikeln i fråga utgör hinder för uppbörd av skatt på bilskatt i den mån som denna skatt på ett begagnat fordon som importeras från en annan medlemsstat överstiger beloppet av den återstående skatt som ingår i värdet av ett liknande begagnat fordon som redan har registrerats i medlemsstaten.

Högsta förvaltningsdomstolen hade på basis av EG-domstolens prejudikat i sitt avgörande (2002:85) ansett att också en elv-skatt kunde uppbäras för en bil som importerats, förutsatt att beloppet motsvarande den återstående bilskatten som ingår i värdet av en likadan bil som registrerats i landet. I kärandens ärende hade man inte avvikit från ståndpunkten i förhandsavgörandet C-101/00 enligt vilken det var tillåtet att bära upp en elv-skatt. Utgångspunkten skulle vara att EG-domstolen i målet C-101/00 hade godkänt att elv-skatt bärs upp.

Frågan om elv-skatten stred mot EU-rätten hade kommit i en ny belysning genom domen C-10/08, där domstolen hade ansett att Finland inte hade uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 90 första stycket EG och artikel 17.1 och 17.2 i grundfördraget, eftersom man i strid med mervärdesskattelagen hade tillåtit att elv-skatten drogs av från mervärdesskatten i enlighet med mervärdesskattelagen.

Högsta förvaltningsdomstolen hade i sitt prejudikat HFD 2010:44 konstaterat att det av domen i målet C-10/08 framgick att den där omfattade tolkningen av EU-rätten borde ha tillämpats redan innan domen gavs. Det skulle dock anses vara en annan fråga i vilken omfattning skatter och avgifter som inte är förenliga med EU-rätten ska återbäras retroaktivt vid tillämpningen av nationella procedurregler tolkade enligt principerna om effektivitet, likvärdighet och rättssäkerhet. Högsta förvaltningsdomstolen hade uttryckligen bedömt vilken betydelse domen i målet C-10/08 hade för tröskeln för återbrytande. Domstolens slutsats var att det inte fanns förutsättningar för återbrytande av beslutet trots att beslutet i belysning av domen C-10/08 skulle anses stå i strid med EU-rätten.

Endast i undantagsfall kunde en medlemsstat bli skadeståndsskyldig på grund av brott mot EU-rätten, om en nationell domstol uppenbart hade handlat i strid med tillämplig lag och låtit bli att iaktta EG-domstolens rättspraxis i saken.

En eventuell konflikt mellan uppbördsförfarandet angående elv-skatten och EU-rätten hade blivit uppenbar först 19.3.2008 genom domen C-10/08. I saken hade inte framkommit något sådant som skulle ha gett anledning till en tolkning att en grund för att staten skulle ha skadeståndsansvar förelåg retroaktivt. Förutsättningarna enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen för att staten skulle ha skadeståndsansvar förelåg inte.

När beslutet om bilskatten fattades hade staten inte enligt den nationella rätten och inte heller enligt gemenskapsrätten haft en ostridig befogenhet att åsidosätta skatten enligt 5 § bilskattelagen.

En likvärdig behandling förutsatte att lagakraftvunna beslut i regel inte rivs upp. Käranden kunde inte anses ha blivit försatt i en sämre ställning än de som med anlitande av ordinarie rättsmedel hade överklagat elv-skatt som påförts före år 2006 och vilkas överklaganden hade avslagits.

I domen C-10/08 konstaterades att en mervärdesskatteskyldig importör inte bör få dra av elv-skatten i mervärdesbeskattningen. Avgörandet hade dock inte uttryckligen getts retroaktiv verkan. Angående likvärdig behandling har finska staten anfört att HFD i prejudikatet 2010:44 har konstaterat att besvärsinstansens avgörande angående elv-skatt som påförts före år 2006 inte skulle återbrytas med stöd av domen C-10/08. Utgångspunkten var att lagakraftvunna domar inte ingrips.

Tingsrättens dom 28.10.2010

Tingsrätten konstaterade att tre grundläggande villkor hade uppställts i EG-domstolens rättspraxis för att en medlemsstat ska vara skyldig att ersätta enskilda skada som staten orsakat genom brott mot unionsrätten. Den rättsnorm som åsidosatts skulle ge den enskilde rättigheter, åsidosättandet skulle vara tillräckligt uppenbart, mellan skadan och åsidosättandet skulle finnas ett direkt orsakssamband. Vid bedömningen skulle man fästa uppmärksamhet vid bl.a. hur klar och exakt rättsnormen i fråga var samt vid omfattningen av den prövningsrätt som normen gav den nationella myndigheten.

Ett åsidosättande kunde automatiskt anses tillräckligt uppenbart, om medlemsstaten helt hade låtit bli att genomföra ett direktiv inom utsatt tid eller fortsatt att åsidosätta normen trots en dom som slagit fast att medlemsstatens förpliktelser åsidosatts, trots en dom med anledning av begäran om förhandsavgörande eller trots EG-domstolens fasta rättspraxis, om handlandet i fråga utifrån dem skulle anses innebära åsidosättande av gemenskapsrätten.

Även skadeståndslagens 3 kap. om offentliga samfunds ersättningsansvar skulle tillämpas.

Bilskattebeslutet hade byggt på då gällande 5 § 1 mom. bilskattelagen, enligt vilket den som var skyldig att betala bilskatt även var skyldig att betala mervärdesskatt på bilskatten. I käromålet var det fråga om man med stöd av gemenskapsrätten skulle avvika från uttryckliga bestämmelser i en skattelag.

EG-domstolen hade i domen C-101/00 ansett att mervärdesskatten på bilskatten inte var en sådan mervärdesskatt som avsågs i mervärdesskattedirektivet och att direktivet inte hindrade att den bars upp. Frågan om mervärdesskatten på bilskatten, dvs. elv-skatten, och bilskatten var förenliga med EG-rätten skulle bedömas på samma sätt. Enligt artikel 90 i grundfördraget kunde en skatt som benämns mervärdesskatt bäras upp endast till beloppet av den återstående skatt som ingår i värdet av en bil som redan har registrerats i hemlandet. Således fick inte heller uppbörden av elv-skatt leda till diskriminerande beskattning.

I EG-domstolens dom 19.3.2009 C-10/08 hade konstaterats att Finland genom att tillåta avdragsrätten enligt 102 § 1 mom. 4 punkten mervärdesskattelagen hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 90 första understycket EG, eftersom det belopp som med stöd av denna bestämmelse bars upp för ett begagnat fordon som importerats av en icke-mervärdesskatteskyldig enskild person var högre än beloppet av den återstående skatt som ingår i värdet av ett liknande begagnat fordon som redan har registrerats i medlemsstaten.

Av domen C-10/08 framgick att skatten på bilskatten, som var av samma storleksklass som mervärdesskatten, på grund av avdragsrätten diskriminerade andra än de mervärdesskatteskyldiga importörer som importerade bilar till Finland. I domen hade konstaterats att eftersom denna praxis tillämpades redan när förhandsavgörandet C-101/00 meddelades, så kunde finska staten inte i det föreliggande målet åberopa en objektiv och betydande oklarhet i fråga om tillämpningsområdet för artikel 90 första stycket EG.

Enligt tingsrättens tolkning borde EG-domstolens rättspraxis som nämnts i domen C-10/08 ha tillämpats redan utifrån domen C-101/00 och således även när bilskattebeslutet fattades 22.5.2003 angående den bil bolaget ägde. Av domen C-10/08 framgick inte att det skulle ha förelegat någon ändring av tolkningen att mervärdesskatten på bilskatten var diskriminerande. I domen hade dess effekter i tiden inte begränsats. Efter domen C-10/08 hade det blivit nödvändigt att upphäva 5 § 1 mom. bilskattelagen, som gällde mervärdesskatt på bilskatt.

Av ovan nämnda skäl ansåg tingsrätten att det bilskattebeslut som avsågs i käromålet hade åsidosatt gemenskapsrätten på ett tillräckligt uppenbart sätt för att bolaget skulle ha rätt till skadestånd. Av samma skäl fanns det också förutsättningar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen att döma ut skadestånd.

Tingsrätten bestämde att staten skulle betala 2 488,20 euro jämte ränta i ersättning.

Målet har avgjorts av tingsdomare Kari Santanen.

Helsingfors hovrätts dom 22.12.2011

Staten överklagade genom besvär till hovrätten och yrkade att talan skulle förkastas. Bolaget bemötte och yrkade att överklagandet skulle avslås.

Hovrätten konstaterade att en medlemsstats skadeståndsansvar bestämdes vid nationell domstol med iakttagande av nationell skadeståndsrätt och nationella processbestämmelser. EG-rätten hade företräde framom nationell rätt som stod i konflikt med den. Man skulle därför försöka tolka den nationella rätten i enlighet med gemenskapsrätten. Om tolkningen inte gav ett resultat som gemenskapsrätten förutsatte, kunde gemenskapsrätten leda till att den motstridiga nationella normen inte fick tillämpas.

Medlemsstatens skyldighet att ersätta skada för överträdelse av unionsrätten hade utformats till en princip, huvudsakligen genom rättspraxis. En medlemsstat har ålagts skadeståndsansvar oberoende av vilket statligt organ som genom sitt handlande eller sin underlåtenhet hade åsidosatt statens förpliktelser (mål C-224/01 Köbler, dom 30.9.2003).

Rätten att genom talan begära skadestånd på grund av skada orsakad av vissa statliga organs beslut var begränsad i 3 kap. 5 § skadeståndslagen. Bestämmelsen stred mot den i EU:s rättspraxis utformade principen att medlemsstaten har ersättningsansvar oberoende av vilket statligt organ som har åsidosatt medlemsstatens förpliktelser. Eftersom bestämmelsen inte kunde ges en tolkning förenlig med unionsrätten, åsidosatte unionsrätten 3 kap. 5 § skadeståndslagen. Däremot stod 5 kap. 1 § skadeståndslagen inte i strid med unionsrätten, eftersom den skada bolaget påtalat i käromålet hänförde sig till myndighetsutövning på ett sätt som avsågs i paragrafen.

Fastän staten hade försökt iaktta EG-domstolens avgörande C-101/00 hade resultatet av beskattningen varit diskriminerande för dem som inte hade haft möjlighet att i sin beskattning dra av mervärdesskatten på bilskatten. Detta framgick av EG-domstolens dom C-10/08, vars effekter på beskattningen inte hade begränsats i tiden.

Det diskriminerande beskattningssystemet hade tillämpats rätt länge i Finland. I fråga om statens interna lagstiftning hade man under dessa omständigheter inte på det sätt som avses i 3 kap. 2 § 2 mom. skadeståndslagen vidtagit sådana sakenliga lagstiftningsåtgärder som skäligen kunde krävas för att anpassa bestämmelserna till unionsrätten eller ens tillräckliga åtgärder för att gottgöra skadorna av diskrimineringen. Ansvaret för dessa försummelser bars av staten i egenskap av medlemsstat i unionen. Skadeståndslagens 3 kap. 2 § 2 mom., såsom en nationellt tillämplig bestämmelse, begränsade således i föreliggande fall inte bolagets rätt till ersättning.

Ett argument för att staten hade skadeståndsansvar var att unionsrätten länge och uppenbart åsidosatts, då förfarandet hade fortgått trots EG-domstolens dom C-101/00. Förfarandet var inte heller sådant att det inte skulle ha varit diskriminerande i något fall. Däremot hade det försatt icke-mervärdesskatteskyldiga personer i en annan ställning än dem som var mervärdesskatteskyldiga. Skattesystemet hade varit diskriminerade räknat från 1.1.1995 då 102 § 1 mom. 4 punkten mervärdesskattelagen trädde i kraft tills upphävandet 31.3.2009.

Finska staten hade brutit mot EU-rätten och således genom sitt förfarande orsakat bolaget skada. Skadan hade bestått i att bolaget inte i mervärdesbeskattningen hade kunnat dra av den mervärdesskatt på bilskatten som hade påförts, eftersom bolaget inte hade varit mervärdesskatteskyldigt. Bolaget hade orsakats en skada som var lika stor som skatten och som hade varit i kausalförhållande med medlemsstatens förfarande.

Hovrätten ändrade inte tingsrättens dom i huvudsaken.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Monika Kuhlefelt, Jukka Kontio och Tuula Myllykangas. Klaus Kekki var föredragande.

Ändringssökande i Högsta domstolen

Staten, företrädd av Tullstyrelsen, beviljades besvärstillstånd.

I sitt överklagande yrkade staten att hovrättens dom skulle upphävas och i första hand att käromålet skulle avvisas. I andra hand yrkade staten att käromålet skulle förkastas.

Bolaget yrkade i sitt bemötande att överklagandet skulle avslås.

Vidtagna åtgärder

Högsta domstolen har med stöd av 29 § 2 mom. lagen om skatteförvaltningen gett finansministeriet möjlighet att föra talan och lämna in ett yttrande i målet. Ministeriet har inte lämnat något yttrande.

Högsta domstolens avgörande

Processuella avgöranden

Begäran om förhandsavgörande

1. Tullstyrelsen har i sitt överklagande ansett att förhandsavgörande av EU-domstolen borde begäras i målet. Högsta domstolen konstaterar att till den del unionsrätten ska tillämpas i målet kan saken avgöras utifrån den rättspraxis som redan finns. Frågan gäller tillämpning av villkoren för medlemsstatens skadeståndsansvar, sådana de utvecklats i EU-domstolens rättspraxis, under de omständigheter som föreligger i det föreliggande fallet. Yrkandet att förhandsavgörande ska begäras avslås.

Intervention

2. A:s och dennes medparters interventionsyrkande har begränsats till att enbart gälla frågan om huruvida förhandsavgörande ska begäras av EU-domstolen och hur en eventuell fråga ska formuleras.

3. Högsta domstolen har ovan dragit slutsatsen att det inte föreligger sådan oklarhet angående EU-rättens tolkning att förhandsavgörande behöver begäras i målet. Det finns inte enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken grund för interventionsyrkandena. Interventionsyrkandet avslås.

Processinvändningarna

Behörigheten

4. Tullstyrelsen har i sitt överklagande i första hand yrkat att bolagets talan ska avvisas eftersom den har väckts vid fel domstol. Enligt tullstyrelsen avser käromålet ett yrkande på att skatt på bilskatt, s.k. elv-skatt, ska återbäras eftersom den har påförts och burits upp på oriktiga grunder. Frågan gäller ett förvaltningstvistemål.

5. Högsta domstolen konstaterar att bolaget har yrkat ersättning för sin skada bl.a. på den grunden att finska staten genom klandervärd oaktsamhet har brutit mot unionsrätten.

6. I målet ska utifrån talan bedömas vilket skadeståndsansvar en medlemsstat i unionen har för åsidosättande av unionsrätten. Förutsättningarna för uppkomst av ansvar bedöms utifrån EU-domstolens rättspraxis. Varken i unionens grundfördrag eller i EU-lagstiftningen finns det några bestämmelser om vilka rättsmedel som kan användas för att realisera ansvaret. På det sätt som nedan framgår av domsmotiveringen ska ansvaret i första hand realiseras inom ramen för den nationella lagstiftningen.

7. Den allmänna nationella lag som gäller deliktansvar är skadeståndslagen, vilken även innehåller bestämmelser om offentliga samfunds skadeståndsansvar. Enligt fast praxis behandlas käromål med stöd av skadeståndslagen vid allmän domstol. I Högsta domstolens rättspraxis har även skadeståndstalan mot offentliga samfund till följd av kränkningar av grundläggande och mänskliga rättigheter behandlats vid allmän domstol (se HD 2008:10, 2011:38, 2012:81 och 2013:52).

8. Av ovan nämnda skäl och med beaktande av unionsrättens likvärdighetsprincip har käranden haft skäl för att utgå från att även skadeståndsyrkanden mot staten på grund av överträdelse av unionsrätten behandlas med iakttagande av samma förfarande som liknande skadeståndsyrkanden mot offentliga samfund på grund av överträdelse av nationella normer.

9. Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt avgörande HFD 2012:104 ansett att ett ärende som gällde medlemsstatens skadeståndsskyldighet på grund av åsidosättande av unionsrätten kunde avgöras som förvaltningstvistemål i förvaltningsrättslig lagskipningsordning, då frågan om behörig domstol inte avgjorts i rättspraxis som kunde anses etablerad och entydig och det inte av unionsdomstolens rättspraxis följde att saken skulle handläggas uttryckligen enligt bestämmelserna i skadeståndslagen.

10. Eftersom käranden har grundat sitt käromål på ett åsidosättande av unionsrätten och på klandervärd oaktsamhet från statens sida och då käranden yrkar skadestånd av staten, anser Högsta domstolen att allmän domstol är behörig att behandla käromålet. Således avslås yrkandet på att talan ska avvisas på den grunden att den har väckts vid fel domstol.

Rättskraftsverkan

11. Staten har yrkat att käromålet ska förkastas även på den grunden att högsta förvaltningsdomstolens beslut är rättskraftig. Högsta förvaltningsdomstolen hade genom sitt beslut gett avslag på bolagets ansökan om besvärstillstånd i skatteavgörandet som således hade vunnit laga kraft.

12. Enligt EU-domstolens rättspraxis bör skadeståndstalan mot en medlemsstat på grund av åsidosättande av unionsrätten vara möjlig även i situationer där skadan har berott på ett beslut av en domstol som behandlat saken i sista rättsinstans. Att ett slutligt beslut får rättskraft är en viktig princip, som dock inte hindar skadeståndsansvar på grund av ett sådant beslut (mål C-224/01, Köbler, dom 30.9.2003 punkt 36 – 40).

13. Högsta domstolen konstaterar att ett domstolsbesluts fortbestånd och en medlemsstats skadeståndsskyldighet bedöms enligt olika kriterier. Inte heller parterna är nödvändigtvis desamma i dessa ärenden. Det är således inte fråga om ett och samma ärende. Yrkandet på att käromålet ska avvisas avslås således även på denna grund.

Motivering i huvudsaken

Bakgrunden i målet

14. Enligt 5 § 1 mom. (266/2003) bilskattelagen, som var gällande under den tid som är aktuell i målet, var den som var skyldig att betala bilskatt även skyldig att betala mervärdesskatt av bilskatten (elv-skatt) till det belopp som bestämdes i mervärdesskattelagen (1501/1993). Enligt 102 § 1 mom. 4 punkten mervärdesskattelagen (1483/1994, 1767/1995) som då gällde hade den skattskyldige rätt att för skattepliktig rörelse dra av mervärdesskatt (elv-skatt) som uppburits av bilskatt enligt bilskattelagen.

15. Bolaget har 22.5.2003 från Belgien till Finland importerat en begagnad bil, för vilken tullen påfört både bilskatt och mervärdesskatt (elv) på bilskatten. Beskattningsbeslutet har vunnit laga kraft 20.3.2007 sedan högsta förvaltningsdomstolen avslagit bolagets ansökan om besvärstillstånd i saken.

16. EU-domstolen har i sin dom 19.3.2009 ansett att Finland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt grundfördragets artikel 90 första stycket och artikel 17.1 och 17.2 i sjätte mervärdesskattedirektivet, vilkas innehåll återfinns i artiklarna 167 och 168 i rådets direktiv om ett gemensamt system för mervärdesskatt, genom att tillåta att skatten på bilskatten får dras av från mervärdesskatten i enlighet med mervärdesskattelagen (mål C-10/08, kommissionen mot Finland, dom 19.3.2009).

17. Bolaget hade i sin talan som väcktes 5.5.2009 yrkat att staten skulle åläggas att som skadestånd betala ett belopp som motsvarade mervärdesskatten på bilskatten. De lägre domstolarna har ålagt staten att betala de begärda ersättningarna till bolaget för den skada åsidosättandet av unionsrätten hade gett upphov till.

18. Tingsrätten har konstaterat att det av EU-domstolens dom i målet C-101/00 (Siilin) framgår att uppbörd av elv-skatt inte fick leda till diskriminerande beskattning och av domen C-10/08 att elv-skatten på grund av avdragsrätten diskriminerade andra än mervärdesskatteskyldiga importörer. Tullens bilskattebeslut som avsågs i käromålet och som hade vunnit laga kraft stod på ett tillräckligt uppenbart sätt i strid med unionsrätten.

19. Hovrätten har anfört att ett argument för att staten hade skadeståndsansvar var att unionsrätten länge och uppenbart åsidosatts. Förfarandet hade fortgått trots EU-domstolens dom C-101/00 (Siilin) som gavs 19.9.2002. Förfarandet hade inte heller till sin struktur varit sådant att det inte skulle ha varit diskriminerande i något fall. Skattesystemet hade varit diskriminerade räknat från 1.1.1995 då 102 § 1 mom. 4 punkten mervärdesskattelagen trädde i kraft tills upphävandet 31.3.2009.

20. Staten har i sitt överklagande i Högsta domstolen åberopat att åsidosättandet av unionsrätten inte varit tillräckligt uppenbart samt att de krav hade uppfyllts som med hänsyn till åtgärdens eller uppgiftens art och syfte skäligen kunde ställas på utförandet. Dessutom har staten åberopat att hovrätten på ett oriktigt sätt hade åsidosatt talerättsbegränsningen i 3 kap. 5 skadeståndslagen.

Medlemsstatens skadeståndsansvar och förutsättningarna för ansvaret enligt EU-rätten

21. EU-domstolen har i sin rättspraxis slagit fast att principen om en medlemsstats ansvar för skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av EU-rätten som kan tillskrivas medlemsstaten utgör en väsentlig del av grundfördragets system (se mål C-224/01 Köbler, punkt 30 och där åberopad rättspraxis). Ett villkor för att medlemsstaten ska bli ersättningsskyldig är för det första att den rättsregel som har överträtts har till syfte att tillförsäkra enskilda rättigheter, för det andra att det är en tillräckligt klar överträdelse och för det tredje att det finns ett direkt orsaksförhållande mellan åsidosättandet av medlemsstatens skyldighet och skadan. Dessa förutsättningar är nödvändiga och tillräckliga för att det direkt med stöd av unionsrätten ska uppkomma en rätt till skadestånd för enskilda. Medlemsstaten kan bli ansvarig även på grundval av den nationella rätten under mindre restriktiva förutsättningar (t.ex. mål C-224/01, Köbler, punkt 51 och 57).

22. EU-domstolen har i sin rättspraxis ansett att man vid bedömningen av förutsättningen för skadeståndsansvar – att det är en tillräckligt klar överträdelse – kan ta hänsyn till bl.a. den överträdda regelns klarhet och precision, prövningsrättens omfattning enligt den överträdda regeln, överträdelsens uppsåtliga eller ouppsåtliga karaktär, den ursäktliga eller oursäktliga karaktären av rättsvillfarelsen, den ståndpunkt som en gemenskapsinstitution i förekommande fall intagit och den aktuella domstolens underlåtenhet att fullgöra sin skyldighet att begära ett förhandsavgörande (t.ex. mål C-224/01, Köbler, punkt 55). Ett avgörande kriterium för att anse att en överträdelse av unionsrätten är tillräckligt klar är att en medlemsstat uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för utövandet av sina befogenheter (förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame, dom 5.3.1996, punkt 55, och mål C-127/95, Norbrook Laboratories, dom 2.4.1998, punkt 109).

23. En överträdelse av unionsrätten har ansetts tillräckligt uppenbar åtminstone om den har fortsatt trots att det finns ett förhandsavgörande eller en fast rättspraxis från EU-domstolen i frågan (förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame, punkt 57).

24. Principen om medlemsstaternas ersättningsansvar tillämpas på alla de fall då en medlemsstat överträder unionsrätten och oavsett vilket organ i medlemsstaten det är vars handling eller underlåtenhet är orsak till åsidosättande av medlemsförpliktelser (förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame, punkt 32).

25. När det gäller att fastställa huruvida staten har ådragit sig skadeståndsansvar med anledning av ett avgörande av en nationell domstol som dömer i högsta instans ska hänsyn tas till den dömande verksamhetens särdrag och de berättigade kraven på rättssäkerhet. Medlemsstaten kan ådra sig ansvar på grund av en överträdelse av unionsrätten genom ett sådant avgörande endast i undantagsfall, då den nationella domstolen på ett uppenbart sätt har åsidosatt gällande rätt (mål C-224/01, Köbler, punkt 53).

26. I EU-domstolens rättspraxis har det inte ansetts uteslutet att man i nationell rätt preciserar de kriterier som måste vara uppfyllda för att staten ska ådra sig skadeståndsansvar till följd av en sådan överträdelse av unionsrätten som kan tillskrivas en nationell domstol som dömer i högsta instans. Sådana villkor får emellertid under inga omständigheter vara strängare för den skadelidande än villkoren för statens skadeståndsansvar som följer av unionsrätten (mål C-173/03, Traghetti del Mediterraneo, dom 13.6.2006, punkt 44).

Genomförande av medlemsstatens skadeståndsansvar

27. De villkor för skadeståndsansvar som har utformats i unionens rättspraxis gäller enbart ansvarsgrunden för medlemsstatens skadeståndsansvar. I övrigt kvarstår det att i den nationella lagstiftningen genomföra skadeståndsansvar för staten. Den nationella lagstiftningen för att genomföra ansvar enligt unionsrätten får dock inte vara mindre förmånlig än de villkor som avser liknande nationella ersättningsanspråk som grundar sig på medlemsstatens inre rätt (likvärdighetsprincipen). Genom nationella bestämmelser får man inte heller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att få ersättning (effektivitetsprincipen) (förenade målen C-6/90 och C- 9/90, Francovich m.fl., dom 19.11.1991, punkt 41 – 43; förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame, punkt 67 samt mål C-118/08 Transportes Urbanos, dom 16.1.2010, punkt 31 jämte hänvisningar till rättspraxis).

28. Medlemsstatens skadeståndsansvar enligt unionsrätten realiseras genom de rättsmedel som står till buds enligt nationell rätt. Den nationella lag som gäller deliktansvar är skadeståndslagen, som även innehåller bestämmelser om offentliga samfunds ersättningsansvar för skada som orsakats vid myndighetsutövning. I enlighet med den ovan beskrivna likvärdighetsprincipen ska offentliga samfunds skyldighet att ersätta skada orsakad av åsidosättande av unionsrätten bedömas enligt bestämmelserna om motsvarande nationella ersättningsärenden. I målet ska skadeståndslagen således tillämpas till den del något annat inte följer av unionsrätten.

29. Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen är ett offentligt samfund skyldigt att ersätta skada som förorsakats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ett sådant ansvar för samfundet föreligger dock endast, om de krav blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på fullgörandet av åtgärden eller uppgiften.

30. EU-domstolen har ansett att man inte i det nationella regelverket kan göra skadeståndet beroende av att det statliga organ som försummat sina pliktelser har handlat uppsåtligen eller oaktsamt. I så fall skulle förutsättningarna vara strängare än en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten (förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame, punkt 80). Den nämnda bestämmelsen i skadeståndslagen måste således åsidosättas när man bedömer skadeståndsansvaret enligt EU-rätten, eftersom bestämmelsen uppställer strängare villkor för skadeståndsansvar.

31. Enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen får talan om ersättning för skada som förorsakats genom beslut av statsrådet, ministerium, statsrådets kansli, domstol eller domare inte väckas, om inte beslutet ändrats eller upphävts eller den felande funnits skyldig till brott i tjänsten eller ålagts att ersätta skadan. Har ändring i ett beslut av en förvaltningsmyndighet sökts hos statsrådet, högsta förvaltningsdomstolen eller tjänsteöverdomstolen, får talan om ersättning för skada med anledning av beslutet inte väckas till den del beslutet lämnats bestående.

32. EU-domstolen har i sin praxis ansett att unionsrätten inte utgör hinder för tillämpningen av en nationell lagstiftning där det föreskrivs att en enskild inte kan erhålla ersättning för skada om den vederbörande har av oaktsamhet försummat att anlita rättsskyddsmedel i syfte att förhindra skada. En förutsättning är dock att det är rimligt att kräva av den skadelidande att denne använder sig av rättsskyddsmedlet i fråga (mål C-445/06, Danske Slagterier, dom 24.3.2009, punkt 69). EU-rätten hindrar således i allmänhet inte att man tillämpar en nationell bestämmelse enligt vilken det av den skadelidande förutsätts att denne överklagar det avgörande som denne anser strida mot EU-rätten.

33. Den EU-rättsliga principen att medlemsstaterna är skyldiga att ersätta skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av gemenskapsrätten som kan tillskrivas medlemsstaterna även är tillämplig när överträdelsen i fråga beror på ett avgörande av en domstol i högsta instans (mål C-224/01, Köbler, punkt 39 – 40 och 59. Eftersom 3 kap. 5 § skadeståndslagen skulle omöjliggöra skadestånd när det är fråga om att en domstol i högsta instans har fattat ett beslut som strider mot EU-rätten, uppställer paragrafen ett ytterligare, strängare krav än unionsrätten och måste åsidosättas. Det finns således inte något hinder mot väckande av talan.

EU-rättens bestämmelser om beskattning

34. Enligt artikel 110 första stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF; tidigare art. 95 i fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen, som sedermera i ändrad form blivit art. 90) får medlemsstaterna inte, direkt eller indirekt, på varor från andra medlemsstater lägga interna avgifter, av vilket slag de än är, som är högre än de avgifter som direkt eller indirekt läggs på liknande inhemska varor. Enligt fast rättspraxis har denna fördragsbestämmelse direkt effekt och ger upphov till individuella rättigheter för enskilda som de nationella domstolarna ska skydda (mål C-57/65, Lütticke, dom 16.6.1966).

35. Enligt artikel 17.1 i sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG) inträdde avdragsrätten för mervärdesskatt då skattefordran för avdragbar skatt uppkom. I den mån varorna och tjänsterna användes i samband med den skattskyldiga personens skattepliktiga transaktioner, skulle enligt stycke 2 i samma artikeln denne ha rätt att dra av bl.a. mervärdesskatt från den skatt som skall betalas eller har betalats för importerade varor.

Domstolarnas avgöranden om elv-skatt och ändringarna i lagstiftningen

36. Högsta förvaltningsdomstolen begärde 15.3.2000 när den skulle avgöra målet Siilin mot Tullstyrelsen förhandsavgörande av EU-domstolen där svar begärdes bl.a. på frågan om den skatt (elv) på bilskatten som kallades mervärdesskatt var en i sjätte mervärdesskattedirektivet åsyftad mervärdesskatt och om denna skatt var förenlig med artikel 33 i direktivet och med första stycket i artikel 95 i grundfördraget.

37. EU-domstolen yttrade i domen C-101/00 vid sidan av annat att elv-skatten inte var en i sjätte mervärdesskattedirektvet avsedd mervärdesskatt och att den var förenlig med artikel 33 i direktivet. Artikel 95 första stycket i fördraget utgjorde dock hinder för en sådan pålaga som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, och som påförs bilskatten i den mån som denna skatt på ett begagnat fordon som importerats från en annan medlemsstat överstiger beloppet av den återstående skatt som ingår i värdet av ett liknande begagnat fordon som redan har registrerats i medlemsstaten (mål C-101/00, tullombudet och Siilin, dom 19.9.2002, punkt 108 – 117).

38. Efter att ha fått förhandsavgörandet ansåg högsta förvaltningsdomstolen i sitt beslut 16.12.2002 (HFD 2002:85) att den bil Siilin hade importerats kunde påföras även den skatt (elv) som räknades som mervärdesskatt på bilskatten. Att den skatt som uppbars inte var diskriminerande skulle säkerställas på samma sätt som det i beslutet hade sagts beträffade bilskatten, vilket innebar att elv-skatt fick uppbäras endast till ett belopp motsvarande den återstående skatten som ingår i värdet av ett likadant begagnat fordon som redan är registrerat i Finland.

39. EU-domstolen gav 29.4.2004 en dom i ett mål där det var fråga om huruvida en höjning av en normkonsumtionsskatt på en bil som importerats från Tyskland till Österrike var diskriminerande. I domen konstaterades att i allmänhet uttas tilläggsskatten på 20 procent endast på grundskatten, vilken tas ut på införda begagnade bilar, och den tillämpas endast i undantagsfall på den grundskatt som tas ut vid rent nationella transaktioner. Eftersom det angivna syftet med denna tilläggsskatt på 20 procent var att förhindra en påstådd snedvridning av konkurrensen, skulle det erinras om att en skatt som avser att undanröja en konkurrensfördel för införda produkter i förhållande till nationella produkter uppenbart strider mot artikel 90 EG. Det konstaterades således att en sådan skatt som tilläggsskatten på 20 procent på bilar som den enskilde importerar från en annan medlemsstat inte är förenlig med artikel 90 EG och är diskriminerande (mål C-387/01, Weigel, dom 29.4.2004, punkt 87 – 89).

40. Bestämmelserna om påförande av bilskatt ändrades genom lag 266/2003. Bilskattelagens 5 § 1 mom. om indrivande av elv-skatt och mervärdesskattelagens 102 § 1 mom. 4 punkt angående avdragsrätt ändrades dock inte i det sammanhanget på annat sätt än att till det förstnämnda momentet fogades en tabell över skatteprocenten för de situationer där ett fordon har tagits i bruk innan mervärdesskattelagen trädde i kraft.

41. Europeiska kommissionen konstaterade i sin kompletterande formella underrättelse daterad 19.12.2005 och i sitt motiverade yttrande daterat 4.7.2006 att 102 § 1 mom. 4 punkten mervärdesskattelagen såsom diskriminerande stod i strid med artikel 90 första stycket EG och även med artikel 17 i mervärdesskattedirektivet.

42. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg i sitt beslut 12.12.2006 (HFD 2006:95) att domen i målet C-387/01 (Weigel) gällde en annan slags fråga och att man inte utifrån den kunde dra slutsatsen att EU-domstolen skulle ha ändrat sin ståndpunkt jämfört med domen i målet C-101/00 (Siilin). Kommissionens motiverade yttrande till Finlands regering hade inte heller någon betydelse i saken. Av dessa skäl ansåg högsta förvaltningsdomstolen att det inte fanns något behov att av EU-domstolen begära ett nytt förhandsavgörande angående rätten att ta ut mervärdesskatt på bilskatten.

43. Saken har på nytt kommit upp i EU-domstolen på grund av den talan om fördragsbrott som kommissionen 4.1.2008 har väckt mot Finland. Domstolen ansåg i sin dom 19.3.2009 att Finland genom att kvarhålla avdragsrätten enligt 102 § 1 mom. 4 punkten mervärdesskattelagen hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 90 första understycket i grundfördraget, eftersom det belopp som med stöd av bestämmelsen bärs upp för ett begagnat fordon som en icke-mervädesskatteskyldig privatperson importerar från en annan medlemsstat överstiger beloppet av den återstående skatt som ingår i värdet av ett liknande begagnat fordon som redan har registrerats i medlemsstaten. Domstolen konstaterade vidare som svar på Finlands yrkande att domens effekter i tiden skulle begränsas, att rättspraxis i fråga hade tillämpats redan när domen gavs i målet tullombudet och Siilin. Finland kunde inte i saken åberopa en objektiv om betydande oklarhet i fråga om tillämpningsområdet för artikel 90 första stycket EG (mål C-10/08, kommissionen mot Finland, dom 19.3.2009, punkt 32 och 62).

44. Efter domen stiftades i Finland en lag om återbäring i vissa fall av den skatt (elv) på bilskatten som är av samma storlek som mervärdesskatten. Med stöd av den återbars skatt till de skattskyldiga som inte hade kunnat dra av skatten i sin mervärdesbeskattning. Lagen tillämpades på beskattningen av de fordon för vilka beskattningen kunde rättas med stöd av bilskattelagen inom ramen för de sedvanliga besvärsbestämmelser som gällde när lagen trädde i kraft. Utgångspunkten har således varit att skatter har återburits för åren 2006 – 2009.

Bedömning i föreliggande fall av statens skadeståndsansvar

45. I målet är det fråga om en situation där syftet med den rättsregel, dvs. artikel 110 FEUF, som överträtts har varit att tillförsäkra enskilda rättigheter. Det finns inte någon oklarhet angående det direkta orsakssambandet mellan skadan och den överträdelse som EU-domstolen har konstaterat. Beloppet av skadan som ska ersättas har inte bestridits i Högsta domstolen. Den fråga som således ska avgöras är om överträdelsen har varit tillräcklig uppenbar för att skadeståndsansvar ska föreligga.

46. På beskattningens område har medlemsstaterna vid prövningsrätt beträffande hur de ordnar sin nationella beskattning. Mervärdesbeskattningen har dock harmoniserats i EU-rätten. Även i övrigt ska skattebehörigheten utövas inom ramen för de unionsrättsliga kraven och begränsningarna.

47. Den nationella prövningsrätten begränsas bl.a. av förbudet mot diskriminerande beskattning, som framgår av artikel 110 FEUF och som hör till primärrättens grundläggande principer. Bestämmelsen har till syfte att säkerställa den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna på normala konkurrensvillkor, genom att varje form av skydd som kan följa av att diskriminerande interna skatter tillämpas på varor med ursprung i andra medlemsstater avskaffas (t.ex. mål 68/78, kommissionen mot Frankrike, dom 27.2.1980, punkt 4; 169/78, kommissionen mot Italien, dom 27.2.1980, punkt 4; 171/78, kommissionen mot Danmark, dom 27.2.1980, punkt 4 samt C-313/05 Brzezinski, dom 18.1.2007, punkt 27).

48. Förbudet mot diskriminerande beskattning har preciserats i rättspraxis. Enligt fast rättspraxis innebär det en överträdelse av artikel 110 första stycket om en vara som införts beläggs med skatt som fastställs enligt andra beräkningsmetoder och regler än vad som gäller för en liknande inhemsk vara, om detta leder till en högre skatt för den vara som införts, även om denna skillnad endast uppstår i vissa fall (t.ex. mål C-152/89, kommissionen mot Luxemburg, dom. 26.6.1991, punkt 20; C-375/95, kommissionen mot Grekland, dom 23.10.1997, punkt 20 och 29; C-213/96, Outokumpu, dom 2.4.1998, punkt 34; C-393/95 Gomes Valente, dom 22.2.2001, punkt 21 samt C-387/01, Weigel, punkt 67).

49. Ett beskattningssystem kan anses vara förenligt med artikel 110 FEUF endast om det fastställs att det är organiserat så, att det under alla omständigheter är uteslutet att importerade varor beskattas högre än inhemska varor och att det således inte i något fall får diskriminerande effekter (se bl.a. mål C-90/94, Haahr Petroleum, dom 17.7.1997, punkt 34 och C-375/95, kommissionen mot Grekland, dom 23.10.1997, punkt 29).

50. Artikel 110 som har överträtts är till sin utformning klar och ovillkorlig. Bestämmelsen är central för den fria rörligheten för varor. Tolkningspraxis angående den är klar i fråga om principerna och fast på det sätt som ovan konstaterades i punkterna 47 – 49.

51. Bakgrunden till den diskriminerande behandlingen i beskattningen av importerade begagnade bilar har varit att den som är mervärdesskatteskyldig har haft rätt att dra av elv-skatten från mervärdesskatten. Enligt artikel 17 i mervärdesskattedirektivet är endast mervärdesskatterna avdragsgilla i mervärdesbeskattningen. Medlemsstaterna har inte prövningsrätt angående avdragsrätten i det gemensamma mervärdesskattesystemet.

52. Begäran om förhandsavgörande i målet C-101/00 har inte innehållit någon fråga om avdragsrätt i samband med elv-skatten. När målet behandlades lade kommissionen dock fram argumentet att skatten på bilskatten stred mot artikel 95 första stycket i grundfördraget, eftersom skatten inte påförs begagnade fordon som redan registrerats i medlemsstaten utan enbart begagnade fordon som importeras från en annan medlemsstat. EU-domstolen har förkastat kommissionens argument. Det är dessutom enligt domstolen irrelevant att pålagan är avdragsgill för den som bedriver en skattbar yrkesmässig verksamhet (punkt 113).

53. Som slutsats i målet C-101/00 konstaterade EU-domstolen att artikel 95 första stycket i fördraget utgör hinder för en sådan pålaga som är i fråga i målet, och som påförs bilskatten i den mån som denna skatt på ett begagnat fordon som importerats från en annan medlemsstat överstiger beloppet av den återstående skatt som ingår i värdet av ett liknande begagnat fordon som redan har registrerats i medlemsstaten (punkt 117).

54. De finska myndigheterna har utifrån uttalandet i punkt 113 i den nämnda domen tolkat avgörandet så, att faktum att elv-skatten var avdragsgill inte hade betydelse för den rättsliga bedömningen av 5 § bilskattelagen och att elv-skatten således inte stred mot artikel 90 EG (nuvarande artikel 110 FEUF).

55. Högsta domstolen konstaterar att frågan om huruvida det var förenligt med artikel 17 i mervärdesskattedirektivet att elv-skatten var avdragsgill inte har bedömts av EU-domstolen i målet C-101/00. Inte heller frågan om avdragsrättens betydelse för frågan om beskattningen var diskriminerande har utifrån begäran om förhandsavgörande uttryckligen varit föremål för avgörande och denna fråga har inte i detalj bedömts i domen i målet. Trots Siilins påstående om tolkningen av punkt 113 i domen C-101/00 har betydelsen av avdragsrätten inte heller närmare behandlats i högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2002:85. Högsta domstolen anser att man inte av EU-domstolens dom i målet C-101/00 entydigt har kunnat sluta sig till att elv-skatten är godtagbar med hänsyn till förbudet mot diskriminerande beskattning.

56. I den skatterättsliga litteraturen har dock strax efter domen i målet C-101/00 och de ändringar i bilskattelagen som gjordes våren 2003 framförts kritiska ställningstaganden, där det ansetts att uppbärande av elv-skatt av dem som inte är mervärdesskatteskyldiga är diskriminerande och att det strider mot sjätte mervärdesskattedirektivet att denna pålaga inte är avdragsgill. Det har konstaterats att EU-domstolens ovan i punkt 39 refererade avgörande i målet C-387/01 (Weigel) har bringat klarhet i debatten i Finland om elv-skatten, eftersom denna skatt och höjningen av normkonsumtionsskatten, trots tekniska olikheter, påminde mycket om varandra i fråga om syften och effekter (Eila Rother, Eurooppaoikeus ja arvonlisäverotus, 2003, s. 493; Rother och Santtu Turunen, Elv ja syrjimättömyysvaatimus, Verotus 2004, s. 74; Esko Linnakangas och Leila Juanto, Arvonlisäverotus ja muu kulutusverotus, 2004, s. 22 samt Rother och Turunen, Elv ja Itävallan normikulutusvero, Verotus 2004, s. 448 – 450).

57. Även om kommissionens anmärkning år 2005 mot Finland angående diskriminerande beskattning inte i sig utvisar att påförandet av elv-skatt hade varit diskriminerande, har det överträdelseförfarande som kommissionen har inlett för sin del rubbat uppfattningen om att de finska myndigheternas tolkning har varit riktig.

58. På de ovan anförda grunderna konstaterar Högsta domstolen att även om bestämmelserna om elv-skatt inte ännu år 2002 utifrån domen i målet C-101/00 på ett entydigt sätt har kunnat anses strida mot EU-rätten, så har de omständigheter som framkommit senare gjort att den tolkning som då gjordes kan ifrågasättas. Med beaktande å ena sidan av effekterna av rätten för mervärdesskatteskyldiga att dra av elv-skatten, vilka konkret påvisats bl.a. i rättslitteraturen på området, och å andra sidan de redan tidigare utformade tolkningsprinciperna när det gäller att bedöma om en beskattningsform är diskriminerande, vilka har beskrivits ovan i punkterna 47 – 49, har det funnits tydliga skäl att tvivla på att bestämmelserna om elv-skatt är förenliga med förbudet mot diskriminerande beskattning. Oklarheten har gällt bestämmelserna om avdragsrätten som sådana och inte enbart en specifik enskild tillämpningssituation. Staten borde på det sätt som ovan konstaterades ha dragit försorg om att skattesystemet till sin struktur är sådant att det inte under några omständigheter gör det möjligt att importerade produkter beskattas strängare än inhemska produkter och att systemet således inte i något fall har diskriminerande effekt.

59. Från Finland har dock inte framställts någon ny begäran om förhandsavgörande, fastän detta uttryckligen yrkades i samband med målet som avgjordes 2006 (HFD 2006:95). Regeringens proposition 192/2008 rd, med förslag om upphävande av bestämmelserna i 5 § bilskattelagen om skyldighet att betala elv-skatt och av 102 § 1 mom. 4 punkten mervärdesskattelagen angående rätten att dra av elv-skatt, överlämnades så sent som 7.11.2008.

60. Bolagets ansökan om tillstånd att överklaga beskattningen har avslagits år 2007, då den skada bolaget åsamkades blev slutlig. Frågan om staten på ett uppenbart sätt har brutit mot unionsrätten ska bedömas enligt den situation som var rådande vid den tidpunkten.

61. När man bedömer om de finska myndigheternas förfarande har varit försvarligt kan man även fästa uppmärksamhet vid att EU-domstolen inte i domen i överträdelsemålet C-10/08, där det fastställdes att den finska bilbeskattningen var diskriminerande, på det sätt som Finlands regering yrkade har begränsat domens effekter i tiden. Domstolen ansåg att staten inte i saken kunde åberopa en objektiv och betydande oklarhet i fråga om tillämpningsområdet för artikel 110 FEUF (90 EG) första stycket. Rättspraxis var enligt domstolen till denna del etablerad redan när dom meddelades i målet C-101/00 (Siilin) (mål C-10/08, kommissionen mot Finland, punkt 32 och 61 – 62).

62. Som sin slutsats anser Högsta domstolen att efter en bedömning av de statliga myndigheternas förfarande som en helhet ska överträdelsen av unionsrätten anses vara tillräckligt uppenbar för att skadeståndsskyldighet ska uppkomma. De statliga myndigheterna har inte haft tillräckliga skäl att fortsätta att stödja sig på det enskilda motivyttrande i Siilinmålet 101/00 som nämns ovan i punkt 55. Denna bedömning får stöd av att frågan om huruvida rätten att dra av elv-skatten fick diskriminerande effekt inte utifrån begäran om förhandsavgörande uttryckligen har blivit bedömd och att den inte annars närmare har behandlats i det nämnda avgörandet. Då man ytterligare beaktar att det efter den nämnda domen har visats att avdragsrätten har en sådan effekt, vilket inte är förenligt med tidigare tydligt etablerade principer för att bedöma huruvida en beskattningsform är diskriminerande, har det inte funnits motiverade skäl att utan stöd av ett förhandsavgörande hålla fast vid den tidigare ståndpunkten att elv-skatten inte är diskriminerande. Det är fråga om att man i det nationella beskattningssystemet ska iaktta ett centralt diskrimineringsförbud på den inre marknaden.

63. Av ovan nämnda skäl är staten skyldig att ersätta bolaget för den skada som statens förfarande har orsakat.

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Målet har avgjorts av president Pauliine Koskelo samt av justitieråden Liisa Mansikkamäki, Hannu Rajalahti, Marjut Jokela och Ari Kantor. Juha Mäkelä var föredragande

Skadestånd
Ersättning till oskyldigt anhållen
Europeiska människorättskonventionen

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2011/437
Föredragning: 8.11.2012
Givet: 26.6.2013
Liggare: 1450

A hade i knappt ett dygn varit gripen misstänkt för brott. Det hade inte funnits någon laglig grund för gripandet.

A hade inte rätt att få ersättning enligt 1 § 2 mom. lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd, eftersom frihetsberövandet inte hade varat längre än ett dygn. I ärendet hade inte visats några skäl för att A skulle ha varit berättigad till skadestånd med stöd av skadeståndslagen.

Av de skäl som framgår av avgörandet ansåg Högsta domstolen att A med stöd av artikel 5.5 i Europeiska människorättskonventionen hade rätt till ersättning för lidande på grund av frihetsberövandet.

Lag om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd 1 §
SkadeståndsL 3 kap 2 §
SkadeståndsL 5 kap 6 §
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter art 5.1
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter art 5.5

Behandlingen av målet i de lägre instanserna

Bakgrunden i målet

A hade såsom misstänkt för brott varit gripen i samband med en brottsutredning under tiden 29.10.2009 kl. 21.05 till 30.10.2009 kl. 12.35. Därefter hade A inte längre varit misstänkt i saken.

A yrkade i tingsrätten att finska staten skulle åläggas att betala 120 euro jämte ränta för det lidande som frihetsberövandet hade orsakat honom. A åberopade artikel 5.5 i Europeiska människorättskonventionen, enligt vilken envar som utsatts för arrestering eller annat frihetsberövande i strid mot bestämmelserna i denna artikel ska ha rätt till skadestånd.

Staten motsatte sig käromålet eftersom ersättning inte föreligger enligt 1 § 2 mom. lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd, om frihetsberövandet inte har varat längre än ett dygn.

Birkaland tingsrätts dom 12.11.2010

Bedömning av frågan om gripandet var lagenligt

A hade enligt hans berättelse hämtats 29.10.2009 i sitt hem och förts till häktet och han hade enligt ett intyg från polisinrättningen varit på Tammerfors polisstation i Birkalands polisdistrikt från 29.10.2009 kl 21.05 till 30.10.2009 kl 12.35.

Enligt beslutsmeddelandet från utredningen hade den skåpbil av modellen Fiat Ducato som svaranden ägde motsvarat signalementen på en bil som syntes på en upptagning från en övervakningskamera 10.8.2008 då stulen egendom hade bogserats iväg från ett område. I förundersökningen hade A bestridit att han skulle ha medverkat i stölden.

A:s ställning hade under förundersökningen ändrats från brottsmisstänkt till målsägande.

Den aktiva förundersökningen av fallet hade avbrutits tills vidare.

A hade åberopat Finlands grundlag enligt vilken den personliga integriteten inte får kränkas och ingen får berövas sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund. A hade också åberopat artikel 5.5 i Europeiska människorättskonventionen, enligt vilken envar som har utsatts för arrestering eller annat frihetsberövande i strid med bestämmelserna i denna artikel ska ha rätt till skadestånd.

Vid bedömningen av frågan om det hade funnits lagliga förutsättningar för gripande konstaterade tingsrätten att det i saken inte hade lagts fram annan utredning om A:s gripande än att hans skåpbil motsvarande signalementet på en bil som vid gärningstidpunkten syntes på en videokameraupptagning.

A hade visat registreringsstatistik, enligt vilken det i Finland år 2008 hade funnits 14 170 skåpbilar av märket Fiat.

Grunderna för frihetsberövande

Om det finns förutsättningar för anhållande, får en polisman enligt 1 kap. 2 § 2 mom. tvångsmedelslagen gripa den misstänkte även utan beslut härom, om verkställigheten av anhållandet annars kan äventyras.

Bestämmelserna om förutsättningar för anhållande finns i 1 kap. 3 § tvångsmedelslagen. Den som på sannolika skäl misstänks för brott får anhållas bl.a., om för brottet föreskrivs lindrigare straff än fängelse i två år, men det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst ett år och den misstänktes personliga förhållanden eller andra omständigheter ger anledning att misstänka att personen

a) flyr eller på något annat sätt drar sig undan förundersökning, rättegång eller verkställigheten av straff,

b) försvårar sakens utredning genom att undanröja, förstöra, ändra eller gömma bevis eller påverka ett vittne, en målsägande, en sakkunnig eller en medgärningsman, eller

c) fortsätter sin brottsliga verksamhet.

A hade varit gripen såsom misstänkt för stöld. Straffet för stöld kan vara böter eller fängelse i högst 1 år och 6 månader.

Brottsmisstanken mot A och gripandet hade byggt på att signalementen på A:s skåpbil hade passat på en bil som syntes på målsägandebolagets videokameraupptagning vid gärningstidpunkten. Att signalementen på A:s bil passade på den bil som syntes på videoupptagningen hade varit en sådan omständighet som gjorde att polisen hade fått en i 2 § förundersökningslagen avsedd orsak att misstänka att käranden eventuellt hade del i det brott som undersöks, och att polisen därför hade varit skyldig att göra en förundersökning för att utreda A:s andel.

Enligt tingsrätten måste man kunna anföra sakliga skäl för att besluta inleda förundersökning och för att rikta den mot en viss person. Lagrummet förutsatte att det måste finnas ett skäl för misstanken, vilket tydde på att det fanns något konkret som stöd för misstanken. Att signalementen på A:s bil passade in på den bil som syntes på videoupptagningen hade varit ett skäl för den brottsmisstanke som riktats mot A.

Det brott för vilket A misstänktes hade inträffat 10.8.2008. A hade gripits 29.10.2009.

Enligt 7 kap. 1 a § tvångsmedelslagen får tvångsmedel enligt denna lag användas endast om det kan anses försvarligt med beaktande av det undersökta brottets grovhet, betydelsen av att brottet utreds samt av det intrång i den misstänktes eller någon annans rättigheter som användning av tvångsmedel föranleder och som inverkar på saken.

Utredningen hade gällt en stöld som hade inträffat för mer än ett år sedan. Misstanken mot A hade byggt på signalement på bilen och inte i något avseende på A som person. Tingsrätten ansåg att en utredning av A:s andel i det misstänkta brottet inte hade krävt att A greps och hölls gripen över natten långt in på nästa dygn och således hade det inte funnits lagenliga förutsättningar att hålla A i förvar.

A:s rätt till skadestånd

Vid bedömningen av A:s skadeståndsyrkande konstaterade tingsrätten att enligt artikel 5.5 i Europeiska människorättskonventionen ska envar som har utsatts för arrestering eller annat frihetsberövande i strid med bestämmelserna i denna artikel ha rätt till skadestånd.

I föreliggande fall hade man från statens sida inte presenterat bevisning utifrån vilken det skulle ha funnits lagliga skäl för att gripa A och hålla honom i förvar i 15,5 timmar. Således ansåg tingsrätten att A hade rätt till ersättning på grund av frihetsberövandet.

Enligt tingsrättens bedömning var 60 euro ett skäligt belopp för ersättningen.

Tingsrätten ålade finska staten att erlägga A 60 euro jämte ränta i ersättning för lidande.

Målet har avgjorts av tingsdomare Arto Lintunen.

Åbo hovrätts dom 29.3.2011

Staten överklagade till hovrätten och A lämnade in motbesvär.

Hovrätten godkände tingsrättens motiveringar. Att A berövats friheten skulle av de skäl som tingsrätten nämnt anses sakna lagliga grunder. A hade således på grund av frihetsberövandet i strid med artikel 5 i Europeiska människorättskonventionen rätt att med stöd av punkt 5 i artikeln få skadestånd av staten. Skadeståndsbeloppet som tingsrätten ådömt skulle anses vara skäligt.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Hannu Rimmanen, Riitta Santo och Kari Lahdenperä. Pirjo Tammio var föredragande.

Överklagandet i Högsta domstolen

Staten beviljades besvärstillstånd. I sitt överklagande yrkade staten att hovrättens dom skulle upphävas och att käromålet skulle förkastas. A yrkade i sitt bemötande att överklagandet skulle avslås.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet och frågeställningen

1. A har på grund av brottsmisstanke mot honom varit gripen från 29.10.2009 kl. 21.05 till 30.10.2009 kl. 12.35. Brottsmisstanken mot A har grundat sig på att de yttre signalementen på hans bil har passat på en bil som syns på en videoupptagning på en viss brottsplats. Ett särskilt skäl för gripandet har varit misstanke om att A skulle försvåra utredningen. A har förhörts 30.10.2009 med början kl. 12.14 och han har frigetts genast efter förhöret. Aktiv utredning av saken har avslutats 16.11.2009 och A misstänks inte längre för brottet i fråga. A har krävt staten på ersättning för lidande på grund av frihetsberövandet.

2. Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland har yrkat att A:s skadeståndsyrkande ska förkastas med hänvisning till att frihetsberövandet inte har varit lagstridigt och att ett frihetsberövande som är kortare än ett dygn inte enligt lag eller Europeiska människorättskonventionen ska ersättas ens om personen i fråga är oskyldig.

3. I målet är det fråga om A har rätt att för frihetsberövandet få skadestånd med stöd av lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd eller med stöd av förpliktelserna enligt Europeiska människorättskonventionen.

Skadeståndsskyldighet med stöd av lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd

4. Enligt 1 § 1 mom. lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd har den som har varit anhållen som misstänkt för ett brott rätt att av staten få ersättning för frihetsberövandet bl.a. om förundersökningen avslutas utan att åtal väcks eller om lagliga förutsättningar för anhållande eller häktning inte har funnits. Enligt paragrafens 2 mom. gäller rätten till ersättning dock inte, om frihetsberövandet har varat kortare tid än ett dygn.

5. A har på ovan beskrivet sätt varit berövad friheten i 15 timmar och 30 minuter, dvs. mindre än ett dygn. A har således inte rätt till skadestånd med stöd av lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd.

Skadestånd med stöd av skadeståndslagen

6. Enligt 1 kap. 1 § skadeståndslagen gäller denna lag inte skadeståndsskyldighet som föreskrivs i någon annan lag. Utgångspunkten är således att skadeståndslagen inte tillämpas när lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd blir tillämplig på skadestånd för frihetsberövande. Den sistnämnda lagen har stiftats samtidigt som skadeståndslagen. Orsaken till att speciallagen stiftades var att man ville att förutsättningarna för skadestånd till oskyldigt häktade eller dömda skulle vara lindrigare än enligt skadeståndslagen. Enligt lagarnas förarbeten skulle statens skadeståndsskyldighet i dylika situationer vara oberoende av om tjänstemannen i fråga eventuellt gjort sig skyldig till ett fel eller en försummelse. Även den delvis avvikande processuella handläggningen av ersättningsanspråken ansågs tala för att en separat lag skulle stiftas (RP 187/1973 rd, s. 30).

7. Lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd ställer klart lindrigare villkor för att staten ska bli skadeståndsskyldig än vad skadeståndslagen gör. I speciallagen förutsätts inte att frihetsberövandet har varit lagstridigt eller berott på ett fel eller en försummelse vid myndighetsutövning och inte heller vållande av den tjänsteman som fattat beslutet om frihetsberövandet. I de situationer där speciallagen tillämpas finns det inte ens behov att bedöma om villkoren för ersättning enligt skadeståndslagen uppfylls. Förarbetena till de aktuella, samtidigt stiftade lagarna hänvisar inte till att avsikten skulle ha varit att speciallagen om ersättning för frihetsberövande skulle åsidosätta skadeståndslagen i en situation där speciallagen inte kan tillämpas. Högsta domstolen anser att det därför är motiverat att tolka lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd så, att begränsningen i lagens 1 § 2 mom. enbart gäller den skadeståndsskyldighet enligt denna speciallag som utgår på lindrigare grunder. Således bör det undersökas om talan kan godkännas med stöd av skadeståndslagen.

8. A har yrkat ersättning av staten för lidande på grund av frihetsberövande med åberopande av att det inte har funnits lagliga förutsättningar för anhållande. Tillämplig blir således för det första 3 kap. 2 § skadeståndslagen, enligt vars 1 mom. ett offentligt samfund är skyldigt att ersätta skada som förorsakats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Enligt paragrafens 2 mom. har dock samfundet ett sådant ansvar endast om de krav blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på fullgörandet av åtgärden eller uppgiften. Rätt till ersättning för lidande som orsakats av en kränkning har enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen den vars frihet, frid, heder eller privatliv har kränkts genom en straffbar handling, den som diskriminerats genom en straffbar handling, den vars personliga integritet har blivit allvarligt kränkt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet och den vars människovärde har blivit allvarligt kränkt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet på ett sätt som kan jämföras med en kränkning enligt 1 – 3 punkten.

9. Högsta domstolen anser liksom tingsrätten och hovrätten att faktum att signalementen på A:s bil passade in på den bil som syntes på videokameraupptagningen har varit en sådan omständighet som medfört att polisen har haft ett i 2 § förundersökningslagen avsett skäl att misstänka att A har varit delaktig i den stöld som skulle utredas. Det har således funnits sakliga skäl att inleda förundersökning och rikta brottsmisstanke mot A. Maximistraffet för stöld ger med stöd av 1 kap. 3 § 1 mom. 2 punkten tvångsmedelslagen rätt att anhålla eller gripa den misstänkte, om något av de andra villkoren i lagrummet uppfylls. I målet har dock inte visats av vilka skäl A ett drygt år efter att stölden inträffat misstänktes kunna försvåra utredningen så att han måste gripas relativt sent på kvällen och hållas i förvar över natten tills förhöret hållits. Enligt 17 och 21 § förundersökningslagen hade A i sig såsom misstänkt för brott kunnat åläggas att infinna sig för förhör på grund av brott och hållas i förhör högst 12 timmar. Högsta domstolen anser liksom tingsrätten och hovrätten att gripandet av A och kvarhållandet mellan kl. 21.05 och 12.35 inte på det sätt som förutsätts i 7 kap. 1 a § tvångsmedelslagen har varit försvarbart med hänsyn till att det i målet inte har framgått något utredningsmässigt skäl för en dylik brådskande undersökningsåtgärd. Det har således inte funnits någon laglig grund för gripandet.

10. Polismyndigheterna har i den föreliggande förundersökningssituationen felbedömt förutsättningarna för gripande. Å andra sidan har det i målet inte ens påståtts att polisen genom sin bedömning skulle ha gjort sig skyldig till ett brott och det har inte heller annars framkommit något som skulle tyda på ett uppsåtligt fel eller grov oaktsamhet i lagtolkningen. Ovan i punkt 8 nämnda förutsättningar för att tilldöma skadestånd för lidande uppfylls således inte. A har inte med stöd av skadeståndslagen rätt till ersättning för frihetsberövandet.

Skadeståndsskyldighet på grund av förpliktelserna enligt Europeiska människorättskonventionen

11. Enligt artikel 5.5 i Europeiska människorättskonventionen ska envar som har utsatts för arrestering eller annat frihetsberövande i strid mot bestämmelserna i denna artikel ha rätt till skadestånd. Enligt artikel 5.1.c i konventionen är ett frihetsberövande tillåtet, om någon lagligen är arresterad eller på annat sätt berövad sin frihet för att ställas inför behörig rättslig myndighet som skäligen misstänkt för att ha förövat ett brott eller då det skäligen anses nödvändigt för att förhindra honom att begå ett brott eller att undkomma efter att ha begått detta. Enligt bestämmelsen får den som är misstänkt för ett brott således berövas friheten för att han ska kunna rannsakas av en behörig rättslig myndighet. Ett ytterligare villkor är dock att frihetsberövandet sker med stöd av nationell lag.

12. Gripandet av A har på det sätt som ansetts ovan i punkt 9 inte uppfyllt villkoren enligt nationell lag och har således inte skett lagligen på det sätt som avses i människorättskonventionen. Utgångspunkten är således att A har en i konventionen avsedd rätt till skadestånd.

13. Europeiska människorättsdomstolen har i sin praxis ansett att artikel 5.5 inte garanterar en ovillkorlig rätt till skadestånd för den som blivit oskyldigt anhållen. En fördragsslutande stat kan som villkor för skadestånd ställa att den som gripits visar att han eller hon har lidit skada av det olagliga gripandet (Wassink mot Nederländerna, 27.9.1990 och Kustila och Oksio mot Finland, 13.1.2004).

14. Enligt 7 § 3 mom. grundlagen får den personliga integriteten inte kränkas och ingen får berövas sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund. Bestämmelsen ger uttryck för vikten av skydd mot olagligt och godtyckligt frihetsberövande. Friheten är på det sätt som beskrivs i punkt 11 även tryggad i människorättskonventionen, enligt vars 13 artikel envar vars rättigheter och friheter enligt denna konvention har kränkts ska ha tillgång till effektiva rättsmedel inför nationella myndigheter. Rättsmedlen bestäms således enligt den nationella rättsordningen, men de måste vara effektiva såväl i praktiken som rättsligt. Grundlagens 22 § förutsätter att man i rättstillämpningen tolkar lagen på ett sätt som främjar ett förverkligande av de grundläggande och mänskliga rättigheterna.

15. De refererade bestämmelserna talar för en tolkning enligt vilken det inte som villkor för ersättning för lidande av olagligt frihetsberövande är motiverat att ställa ett sådant krav på bevisning som de facto kan innebära att skadestånd förhindras. Denna slutsats stöds även av människorättsdomstolens tolkningslinje i vissa nyare avgöranden (Houtman och Meeus mot Belgien, 17.3.2009 och Danev mot Bulgarien, 2.9.2010).

16. A har på det sätt som framgår av punkterna 6 – 10 ovan inte rätt till skadestånd med stöd av lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd och inte heller med stöd av skadeståndslagen. A:s rätt till ersättning för det olagliga frihetsberövandet ska därför bedömas utifrån artikel 5.5 i Europeiska människorättskonventionen med tillämpning av de tolkningsgrunder som beskrivs ovan i punkt 14.

17. Högsta domstolen konstaterar att A har varit olagligt gripen i 15 timmar och 30 minuter, vilket har innefattat övernattning i polisens arrestlokal. Det har inte varit fråga om att myndigheternas förfarande skulle ha varit formellt oriktigt, utan A har gripits såsom misstänkt för ett brott som begåtts för mer än ett år sedan och några lagliga grunder för gripandet har inte anförts. Högsta domstolen anser att ett dylikt frihetsberövande har orsakat A lidande, för vilket han har rätt att få skadestånd med stöd av artikel 5.5 i människorättskonventionen.

Skadeståndets belopp

18. A har yrkat 120 euro i skadestånd för det olagliga frihetsberövandet med åberopande av att det har orsakat honom inkomstbortfall och skadat hans rykte på arbetsplatsen. A har inte berättat hur stort inkomstbortfallet har varit, men har hänvisat till att enligt förarbetena till lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd ska olagligt frihetsberövande alltid anses orsaka lidande. De lägre domstolarna har uppskattat att 60 euro är en skälig ersättning.

19. Frihetsberövandet har varit kort. På grund av brottsmisstanken har A i varje fall varit skyldig enligt lag att infinna sig för förhör och att avsätta tid för utredningen av saken. Därför ska man när man bedömer storleken av den skada som ska ersättas fästa uppmärksamhet närmast vid det lidande som har orsakats av det överraskande gripandet och av att gripandet innefattade övernattning i en arrestlokal. Högsta domstolen anser att det inte finns skäl att ändra den ersättning som har tilldömts A.

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Liisa Mansikkamäki, Juha Häyhä, Hannu Rajalahti, Ilkka Rautio och Pekka Koponen. Katariina Sorvari var föredragande.

Flygpassagerares rättigheter
Europeiska unionens regelverk
Europarätt

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2009/777
Föredragning: 8.1.2013
Givet: 11.6.2013
Liggare: 1304

Ett flygbolags dagliga flyg hade ställts in på grund av att markpersonalen strejkade. Bolaget hade därefter omorganiserat passagerarna på sina flyg under de två följande dagarna så att ingen passagerares väntetid skulle bli oskäligt lång. Därför hade A, som bokat ett flyg för den senare dagen och som i riktig ordning anmält sig till flyget, nekats ombordstigning och fått resa först senare samma dag. Fråga om A:s rätt till ersättning med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 på grund av att han nekats ombordstigning.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 2, 4, 5 och 7 art

Bakgrunden i målet

Finnair Abp (Finnair) hade haft regelbunden flygtrafik mellan Barcelona och Helsingfors. Bolagets flyg hade avgått dagligen kl. 11.40 från Barcelona. Bolaget hade 28.7.2006 blivit tvunget att ställa in denna flygning på grund av markpersonalens strejk. För de passagerare som hade bokat plats på det inställda flyget hade Finnair ordnat plats på flyget kl. 11.40 därpå följande dag och på ett separat extra flyg. Därför hade en del passagerare som bokat plats på flyget 29.7.2006 blivit tvungna att stanna till nästa dags flyg. Dessa passagerare samt de som bokat plats på flyget 30.7.2006 hade den dagen flugits till Helsingfors med flyget kl. 11.40 och med ett extra flyg kl. 21.40.

Till följd av Finnairs förfarande hade A, som bokat plats på bolagets reguljära flyg 30.7.2006 kl. 11.40, kommit iväg från Barcelona först med den extra flygningen kl. 21.40.

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Käromålet och bemötandet i Helsingfors tingsrätt

A yrkade i sitt käromål att Finnair skulle åläggas att betala 400 euro jämte dröjsmålsränta räknat från 30.8.2006. I enlighet med artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 (förordningen) borde Finnair betala A en standardiserad kompensation, eftersom Finnair på det sätt som avses i förordningens 4 artikel hade nekat honom ombordstigning. Finnair hade inte ställt in den flygning till vilken A hade bokat plats och flygningen hade inte heller fördröjts på grund av strejken. Bolaget hade fyllt flygningen i fråga med passagerare som hade gått miste om sin plats på tidigare flygningar och självt bestämt förturen för sina passagerare så att väntetiden inte för någon skulle bli för lång till följd av markpersonalens strejk. Detta hade dock inte inneburit ett godtagbart skäl att neka A ombordstigning.

Finnair motsatte sig käromålet. Bolaget hade på grund av markpersonalens strejk ställt om sina flygningar 29 – 30.7.2006. Samtliga bokningar till flygningarna hade annullerats. Till följd av omställningen på grund av strejken hade bolaget annullerat den flygning till vilken A bokat plats men på vilken han inte kommit med. Flygningen hade ställts in under sådana extraordinära omständigheter som avses i förordningens artikel 5.3 och som fritog Finnair från kompensationsskyldighet enligt förordningen. Artikel 4 i förordningen gällde enbart nekad ombordstigning i händelse av sådan överbokning, där ett flygbolag av affärsekonomiska skäl sålde flera resor till en flygning än det fanns platser i planet. En sådan situation var det inte nu fråga om. Även om saken skulle bedömas enligt artikel 4 i förordningen, hade bolaget haft ett sådant rimligt skäl för sitt förfarande som avses i artikel 2 j. På grund av de inställda flygningar och omställningar som berodde på strejken fanns det inte plats på planet. Det hade varit fråga om s.k. force majeure, och Finnair hade gjort mer än bolaget var skyldigt för att minimera verkningarna av strejken.

Tingsrättens dom 19.12.2008

Tingsrätten konstaterade att saken gällde tolkningen av förordning 261/2004. Enligt EG-kommissionens beredningsdokument angående förordningen hade syftet inte varit att ändra flygtrafikidkarnas skyldighet att kompensera passagerarna för den händelse att ombordstigning nekas på grund av överbokning av kommersiella skäl. Man hade inte genom förordningen önskat utvidga trafikidkarnas ansvar att gälla nekad ombordstigning även i andra fall än vid överbokning.

Förordningens 4 artikel blev inte tillämplig i målet heller av den anledningen att det hade varit fråga om omställning av flygningen. Det flyg på vilket A hade bokat plats hade ställts in oberoende av att bolaget hade flugit ett passagerarplan från Barcelona till Helsingfors vid den tidpunkt som nämndes i A:s bokningsbekräftelse och angående denna flygning använt samma indentifikationsuppgifter som i A:s bokningsbekräftelse.

Strejken hade i Barcelona orsakat sådana exceptionella omständigheter som Finnair inte hade kunnat undvika fastän bolaget hade vidtagit alla de åtgärder som skäligen kan krävas. Finnair hade betjänat sina passagerare bättre än vad som förutsattes i förordningen då bolaget hade ordnat extra flyg för att hämta de passagerare som på grund av strejken hade blivit kvar i Barcelona.

Av dessa skäl förkastade tingsrätten A:s ersättningsyrkande.

Målet har avgjorts av tingsdomare Sirpa Hartikainen

Helsingfors hovrätts dom 31.8.2009

A överklagade till hovrätten och upprepade sitt käromål.

Hovrätten konstaterade att Finnair hade nekat A ombordstigning mot hans vilja. Flyget hade inte ställts in, ty det hade avgått den tid som nämndes i A:s bokningsbekräftelse och med de identifieringsuppgifter om användes i bekräftelsen.

Hovrätten ansåg att man av ordalydelsen i såväl förordningen som kommissionens förslag till den (KOM 2001/784) kunde dra slutsatsen att förordningen tillämpades inte bara vid överbokning utan också när ombordstigning nekades av driftsmässiga skäl. De godtagbara skäl för att neka ombordstigning som avsågs i förordningen hänförde sig i sin tur till skäl som berodde på passagerarna. Finnair var således inte befriat från ersättningsansvar av orsaker som berodde på strejken. A hade således rätt till kompensation enligt artikel 7 i förordningen.

Hovrätten upphävde tingsrättens dom och bestämde att Finnair skulle betala 400 euro jämte ränta till A.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Seppo Puhakka, Jarmo Kilpelä och Åsa Nordlund. Eeva Palaja var föredragande.

Överklagandet i Högsta domstolen

Finnair beviljades besvärstillstånd.

Finnair yrkade i sitt överklagande att hovrättens dom skulle upphävas och att käromålet skulle förkastas.

A bemötte överklagandet och yrkade att det skulle avslås.

Vidtagna åtgärder

Efter att ha gett parterna tillfälle att uttala sin uppfattning om huruvida förhandsavgörande borde begäras och vilka omständigheter man i en begäran om förhandsavgörande borde uppmärksamma, begärde Högsta domstolen genom sitt beslut 13.1.2011 nr 14 förhandsavgörande av Europeiska unionens domstol. EU-domstolen gav begärt avgörande i sin dom 4.10.2012 (mål C-22/11).

Parterna lämnade in skriftliga utsagor med anledning av förhandsavgörandet.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet och frågeställningen

1. Målet gäller passagerares rätt till kompensation enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar (nedan endast förordningen).

2. Finnair Abp (Finnair) hade 28.7.2006 blivit tvunget att ställa in sitt reguljärflyg kl. 11.40 från Barcelona till Helsingfors på grund av markpersonalens strejk i Barcelona. Finnair hade följande dag flugit passagerarna till Helsingfors med ett plan som avgick kl. 11.40 och med ett separat insatt extra flyg. Därför hade en del av de passagerare som bokat plats på reguljärflyget 29.7.2006 i sin tur blivit tvungna att stanna i Barcelona till flyget nästa dag.

3. Dessa samt de passagerare som bokat plats på reguljärflyget 30.7.2006 hade den dagen flugits till Helsingfors med flyget 11.40 samt med ett senare extra flyg. Finnair hade försökt flyga passagerarna till Helsingfors i en sådan ordning att väntetiden inte skulle bli oskäligt lång för någon. På grund av detta arrangemang hade A inte kommit med på det plan kl. 11.40 dagen i fråga som han var inbokad på och till vilket han hade anmält sig, utan först till det senare extrainsatta planet som avgick kl. 21.40.

4. I målet är dt fråga om huruvida Finnair är skyldigt att betala en sådan kompensation på 400 euro som avses i artikel 7.1.b i förordningen på den grunden att bolaget nekat A ombordstigning på det flyg till vilket han hade en bekräftad bokning och till vilket han hade anmält sig i riktig ordning.

5. Med anledning av Finnairs invändningar måste man först ta ställning till om bolaget, på det sätt som avses i förordningen ska anses har ställt in det flyg till vilket A var inbokad och anmäld. Därefter, om situationen ska bedömas som nekad ombordstigning, ska i målet avgöras huruvida förordningen är tillämplig på fallet. Om förordningen är tillämplig, ska ytterligare bedömas huruvida Finnair har haft i förordningen åsyftade rimliga skäl att neka ombordstigning.

Bestämmelser i förordningen som ska tillämpas

6. Med nekad ombordstigning avses i förordningens artikel 2.j vägran att transportera passagerare på en flygning, trots att de har infunnit sig för ombordstigning enligt villkoren i artikel 3.2, förutom i de fall då det finns rimliga skäl att neka ombordstigning, t.ex. av hälso- eller säkerhetsskäl eller på grund av att resehandlingar är ofullständiga. Enligt artikel 4.3 ska lufttrafikföretaget i enlighet med artikel 7 kompensera passagerare som nekas ombordstigning mot sin vilja. Enligt artikel 7.1.b ska passagerare vid hänvisning till denna artikel få kompensation som uppgår till 400 euro för alla flygningar inom gemenskapen på mer än 1 500 kilometer.

7. Med inställd flygning avses i artikel 2.l en flygning som inte genomförts trots att den i förväg planerats och på vilken minst en plats reserverats. I artikel 5 finns i sin tur en bestämmelse om lufttrafikföretags ansvar vid inställda flygningar. Om en flygning ställs in, ska enligt artikel 5.1.c de berörda passagerarna ha rätt till kompensation i enlighet med artikel 7 av det lufttrafikföretag som utför flygningen. Enligt artikel 5.3 ska lufttrafikföretaget dock inte vara skyldigt att betala sådan kompensation, om det kan visa att den inställda flygningen beror på extraordinära omständigheter som inte skulle ha kunnat undvikas även om alla rimliga åtgärder hade vidtagits.

Högsta domstolens begäran om förhandsavgörande

8. Högsta domstolen har ansett att det i målet finns flera frågor som är beroende av hur förordningen tolkas och som inte har avgjorts i EU-domstolens rättspraxis. Högsta domstolen har därför begärt förhandsavgörande av EU domstolen angående följande frågor:

1) Ska förordning nr 261/2004, och särskilt artikel 4 i denna, tolkas på så sätt att den endast är tillämplig när en nekad ombordstigning föranletts av att det lufttrafikföretag som ansvarar för flygningen har överbokat av ekonomiska skäl eller är förordningen också tillämplig när en nekad ombordstigning föranletts av andra skäl, som till exempel driftsmässiga skäl?

2) Ska artikel 2 j i förordning nr 261/2004 tolkas på så sätt att de rimliga skäl som anges i den bestämmelsen endast avser omständigheter som har samband med passageraren, eller kan det föreligga andra rimliga skäl för nekad ombordstigning? Om förordningen ska förstås så att ombordstigning får nekas också av andra skäl än sådana som har samband med passageraren, ska den då tolkas på så sätt att ombordstigning får nekas när flygningar läggs om till följd av sådana extraordinära omständigheter som nämns i skälen 14 och 15 i nämnda förordning?

3) Ska förordningen tolkas på så sätt att lufttrafikföretaget inte bara med avseende på den flygning som ställts in till följd av extraordinära omständigheter, utan även med avseende på resenärer på senare flygningar, kan befrias från sitt ansvar enligt artikel 5.3 i förordningen, när det har försökt sprida ut de negativa konsekvenserna av extraordinära omständigheter som påverkar företaget – till exempel en strejk – på en större grupp av passagerare än den grupp som hade biljetter till den inställda flygningen, genom att lägga om sina senare flygningar så att ingen passagerare drabbades av orimliga förseningar? Med andra ord, kan lufttrafikföretaget åberopa extraordinära omständigheter också med avseende på resenärer på en senare flygning vilkas resa inte direkt påverkades av den aktuella händelsen? Gör det i så fall stor skillnad om passagerarnas ställning och rätt till kompensation bedöms enligt artikel 4 i förordningen om nekad ombordstigning eller enligt artikel 5 om inställd flygning?

EU-domstolens dom 4.10.2012

9. EU-domstolen har besvarat Högsta domstolens frågor på följande sätt:

1) Begreppet ”nekad ombordstigning”, i den mening som avses i artiklarna 2 j och 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91, ska tolkas på så sätt att det inte enbart avser fall där ombordstigning nekas på grund av överbokning, utan även fall där ombordstigning nekas av andra skäl, som till exempel driftsmässiga skäl.

2) Artiklarna 2 j och 4.3 i förordning nr 261/2004 ska tolkas på så sätt att uppkomsten av ”extraordinära omständigheter”, som föranleder ett lufttrafikföretag att lägga om de flygningar som äger rum efter nämnda omständigheter, varken kan motivera att en passagerare ”nekas ombordstigning” på dessa senare flygningar eller medföra att företaget befrias från sin kompensationsskyldighet enligt artikel 4.3 i förordningen gentemot en passagerare som av företaget nekas ombordstigning på en sådan senare flygning.

Högsta domstolens ställningstaganden

Frågan om flygningen har blivit inställd

10. Finnair har anfört att bolaget på grund av markpersonalens strejk 28.7.2006 hade ställt in sina reguljärflyg även under de två därpå följande dagarna och lagt om flygningarna så att väntetiden inte skulle bli oskäligt lång för någon passagerare. Tekniskt hade det dock varit nödvändigt att de följande dagarna ordna flygningarna med samma nummer och avgångstider som gällde reguljärflygen för att man skulle få behövliga flygningstillstånd på flygfältet. Enligt Finnair skulle situationen således i första hand bedömas som om det var fråga om att en flygning hade ställts in.

11. På det sätt som ovan konstaterades avses med inställd flygning en flygning som inte genomförts trots att den i förväg planerats och på vilken minst en plats reserverats. EU-domstolen har i sin rättspraxis definierat det i artikeln avsedda begreppet flygning på så sätt att en flygning består av en lufttransport utförd av ett lufttrafikföretag som fastställer färdvägen (mål C-173/07, Emirates Airlines, dom 10.7.2008 punkt 40 och mål C-83/10, Sousa Rodriguez, dom 13.10.2011, punkt 27). Rutten är en väsentlig del av en flygning som utförs i enlighet med en planering som har fastställts i förväg av transportören (förenade målen C-402/07 och C-432/07 Sturgeon m.fl., dom 19.11.2009 punkt 30 och ovan nämnda mål Sousa Rodriguez, punkt 27). Domstolen har dessutom konstaterat att frågan om huruvida ett flyg har blivit inställt inte i utgångspunkt kan bedömas utifrån information på en tavla eller av flygtrafikidkarens personal. De omständigheterna hänför sig inte till de egenskaper angående flygningen som objektivt kan fastställas (ovan nämnda mål Sturgeon m.fl., punkt 37).

12. Finnair har genomfört flygningen 30.7.2006 kl. 11.40 från Barcelona till Helsingfors så att flygningen i fråga om rutt och avgångstid har motsvarat bolagets på förhand fastställda plan för flyget, till vilket A bokat plats och anmält sig i riktig ordning. Bolaget har dessutom använt samma identifikationsuppgifter för flygningen som fanns i A:s bokningsbekräftelse. Bolaget har visserligen lagt om flygningen så att en del av de passagerare som förlorat sin plats på de tidigare flygningarna flyttades till flygningen och så, att på motsvarande sätt en del passagerare som hade bokat plats på den nekades ombordstigning.

13. Högsta domstolen konstaterar att beträffande de objektivt fastställbara egenskaperna hade Finnairs flygning 30.7.2006 kl. 11.40 från Barcelona varit densamma som den till vilken A bokat plats. Att Finnair har lagt om flygningen har inte inneburit att flygningen borde anses ha blivit inställd på det sätt som avses i förordningen.

14. Högsta domstolen anser således att den tidtabellsenliga flygning till vilken A bokat plats har genomförts. Finnairs skyldigheter enligt förordningen kan således inte bedömas utifrån att flygningen hade blivit inställd.

Tillämpning i målet av artiklarna 2 j och 4 i förordningen

15. Finnair har ansett att artiklarna 2 j och 4 i förordningen, vilka gäller nekad ombordstigning, utifrån sin tillkomsthistoria är tillämpliga enbart på situationer där ett flygbolag av affärsekonomiska skäl säljer fler resor än det finns platser på planet, dvs. så kallad överbokning. I detta fall var det inte fråga om en sådan situation, och således kunde man inte tillämpa förordningens bestämmelser om nekad ombordstigning.

16. EU-domstolen har i sitt förhandsavgörande i föreliggande mål konstaterat att det framgår av lydelsen av artikel 2 j i förordningen, där begreppet ”nekad ombordstigning” definieras, att detta begrepp inte är kopplat till ett fall där lufttrafikföretaget av ekonomiska skäl har ”överbokat” den aktuella flygningen (punkt 19). Domstolen har ansett att unionslagstiftaren har utvidgat räckvidden av denna definition, så att den inte enbart omfattar nekad ombordstigning på grund av överbokning, vilket var fallet enligt den tidigare förordningen, och gett definitionen en vid betydelse (punkt 22). Domstolen har ytterligare påpekat att om begreppet ”nekad ombordstigning” enbart omfattade fall av överbokning, skulle detta i praktiken medföra en betydande försämring av det skydd som passagerarna åtnjuter enligt förordningen och, därmed, strida mot förordningens syfte, som enligt skäl 1 i densamma är att sörja för ett långtgående skydd för passagerarna (punkt 23).

17. Således har domstolen på det sätt som konstaterades ovan i punkt 9 dragit slutsatsen att begreppet nekad ombordstigning i den mening som avses i artiklarna 2 j och 4 i förordningen ska tolkas så att det inte enbart avser fall där ombordstigning nekas på grund av överbokning, utan även där ombordstigning nekas av andra skäl, som till exempel driftsmässiga skäl.

18. Finnair har efter markpersonalens strejk 28.7.2006 under de två därpå följande dagarna lagt om flygningarna för passagerarna på sina reguljärflyg så att väntetiden inte för någon passagerare skulle bli oskäligt lång. Till följd av omläggningen har A nekats ombordstigning på det plan till vilket han bokat plats. Så som även EU-domstolen har konstaterat (punkt 25) ska nekad ombordstigning i en sådan situation anses innebära ”nekad ombordstigning” i den mening som avses i artikel 2 j i förordningen. De aktuella artiklarna i förordningen ska således tillämpas vid bedömningen av Finnairs skyldigheter gentemot A.

Frågan om skälen till nekad ombordstigning har varit godtagbara

19. Finnair har ansett att bolaget har haft sådana rimliga skäl att neka ombordstigning som avses i artikel 2 j i förordningen. Finnair har konstaterat att förordningen ska tolkas så att även andra skäl kan vara rimliga än de avseende passagerarna som i förordningen nämns som exempel. Ombordstigningen hade nekats under sådana exceptionella händelser som avses i skäl 14 i förordningen, när bolaget hade lagt om flygningarna för att minimera verkningarna av strejken.

20. EU-domstolen har i sitt förhandsavgörande konstaterat att uppräkningen i artikel 2 j i förordningen av fall där det kan finnas rimliga skäl att neka ombordstigning inte är uttömmande (punkt 30). Enligt domstolen kan man dock inte av artikelns formulering utläsa att sådana driftsmässiga skäl som de som är aktuella i målet ska anses utgöra rimliga skäl att neka ombordstigning (punkt 31). Situationen var nämligen jämförbar med en nekad ombordstigning på grund av en överbokning, eftersom lufttrafikföretaget hade omfördelat A:s plats för att transportera andra passagerare, och företaget således självt gjorde ett val mellan flera passagerare som skulle transporteras (punkt 32).

21. Domstolen har också påpekat att ett lufttrafikföretag inte kan tillåtas att, med hänvisning till andra passagerares intresse av att bli transporterade inom en rimlig tid, avsevärt utöka de fall där företaget får anse att det finns rimliga skäl att neka en passagerare ombordstigning. Detta skulle med nödvändighet medföra att passageraren berövades allt skydd, vilket skulle strida mot syftet med förordningen, som är att sörja för ett långtgående skydd för passagerarna genom att de rättigheter som tillerkänns dem ges en vid tolkning (punkt 34). Domstolen har ansett att ett sådant skäl inte kunde jämföras med de skäl som är uttryckligen angivna i artikel 2 j, eftersom det inte på något sätt kunde tillskrivas den passagerare som hade nekats ombordstigning (punkt 33).

22. Domstolen har vidare ansett att avsikten inte har varit att lufttrafikföretag ska kunna slippa betala kompensation för nekad ombordstigning med hänvisning till skäl enligt artikel 5.3 i förordningen som avser uppkomsten av extraordinära omständigheter (punkt 36). Enligt domstolen följer det av skäl 15 i förordningen att de extraordinära omständigheterna endast får avse ett visst flygplan en viss dag.

23. Domstolen har i sin dom på det sätt som konstaterades ovan i punkt 9 dragit slutsatsen att artikel 2 j och artikel 4.3 i förordningen skulle tolkas så, att extraordinära omständigheter som får en lufttrafikidkare att efter dessa omständigheter lägga om sina flygningar inte kan vara ett godtagbart skäl att neka ombordstigning på de senare flygen. De kan inte heller frita trafikidkaren från skyldighet enligt artikel 4.3 att kompensera passagerare som nekas ombordstigning på något av de flyg som ordnas efter de nämnda omständigheterna.

24. Utifrån EU-domstolens dom är det således klart att även andra slags skäl än de som nämns i artikel 2 j i förordningen kan anses vara sådana rimliga skäl som ger rätt att neka ombordstigning. Det framgår dock av avgörandet att de exceptionella omständigheter som Finnair åberopat som grund för att ha nekat ombordstigning, och som varit orsak till att bolaget lagt om sina flygningar, inte kan anses vara rimliga skäl att neka ombordstigning till de flygningar som senare lades om. Högsta domstolen anser således att Finnair inte har haft något sådant rimligt skäl att neka A ombordstigning som avses i förordningen.

Kompensation

25. Finnair har således på det sätt som avses i artikel 4.3 i förordningen nekat A ombordstigning mot dennes vilja. Finnair ska således betala en sådan kompensation på 400 euro till honom som föreskrivs i artikel 7.1.b i förordningen.

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Kati Hidén, Pasi Aarnio, Soile Poutiainen, Jorma Rudanko och Pekka Koponen. Tommi Vuorialho var föredragande.

Konkurs – Konkursbevakning – Ändring av utdelningsförteckningen
Europeiska unionens regelverk – Insolvensförordningen

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2011/923
Föredragning: 7.6.2012
Givet: 5.3.2013
Liggare: 455

Boförvaltaren i ett finskt aktiebolags konkursbo hade skickat ett svenskspråkigt meddelande om konkursbevakningen till bolagets svenska moderbolags konkursbo, som i boförteckningen antecknats som borgenär. Meddelandet hade inte, så som förutsätts i artikel 42 i Europeiska unionens insolvensförordning, tillställts med användande av en blankett med titeln ”Anmodan att anmäla fordran. Tidsfrister att iaktta” angivet på samtliga Europeiska unionens institutioners officiella språk. Fråga om moderbolagets konkursbos fordran hade blivit obevakad och obeaktad i utdelningsförteckningen till följd av felet i förfarandet så att den av tingsrätten fastställda utdelningsförteckningen skulle ändras.

Fråga även om en skriftlig utredning som moderbolagets konkursbo hade gett angående sina fordringar innan boförteckningen uppgjordes borde ha beaktats av boförvaltaren såsom bevakning.

KonkursL 12 kap 5 §
KonkursL 12 kap 6 §
KonkursL 12 kap 7 §
KonkursL 13 kap 16 § 2 mom
EU:s förordning om insolvensförfaranden 40 art, 41 art, 42.1 art

Extraordinärt ändringssökande i Högsta domstolen

Det i Sverige grundade aktiebolaget A:s konkursbo hade i sin ansökan 2.7.2009 till Högsta domstolen yrkat att Lapplands tingsrätts dom 29.12.2008 om fastställande av utdelningsförteckningen för B:s konkursbo skulle återbrytas och att fatalietiden för bevakningen av A:s fordran skulle återställas för A:s konkursbo. Sökanden uppgav att orsaken till att fordran inte hade bevakats i B:s konkurs var att sökanden inte hade fått någon uppmaning av konkursboet att bevaka den.

Högsta domstolen konstaterade i sitt beslut 24.11.2009 att ansökan grundade sig på ett påstått fel i förfarandet och att domstolen enligt 13 kap. 16 § 2 mom. konkurslagen på yrkande av borgenären kan beakta en fordran i utdelningsförteckningen, om den av en orsak som inte beror på borgenären har blivit obeaktad till följd av ett fel eller en försummelse vid behandlingen eller av någon annan sådan orsak. Med beaktande av den grund som hade anförts i ansökan var förfarandet i första hand, framom extraordinärt ändringssökande, att en ändring av den fastställda utdelningsförteckningen skulle behandlas i konkursdomstolen. Därför hänsköts ansökan till Lapplands tingsrätt.

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Ansökan till Lapplands tingsrätt

A:s konkursbo yrkade att den utdelningsförteckning som fastställts i Lapplands tingsrätt skulle ändras med stöd av 13 kap. 16 § 2 mom. konkurslagen så att A:s fordran till ett belopp av 2 911 400,73 euro skulle beaktas i utdelningsförteckningen.

Sökanden anförde att B hade varit ett gruvbolag som A ägde. B försattes på bolagets eget initiativ i konkurs 21.12.2007 av Lapplands tingsrätt. I boförteckningen hade antecknats en fordran som moderbolagets boförvaltare hade uppgett. Den svenska advokat som var boförvaltare för moderbolaget hade uppgett att han aldrig hade fått någon uppmaning av konkursboet att bevaka fordran och att han eftersom han inte förstod finska inte hade kunnat läsa den officiella tidningen eller andra finskspråkiga publikationer i vilka bevakningsdagen eller uppmaningen hade framgått. Eftersom A inte hade fått någon uppmaning att bevaka, hade det inte kunnat bevaka sin fordran.

Efter att B:s boförvaltare hade meddelat att han hade tillställt A:s konkursbo ett meddelande ”Konkursbevakning 28.5.2008”, preciserade A:s konkursbo sina grunder. Sökanden anförde att boförvaltarens meddelande inte uppfyllde formkravet i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden (insolvensförordningen). Enligt artikel 40 i förordningen skulle ett meddelande om konkurs delges de kända borgenärerna i en annan medlemsstat och enligt artikel 42 skulle i meddelandet användas en blankett med rubriken ”Anmodan att anmäla fordran. Tidsfrister att iaktta” på samtliga unionens institutioners språk.

Dessutom anförde A:s konkursbo att dess boförvaltare i månadsskiftet januari-februari 2008 i Helsingfors hade gett boförvaltaren i B:s konkursbo en utredning om sin fordran. Fordran hade således också anmälts.

Bemötandena

B:s konkursbo samt dess borgenärer C Ab, D Ab och E Ab motsatte sig yrkandet. I bemötandena har anförts att det inte hade skett något fel i konkursförfarandet, eftersom den blankett som avses i artikel 42 i insolvensförordningen inte skulle användas i detta ärende och då samma information hade getts boförvaltaren i B:s konkursbo i ett meddelande 28.5.2008, där bevakningsdagen hade utsatts till 15.7.2008. A:s konkursbo hade även utan meddelandet varit medvetet om att dess dotterbolag B:s konkurs hade inletts, eftersom beslutet att försätta bolaget i konkurs hade fattats inom moderbolaget.

I bemötandena har bl.a. påståtts att blanketten skulle användas endast när konskursgäldenären har verksamhet inom flera EU-stater. Avsikten med blanketten var att garantera att borgenärerna blir medvetna om att förfarandet inleds och med blanketten var det meningen att förmedla uppgifter till boförteckningen. A hade haft mer än ett driftställe i Finland, eftersom A hade ett dotterbolag där.

Lapplands tingsrätts beslut 27.8.2010

Tingsrätten konstaterade att A:s konkursbo 21.1.2008 i Helsingfors hade gett B:s konkursbo en skriftlig utredning om sin fordran. I boförvaltarens meddelande 28.5.2008 hade dagen för bevakning av fordringarna utsatts till 15.7.2008. Tingsrätten ansåg att utredningen till boförvaltaren hade gjorts för uppgörande av boförteckningen. Boförteckningen hade daterats 14.3.2008. Tingsrätten ansåg att A:s konkursbo inte genom utredningen 21.1.2008 kunde anses ha bevakat sin fordran i B:s konkurs.

Beträffande den bevakningsuppmaning som boförvaltaren tillställt A:s konkursbo konstaterade tingsrätten att det var omtvistat om meddelandet hade nått fram och om meddelandet hade varit på svenska. Tingsrätten ansåg det dock ostridigt att B:s konkursbo hade tillställt bevakningsmeddelandena på det sätt som Finlands konkurslag föreskriver men att meddelandet till A:s konkursbo inte hade uppgjorts med en sådan blankett som avses i artikel 42 i insolvensförordningen.

Tingsrätten konstaterade att bestämmelserna i artikel 1 i insolvensförordningen inte begränsade förordningens tillämpningsområde till fall där konkursgäldenären hade verksamhet i flera EU-medlemsstater. Genom den blankett som avses i förordningen förmedlades inte heller uppgifter enbart för uppgörande av boförteckningen, utan den skulle anses förmedla uppgifter till borgenärerna. Syftet med att använda blanketten kunde inte anses vara enbart att garantera att borgenärerna blir medvetna om att förfarandet inleds, eftersom i blanketten särskilt betonas tidsfristerna och påföljderna om de inte iakttas.

Tingsrätten ansåg att meddelandet till sökanden borde ha gjorts med användande av blanketten, eftersom sökanden hade hemort i en annan medlemsstat. Faktum att A hade haft ett dotterbolag i Finland uteslöt inte att uppgifterna enligt artikel 40.2 borde ha tillställts A:s konkursbo med användande av den blankett som nämns i artikel 42.1. Eftersom även dotterbolaget hade varit i konkurs hade den omständigheten om A hade haft ett driftställe eller dotterbolag i Finland inte betydelse när man bedömde frågan om blanketten måste användas.

Rättsverkningarna av konkursförfarandet skulle bestämmas enligt finsk lagstiftning. Frågan om hur man skulle informera en borgenär från en annan medlemsstat om dessa omständigheter som följde av lagstiftningen i Finland bestämdes enligt artikel 40 – 42 i insolvensförordningen. På dessa grunder ansåg tingsrätten att det i behandlingen av B:s konkursmål hade skett ett sådant fel som avses i 13 kap. 16 § 2 mom. konkurslagen.

Enligt tingsrätten kunde man inte ålägga en borgenär från en annan medlemsstat skyldighet att fördjupa sig i Finlands konkurslagstiftning. Borgenären måste få tillräcklig information för att kunna anmäla sin fordran och få utdelning. Om en blankett enligt artikel 42 i insolvensförordningen hade använts, skulle det ha ökat vissheten om att sökanden fick sådan information som behövdes för att få utdelning från konkursboet. A:s konkursbos fordran skulle således anses ha blivit obeaktad i den fastställda utdelningsförteckningen av en orsak som inte berodde på borgenären.

Boförvaltaren i A:s konkursbo har meddelat att han skulle ha bevakat A:s konkursbos fordran i B:s konkurs, om en uppmaning att bevaka fordran hade kommit till honom. Tingsrätten ansåg att meddelandet var trovärdigt. Om A:s konkursbo hade bevakat sin fordran i konkursen, skulle fordran ha beaktats i utdelningsförteckningen. Det fanns ett orsakssamband mellan felet i behandlingen och den omständigheten att sökandens fordran inte hade beaktats i utdelningsförteckningen.

Tingsrätten ändrade i enlighet med A:s yrkande den utdelningsförteckning som tingsrätten hade fastställt 29.12.2008.

Målet har avgjorts av tingsdomare Esko Hohti.

Rovaniemi hovrätts beslut 18.10.2011

B:s konkursbo, C Ab, D Ab och E Ab överklagade hos hovrätten på de grunder de anfört i tingsrätten.

Hovrätten ansåg det ostridigt att A:s konkursbos säte var i Sverige och att artikel 40 och 42 i insolvensförordningen därför skulle tillämpas.

Hovrätten konstaterade att enligt ställningstaganden i den juridiska litteraturen (Risto Koulu, Konkurssioikeus 2009, s. 340) kunde med stöd av 13 kap. 16 § 2 mom. konkurslagen en fordran som borgenären bevakat läggas till utdelningsförteckningen, om den på grund av boförvaltarens misstag saknades i förteckningen. Lagens ordalydelse tillät även att en fordran som borgenären inte alls hade bevakat fogades till förteckningen på den grunden att boförvaltaren borde ha ansett fordran vara klar och med stöd av 12 kap. 8 § konkurslagen ha tagit med den i sitt förslag till utdelningsförteckning.

Hovrätten konstaterade att boförvaltaren i B:s konkursbo genom ett meddelande 21.12.2007, dvs. dagen när bolagets konkurs inleddes, genom ett svenskspråkigt brev hade underrättat boförvaltaren i A:s konkursbo om att konkursen inleddes. Av de skäl som nämns i domsmotiveringen ansåg hovrätten det utrett att A:s konkursbo också hade fått kännedom om B:s boförvaltares meddelande om konkursbevakningen daterat 28.5.2008.

I detta svenskspråkiga meddelande hade angetts att en borgenär som önskar få betalning ur konkursboets medel måste bevaka sin konkursfordran genom att senast på bevakningsdagen tillställa boförvaltaren en bevakningsskrift. I meddelandet hade bevakningsdagen samt boförvaltaren och dennes kontaktuppgifter uppgetts. I meddelandet fanns även detaljerade anvisningar bl.a. om vad bevakningsskriften skulle innehålla och om hur den skulle sändas.

Hovrätten konstaterade att meddelandet inte hade gjorts med användning av en sådan blankett som avses i artikel 42 i insolvensförordningen. I meddelandet fanns inte heller den rubrik ”Anmodan att anmäla fordran. Tidsfrister att iaktta”, som fanns i den blankett som förutsattes i artikeln. Meddelandet innehöll dock all den information som förutsätts i artikel 40 i insolvensförordningen liksom även, i enlighet med artikel 42, den uppmaning att anmäla sin fordran och de tidsfrister som ska iakttas.

Eftersom A:s konkursbo hade tillsänts ett meddelande, av vilket framgick all information som krävdes enligt artikel 40 och 42 i insolvensförordningen, hade det inte någon betydelse i målet att meddelandet inte hade gjorts med en sådan blankett som avses i artikel 42. Denna tolkning fick stöd av att det i rekommendation 6/2004 av delegationen för konkursärenden hade konstaterats att meddelandet kan göras med den nämnda blanketten eller att blanketten kan användas som modell för meddelandet.

Hovrätten ansåg att det hade blivit outrett om den information om konkursbevakningen som förutsätts i artikel 40 och 42 i insolvensförordningen

hade getts till A:s konkursbo omedelbart efter att konkursen inletts så som det förutsattes i artikel 40. Enligt Finlands konkurslag bestämdes bevakningsdagen inte ännu när beslut om att inleda konkurs fattas utan först därefter. Således kunde bevakningsdagen inte på det sätt som förutsattes i artikel 40 meddelas omedelbart efter att konkursen inletts. I anslutning till detta hade det också i rekommendation 6/2004 av delegationen för konkursärenden konstaterats att man beträffande tidsfristen kan meddela att ett särskilt meddelande görs, om bevakning ordnas i konkursen.

A:s konkursbo hade genom meddelandet daterat 28.5.2008 tillställts all den information som förutsattes i artikel 40 och 42 i insolvensförordningen. Med hänsyn till det kunde den omständigheten att B:s konkursbo inte hade visat att den utan dröjsmål efter att B:s konkurs inletts skulle ha underrättat A:s konkursbo om att en eventuell konkursbevakning meddelas senare inte anses ha sådan betydelse att meddelandet om konkursbevakningen inte skulle ha skett i enlighet med artikel 40 och 42 i insolvensförordningen eller Finlands konkurslag.

Hovrätten konstaterade att enligt artikel 4.1 och 4.2 i insolvensförordningen skulle bl.a. sättet för hur fordringar anmäls bestämmas enligt förfarandet enligt lagen i den stat där konkursen inleds. Hovrätten godkände tingsrättens slutsats att den utredning om A:s konkursbos fordran daterad 17.1.2008 som boförvaltaren i A:s konkursbo i januari 2008 hade tillställts den dåvarande boförvaltaren i B:s konkursbo inte skulle anses innebära bevakning.

I sin sammanfattning konstaterade hovrätten att det i behandlingen av konkursmålet inte hade inträffat ett sådant fel eller en sådan försummelse som avses i 13 kap. 16 § 2 mom. konkurslagen och att det inte heller fanns någon annan av borgenären oberoende orsak till att A:s konkursbos fordran inte hade beaktats i utdelningsförteckningen. A:s konkursbo hade inte bevakat sin fordran i B:s konkurs. Därför fanns det inte någon grund för att ändra den utdelningsförteckning som Lapplands tingsrätt hade fastställt 29.12.2008.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Auli Vähätörmä, Tapio Alkula och Terhi Mokko (skiljaktig).

Hovrättsrådet Terhi Mokko som var skiljaktig anförde som sin motivering följande: För avgörandet av detta mål har det inte någon betydelse om det i saken har visats att brevet med bevakningsmeddelandet har nått boförvaltaren i A:s konkursbo, eftersom det i målet är ostridigt att boförvaltaren i B:s konkursbo har skött om att en kungörelse om konkursbevakningen har publicerats och skickat ett meddelande om kungörelsen till borgenärerna på det sätt som föreskrivs i 22 kap. 3 och 5 § konkurslagen. Så som tingsrätten hade konstaterat var det i målet ostridigt att A:s konkursbo hade varit medveten om att B:s konkurs inleddes i Finland, att A:s konkursbos fordran hade antecknats i B:s boförteckning och att boförvaltaren i A:s konkursbo hade varit närvarande vid det första borgenärssammanträdet 25.4.2008. A:s konkursbo hade varit medvetet om att B:s konkurs inleddes och även om att konkursförfarandet framskred i Finland, eftersom boförvaltaren i A:s konkursbo hade deltagit i borgenärssammanträdet i Finland. I saken hade inte sänts något meddelande till A:s konkursbo med användande av EU-kommissionens blankett. EU-kommissionen hade framställt en blankett vilken man enligt rekommendation 6 av delegationen för konkursärenden kunde använda för meddelandet till borgenärerna eller som kunde användas som modell för meddelandet. I meddelandet till borgenären var det dock inte nödvändigt att använda precis den blanketten, om informationen till borgenären gavs på något annat sätt. Tingsrättens slutsats om skyldigheten att använda blanketten var därför oriktig.

A:s konkursbo hade på ovan konstaterat sätt fått kännedom om att B:s konkurs inleddes i Finland, fastän konkursboet inte omedelbart efter att konkursförfarandet inletts hade getts den information som nämns i artikel 40 och inte heller informerats om att dagen för bevakning av fordringarna meddelas särskilt. Även denna information hade A:s konkursbo fått senare genom den kungörelse och det meddelande som boförvaltaren i B:s konkursbo hade skickat, men detta hade inte betydelse för den fråga som skulle avgöras.

Underrättelse till A:s konkursbo hade inte heller sänts under rubriken ”Anmodan att anmäla fordran. Tidsfrister att iaktta” angivet på samtliga Europeiska unionens institutioners officiella språk, vilket inte hade någon betydelse för frågan om A:s konkursbo hade fått underrättelsen, eftersom det i målet på ovan konstaterat sätt var ostridigt att A:s konkursbo hade behövlig information om att B:s konkurs inleddes i Finland. Även boförvaltaren i B:s konkursbo hade gett A:s konkursbo tillräcklig information om B:s konkurs i Finland.

Till övriga delar var Mokko av samma uppfattning som majoriteten. Även beträffande slutsatsen var hon av samma uppfattning som majoriteten.

Överklagandet i Högsta domstolen

A:s konkursbo beviljades besvärstillstånd. Konkursboet yrkade att hovrättens beslut skulle upphävas och att tingsrättens beslut skulle stå fast.

B:s konkursbo, C Ab, D Ab och E Ab motsatte sig överklagandet.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet och frågeställningen

1. B har 21.12.2007 på egen ansökan försatts i konkurs av Lapplands tingsrätt. Bolaget A som ägt hela aktiestocken i B hade tidigare försatts i konkurs i Sverige, där bolaget A hade säte. A:s konkursbo var B:s största borgenär.

2. Boförvaltaren i A:s konkursbo har 21.1.2008 gett boförvaltaren i B:s konkursbo en skriftlig utredning om moderbolagets fordringar. A:s konkursbos fordran har Y, i enlighet med den givna utredningen, i boförteckningen daterad 14.3.2008 antecknats till ett belopp av 4 983 631,73 euro. A:s konkursbo har deltagit i B:s borgenärssammanträde 25.4.2008.

3. Boförvaltaren i B:s konkursbo har satt ut bevakningsdagen till 15.7.2008. Boförvaltaren har genom ett brev daterat 28.5.2008 sänt en kungörelse om konkursbevakningen till de kända borgenärerna så att meddelandet har sänts på svenska till A:s konkursbo och andra borgenärer i Sverige. A:s konkursbo har inte inom utsatt tid sänt någon bevakningsskrift. A:s konkursbos fordran har inte beaktats i boförvaltarens förslag till utdelningsförteckning och inte heller i den utdelningsförteckning som tingsrätten har fastställt 29.12.2008.

4. A:s konkursbo har i målet ansett att det hade bevakat sin fordran genom att 21.1.2008 ge förvaltaren i B:s konkursbo en utredning om den. Dessutom har A:s konkursbo framhållit att underrättelsen 28.5.2008 av förvaltaren i B:s konkursbo inte uppfyller kraven i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden (insolvensförordningen).

5. I målet är det med anledning av A:s konkursbos ansökan fråga om det i behandlingen av B:s konkurs har inträffat ett sådant fel som avses i 13 kap. 16 § konkurslagen att utdelningsförteckningen borde ändras så att den fordran borde beaktas som A:s konkursbo hade anmält och som var ostridig beträffande beloppet, som vid specialrevision hade justerats till 2 911 400,73 euro.

Tillämpning av insolvensförordningen och konkurslagen

6. B och A har varit självständiga juridiska personer. Bolagens koncernstruktur och inbördes gäldsförhållanden inverkar inte på att det för vartera bolagets del är fråga om ett separat konkursförfarande.

7. Ett konkursförfarande och dess rättsverkningar bestäms i regel enligt lagen i den stat där konkursen inleds. I insolvensförordningen kap. IV artikel 39 – 42 finns emellertid bestämmelser om hur borgenärerna ska underrättas och fordringarna anmälas. Bestämmelserna blir tillämpliga när borgenärens hemort, hemvist eller säte finns i någon annan medlemsstat än den där konkursen inleds.

8. Insolvensförordningen är direkt tillämplig rätt i medlemsstaterna. Artikel 39 – 42 i förordningen anger en miniminivå till skydd för borgenärerna i en annan medlemsstat. Därför ska en fordran tillhörande en borgenär i en annan medlemsstat beaktas i ett konkursförfarande, om fordran har anmälts enligt bestämmelserna i insolvensförordningen, även om anmälan inte skulle fylla kraven i den nationella konkurslagstiftningen. Det meddelande om konkursen som ska ges borgenären ska i sin tur uppfylla såväl den nationella lagen som insolvensförordningens krav, om borgenärens hemvist finns i en annan medlemsstat.

9. A:s säte har varit i Sverige, där även konkursförfarandet gällande A har inletts. A:s ställning som moderbolag till ett finskt dotterbolag eller dess eventuella andra affärsverksamhet i Finland påverkar inte vilken stat som ska anses vara moderbolagets säte. A:s konkursbo har således varit en sådan borgenär från en annan medlemsstat som avses i de nämnda bestämmelserna i insolvensförordningen. Det sätt på vilket A:s konkursbos fordringar ska anmälas och uppmaning att anmäla dem ska göras ska således bedömas enligt såväl Finlands konkurslagstiftning som bestämmelserna i insolvensförordningen.

Ska den utredning som borgenären gav innan bevakningstiden började anses innebära bevakning av konkursfordran?

10. Boförvaltaren i B:s konkursbo har 28.5.2008 bestämt att bevakningstiden löper ut 15.7.2008. A:s konkursbo har anfört att dess utredning 21.1.2008, vilken alltså gjordes innan boförteckningen upprättades, ska godkännas som konkursbevakning.

11. Enligt 12 kap. 6 § konkurslagen ska en borgenär som önskar få utdelning bevaka sin konkursfordran skriftligen (bevakningsskrift) genom att anmäla den till boförvaltaren senast på bevakningsdagen, om inte fordran beaktas utan att den bevakas. I bevakningsskriften ska enligt 7 § i det nämnda kapitlet uppges bl.a. fordrans kapital, ränta samt grunderna för dem tillräckligt specificerade, liksom även exakt specificerade skriftliga bevis som borgenären åberopar till stöd för sin fordran. Boförvaltaren kan enligt kapitlets 8 § beakta en konkursfordran utan bevakning, om det inte råder någon oklarhet om fordrans grund och belopp. Då ska boförvaltaren i god tid före bevakningsdagen till borgenären sända ett meddelade om till vilket belopp fordran beaktas i utdelningsförteckningen.

12. Enligt artikel 39 i insolvensförordningen har en borgenär som har verksamhet i en annan medlemsstat rätt att anmäla sitt krav skriftligen i insolvensförfarandet. Bestämmelser om innehållet i anmälan av fordran finns i artikel 41. Borgenären ska översända en kopia av underlag, i den mån sådant finns, samt ange kravets art, datum för dess uppkomst och dess belopp samt förmånsrätt, säkerhetsrätt eller återtagandeförbehåll.

13. Bevakningsdagen är avgörande för den tidpunkt då bevakningsskriften senast ska ges till boförvaltaren för att fordran ska beaktas i utdelningsförteckningen. I konkurslagen finns inte någon bestämmelse om huruvida bevakning kan anses ha skett om borgenären före bevakningstiden tillställer konkursboet ett meddelande om sin fordran. I insolvensförordningen finns inte några bestämmelser om den tidpunkt när fordringarna ska anmälas.

14. I föreliggande mål gäller frågan dock inte enbart det att A:s konkursbo skulle ha lämnat in sin bevakningsskrift i ett för tidigt skede i konkursförfarandet. Väsentligt är i vilket syfte den nämnda utredningen har getts till boförvaltaren och om den till den grad har motsvarat kraven i konkurslagen eller insolvensförordningen att boförvaltaren borde ha beaktat utredningen såsom bevakning och eventuellt vidtagit åtgärder för att låta komplettera bevakningsskriften.

15. En bevakning är en viljeyttring av borgenären, där denne tillräckligt preciserat meddelar för vilka fordringar han kräver betalning ur konkursboets medel. För att konkursboet och konkurrerande borgenärer ska kunna bedöma och vid behov bestrida kravet, ska i konkursbevakningen meddelas inte bara fordrans belopp utan även dess grund och eventuella dokument eller annat bevismaterial som bekräftar fordran. Bevakningen ersätts inte av att fordran på något annat sätt är känd för konkursboet, om inte boförvaltaren enligt prövning har fattat beslut om att i förslaget till utdelningsförteckning beakta till beloppet och grunden klara fordringar. Något sådant beslut har inte fattats i saken.

16. I den utredning som A:s konkursbo gav i januari 2008 har det funnits en kort beskrivning av hur fordringarna mellan bolagen har utvecklats och en 15-sidig förteckning över betalningshändelser åren 2002 – 2007. Av utredningen har framgått att A i slutet av år 2007 har haft en nettofordran på 46 597 000 svenska kronor på B. Grunderna för eller arten av fordringarna har endast uttryckts generellt och eventuella bevis nämns inte i utredningen.

17. I utredningen i fråga hänvisas inte på något sätt till att betalning krävs eller till konkursbevakning. Inte heller i A:s boförvaltares svar 25.2.2009 – efter att boförvaltaren i B:s konkursbo hade meddelat att A:s konkursbos fordran inte hade antecknats i den fastställda utdelningsförteckningen och att den inte hade bevakats – påstås det att bevakning skulle ha skett redan tidigare. På samma sätt som de lägre domstolarna anser Högsta domstolen att utredningen har getts till boförvaltaren i dotterbolagets konkursbo med tanke på utredningen av boets ekonomiska situation och uppgörandet av boförteckningen. Högsta domstolen anser att fordringarna inte har bevakats på det sätt som anges i 12 kap. 7 § konkurslagen eller artikel 41 i insolvensförordningen. Boförvaltaren i B:s konkursbo har inte haft skäl för att behandla utredningen som bevakning och vidta åtgärder för att rätta bristerna i den. Till denna del har något fel inte inträffat i behandlingen av konkursärendet.

Meddelandet om bevakning av fordran

18. I målet är det ostridigt att boförvaltaren i A:s konkursbo har getts ett preciserat meddelande om konkursbevakning i enlighet med finsk konkurslagstiftning. Meddelandet har rubricerats ”Konkursbevakning” och i det svenskspråkiga meddelandet har angetts bevakningstiden, kraven på innehållet i bevakningsskriften, behövliga kontaktuppgifter samt påföljden av underlåtenhet att bevaka. I Högsta domstolen har inte längre framförts något påstående om att A:s konkursbo inte skulle ha fått meddelandet i fråga.

19. A:s konkursbo har åberopat att meddelandet i fråga inte hade gjorts på det sätt som förutsätts i artikel 42.1 i insolvensförordningen. Enligt A:s konkursbo borde underrättelsen ha sänts på samtliga Europeiska unionens institutioners officiella språk med användande av en blankett som rubricerats med den ordalydelse som föreskrivs i artikeln.

20. Enligt artikel 40.1 i insolvensförordningen ska den behöriga domstol som beslutat om att inleda insolvensförfarandet eller den förvaltare som domstolen utsett omedelbart underrätta kända borgenärer med hemvist eller säte i andra medlemsstater. Enligt artikel 40.2 ska underrättelsen särskilt innehålla upplysningar om vilka tidsfrister som gäller och följden av att de inte iakttas, den myndighet eller det organ hos vilka fordringar ska anmälas och vad som gäller i övrigt. Enligt artikel 42.1 ska underrättelser enligt artikel 40 tillhandahållas på det officiella språket eller ett av de officiella språken i inledningsstaten. För detta ska användas en blankett med titeln ”Anmodan att anmäla fordran. Tidsfrister att iaktta” angivet på samtliga Europeiska unionens institutioners officiella språk.

21. Syftet med insolvensförordningens 40 och 42 artikel är att underlätta möjligheterna för borgenärer i andra medlemsstater att bevaka sina rättigheter i ett insolvensförfarande som har inletts i en annan medlemsstat. Enligt finsk konkursrätt är det med hänsyn till borgenärernas möjlighet att få information om konkursbevakningen publiceras samt centralt att boförvaltaren efter att boförteckningen blivit klar sätter ut en dag då borgenärerna senast ska bevaka sina fordringar. Boförvaltaren ska också se till att en kungörelse om konkursbevakningen tillställs gäldenären och de kända borgenärerna på det sätt som föreskrivs i 22 kap. 3 § konkurslagen. Meddelandet enligt insolvensförordningens artikel 40 och 42.1 innebär tillämpat på det finska systemet en uppmaning till konkursbevakning och vägledning om hur den görs.

22. Högsta domstolen konstaterar att det inte i artikel 42 i insolvensförordningen finns någon bestämmelse om att blanketten eller ett blankettformulär måste ha fastställts av en myndighet. Europeiska unionens kommission har dock för att underlätta meddelanden över gränserna uppgjort blanketter såväl för meddelanden om konkursbevakning som för konkursbevakning. Det är dock inte nödvändigt att använda precis den blankett som kommissionen har uppgjort.

23. Rubriken för artikel 42 är ”Språk”. Utgångspunkten är att underrättelserna till borgenärerna uppgörs på det officiella språket i den stat där konkursen inleds. Syftet med blanketten på de olika medlemsstaternas språk är att göra det möjligt för en borgenär i en annan medlemsstat att bli uppmärksam på en underrättelse på ett främmande språk om ett insolvensförfarande där det krävs att han anmäler sin fordran inom en utsatt tid.

24. Bestämmelsen i artikel 42 i insolvensförordningen om rubrikformen på samtliga Europeiska unionens institutioners officiella språk är absolut. Högsta domstolen konstaterar därför att boförvaltarens meddelande till A:s konkursbo inte har uppfyllt kraven i insolvensförordningen och att det således har inträffat ett fel i behandlingen av konkursärendet.

Betydelsen av felet i meddelande

25. Enligt 13 kap. 16 § 2 mom. konkurslagen kan domstolen, på yrkande av boförvaltaren eller borgenären, i utdelningsförteckningen beakta en fordran eller en förmånsrätt som av en orsak som inte beror på borgenären har blivit obeaktad till följd av ett fel eller en försummelse vid behandlingen eller av någon annan sådan orsak.

26. Ett villkor för att en fastställd utdelningsförteckning ska kunna ändras är för det första att det vid behandlingen har inträffat ett fel eller en försummelse eller att det finns någon jämförbar orsak till att fordran inte har beaktats. Felet kan bero på boförvaltarens eller domstolens förfarande. För det andra krävs att orsaken till att fordran inte har beaktats har berott på detta fel i förfarandet och att det inte har berott på borgenären.

27. I insolvensförordningen finns inte några bestämmelser om påföljder för den händelse att bestämmelserna i artikel 40 och 42 i förordningen inte till någon del iakttas. Påföljderna av fel när upplysningarna lämnas och möjligheterna att få dem rättade bestäms således enligt lagen i den stat där konkursen har inletts. Sanktionerna för överträdelse av insolvensförordningen måste dock liksom även rättsmedlen vara effektiva, proportionella och avskräckande.

28. Den underrättelse som har sänts till A:s konkursbo har på ovan beskrivet sätt inte uppgjorts med en blankett med den rubrik som avses i artikel 42 i insolvensförordningen. Å andra sidan har blanketten sänts till en representant för A:s konkursbo och på bolagets språk och det officiella språket i den stat där bolagets konkurs inleddes. Underrättelsen har haft en tydlig rubrik och är till innehållet sådan som förutsätts i artikel 40 och 42.1 i insolvensförordningen. En svensk advokat har företrätt och varit boförvaltare i A:s konkursbo. Lagstiftningen och begreppen angående konkursförfarandet och konkursbevakning är till de centrala delarna likadana i Finland och Sverige. Högsta domstolen anser det inte trovärdigt att boförvaltaren i A:s konkursbo inte skulle ha blivit klar över innehållet och betydelsen av underrättelsen som hade tillhandahållits. Beträffande A:s konkursbos eget handlande och bevakningen av A:s fordran har det således saknat betydelse att underrättelsen inte har tillhandahållits på samtliga Europeiska unionens institutioners officiella språk.

29. Syftet med artikel 42.1 i insolvensförordningen är på ovan konstaterat sätt att borgenärerna i en anan medlemsstat ska kunna förstå det centrala innehållet i en underrättelse på ett främmande språk och bevaka sina krav på ett riktigt sätt. I föreliggande fall har formfelet i underrättelsen inte kunnat leda till faktiska svårigheter att förstå den. Högsta domstolen anser att det för att syftena med insolvensförordningen ska nås effektivt inte heller när det är fråga om överträdelse av bestämmelser i förordningen krävs att 13 kap. 16 § 2 mom. konkurslagen skulle tillämpas så att man inte beaktar förfarandefelets art och faktiska betydelse för borgenärens möjligheter att agera.

30. På dessa grunder anser Högsta domstolen att A:s konkursbos fordran inte har blivit obeaktad i utdelningsförteckningen till följd av ett fel vid förfarandet av en orsak som inte har berott på borgenären. Det finns således inte grund för att ändra utdelningsförteckningen.

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Gustav Bygglin, Juha Häyhä, Hannu Rajalahti, Marjut Jokela och Pekka Koponen. Matti Sepponen var föredragande (betänkande).

Föredragandens betänkande

Referendarierådet Sepponen: Mitt betänkande motsvarar motiveringen i punkt 1 – 24 i Högsta domstolens avgörande. Efter det lyder mitt betänkande:

Boförvaltaren i A:s konkursbo måste i egenskap av svensk advokat anses ha känt till begreppet konkursbevakning och dess innebörd. En underrättelse om tidsfristen för konkursbevakningen har sänts till honom. Å andra sidan måste man dock anse att han utifrån EU-rätten har haft orsak att förvänta sig en underrättelse, med iakttagande av formkravet i artikel 42 i insolvensförordningen, om när fordran senast ska anmälas. Det centrala härvid är att underrättelsens rubrik lyder: ”Anmodan att anmäla fordran. Tidsfrister att iaktta”.

Underrättelsen om konkursbevakningen gjordes 28.5.2008. Enligt artikel 10 i Europeiska gemenskapernas grundfördrag i dess dåvarande lydelse skulle medlemsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördraget eller av åtgärder som vidtagits av gemenskapens institutioner. Den princip som framgår av artikeln har kallats lojalitetsprincipen och av den har ansetts följa att medlemsstaterna måste genomföra den EU-rättsliga regleringen effektivt. Samma princip framgår nuförtiden av artikel 291.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som trädde i kraft 1.12.2009. I artikeln sägs att medlemsstaterna ska vidta alla nationella lagstiftningsåtgärder som är nödvändiga för att genomföra unionens rättsligt bindande akter.

I Finland har artikel 42 i Insolvensförordningen genomförts effektivt genom att det i 1 kap. 2 § 2 mom. konkurslagen föreskrivs att artikeln ska tillämpas. Till effektivt genomförande hör enligt EU-domstolens rättspraxis även att de nationella domstolarna säkerställer de rättigheter för de enskilda som skapas genom den direkta effekten av bestämmelserna i gemenskapsrätten (se t.ex. målet C-33/76, Rewe-Zentral AG mfl. punkt 5).

I Finland är det boförvaltaren som underrättar om konkursbevakningen. Domstolen kan med stöd av 13 kap. 16 § 2 mom. konkurslagen under de förutsättningar som nämns i lagrummet korrigera effekterna av följden för borgenären av att boförvaltaren har gett oriktig information om konkursbevakningen.

Boförvaltaren i B:s konkursbo har när han sände underrättelsen om konkursbevakningen till A:s konkursbo försummat att iaktta formkravet i artikel 42 i Insolvensförordningen. Detta fel har inte berott på A.

Det stränga formkravet i artikel 42 i Insolvensförordningen har helt uppenbart tillkommit för att uppmaningen att anmäla sin fordran ska sändas på samma sätt till alla borgenärer i en annan medlemsstat, eftersom man inte kan förutsätta att borgenärer som har hemort i en annan medlemsstat ska känna till lagstiftningen i den stat där insolvensförfarandet inleds.

I föreliggande fall är det alldeles uppenbart att den svenska advokaten har förstått innebörden av underrättelsen om konkursbevakningen. Det stränga formkravet i artikel 42 i Insolvensförordningen skulle dock till stor del förlora sin betydelse om man i varje enskilt fall vid domstolarna särskilt skulle pröva huruvida en borgenär i en annan medlemsstat har haft så god insikt om lagen i den stat där insolvensförfarandet har inletts att en underlåtelse att iaktta formkravet inte har haft betydelse för hur borgenären med hemort i en annan medlemsstat har agerat.

Högsta domstolen torde anse att underlåtelsen att anmäla A:s konkursbos fordran inte har berott på konkursboet. Högsta domstolen torde upphäva hovrättens beslut och låta saken bero vid tingsrättens beslut.

Skattebedrägeri – Grovt skattebedrägeri
Skatteförhöjning
Ne bis in idem

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2011/1123
Föredragning: 11.9.2012
Givet: 19.12.2012
Liggare: 2649

A:s affärsverksamhet hade varit föremål för skattegranskning. Genom beskattningsbeslut som fattats med anledning av granskningen hade A påförts kvarskatt och skatteförhöjningar. I efterbeskattningen hade resultatet från A:s affärsverksamhet uppskattats närmast på den grunden att inkomster och utbetalda löner inte blivit vederbörligt bokförda.

Senare väcktes åtal mot A för grovt skattebedrägeri, då det visat sig att de inkomster och löner som lämnats utanför bokföringen uppgått till större belopp än vad som uppskattats i beskattningsbesluten.

Fråga om ne bis in idem -förbudet med avseende på om åtalet gällde samma gärning som den som redan legat till grund för de påförda skatteförhöjningarna och om besluten angående efterbeskattning innebar att A redan blivit frikänd beträffande sådana gärningar som åtalet gällde.

Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, 4 art i tilläggsprotokoll 7

Bakgrunden i målet

I en affärsverksamhet som drevs under A:s firma verkställdes skattegranskning beträffande skatteåren 2000 – 2003. Genom efterbeskattningsbeslut som gällde inkomstskatt, mervärdesskatt samt förskottsinnehållning och arbetsgivares socialskyddsavgift påfördes A enligt vad som föreslogs i skattegranskningen kvarskatt och skatteförhöjningar. Även beträffande A:s ordinarie beskattning för skatteåret 2003, för vilket beskattningen inte hade verkställts när skattegranskningen utfördes, påfördes A med avvikelse från skattedeklarationen skatt och skatteförhöjning enligt förslaget i skattegranskningen. För de flesta skatteperioderna uppskattades resultatet av A:s rörelse på den grunden att inkomster och löner inte hade tagits med i A:s bokföring.

Åtalet i Mellersta Finlands tingsrätt

Åklagaren och Skatteförvaltningen yrkade i tingsrätten att A döms till straff för grovt skattebedrägeri, eftersom han uppsåtligen hade lämnat oriktiga upplysningar i sina skattedeklarationer och i den nämnda skattegranskningen och därmed orsakat eller försökt orsaka att inkomstskatt, mervärdesskatt samt förskottsinnehållning och arbetsgivares socialskyddsavgifter för skatteåren 1999 – 2003 inte fastställdes eller att de fastställdes till för lågt belopp. I åtalet ansågs att A hade undgått eller försökt undgå de nämnda skatterna och avgifterna i högre grad än vad han hade ålagts att betala utifrån skattegranskningen.

Tingsrättens dom 26.2.2010

Tingsrätten ansåg att åtalet var utrett och dömde A för grovt skattebedrägeri och för vissa andra brott till ett gemensamt fängelsestraff.

Målet har avgjorts av tingsdomarna Erkki Mattila och Ulla-Maija Viitavuori samt av nämndemännen.

Överklagandet i Vasa hovrätt

A överklagade till hovrätten och yrkade bl.a. att åtalet avvisas eller förkastas till den del det avsåg grovt skattebedrägeri, eftersom han år 2004 genom administrativt förfarande hade påförts skatteförhöjningar vilka hade grundat sig på samma skattegranskningsberättelse och även annars på väsentligen samma fakta som åtalet.

Hovrättens dom 31.10.2011

Hovrätten konstaterade att tvisten i målet gällde frågan om skatteförhöjningarna rörde samma sak som åtalet. Beträffande de andra kriterierna var tillämpningen av förbudet ne bis in idem ostridigt i det föreliggande fallet.

Hovrätten påpekade att skattegranskning avviker från egentlig straffprocess genom att det i en skattegranskning inte är möjligt att i samma omfattning som i förundersökning och egentlig straffprocess undersöka föreliggande fakta. A hade i samband med skattegranskningen lämnat sådan skriftlig utredning om sina tillgångar som i skattegranskningen hade ansetts korrekta, och skattepåföljder hade därför inte bestämts till de delarna. Utredningen hade dock visat sig tvivelaktig utifrån annan utredning, i synnerhet personbevisning, som skaffats i förundersökningen. I det administrativa förfarandet hade det inte varit möjligt att skaffa eller ta emot sådan personbevisning. På dessa grunder drog hovrätten slutsatsen att enbart det att samma fakta har bedömts i ett administrativt förfarande inte nödvändigtvis hindrar att åtal som väckts i ett brottmål prövas.

Åtalet mot A byggde väsentligen på att A hade undgått skatt genom att i beskattningsförfarandet ge oriktiga uppgifter om sin näringsverksamhet. Orsaken till skatteförhöjningarna hade också varit att han hade lämnat oriktiga uppgifter. Enbart av att det i båda förfarandena hade varit fråga om att A lämnat oriktiga uppgifter, och således var fråga om samma sak, kunde man dock inte dra slutsatsen att det i åtalet hade varit fråga om samma sak som låg till grund för att A påförts skatteförhöjningar. De fakta som låg till grund för förfarandena skulle granskas närmare för varje skatteår och skatteslag innan det var möjligt att avgöra om det fanns ett sådant hinder för att pröva åtalet som A påstod.

Frågan om saken var densamma när det gäller A:s inkomst av näringsverksamhet

Beträffande skatterna för inkomst av näringsverksamhet ansåg hovrätten att skatteåret 1999 var oproblematiskt, eftersom någon skatteförhöjning inte hade påförts. Det fanns således inte hinder mot att pröva åtalet.

A hade i beskattningen för år 2000 deklarerat 63 795 mark som räkenskapsperiodens resultat för hans parkettföretag. Genom efterbeskattningsbeslutet hade 53 611 mark lagts till inkomsten för skatteåret 2000. Samtidigt hade en skatteförhöjning på 5 000 mark påförts. Hälften av ökningen hade gjorts utifrån skattegranskningen av parkettföretaget och hälften hade berott på bilaffärer som han drev tillsammans med sin fru. Beträffande parkettföretaget hade beskattningen och skatteförhöjningen gällt bokförda bilkostnader och kilometerersättningar, övernattningskostnader och telefonkostnader vilka inte hade godkänts som avdrag.

Åtalet angående skatteåret 2000 byggde på att all försäljning och alla löner i parkettrörelsen inte hade bokförts. Enligt åtalet hade resultatet för år 2000 varit åtminstone 449 982 mark, de svarta lönebetalningarna åtminstone 100 000 mark och den undgångna skatten åtminstone 36 235 euro (215 443 mark). Hovrätten ansåg att eftersom åtalet byggde på svarta inkomster och svart lönebetalning, avsåg det inte ens till någon del samma händelseförlopp för vilket A hade påförts skatteförhöjning.

I beskattningen för år 2001 hade A deklarerat 42 082 mark som resultat av näringsverksamheten. Till inkomsten för skatteåret 2001 hade 34 547 mark lagts till genom efterbeskattningsbeslut utifrån skattegranskningen. Samtidigt hade en skatteförhöjning på 5 000 mark påförts. Till inkomsten av näringsverksamheten hade lagts till samma slags poster som för år 2000 och avdrag hade gjorts för dagtraktamenten som betalats till arbetstagarna samt 14 015 mark som betalats till C för en underentreprenad. Till inkomsten av näringsverksamheten hade dessutom lagts till svarta löner 27 000 mark, men samma belopp hade beaktats även som avdrag, vilket betydde att skatteförhöjning de facto inte hade påförts för den svarta lönebetalningen.

Åtalet för skatteåret 2001 byggde på att all försäljning och all lönebetalning i parkettaffärsverksamheten inte hade bokförts. Enligt åtalet hade resultatet för år 2001 varit åtminstone 214 432 mark, de svarta lönebetalningarna åtminstone 100 000 mark och den undgångna skatten åtminstone 10 734 euro (63 821) mark. Hovrätten konstaterade att eftersom åtalet byggde på svarta inkomster och svart lönebetalning, för vilka A inte hade påförts skatteförhöjning, fanns det inte heller till denna del hinder mot att pröva åtalet.

I beskattningen för år 2002 hade A deklarerat 9 684,65 euro som näringsverksamhetens resultat för räkenskapsperioden. Till inkomsten för år 2002 hade genom efterbeskattningsbeslut utifrån skattegranskningsberättelsen lagts till 8 611,33 euro. Samtidigt hade en skatteförhöjning på 900 euro påförts. Till inkomsten av näringsverksamheten hade tillagts samma slags poster som för åren 2000 och 2001 och likadana poster hade även dragits av. Till inkomsten av näringsverksamheten hade tillagts svarta löner 13 000 euro, men samma belopp hade även beaktats som avdrag, vilket betydde att skatteförhöjning de facto inte hade påförts för den svarta lönebetalningen.

För skatteåret 2002 byggde åtalet i sin tur på att alla inkomster och lönebetalningar i parkettaffärsverksamheten inte hade bokförts. Enligt åtalet hade resultatet år 2002 varit åtminstone 36 064 euro, de svarta lönebetalningarna åtminstone 16 818 euro och den undgångna skatten åtminstone 10 617 euro. Hovrätten konstaterade att eftersom åtalet byggde på svarta inkomster samt svart lönebetalning, vilket medfört att A inte hade påförts skatteförhöjning, fanns det inte heller till denna del hinder mot att pröva åtalet.

I A:s ordinarie beskattning för år 2003 hade inkomsten av näringsverksamheten uppskattats utifrån skattegranskningen till 18 000 euro och lönebetalningarna till 9 998 euro. Också då hade i beräkningen beaktats liknande slags tillägg och avdrag som för de föregående åren. Till inkomsten av näringsverksamheten hade tillagts svarta löner 8 000 euro, men samma belopp hade även beaktats som avdrag, vilket betydde att skatteförhöjning de facto inte heller då hade påförts för den svarta lönebetalningen.

Åtalet för skatteåret 2003 byggde på att den icke bokförda försäljningen och lönebetalningen hade varit större än vad som uppskattats i beskattningen. Enligt åtalet hade resultatet för år 2003 (1.1 – 12.9.2003) varit åtminstone 24 042 euro, de svarta lönebetalningarna åtminstone 11 212 euro och den undgångna skatten åtminstone 2 460 euro. Hovrätten konstaterade att eftersom åtalet byggde på svarta inkomster samt svart lönebetalning, vilket medfört att A inte hade påförts skatteförhöjning, fanns det inte heller till denna del hinder mot att pröva åtalet.

Frågan om saken var densamma när det gäller mervärdesskatten

Beträffande mervärdesskatten konstaterade hovrätten att någon skatteförhöjning inte hade påförts skatteåren 1999 och 2000. Det fanns således inte hinder mot att pröva åtalet beträffande dessa skatteår.

För åren 2001 – 2003 hade A påförts mervärdesskatt och skatteförhöjningar som grundade sig på skattegranskning. A hade påförts mervärdesskatt för försäljning som ansågs ha saknats i bokföringen och beträffande avdragen från försäljningen hade strukits hotellräkningar, gemensam användning av telefon samt sådana betalningar till C för underentreprenad som ansågs innebära lön till C. Det hade uppskattats att försäljning saknades i bokföringen för år 2001 till ett värde av 27 000 mark, år 2002 till ett värde av 13 000 euro och år 2003 till ett värde av 8 000 euro, dvs. i samma omfattning som beloppet av de svarta lönerna hade uppskattats till i efterbeskattningsbesluten angående inkomsten av näringsverksamheten. Beloppet av den debiterade mervärdesskatten var 3 210,88 euro år 2001, 3 111,93 euro år 2002 och 1 591,76 euro år 2003. Skatteförhöjningarna hade bestämts till 962,72 euro för år 2001, 933,55 euro för år 2002 och 477,52 euro för år 2003.

Enligt åtalet fattades inkomster i bokföringen för år 2001 till ett belopp av 28 987 euro (172 238 mark), för år 2002 till ett belopp av 26 380 euro och för år 2003 till ett belopp av 14 094 euro och A hade undgått mervärdesskatt åtminstone 5 227 euro för skatteåret 2001, åtminstone 4 757 euro för skatteåret 2002 och åtminstone 2 541 euro för skatteåret 2003.

Hovrätten konstaterade att såväl åtalet som skatteförhöjningarna grundade sig på den mängd försäljning som saknades i bokföringen, men att denna mängd hade bedömts vara betydligt högre i åtalet. Även beloppet av den undgångna skatten hade bedömts vara högre i åtalet än vad som hade påförts i beskattningsförfarandet, fastän som grund för skatteförhöjningarna även hade funnits sådana poster som åtalet inte gällde. De fakta som åtalet och skatteförhöjningarna byggde på var således väsentligen olika.

Frågan om saken var densamma när det gäller förskottsinnehållningarna och socialskyddsavgifterna

Någon skatteförhöjning hade inte påförts år 1999 för förskottsinnehållningarna och arbetsgivares socialskyddsavgifter. Det fanns således inte hinder mot att pröva åtalet beträffande år 1999.

A hade påförts skatteförhöjningar för åren 2000 – 2003. Detta hade byggt på att betalningar till C, som i bokföringen behandlats som underentreprenad, i beskattningen hade ansetts vara lön och att i bokföringen dessutom även saknades löner som hade betalats till andra arbetstagare.

Debiteringen för år 2000 hade grundat sig enbart på betalningen till C på 51 421 mark. Förskottsskatt hade debiterats 3 459,30 euro (20 568 mark), socialskyddsavgifter 310,64 euro (1 847 mark) och skatteförhöjning sammanlagt 1 130,39 euro. Åtalet för år 2000 byggde enbart på löner som betalats till andra än till C. I åtalet var det således fråga om en annan sak än den för vilken skatteförhöjningen hade påförts och det fanns inte heller för detta skatteår hinder mot att åtalet prövades.

Debiteringen för år 2001 hade, utöver de 77 755 mark som betalats till C, byggt på uppskattningen att löner hade betalats till andra arbetstagare till ett belopp av 27 000 mark. Förskottsinnehållning hade debiterats sammanlag 7 047,24 euro, av vilket största delen, 5 230,80 euro, hade grundat sig på betalningarna till C och den mindre delen, 1 816,43 euro på de andra lönerna. Beträffande socialskyddsavgifterna var de motsvarande summorna 633,73 euro, 470,25 euro och 163,48 euro. Skatteförhöjning hade påförts sammanlagt 2 303,67 euro.

Beträffande år 2002 hade de poster som betalats till C (1 730 euro) haft mindre betydelse i debiteringen och de uppskattade löner som betalats till andra arbetstagare (13 000 euro) hade inverkat mer på debiteringen. Förskottsinnehållning hade debiterats sammanlagt 5 892 euro, av vilket 692 euro hade grundat sig på betalningarna till C och 5 200 euro på lönebetalningarna till de andra. Beträffande socialskyddsavgifterna var motsvarande belopp 434,54 euro, 51,04 euro och 383,50 euro. Skatteförhöjning hade påförts sammanlagt 1 897,95 euro.

Även beträffande år 2003 hade de poster som betalats till C (1 998 euro) haft mindre betydelse i debiteringen och de uppskattade löner som betalats till andra arbetstagare (8 000 euro) hade inverkat mer på debiteringen. Förskottsinnehållning hade debiterats sammanlagt 3 999,20 euro, av vilket 799,20 euro hade grundat sig på betalningarna till C och 3 200 euro på lönebetalningarna till de andra. Beträffande socialskyddsavgifterna var motsvarande belopp 295,94 euro, 59,14 euro och 236,80 euro. Skatteförhöjning hade påförts sammanlagt 1 288,53 euro.

I A:s bokföring för näringsverksamheten saknades enligt åtalet löner som betalats svart, åtminstone 100 000 mark för år 2001, åtminstone 16 818 euro för år 2002 och åtminstone 11 212 euro för år 2003. A hade under skatteåret 2001 undgått förskottsinnehållning åtminstone 6 727 euro och socialskyddsavgifter åtminstone 605 euro. För skatteåret 2002 hade han undgått förskottsinnehållning åtminstone 6 727 euro och socialskyddsavgifter åtminstone 496 euro och ytterligare under skatteåret 2003 undgått förskottsinnehållning åtminstone 4 484 euro och socialskyddsavgifter åtminstone 332 euro. Åklagaren hade i hovrätten preciserat att åtalet inte heller för dessa år hade grundat sig på de poster som betalats till C utan på den lön som enligt uppskattning hade betalats till de andra arbetstagarna.

Lönerna till de ovan nämnda arbetstagarna hade i åtalet uppskattats vara 73 000 euro högre för år 2001 än vad som uppskattats i beskattningsförfarandet, för år 2002 3 818 euro högre än i beskattningsförfarandet och för år 2003 3 212 euro högre än i beskattningsförfarandet. Beloppet av de undgångna förskottsinnehållningarna och socialskyddsavgifterna hade i åtalet bedömts vara 5 352,09 euro större för år 2001 än i beskattningsförfarandet, 1 639,50 euro större för år 2002 än i beskattningsförfarandet och 1 379,20 euro större för år 2003 än i beskattningsförfarandet.

Hovrätten konstaterade att det ovan beskrivna visade att de fakta som åtalet och skatteförhöjningarna hade grundat sig på var väsentligen olika även beträffande år 2001. Beträffande åren 2002 och 2003 var avvikelserna mindre, men dock betydande. Hovrätten drog därför även beträffande dessa skatteår slutsatsen att det inte med hänsyn till artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen var fråga om samma sak som skatteförhöjningarna hade grundat sig på.

Efter att för varje skatteslag och skatteår ha undersökt de fakta som låg till grund för åtalet och skatteförhöjningarna drog hovrätten slutsatsen att de omständigheter som låg till grund för åtalet avvek så väsentligt från de fakta som legat till grund för skatteförhöjningarna att det inte fanns hinder mot att pröva åtalet.

Hovrätten prövade åtalet och ändrade inte tingsrättens domslut.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Raija Liljenfeldt, Pirkko Loukusa (skiljaktig) och Ulla Maija Hakomäki.

Den skiljaktiga ledamoten Loukusa drog av de skäl som hon anförde en annan slutsats än majoriteten beträffande tillräknandet och straffet.

Ändringssökandet i Högsta domstolen

A beviljades besvärstillstånd beträffande det grova skattebedrägeriet enligt åtalspunkt 2 med begränsning till frågan om de skatteförhöjningar som påförts honom hindrade att åtalet prövades.

A yrkade att domen för grovt skattebedrägeri upphävs och åtalet avvisas.

Åklagaren och Skatteförvaltningen bemötte överklagandet.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet och frågeställningen

1. Bokföringen för skatteåren 2000 – 2003 i näringsverksamheten under firma Parkettiasennus A har efter skattegranskning ansetts otillförlitlig. Utifrån skattegranskningsberättelsen har Centrala Finlands skattebyrå 9.9.2004 genom beskattningsbeslut gjort tillägg till de inkomster A deklarerat för åren 2000 – 2002 och utöver den inkomstskatt som bestämts så påfört honom skatteförhöjningar. A:s inkomster för år 2003 har likaså fastställts utifrån skattegranskningsberättelsen till ett högre belopp än vad A hade deklarerat och utöver inkomstskatten har A påförts skatteförhöjning. I enlighet med samma skattegranskningsberättelse har skatteverket 16.9.2004 gjort tillägg till de lönebelopp A betalat under åren 2000 – 2003 och ålagt honom att utöver förskottsinnehållningar och arbetsgivares socialskyddsavgifter i anslutning till dem betala skatteförhöjning. Vidare har Centrala Finlands företagsskattebyrå 3.9.2004 lagt till mervärdesskatt för skatteåren 2001 – 2003 på grund av försäljning som saknades i bokföringen och beträffande dem även debiterat skatteförhöjning.

2. Åklagaren och skatteförvaltningen yrkade i tingsrätten att A skulle dömas till straff för grovt skattebedrägeri, eftersom han uppsåtligen hade lämnat oriktiga upplysningar i sina skattedeklarationer och i den nämnda skattegranskningen och därmed orsakat eller försökt orsaka att inkomstskatt, mervärdesskatt samt förskottsinnehållning och arbetsgivares socialskyddsavgifter för skatteåren 1999 – 2003 inte fastställdes eller att de fastställdes till för lågt belopp. I åtalet ansågs att A hade undgått eller försökt undgå de nämnda skatterna och avgifterna i högre grad än vad han hade ålagts att betala utifrån skattegranskningen.

3. A har i hovrätten yrkat att åtalet avvisas eftersom det byggde på väsentligen samma fakta som den skatteförhöjning som påförts honom i beskattningsförfarandet. Han har ansett att alla fakta i åtalet redan har prövats i skattegranskningen fastän skattepåföljder inte hade bestämts för alla omständigheter. Beskattningsbesluten hade vunnit laga kraft.

4. Hovrätten har konstaterat att enbart den omständigheten att samma fakta har bedömts i ett administrativt förfarande inte nödvändigtvis hindrade att åtal i ett brottmål prövas. Hovrätten har efter att för varje skatteslag och skatteår ha granskat åtalet och de fakta som skatteförhöjningen grundade sig på, dragit slutsatsen att de omständigheter som åtalet grundade sig på avvek så väsentligt från de fakta som skatteförhöjningarna byggde på att det inte fanns hinder mot att pröva åtalet.

5. I Högsta domstolen är det fråga om de lagakraftvunna beskattningsbeslut, genom vilka A utifrån skattegranskningsberättelsen har påförts skatteförhöjningar, hindrar att åtalet prövas.

Den nationella lagstiftningen om skatteförhöjning

6. A:s förfarande har i beskattningen ansetts innebära att han uppsåtligt eller av grov oaktsamhet hade lämnat oriktiga eller bristfälliga uppgifter. Enligt 57 § (1558/1995) i den lag om beskattningsförfarande som skulle tillämpas på skatteåren i fråga, skulle den skattskyldige påföras den skatt som han undgått, jämte stadgat skattetillägg och skatteförhöjning, om den skattskyldige helt eller delvis hade undgått skatt på grund av att han underlåtit att lämna in skattedeklaration eller inlämnat en bristfällig, vilseledande eller oriktig skattedeklaration eller någon annan uppgift eller handling. Efterbeskattning kunde på den nämnda grunden verkställas inom fem år från ingången av året efter det då beskattningen slutförts. De nu gällande bestämmelserna i 56 § 1 och 4 mom. lagen om beskattningsförfarande som gäller möjligheten att inom fem år rätta beskattningen till den skattskyldiges nackdel är till sitt innehåll i sak likadana. Begreppen skatterättelse och efterbeskattning har i den gällande lagen ersatts med begreppet rättelse av beskattningen (RP 91/2005 rd s. 23).

7. Bestämmelserna om skatteförhöjning finns i 32 lagen om beskattningsförfarande. Enligt det 3 mom. som ska tillämpas i föreliggande fall (477/1998, 907/2001) skulle skatteförhöjning påföras en skattskyldig som medvetet eller av grov vårdslöshet har lämnat in en väsentligen oriktig skattedeklaration, en annan deklaration som ska ges för uppfyllande av deklarationsskyldigheten eller någon annan föreskriven uppgift eller handling eller inte alls lämnat in någon deklaration. Som skatteförhöjning på den inkomst som lagts till skulle påföras 5 – 30 procent av den tillagda inkomsten, dock minst ett visst belopp. Nuförtiden bestäms skatteförhöjningen till högst 30 procent av den tillagda inkomsten utan någon nedre gräns för förhöjningen.

8. Till de allmänna principer som ska iakttas vid beskattningen hör enligt 26 § 3 mom. lagen om beskattningsförfarande att den skattskyldige ges tillfälle att bli hörd i saken, om beskattningen verkställs på ett sätt som väsentligt avviker från den skattskyldiges skattedeklaration.

Bestämmelserna och praxis angående förbudet ne bis in idem

9. Enligt artikel 4.1 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen får ingen rannsakas eller straffas på nytt genom brottmålsförfarande i samma stat för ett brott för viket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsförordningen i denna stat. I stycke 2 i samma artikel föreskrivs att bestämmelserna i föregående stycke inte ska utgöra hinder för att målet tas upp på nytt i enlighet med lagen och rättegångsordningen i den berörda staten, om det föreligger bevis om nya eller nyuppdagade omständigheter eller om ett grovt fel begåtts i det tidigare rättegångsförfarandet som kan ha påverkat utgången i målet.

10. Riksdagens grundlagsutskott har konstaterat att förbudet ne bis in idem även anses ingå i 21 § 2 mom. Finlands grundlag i bestämmelsen om lagfästa garantier för en rättvis rättegång. Förbudet ska beaktas, om för samma gärning kan följa såväl en administrativ påföljd av straffkaraktär som ett straffrättsligt straff (GrUU 9/2012 rd s. 3).

11. Högsta domstolen har bl.a. i sina avgöranden HD 2010:45, 2010:46 och 2010:82 bedömt tillämpningsområdet för förbudet ne bis in idem utifrån Europeiska människorättsdomstolens praxis. Beträffande påföljdens art har Högsta domstolen ansett att ett ärende som gäller bestämmande av skatteförhöjning kan jämställas med ett brottmål och därför omfattas av människorättskonventionens ne bis in idem-förbud. Den förhindrande effekt som avses i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 kan således bli tillämplig i förhållandet mellan ett skatteförhöjningsärende och ett skattebedrägerimål som gäller en och samma gärning.

12. Vid bedömningen av frågan om det är samma (idem) sak framgår det i sin tur av de ovan nämnda avgörandena att när man i förhållande till ne bis in idem-förbudet prövar huruvida samma sak är föremål för förfarandena, ska man enligt Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis tillämpa en bedömning som grundar sig på konkreta fakta angående gärningen. I den nationella straffprocessen har det redan tidigare av hävd ansetts att fakta angående gärningsbeskrivningen utgör grunden för när en straffdoms rättskraft förhindrar prövning av ett nytt åtal. Ett motsvarade bedömningssätt ska iakttas även när man utifrån ne bis in idem-förbudet bedömer effekterna av administrativa påföljder av straffkaraktär (Zolotukhin v. Ryssland, stora kammaren, 10.2.2009, Asadbeyli m.fl. v. Azerbajdzan, 11.12.2012, del V).

13. Den förhindrande effekten av förbudet ne bis in idem gäller enbart situationer där svaranden ”redan blivit slutligt frikänd eller dömd”. Avsikten med artikeln är att förhindra att straffprocesser som blivit slutligt avgjorda upprepas (Zolotukhin punkt 107). Om ett skattebrottmål följer på ett skatteförhöjningsärende, uppfylls ne bis in idem-elementet, om skatteförhöjningsärendet angående samma gärning har blivit slutligt avgjort.

Förbudets tillämpningsområde och beskattningsförfarandet

14. I avgörandet Jussila v. Finland år 2006 av stora kammaren (23.11.2006) ansåg Europeiska människorättsdomstolen att skatteförhöjningsförfarandet (tax surcharge proceedings) omfattas av tillämpningsområdet för människorättskonventionens artikel 6 till den del den gäller brottmål. Ne bis in idem-förbudet blir i sin tur tillämpligt i relationen mellan två förfaranden som klassificeras som straffprocess. Beskattningsförfarandet i sig omfattas inte av artikel 6 i människorättskonventionen (Ferrazzini v. Italien, stora kammaren 12.7.2001, punkt 29, ECHR 2001 VII). Det är fråga om ett förfarande som klassificeras som straffprocess endast i den mån det undersöks huruvida den skattskyldige eventuellt har gjort sig skyldig till en gärning som medför att han borde påföras en skatteförhöjning av bestraffande karaktär (Mjelde v. Norge, beslut 1.2.2007).

15. I den nationella lagstiftningen har inte beaktats att det med hänsyn till de mänskliga rättigheterna är fråga om brottmål när skatteförhöjning påförs. Det finns inte något separat ”skatteförhöjningsförfarande”, utan påförande av skatteförhöjning är en del av beskattningsförfarandet. Förhållandet mellan skatteförhöjning och andra administrativa sanktioner av bestraffande karaktär å ena sidan och straffprocess å andra sidan är i huvudsak oreglerat i den nationella lagstiftningen.

16. Enligt Skatteförvaltningens anvisningar måste den skattskyldige höras innan skatteförhöjning påförs och i det brev som gäller hörandet ska man berätta varför och hur man eventuellt avser att avvika från den skattskyldiges skattedeklaration. Den skattskyldige ska också ges tillfälle att bemöta den preliminära granskningsberättelse som uppgörs i skattegranskningen. Granskningsberättelsen kan innehålla också annat än sådant som har betydelse för fastställande av skatt och skatteförhöjning. Skatten och skatteförhöjningen fastställs genom ett och samma beskattningsbeslut. Enligt 57 § 1 mom. (1558/1995) som ska tillämpas i föreliggande mål och som sedermera har ändrats, ska i beskattningen på grund av den skattskyldigas bristfälliga deklaration påföras inte bara den skatt som undgåtts utan även skattetillägg och skatteförhöjning. På motsvarande sätt ska enligt nu gällande 57 § 1 mom. när beskattningen rättas även påföras skatteförhöjning, om den skattskyldige har underlåtit att lämna in skattedeklaration eller lämnat in en bristfällig, vilseledande eller oriktig skattedeklaration eller annars försummat sin deklarationsskyldighet. Skatteförhöjningen bestäms som ett procentuellt tillägg på beloppet av den skatt som undgåtts. Skatteförhöjningsärendet individualiseras således inte och skiljer sig inte klart från annat förfarande där skatten fastställs.

Om tolkningen av förbudet i fall där den skattskyldige inte i beskattningsförfarandet har påförts efterbeskattning och skatteförhöjning

17. På det sätt som ovan nämnts gäller förbudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen även det fall att personen i fråga redan slutligt har frikänts från åtal i en tidigare rättegång. Förbudet gäller således inte bara dubbel straffbarhet utan också att ett ärende som redan har avgjorts prövas på nytt. Då förfarandet möjliggör en påföljd med karaktären av straff, är tillämpningsområdet för människorättskonventionens bestämmelser inte beroende av om förfarandet leder till att en påföljd bestäms (Chambaz v. Schweiz, dom 5.4.2012, punkt 40). Det är klart att ne bis in idem-förbudet omfattar slutliga avgöranden både ifråga om påförande av skatteförhöjning och frikännanden. I föreliggande mål är det fråga om hur ne bis in idem-förbudet ska tillämpas i en situation där skatteförhöjningar har påförts, men ett senare åtal för brott avviker från beskattningsbeslutet. Det måste bedömas, om förfarandena gäller en och samma gärning och om beskattningsbeslutet till någon del även har innehållit ett avgörande om att inte påföra skatteförhöjning.

18. Frågan om när det är ett och samma ärende avgörs i vår nationella brottmålspraxis genom att man jämför gärningsbeskrivningen i det nya åtalet med motsvarande beskrivning i det tidigare åtalet (t.ex. HD 2003:30). Vid beslut om skatteförhöjning uppstår det i det nuvarande beskattningsförfarandet inte nödvändigtvis ett motsvarande slags exakt jämförelseunderlag.

19. I föreliggande mål har skatteförhöjningarna beslutats utifrån skattegranskningsberättelsen å ena sidan genom beskattningsbeslut och å andra sidan, eftersom verkställandet av den ordinarie beskattningen för skatteåret 2003 då var öppet, i samband med den ordinarie beskattningen. Den skattskyldiges näringsverksamhet har granskats i berättelsen per beskattningsår och skatteslag.

20. När man bedömer om det är fråga om samma ärende i skatteförhöjningsärendet och i skattebrottmålet är utgångspunkten för ne bis in idem-förbudet hurdant den skattskyldiges förfarande varit under de olika skatteåren och, enligt Högsta domstolens tolkning i avgörandet 2011:80, skatteslagsvis. Om gärningsbeskrivningen i åtalet gäller att oriktiga eller bristfälliga uppgifter har lämnats om sådant som beträffande skatteslaget och skatteåret i fråga har prövats när skatten och tillhörande skatteförhöjning bestämdes, uppfylls villkoret att det är fråga om samma gärning. När man utifrån de fakta som ligger till grund för avgörandet bedömer om det är fråga om en och samma gärning, hindrar ne bis in idem-förbudet inte behandling av t.ex. ett sådant brottmål som gäller en inkomstkälla som inte har varit aktuell i det tidigare beskattningsbeslutet.

21. Om skatt och tillhörande skatteförhöjning inte har fastställts i beskattningsbeslutet utifrån fakta i en skattegranskningsberättelse, uttalas inte något uttryckligen om detta i beslutet. I beslut som fattas i administrativt beskattningsförfarande ingår således vanligen inte sådana uttryckliga ställningstaganden som vore direkt jämförbara med att ett åtal förkastas. Med hänsyn till beskattningsförfarandet har dock även de omständigheter som prövats i granskningen och över vilka den skattskyldige under granskningen har hörts ansetts ha blivit avgjorda genom beskattningsbesluten utifrån granskningen, fastän någon ställning till dem inte uttryckligen har tagits i beskattningsbesluten (HFD 10.12.2007/3161).

22. När man i beskattningsförfarandet utifrån skattegranskningen har utrett och bedömt den skattskyldiges verksamhet i fråga om det finns grund för att ändra beskattningen till den skattskyldighes nackdel och påföra skatteförhöjning, kan beskattningsbeslutet anses innehålla ett avgörande i sak även beträffande skatteförhöjningen. Högsta domstolen anser att ne bis in idem-förbudet då gäller alla omständigheter som nämns i beskattningsbeslutet, fastän några skattepåföljder inte har bestämts för dem och, med beaktande av det i punkt 21 nämnda avgörandet av högsta förvaltningsdomstolen, även de omständigheter som när beskattningsbeslutet fattades har varit före på ett sådant sätt att skattemyndigheten har kunnat ta ställning till dem när skatten och skatteförhöjningen bestämdes.

Betydelsen av nya fakta med hänsyn till prövningen av åtal

23. Åklagaren och Skatteförvaltningen har ansett att det enligt artikel 4.2 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen var möjligt att ta upp saken till ny prövning, eftersom det i saken hade framkommit nya omständigheter bl.a. beträffande beräkningen av de tillgångar som makarna A haft för sitt uppehälle.

24. I den nämnda konventionsbestämmelsen konstateras i sig uttryckligen att ne bis in idem-förbudet inte hindrar att ett mål tas upp på nytt i enlighet med lagen och rättegångsordningen i den berörda staten, om det föreligger nyuppdagade omständigheter. Vid tolkningen av bestämmelsen måste man dock beakta både kraven enligt artikel 6 i människorättskonventionen och syftet med ne bis in idem-förbudet. Europeiska människorättsdomstolen har i flera avgöranden i anknytning till artikel 6 i konventionen understrukit att en garanti för rättssäkerhet är att slutliga domar består, vilket är en väsentlig del av legalitetsprincipen (bl.a. Brumarescu v. Rumänien, ECHR 1999-VII, Pravednaya v. Ryssland 18.11.2004, Radchikov v. Ryssland 24.5.2007, Xheraj v. Albanien 29.7.2008 samt Penias och Ortmair v. Österrike 18.10.2011). Utan särskilda skäl och garantier för proceduren kan det inte komma på fråga att lagakraftvunna avgöranden åsidosätts. T.ex. fel eller brister i utredningen av ärendet, så som åberopande av sådan ny bevisning som hade kunnat eller bort läggas fram under den tidigare rättegången eller under vanligt överklagande efter den, får inte lända till nackdel för den tilltalade (Pravednaya, punkt 27, Radchikov, punkt 50, Xheraj, punkt 58).

25. Undantagsbestämmelsen avseende ne bis in idem-förbudet har ansetts innebära att man ska göra en klar skillnad mellan å ena sidan prövning av nytt åtal för samma gärning och å andra sidan att ett slutligt avgjort ärende på exceptionella grunder tas upp till ny prövning efter att ett tidigare avgörande har upphävts eller undanröjts (Nikitin v. Ryssland ECHR 2004-VII, punkt 45 och Xheraj v. Albanien, punkt 72). På de grunder som nämns i undantagsbestämmelsen möjliggörs således nationella bestämmelser om extraordinärt ändringssökande till den tilltalades nackdel. Däremot kan undantagsbestämmelsen inte anses tillåta att omfattningen av lagakraftvunna avgörandens rättskraft begränsas för den händelse att ny utredning till den tilltalades nackdel senare kan läggas fram.

26. I vårt nationella rättegångsförfarande kan ett rättskraftigt avgjort ärende tas upp till ny prövning endast om den lagakraftvunna domen återbryts. Bedömningen av frågan om omständigheterna är sådana att de berättigar att återbryta domen sker i ett separat förfarande. Först därefter, om den tidigare domen återbryts, kan åtalsärendet tas upp till ny behandling. Även inom förvaltningen och förvaltningsrättskipningen är utgångspunkten att lagakraftvunna beslut är bestående och att de kan undanröjas, återbrytas eller ändras enbart på lagstadgade grunder. När det gäller administrativa påföljder av straffkaraktär förutsätter även de ovan nämnda krav som följer av människorättskonventionen att det finns ett skydd för att lagakraftvunna beslut består.

27. Som det konstaterades i punkt 12 bedöms omfattningen av ne bis in idem-förbudet och en straffdoms rättskraft enhetligt med utgångspunkt i om ärendena bygger på samma faktiska omständigheter, dvs. på samma historiska händelseförlopp. Enbart ett nytt bevis angående bevisningen eller en ny rättslig karaktärisering av saken förändrar inte saken till en annan. Högsta domstolen anser att syftet med ne bis in idem-regeln kräver att lagakraftvunna beslut om administrativa sanktioner av straffkaraktär har likadana rättsverkningar som straffdomar när regeln tillämpas. Ett åtal för brott kan således inte tas till prövning på den grunden att ett tidigare skatteförhöjningsärende har avgjorts oriktigt eller utifrån en bristfällig utredning eller bedömning.

Betydelsen av att skatteslagen var olika

28. I skattegranskningen har det undersökts om A i sitt förfarande har iakttagit skattebestämmelserna om inkomstskatt, mervärdesskatt samt förskottsuppbörd och arbetsgivares socialskyddsavgift. För varje skatteslag har utifrån skattegranskningen fattats beskattningsbeslut och påförts skatteförhöjning.

29. Som det konstaterades ovan i punkt 20 ska man vid tillämpningen av ne bis in idem-förbudet granska de olika skatteslagen separat, även om bakgrunden är att de inkomster som inte har deklarerats är desamma. Att saken blivit slutligt avgjord för något skatteslag hindrar således inte att åtal prövas beträffande ett annat skatteslag, om saken inte i det första förfarandet har prövats beträffande detta skatteslag. Således ska tillämpningen av det nämnda förbudet i föreliggande fall bedömas separat för inkomstbeskattningen, mervärdesbeskattningen samt förskottsuppbörden och arbetsgivares socialskyddsavgift.

30. Beskattningsbesluten har fattats och skatteförhöjningen har påförts per skatteår. Det är således motiverat att även tillämpningen av förbudet inom varje skatteslag bedöms särskilt för varje år.

Detaljerad bedömning av om det finns hinder att pröva åtalet på den grunden att samma sak har avgjorts redan genom beskattningsbesluten

Skatteåret 1999

31. Skattegranskningen och beskattningsbesluten utifrån den har inte gällt år 1999. Således har saken inte till någon del tidigare prövats och avgjort beträffande det året, fastän man i skattegranskningen har undersökt makarna A:s levnadskostnader under det året. Således finns det inte för något av skatteslagen hinder mot att pröva åtalet för det året.

Skatteåret 2000

32. I åtalet har det beträffande skatteåret 2000 ansetts att A hade låtit bli att bokföra försäljning och löner så att resultatet av rörelsen hade varit åtminstone 449 982 mark. Bedömningen bestod av 63 795 mark som deklarerats som resultat i den ordinarie beskattningen, 65 828 mark i finansieringsunderskott som konstaterats i skattegranskningen och 320 359 mark för spelvinstverifikat och lån som i skattegranskningen oriktigt uppgetts för att täcka finansieringsunderskottet. De icke bokförda lönerna var åtminstone 100 000 mark.

33. I beskattningsbeslutet angående inkomstbeskattningen har 53 611 mark lagts till A:s inkomster. I beslutet har konstaterats att beloppet inte har uppskattats i fråga om den försäljning som saknades och de löner som inte bokförts. Skatten har höjts med 5 000 mark.

34. De spelvinstverifikat och det lån som i åtalsbedömningen av den inkomst som inte deklarerats har förts fram som nya omständigheter har varit före redan under skattegranskningen. I skattegranskningsberättelsen har utredningarna om lånet inte ansetts tillförlitliga. Lånet och spelvinstverifikaten har dock godkänts för att täcka makarna A:s levnadskostnader så att det underskott som uppkommit till den delen inte har påverkat bedömningen av beloppet av den försäljning och de lönebetalningar som inte deklarerats. När beskattningsbeslutet fattades gjordes inget åt detta.

35. De omständigheter som uppskattningarna i åtalet bygger på i fråga om beloppet av den försäljning och de löner som inte bokförts, har på beskrivet sätt prövats i skattegranskningen och när beskattningsbeslutet fattades. Även om avgörandet skulle bygga på oriktiga uppgifter som A gett angående omständigheterna, har saken dock till denna del blivit prövad och avgjord genom de nämnda besluten. Således bygger åtalet också till denna del på sådana faktiska omständigheter som redan har avgjorts genom beskattningsbeslutet. Åtalet kan därför inte prövas beträffande inkomstbeskattningen för år 2000.

36. Till den del det är fråga om mervärdesbeskattningen för år 2000 bygger åtalsbedömningen angående den undgångna skatten på samma grunder som den försäljning och de löner som inte deklarerats. I skattegranskningen har inte gjorts någon framställning om beskattningsåtgärder angående mervärdesbeskattningen, eftersom efterbeskattning inte enligt det då gällande 179 § 1 mom. (1265/1997) mervärdesskattelagen längre kunde verkställas beträffande det året. Således har något beskattningsbeslut inte fattats angående det året och saken har således inte avgjorts till den delen. Något hinder för att pröva åtalet beträffande mervärdesskatten för skatteåret 2000 finns inte.

37. Beträffande förskottsinnehållningen och arbetsgivares socialskyddsavgift har A enligt åtalet låtit bli att bokföra löner till ett belopp av åtminstone 100 000 mark. Till grund för bedömningen har legat samma omständigheter som ovan beskrevs angående inkomstbeskattningen. Enligt framställningen i skattegranskningen och enligt beskattningsbeslutet angående förskottsinnehållningen och arbetsgivares socialskyddsavgift har de nämnda lönerna för en viss arbetstagare ansetts utgöra 51 421 mark. I beslutet har en skatteförhöjning på 1 130,29 mark påförts.

38. De inkomst- och lönebelopp som inte har bokförts har även beträffande spelvinstverifikaten och lånet på beskrivet sätt undersökts i skattegranskningen och prövats när beskattningsbeslutet fattades. Högsta domstolen anser att åtalet även till denna del i förhållande till ne bis in idem-förbudet gäller samma faktiska omständigheter som redan har avgjorts genom beskattningsbeslutet. Det finns därför hinder mot att pröva åtalet.

Skatteåret 2001

39. I åtalet har ansetts att i bokslutet år 2001 saknades försäljning och lönebetalning i en sådan omfattning att resultatet av rörelsen hade varit åtminstone 214 423 mark. Bedömningen byggde på det resultat som deklarerats i den ordinarie beskattningen, 42 082 mark, finansieringsunderskottet som uppdagats i skattegranskningen, 110 920 mark och spelvinstverifikaten som deklarerats på falska grunder, 61 430 mark. De löner som inte bokförts uppgick till åtminstone 100 000 mark.

40. I beskattningsbeslutet efter skattegranskningen har till A:s inkomst lagts 34 547 mark och A har påförts skatteförhöjning 5 000 mark. Beloppet har delvis grundat sig på en bedömning av den försäljning och de löner som saknades i bokföringen.

41. De spelvinstverifikat som i åtalsbedömningen av den försäljning och lönebetalning som inte deklarerats har förts fram som nya omständigheter har varit före redan under skattegranskningen, där de dock har godkänts för att täcka det finansieringsunderskott som beräknats utifrån levnadskostnaderna. I beskattningsbeslutet har inget gjorts åt detta. Även om avgörandet till denna del skulle bygga på oriktiga uppgifter som A gett och den försäljning och lönebetalning som inte bokförts därför på det sätt som nämns i åtalet hade uppskattats till ett lägre belopp, har saken dock redan blivit avgjord genom beskattningsbeslutet. Med en bedömning utifrån ne bis in idem-förbudet bygger åtalet således på samma faktiska omständigheter och det finns därför hinder mot att pröva det.

42. I åtalet har ansetts att A genom att i mervärdesbeskattningen ge de oriktiga uppgifter som beskrivs i punkt 39 hade undgått 5 227 euro mervärdesskatt. I beskattningsbeslutet efter skattegranskningen har 3 210,88 euro i mervärdesskatt jämte skatteförhöjning 962,87 euro debiterats utifrån den uppskattade försäljning som saknades och utifrån de oriktiga avdragen från försäljningen.

43. I åtalet har beloppet av den mervärdesskatt som undgåtts uppskattats vara högre än i beskattningsbeslutet på samma grunder som i fråga om inkomstbeskattningen. De fakta som ligger till grund för åtalet är på motsvarande grunder desamma som de omständigheter som ligger till grund för beskattningsbeslutet. Således finns det även beträffande mervärdesbeskattningen hinder mot att pröva åtalet.

44. Vid debiteringen av förskottsinnehållning och arbetsgivares socialskyddsavgift utifrån skattegranskningen har A påförts förskottsinnehållning 7 047 euro jämte skatteförhöjning 2 113,95 euro samt arbetsgivares socialskyddsavgift 633,73 euro jämte förhöjning 189,72 euro beräknat utifrån den lön på 77 755 mark som enligt uppskattning hade betalats till C och 27 000 euro som betalats till andra arbetstagare. I åtalet har beloppet av de icke bokförda lönerna uppskattats till 100 000 mark, dvs. 16 818 euro. Enligt åklagaren innehöll detta inte betalningarna till C.

45. Bedömningen i åtalet av de icke bokförda lönerna, vilken är högre än i skattegranskningen och beskattningsbeslutet, bygger på samma omständigheter som ovan har konstaterats beträffande inkomst- och mervärdesbeskattningen. Av motsvarande skäl är de fakta som ligger till grund för åtalet desamma som de omständigheter som ligger till grund för beskattningsbeslutet innehållande skatteförhöjningen. Således finns det beträffande förskottsinnehållningen och arbetsgivares socialskyddsavgift hinder mot att pröva åtalet.

Skatteåret 2002

46. I åtalet har ansetts att A låtit bli att bokföra försäljning och lönebetalning så att det uppskattade resultatet för året hade varit åtminstone 36 064 euro. De löner som inte bokförts hade varit åtminstone 16 818 euro. I beskattningsbeslutet efter skattegranskningen har 8 611,33 euro lagts till det resultat på 11 688,67 euro som fastställts i den ordinarie beskattningen för A. Till inkomsten har lagts till 13 000 euro för den försäljning som enligt uppskattning saknades och som A ansågs ha använt till de löner som inte hade bokförts. Skatteförhöjningen som har påförts var 900 euro.

47. Såväl i åtalet som beskattningsbeslutet har det bedömts att försäljning och lönebetalningar inte har bokförts. Grunden för åtalet är således densamma som i beskattningsbeslutet. I åtalet har den försäljning och de löner som saknades i bokföringen endast bedömts vara större än i beskattningsbeslutet. Av den orsaken är dock de fakta som ligger till grund för åtalet inte väsentligen annorlunda än de omständigheter som ligger till grund för beskattningsbeslutet. Utifrån en bedömning av ne bis in idem-förbudet har åtalet således grundat sig på samma fakta som beskattningsbeslutet innehållande skatteförhöjningen. Det föreligger således hinder mot att pröva åtalet beträffande inkomstskatten.

48. I åtalet har ansetts att A genom att lämna de oriktiga uppgifter som beskrivs i punkt 46 har undgått mervärdesskatt till ett belopp av åtminstone 4 757 euro. A har i det beskattningsbeslut angående mervärdesskatten som fattats utifrån skattegranskningen debiterats mervärdesskatt 3 111,93 euro jämte skatteförhöjning 933,55 euro. Den försäljning som saknades i bokföringen har i beslutet uppskattats till 13 000 euro.

49. Åtalet skiljer sig från beskattningsbeslutet genom att den försäljning som saknas i bokföringen har uppskattats vara större än i beslutet. På samma sätt som det ovan konstaterades beträffande inkomstbeskattningen är, med hänsyn till ne bis in idem-förbudet, samma fakta grund för åtalet som för beskattningsbeslutet. Det finns således även beträffande mervärdesskatten hinder mot att pröva åtalet.

50. Utifrån skattegranskningen har A debiterats 5 892 euro i förskottsinnehållning jämte skatteförhöjning 1 767,60 euro samt arbetsgivares socialskyddsavgift 434,54 euro jämte skatteförhöjning 130,35 euro för den lön på 1 730 euro som ansetts ha blivit betald till C och för de löner på 13 000 euro som ansetts ha blivit betalda till andra löntagare. I åtalet har ansetts att lönerna till de andra än C hade varit åtminstone 16 818 euro.

51. Åtalet skiljer sig från beskattningsbeslutet endast därigenom att de löner som saknas i bokföringen har bedömts vara större än vad de var i debiteringen. På motsvarande sätt som beträffande inkomstbeskattningen och mervärdesbeskattningen är, med hänsyn till ne bis in idem-förbudet, de fakta som ligger till grund för åtalet desamma som i beskattningsbeslutet. Det finns således beträffande förskottsinnehållningarna och arbetsgivares socialskyddsavgift hinder mot att pröva åtalet.

Skatteåret 2003

52. Enligt A:s skattedeklaration har räkenskapsperiodens resultat varit 9 951 euro och de utbetalda lönerna 57,28 euro. Utifrån skattegranskningen har det när den ordinarie beskattningen verkställdes ansetts att det under räkenskapsperioden har funnits försäljning och lönebetalningar som inte har bokförts. Räkenskapsperiodens resultat har utifrån det uppskattats till 18 000 euro och de utbetalda lönerna till 9 998 euro. I inkomstbeskattningen har påförts en skatteförhöjning på 800 euro.

53. I beskattningsbeslutet angående mervärdesbeskattningen har utifrån skattegranskningen A debiterats mervärdesskatt 1 591,76 euro samt skatteförhöjning 477,52 euro. Beskattningen har verkställts genom uppskattning, eftersom det i skattegranskningen konstaterades att försäljning saknades i bokföringen.

54. Utifrån skattegranskningen har A vid debiteringen av förskottsinnehållning och arbetsgivares socialskyddsavgift påförts 3 999,20 euro i förskottsinnehållning jämte skatteförhöjning 1 199,76 euro samt arbetsgivares socialskyddsavgift 295,94 euro jämte skatteförhöjning 88,76 euro för det belopp på 9 998 euro som enligt uppskattning i skattegranskningen inte har bokförts.

55. I åtalet har ansetts att den icke bokförda försäljningen och lönebetalningen har varit större än vad som uppskattats i den ordinarie beskattningen. Det uppskattade resultatet hade varit åtminstone 24 042 euro och lönebetalningen åtminstone 11 212 euro. Enligt denna beräkning har det ansetts att A har undgått inkomstskatt åtminstone 2 460 euro, mervärdesskatt åtminstone 2 541 euro samt förskottsinnehållning och arbetsgivares socialskyddsavgift åtminstone 4 816 euro.

56. Liksom det beskattningsbeslut som fattats utifrån skattegranskningen bygger även åtalet på en bedömning att försäljning och lönebetalning inte har bokförts. I åtalet har bara de icke bokförda beloppen bedömts vara högre än i beskattningsbesluten. Eftersom det belopp av försäljningen och lönerna som saknas redan har bedömts i beskattningsbesluten, bygger åtalet, med hänsyn till ne bis in idem-förbudet, väsentligen på samma fakta. Det finns således beträffande samtliga skatteslag hinder mot att pröva åtalet.

Frågan om beskattningsbesluten är slutliga

57. A har överklagat samtliga ovan nämnda beskattningsbeslut. De förvaltningsprocessuella avgörandena angående inkomstskatten och mervärdesskatten har vunnit laga kraft redan innan åtalet har blivit anhängigt 27.3.2009. A har ansökt om besvärstillstånd i fråga om förvaltningsdomstolens beslut 2.5.2008 angående förskottsinnehållningen och arbetsgivares socialskyddsavgift till den del beslutet gällde den lön som det ansetts att A hade betalat till C åren 2000–2003. Högsta förvaltningsdomstolen har genom sitt beslut 12.6.2009 avslagit ansökan om besvärstillstånd. Eftersom åklagaren i hovrätten har meddelat att åtalet inte beträffande något skatteår har grundat sig på den lön som påståtts ha blivit betald till C, anser Högsta domstolen att beskattningsbesluten har varit slutliga innan åtalet väcktes till alla de delar som det har varit fråga om i åtalet.

Slutsats när det gäller prövning av åtalet

58. Åtalet prövas helt beträffande skatteåret 1999 och för mervärdesskattens del beträffande skatteåret 2000. Till övriga delar tas åtalet inte upp till prövning.

Tillräknande och straff

59. A ligger till last att han beträffande skatteåret 1999 genom det förfarande som de lägre domstolarna har tillräknat honom har undgått inkomstskatt åtminstone 29 452 euro, mervärdesskatt åtminstone 10 858 euro samt förskottsinnehållning och arbetsgivares socialskyddsavgift åtminstone 7 399 euro. Dessutom har han beträffande skatteåret 2000 undgått mervärdesskatt åtminstone 11 712 euro. Genom det skattebedrägeri som tillräknas A har han eftersträvat avsevärd ekonomisk vinning och bedrägeriet måste även som helhet bedömt anses grovt.

60. De lägre domstolarna har till grund för mätningen av A:s gemensamma straff tagit det straff som ska mätas för grov oredlighet som gäldenär, vilket tillräknats honom. Utöver grovt skattebedrägeri som nu tillräknas honom har han tillräknats bokföringsbrott. Som en strafflindrande omständighet har beaktats den anmärkningsvärt långa tid som har förflutit sedan brottet begicks.

61. A har bl.a. yrkat att straffet ska lindras på grund av dröjsmålet med rättegången. A har första gången hörts 29.5.2007 i förundersökning såsom misstänkt. Åtalet har blivit anhängigt 27.3.2009 och tingsrätten har avgjort saken 26.2.2010. Hovrättens dom gavs 31.10.2011. Högsta domstolen anser att behandlingen av saken inte med beaktande av dess omfattning och art har dröjt så att A:s straff på den grunden borde lindras.

62. Med samma utgångspunkter för straffmätningen som de lägre domstolarna har haft och med beaktande såsom strafflindringsgrund av den tid som har förflutit efter brottet samt med beaktande av de omständigheter som nämns i 6 kap. 4 § och 7 kap. 5 § strafflagen vid mätningen av det gemensamma straffet, anser Högsta domstolen att ett rättvist straff för de brott som tillräknats A är 1 år och 4 månader fängelse.

63. A har yrkat att straffet ska förklaras villkorligt. Enligt 6 kap. 9 § 1 mom. strafflagen kan ett fängelsestraff på högst två år förklaras villkorlig, om det inte med hänsyn till hur allvarligt brottet är, gärningsmannens skuld sådan den framgår av brottet eller gärningsmannens tidigare brottslighet förutsätts att ovillkorligt fängelse döms ut.

64. A har inte tidigare blivit straffad för brott. De brott som A tillräknats är dock så allvarliga och hans skuld som framgår av dem sådan att det inte är motiverat att förklara straffet villkorligt.

Domslut

Hovrättens dom ändras

Åtalet för grovt skattebedrägeri avvisas beträffande åtalspunkt 2 till den del det gäller inkomstbeskattningen för åren 2000–2003 och mervärdesbeskattningen för åren 2001–2003 samt förskottsinnehållningen och arbetsgivares socialskyddsavgifter för åren 2000–2003.

A döms för det grova skattebedrägeri begånget 1.1.1999–28.2.2001 som tillräknats honom enligt åtalspunkt 2 samt för det bokföringsbrott som de lägre domstolarna tillräknat honom enligt åtalspunkt 1 och för grov oredlighet som gäldenär som tillräknats enligt åtalspunkt 5 till ett gemensamt fängelsestraff på 1 år och 4 månader.

Målet har avgjorts av president Pauliine Koskelo, justitieråden Liisa Mansikkamäki, Pasi Aarnio, Marjut Jokela och Pekka Koponen. Matti Sepponen var föredragande.

Skadestånd – Offentligt samfunds skadeståndsansvar – Ersättningsgill skada – Lidande
Kommunikationsbrott – Kränkning av kommunikationshemlighet
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter
Grundlagen – Grundläggande rättigheter

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2011/786
Föredragning: 10.5.2012
Givet: 2.10.2012
Liggare: 1882

En fängelsevakt hade öppnat ett brev från Brottspåföljdsverket till en häktad fastän brevet enligt häktningslagen inte fick öppnas. Den häktade yrkade att staten skulle åläggas att betala skadestånd för det lidande som kränkningen av kommunikationshemligheten hade orsakat. Brevet ansågs öppnat av misstag och det var inte fråga om en straffbar handling. Förutsättningarna i 5 kap. 6 § 1 mom. skadeståndslagen för ersättning för lidande förelåg inte. Dessutom fråga om ersättning kunde dömas ut på den grunden att öppnandet av brevet utan rätt därtill även skulle anses vara en kränkning av grundläggande och mänskliga rättigheter.

SkadeståndsL 5 kap 6 § 1 mom
GrundL 10 §
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 8 art
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 13 art

Bakgrunden i målet

En vakt vid Kylmäkoski fängelse hade 8.7.2010 öppnat ett brev från Brottspåföljdsverket till A. A var häktad. Enligt häktningslagens 8 kap. 3 § 1 mom., som gäller brevväxling med tillsynsmyndigheter, fick ett brev från Brottspåföljdsverket till en häktad inte granskas eller läsas.

Käromålet i Birkalands tingsrätt

I sitt käromål yrkade A att staten åläggs att betala 350 euro jämte laga ränta i skadestånd till honom för lidande.

Som grund för sitt yrkande anförde A att han hade orsakats lidande, eftersom hans privatliv hade kränkts genom en straffbar gärning. Brottsbeskrivningen enligt strafflagens 38 kap. 3 § 1 mom. 1 punkt angående kränkning av kommunikationshemlighet uppfylldes, genom att ett brev riktat till någon annan öppnades. För bedömningen av frågan om brottsrubriceringen uppfylldes spelade det inte någon roll om brevet faktiskt hade blivit läst eller ej.

Bemötandet

Staten bestred yrkandena såsom ogrundade i sitt bemötande.

Som grund för bestridandet anförde staten att utgångspunkten är att en vakt har rätt att granska och öppna brev till fångarna. Brevet från Brottspåföljdsverket hade öppnats av oaktsamhet genom ett mänskligt misstag och innehållet hade inte lästs. Således hade det inte inträffat en sådan kränkning av kommunikationshemlighet som avses i 38 kap. 3 § 1 mom. strafflagen. A hade inte orsakats något faktiskt lidande.

Tingsrättens dom 21.1.2011

Tingsrätten konstaterade för det första att riksdagens justitieombudsman hade konstaterat att vakten vid Kylmäkoski fängelse hade förfarit lagstridigt genom att öppna brevet och justitieombudsmannen hade därför gett vakten en anmärkning.

Enligt 10 § 2 mom. grundlagen var brev- och telefonhemligheten samt hemligheten i fråga om andra förtroliga meddelanden okränkbar. A:s rättigheter hade kränkts genom att brevet hade öppnats.

I målet var det utrett att en av fängelsets vakter 8.7.2010 av oaktsamhet hade öppnat ett brev från Brottspåföljdsverket till A, men vakten hade genast upptäckt sitt fel och brevet hade inte tagits ut ur kuvertet. Vakten hade känt till bestämmelserna om brevhemlighet och hade genast insett att ett fel hade begåtts när avsändaren blev känd.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen var ett offentligt samfund skyldigt att ersätta skada som förorsakats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning, om de krav blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på fullgörandet av åtgärden eller uppgiften. Bestämmelser om förutsättningarna för ersättning för lidande fanns i 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Ersättning skulle bestämmas på grundval av det lidande som kränkningen var ägnad att orsaka. Enligt 38 kap. 3 § 1 mom. 1 punkten strafflagen skulle den som obehörigen öppnar ett brev som är adresserat till någon annan dömas för kränkning av kommunikationshemlighet.

Tingsrätten konstaterade att brevet till A hade granskats av en vakt som första gången hade skött ett sådant tjänsteuppdrag. Vakten hade enligt sin egen utredning samt enligt förmannens och fängelsedirektörens utredning öppnat A:s brev av oaktsamhet, men genast rapporterat saken till sin förman och gjort de anteckningar i datasystemet som krävdes. Enligt utredningen hade brevet inte lästs. Tingsrätten ansåg att vaktens utsaga om att felet begåtts av oaktsamhet genom ett mänskligt misstag var trovärdig.

Tingsrätten ansåg att vaktens förfarande måste anses vara allvarligt. Det hade dock inte visats att brevets innehåll skulle ha kommit till någon utomståendes kännedom. A: s påstående att brevet hade innehållit sådant som gällde hans hälsa hade således inte betydelse för avgörandet i saken.

Tingsrätten ansåg, efter att ha beaktat i synnerhet att brevet hade öppnats av oaktsamhet och att brevets innehåll inte hade kommit till någon utomståendes kännedom, att vaktens i sig lagstridiga förfarande inte hade orsakat A sådan skada som borde ersättas i pengar.

Tingsrätten förkastade käromålet.

Målet har avgjorts av tingsdomare Arto Lintunen.

Åbo hovrätts dom 31.8.2011

A överklagade till hovrätten och upprepade sitt ersättningsyrkande i enlighet med käromålet i tingsrätten.

I sitt avgörande godkände hovrätten tingsrättens avgörande. Tingsrättens dom ändrades inte.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Matti Jalava, Hannele Santopää och Pirjo Tammio. Stina Selander var föredragande.

Överklagandet i Högsta domstolen

A beviljades besvärstillstånd.

I sin besvärsskrift yrkade A att hovrättens dom upphävs och att staten åläggs att betala 350 euro jämte ränta i ersättning till honom för lidande.

I sitt bemötande yrkade staten att besvären förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Frågeställningen

1. En vakt vid ett fängelse hade i strid med 8 kap. 3 § 1 mom. häktningslagen öppnat ett brev från Brottspåföljdsverket till A. A var häktad. Enligt statens utredning i saken hade vakten som öppnade brevet då utfört praktiktjänstgöring och för första gången granskat fångars brevväxling. Vakten hade genast efter öppnandet av brevet märkt att det kom från Brottspåföljdsverket och insett att ett fel hade begåtts. Brevet hade inte tagits ut ur kuvertet. A har inte bestridit denna utredning. Högsta domstolen anser på samma sätt som de lägre domstolarna att brevet har öppnats i misstag.

2. A har i sitt käromål yrkat att staten åläggs ett betala skadestånd till honom för lidande på den grunden att hans privatliv har kränkts genom en straffbar gärning. Enligt A uppfyllde det obehöriga öppnandet av brevet brottsbeskrivningen för kränkning av kommunikationshemlighet. I målet är det således fråga om huruvida A på grund av att brevet obehörigen öppnades har orsakats skada i form av lidande som ska ersättas. Rätten till ersättning ska i första hand bedömas utifrån skadeståndslagens bestämmelser.

Skadeståndslagens ersättningsbestämmelser

3. Enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen omfattar skadeståndet gottgörelse för person- och sakskada. Den vars privatliv har kränkts genom en straffbar handling har enligt 5 kap. 6 § 1 mom. 1 punkten rätt till ersättning för lidande. Enligt 4 punkten i samma moment har även den rätt till ersättning för lidande vars människovärde uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har blivit allvarligt kränkt på något annat sätt, bl.a. på ett sätt som kan jämföras med en kränkning enligt 1 punkten.

Kränkning av kommunikationshemlighet

4. Enligt 38 kap. 3 § 1 mom. 1 punkten strafflagen är det straffbart, såsom kränkning av kommunikationshemlighet, att obehörigen öppna ett brev som är adresserat till någon annan. Av 3 kap. 5 § 2 mom. strafflagen framgår att en i strafflagen avsedd gärning är straffbar endast om den är uppsåtlig, om inte något annat föreskrivs. Kränkning av kommunikationshemlighet är inte enligt lagen straffbart, om gärningen har begåtts av oaktsamhet. Uppsåt är således ett villkor för straffansvar.

5. Att brevet öppnades har på det sätt som nämndes ovan i punkt 1 skett i misstag. Vakten har således inte när hon öppnade brevet varit medveten om att alla de omständigheter förelåg som krävs för att brottsbeskrivningen för kränkning av kommunikationshemlighet uppfylldes. Det har således inte varit fråga om en uppsåtlig gärning och förutsättningar för straffansvar föreligger inte.

Rätten till skadestånd med stöd av bestämmelserna i 5 kap. 6 § skadeståndslagen

6. Som det konstaterades ovan i punkt 3 föreskriver 5 kap. 6 § 1 mom. 1 punkten skadeståndslagen, att den vars privatliv har kränkts genom en straffbar handling har rätt till ersättning för lidande. Bestämmelsens ordalydelse är oklar till den del det hänvisas till att ”en straffbar handling” är en förutsättning för straffbarhet. Enligt förarbetena till bestämmelsen har förutsättningarna för skadeståndsansvar inte ansetts sammanfalla med förutsättningarna för straffrättsligt ansvar. Dömande av ersättning förutsätter t.ex. inte att den som gjort sig skyldig till en kränkning de facto döms till straff för ett brott (RP 167/2003 rd s. 52) .

7. I rättspraxis (t.ex. HD 1998:80, se även Eero Routamo m.fl., Suomen vahingonkorvausoikeus, 2006, s. 292 – 293) har man av tradition förhållit sig restriktivt till att ersätta lidande på någon annan grund än en uttrycklig lagbestämmelse. Av förarbetena till 5 kap. 6 § skadeståndslagen (RP 167/2003 rd) framgår inte att bestämmelsen skulle ha varit avsedd att väsentligen utvidga området för ersättning för lidande. I rättspraxis har ersättning för lidande vanligen inte ådömts, om förutsättningar för straffrättsligt ansvar inte har uppfyllts. Ett undantag från detta har varit sådana även i förarbetena nämnda situationer där åtalsrätten har preskriberats eller där gärningsmannen inte på grund av ålder eller sinnestillstånd har varit straffrättsligt ansvarig för gärningen (RP 167/2003 rd s. 52).

8. Eftersom uppsåt är en förutsättning för straffrättsligt ansvar för kränkning av kommunikationshemlighet på det sätt som nämndes ovan i punkt 4 och eftersom vaktens förfarande inte kan anses uppsåtligt, uppfylls inte villkoren i 5 kap. 6 § 1 mom. 1 punken skadeståndslagen för ersättning för lidande.

9. Rätt till skadestånd har enligt 5 kap. 6 § 1 mom. 4 punkten skadeståndslagen även den vars människovärde har blivit allvarligt kränkt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet på ett sätt som avses i bestämmelsen. Avsikten har varit att tillämpningsområdet för bestämmelsen ska vara snävt (RP 167/2003 rd s. 56). Högsta domstolen anser att vaktens förfarande inte med beaktande av de omständigheter som nämns i punkt 1 kan anses vara grovt oaktsamt. Därför kan inte heller denna bestämmelse åberopas som grund för ersättning.

10. Av nämnda skäl anser Högsta domstolen att skadeståndslagen inte innehåller någon bestämmelse med stöd av vilken ersättning för lidande kunde dömas ut i en situation där en kränkning av brevhemligheten har skett genom vållande.

En tolkning av rätten till ersättning ur ett grundrättighets- och människorättsperspektiv

11. Käromålet har på det sätt som refererades ovan i punkt 2 byggt på att A:s privatliv hade kränkts genom att brevet obehörigen öppnades. Brevhemligheten hör till skyddet för privatlivet enligt 10 § 2 mom. grundlagen och artikel 8 i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (nedan människorättskonventionen). Enligt 10 § 3 mom. grundlagen och artikel 8.2 i människorättskonventionen kan denna rätt begränsas enbart genom i lag noggrant definierade nödvändiga undantag. Så som tingsrätten har uttalat hade A:s i grundlagen och i människorättskonventionen garanterade skydd för privatlivet kränkts genom att brevet öppnades. I saken måste således ytterligare bedömas vilken betydelse denna omständighet har för statens skadeståndsansvar.

12. Enligt 22 § grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Av bestämmelsen följer att den som tillämpar lagen i en tolkningssituation ska tolka lagen på ett sätt som främjar de grundläggande och mänskliga rättigheterna.

13. Enligt art. 13 i människorättskonventionen ska envar vars rättigheter och friheter enligt konventionen har kränkts ha tillgång till effektiva rättsmedel inför nationella myndigheter också i det fall att kränkningen har förövats av en person som har handlat i egenskap av offentlig myndighet. Bestämmelsen ålägger således även domstolarna en skyldighet att garantera att de mänskliga rättigheterna förverkligas genom effektiva rättsmedel. Dessa bestäms i sin tur enligt den nationella rättsordningen. Av rättsmedlen har man förutsatt effektivitet såväl i praktiken som i juridiskt hänseende (t.ex. Europeiska människorättsdomstolens avgörande i målet Kudla v. Polen 26.10.2000).

14. I människorättsdomstolens praxis har, åtminstone beträffande de allvarligaste kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, förutsatts att det finns rätt till ersättning även för ideell skada för att kravet på effektivt rättsskydd ska anses uppfyllt (t.ex. avgörandena Z m.fl. v. Förenade kungariket 10.5.2001 samt T. P. och K.M. v. Förenade kungariket 10.5.2001). Vidare har det ansetts att ett krav att kränkningen ska ha varit uppsåtlig som villkor för att ideell skada ska ersättas i vissa fall kan innebära att det inte finns något effektivt rättsmedel (avgörandet Kochetkov v. Estland 2.7.2009).

15. Högsta domstolen konstaterar vidare att man inte har eftersträvat att i lag uttömmande reglera alla allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser när skadeståndslagen stiftades (RP 187/1973 s. 12). I rättspraxis på senare tid har det i själva verket ansetts möjligt att, med en tolkning som utgår från de grundläggande och mänskliga rättigheterna, ersätta lidande även om en uttrycklig lagbestämmelse saknas, förutsatt att det finns en tillräcklig rättslig grund för skadeståndsansvar (t.ex. HD 2008:10, punkt 9 och 21, samt 2011:38, punkt 11, 15 och 16).

16. Kravet på ett effektivt tillgodoseende av de grundläggande och mänskliga rättigheterna talar också för en tolkning enligt vilken en person bör ha rätt till skadestånd för lidande åtminstone om det är fråga om kränkningar av de grundläggande och mänskliga rättigheterna som orsakats av personer i ämbetsutövning, även i en situation där kränkningen inte bygger på en uppsåtlig gärning. Högsta domstolen anser därför att skadeståndsansvar för staten kan uppkomma genom att brevhemligheten kränkts av oaktsamhet, förutsatt att kränkningen kan anses tillräckligt allvarlig.

Rätt till ersättning för lidande i föreliggande fall

17. Som det anfördes ovan i punkt 1, har Brottspåföljdsverkets brev till A öppnats obehörigen. Skyddet för A:s privatliv har således kränkts av fängelsemyndigheten. Det har dock ansetts att kränkningen har skett genom ett misstag. En riktig anteckning om att brevet öppnats har genast gjorts i datasystemet med uppgifter om fångarna och vakten har rapporterat saken till sin förman, som muntligen har underrättat A om det inträffade.

18. Det har således varit fråga om att ett enskilt brev obehörigen har öppnats i misstag och inte om en allmän lagstridig praxis i fängelset. Fängelsemyndigheterna har efter att brevet öppnades gått öppet till väga och försökt minimera den uppkomna skadan. De negativa följderna för A av att brevet öppnades har varit små.

19. Så som det även konstateras i förarbetena till 5 kap. 6 § skadeståndslagen (RP 167/2003 rd s. 52) kan en kränkning i sin lindrigaste form objektivt sett vara så liten att den inte kan anses ha orsakat den kränkte lidande. Härvid uppstår inte någon rätt till ersättning för lidande. Även människorättsdomstolen har i de lindrigaste fallen av kränkningar ansett att en dom som slår fast att en kränkning har skett utgör en tillräcklig gottgörelse.

20. Med beaktande av de nämnda omständigheter som påverkar bedömningen av kränkningens allvarlighet anser Högsta domstolen att kränkningen av brevhemligheten i föreliggande fall objektivt sett ska anses så ringa att A inte har rätt till ersättning för lidande.

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Kitunen, Pasi Aarnio, Juha Häyhä, Soile Poutiainen och Jorma Rudanko. Juha Mäkelä var föredragande.

Brott mot trosfrid
Hets mot folkgrupp
Yttrandefrihet

Finlex

Rättegångsförfarandet – Bevisning – Förbud mot att använda bevisning
Rätt till biträde – Svarande i brottmål – Förundersökning
Skydd mot självinkriminering

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2011/704
Föredragning: 20.3.2012
Givet: 9.5.2012
Liggare: 861

A var häktad när han hördes som misstänkt för grovt narkotikabrott. Den försvarare som hade utsetts för A var inte närvarande vid förhören. Förhören hölls på engelska, men protokollen skrevs på finska, som A inte alls kunde. Enligt förundersökningsprotokollet hade A före förhören underrättats om rätten att anlita biträde, men inte om rätten att tiga och att inte behöva medverka till utredningen av sin egen skuld. Polisen var medveten om att A inte heller före förhören hade diskuterat med sin försvarare.

A dömdes i hovrätten för grovt narkotikabrott samt för grovt dödsvållande och grovt vållande av personskada. Tillräknandet byggde delvis på A:s uttalanden under förundersökningen, vilka åklagaren under rättegången hade åberopat som bevisning till stöd för att A var skyldig.

Av de skäl som framgår av avgörandet ansåg Högsta domstolen att A inte entydigt och medveten om sina rättigheter hade avstått från sin rätt att anlita biträde vid förundersökningen och A hade inte varit medveten om följderna av att avstå från biträde. A:s försvarsmöjligheter och skydd mot självinkriminering hade kränkts så, att uttalandena under förundersökningen inte fick användas som bevisning mot A.

RB 17 kap 32 §
BRL 6 kap 7 § 2 mom
FörundersökningsL 10 §
FörundersökningsL 29 §
FörundersökningsL 37 §
FörundersökningsL 39 §
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 6 art

Behandlingen av målet i de lägre instanserna

Åtalet och bemötandet i Helsingfors tingsrätt

Åklagaren yrkade att A skulle straffas enligt åtalspunkt 21 för grovt narkotikabrott, enligt åtalspunkt 33 för grovt dödsvållande och enligt åtalspunkt 34 för grovt vållande av personskada.

Enligt åtalspunkt 21 hade A och den andra svaranden B tillsammans under tiden 7.10 – 7.12.2009 innehaft 873 gram heroin med en halt på 46 – 54 viktprocent och genom C:s förmedling överlämnat 57 gram av det till ett hotell.

Enligt åtalspunkt 33 hade A samt svarandena B och C 7.12.2009 i Helsingfors, sedan de i egenskap av narkotikalangare hade fått en kokainbeställning men inte haft kokain i sitt försäljningslager, i stället för kokain distribuerat synnerligen starkt heroin, som A och B med C:s kännedom hade ett stort parti av i syfte att distribuera. A och B hade genom förmedling av C och vissa andra personer till ett hotell överlämnat ca 57 gram heroin, med halten 51 – 54 viktprocent, med angivande av att det var kokain. I hotellet hade ämnet använts som kokain, vilket ledde till att X som använt det hade dött till följd av förgiftningseffekten av en överdos opiat- och amfetaminderivat. Enligt åtalet hade A, B och C kunnat förutse att den som använder heroin som kokain kommer att dö och de hade insett eller åtminstone kunde de och borde de ha insett risken för dödlig utgång. A, B och C hade således genom oaktsamhet förorsakat X:s död. Med beaktande av att de varit medvetna om risktagandet, den sannolika följden och vikten av de äventyrade intressena var oaktsamheten grov och brottet även som helhet bedömt grovt.

Enligt åtalspunkt 34 hade även Y på hotellet använt heroinet i fråga och fått en förgiftning av allvarlig svårighetsgrad, vilken hade medfört nedsatt lungfunktion och livsfarlig förlamning av centrala nervsystemet. Att den som använder heroin på samma sätt som kokain kan få en allvarlig kroppsskada eller sjukdom har kunnat förutses av A, B och C och de hade insett eller åtminstone kunde de och borde de ha insett en sådan möjlighet. A, B och C hade således av oaktsamhet förorsakat Y en sjukdom som inte har varit obetydlig. Med beaktande av att de varit medvetna om risktagandet, den sannolika följden och vikten av de äventyrade intressena var oaktsamheten grov och brottet även som helhet bedömt grovt.

A bestred åtalen och yrkade att de skulle förkastas. A konstaterade att han inte hade haft något med heroin att skaffa.

Tingsrättens dom 27.5.2010

I tingsrätten hördes bl.a. A i bevisningssyfte. Åklagaren åberopade även A:s berättelse i förundersökningen som bevis till den del berättelsen hade ändrats väsentligt jämfört med berättelsen i tingsrätten.

Beträffande åtalspunkt 21 konstaterade tingsrätten efter att ha redogjort för bevisningen i målet att A hade gjort sig skyldig till grovt narkotikabrott i enlighet med åtalet. A hade i enlighet med hans berättelse under förundersökningen under några dagar förvarat en kappsäck med heroin i sitt förråd. Den polis som hade förhört A hade berättat att A själv hade talat om heroin. A hade berättat att också en annan person som var svarande hade förpackat heroin i teförpackningar. I A:s bostad hade man hittat tepåsar av samma märke som heroinet hade förpackats i. Tingsrätten ansåg att A hade haft bestämmande över heroinet.

Tingsrätten förkastade däremot åtalen enligt åtalspunkterna 33 och 34 för grovt dödsvållande och grovt vållande av personskada. Tingsrätten konstaterade att utgångspunkten är att den som säljer narkotika inte har ansvar för att den som använder narkotikan dör.

I föreliggande fall hade heroin levererats till hotellet i stället för det kokain som hade beställts. Den direkta orsaken till X:s död var en förgiftningseffekt av en överdos opiat- och amfetaminderivat och Y:s förgiftningstillstånd hade berott på samverkan mellan alkohol, ecstasy och heroin. Såväl heroin som ecstasy var synnerligen farlig narkotika. Döden och förgiftningstillståndet hade berott på blandmissbruk. Flera andra på hotellet hade använt heroinet i tron att det var kokain utan att deras liv eller hälsa riskerades.

X och Y hade använt amfetamin och ecstasy innan de använde heroin. Båda hade tidigare använt synnerligen farlig narkotika av olika slag. Då X och Y efter att ha använt amfetamin och ecstasy tagit flera doser narkotika som sagts vara nästan ren, var det fråga om att de själva utsatte sig för en sådan risk att de som langat narkotikan inte blev straffrättsligt ansvariga för dödsfallet och personskadan.

Tingsrätten dömde A för det grova narkotikabrott som tillräknats honom enligt åtalspunkt 21 samt för tre andra grova narkotikabrott till ett gemensamt fängelsestraff på 8 år.

Målet har avgjorts av tingsdomarna Liisa Paul och Pasi Lilja samt av nämndemännen.

Helsingfors hovrätts dom 23.6.2011

Åklagaren och A överklagade till hovrätten. Åklagaren yrkade att A skulle anses ha gjort sig skyldig till grovt dödsvållande och grovt vållande av personskada i enlighet med åtalspunkterna 33 och 34. A yrkade att åtalet enligt punkt 21 för grovt narkotikabrott skulle förkastas.

Hovrätten höll huvudförhandling i målet, där bland annat A hördes i bevisningssyfte. Vid huvudförhandlingen åberopade åklagaren A:s förundersökningsberättelse som bevis.

I fråga om åtalspunkterna 33 och 34 som gällde A, B och C konstaterade hovrätten att frågan gällde om det fanns ett orsakssamband mellan heroinet och X:s död och Y:s förgiftningstillstånd och om de som hade langat heroinet hade insett eller borde ha insett risken för dödsfall och förgiftning.

X och Y hade riskerat sin egen hälsa genom att använda synnerligen farlig narkotika. Att de medvetet utsatte sig själva för risk innefattade dock inte användningen av heroin, som var betydligt farligare än kokain. Hovrätten ansåg med beaktande av de berättelser som gavs av de experter som hovrätten hörde som vittnen att det var uppenbart att heroinet till följd av överdosering hade orsakat X:s död och Y:s förgiftningstillstånd. Det fanns således ett orsakssamband mellan heroinet och X:s död samt Y:s förgiftningstillstånd.

Beträffande frågan om påföljden var förutsebar konstaterade hovrätten att heroinet var ett lamslående narkotiskt ämne och att kokain i sin tur var ett stimulerande medel. Det var allmänt känt att heroin är farligt. Den som levererade heroinet måste ha insett att det, om man levererar heroin med angivande av att det är kokain, kan leda till överdosering och därmed till döden eller en allvarlig sjukdom. Den som levererade narkotikan hade kunnat förutse att den som använder heroin dör eller skadas allvarligt.

Vid bedömningen av om A varit medveten om narkotikans art konstaterade hovrätten att det i en kappsäck som B förvarade i en viss bostad hade hittats mer än 800 gram heroin i två teförpackningar. I A:s bostad hade man hittat tepåsar av samma temärke. C hade i sin tur känt till att kokain hade beställts till hotellet.

A hade i förundersökningen berättat att B hade berättat för honom om narkotika som förts in i landet och som hade varit heroin. Heroinet hade först varit hos A i en kappsäck. A hade tillsammans med B köpt två teförpackningar och B hade hos A packat heroinet i dem och tagit med sig heroinet. A hade hos C hört sig för om köpare. A, B och C hade träffats i C:s bil på en parkeringsplats och diskuterat priset. I hovrätten hade A konstaterat att förundersökningsberättelsen inte stämde och att hans berättelse hade uppfattats oriktigt. A hade konstaterat att han inte hade haft tolk eller biträde vid förundersökningen.

Den polis som hade förhört A och hörts som vittne hade berättat att A hade sagt att han kan engelska väl och att det inte fanns problem med språket och att A inte hade bett att få ett biträde eller klagat på förhållandena under förhöret. Vittnet hade i förhörsprotokollet antecknat på finska det som A hade berättat på engelska och översatt det för A. A hade själv nämnt ordet heroin och tepåsarna hade kommit på tal när A berättade fritt.

Hovrätten ansåg att berättelserna av dem som hade hörts samt A:s och B:s förundersökningsberättelser och utredningen om hur A, B och C hade rört sig visade att de tillsammans hade varit med om att leverera det provparti och den narkotika som hade beställts. A hade levererat provpartiet. B hade levererat de 50 gram som hade beställts. Det hade varit fråga om heroin. Heroinet måste ha härstammat från B:s kappsäck.

Med beaktande av A:s berättelse under förundersökningen om heroinet samt B:s och C:s medverkan när det gällde att förvara heroinet och marknadsföra det och A:s och B:s berättelser i förundersökningen om hur teförpackningarna skaffats och ämnet packats samt svarandenas gemensamma åtgärder för att leverera ämnet till hotellet, ansåg hovrätten vidare att det i målet inte kvarstod något rimligt tvivel om att A, B och C tillsammans hade distribuerat heroinet i fråga. Svarandena hade också känt till att ämnet var heroin.

A, B och C hade sinsemellan haft livlig telefontrafik på morgonnatten. Under dessa samtal måste C ha berättat även för de andra vilket ämne beställningen gällde. Således måste A och B ha blivit medvetna om beställningens innehåll. Svarandena hade således tillsammans levererat heroin när beställningen hade avsett kokain. I målet kvarstod således inte heller något rimligt tvivel om att A och B inte skulle ha känt till att beställningen avsåg kokain.

Hovrätten ansåg att A, B och C hade känt till att det ämne som levererats till hotellet var heroin och att beställningen avsåg kokain. A, B och C hade dolt ämnets art för dem som tog emot narkotikan. De hade tagit en medveten risk genom att till hotellet leverera narkotika som i fråga om dosering och effekter skiljde sig från det som hade beställts och som också kunde anses vara direkt mer livsfarligt än det beställda ämnet. Hovrätten drog slutsatsen att svarandena genom sin grova oaktsamhet hade orsakat X:s död och Y:s allvarliga förgiftning. Gärningarna skulle även som helhet bedömas vara grova.

Vidare ansåg hovrätten beträffande åtalspunkt 21 gällande A att det med beaktande av vad som sagts angående punkterna 33 och 34 inte fanns anledning att i målet bedöma bevisningen på ett annat sätt än vad tingsrätten hade gjort.

Hovrätten ändrade tingsrättens domslut så, att A ansågs ha gjort sig skyldig till grovt dödsvållande och grovt vållande av personskada i enlighet med åtalspunkterna 33 och 34, och dömde A för dessa och för de andra brott som tillräknats honom till ett gemensamt fängelsestraff på 9 år.

Målet har avgjorts av ledamöterna Merja Halme-Korhonen, Seppo Ovaskainen och Ari Siltama.

Överklagandet i Högsta domstolen

A beviljades besvärstillstånd.

A yrkade att Högsta domstolen ska förbjuda att man som bevis i målet använder de delar av hans berättelse i förundersökningen som hovrätten hade använt som bevis och att åtalen enligt åtalspunkterna 21, 33 och 34 ska förkastas och hovrättens dom upphävas.

Allmänna åklagaren yrkade i sitt bemötande att överklagandet ska förkastas.

Den avlidne X:s far och mor använde sig inte av den möjlighet som hade beretts dem att ge ett bemötande.

Y använde sig inte av den möjlighet som hade beretts honom att ge ett bemötande.

Muntlig förhandling

Högsta domstolen har med anledning av A:s överklagande hållit muntlig förhandling 19.3.2012. Den muntliga förhandlingen har hållits för att utreda frågan om man i målet beträffande åtalspunkterna 21, 33 och 34 som bevis kan använda A:s berättelser 16.12.2009 och 21.12.2009 i förundersökningen, vilka åklagaren i rättegången har åberopat som bevis som stödjer A:s skuld.

A har vid den muntliga förhandlingen samtyckt till att advokaterna Z och Å som varit hans försvarare i målet hörs.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

I Bakgrunden och frågeställningen i målet

1. Åklagaren har yrkat straff för A, enligt åtalspunkt 21 för grovt narkotikabrott samt enligt punkt 33 och 34 för grovt dödsvållande och grovt vållande av personskada. I rättegången har åklagaren åberopat A:s berättelser vid förundersökningen 12.12.2009, 16.12.2009 och 21.12.2009, eftersom A under rättegången har skildrat händelserna på ett annat sätt än under förundersökningen.

2. Tingsrätten har ansett att A har gjort sig skyldig till grovt narkotikabrott enligt åtalspunkt 21 men förkastat åtalet enligt punkt 33 och 34. Hovrätten har ansett att A har förfarit på det sätt som beskrivs i åtalet i åtalspunkt 21, 33 och 34 och för dessa samt tre andra grova narkotikabrott dömt honom till ett gemensamt fängelsestraff på nio år. Hovrätten har i sitt avgörande refererat A:s berättelser i förundersökningen 16.12.2009 och 21.12.2009 och ansett att åtalen enligt punkterna 21, 33 och 34 bevisats delvis med stöd av A:s berättelser vid förundersökningen, dels med stöd av annan bevisning.

3. A har i sin besvärsskrift till Högsta domstolen begärt att domstolen ska förbjuda att förundersökningsberättelserna används som bevis till den del åklagaren har åberopat dem som bevis som stöder hans skuld. A har motiverat sin begäran med att han trots att han krävt det av polisen inte hade haft ett biträde vid förundersökningen samt med att han hade gett sin berättelse på engelska och att tolk inte hade anlitats vid förundersökningen.

4. A har varit häktad medan han förhördes 16.12.2009 och 21.12.2009. Den försvarare som utsågs för A under häktningsförhandlingarna 15.12.2009 har inte varit närvarande vid dessa förhör och har inte heller annars diskuterat med A innan förhören inleddes. Polisen har förhört A på engelska och därefter har förhörsprotokollet skrivits på finska och förhöraren har muntligen översatt innehållet för A på engelska.

5. I Högsta domstolen är det fråga om den för brott misstänktes rättigheter till biträde och tolk, vilket hör till garantierna för rättvis rättegång, har tillgodosetts på ett riktigt sätt under förundersökningen med A. Utifrån detta måste man bedöma vilken betydelse en eventuell kränkning av rätten att försvara sig har för möjligheten att utnyttja förundersökningsberättelserna i rättegången.

II Den misstänktes rätt till biträde och tolk vid förundersökning

Bestämmelser och rättspraxis angående rätten till biträde vid förundersökning

6. Enligt 10 § 1 mom. förundersökningslagen har en part rätt att anlita biträde vid förundersökningen. Den som är misstänkt för brott och som har gripits, anhållits eller häktats ska utan dröjsmål underrättas om sin rätt att anlita biträde. Enligt 29 § 2 mom. förundersökningslagen ska den misstänkte före förhöret också upplysas om att han har rätt att anlita biträde vid förundersökningen samt om när en försvarare kan förordnas för honom. Enligt 31 § förundersökningslagen har en parts biträde rätt att vara närvarande när hans huvudman förhörs, om inte undersökningsledaren av vägande skäl som gäller utredningen av brottet förbjuder detta. Enligt 2 kap. 1 § 2 mom. 2 punkten lagen om rättegång i brottmål ska en försvarare förordnas för den misstänkte, om han är anhållen eller häktad.

7. Även i Europeiska människorättskonventionen finns i artikel 6.3.c en bestämmelse om brottsmisstänktas rätt till biträde, enligt vilken envar som har anklagats för ett brott ska ha rätt att försvara sig personligen eller genom ett rättegångsbiträde som han själv har utsett, eller, om han saknar erforderliga medel för att betala rättegångsbiträdet, att erhålla sådant utan kostnad, när rättvisan det kräver. Europeiska människorättsdomstolen har i sin praxis ansett att en försvarare behövs åtminstone när det är fråga om ett allvarligt brott som kan medföra risk för frihetsstraff eller om det finns svåra rätts- eller faktafrågor (bl.a. Benham v. Förenade kungariket, stora kammarens dom 10.6.1996, punkt 60 – 64, Katritsch v. Frankrike, dom 4.11.2010 punkt 31).

8. Enligt fast tolkningspraxis har bestämmelserna i artikel 6 i människorättskonventionen, i synnerhet i artikelns 3 punkt, angående garantierna för rättvis rättegång betydelse även vid förundersökning, om en rättvis rättegång som helhet äventyras av att de inte iakttas under förundersökningsskedet (bl.a. Imbrioscia v. Schweiz, dom 24.11.1993, punkt 36 och 38, John Murray v. Förenade kungariket 8.2.1996, stora kammarens dom, punkt 62, Kuralic. V. Kroatien, dom 15.10.2009, punkt 44, Adamkiewicz v. Polen, dom 2.3.2010, punkt 68 – 69, Marzohl v. Schweiz, beslut 6.3.2012).

9. Europeiska människorättsdomstolen har i sin praxis angående tillämpningen av artikel 6.3.c betonat att den som har förlorat sin frihet för att han är misstänkt för brott ska ha rätt till biträde genast i början av förundersökningen (Salduz v. Turkiet 27.11.2008, stora kammarens dom, punkt 54 – 55 samt senare bl.a. Pishchalnikov v. Ryssland, dom 24.9.2009, punkt 69 – 70, Leonid Lazarenko v. Ukraina, dom 28.10.2010, punkt 50, Stojkovic v. Belgien, dom 27.10.2011, punkt 50 – 53 och Trymbach v. Ukraina, dom 12.1.2012, punkt 60). Mycket viktigt för att den misstänktes rättigheter ska förverkligas är att han redan i början av förundersökningen, i regel innan polisen första gången ställer frågor, har möjlighet att träffa sitt biträde och tala förtroligt med denne. Då kan biträdet redogöra för den misstänkte för dennes rättigheter och den misstänkte kan bedöma hur han utnyttjar sin ställning och sina rättigheter i ärendet i fråga. Människorättsdomstolen har i sin praxis betonat att den misstänktes rätt till biträde vid förundersökning garanterar den brottsmisstänktes skydd mot självinkriminering, dvs. vars och ens rätt att inte bli tvungen att medverka till utredningen av sin egen skuld (bl.a. Salduz, punkt 54, Pishchalnikov, punkt 69, Begu v. Rumänien, dom 15.3.2011, punkt 139).

10. Rätten till biträde vid förundersökning och samtal med biträdet genast i början av frihetsberövandet är enligt människorättsdomstolens avgöranden en rättighet som i regel tillkommer den misstänkte (Adamkiewicz, punkt 84). Domstolen har dock inte ansett det vara en kränkning av artikel 6 fastän den misstänkte inte har haft tillgång till biträde, om den misstänkte inte i det skedet har gett uttalanden som senare hade haft betydelse för en tillräknande dom (Kocak v. Turkiet, dom 3.5.2007, punkt 38 – 39, Kuralic, punkt 45, Bielaj v. Polen, dom 27.4.2010, punkt 73, Hovanesian v. Bulgarien, dom 21.12.2010, punkt 37, Paskal v. Ukraina, dom 15.9.2011, punkt 78, Trymbach, punkt 64, Marzohl v. Schweiz, beslut 6.3.2012). Undantag från detta är de fall där den nationella lagstiftningen systematiskt har förhindrat tillgången till rättsligt biträde i förundersökningsskedet, vilket har ansetts vara en kränkning av artikel 6 oberoende av om den misstänkte då har gjort uttalanden som skadar honom själv (Dayanan v. Turkiet, dom 13.10.2009, punkt 33). I andra slags situationer har domstolen ansett att det är en kränkning av artikel 6, om en bekännelse eller något annat uttalande av en misstänkt som utan anledning inte har fått råd av ett biträde har använts som bevis om att han är skyldig (bl.a. Salduz, punkt 58, Oleg Kolesnik v. Ukraina, dom 19.11.2009, punkt 37, Adamkiewicz, punkt 90 – 92).

Har A förhindrats att anlita biträde?

11. A har i Högsta domstolen i första hand ansett att polisen har förhindrat honom att anlita biträde vid förundersökningen och att hans rättigheter således har kränkts.

12. A har gripits av polisen 11.12.2009 och han har anhållits samma dag. Det första förhöret har hållits 12.12.2009 och i protokollet över det har det gjorts en anteckning enligt viken polisen hade upplyst A om dennes rätt att anlita biträde. A har häktats 15.12.2009 och för honom har då utsetts en försvarare som dock inte har varit närvarande vid de fortsatta förhören.

13. A har i sin inlaga till Högsta domstolen och under den muntliga förhandlingen i Högsta domstolen sagt att han upprepade gånger har meddelat de poliser som skötte förhöret att han vill ha ett biträde vid förhören. Poliserna N och T som hade förhört A har i sin tur som vittnen i Högsta domstolen berättat att A inte under förhören hade meddelat att han önskar ett biträde på plats. Om A hade begärt detta skulle detta enligt dem ha antecknats i förundersökningsprotokollet och förhöret skulle ha avbrutits för att skaffa ett biträde. Även undersökningsledaren P har berättat att det är vedertagen praxis att förhöret avbryts när den misstänkte ber att få ett biträde och att ett biträde kallas på plats.

14. Vid det första förhöret som hölls 12.12.2009 har A inte sagt något ofördelaktigt om sig själv och tillräknandet i hovrätten har inte till någon del byggt på denna berättelse vid förundersökningen. Frågan om myndigheten hade bort vidta åtgärder för att utse en försvarare för A före det första förhöret har således inte betydelse i saken.

15. Enligt den utredning som erhållits i målet hade poliserna för att få en försvarare först försökt få kontakt med juris magister VH, som tidigare i ett annat ärende hade varit A:s biträde. När detta inte lyckades, har polisen på dagen för häktningsförhandlingen 15.12.2009 haft kontakt med advokat Z, vilken även hade utsetts till A:s försvarare. Vid häktningsförhandlingen har dock juris kandidat Å uppträtt på Z:s vägnar.

16. Högsta domstolen konstaterar att det inte i efterhand är möjligt att i saken i detalj utreda i vilket skede, hur och med vilka slags uttryck A på det sätt han hävdar skulle ha begärt att få ett biträde. Det finns till den delen en motsättning mellan A:s samt N:s och T:s berättelser. Anteckningarna i protokollet gäller den information som har getts A och de visar inte direkt hur han har förhållit sig till behovet av ett biträde. Utifrån bevisningen kan det dock inte anses utrett att A skulle ha framställt en begäran om ett biträde åtminstone väsentligt före den tidpunkt då en försvarare redan hade utsetts för honom, eller att han skulle ha framställt en uttrycklig begäran om att ett biträde ska vara närvarande under förhöret.

17. A:s påstående att polismyndigheterna hade förhindrat honom att använda sig av sin rätt till biträde har således inte bevisats i målet. Det måste därför avgöras om man kan anse att A på ett giltigt sätt har avstått från sin rätt till ett biträde.

Villkoren för att avstående från biträde ska vara giltigt

18. Om den som är misstänkt för ett brott är på fri fot, har han möjlighet att ta kontakt med sitt biträde på det sätt han själv önskar. Om den misstänkte har gripits, anhållits eller häktats, kan frihetsberövandet begränsa hans möjligheter att förbereda sitt försvar och att hålla kontakt med sitt biträde. I förarbetena till 2 kap. 1 § lagen om rättegång i brottmål konstateras i själva verket att den som förlorat sin frihet alltid ska ha rätt till en försvarare, emedan en person som har förlorat sin frihet annars har små möjligheter att ordna sitt försvar. T.ex. uppgiften att skaffa fram bevismaterial kan vara övermäktigt svår för honom. I de fall där den som misstänks för brott blir föremål för sådana tvångsmedel som begränsar hans möjligheter att vidta åtgärder som behövs för den kommande rättegången är det särskilt viktigt att det finns möjlighet att få en försvarare redan vid förundersökningen (RP 132/1997 rd s. 55).

19. Den gällande förundersökningslagen innehåller inte någon närmare reglering av det sätt på vilket den misstänkte kan avstå från sin rätt till biträde och om det i det avseendet är tillräckligt att den misstänkte endast underrättas om sin rätt till biträde. Förundersökningslagen innehåller inte några bestämmelser om att förhöraren ska underrätta den misstänkte om hans rätt att tiga eller om något annat väsentligt i fråga om innehållet i skyddet mot självinkriminering.

20. Europeiska människorättsdomstolen har i sin praxis ställt särskilda krav för att ett avstående från rätten till biträde ska anses giltigt. Avståendet ska vara entydigt och det måste finnas minimigarantier för att innebörden av avståendet förstås. Ett avstående kan dock även ske konkludent förutsatt att den tilltalade skäligen har kunnat förutse betydelsen av ett sådant beteende (Panovits v. Cypern, dom 11.12.2008, punkt 68, Pishchalnikov, punkt 77 – 78).

21. Människorättsdomstolen har ansett att kravet på entydighet i fråga om beslutet att avstå från biträde innebär att den misstänkte har underrättats om sin rätt till biträde och om sin rätt att tiga och att inte vara tvungen att medverka till utredningen av sin egen skuld (Brusco v. Frankrike 14.10.2010, punkt 45 och 54 – 55, Stojkovic, punkt 54). Den misstänkte måste ha möjlighet att verkligen förstå sina rättigheter, vilket kan kräva att detta särskilt kontrolleras bl.a. när det gäller unga och t.ex. personer som på grund av sjukdom eller någon motsvarande orsak har en svag ställning (Panovits, punkt 74, Borotyuk v. Ukraina, dom 16.12.2010, punkt 82). Med minimigarantier för att innebörden av avståendet förstås avses att den misstänkte tillräckligt noga måste vara på det klara med innehållet i brottsmisstanken mot honom så att han är medveten om vilken brottsmisstanke det gäller när han avstår från att använda biträde och kan bedöma de rättsliga följderna av att han avstår (Leonid Lazarenko, punkt 56, Borotyuk, punkt 82).

Försvararens skyldighet att vidta åtgärder

22. Enligt 2 kap. 6 § lagen om rättegång i brottmål är försvararen skyldig att med omsorg och enligt god advokatsed tillvarata huvudmannens rätt och fördel. Enligt 7 § i samma kapitel ska försvararen så snart som möjligt överlägga med huvudmannen och inleda arbetet med hans biträdande samt vidta de åtgärder som behövs för att dennes rätt ska kunna tillvaratas.

23. I princip är det en sak mellan den misstänkte och hans biträdande jurist hur de ordnar den misstänktes försvar och när de anser att biträdet behöver vara närvarande vid förhör. Också människorättsdomstolen har i talrika avgöranden konstaterat att det redan av advokatkårens oberoende följer att staten endast i undantagsfall är skyldig att ingripa i biträdets verksamhet eller försummelser. En sådan situation är för handen, om försummelsen är uppenbar eller om myndigheterna på ett tillräckligt tydligt sätt och i ett tidigt skede har gjorts medvetna om den (Imbrioscia, punkt 41, Panasenko v. Portugal, dom 22.7.2008, punkt 48, Gabrielyan v. Armeninen, dom 10.4.2012, punkt 65 – 67).

Bedömning av om den misstänkte har avstått från biträde i föreliggande fall

24. Förhören 16.12.2009 och 21.12.2009 har varit fortsatta förhör efter det första förhöret 12.12.2009 och i förhörsprotokollen över dem har därför inte gjorts motsvarande anteckningar om vilka meddelanden som getts den förhörde som i det första förhörsprotokollet. Enligt de poliser som har hörts i Högsta domstolen berättar man dock i början av varje förhör på nytt om den misstänktes rätt till biträde.

25. I förundersökningsdokumenten har inte antecknats några viljeyttringar av A, varken när det gäller krav att få ett biträde eller om att han skulle ha avstått från biträde. Av förundersökningsprotokollet framgår endast polisens anteckningar i samband med det första förhöret 12.12.2009 om att A har underrättats om hans rätt till biträde. Den enda utredningen om att A har avstått från biträde är det som de hörda polismännen har berättat om att för den händelse A hade krävt att få ett biträde, så hade förhören avbrutits med en anteckning om detta. Ett sådant förfarande är dock inte enligt människorättsdomstolens praxis en tillräcklig utredning om att man kunde anse att den misstänkte på ett giltigt sätt har avstått från rätten till biträde (Pishchalnikov, punkt 79).

26. Den försvarare som har utsetts för A, advokat Z, har inte alls träffat sin huvudman innan han 29.12.2009 befriades från uppdraget och en ny försvarare utsågs för A. Z har i Högsta domstolen berättat att han två gånger tog kontakt med polisen för att försöka få till stånd ett möte med A. Utifrån den bevisning som tagits emot i den muntliga förhandlingen i Högsta domstolen har det i saken förblivit oklart varför man inte hade lyckats ordna ett möte. Försvararens verksamhet borde uppenbarligen ha varit effektivare, men inte heller polisen har på förhand underrättat A:s försvarare om tidpunkterna för förhören.

27. Enligt vad de poliser som hörts i den muntliga förhandlingen i Högsta domstolen har berättat hör det inte till polisens rutiner att underrätta den brottsmisstänkte om att han har rätt att tiga och att inte behöva medverka till utredningen av sin skuld. Myndigheterna har således inte gett A information som är betydelsefull för möjligheterna att försvara sig.

28. I Högsta domstolen har A själv meddelat att han har varit medveten om sin rätt att tiga. Trots det har det förblivit osäkert i vilken mån han faktiskt har varit klar över sin rättsliga ställning i det avseendet. Enligt vad biträdet Å hade berättat hade han vid ett kort möte troligen underrättat A om hans rätt att tiga och om skyddet mot självinkriminering. Utifrån Å:s berättelse är det dock troligt att A i sitt dåvarande sinnestillstånd inte hade förstått saken.

29. De aktuella förhör som hölls 16.12.2009 och 21.2.2009 har gällt grovt narkotikabrott. Enligt vad de poliser som hörts som vittnen har berättat hade man före förhören redogjort för A för de händelser som förhöret gällde. I det sammanhanget hade också personskadorna kommit fram. Dessutom har det i beskrivningen av brottsmisstanken i häktningsyrkandet 15.12.2009 nämnts att en person hade dött av en överdos heroin och att det varit nödvändigt att föra två personer till sjukhusvård. A hade först 29.1.2010 hörts uttryckligen om grovt dödsvållande och grovt vållande av personskada och då hade den andra försvarare som senare utsetts för A varit närvarande.

30. Vid tiden för händelsen har det inte funnits några närmare bestämmelser eller anvisningar om hur man vid förundersökning ska redogöra för den misstänkte om rätten till biträde och hur man ska anteckna om den misstänkte avstår från denna rätt. På det sätt som nämns ovan i punkt 24 och 25 är den enda utredning om att A skulle ha avstått från sin rätt till biträde, den anteckning i det första förhörsprotokollet, enligt vilken polisen har informerat om denna rätt samt de motstridiga berättelserna av A och av de poliser som har förhört A. Det är också oklart om A 16.12.2009 och 21.12.2009 har känt till att han är misstänkt även för grovt dödsvållande och grovt vållande av personskada eller om han åtminstone har förstått innebörden av en sådan misstanke. I målet måste man beakta att samtalen mellan polisen och A har förts på engelska och att alla dokument som visats för A har skrivits på finska, som han inte alls behärskade.

31. Människorättsdomstolen har på det sätt som beskrivs i punkt 20 – 21 ställt anmärkningsvärt stränga krav på att det måste vara entydigt att den misstänkte har avstått från kravet på biträde och på minimigarantierna i samband med detta. Den utredning som i saken har erhållits om de omständigheter under vilka A påstås ha avstått från sin rätt till biträde är bristfällig. Det är osäkert på vilket sätt A har förstått betydelsen av att han samtyckt till förhören och sina möjligheter att handla på ett annat sätt. Denna osäkerhet kan inte tolkas till nackdel för A. Den erhållna utredningen visar också att kontakten mellan A och hans biträde har varit uppenbart otillräcklig för att garantera att A under korrekta förhållanden och med tillräckligt biträde hade kunnat bedöma hur försvaret ska ordnas och behovet av att ett biträde deltar i förhören. Polismyndigheterna har varit medvetna om att A inte en enda gång före förhören har träffat den försvarare som utsetts för honom.

32. Högsta domstolen anser att förordnandet av en försvarare för A eller det att A utan att en försvarare varit närvarande har fortsatt att svara på frågorna under förhöret inte under de beskrivna förhållandena har befriat myndigheterna från deras ansvar att garantera ett försvar för den brottsmisstänkte. Som det även framgår av människorättsdomstolens praxis måste åtgärderna för att garantera möjligheterna till försvar vara verkliga och effektiva. Enbart det att ett biträde utses räcker nödvändigtvis inte (bl.a. Artico v. Italien, dom 13.5.1980, punkt 33, Gabrielyan, punkt 65). A kan således inte anses ha avstått från rätten att anlita biträde under förhören 16.12.2009 och 21.12.2009 på ett, så som det förutsätts i människorättsdomstolens praxis, entydigt sätt och medveten om hans rättigheter samt enligt minimigarantierna för ett avstående medveten om beträffande vilket slags brottsmisstanke och med vilka rättsverkningar han gör detta.

Anlitande av tolk vid förundersökning

33. A har också åberopat att han hade meddelat förhörspoliserna att han önskade en tolk under förhören. Enligt A hade han och poliserna inte förstått varandra, med den påföljden att protokollen inte motsvarade vad han hade berättat. Utredarna N och T, vilka har hörts som vittnen, har berättat att det inte hade funnits betydande svårigheter att förstå varandra och att A hade samtyckt till att förhören hölls på engelska utan tolk. Utredarna har uppgett att de har avlagt en statlig officiell språkexamen i engelska.

34. Enligt 37 § 3 mom. förundersökningslagen har andra än finsk-, svensk- eller samiskspråkiga som hörs vid förundersökning rätt att få avgiftsfri tolkning, om inte förundersökningsmyndigheten själv ombesörjer tolkning. Av regeringens proposition som ligger till grund för lagrummet (RP 92/2002 rd s. 116) framgår att syftet med bestämmelsen är att uppfylla kravet i artikel 6.3.e i människorättskonventionen. I regeringens proposition konstateras ytterligare att den som hörs inte har rätt att kräva att en utomstående tolk kallas in, utan att myndigheten har rätt att uppfylla sin plikt genom att själv fungera som tolk, om den har tillräckliga språkliga resurser för ändamålet. Enligt 39 § förundersökningslagen ska förhörsprotokollet föras på det språk som den förhörde har använt. Enligt den nämnda regeringspropositionen avses med detta det språk som en förhörde har använt under förhöret.

35. Enligt artikel 6.3.e i Europeiska människorättskonventionen har den som anklagats för brott rätt att utan kostnad erhålla bistånd av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen. Enligt människorättsdomstolens praxis kan också rätten till tolkning redan under förundersökningsstadiet ha betydelse för möjligheten till rättvis rättegång (t.ex. Hermi v. Italien, stora kammarens dom 18.10.2006, punkt 69). Avgörande för behovet av tolkning är den misstänktes faktiska språkkunskap och förutsättningar att förstå vad det är fråga om i saken samt att kunna ge sin egen uppfattning om händelserna (Hermi, punkt 70).

36. A:s och förhörspolisernas berättelser är sinsemellan motstridiga när det gäller frågan om hur A har förhållit sig till att förhören hålls utan tolk och om det har funnits behov av tolk. Förundersökningsförhören har hållits på engelska, vilket varken är den misstänktes eller förhörarnas modersmål. Enligt utredningen och iakttagelserna i saken har A, som kommer från Nigeria och vars modersmål är ibo, förmåga att tala engelska och förstå talad engelska, som används allmänt i Nigeria (pidgin-engelska). Förhörspoliserna har som vittnen berättat att de inte bara hade avlagt det ovan nämnda språkprovet utan att de även var vana att använda engelska i liknande arbetsuppgifter.

37. Det är möjligt att förståelsen har försvårats av att parterna har använt engelska med olika brytning. Med beaktande av A:s och förhörarnas faktiska språkkunskap finns det inte orsak att anse att A:s rättigheter i sig har kränkts av att A förhördes på engelska. Däremot är det inte förenligt med förundersökningslagen att förhörsprotokollet har skrivits på finska när förhören i själva verket har hållits på engelska. A har inte haft möjligheter att själv kontrollera protokollets innehåll innan han undertecknade det.

III Möjligheterna att åberopa förundersökningsberättelsen

Allmänna regler och principer för hur en förundersökningsberättelse kan åberopas

38. Enligt 17 kap. 32 § 2 mom. rättegångsbalken får en utsaga som ett vittne tidigare avgivit inför rätta eller allmänna åklagaren eller polismyndigheten uppläsas vid vittnesförhör endast då vittnet i sin vittnesutsaga avviker från vad han tidigare berättat eller då vittnet vid förhöret förklarar att han inte kan eller vill yttra sig i saken. Enligt 6 kap. 7 § 2 mom. lagen om rättegång i brottmål ska, när parterna förhörs i bevissyfte, i tillämpliga delar iakttas vad som i den ovan beskrivna bestämmelsen stadgas om vittnesförhör. Enligt 17 kap 2 § rättegångsbalken ska domstolen fritt pröva vad som ska anses vara sant i målet.

39. Varken i 17 kap. 32 § rättegångsbalken eller i 6 kap. 7 § lagen om rättegång i brottmål finns några bestämmelser om man i något fall kan förhindra åberopande av en förundersökningsberättelse. Högsta domstolen har i sitt avgörande (HD 2011:91) konstaterat att gällande lagstiftning inte innehåller allmänna bestämmelser om förbud mot användning av bevis (s.k. bevisförbud). Enbart den omständigheten att ett bevis eller innehållet i ett bevis har skaffats på ett lagstridigt sätt eller annars genom ett oriktigt förfarande betyder inte ännu nödvändigtvis att ett sådant bevis inte skulle få användas i en rättegång. Om det har förelegat en allvarlig rättskränkning när den uppgift som beviset innehåller skaffades, kan det i det enskilda fallet bli aktuellt att förbjuda att beviset används. Då måste man bedöma å ena sidan hur allvarlig rättskränkningen har varit och å andra sidan intresset av att brottet utreds (punkt 8 och 9). Också ifall man godkänner att ett bevis används, måste domstolen enligt principen om fri värdering bedöma om det lagstridiga eller annars oriktiga förfarandet har påverkat bevisningens tillförlitlighet (punkt 17). Redan länge har det också annars ansetts klart att t.ex. ett uttalande som skaffats genom tortyr inte kan användas som bevis vid domstol, fastän det inte finns någon uttrycklig lagbestämmelse om detta bevisförbud (se t.ex. RP 36/1989, s. 4).

40. Utgångspunkten i människorättsdomstolens rättspraxis är att frågorna om bevisning och tillåtliga bevis bestäms enligt den nationella rätten (bl.a. Al-Khawaja v. Förenade kungariket, stora kammarens dom 15.11.2011, punkt 118). Inte ens användning av lagstridigt anskaffat bevismaterial strider i sig mot artikel 6 i människorättskonventionen, om förfarandet i sin helhet fyller kraven på rättvis rättegång (bl.a. Allan v. Förenade kungariket, dom 5.11.2002, punkt 42 – 43 och Gäfgen v. Tyskland, stora kammarens dom 1.6.2010, punkt 163 – 165. När man bedömer om en rättegång som helhet har varit rättvis, har bl.a. kvaliteten på de bevis som ligger till grund för en straffdom betydelse och i synnerhet är det betydelsefullt om omständigheterna kring anskaffningen av bevisen äventyrar deras tillförlitlighet (Lutsenko v. Ukraina, dom 18.12.2008, punkt 48). En kränkning av den misstänktes skydd mot självinkriminering i samband med införskaffandet av bevis kan vara en omständighet som försvagar bevisvärdet (Lutsenko, punkt 49).

41. Den misstänktes rätt att tiga och skyddet mot självinkriminering hör till internationellt erkända principer som enligt människorättsdomstolen hör till kärnan i en rättvis rättegång. Syftet med skyddet mot självinkriminering är för det första att säkerställa den misstänktes rätt att välja mellan att tiga eller att uttala sig i polisförhör (Allan, punkt 50). Syftet med skyddet mot självinkriminering är också att skydda den misstänkte mot osakligt tvång från myndigheternas sida (Saunders v. Förenade kungariket, dom 17.12.1996, punkt 68, Gäfgen, punkt 168). Om en brottmålsdom bygger på bevisning som har skaffats i strid med den misstänktes skydd mot självinkriminering, kan denna omständighet innebära en kränkning av artikel 6 (Allan, punkt 50 – 52 och Zaichenko v. Ryssland, dom 18.2.2010, punkt 57 – 60).

42. Människorättsdomstolen har i sin rättspraxis ansett att om den misstänktes rätt till biträde vid förundersökning inte har tillgodosetts, har det i princip inträffat en irreparabel skada för den tilltalades rättigheter, om man i domen till stöd för den tilltalades skuld bygger på hans utsagor under förundersökningen (bl.a. Salduz, punkt 55, Panovits, punkt 86, Pishchalnikov, punkt 70, Leonid Lazarenko, punkt 49). Den misstänktes möjlighet att vid domstolsbehandlingen försvara sig med hjälp av ett biträde och att bestrida sina utsagor under förundersökningen avhjälper inte denna skada, om utsagan ändå används till stöd för tillräknande (Salduz, punkt 58 och 62, Panovits, punkt 75, Zaichenko, punkt 58, Leonid Lazarenko, punkt 57). Människorättsdomstolen har således bedömt kränkningen på grund av avsaknad av biträde på samma sätt som andra kränkningar av skyddet mot självinkriminering.

43. Att rättskränkningen i fråga om skyddet mot självinkriminering är irreparabel på ovan nämnt sätt, innebär att rättegången i allmänhet kan vara rättvis endast om man vid bedömningen av skulden inte stödjer sig på sådana uttalanden av den misstänkte som belastas av en sådan rättskränkning. Om domen har byggt på uttalanden av den misstänkte som är förknippade med en kränkning av den misstänktes rätt till biträde, är enligt människorättsdomstolen det mest korrekta sättet att reparera kränkningen att åtalet i rättegången på begäran av den som överklagat bedöms på nytt och att man i rättegången förfar i enlighet med kraven i artikel 6 (bl.a. Sejdovic v. Italien, stora kammarens dom 1.3.2006, punkt 126 – 127, Salduz, punkt 72, Panovits, punkt 103, Pishchalnikov, punkt 99, Zaichenko, punkt 65, Leonid Lazarenko, punkt 65).

Möjligheten att använda A:s förundersökningsberättelser som bevis

44. A har ansett att man inte i målet som bevis får använda hans berättelser under förundersökningen, vilka åklagaren har åberopat som bevisning och som hovrätten i sin motivering har använt som utredning om A:s skuld. Enligt A måste man åtminstone anse att förundersökningsberättelserna endast har ett ringa värde som bevisning.

45. Syftet med att en brottsmisstänkt som förlorat sin frihet ska ha rätt till biträde genast under förundersökningen är, som det konstaterades ovan, att säkerställa den misstänktes skydd mot självinkriminering och övriga möjligheter att försvara sig. Biträdets uppgift är bl.a. att se till att den tilltalade inte mot sin vilja måste medverka till utredningen av sin egen skuld. Möjligheten att tidigt få ett biträde hör således till de viktigaste processuella rättsskyddsgarantierna för den som är misstänkt för ett brott.

46. Ifall en förundersökningsberättelse har kommit till genom en kränkning av den misstänktes rätt till biträde, hänför sig frågan om berättelsen kan användas vid rättegång således inte primärt till bedömningen av den misstänktes eller hans uttalandens trovärdighet, utan till den misstänktes rättigheter att försvara sig. Om den misstänktes skydd mot självinkriminering har kränkts i sådana situationer, kan den misstänktes ställning inte rättas till genom en tillämpning av den fria bevisvärdering som beskrivs i punkt 39, enligt vilken det kan tillåtas att också ett bevis som skaffats genom kränkning av en parts rättigheter läggs fram, fastän bevisvärdet sätts ned enligt förhållandena i fallet. En kränkning av den misstänktes rättigheter kan härvid undvikas endast om de uttalanden som stöder hans skuld inte används i rättegången.

47. Av de skäl som nämns ovan anser Högsta domstolen att de uttalanden som A har gjort vid förundersökningen 16.12.2009 och 21.12.2009 inte får användas som bevis till stöd för A:s skuld.

IV Återförvisning eller direkt avgörande i Högsta domstolen

48. A har yrkat att åtalet ska förkastas beträffande punkterna 21, 33 och 34 i hovrättens dom. Hovrätten har beträffande punkterna 21, 33 och 34 motiverat tillräknandet med A:s berättelser under förundersökningen 16.12.2009 och 21.12.2009. Beträffande dessa åtalspunkter har dock även annan personbevisning och skriftliga bevis lagts fram. Därför måste bevisningen i målet omprövas. Yrkandet att de nämnda förundersökningsberättelserna inte ska få användas som bevis har dessutom framförts först i A:s slutplädering vid huvudförhandlingen i hovrätten. Åklagaren och målsägandena har således inte haft möjlighet att överväga om det därför vore skäl att i målet erbjuda domstolen annan bevisning till stöd för åtalet. Omprövningen av bevisningen sker lämpligast i hovrätten.

Slutsats

Högsta domstolen bestämmer att det inte är tillåtet att i målet såsom bevis för A:s skuld beträffande åtalspunkterna 21 (grovt narkotikabrott), 33 (grovt dödsvållande) och 34 (grovt vållande av personskada) använda A:s utsagor vid förundersökningen (8010/R201578/09) 16.12.2009 och 21.12.2009 hos Helsingfors polisinrättnings enhet för narkotikabrott.

Hovrättens dom upphävs till den del den gäller A i fråga om åtalspunkterna 21, 33 och 34 samt det gemensamma straffet. Målet återförvisas till dessa delar till Helsingfors hovrätt, som på eget initiativ ska ta upp det till ny behandling och med beaktande av orsaken till återförvisningen däri lagligen förfara.

Målet har avgjorts av presidenten Pauliine Koskelo samt justitieråden Liisa Mansikkamäki, Ilkka Rautio, Marjut Jokela och Pekka Koponen. Timo Ojala var föredragande.

Faderskap – Fastställande av faderskap
Grundlagen – Grundläggande rättigheter – Grundlagens företräde
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter
Privatlivets skydd

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2010/118
Föredragning: 13.12.2011
Givet: 30.1.2012
Liggare: 158

A som var född innan lagen om faderskap trädde i kraft, hade fått veta namnet på sin far först efter att den i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap stadgade fem år långa fristen för talan utgått. Då faderskapet inte erkändes, väckte A talan om fastställande av faderskap. Högsta domstolen fann att tillämpningen av bestämmelsen om fristen för väckande av talan i detta fall stred mot den i 10 § grundlagen och i artikel 8 Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter stadgade rätten till skydd för privatliv. Bestämmelsen om fristen för väckande av talan lämnades med stöd av 106 § grundlagen utan tillämpning och faderskapet fastställdes. (Omröstn.)

L angående införande av lagen om faderskap 7 § 2 mom
GrundL 10 §
GrundL 106 §
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 8 art

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Talan vid Esbo tingsrätt

A, som var född 24.5.1961, yrkade genom talan som blev anhängig 3.4.2008 att tingsrätten skulle fastställa att B var hans far. A motiverade sitt yrkande med att B hade sällskapat med A:s mor vid den tidpunkt A hade avlats. A:s mor och B hade också ingått ett underhållsavtal och B hade betalat underhåll till A:s mor. A:s mor hade aldrig berättat vad A:s biologiska far hette. A hade först i april 2007 fått veta namnet på sin far. A hade genast efter att han fått veta namnet börjat utreda saken och tagit kontakt med B, som hade föreslagit ett DNA-test. Folkhälsoinstitutets undersökning i faderskapsärendet visade att B uppenbarligen var A:s far. A ansåg att bestämmelsen i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap, där det föreskrivs en tidsfrist på fem år för att väcka talan, inte hindrade att talan väcktes. Om bestämmelsen tillämpades i detta fall, skulle det strida mot Europeiska människorättskonventionen och mot grundlagen.

Bemötande

B yrkade att talan skulle avvisas eller förkastas.

Tingsrättens dom 17.12.2008

Tingsrätten konstaterade att enligt 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap skulle talan om fastställande av faderskap anhängiggöras inom fem år från det lagen trätt i kraft, dvs. senast 1.10.1981. Då hade A redan varit fullvuxen. Åren 1961, 1976 och 1978 ingicks underhållsavtal som gällde A, och A hade redan då haft möjlighet att utreda sin bakgrund t.ex. med hjälp av barnatillsyningsmannen eller Åbo stads socialnämnd.

A hade varit 47 år när han väckte talan. Mellan honom och hans biologiska far hade aldrig uppkommit något faktiskt familjeband och inte heller annars något nära förhållande.

Under dessa omständigheter var den femåriga tidsfristen i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap inte oskälig eller diskriminerande och stod inte i sig nödvändigtvis i strid med grundlagen eller Europeiska människorättskonventionen.

Av dessa skäl förkastade tingsrätten talan.

Målet har avgjorts av tingsdomare Kirsti Levo.

Helsingfors hovrätts dom 7.12.2009

A överklagade till hovrätten.

Hovrätten konstaterade att A försökt få vetskap om sin fars identitet av sin mor, av släktingar och av flera myndigheter, utan att dock lyckas. A hade i den avsikten kontaktat en myndighet redan 1980 eller 1981. I målet hade inte framgått att B:s eventuella faderskap hade kunnat utredas med hjälp av myndigheterna på något annat sätt än genom de underhållsavtal som fanns hos barnskyddsmyndigheterna. I målet hade utretts att A inte hade haft kännedom om sin fars identitet eller om existensen av underhållsavtalen förrän hans morbror påsken 2007 hade berättat om saken för hans fru. I målet hade inte heller framgått några omständigheter som hade medfört att han skulle ha haft orsak att anta att hans morbror eller någon annan, utöver hans mor, hade känt till att B var hans far.

Av dessa skäl ansåg hovrätten att A inte före 1.10.1981 hade haft faktisk möjlighet att väcka talan om fastställande av faderskapet.

Hovrätten ansåg att tillämpningen av 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap skulle bedömas med beaktande i synnerhet av rätten till skydd för privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen samt Europeiska människorättsdomstolens avgörande i målet Phinikaridou v. Cypern. Den rättsfråga som människorättsdomstolen hade att avgöra hade till väsentliga delar varit liknande som i det föreliggande målet. Med hänsyn till detta var det motiverat att låta bli att tillämpa den femåriga tidsfristen enligt 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap i detta mål där det inte före 1.10.1981 hade funnits faktisk möjlighet att utreda faderns identitet.

Av dessa skäl upphävde hovrätten tingsrättens dom och fastställde på de grunder som uttalades i domen att B var A:s far.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Monika Kuhlefelt, Elisabeth Bygglin och Åsa Nordlund. Föredragande var Teemu Vanhanen.

Överklagande i högsta domstolen

B beviljades besvärstillstånd. B yrkade att hovrättens dom skulle upphävas och att tingsrättens dom skulle vara utgång i målet.

A bemötte överklagandet.

Behandlingen av målet i högsta domstolen

På förordnande av Högsta domstolens president har målet avgjorts i plenum.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

I Bakgrunden och frågeställningen i målet

1. A föddes 24.5.1961 utom äktenskap. B hade ingått underhållsavtal med A:s mor åren 1961, 1976 och 1978, men han hade inte erkänt faderskapet och hade inte i något skede haft kontakt med A. Fastän A redan som barn hade fått veta att han inte var sin styvfars barn, hade ingen trots att han hade bett om det berättat vem som var hans biologiska far. Hemma hade ämnet ansetts vara olämpligt. Efter att ha blivit myndig hade A förgäves försökt få uppgifter om sin far bl.a. från myndighetsregister. Han hade först efter sin styvfars begravning våren 2007 fått höra att B var hans far. Snart efter det hade A tagit kontakt med B. De hade träffats i maj 2007 då B hade gett blodprov för en DNA-undersökning. Enligt Folkhälsoinstitutets utlåtande var B med 99,9 procents sannolikhet A:s far.

2. Eftersom B inte hade erkänt sitt faderskap har A väckt talan om fastställande av faderskapet. A har då varit 46 år och B 72 år. B har yrkat att talan ska förkastas på den grunden att talan har väckts först efter att den tidsfrist på fem år som avses i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap har löpt ut 1.10.1981. B har anfört att han har rätt att lita på det rättstillstånd som hade uppkommit när den lagstadgade tidsfristen löpte ut.

3. Frågan gäller i första hand om faktum att tiden för att väcka talan har löpt ut hindrar att faderskapet fastställs i föreliggande fall, där barnet inte under fatalietiden har fått veta vem hans far är.

II Bestämmelser och rättspraxis som är tillämpliga i målet

Övergångsbestämmelsen om tidsfristen för väckande av talan enligt lagen om faderskap och Högsta domstolens avgöranden angående den

4. Enligt 22 § lagen om faderskap (härefter ”faderskapslagen”) har barnet rätt att föra talan om fastställande av faderskap. I faderskapslagen finns inte någon bestämmelse om att talan om fastställande av faderskap ska väckas inom en bestämd tid. Däremot finns i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap (härefter införelselagen) en bestämmelse som säger att ett barn som har fötts innan faderskapslagen trädde i kraft 1.10.1976 ska anhängiggöra talan om fastställande av faderskap inom fem år från det faderskapslagen trädde i kraft. Talan kan enligt detta lagrum inte heller väckas om mannen har avlidit.

5. När faderskapslagen stiftades var det en allmän målsättning att barn ska bli rättsligt likställda. Av samma skäl ansågs det viktigt att det även för barn som var födda innan lagen trädde i kraft skulle vara möjligt att fastställa vem som var far och att barnen således kunde få likadan ställning som barn födda inom äktenskap. Det förbud mot att väcka talan efter att mannen har dött, vilket togs in i övergångsbestämmelsen i införandelagen, motiverades med skäl som gällde svårigheten att få tillräcklig bevisning. Med tanke på mannens rättsskydd ansågs det motiverat att den tid inom vilken talan skulle väckas beträffande faderskap för ett barn som fötts innan faderskapslagen trädde i kraft begränsades i 7 § (RP 90/1974 rd s. 1–3 och 38, LaUB 5/1975 rd s. 11).

6. Högsta domstolen har meddelat tre prejudikat som har gällt tidsfristerna för väckande av talan om fastställande eller upphävande av faderskap. Högsta domstolen har redan i avgörandet HD 1984 II 95, med åberopande av bestämmelsen om likställdhet mellan medborgarna i den då gällande 5 § regeringsformen, tolkat 42 § 1 mom. faderskapslagen, som gäller upphävande av faderskap, på ett sätt som avviker från ordalydelsen. Högsta domstolen har dessutom i sitt avgörande HD 1993:58 godkänt en talan om fastställande av faderskap, fastän den hade väckts senare än fem år efter att faderskapslagen hade trätt i kraft och mannen redan hade dött. Frågan gällde ett fall där det hade funnits ett rättsligt hinder mot att väcka talan inom tidsfristen. I motiveringen till avgörandet hänvisades å ena sidan till målsättningarna i faderskapslagen att åstadkomma rättslig likställdhet mellan barn oberoende av börd och å andra sidan bestämmelserna i de internationella människorättskonventionerna som talade för en sådan tolkning.

7. I avgörandet HD 2003:107 har en faderskapstalan förkastats såsom för sent väckt i en situation då orsaken till att talan inte hade väckts inte hade berott på ett rättsligt hinder utan snarare på en missuppfattning om den juridiska innebörden av ett underhållsavtal. Högsta domstolen konstaterade bl.a. att det inte mellan käranden och den som i talan uppgetts vara far i något skede hade uppkommit ett faktiskt familjeband eller på något annat sätt ett förhållande som kunde betecknas som nära. Barnet hade varit 32 år när talan väcktes och den som antogs vara far hade avlidit, vilket med beaktande av omständigheterna i sin helhet innebar att ett fastställande av faderskapet hade haft betydelse närmast i fråga om arvsrätten. I motiveringen till avgörandet konstaterades dessutom att den rättsliga ställningen för barn som har fötts innan faderskapslagen trädde i kraft redan länge hade bestämts utifrån bestämmelsen om tidsfristen för väckande av talan och att rättsläget kunde anses hävdvunnet. Tidsfristen hade särskilt med beaktande av den tid som gått efter att faderskapslagen trätt i kraft en allt större betydelse för rättssäkerheten. Högsta domstolen har ansett att de internationella fördrag som binder Finland, så som Europeiska människorättskonventionen, inte ens i belysning av tillämpningspraxis har stött en sådan uppfattning att en tillämpning enligt ordalydelsen av 7 § 2 mom. lagen angående införande av faderskapslagen i detta fall skulle strida mot bestämmelserna i dessa fördrag. Högsta domstolen har ansett att käranden, som var född innan faderskapslagen trädde i kraft, inte utan godtagbara skäl särbehandlades enligt lagrummet på grund av födelsetidpunkten och åldern jämfört med barn som fötts utom äktenskap efter att faderskapslagen hade trätt i kraft och att en tillämpning av tidsfristen således inte stred mot diskrimineringsförbudet i 6 § 2 mom. grundlagen.

Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis i faderskapsmål

8. Enligt artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen har envar rätt att åtnjuta respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Enligt stycke 2 i artikeln får myndigheterna inte störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag av vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggandet av oordning och brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller skyddandet av andra personers fri- och rättigheter.

9. Europeiska människorättsdomstolen har redan i rätt tidiga avgöranden ansett att lagbestämmelser som särbehandlar barn födda utom äktenskap kan göra det svårt att utveckla normala familjeförhållanden och att sådana lagbestämmelser därför strider mot skyddet för familjelivet enligt människorättskonventionens art. 8 och även samtidigt strider mot diskrimineringsförbudet enligt art. 14. T.ex. i avgörandena Marckx v. Belgien 13.6.1979 och Vermeire v. Belgien 29.11.1991 angående arvsrätt har domstolen ansett att lagstiftning, enligt vilken ett barn som fötts utom äktenskap inte på något sätt kunde få likadan arvsrättslig ställning som barn födda inom äktenskap, stred mot dessa artiklar. Å andra sidan har människorättsdomstolen i avgörandet Haas v. Nederländerna 13.1.2004, punkt 43 ansett att man inte i belysning av fakta i målet – med avvikelse från fallet Marckx – av artikel 8 i människorättskonventionen kunde härleda en rätt att kräva att en arvsrättslig ställning skulle fastställas i syfte att få ett arv. Faderskapsmål och barns rätt att få veta vilka deras biologiska föräldrar är har i människorättsdomstolens rättspraxis bedömts framförallt utifrån skyddet för privatlivet enligt art. 8, vilket inte förutsätter att det har utvecklats ett familjeliv mellan barnet och den påstådda fadern (se t.ex. Mikulic v. Kroatien 7.2.2002, punkt 53, och Jäggi v. Schweiz 13.7.2006, punkt 25). Skyddet för privatlivet har ansetts omfatta även det att det rättsliga förhållandet mellan ett barn fött utom äktenskap och barnets biologiska far fastställs i en faderskapsrättegång (Mikuli v. Kroatien, punkt 55).

10. Människorättsdomstolen har under de senaste åren meddelat flera avgöranden i frågan om tidsfristerna för att väcka talan om upphävande eller fastställande av faderskap har lett till kränkning av skyddet för privatlivet (se t.ex. avgörandena Shofman v. Ryssland 24.11.2005 och Mizzi v. Malta 12.1.2006 angående upphävande av faderskap samt Phinikaridou v. Cypern 20.12.2007 angående fastställande av faderskap). I dessa avgöranden har domstolen ansett att lagstadgade tidsfrister för väckande av talan i faderskapsärenden i sig kan vara motiverade med hänsyn till rättssäkerheten och familjeförhållandenas bestånd. Staterna har inom ramen för sin prövningsrätt haft rätt att välja metoderna för att uppfylla sin positiva skyldighet att främja skyddet för privatlivet även när det är fråga om relationerna mellan enskilda människor. Samhällets allmänna liksom den förmodade faderns och dennes familjs intressen skulle vägas i förhållande till skyddet såsom mänsklig rättighet att få veta sanningen om betydelsefulla omständigheter angående den egna identiteten. Betydelse har också ansetts kunna tillmätas andra omständigheter, så som frågan om omständigheterna för att driva en faderskapstalan har varit för handen innan tidsfristen löpte ut eller först därefter (se Shofman, punkt 40 och Mizzi, punkterna 109–111) och om det fanns alternativa rättsmedel för att återställa tidsfristen eller undantag från den för den händelse någon har fått kännedom om biologiska fakta först efter att tiden för väckande av talan har löpt ut (Shofman, punkt 43).

11. Phinikaridou-avgörandet gällde en ikraftträdandebestämmelse i Cyperns barnlag, enligt vilken barnets talan om fastställande av faderskap måste väckas inom tre år från det lagen trätt i kraft, om barnet före det har blivit myndig. Människorättsdomstolen har konstaterat att det är svårt att acceptera en oflexibel tidsfrist för väckande av talan vilken inte beaktar att barnet inte kände till omständigheter kring faderns identitet och där det inte finns någon möjlighet till undantag från tidsfristen (punkt 62). Enligt avgörandet hade barnet genom en strikt reglering fråntagits möjligheten att påvisa faderskapet, fastän barnet inte hade haft några som helst realistiska möjligheter att väcka talan tidigare. Enligt människorättsdomstolen måste man i allmänhet skilja mellan de fall där barnet inte har haft möjlighet att få veta fakta och de fall där barnet inte av andra skäl än sådana som beror på lagen har inlett rättegång inom föreskriven tid, fastän barnet med säkerhet har känt till eller haft orsak att anta vem fadern är (punkt 63). I fallet i fråga hade det inte visats att det allmänna behovet att dra försorg om rättssäkerheten för familjeförhållandena eller faderns och hans familjs intressen skulle väga tyngre än rätten för den som hade överklagat att få åtminstone en möjlighet att domstolsvägen få faderskapet fastställt. I synnerhet på grund av att tidsfristen var ovillkorlig har människorättsdomstolen ansett att intrånget i skyddet för privatlivet inte trots statens prövningsrätt stod i riktig proportion i förhållande till statens godtagbara intressen och att iakttagandet av tidsfristen hade kränkt skyddet för klagandens privatliv (punkt 64–66.)

12. I juli 2010 har människorättsdomstolen meddelat två avgöranden angående Finland, vilka gällde tidsfristen för väckande av fastställelsetalan enligt 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap (Backlund v. Finland 6.7.2010 och Grönmark v. Finland 6.7.2010, vilket gällde avgörandet HD 2003:107). I domsmotiveringen har hänvisats bl.a. till de avgöranden som nämns ovan i punkterna 10 och 11 samt de synpunkter som anförs i dem när man söker en rättvis balans mellan konkurrerande intressen (Backlund, punkt 45 och 46 och Grönmark, punkt 47 och 48). Människorättsdomstolen har konstaterat att tidsfristen enligt införandelagen var oflexibel och att den hade tillämpats snävt. Tidsfristen löpte undantagslöst oberoende av barnets ålder, rättshandlingsförmåga eller möjlighet att lägga fram tillförlitlig bevisning. Det fanns inte några andra rättsmedel att få faderskapet fastställt än möjligheten att väcka talan (Backlund, punkt 52–55 och Grönmark, punkt 54–57). I båda fallen hade övertygande bevisning fåtts först genom DNA-undersökningar som gjordes medan rättegången pågick. Det hade inte visats att det allmänna rättssäkerhetsintresset eller faderns eller dennes familjs privata intressen hade varit så vägande att klaganden borde förvägras möjlighet att väcka talan (Grönmark punkt 58). Människorättsdomstolens slutsats i båda fallen har varit att förvägrandet av möjligheten att väcka talan inte har stått i riktigt förhållande till de i sig godtagbara syftena med tidsfristen och att man i synnerhet på grund av tidsfristens absoluta natur inte hade uppnått balans mellan de olika intressena. Skyddet för privatlivet enligt artikel 8 i människorättskonventionen hade kränkts.

Människorättskonventionens utsträckning i tiden

13. Det allmänna retroaktivitetsförbud som gäller internationella konventioner tillämpas på Europeiska människorättskonventionen. I människorättsdomstolens avgöranden (Blecic v. Slovakien 8.3.2006, punkt 70–91) har utgångspunkten varit att domstolens behörighet i tiden bestäms enligt de fakta eller åtgärder som ligger bakom det påstådda ingreppet i den mänskliga rättigheten. Enligt människorättsdomstolen tas ett ärende således inte upp till prövning, om den händelse som påstås ha kränkt en mänsklig rättighet har inträffat eller ett förhållande har upphört innan människorättskonventionen har trätt i kraft i staten i fråga. Om den påstådda kränkningen i sig har inträffat innan konventionen har trätt i kraft, blir människorättskonventionen inte tillämplig på kränkningen enbart genom att någon senare, medan konventionen är i kraft, tyr sig till nationella rättsmedel.

14. Högsta domstolen konstaterar att det med tanke på människorättskonventionens tillämpning i tiden är väsentligt att bedöma vilket slags människorättskränkning det är fråga om och när den har inträffat. I synnerhet när det gäller praxis angående tillämpningen av artikel 8 har staten en positiv skyldighet att agera för att säkerställa de rättigheter som avses i artikeln. Staten kan därför bli ansvarig direkt på grund av sin privaträttsliga lagstiftning, om lagstiftningen har ansetts möjliggöra människorättskränkningar, liksom även på grund av att det inte finns lagstiftning som erbjuder tillräckligt skydd (bl.a. Marckx v. Belgien, punkt 27). Även domstolarnas tolkningar som går emot mänskliga rättigheter kan orsaka en människorättskränkning.

15. Europeiska människorättsdomstolen ska på eget initiativ pröva sin behörighet i tiden och således även utan att en part gör en invändning (Blecic v. Slovakien, punkterna 63–69). De fall avseende Finland som nämns ovan i punkt 12, vilka har gällt domstolsavgöranden som meddelats 2003 och 2005, har prövats av människorättsdomstolen, fastän tiden för talan enligt 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap, och således ett före 1.10.1976 fött utomäktenskapligt barns faktiska rätt att få faderskapet fastställt vid domstol, hade löpt ut innan människorättskonventionen blev tillämplig i Finland. I dessa avgöranden har människorättsdomstolen inte uttryckligen behandlat frågan om människorättskonventionens utsträckning i tiden. Inte heller i andra avgöranden om påstådda brott mot artikel 8 i människorättskonventionen har domstolen uttryckligen lyft fram frågan om hinder i lagstiftningen mot att väcka talan om fastställande eller upphävande av biologiskt släktskap har uppkommit före eller efter konventionens ikraftträdande.

Grundlagens bestämmelser om förverkligande av grundläggande och mänskliga rättigheter

16. Enligt 10 § 1 mom. grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Enligt 22 § grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses.

17. Grundlagen har trätt i kraft 1.3.2000, men bestämmelserna om de grundläggande rättigheterna har fått sitt innehåll i samband med grundrättighetsreformen 1995. Grundlagsutskottet konstaterade då vid behandlingen av de allmänna villkoren för begränsning av de grundläggande rättigheterna, att inskränkningarna av de grundläggande rättigheterna inte fick stå i strid med Finlands internationella förpliktelser vad gäller de mänskliga rättigheterna och att det därför var viktigare än någonsin att tolkningen av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna harmoniseras (GrUB 25/1994 rd s. 5). Grundlagsutskottet har i samband med behandlingen av regeringens proposition om ikraftträdande av människorättskonventionen betonat att man i tolkningssituationer bland olika tänkbara alternativ bör omfatta en tolkning som främjar de mänskliga rättigheterna, dvs. ett alternativ som definierat på detta sätt gagnar de mänskliga rättigheterna (GrUU 2/1990 rd s. 3). Grundlagsutskottet har då också konstaterat att människorättskonventionen nationellt har samma ställning som lagarna i allmänhet. I eventuella tolkningssituationer har de allmänna tolkningsreglerna betydelse, så som företräde för senare lag framom tidigare och för speciallag framom allmän lag. Å andra sidan är Finland oberoende av sin nationella lagstiftning bunden av de förpliktelser som följer av konventionen.

18. Enligt 106 § grundlagen ska domstolen ge företräde för en grundlagsbestämmelse, om en tillämpning av lagen i det fall som behandlas uppenbart skulle strida mot grundlagen. Ett villkor för att 106 § ska kunna tillämpas är att konflikten mellan lagbestämmelsen och grundlagen är klar och ostridig och därför lätt kan iakttas och att den inte exempelvis som rättslig fråga lämnar rum för tolkning (RP 1/1998 rd s. 164 och GrUB 10/1998 rd s. 30). Enligt grundlagens förarbeten blir bestämmelsen i fråga tillämplig först om det inte genom en grundlagsenlig eller grundlagsvänlig tolkning är möjlighet att undanröja konflikten mellan lagen och grundlagen.

III Högsta domstolens ställningstaganden

Förverkligande av de mänskliga och grundläggande rättigheterna i samband med faderskapsutredning

19. Faderskapslagen av år 1975, som avskaffade den dittills skarpa juridiska skillnaden mellan barn födda inom och utom äktenskap, var vid tiden då den stiftades ett betydelsefullt framsteg för jämställdheten för barn. Lagens retroaktiva effekter ansågs i tiden vara mycket omfattande. Människorättskonventionen har trätt i kraft i Finland år 1990. Grundlagens bestämmelser om grundrättigheterna härstammar i huvudsak från år 1995. Värdet och betydelsen av de grundläggande och mänskliga rättigheterna har med tiden vuxit och fått ett mycket stort innehåll. Även uppfattningarna om vikten att få veta sitt biologiska ursprung och att fastställa släktförhållanden har väsentligen förändrats sedan faderskapslagen stiftades.

20. I Finland är människorättskonventionen i kraft på samma nivå som en riksdagslag. Innehållet i de rättigheter som människorättskonventionen tryggar bestäms i hög grad genom människorättsdomstolens rättspraxis. Denna praxis preciseras och utvecklas fortlöpande att svara mot tidens värderingar och förhållanden. Människorättsdomstolens tolkningar anses utvisa människorättskonventionens rätta innehåll. Av dessa utgångspunkter följer att den nationella domstolen när den tillämpar lagarna måste beakta människorättsdomstolens fasta praxis.

21. De internationella förpliktelserna angående mänskliga rättigheter påverkar också tolkningen av de grundrättighetsbestämmelser som har skrivits in i grundlagen. Utgångspunkten är att de nationella grundrättigheterna tryggar individens rättigheter i minst lika hög grad som de mänskliga rättigheter som bygger på internationella fördrag. Barnets rätt att få det biologiska föräldraskapet konstaterat och fastställt, vilken hör till skyddet för privatlivet, tryggas således både i artikel 8 i människorättskonventionen och i 10 § 1 mom. grundlagen.

22. Införandelagens 7 § 2 mom. är utformat på ett så ovillkorligt och entydigt sätt, att det inte ger rum för en flexibel och grundlagsvänlig tolkning. Det vore i sig förenligt med allmänna lagtolkningsregler att man när lagbestämmelser är sinsemellan motstridiga tillämpar den nyare lagen. Införandelagen har på ovan konstaterat sätt stiftats innan människorättskonventionen trädde i kraft och konventionen är således i detta fall den nyare lagen. Om man emellertid beaktar att människorättskonventionen får sitt innehåll genom tillämpningspraxis som fortlöpande utvecklas, är det inte befogat att avgöra konflikten mellan den nationella lagstiftningen och de principer som följer av människorättskonventionen enbart genom att jämföra tidpunkten för lagarnas ikraftträdande. Högsta domstolen anser att det centrala och entydiga innehållet i införandelagens bestämmelse om tidsfristen inte kan åsidosättas genom normala lagtolkningsmetoder.

23. I målet ska således avgöras om en tillämpning av tidsfristen enligt 7 § 2 mom. införandelagen i det föreliggande fallet leder till en uppenbar konflikt med grundlagen på det sätt som avses i 106 § grundlagen så att domstolen ska ge grundlagsbestämmelsen företräde. Först måste man dock undersöka människorättskonventionens tillämpning i tiden på fallet och vilken effekt det har att tiden för att väcka talan hade löpt ut innan människorättskonventionen trädde i kraft.

Tidpunkten för människorättskränkningen och människorättskonventionens tillämpning i tiden

24. Rätten att få veta vem ens biologiska föräldrar är och att också få ett rättsligt förhållande till dem fastställt hör till de viktigaste och mest bestående grunderna för en människas identitet. Denna rätt hör till skyddet för privatlivet som garanteras i artikel 8 i människorättskonventionen. Även enligt artikel 7 i konventionen om barnets rättigheter har barnet rätt att, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar. De psykiska och sociala behoven att få konstaterat och fastställt vilka föräldrarna är upphör inte med tiden eller när man blir äldre. Om lagstiftningen förhindrar möjligheten att efter en tidsfrist väcka faderskapstalan, kan detta således innebära fortgående kränkning av grundläggande och mänskliga rättigheter.

25. Utifrån det ovan sagda kan betydelse inte tillmätas det faktum att införandelagen har stiftats och tiden för väckande av talan har löpt ut redan innan människorättskonventionen har trätt i kraft i Finland. Staten har en positiv skyldighet enligt människorättskonventionen att se till att dess lagstiftning inte leder till att rättigheterna enligt artikel 8 kränks. Det allmännas skyldighet att se till att de grundläggande och mänskliga rättigheterna tillgodoses konstateras som en allmän princip även i 22 § grundlagen.

26. Högsta domstolen konstaterar att en bedömning av frågan om de grundläggande och mänskliga rättigheterna förverkligas i samband med en utredning av det biologiska ursprunget aktualiseras när domstolen tar ställning till om huruvida det att en lagstadgad tid för väckande av talan har löpt ut förhindrar behandlingen av en faderskapstalan eller ej. En oflexibel lagstiftning och ett domstolsavgörande enligt den kan tänkas orsaka en människorättskränkning. Förbudet mot retroaktiva internationella fördrag medför således inte ett hinder mot att man tillämpar principer enligt rådande praxis i fråga om tolkningen av människorättskonventionen, då domstolen avgör ett ärende som gäller fastställande av faderskap. Denna slutsats motsvarar människorättsdomstolens avgöranden beträffande Finland som beskrivs ovan i punkt 12. Inte heller den tidpunkt då grundlagen trädde i kraft medför att människorelationer, som uppkommit före ikraftträdandet men som fortfarande i dag är av betydelse, utestängs från det grundlagsgaranterade skyddet för privatlivet.

Statens prövningsrätt och Högsta domstolens slutsatser

27. Som det beskrevs ovan i punkterna 11 och 12 kan enligt människorättsdomstolens tolkning en tillämpning av begränsningar av rätten att väcka talan i faderskapsärenden leda till en kränkning av det skydd för privatlivet som avses i artikel 8, om begränsningarna i praktiken förhindrar en utredning av vem som är den biologiska fadern och hindrar ett fastställande av faderskapet. Så har det ansetts kunna vara i situationer där någon utan egen förskyllan inte har haft faktiska möjligheter att utreda vem som är hans eller hennes biologiska far och att få faderskapet fastställt vid domstol inom utsatt tid.

28. Enligt människorättsdomstolens avgöranden ska avvägningen av frågan om huruvida de omständigheter och skäl som talar för att bevilja talerätt är mer vägande än de omständigheter som talar emot ske i varje enskilt fall och så att man eftersträvar en rättvis balans mellan de konkurrerande intressena. Av domstolens avgörande framgår inte direkt någon anvisning om på vilka omständigheter man ska grunda avvägningen mellan den förmodade faderns och hans familjs intressen samt hänsyn till den allmänna rättssäkerheten. Utrymmet för nationell prövningsrätt sådant det framgår av människorättsdomstolens avgöranden fram till nu blir i praktiken smalt. Högsta domstolen konstaterar att den avvägning i enskilda fall som människorättsdomstolen tillämpar innebär att det allmänna syftet med bestämmelserna om tidsfrister för talerätt, dvs. att nå rättssäkerhet och att skydda rådande förhållanden, till största delen inte kan nås.

29. Med DNA-undersökningar kan man numera anmärkningsvärt säkert utreda faderskap och utan att tiden skulle ha någon betydelse för bevisningen vid fastställande av faderskap. Denna orsak till att talerätten enligt 7 § 2 mom. i införandelagen infördes har således förlorat sin betydelse. Att känna till sitt biologiska ursprung och att få det rättsligt fastställt och offentliggjort är enligt vad man vet i dag viktiga element för individens identitet och hör således till kärnområdet för det skydd för privatlivet som garanteras i 10 § grundlagen och artikel 8 i människorättskonventionen. Att tiden går innebär inte heller att barnets behov att få veta vilka föräldrarna är och att få känna dem båda samt att få faderskapet fastställt skulle försvinna, utan det kan t.o.m. växa. Den allmänna rättssäkerheten eller ett rättsläge som har varat länge men som inte har berott på barnets egna medvetna och frivilliga val kan inte i sig vara tillräcklig grund för att barnet inte borde kunna driva faderskapstalan efter att tidsfristen har löpt ut. För att faderskapet inte ska fastställas i en sådan situation krävs att man i det enskilda fallet i fråga kan påvisa synnerligen vägande skäl som hänför sig till den påstådda faderns eller andra personers rättigheter.

30. Av de ovan nämnda skälen anser Högsta domstolen att det av människorättsdomstolens praxis framgår en princip enligt vilken barn, frånsett några undantagsfall, har rätt att få veta vem deras biologiska far är och rätt att åtminstone en gång få ett ärende om fastställande av det juridiska förhållandet prövat vid domstol. Principen kan inte i dag anses oklar eller lämna rum för tolkning. Samtidigt är det klart att dessa rättigheter som gäller människors ursprung och identitet omfattas av det skydd för privatlivet som avses i 10 § grundlagen.

31. Högsta domstolen konstaterar att ett iakttagande av tidsfristen enligt införandelagens 7 § 2 mom. i fall där rättsliga eller faktiska orsaker har hindrat att faderskapstalan väcks inom tidsfristen således kan leda till uppenbar konflikt med grundlagen. I en sådan situation ska domstolen med stöd av 106 § grundlagen ge grundlagsbestämmelsen företräde.

32. I Finland kan barnets rättsliga förhållande till sin far fastställas enbart genom erkännande enligt faderskapslagen eller genom ett domstolsavgörande. De rättsverkningar av att talan om fastställande av faderskap godkänns, vilka bygger på annan lagstiftning, kan inte begränsas i samband med en sådan talan utan de avgörs vid behov separat. Det är inte heller i föreliggande fall motiverat att ställa begränsningar, eftersom ett uttryckligt huvudsyfte med faderskapslagen är rättslig likabehandling av barn. Man måste också beakta utgångspunkten för 6 § grundlagen, enligt vilken alla är lika inför lagen och enligt vilken ingen utan godtagbart skäl får särbehandlas på grund av ursprung eller någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.

Bedömning i föreliggande mål av begränsningen av talerätten

33. A har år 2007 fått veta vem hans förmodade far är och har genast efter det försökt utreda faderskapsförhållandet och få det fastställt. Eftersom B har vägrat erkänna faderskapet, har A inte haft någon annan möjlighet att få det fastställt än att väcka talan vid domstol. Högsta domstolen anser att A inte har haft faktisk möjlighet att inom den i lag utsatta tidsfristen föra faderskapstalan och att han inte heller har haft någon annan möjlighet att få faderskapet fastställt. Man kan inte anse att de underhållsavtal som A inte har känt till och som inte ens skulle ha bevisat B:s biologiska faderskap skulle vara en omständighet som talar mot detta.

34. B har med anledning av käromålet haft anledning och i samtliga rättsinstanser möjlighet att föra fram sådana omständigheter som gäller hans eller hans familjs rättigheter vilka skulle tala för att A inte borde ges möjlighet att föra faderskapstalan. Sådana vägande skäl, vilka vid avvägningen borde beaktas som sådant som talar mot att faderskapet fastställs, har dock inte framförts. Enbart det att B litat på de förhållanden som uppkommit enligt gällande lag kan inte anses vara ett sådant skäl.

35. Av dessa skäl anser Högsta domstolen att det, om A:s faderskapstalan förkastades med stöd av införandelagens 7 § 2 mom., skulle innebära en uppenbar konflikt med grundlagen på det sätt som avses i 106 § grundlagen och med bestämmelsen i grundlagens 10 § som garanterar skydd för privatlivet. Bestämmelsen om tidsfristen för väckande av talan ska således i föreliggande fall inte tillämpas.

36. På de grunder som hovrätten nämner anser Högsta domstolen det bevisat att B är far till A.

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Målet har avgjorts i plenum av presidenten Pauliine Koskelo (skiljaktig) samt justitieråden Kari Raulos (skiljaktig), Mikko Tulokas (skiljaktig), Kari Kitunen, Liisa Mansikkamäki, Pasi Aarnio, Juha Häyhä, Hannu Rajalahti, Ilkka Rautio, Timo Esko, Soile Poutiainen, Marjut Jokela, Jukka Sippo, Jorma Rudanko, Pekka Koponen och Ari Kantor. Föredragande var Caritha Aspelin.

De skiljaktiga ledamöternas yttranden

Justitierådet Tulokas: Grunden för Europeiska människorättsdomstolens (EMD) avgöranden i faderskapsmål har varit det skydd för privatlivet som avses i artikel 8 i EMRK, av vilket härleds bl.a. rätten att få sitt ursprung och sin fars identitet utredda. Domstolen har förhållit sig avvisande till att denna rätt begränsas med osmidiga tidsfrister för rätten att väcka talan. De rättsverkningar som hänför sig till ett juridiskt fastställt faderskap måste hållas isär från faderskapsutredningen. T.ex. arvsrätten har inte i ett människorättsperspektiv ansetts höra till skyddet för privatlivet och man kan inte av människorättskonventionen eller EMD:s rättspraxis dra en sådan allmän slutsats att ett klarläggande av faderskap automatiskt ska leda till retroaktiva arvsarrangemang.

Finlands grundlag innehåller i 10 § bl.a. en bestämmelse om skydd för privatlivet, vilken till sitt innehåll bör anses motsvara de tolkningar som framgår av EMD:s rättspraxis angående det problem det nu är fråga om. Tidsfristen enligt 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap för väckande av faderskapstalan står i strid med artikel 8 i EMRK och även med bestämmelsen i 10 § grundlagen i sådana fall där en person inte har haft faktiska möjligheter att utreda sin härkomst och sin fars identitet på grund av att fristen för talerätten har löpt ut. Eftersom motstridigheten är uppenbar och inte kan undanröjas genom lagtolkning, måste man anse att det föreligger en situation som avses i 106 § grundlagen där domstolen ska ge grundlagsbestämmelsen företräde.

Bestämmelsen i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap ska således ge vika i den omfattning att motstridigheten mellan bestämmelsen och den grundläggande och mänskliga rättigheten angående skyddet för privatlivet elimineras. Detta innebär att käranden trots att den lagstadgade tiden för att väcka talan har löpt ut ska ges möjlighet att få utredning om sin härkomst och sin fars identitet, vilket sker i den ordning som föreskrivs i lagen om faderskap.

Lagen knyter betydelsefulla rättsverkningar till faderskapet vilka gäller det privaträttsliga förhållandet mellan far och barn, men som också sträcker sig utöver det. En väsentlig fråga är om även ett faderskap som utretts och fastställts efter att tidsfristen för talan har löpt ut får normala rättsverkningar.

Att faderskapet utreds och fastställs efter att tidsfristen för talerätten har löpt ut kan, om faderskapsavgörandet har normala rättsverkningar, komma att rubba stabila rättsförhållanden och rättsliga arrangemang som har gjorts i förlitan på lagen. En jämkning av de motstridiga intressena och ett avgörande av konflikter som uppstår skulle kunna åstadkommas uttömmande och förutsebart enbart genom lagstiftning. Eftersom sådan lagstiftning inte har fåtts till stånd fastän konfliktsituationen länge har varit känd, finns det risk för att det uppkommer nya juridiska problem, om den grundläggande och mänskliga rättigheten förverkligas genom rättskipning.

Problemen begränsar sig inte enbart till de privaträttsliga förhållandena. Det är också fråga om kompetensförhållandena mellan lagstiftaren och den dömande makten. Domstolen har möjlighet att åsidosätta lagen angående införande av lagen om faderskap till den del tidsfristen i lagen förhindrar en faderskapsutredning, som ska anses vara en grundläggande och mänsklig rättighet. Någon liknande uppenbar motstridighet finns däremot inte mellan de grundläggande och mänskliga rättigheterna å ena sidan och lagstiftningen om rättsverkningarna av faderskap å andra sidan. Till dessa delar är domstolen buden av lagstiftarens avgöranden. Svaret på den ovan ställda frågan är således nekande.

Utifrån dessa utgångspunkter sluter jag mig till att A inte på grund av att tiden för väckande av talan har löpt ut har haft faktisk möjlighet att utreda sin härkomst och sin fars identitet, vilket hör till hans grundläggande och mänskliga rättigheter. B:s överklagande ska förkastas. Det finns inte skäl att ändra hovrättens domslut.

Justitierådet Raulos: A är född 24.5.1961 utom äktenskap. Lagen om faderskap (700/1975) trädde i kraft 1.10.1976. I lagens 22 § 1 mom. föreskrivs att ett barn har rätt att föra talan om fastställande av faderskap. I faderskapslagen finns inte någon bestämmelse om att barnets faderskapstalan borde väckas inom någon viss tidsfrist. Inte heller det att den man som ska instämmas har avlidit hindrar att faderskapstalan väcks.

Enligt 4 § lagen angående införande av lagen om faderskap (701/1975) ska bestämmelserna i lagen om faderskap tillämpas också då barnet har fötts före lagens ikraftträdande, om inte något annat föreskrivs i införandelagen. Enligt införandelagens 7 § 1 mom. har barnet eller barnets lagligen förordnade företrädare rätt att föra talan om fastställande av faderskap på det sätt som föreskrivs i lagen om faderskap. Enligt paragrafens 2 mom. ska talan om fastställande av faderskap dock anhängiggöras inom fem år från det lagen om faderskap trätt i kraft. Dessutom föreskrivs det i momentet att talan inte kan väckas om mannen har avlidit.

Enligt införandelagens 7 § 2 mom. borde A således senast 1.10.1981 ha väckt talan om fastställande av B:s faderskap. Talan har dock väckts först 3.4.2008.

Syftet med de lagstiftningsreformer angående barns ställning som trädde i kraft 1.10.1976 var att åstadkomma rättslig likställighet mellan barn. Enligt förarbetena till bestämmelserna eftersträvade man framför allt att barn födda utom äktenskap inte skulle få en rättslig särställning beroende på om de var födda före eller efter lagen om faderskap trädde i kraft. Behovet av den i införandelagens 7 § 2 mom stadgade femåriga tidsfristen.för väckande av talan motiverades med mannens behov av rättsskydd. Bestämmelsen om att mannens död förhindrar väckande av talan motiverades med att det i sådana fall i allmänhet inte är möjligt att få tillräcklig bevisning om faderskapet (RP 90/1974 rd s. 1–3 och 38, LaUB 5/1975 rd s. 11). Utlåtande av grundlagsutskottet inhämtades inte när lagen om faderskap och lagen angående införande av den stiftades. Jag anser att detta visar att man inte när dessa lagar stiftades var tveksam om huruvida någon bestämmelse stred mot grundlagen.

När lagen angående införande av faderskapslagen trädde i kraft och ännu när A:s talerätt löpte ut 1.10.1981 gällde 5 § i Regeringsformen för Finland (94/1919), enligt vilken finska medborgare är likställda inför lagen. Detta ansågs allmänt innebära att lagen ska tillämpas på samma sätt för alla medborgare när omständigheterna är likadana. I 92 § 2 mom. Regeringsformen föreskrevs att om ett stadgande i en förordning står i strid med grundlag eller annan lag, får det inte tillämpas av domare eller andra tjänstemän. Däremot fanns det inte i Regeringsformen någon bestämmelse om möjligheten att låta bli att tillämpa en lag fastän den stred mot Regeringsformen.

Därefter har författningsunderlaget, utifrån vilket man numera kan bedöma begränsningarna av talerätten enligt 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap, väsentligen förändrats. Regeringsformen för Finland ändrades genom lagen 969/1995. Enligt det ändrade 5 § 1 mom. i Regeringsformen är alla lika inför lagen. Enligt paragrafens 2 mom. får ingen utan godtagbart skäl ges en annan ställning på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som hänför sig till hans person. Dessa bestämmelser ingår med samma innehåll i 6 § 1 och 2 mom. i Finlands nu gällande grundlag (73/1999). Enligt 10 § 1 mom. Finlands grundlag är vars och ens privatliv tryggat. Enligt 106 § ska domstolen ge grundlagsbestämmelsen företräde, om tillämpningen av en lagbestämmelse i ett ärende som behandlas av domstolen uppenbart skulle strida mot grundlagen. Finland är dessutom numera bundet av vissa fördrag, så som konventionen om barnets rättigheter (FördrS 60/1991) och konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (FördrS 19/1990). Enligt artikel 7 i den förstnämnda konventionen har barnet bl.a. rätt att få vetskap om sina föräldrar. Enligt artikel 8 i den andra konventionen har var och en rätt bl.a. att åtnjuta respekt för sitt privat- och familjeliv. Gemensamt för dessa nya författningar och konventioner är att de inte var gällande rätt när tidsfristen för A:s talerätt löpte ut 1.10.1981.

För att A:s talan ska kunna godkännas i föreliggande situation skulle för det första krävas att man godtar lagens retroaktiva verkningar. Statsfördrag, så som Europeiska människorättskonventionen, har i sig inte retroaktiv verkan, om detta inte särskilt har överenskommits. Grundlagen, liksom även andra lagar, kan ofta i olika avseenden ha retroaktiva verkningar. Med hjälp av allmänna lagtolkningsmetoder måste man försöka utreda om retroaktiv verkan har varit avsedd och om den är godtagbar. I situationer där det förefaller som om lagen knyter nya pålagor eller andra ogynnsamma rättsverkningar till tidigare gärningar, försummelser eller händelser, kan lagen vanligen inte ha retroaktiv verkan. Så som det även framgår av 8 § grundlagen kan regeln vara absolut inom vissa rättsområden. Det allmänna retroaktivitetsförbundet bygger på kravet på rättvisa, rättssäkerhet och förutsebarhet. Således är det t.ex. uppenbart att en lag strider mot det allmänna retroaktivitetsförbundet, om den först efter att tidsfristen enligt tidigare lag redan har löpt ut förlänger tiden för att väcka talan till nackdel för motparten. Som exempel på detta passar en ny talerätt, som skapas efter att tidsfristen för väckande av faderskapstalan har löpt ut, med vilken man typiskt kan rubba redan legaliserade arvsordningar eller åstadkomma begränsningar av testamenteringsrätten. För att retroaktivitetsförbudet i sådana slags situationer ska ge vika krävs synnerligen vägande samhälleliga skäl.

Av Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis som majoriteten nämner framgår att det skydd för privatlivet som nämns i artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen förutsätter att varje människa har rätt att få utrett vem hans eller hennes biologiska far är. Absoluta och oflexibla tidsfrister för talerätten vilka förhindrar detta kan enligt Europeiska människorättsdomstolen strida mot Europeiska människorättskonventionen. Därför måste man för det första konstatera att Europeiska människorättskonventionen hos oss gäller nationellt så som en vanlig riksdagslag och att Europeiska människorättsdomstolens tolkningsavgöranden med stöd av konventionen inte åsidosätter den entydiga och absoluta bestämmelsen i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap, vilken gäller såsom riksdagslag. I sig är det uppenbart att individens identitet som avses av Europeiska människorättsdomstolen är knuten till ett bestående och livslångt behov att utreda den biologiska härkomsten. Detta är dock en annan sak än att faderskapet fastställs med de rättsverkningar som följer av den nationella lagen. I vår nationella rätt är status och arvsrättslig ställning oskiljaktiga. Det framgår inte heller av Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis att den aktuella begränsningen av talerätten borde anses stå i strid med Europeiska människorättskonventionen på grund av arvsrättsliga omständigheter.

Det skydd för privatlivet som avses i 10 § Finlands grundlag omfattar enligt grundlagsutskottets tolkning rätten till personlig identitet, dvs. också rätten att få vetskap om sin härkomst. Då A i föreliggande mål redan när han väckte talan har varit på det klara med Folkhälsoinstitutets utlåtande av den 31 maj 2007, enligt vilket det utifrån resultaten av DNA-test för utredande av B:s faderskap fanns 99,9 procents bevisning för att B var far, kan detta krav anses uppfyllt i sak även utan ett domstolsavgörande. Av 6 §, 10 § eller 22 § Finlands grundlag och förarbetena till dem framgår inte något uttryckligt stöd för uppfattningen att avsikten har varit att ge bestämmelserna en sådan exceptionell retroaktiv verkan att det med stöd av dem skulle vara möjligt att föra en sådan faderskapstalan, där talerätten innan grundlagen trädde i kraft har upphört med stöd av en annan lag, och därvid fastställa inte endast det biologiska ursprunget utan också faderskapet med alla därtill hörande rättsverkningar. Frågan om lagen om faderskap har retroaktiv verkan har i tiden avgjorts genom lagen angående införande av lagen om faderskap. De ovan nämnda bestämmelserna i Finlands grundlag är allmänna till sin natur och det krävs tolkning för att utreda syftet med dem. Jag ser inte en sådan uppenbar motstridighet mellan Finlands grundlag och 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap att det sistnämnda lagrummet inte borde tillämpas och att talerätt borde medges A med stöd av bestämmelserna i Finlands grundlag. Detta är fråga om ett problem som bör lösas av Finlands riksdag.

Av de skäl som jag har nämnt prövar jag riktigt att upphäva hovrättens dom och förkasta talan eftersom den har väckts för sent.

President Koskelo:

I Frågeställningen

Om talan prövas och käromålet godkänns innebär det att en absolut och entydig bestämmelse i riksdagslag åsidosätts,

• i förhållande mellan enskilda parter, dvs. i så kallat horisontellt förhållande,
• i en situation som bestämmelsen uttryckligen har avsetts omfatta,
• i ett saksammanhang som gäller utvidgande av en riksdagslags retroaktiva verkan i efterhand, ungefär 30 år efter att utsträckningen i tiden för den retroaktiva verkan som ursprungligen har föreskrivits i lagen har upphört.

Frågeställningen struktureras utifrån följande omständigheter:

• Saken gäller rätten att föra talan om fastställande av faderskap. Enligt gällande lag är fastställande av faderskap materiellt knutet till en utredning om biologiska omständigheter. Att talerätt föreligger kommer således som utgångspunkt att också bestämma utgången i saken, om det biologiska faderskapet bevisas.
• I de ställningstaganden av Europeiska människorättsdomstolen som finns i bakgrunden i målet är det fråga om skyddet för privatlivet och den därtill hörande rätten att få sitt biologiska ursprung utrett och fastställt.
• Faderskap som rättsligt institut, och på motsvarande sätt fastställande av faderskap som rättslig påföljd, är däremot till sina rättsverkningar en mer omfattande och mångfacetterad sak, som påverkar rådande rättsliga förhållanden och andras rättigheter mer än utredningen av det biologiska släktskapet.

Det är därför fråga om fastställande av faderskap på nationell nivå är ett lämpligt rättsmedel för att undanröja eller avvärja en konstaterad kränkning av en mänsklig rättighet.

Det är också fråga om domstolens befogenhet att åsidosätta en entydig bestämmelse i en riksdagslag av sådana skäl och med sådana följder som yrkandet i käromålet skulle få. Människorättsförpliktelsernas innehåll och verkställigheten av dem på nationell nivå är två olika saker. I detta fall bestäms innehållet utifrån Europeiska människorättskonventionen samt människorättsdomstolens tillämpningspraxis (nedan avsnitt III – IV). Verkställigheten på nationell nivå sker enligt den egna författningen och kompetensförhållandena enligt den (nedan avsnitt V).

II Fastställande av faderskap enligt lagen om faderskap

Angående konstaterande och fastställande av släktskapsförhållande mellan barn och far samt upphävande av släktskapsförhållande gäller vad som föreskrivs i lagen om faderskap (1 §, härefter faderskapslagen). Enligt 3 § 2 mom. 1 punkten faderskapslagen ska domstolen fastställa att en man är far till ett barn, om det har utretts att mannen har haft samlag med modern vid den tid då barnet har kunnat avlas och det kan anses vara styrkt att mannen avlat barnet.

Faderskapslagen innehåller inte några bestämmelser om rättsverkningarna av faderskap, utan de följer av annan lagstiftning. Rättsverkningarna är dock desamma oberoende av vilken den rättsliga grunden för faderskapet är.

Faderskapslagen stiftades 1975 och sattes 1.10.1976 i kraft retroaktivt så att den skulle tillämpas också på barn födda före ikraftträdandet (4 § lagen angående införande av lagen om faderskap, härefter införandelagen). Beträffande käromål om fastställande av faderskap begränsades retroaktiviteten dock genom införandelagen så, att om ett barn var fött före faderskapslagens ikraftträdande, skulle talan om fastställande av faderskap väckas inom fem år från det faderskapslagen trätt ikraft. Det är nu fråga om utvidgning av lagens retroaktiva verkan i efterhand så att det skulle vara möjligt att genom talan få faderskapet fastställt fastän den i lag föreskrivna tiden för väckande av talan har löpt ut 1.10.1981. I föreliggande fall har talan väckts 3.4.2008.

När faderskapslagen stiftades ansågs det inte att likställighetsbestämmelsen i den då gällande regeringsformens 5 § ställde hinder att begränsa den retroaktiva verkan av faderskapslagen på det sätt som gjordes. Inte heller senare har man vidtagit lagstiftningsåtgärder för att i efterhand utvidga faderskapslagens retroaktiva verkan – varken efter grundrättighetsreformen 1995 eller efter att grundlagen av år 2000 och dess 22 § stiftades. Lagmotionen 136/2004 rd i saken har fått avslag i riksdagen. Lagutskottets förslag till uttalande (LaUB 1/2005), enligt vilket utskottet förutsätter att regeringen utreder vilka problem 7 § 2 mom. i lagen angående införande av lagen om faderskap (701/1995) ger upphov till och att den förelägger riksdagen de lagförslag som eventuellt visar sig vara nödvändiga på grundval av utredningen, har inte heller lett till att riksdagen skulle ha godkänt ett utlåtande eller vidtagit lagstiftningsåtgärder. Fastän det nuförtiden är anmärkningsvärt lätt att med DNA-undersökningar utreda faderskap på ett säkert sätt och utan att tidens gång skulle ha en sådan betydelse för bevisfrågorna vid faderskapsutredningen som var fallet när faderskapslagen stiftades, har grundlagen således inte ansetts ge lagstiftaren anledning att ingripa i den lösning man i tiden gick in för så att men i efterhand skulle utvidga faderskapslagens retroaktiva verkningar av likställighets- eller andra skäl som hänför sig till grundrättigheterna.

III Vad slags skydd för mänskliga rättigheter är det fråga om i målet – Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis i saken

III a. Rätt till utredning av biologiskt ursprung som en del av skyddet för privatlivet

Europeiska människorättsdomstolen (EMD) har under de senaste åren meddelat flera avgöranden där det har ansetts att det skydd för privatlivet som avses i artikel 8 i människorättskonventionen förutsätter att var och en ska ha rätt att få vetskap om sitt biologiska ursprung och få utrett vem som är biologisk far.

Till skyddet för privatlivet hör att var och en bör kunna utreda de omständigheter som gäller hans eller hennes identitet som människa, eftersom kännedom om detta har betydelse för hur människans personlighet utformas (Mikulic v. Kroatien, dom 7.2.2002, punkt 54). Rätten till identitet, vilken innefattar rätten att få vetskap om sin härkomst, är en väsentlig del av begreppet privatliv (Jäggi v. Schweiz, dom 13.7.2006, punkt 37, Pascaud v. Frankrike, dom 16.6.2011, punkt 59). Även enligt konventionen om barnets rättigheter (1129/91, FördrS 60/1991) har barnet så långt det är möjligt rätt att få vetskap om sina föräldrar (art. 7).

Konventionsstaterna har en skyldighet att aktivt säkerställa att det biologiska ursprunget kan utredas på ett sätt som skyddet för privatlivet kräver (bl.a. Mikulic, punkt 57).

Beträffande utsträckningen i tiden har EMD till denna del konstaterat att människans behov att få utreda sin biologiska härkomst inte minskar med tiden utan att det är tvärtom (Jäggi, punkt 40). Med hänsyn till denna identitetsfråga ställs det också avgränsade och stränga villkor för avvägningen mellan motsatta intressen (Jäggi, punkt 38–44) och t.ex. det att en påstådd förälder har dött och att det därför funnits behov att göra ingrepp i den avlidnes kropp har inte ansetts utgöra ett beaktansvärt hinder för att utreda den biologiska sanningen.

Utgångspunkten måste vara att denna mänskliga rättighet inte kan vara beroende av om det är fråga om utredning av biologiskt faderskap eller av biologiskt moderskap, även om behovet hos oss i praktiken är ovanligare i det senare fallet. EMD har dock i avgörandet Odièvre v. Frankrike, stora kammaren 13.2.2003, slutit sig till att skyddet för privatlivet inte kränktes av ett arrangemang som gör anonym födsel möjlig och förhindrar att barnet får vetskap om den biologiska moderns identitet via hälsovårdsregister. Som beaktansvärda motsatta intressen i förhållande till utredningen av härkomsten ansågs i fallet de fördelar som möjligheten till anonym födsel ansågs ge för att skydda moderns hälsa och minska antalet aborter.

Rätten att få sitt biologiska ursprung utrett är i varje fall omfattande i fråga om personkretsen, såväl när det gäller subjektet som objektet. Utgångspunkten är att rätten tillkommer var och en oberoende av ålder eller skede i livet eller rådande familjerättslig status (född inom eller utom äktenskap eller adoptivbarn). Beträffande objektet omfattar rätten åtminstone att ursprunget utreds beträffande släktskap i rakt uppstigande led och i princip oberoende av om den putativa föräldern lever eller redan har dött.

Tidsgränserna för att väcka talan om utredande av biologiskt ursprung strider i sig inte mot människorättskonventionen. Tidsgränserna får dock inte vara på det sättet absoluta och oflexibla att de, oberoende av när personen i fråga har blivit eller kunnat bli medveten om att hans eller hennes biologiska ursprung är oklart, förhindrar att rätten förverkligas.

Det förefaller inte heller som om några begränsningar av retroaktiviteten har kopplats till att en ovillkorlig begränsning av tiden för väckande av talan bryts för att möjliggöra utredning av biologiskt ursprung. EMD har – visserligen utan motivering – ansett sig behörig att pröva överklaganden som gäller Finland och som bygger på tillämpningen av tidsfristen för väckande av talan enligt 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap (Backlund, Grönmark) trots att talerätten med stöd av denna bestämmelse hade upphört redan flera år innan människorättskonventionen trädde i kraft i Finland. Således har det ansetts att inte ens de allmänna gränserna för konventionsbestämmelsers utsträckning i tiden har haft betydelse i detta sammanhang (jfr Blecic v. Kroatien, stora kammaren 8.3.2006, punkt 70 och 77–82). Detta kan å ena sidan bygga enbart på att individens behov att få klarhet i sin identitet och att få sitt biologiska ursprung utrett har ansetts vara oberoende av att tiden går, bestående och livslångt och å andra sidan på att av detta följer en aktiv skyldighet för konventionsstaten, varvid rättsliga hinder som ställs för att utreda biologiskt ursprung medför en sådan fortgående rättskränkning som inte omfattas av den allmänna begränsningen av konventionsförpliktelsers retroaktivitet (Loizidou v. Turkiet, stora kammaren 18.12.1996, punkt 41, Aksakal v. Turkiet, dom 11.9.2007, punkt 77, jfr punkt 66).

EMD:s rättspraxis är klar och konsekvent genom att rätten att få en utredning av biologiskt ursprung skyddas uttryckligen som en del av skyddet för privatlivet. Även i målen Backlund och Grönmark (domar 6.7.2010) som gäller Finland har den fällande domen byggt på det och enbart på det att klagandenas privatliv ansågs ha blivit kränkt. Det har alltså varit fråga om en kränkning av människorättsskyddet för den personliga ideniteten. Fastän det genom DNA-undersökning förelåg visshet om vem som var biologisk far, hade klaganden inte haft möjlighet att få detta faktum rättsligt fastslaget (Backlund, punkt 53).

Eftersom rättsverkningarna av att faderskap fastställs inte enligt nationell rätt begränsar sig till att det biologiska släktskapsförhållandet blir utrett och konstaterat, utan sträcker sig vidare bl.a. till kvarlåtenskapsrättsliga rättsförhållanden, finns det i detta sammanhang behov att också undersöka i vilken mån tolkningspraxis angående människorättskonventionen till övriga delar påverkar bedömningen av saken.

III b. Rättspraxis angående skydd för familjelivet

Skyddet för familjelivet är beträffande objekt, förutsättningar och innehåll en mänsklig rättighet som skiljer sig från skyddet för privatlivet, fastän bestämmelserna om dem båda finns i samma artikel 8 i människorättskonventionen. Enligt EMD:s fasta rättspraxis hänför sig det skydd för privatlivet som avses i artikel 8 till existensen av faktiska personliga band. Enbart biologiskt släktskap räcker inte i sig som grund för att aktualisera skydd för privatlivet (L v. Nederländerna, dom 1.6.2004, punkt 37 och I och U v. Norge, beslut 21.10.2004, Schneider v. Tyskland, dom 15.11.2011, punkt 80). Ett tilltänkt familjeliv räcker vanligen inte heller som grund för att man ska kunna åberopa skydd för familjelivet (Schneider, punkt 81). EMD har i sin rättspraxis dessutom ansett att skyddet för familjelivet inte utan särskilda skäl omfattar förhållandena mellan föräldrar och vuxna barn (Emonet v. Schweiz 13.12.2007, punkt 35), utan att ett faktiskt rådande beroendeförhållande krävs för ett skydd för familjelivet i dessa fall.

Enligt fast rättspraxis aktualiseras således inte skyddet för familjelivet utan att det finns ett föregående faktiskt familjeband mellan personerna i fråga. Dessutom har särskilda extra krav ställts på arten av det faktiska förhållandet mellan ett vuxet barn och dess förälder för att skydd för familjelivet ska föreligga.

Då skyddet för familjelivet blir tillämpligt kan det krävas rättsliga garantier för att barnet integreras i familjen (Emonet, punkt 64). Skyddet för familjelivet kan till innehållet också täcka ekonomiska omständigheter, så som underhållsfrågor (Yigit v. Turkiet 2.10.2010).

Skyddet för familjelivet har dock inte ansetts garantera rätten att ärva eller att få ställning som arvinge (Marckx v. Belgien, dom 13.6.1979, Stoutt v. Irland, kom. beslut 14.10.1986, Haas v. Nederländerna, dom 13.1.2004, punkt 43). Däremot framgår det av EMD:s rättspraxis att skyddet för familjelivet ur arvsrättslig synpunkt är ett skydd mot diskriminering som bygger på samverkan mellan artiklarna 8 och 14 (Marckx v. Belgien, punkterna 52-54). I målet Marckx var det fråga om ställningen för den biologiska modern och hennes barn som fötts utom äktenskap. Från domen härstammar EMD:s uttalande, enligt vilket nära släktingars arvsrättsliga ställning är kopplade till familjelivet (punkt 52). Uttalandet har således gällt en situation där det biologiska släktskapet i sig var ostridigt, liksom även det faktiska familjebandet. Av avgörandet framgår att art. 8 inte i sig garanterar rätten att ärva, utan det är fråga om att saken hör till området för familjelivet, vilket medför diskrimineringsförbud enligt artikel 14. I andra fall där EMD har konstaterat en kränkning av artiklarna 8 och 14 på grund av diskriminering som hänför sig till arvsrätt, har det på motsvarande sätt varit fråga om situationer där faderskapet redan har konstaterats rättsligt och det har funnits ett faktiskt umgänge (Brauer v. Tyskland, dom 28.5.2009, punkt 31–32). De domar i vilka det har varit fråga om diskriminering har således inte gällt utredning av härkomst, utan har handlat om rättsverkningarna av ostridig härkomst.

I målet Camp och Bourimi v. Nederländerna, dom 3.10.2000, var det fråga om en situation där ett ogift par som bodde tillsammans väntade barn och mannen plötsligt dog. Efter födseln fick barnet ställning som erkänt barn men inte arvsrätt efter sin far, eftersom statusen inte gavs retroaktiv verkan. I detta fall ansåg EMD att det innebar en kränkning av artikel 8 tillsammans med artikel 14 att barnet inte fick arvsrätt efter sin far. Domstolen fäste avseende vid att fadern inte hade haft för avsikt att låta bli att erkänna barnet, utan tvärtom hade avsett att ingå äktenskap med modern, vilket till följd av hans död inte hade blivit av. Under dessa omständigheter stred det mot skyddet mot diskriminering att den status som konstaterats efter faderns död inte fick retroaktiv verkan beträffande arvsrätten.

I fråga om utsträckningen i tiden av det diskrimineringsskydd som gäller arvsrätten har EMD i målet Marckx, där domstolen alltså konstaterade att Belgiens lagstiftning stod i strid med människorättskonventionen eftersom den var diskriminerande, uttryckligen konstaterat att det av rättssäkerhetsprincipen följer att konventionen inte förutsatte att ställningstagandet iakttas retroaktivt (punkt 58). I målet Vermeire v. Belgien 29.11.1991 preciserade EMD att effekterna av domen Marckx inte sträckte sig till fall där arvlåtaren hade avlidit innan domen meddelades (punkt 20 och 22). När det gäller kvarlåtenskapsrättsliga rättshandlingar som arvlåtaren har vidtagit har även artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 till människorättskonventionen och tolkningen av den i praxis betydelse för begränsningarna av de retroaktiva effekterna.

III c. Arvsrättslig icke-diskriminering ur egendomsskyddets synvinkel

Av EMD:s rättspraxis framgår också att artikel 1 i tilläggsprotokoll 1, som skyddar uppkomna förmögenhetsrättigheter, tillsammans med artikel 14 förbjuder diskriminering på grund av härkomst när det gäller arvsrättens innehåll, om ett rättsligt konstaterat föräldraskap har funnits innan arvlåtaren avled (Merger och Cros v. Frankrike 22.12.2004, barnet hade fötts utom äktenskap och var erkänt av fadern). Detta skydd aktualiseras inte i fall där statusfrågan av en eller annan orsak är outredd vid arvlåtarens död (Alboize-Barthes och Alboieze-Montezume v. Frankrike, beslut 21.10.2008). I vissa länder har barn födda utom äktenskap haft en arvsrättsligt oförmånligare ställning även efter sin mor. Vid sidan av målet Marckx gäller avgörandena Inze v. Österrike 28.10.1987 och Mazurek v. Frankrike 1.2.2000 en sådan situation: barnets släktskap har i sig varit klart, men innehållet i arvsrätten har varit diskriminerande på den grunden att barnet har fötts utom äktenskap. Även i dessa fall har domstolen konstaterat kränkning av artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 i kombination med artikel 14.

III d. Konstaterande av biologiskt släktskap – fastställande av faderskap

I EMD:s rättspraxis angående barnets rätt till att få sitt biologiska ursprung utrett hänvisar domstolen också till fastställande av ett rättsligt förhållande mellan barnet och föräldern. Då är det dock fråga om det rättsmedel med vilket man försöker klarlägga den biologiska sanningen vilket skyddet för privatlivet förutsätter (Mikulic, punkt 55 och 60, Phinikaridou, punkt 44, Jäggi, punkt 22). I målet Backlund hänvisar domstolen till att fastän det enligt DNA-test var klart att N.S. var far, så kunde klaganden inte få denna omständighet rättsligt fastställd (”he was deprived of the possibility of having this fact legally confirmed”, punkt 53). I målet Grönmark som avgjordes samma dag är domstolens skrivsätt av någon orsak som inte förklaras delvis annorlunda. Den människorättsliga grunden för avgörandena är dock precis densamma: den konstaterade kränkningen berodde på en ovillkorlig begränsning av talerätten, vilket förhindrade att rätten till skydd för privatlivet förverkligades.

Däremot framgår det inte och man kan inte heller dra den slutsatsen av EMD:s rättspraxis att det mellan skyddet för privatlivet som gäller utredning av biologiskt ursprung och det rättsmedel som krävs för att förverkliga det skulle råda ett sådant samband enligt människorättskonventionen att konventionen i detta sammanhang skulle förutsätta att faderskapet fastställs jämte alla de rättsverkningar som följer av den nationella lagen och som klart sträcker sig utanför de frågor som omfattas av skyddet för privatlivet. Tvärtom har EMD i sin rättspraxis uttryckligen gjort en skillnad mellan frågan om utredning av biologiskt faderskap och frågan om rättsligt fastställande, t.ex. när det har gällt att bedöma den biologiska faderns umgängesrätt med ett barn vars juridiska far är gift med modern (Schneider 15.9.2011, punkt 102–103). I avgörandet fäster domstolen uppmärksamhet vid att konstaterande av biologiskt faderskap med avseende t.ex. på umgänge och rätt att få upplysningar är en väsentligt annorlunda och mer begränsad sak än fastställande av juridisk status med effekten att ett tidigare statusförhållande upphör. På motsvarande sätt är utredning och konstaterande av biologiskt faderskap såsom en människorättsfråga avseende individens identitet en mer begränsad sak än frågan om juridiskt föräldraskap.

I de fall som omfattas av tidsbegränsningen av talerätten enligt lagen angående införande av lagen om faderskap är den som söker rättsskydd oundvikligen en vuxen människa, för vilken fastställande av juridiskt föräldraskap eller ändring av status inte längre har annan betydelse än för arvsrätten, vilket inte är en fråga som hör till skyddet för privatlivet eller ens är en rättighet som skulle garanteras av skyddet för familjelivet. Det skydd som människorättskonventionen förutsätter och det sätt på vilket skyddet förverkligas måste hållas isär. Det senare är en fråga som bestäms enligt den nationella rätten och beror av den.

III e. Andras rättigheter och vissa andra synpunkter

Utredning och konstaterande av biologiskt släktskap inverkar i sig inte nödvändigtvis på andras rättigheter utöver vad gäller de åtgärder som krävs för själva utredningsförfarandet, då det t.ex. för att ta behövliga DNA-prov kan bli nödvändigt att göra ingrepp i någon annans personliga integritet (Mikulic, punkt 62–65). Det har ju också ansetts att sådana slags motsatta intressen måste vika. I målet Odièvre, som gällde anonymt födande, har avvägningen mellan motsatta intressen visserligen lett till ett annat resultat, och de intressen som stod mot utredningen av den biologiska moderns identitet – inklusive adoptivfamiljens ställning (punkt 44) – har på ovan nämnt sätt ansetts vara mer vägande. Ur det perspektiv som gäller förhållandena i Finland har den sistnämnda avvikelsen i EMD:s tolkningspraxis dock inte nämnvärd betydelse.

Beträffande de avgöranden som gäller rättsligt föräldraskap är effekterna för andras rättsliga ställning mer omfattande och betydelsefulla. Fastän barnets intressen framför allt när det gäller minderåriga barn står i främsta rummet (t.ex. I.L.V. v. Rumänien, beslut 24.8.2010, punkt 40 och 46), framgår det av tolkningspraxis angående skyddet för familjelivet att statusförhållandena avseende föräldraskap är betydelsefulla även för andra parters rättigheter än barnens. Den rättsliga konstellationen är inte på samma sätt enkelriktad som när man undersöker rätten till utredning av biologiskt ursprung. Att juridiskt föräldraskap upphör kan således kränka inte bara barnets intressen (Iyilik v. Turkiet 6.12.2011) utan också den biologiska förälderns (Emonet v. Frankrike, dom 13.12.2007) eller adoptivförälderns (Kurochkin v. Ukraina, dom 20.5.2010) skydd för familjelivet. På motsvarande sätt kan fastställande av rättsligt föräldraskap innebära ingrepp i en familjs sedan tidigare gällande lagliga ställning (Yousef v. Nederländerna, dom 5.2.2003, punkt 68 och 71).

Människorättskonventionen, lika lite som konventionen om barnets rättigheter eller den europeiska adoptionskonventionen, rubbar inte principen att en människa samtidigt kan ha bara ett par föräldrar i form av ett juridiskt föräldraförhållande. Rätten att få det biologiska ursprunget utrett kan således inte bindas till att den juridiska statusen fastställs, utan att man hamnar i konflikt t.ex. med principerna för rättsverkningarna av adoption (2008 års europeiska adoptionskonvention, artikel 11 och 14, RP 47/2011, RsV 84/2011) eller med att det kan ligga i barnets eget intresse att den tidigare juridiska statusen består i det fall att barnet önskar få sitt biologiska ursprung utrett (jfr Odièvre, punkt 28, Iyilik, punkt 35).

Ur kvarlåtenskapsrättslig synvinkel ger artikel 8 i människorättskonventionen eller artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 ingen garanti för rätten att ärva. Domarna gällande Finland i målen Backlund och Grönmark bygger inte på att klagandena har gått miste om arvsrätt eller har blivit arvsrättsligt diskriminerade på grund av att talerätt saknades. Å andra sidan kan arvlåtarens rätt att vidta kvarlåtenskapsrättsliga rättshandlingar få skydd såväl enligt skyddet för familjelivet med stöd av artikel 8 (Yigit v. Turkiet 2.11.2010, punkt 95) som enligt egendomsskyddet (Pla och Puncernau v. Andorra, 13.7.2005, skiljaktiga meningar av Bratza och Garlicki).

Att i tiden utslocknad rätt att väcka talan om fastställande av faderskap återställs innebär på grund av laglottsbestämmelserna en begränsning av arvlåtarens rätt att genom testamente förordna om sin kvarlåtenskap. Begränsningen skulle gynna den som arvlåtaren visserligen har ett biologiskt band med men med vilken arvlåtaren inte nödvändigtvis alls har haft ett faktiskt familjeliv och skulle eventuellt skada sådana personer med vilka arvlåtaren de facto har haft ett förhållande som åtnjuter skydd för familjelivet. Dessutom har arvlåtaren i ett trettiotal år kunnat leva med den uppfattningen att dylika begränsningar av dispositionsrätten inte gäller honom, eftersom de rättigheter enligt faderskapslagen som tillåter retroaktivitet enligt lag har upphört redan långt innan människorättskonventionen över huvud taget har trätt i kraft för Finlands del. Dessa frågor och motstridiga intressen har stått utanför bedömningen och ställningstagandena i EMD:s avgöranden.

III f. Utsträckningen i tiden

Europeiska människorättskonventionen har för Finlands del trätt i kraft 10.5.1990 (439/1990). I EMD:s domar Backlund och Grönmark har den i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap föreskrivna tidsfristen för att väcka talan om fastställande av faderskap när barnet har fötts innan faderskapslagen trädde i kraft (1.10.1976), vilken konstaterats innebära en kränkning av artikel 8, löpt ut 1.10.1981. Rättigheterna att väcka talan har således slocknat innan människorättskonventionen trädde i kraft.

Europeiska människorättsdomstolens befogenhet att pröva och avgöra de ovan nämnda överklagandena har således kunnat grunda sig enbart på att ärendena har ansetts gälla så kallat fortgående fördragsbrott. EMD har inte alls yttrat sig om den frågan, men domstolen har i varje fall till denna del varit bunden av etablerade principer. Konventionsförpliktelsernas utsträckning i tiden bestämmer samtidigt gränserna för EMD:s egen behörighet, vilka måste beaktas på tjänstens vägnar (Blecic, punkt 67).

Utgångspunkten är att statens åtgärder ska vara fördragsenliga från den tidpunkt fördraget träder i kraft och att omständigheter efter ikraftträdandet hör till människorättsdomstolens kompetenssfär även i det fall att det är fråga om att ett tidigare sakförhållande fortgår (Hutten-Czapska v. Polen, beslut 16.9.2003). Däremot är det inte tillräckligt att en händelse som inträffat innan fördragsförpliktelserna trädde i kraft har effekter som utsträcker sig till tiden efter ikraftträdandet (Posten och Rahko v. Finland, 24.9.2002, punkt 40, ställningstagande angående begreppet fortgående läge med beaktande av art. 35.1). Fördragets tillämpning i tiden och EMD:s befogenheter bestäms utifrån de omständigheter som orsakat kränkningen och det att senare rättsmedel varit resultatlösa medför inte att saken tidsmässigt och behörighetsmässigt kan prövas (Blecic, punkt 78–80). Den fördragsslutande staten har inte skyldighet att rätta felaktigheter som har begåtts före ikraftträdandet (Blecic, punkt 81).

Som det konstaterades ovan i punkt III a måste det fortsatta fördragsbrottet i en fråga som gäller skyddet för privatlivet ha grundat sig på att behovet, som är förknippat med individens identitet, att utreda det biologiska ursprunget har ansetts vara oberoende av tid, bestående och livslångt och att detta medför en positiv skyldighet för den fördragsslutande staten att säkerställa en tillräcklig faktisk möjlighet att få rättsskydd. Denna positiva skyldighet sträcker sig också till dem för vilka det rådande rättsläget har lett till att talerätten har slocknat redan före den tidpunkt fördragsförpliktelserna trädde i kraft.

Om däremot grunden för fördragsbrottet hade ansetts vara att klagandena till följd av att talerätten hade slocknat hade gått miste om sin arvsrätt, så hade frågan om fördragsförpliktelsernas utsträckning i tiden sett annorlunda ut. Då hade det varit nödvändigt att uttryckligen ta ställning till hur det är möjligt att det skulle innebära ett fortgående fördragsbrott på den grunden att talerättens utslocknande, som siktar till att säkerställa arvsrätten, har inträffat innan fördragsförpliktelserna har trätt i kraft och arvsrätten därmed skulle ha gått förlorad, fastän människorättskonventionen över huvud taget inte tryggar rätten att ärva eller ålägger de fördragsslutande staterna positiva skyldigheter att bevilja arvsrätt (Aksakal v. Turkiet, punkt 66 och 77).

Som det konstaterades ovan har domarna i målen Backlund och Grönmark inte byggt på diskrimineringsförbudet – varken beträffande arvsrätt eller på något annat sätt. I målet Marckx, där grunden för kränkningen var artikel 8 angående skyddet för familjelivet i kombination med artikel 14, ansåg EMD att domen inte medförde skyldighet för den fördragsslutande staten att undanröja den diskriminerande lagstiftningen retroaktivt för den tid som fördraget hade varit i kraft (för Belgiens vidkommande trädde fördraget i kraft 14.6.1955). Än mer klart måste det vara att fördraget inte ålägger den fördragsslutande staten skyldighet att retroaktivt, för den tid fördraget över huvud taget inte har varit gällande i staten, undanröja arvsrättslig särbehandling av barn födda utom äktenskap.

Bestämmelsen i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap är en övergångsbestämmelse som avser lagstiftning som har avskaffat diskriminering. Genom bestämmelsen har lagens retroaktiva verkningar begränsats genom att det ställs en bakre gräns för möjligheten att få arvsrätt genom fastställande av faderskap. Till den delen är det fråga om de förmögenhetsrättsliga rättsverkningarna av outredda biologiska förhållanden som har uppkommit innan fördragsförpliktelserna enligt människorättskonventionen har trätt i kraft. Dessa rättsverkningar har blivit slutligt ordnade innan fördragsförpliktelserna trädde i kraft, eftersom talerätten har slocknat med stöd av lag (Potocka mfl. v. Polen, dom 4.10.2001, punkt 40–42, Gottwald-Markusic v. Kroatien, beslut 30.10.2010). Människorättskonventionen ålägger inte den fördragsslutande staten att rätta till sådana eventuella orättvisor som har inträffat och fullbordats innan fördragsförpliktelserna har trätt i kraft (Blecic, punkt 81).

Den kränkningsgrund som framgår av målen Backlund och Grönmark, dvs. statens positiva skyldighet att skydda privatlivet så att det är möjligt för en människa att klarlägga sitt biologiska ursprung, vilket är en fråga som gäller identiteten, gör det i viss mån förståeligt att EMD inte i sin motivering har sagt något alls om sakens och sin egen behörighet utsträckning i tiden. Om bedömningen av överklagandena hade grundat sig på sådant som gäller rättsverkningar av faderskap, skulle det däremot ha varit nödvändigt att separat pröva och bedöma också frågan om vilken utsträckning fördragsförpliktelserna och EMD:s behörighet har i tiden.

IV Slutsatser av det ovan anförda

Den människorättskränkning som har konstaterats i EMD:s domar Backlund och Grönmark gäller möjligheten att utreda härkomsten, men inte rättsverkningarna. Ett uttryck för detta är också det att ersättningskrav som har byggt på förlorad arvslott har avslagits i EMD (12.7.2011) på grund av brist på orsakssamband, på motsvarande sätt som i målet Turnali v. Turkiet 7.9.2009, där ett ersättningskrav på mer än 47 miljoner euro för förlorad arvslott förkastades (jfr annorlunda i målen Merger och Cros, Inze, Mazurek, där grunden för kränkningen har varit att själva arvslagstiftningen har varit diskriminerande samt artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 tillsammans med artikel 14).

Den innehållsliga grunden för människorättskränkningen och den rättsföljd som käromålet, dvs. fastställande av faderskap, i föreliggande mål syftar till motsvarar inte varandra. Den konstaterade människorättskränkningen är mer begränsad än vad de konsekvenser den begärda rättelsen skulle få.

Frågan om på vilket sätt ett rättsläge som kränker en rättighet som skyddas som en mänsklig rättighet kan och bör rättas till är något som ska avgöras på nationell nivå och med tillämpning av nationella kompetensförhållanden (t.ex. Broniowski v. Polen, stora kammaren 22.6.2004).

Av människorättskonventionen följer att man på nationell nivå måste säkerställa möjligheten att utreda och fastställa biologiskt ursprung. Av konventionen följer däremot inte att detta måste ske genom att juridiskt faderskap jämte alla rättsverkningar fastställs.

Utifrån 10 § grundlagen har också riksdagens grundlagsutskott ansett att rätten till personlig identitet omfattas av skyddet för privatlivet enligt paragrafen. Utskottet har ansett det nödvändigt att var och en har rätt att få reda på sitt eget ursprung (GrUU 59/2002 rd, GrUU 16/2006 rd och GrUU 15/2011 rd). Saken har varit aktuell som grundlagsfråga framför allt i samband med lagstiftningen om assisterad befruktning och om adoption.

Utredning av biologiskt föräldraskap kan ibland ske genom att man ger tillgång till information som myndigheterna eller aktörer inom hälsovården har. I synnerhet utredning av biologiskt faderskap kan kräva andra slags metoder. Rättsskyddsmedlen bör vara lämpliga för respektive syfte.

Eftersom det är fråga om ett skydd för den personliga identiteten, bör rättigheterna och de tillbudsstående rättsmedlen i princip inte vara beroende av personens existerande status. Barn som har fötts efter att faderskapslagen har trätt i kraft har utan tidsbegränsning rätt att föra talan om fastställande av faderskap. Även för den som inte har en rättsligt fastställd far är en utredning av det biologiska ursprunget som identitetsfråga och konstaterande av rättslig status inte nödvändigtvis samma sak. Önskan hos den som utifrån en faderskapspresumtion har ställningen av barn inom äktenskapet att få reda på sitt biologiska ursprung hänger inte heller nödvändigtvis ihop med en önskan om att ändra den juridiska statusen. För den som är adopterad får en utredning av det biologiska faderskapet inte heller innebära att den juridiska statusen ändras, eftersom detta på det sätt som avses ovan i avsnitt III skulle stå i strid med reglerna om adoption.

Om de rättigheter som gäller utredning av biologiskt ursprung behandlas som statusfråga, leder det således till problem och inkonsekvens. De rättsskyddsmedel som ska tjäna syftet måste vara enhetliga oberoende t.ex. av om barnet är adopterat. Statuslösningar beträffande föräldraskapet passar dessutom dåligt som föremål för avvägningar i enskilda fall. Beträffande de rättsregler som gäller statusfrågor är det viktigt med tanke på rättssäkerheten att de är klara, stabila och förutsebara. Så som det även har konstaterats i EMD:s rättspraxis är konstaterande av biologiskt faderskap väsentligen en annorlunda och mer begränsad sak än att fastställa rättslig status (Schneider 15.9.2011, punkt 102–103).

V Lagtillämparens befogenhet i ett ärende av detta slag

V a. Lagregleringen av talerätten

Enligt 1 § faderskapslagen gäller om konstaterande och fastställande av släktskapsförhållande mellan barn och dess fader gäller vad i faderskapslagen stadgas. Enligt 4 § lagen angående införande av faderskapslagen ska stadgandena i faderskapslagen tillämpas även när barnet är fött före lagens ikraftträdande, om inte något annat föreskrivs i införandelagen. Enligt ikraftträdandelagens 7 § 2 mom. ska talan om fastställande av faderskap i sådana fall anhänggigöras inom fem år från det faderskapslagen trätt i kraft. För ett barn som har fötts innan faderskapslagen trädde i kraft har rätten att väcka talan således upphört 1.10.1981. Lagens innehåll är till den delen entydigt och absolut till sin ordalydelse och kan inte korrigeras tolkningsvägen.

V b. Europeiska människorättskonventionens ställning och förhållande till grundlagens bestämmelser

Europeiska människorättskonventionen gäller nationellt i Finland som riksdagslag. I motsats till vad som är fallet i vissa andra fördragsslutande stater och i motsats till förhållandet enligt unionsrätten har människorättskonventionen inte någon hierarkisk särställning i Finlands nationella rättsordning.

Sådana tolkningsavgöranden av EMD som preciserar människorättskonventionens innehåll av vilka det framgår att en nationell lagbestämmelse som sådan eller till någon del strider mot konventionen åsidosätter således inte bestämmelsen i riksdagslagen. Människorättskonventionens ställning i den nationella rätten har således inte heller förändrat de nationella kompetensförhållandena mellan den lagstiftande och den dömande makten. Det är en annan sak att människorättsförpliktelserna har och ska ha en särskild betydelse och tyngd när domstolarna tillämpar och tolkar nationell lag och att människorättsdomstolens fasta praxis då har en central ställning som rättskälla.

Om tillämpningen av en lagbestämmelse i ett ärende som behandlas av en domstol uppenbart skulle strida mot grundlagen, ska domstolen enligt 106 § grundlagen ge grundlagsbestämmelsen företräde. Genom denna paragraf har kompetensförhållandena mellan den lagstiftande och den dömande makten ändrats, men paragrafen gäller förhållandet mellan riksdagslag och den nationella grundlagen och påverkar inte direkt förhållandet i rättsordningen mellan riksdagslag och människorättskonventionen.

Enligt 22 § grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Bestämmelsen förpliktar även domstolarna. Genom den har de inbördes kompetensförhållandena mellan statsorganen dock inte ändrats. Den skyldighet att säkerställa de mänskliga rättigheterna som framgår av 22 § grundlagen gäller således domstolarna såsom lagtillämpande myndigheter, men bestämmelsen utvidgar inte domstolarnas befogenhet i förhållande till lagstiftaren eller på något annat sätt.

I synnerhet i brottmål har lagtillämparen till följd av de allmänna rättsprinciperna större rörelsefrihet att iaktta en sådan tolkning av människorättskonventionen som innebär att det straffrättsliga ansvaret lindras i förhållande till vad som annars skulle följa av nationell lag (t.ex. HD 2009:80). Ofta kan man också se effekterna av tolkningar av människorättskonventionen som komplettering eller begränsning av den nationella lagens innehåll. Lagtillämparens makt är också i detta fall till sin grundläggande natur en tolkningskompetens utgående från det regelverk som utgörs av riksdagslagarna.

I ärenden som gäller privaträttsliga förhållanden är förpliktelserna enligt människorättskonventionen till stor del en följd av de positiva skyldigheter som de fördragsslutande staterna har utifrån konventionen. Även sådana positiva skyldigheter ska fyllas med iakttagande av de nationella kompetensförhållandena. Beträffande de bestämmelser i riksdagslag som formar rättsförhållandena mellan enskilda är domstolens befogenhet att dra försorg om och svara för att EMD:s avgöranden som preciserar innehållet i människorättskonventionen följs i den nationella lagtillämpningen begränsad enligt vad som är möjligt inom ramen för den tolkningskompetens som lagtillämparen har.

Att, till den del det inte är möjligt genom tolkning, korrigera lagstiftningen så att den motsvarar kraven på mänskliga rättigheter är lagstiftarens och inte domstolarnas sak. En bestämmelse i riksdagslag kan i en tillämpningssituation åsidosättas enbart med stöd av 106 § grundlagen och på de villkor som föreskrivs i den.

Utifrån det ovan konstaterade ger en tolkning av människorättskonventionen, av vilken följer att begränsningen av talerätten enligt den nämnda riksdagslagen till vissa delar strider mot människorättsförpliktelserna avseende privatlivets skydd, inte som sådan rätt för domstolen att åsidosätt lagbestämmelsen. Det är dock motiverat att anse att tolkningen av det skydd för privatlivet som artikel 8 förutsätter till denna del är förenlig med det skydd för privatlivet som garanteras enligt 10 § grundlagen.

Således kan och bör regleringen i lagen angående införande av lagen om faderskap, enligt vilken det inte föreligger rätt att väcka talan, åsidosättas med stöd av 106 § grundlagen till den del en tillämpning av regleringen uppenbart skulle strida mot grundlagen. I förarbetena till grundlagen har detta ansetts kräva att konflikten mellan lagbestämmelsen och grundlagen är tydlig och obestridlig och därmed lätt att upptäcka och inte exempelvis som rättslig fråga lämnar rum för tolkning (GrUB 10/1998 rd s. 30). I en sådan situation finns det inte rum för en extensiv tolkning av på vilken grund, i vilken omfattning och med vilka verkningar riksdagslagens reglering åsidosätts av domstolen.

Grundlagens 106 § har nyligen varit föremål för omprövning. Det har särskilt övervägts om man borde avstå från kravet att konflikten måste vara uppenbar för att en bestämmelse i riksdagslag ska åsidosättas och grundlagen ges företräde. En arbetsgrupp för översyn av grundlagen ansåg 2008 att det i samband med en översyn av grundlagen är skäl att överväga om uppenbarhetskriteriet borde avskaffas (JM arbetsgruppsbetänkande 2008:8 s. 62). En parlamentarisk kommitté, tillsatt av statsrådet 30.8.2008 (kommittén för översyn av grundlagen, betänkande 9.2.2010), har dock enhälligt slutit sig till att grundlagens 106 § bör bestå i gällande lydelse. De ändringar av grundlagen som bygger på kommitténs beredning, vilka inte innehåller en översyn av 106 §, har godkänts i riksdagen och de träder i kraft 1.3.2012. Det är inte lämpligt om domstolarna genom sina egna avgöranden försöker avvika från denna parlamentariskt beslutade linje i denna fråga. I en konstitutionell demokratisk rättsstat härstammar domstolarnas befogenheter från riksdagen och det är skäl att hålla sig inom gränserna för dem.

V c. Slutsats beträffande skyddet för privatlivet

För att en bestämmelse i en riksdagslag ska åsidosättas vid lagtillämpningen krävs således att det finns en konflikt med grundlagen och att konflikten är uppenbar. En samstämmig tolkning av 10 § grundlagen och artikel 8 i människorättskonventionen ger vid handen att det finns en konflikt till den del lagen angående införande av faderskapslagen förhindrar att skyddet för privatlivet förverkligas då en absolut tidsgräns ställs för rätten att väcka talan, vilket gör att den faktiska möjligheten att få sitt biologiska ursprung utrett och konstaterat på rättslig väg utesluts av skäl som inte beror på personen själv. Till den delen är konflikten uppenbar också på det sätt som förutsätts i 106 § grundlagen.

Även 21 § grundlagen förutsätter att ett rättsmedel erbjuds vid domstol för att tillgodose det skydd för privatlivet som det nu är fråga om och på det sätt som avses i 22 § grundlagen ska domstolen medverka till att den positiva skyldighet uppfylls som till denna del har ålagts staten. På det sättet kan också den jämlikhet som förutsätts i 6 § grundlagen förverkligas beträffande detta skydd.

Däremot kan man inte av 10 § grundlagen, tolkad enligt människorättskonventionen, dra en sådan slutsats utifrån granskningen här ovan att ett återställande av talerätten enligt införandelagen i det syfte som skyddet för privatlivet kräver, med andra ord för att utreda det biologiska ursprunget, borde leda till att rättsverkningarna av faderskapet uppkommer. Att riksdagslagen tillämpas leder inte till denna del till en i 106 § grundlagen avsedd konflikt med 10 § grundlagen.

Av grundlagen följer att domstolen inte har befogenhet att genom att pröva och godkänna talan fastställa en rättspåföljd vars verkningar sträcker sig längre än vad som behövs för att undanröja den uppenbara konflikt som den konstaterade kränkningen av den grundläggande och mänskliga rättigheten påvisar. Beträffande den rättsföljd som avses i käromålet kan man inte konstatera en sådan konflikt, än mindre en uppenbar sådan, som avses i 106 § grundlagen.

V d. Förhållandet till grundlagens 6 §

Så som det nämns ovan i avsnitt III c är den part som söker rättsskydd i de fall som gäller begränsningen av talerätten enligt lagen angående införande av lagen om faderskap oundvikligen en vuxen person för vilken rättsverkningarna av faderskapet längre har betydelse enbart i fråga om arvsrätten och den arvsrättsliga ställningen. Arvsrättslig diskriminering har inte varit grunden för de konstaterade människorättskränkningarna. Inte heller jämlikhetsbestämmelsen i 6 § grundlagen leder således i detta fall till att den bestämmelse om talerätt som hindrar de arvsrättsliga rättsverkningarna av faderskapet ska lämnas utan tillämpning med stöd av 106 § grundlagen för att den jämlikhet som grundlagen garanterar ska förverkligas beträffande arvsrätten så som människorättskonventionen förutsätter.

I bedömningen av målet i övrigt utifrån 6 och 106 § grundlagen konstaterar jag följande.

Domstolens rätt och skyldighet enligt 106 § grundlagen att åsidosätta en bestämmelse i riksdagslag gäller enskilda lagtillämpningssituationer. På det sätt som majoriteten nämner utgår människorättsdomstolens i detta sammanhang relevanta avgöranden från att man i varje enskilt fall ska bedöma om de skäl och omständigheter som talar för beviljande av talerätt är mer vägande än de som talar emot och försöka nå en rättvis balans mellan de konkurrerande intressena. De omständigheter som påverkar bedömningen av den grundläggande rättighet som avser utredning av biologisk härkomst är mer begränsade och tydliga än de omständigheter som måste beaktas när man bedömer om lagens retroaktiva verkningar kan utvidgas till rättsverkningarna av faderskap, så som arvsrätten.

En rättslig bestämning av en persons arvsrättsliga ställning passar över huvud taget dåligt som föremål för en bedömning i lagtillämpningen i ett enskilt fall och mellan synpunkter som talar i olika riktning. För det etablerade arvsrättsliga systemet är ett sådant förhållningssätt främmande, ty utgångspunkten är att den arvsrättsliga ställningen bestäms enligt allmänna och schematiska grunder på lagnivå. Genom faderskapslagen har bl.a. den arvsrättsliga diskrimineringen röjts undan för en viss kategori människor, dvs. för barn som är födda utom äktenskap. I regleringen i samband med faderskapslagen har inte ingått att lämna arvsrätten beroende av prövning i det enskilda fallet – inte ens till den del lagen i tiden utsträcktes till att retroaktivt omfatta barn som var födda innan lagen hade trätt i kraft.

Det är nu, mer än tre årtionden efter att lagstiftningsavgöranden har träffats och enskildas rätt att väcka talan har upphört, fråga om att utsträcka de retroaktiva verkningarna av lagstiftning som har undanröjt arvsrättslig diskriminering. Trots att utredningsmöjligheterna med DNA-undersökningar har utvecklats har lagstiftaren inte ansett det befogat att vidta åtgärder. Tvärtom har ett lagstiftningsinitiativ (LM 136/2004) avvisats i riksdagen och det har inte heller senare lett till åtgärder.

Om den i grundlagen garanterade jämlikheten numera anses förutsätta en korrigering av frågan, bör också det ske lagstiftningsvägen på genomtänkta och generellt tillämpliga grunder. I det fallet borde man samtidigt utreda frågan om diskriminering som redan har inträffat borde leda till gottgörelse för dem för vilka effekterna på den arvsrättsliga ställningen av retroaktivitetsbegränsningarna i faderskapslagen under de gångna årtiondena redan har blivit slutliga. Det skulle inte vara korrekt att endast delvis korrigera de arvsrättsligt diskriminerande effekterna av övergångsbestämmelserna i en lagstiftning som har varit länge i kraft och att låta avgörandena bli beroende av sådan prövning och avvägning i det enskilda fallet som inte bygger på kriterier vilka definierats på förhand. Om det sätt på vilket diskriminering avskaffades genom faderskapslagstiftningen har varit diskriminerande, är det ett problem om denna diskriminering igen rättas till på ett diskriminerande sätt.

Grundlagens 106 § lämpar sig således dåligt för att lösa grundrättighetsfrågor som kräver lagstiftningsåtgärder för att jämlikhet och rättssäkerhet ska garanteras på ett riktigt sätt. Det är i varje fall svårt att se att en tillämpning av 7 § 2 mom. lagen angående införande av faderskapslagen skulle stå i en sådan uppenbar konflikt med 6 § grundlagen som avses i 106 § grundlagen på grund av de diskriminerande effekterna för arvsrätten, att domstolen skulle ha rätt och skyldighet att genom att åsidosätta tidsfristen för talerätten garantera en rättslig väg att få faderskapet fastställt jämte alla tillhörande rättsverkningar.

VI Slutledning

Jag prövar käromålet till den del det gäller utredning av A:s biologiska härkomst.

Jag konstaterar att det i målet kan anses bevisat att B har avlat A.

Extraordinärt ändringssökande – Rätt att överklaga – Återbrytande av dom i tvistemål
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter – Skydd för familjelivet

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: H2011/57
Föredragning: 31.10.2011
Givet: 19.12.2011
Liggare: 2873

Tingsrätten hade med en tingsdomare som ordförande på ansökan av A fastställt ett adoptivförhållande mellan A och C, så att C var sin mor B:s och A:s gemensamma barn. Beslutet hade vunnit laga kraft. Tingsdomaren yrkade att tingsrättens beslut skulle återbrytas, eftersom A hade avlidit några dagar innan beslutet gavs och ansökan därför borde ha förfallit.
Tingsdomarens ansökan förkastades, eftersom ett återbrytande av beslutet på myndighetens initiativ mot parternas vilja skulle ha inneburit ett ingrepp utan godtagbara skäl i det skydd för familjelivet som uppstått mellan A och C och även kunde innebära att familjens barn utan anledning fick olika ställning sinsemellan. Ingreppet skulle också ha varit oproportionerligt, eftersom det inte framkommit några omständigheter som talade för ett ingrepp.

RB 31 kap 7 §
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 8 art.

Ansökan

En tingsdomare har begärt att Vanda tingsrätts beslut om fastställande av ett adoptivförhållande mellan A och C, meddelat 5.1.2011 med honom som ordförande, ska återbrytas. Enligt ansökan har beslutet grundat sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag, eftersom A som hade varit sökande hade avlidit 29.12.2010, dvs. innan beslutet meddelades, vilket hade kommit till tingsrättens kännedom först efter att beslutet hade meddelats.

Högsta domstolens avgörande

Processuellt avgörande

I saken måste först avgöras om tingsdomaren som har fastställt adoptivförhållandet har rätt att ansöka om att beslutet ska återbrytas.

Högsta domstolen konstaterar att det inte finns några bestämmelser i lag om domstolens eller en domares rätt att ansöka om återbrytande av beslut som de själva har fattat. I rättspraxis har dock ansetts att domaren, i mål där förlikning inte är tillåten, i undantagsfall kan ha rätt att ansöka om återbrytande av en laga kraft vunnen dom. Så kan vara fallet t.ex. när avgörandet belastas av ett uppenbart fel och det finns ett starkt allmänt intresse att felet rättas.

I föreliggande fall har magistraten i Vanda meddelat tingsdomaren att magistratens uppfattning är att tingsrättens dom är ogiltig till följd av A:s död och att magistraten därför inte har registrerat fastställandet av adoptivförhållandet i befolkningsdatasystemet. Därför har det blivit oklart vilka rättsverkningar tingsrättens laga kraft vunna beslut har. För att undanröja oklarheten måste man avgöra om tingsrättens beslut ska iakttas trots att sökanden har avlidit. Även parterna i adoptionsärendet behöver få ett avgörande av den frågan.

Högsta domstolen anser att det finns ett sådant betydande allmänt intresse angående den rättsliga oklarhet som har uppkommit att den tingsdomare som har avgjort saken måste anses ha rätt att ansöka om att beslutet återbryts.

Högsta domstolen prövar ansökan.

Motivering av avgörandet i huvudsaken

Ärendets bakgrund och frågeställningen

1. Vanda tingsrätt har 5.1.2011, genom ett beslut som vunnit laga kraft, på ansökan av A fastställt ett adoptivförhållande mellan sökanden och C så, att C är A:s och sin mor B:s gemensamma barn. B och D, som har ansetts vara C:s far, hade samtyckt till adoptionen. Vid adoptionsrådgivningen hade en adoption konstaterats ligga i C:s intresse. Tingsrätten har konstaterat att det var fråga om fastställande av ett adoptivförhållande som byggde på ett barnförälderförhållande som de facto hade uppstått. Tingsrätten har också konstaterat att A led av en sjukdom som framskred snabbt. Ett av syftena med adoptionen var att trygga C:s ekonomiska intressen efter A:s död. Tingsrätten har inte ansett detta vara en omständighet som talar mot adoption.

2. I ärendet är det fråga om beslutet ska återbrytas på tingsrättsdomarens ansökan på den grunden att A har avlidit innan beslutet meddelades.

Lagbestämmelser och rättsregler av betydelse i saken

3. När ett adoptivförhållande fastställs är saken bunden till en person på ett sådant sätt att anspråk som gäller den inte övergår på rättsinnehavarna när sökanden avlider. I ett sådant ärende upphör sökandens partsställning, om han eller hon avlider medan rättegången pågår. Då förfaller saken normalt enligt de processuella reglerna och ett avgörande i sak kan inte längre meddelas. Ansökan om återbrytande har byggt på denna juridiska omständighet.

4. Ansökan om återbrytande gäller ett avgörande om adoption inom familjen. Eftersom avgörandet rör parternas familjeliv, bör saken inte bedömas uteslutande i belysning av de processuella rättegångsreglerna, utan man måste också beakta bestämmelserna och principerna till skydd för familjelivet, av vilka de för detta fall viktigaste är artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen samt Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis angående tillämpningen av den.

5. Enligt artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen har var och en rätt att åtnjuta respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Myndigheterna får inte störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag av vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle och är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggandet av oordning och brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller skyddandet av andra personers fri- och rättigheter. Enligt Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis är familjelivet, så som det avses i artikel 8, en faktisk omständighet beroende på existensen av personliga band mellan närstående. När man bedömer faktiska familjeband måste man beakta bl.a. hur länge personerna har bott tillsammans, förhållandenas art samt den roll den vuxna personen har tagit i förhållande till barnet (t.ex. Moretti och Benedetti v. Italien, 27.4.2010).

6. När man bedömer effekterna av skyddet för familjelivet utifrån människorättskonventionen kan det också vara betydelsefullt om de som omfattas av skyddet för familjelivet har behandlats lika. Europeiska människorättsdomstolen har i sitt avgörande Camp och Bourimi v. Nederländerna (3.10.2000) ansett att det har varit en kränkning av artikel 8 och 14 i människorättskonventionen då familjebandet inte hade fastställts mellan ett barn fött utom äktenskap och den biologiska fadern i ett fall då fadern hade varit medveten om att modern väntade barnet och hade haft för avsikt att gifta sig med henne men hade dött innan barnet föddes. Att barnet inte blev arvinge medförde därför att detta barn fick en sämre ställning än barn födda inom äktenskap och erkända barn.

Omständigheterna i fallet och parternas ställningstaganden

7. A:s ansökan om fastställande av ett adoptivförhållande har blivit anhängigt i tingsrätten 18.11.2010. Tingsrätten har ansetts att alla villkor för adoption har uppfyllts enligt 1 kap. adoptionslagen och att några hinder för att godkänna ansökan och fastställa adoption därför inte har funnits. A har dock avlidit några dagar innan tingsrättens beslut i saken meddelades.

8. B har vid muntlig förhandling i Högsta domstolen berättat att hon har sällskapat med A ända sedan C var ungefär åtta månader gammal. A och B har varit gifta 7.12.1996 – 27.5.2009 och därefter på nytt 17.9.2010 fram till A:s död. A hade de facto varit som en far för C hela den tid parterna hade sällskapat och varit gifta. Under denna tid har familjen bott tillsammans. Däremot hade C inte träffat D en enda gång och dennes faderskap hade aldrig fastställts. B har motsatt sig att beslutet skulle återbrytas.

9. C har vid den muntliga förhandlingen berättat att hon alltid har ansett A vara hennes riktiga pappa och önskat att beslutet om fastställande av adoptionen skulle bestå. Den intressebevakare som utsetts för C har ansett att ansökan om återbrytande borde förkastas och att det borde fastställas att A är C:s far.

10. A:s och B:s gemensamma barn E har vid den muntliga förhandlingen sagt att hon alltid ansett att C är hennes riktiga syster och önskat att tingsrättens beslut inte ska återbrytas. Även den intressebevakare som utsetts för E har ansett att ansökan om återbrytande borde förkastas.

Slutsats

11. Högsta domstolen konstaterar att det länge har förelegat ett faktiskt familjeliv mellan C och A och att det visats att det mellan dem har funnits ett faktiskt och nära personligt band. C har de facto haft en likadan ställning i familjen som A:s och B:s gemensamma barn E. Därför omfattas deras familjeliv av skyddet enligt artikel 8 och 14 i Europeiska människorättskonventionen.

12. Högsta domstolen anser att ett återbrytande, på initiativ av en myndighet och mot parternas uttryckliga vilja, av beslutet om att fastställa ett adoptivförhållande skulle innebära ett ingrepp utan godtagbara skäl i det skydd för familjelivet som uppstått mellan A och C och även kunde innebära att familjens barn utan anledning fick olika ställning sinsemellan. Ett återbrytande av beslutet skulle också vara oproportionellt med hänsyn till att det inte i detta fall har kommit fram några omständigheter som skulle tala för det.

13. Av de ovan nämnda skälen anser Högsta domstolen att det inte finns sådana grunder till stöd för ansökan som medför att tingsrättens beslut borde återbrytas med stöd av 31 kap. 7 § rättegångsbalken.

Beslut

Ansökan avslås. Den adoption som tingsrätten har fastställt ska alltså förbli i kraft. C ska anses vara A:s och B:s gemensamma barn trots att A har avlidit innan tingsrätten har fastställt adoptivförhållandet mellan honom och C.

Målet har avgjorts av presidenten Pauliine Koskelo samt justitieråden Pertti Välimäki, Ilkka Rautio, Jukka Sippo och Jorma Rudanko. Tarja Raiskinen har varit föredragande.

Extraordinärt ändringssökande – Återbrytande av dom i tvistemål – Människorättskränkning

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: H2010/216
Föredragning: 21.9.2011
Givet: 22.11.2011
Liggare: 2586

En ansökan om återbrytande av en dom i ett tvistemål grundade sig på en människorättskränkning som Europeiska människorättsdomstolen hade konstaterat. Ansökan hade gjorts ungefär tre månader efter att människorättsdomstolens slutliga avgörande hade meddelats. Av de skäl som nämns i Högsta domstolens beslut prövades ansökan fastän den hade gjorts efter den i 31 kap. 10 § 1 mom. rättegångsbalken angivna tidsfristen på ett år räknat från det domen i fråga vann laga kraft.

RB 31 kap 7 § 1 mom 4 punkten
RB 31 kap 10 § 1 mom

Högsta domstolens avgörande

Bakgrunden i målet

1. Vasa hovrätt hade i punkt 1 i sin dom 25.4.2006, vilken hade vunnit laga kraft, ansett att A 3.12.1997 då han hördes som vittne i ett skattebrottmål vid Villmanstrands tingsrätt hade påstått att äldre skatteinspektörerna B och C uppsåtligen hade uppgjort oriktiga och ogrundade skatteinspektionsberättelser, vilket också kunde uppfattas vara ett påstående om att B och C hade gjort sig skyldiga till tjänstebrott. Enligt hovrätten hade A således utan grund sagt att B och C hade gjort sig skyldiga till ett förfarande som hade varit ägnat att utsätta dem för missaktning. Hovrätten ålade A att i ersättning för psykiskt lidande betala vardera 2 000 euro jämte ränta. Åtalet för ärekränkningsbrott förkastades eftersom åtalsrätten hade preskriberats.

2. I punkt 2 i domen hade hovrätten tillräknat A att han i sin bok ”Verottaja tappolinjalla” (ungefär: Beskattaren på mördarlinjen), utgiven på eget förlag, hade behandlat det ovan nämnda skattebedrägerimålet och i den osant hade påstått att B uppsåtligen hade gjort sig skyldig till mened, vilken hade bestått av att under ed intyga att skatteinspektionsberättelsen var riktig. Hovrätten dömde med stöd av 24 kap. 10 § strafflagen A för grov ärekränkning till 4 månaders villkorligt fängelsestraff, vars prövotid gick ut 31.7.2005. A ålades att till staten förverka böckerna, disketten och eventuella kopior, om inte i böckerna och de föremål som använts för att framställa dem inom en av hovrätten utsatt tidsfrist gjordes de ändringar som framgick av domslutet, samt att betala 5 000 euro jämte ränta till B för psykiskt lidande.

3. A ålades dessutom att till B och C i ersättning för deras rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten betala sammanlagt 33 158,48 euro jämte ränta samt i ersättning för bevisningskostnader sammanlagt 232,36 euro. Han ålades att som ersättning för bevisningskostnader betala sammanlagt 71,38 euro till dem som hörts som vittne. Till staten ålades A att betala sammanlagt 3 432,81 euro i ersättning för bevisningskostnader.

4. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (Europeiska människorättsdomstolen) har i sin dom 6.7.2010 nr 37751/07, som gäller Finland, ansett att Finland har brutit mot artikel 10 i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (Europeiska människorättskonventionen) genom att hovrättens dom i strid med stycke 2 i artikeln har inneburit ett intrång i yttrandefriheten som garanteras i stycke 1 i artikeln. Dessutom ansåg Europeiska människorättsdomstolen att Finland hade brutit mot artikel 6.1 i Europeiska människorättskonventionen eftersom rättegången hade dragit oskäligt långt ut på tiden.

5. Europeiska människorättsdomstolen bestämde att finska staten skulle betala ersättning till A för ekonomisk skada, som grundade sig på de ersättningar för rättegångs- och bevisningskostnader som enligt domen skulle betalas till målsägandena i brottmålet samt de rättegångskostnader som A själv hade haft. Staten ålades dessutom att betala ersättning till A för immateriell skada på grund av kränkningen.

Ansökan i Högsta domstolen

6. A har i sin ansökan åberopat Europeiska människorättsdomstolens avgörande och yrkat att hovrättens dom ska återbrytas med stöd av 31 kap. 8 § rättegångsbalken och att ändringarna i boken ”Verottaja tappolinjalla” stryks. A har dessutom yrkat att staten ska åläggas att ersätta hans rättegångskostnader i saken jämte ränta.

7. Utifrån ansökan är det fråga om hovrättens dom bör återbrytas med anledning av det brott mot artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen som Europeiska människorättsdomstolen har konstaterat.

Motivering

Synpunkter på betydelsen av Europeiska människorättsdomstolens dom

8. Med hänvisning till artikel 46 i Europeiska människorättskonventionen har Europeiska människorättsdomstolen i sin praxis ansett att en dom av Europeiska människorättsdomstolen inte enbart skapar en skyldighet för medlemsstaterna att betala den kränkte gottgörelse i pengar utan också en skyldighet att, under tillsyn av Europarådets ministerkommitté (ministerkommittén), vidta åtgärder av allmän art eller som specifikt gäller klaganden eller bådadera för att upphöra med kränkningen och undanröja dess effekter. Staten har möjlighet att välja effektiva medel med vilka man på ett lämpligt sätt kan uppfylla förpliktelserna enligt artikeln (Scozzari och Giunta v. Italien, 13.7.2000, punkt 249, Verein gegen Tierfabriken Schweiz (VgT) v. Schweiz (stora kammaren), 30.6.2009, punkt 88. Så som Högsta domstolen har konstaterat i sitt avgörande HD 2008:24 (punkt 1), innebär en fällande dom av Europeiska människorättsdomstolen dock inte att en tidigare nationell dom i samtliga fall behöver återbrytas. Vid bedömningen måste man beakta de synpunkter som ministerkommittén har fört fram i sin rekommendation från år 2000 (Recommendation No. R(2000)2 on the re-examination or reopening of certain cases at domestic level following judgments of the European Court of Human Rights).

9. Enligt rekommendationen har omprövning i undantagsfall visat sig vara det effektivaste medlet att återställa läget för sökanden till situationen före kränkningen. Så kan vara fallet bl.a. när sökanden även efter Europeiska människorättsdomstolens dom lider av mycket allvarliga negativa följder av den nationella domen, vilka inte kan korrigeras utan att saken omprövas på nationell nivå. Som exempel på en sådan följd nämns ett långt fängelsestraff som den dömde fortfarande avtjänar.

Återbrytande av hovrättens dom i fråga om punkt 1

Förutsättningarna för att pröva ansökan

10. Europeiska människorättsdomstolen har beträffande punkt 1 i hovrättens dom anfört att en skälig balans inte har uppnåtts mellan å ena sidan A:s yttrandefrihet och å andra sidan skyddet för B:s och C:s ära och rykte och att detta har inneburit ett brott mot artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen (punkterna 66 och 71 i domen).

11. I punkt 1 i hovrättens dom är det fråga om skadestånd för psykiskt lidande som A ska stå för. Högsta domstolen konstaterar att den ersättning som Europeiska människorättsdomstolen har dömt staten att betala inte har täckt denna betalningsskyldighet.

12. I rättegångsbalken 31 kap. 15 § första meningen föreskrivs att om ett skadestånds- eller annat privaträttsligt yrkande har framställts i ett brottmål, ska vid återbrytande av domen i målet till denna del tillämpas stadgandena om återbrytande av dom i tvistemål. Eftersom åtalet enligt punkt 1 har förkastats, blir bestämmelsen i paragrafens andra mening inte tillämplig, enligt vilken domen oberoende av vad som sägs i första meningen kan återbrytas även beträffande ett privaträttsligt yrkande, om domen återbryts beträffande straffyrkandet eller en förverkandepåföljd.

13. I avgörandet HD 2008:24 har det varit fråga om tillämpning av punkterna 3 och 4 i 31 kap. 8 § rättegångsbalken i ett fall där man ska bedöma återbrytande av en straffdom utifrån en människorättskränkning som Europeiska människorättsdomstolen har konstaterat. Så som Högsta domstolen har konstaterat i punkt 8 i sitt avgörande, har det i praxis ansetts att en ny dom inte innebär en sådan ny omständighet som avses i punkt 3 i paragrafen. Det faller sig inte heller naturligt att anse att en dom av Europeiska människorättsdomstolen i detta avseende skulle vara en ny omständighet.

14. Då Europeiska människorättsdomstolen på det sätt som beskrivs ovan i punkt 4 i efterhand har ansett att hovrättens dom till sitt innehåll har inneburit en kränkning av artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen, kan det enbart bli fråga om den i 31 kap. 7 § 1 mom. 4 punkten rättegångsbalken nämnda återbrytningsgrund avseende tvistemål som gäller uppenbart oriktig tillämpning av lag.

15. Enligt 10 § 1 mom. i det nämnda kapitlet ska ansökan om återbrytande av en laga kraft vunnen dom i tvistemål göras inom ett år från den dag då sökanden fick del av den omständighet som låg till grund för ansökan. Grundar sig ansökan på 31 kap. 7 § 1 mom. 4 punkten rättegångsbalken, räknas tidsfristen från det domen vann laga kraft. Den dom som begärs återbruten har vunnit laga kraft 2.3.2007. A:s ansökan har inkommit till Högsta domstolen 14.10.2010, dvs. mer än ett år efter att domen har vunnit laga kraft. Frågan gäller främst om ansökan trots detta kan prövas eller om den ska avslås eftersom den har gjorts för sent.

16. Högsta domstolen har i sitt avgörande 2007:35 (punkt 4) bedömt förutsättningarna för prövning av en ansökan om återbrytande med stöd av bestämmelsen om tidsfristen enligt 31 kap. 10 § rättegångsbalken i belysning av principerna i EG-rätten och dragit slutsatsen att man inte skulle låta bli att tillämpa de nationella bestämmelserna om tidsfrister och förfaranden på den grunden att den nationella domstolen skulle ha möjlighet att på nytt pröva ett domstolsavgörande som vunnit laga kraft och att upphäva det om det strider mot gemenskapsrätten.

17. Beträffande punkt 1 i hovrättens dom är det fråga om A:s skadeståndsskyldighet, vilken inte täcks av den ersättning som staten ålagts att betala i Europeiska människorättsdomstolens dom. Frågan är till den delen i huvudsak hur man på ett riktigt sätt kan iaktta Europeiska människorättsdomstolens dom, enligt vilken skadeståndet i punkt ett inte borde ha dömts ut. Som utgångspunkt konstaterar Högsta domstolen att finsk gällande rätt inte innehåller någon uttrycklig ersättningsbestämmelse angående gottgörelse för konstaterad människorättskränkning.

18. I den regeringsproposition (RP 9/2005 rd) som ledde till att 31 kap. rättegångsbalken ändrades (666/2005) ställdes som mål att förbättra parternas rättsskydd med beaktande av den rekommendation av ministerkommittén som nämns ovan i punkt 8. Enligt propositionen (s. 13) finns det ingen tidsfrist för återbrytande av dom i brottmål till den tilltalades fördel och även i övrigt är tidsfristerna för återbrytande av dom längre än när det är fråga om klagan på grund av rättegångsfel. Åtminstone i vissa fall är det därför möjligt att ansöka om återbrytande också efter en längre tid efter att avgörandet har vunnit laga kraft. Regeringens proposition medförde således ändringar endast beträffande bestämmelserna om tidsfristen för klagan. Den nya bestämmelsen om detta finns i 31 kap. 2 § 3 mom. rättegångsbalken.

19. Enligt den sistnämnda bestämmelsen är det möjligt att utan hinder av de tidsfrister som annars gäller anföra klagan inom sex månader från det att ett rättskipnings- eller övervakningsorgan som är behörigt att utöva tillsyn över internationella förpliktelser i fråga om de mänskliga rättigheterna har meddelat ett slutligt avgörande och konstaterat att ett rättegångsfel har begåtts vid behandlingen av ett ärende.

20. Behandlingen vid internationella rättskipnings- eller övervakningsorgan kan dröja flera år. När det är fråga om ett fall där tidsfristen för återbrytande av dom räknas med stöd av 31 kap. 10 § 1 mom. rättegångsbalken från det att domen har vunnit laga kraft, kan det lätt hända att möjligheten till återbrytande går förlorad på grund av att tiden har gått, fastän det internationella rättskipnings- eller övervakningsorganet sedermera konstaterar att en människorättskränkning har inträffat. Således skulle det inte alls vara möjligt att vidta sådana åtgärder som kan krävas för att på ett riktigt sätt iaktta en fällande dom av Europeiska människorättsdomstolen. En ordagrann tolkning av 31 kap. 10 § rättegångsbalken kan således vid rättskipningen leda till en situation som inte svarar mot parternas krav på rättsskydd eller förpliktelserna i Europeiska människorättskonventionen.

21. Som det framgår ovan av punkterna 19 och 20 har rättegångsbalkens bestämmelser om klagan ändrats för att uppfylla ministerkommitténs rekommendation så att klagan kan anföras även inom sex månader efter att ett behörigt rättskipnings- eller övervakningsorgan har meddelat sitt avgörande. Eftersom möjligheten till återbrytande inte har utvidgats på motsvarande sätt anser Högsta domstolen att den rådande regleringen av tidsfristerna inte leder till ett acceptabelt slutresultat som skulle säkerställa likabehandling. Därför måste bestämmelsen i 31 kap. 10 § 1 mom. rättegångsbalken trots ordalydelsen tillämpas så att det i praktiken är möjligt att även i ett tvistemål pröva en ansökan om återbrytande på grund av en fällande dom av Europeiska människorättsdomstolen. Ansökan om återbrytande måste dock göras utan omotiverat dröjsmål efter att det behöriga rättskipnings- eller övervakningsorganet i sitt slutliga avgörande har konstaterat att domen innehåller en människorättskränkning.

22. Högsta domstolen anser således att A:s ansökan, som har gjorts bara ungefär tre månader efter att Europeiska människorättsdomstolen i sitt slutliga avgörande har konstaterat människorättskränkningen, och således utan omotiverat dröjsmål, kan prövas även till den del den avser punkt 1 i hovrättens dom.

Förutsättningarna för återbrytande av domen beträffande punkt 1

23. Europeiska människorättsdomstolen har på ovan konstaterat sätt uttalat att det skadestånd som hovrätten har fastställt har kränkt skyddet av yttrandefriheten enligt artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen. Av domstolens dom framgår att hovrätten inte när den avgjorde skadeståndsyrkandet hade dragit en riktig slutsats vid avvägningen mellan skyddet av yttrandefriheten och skyddet av ära.

24. När det gäller uppenbart oriktig tillämpning av lag så som avses i 31 kap. 7 § 1 mom. 4 punkten rättegångsbalken är det vanligen fråga om en situation där lagen tydligt och ostridigt har tillämpats oriktigt. Ett villkor för att domen ska kunna återbrytas har då varit att den oriktiga tillämpning av lag som framgår av domen ostridigt står i konflikt med det rättsläge som förelåg när domen gavs (se även HD 2009:80, punkt 6). I rättspraxis har det inte ansetts möjligt att med stöd av detta lagrum återbryta avgöranden som domstolen har kommit till inom ramen för sin prövningsrätt.

25. Enligt Europeiska människorättsdomstolen hade Europeiska människorättskonventionen inte tillämpats riktigt i målet. Hovrätten har mot varandra vägt å ena sidan skyddet av yttrandefriheten och å andra sidan skyddet av ära och rykte, vilka båda är mänskliga rättigheter som garanteras i Europeiska människorättskonventionen, men Europeiska människorättsdomstolen har efteråt konstaterat att avvägningen var oriktig. Frågan om yttrandefrihetens förhållande till andra mänskliga rättigheter har efter hovrättens dom behandlats i flera domar av Europeiska människorättsdomstolen. Högsta domstolen har med hänsyn till en sådan situation konstaterat att det kan hända att den nationella domstolens tolkningsutrymme i och med Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis har beskurits så att ett avgörande som när domen gavs uppfattades rymmas inom tolkningsutrymmet i själva verket visar sig oriktigt i belysning av senare uppkommen och preciserad rättspraxis (HD 2009:80, punkt 8). Bedömningen av frågan om domstolen i en dom som begärs återbruten har tillämpat lagen uppenbart oriktigt på ett sätt som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken avgörs dock i regel utifrån situationen när avgörandet träffades, dvs. med beaktande av Europeiska människorättsdomstolens praxis och hur enhetlig den var vid den tidpunkten. När förutsättningarna för återbrytande bedöms är det dessutom skäl att beakta hur allvarliga följderna av människorättskräkningen har varit.

26. Grunden för de skadestånd som ådömts har varit A:s påståenden, vilka har ansetts djupt kränka B:s och C:s ära och rykte. Beloppet av de skadestånd A har dömts att betala och vilka den ersättning som Europeiska människorättsdomstolen har dömt ut inte täcker kan inte anses vara särskilt höga. Trots Europeiska människorättsdomstolens kritik av skadeståndspåföljden anser Högsta domstolen att hovrättens dom inte uppenbart har stridit mot Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis vid den tidpunkten och det kan därför inte anses att avgörandet har grundat sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. Den ersättning som dömts ut kan inte heller anses vara en särskilt allvarlig negativ påföljd. Det finns således inte förutsättningar för att återbryta hovrättens dom beträffande punkt 1.

Återbrytande av hovrättens dom till övriga delar

27. Beträffande punkt 2 har Europeiska människorättsdomstolen understrukit att fängelsestraff allmänt taget är en olämplig påföljd för ärekränkningsbrott och ansett att det redan av att de påföljder som A ådömts har varit stränga följde att det villkor avseende nödvändighet som måste ställas på begränsningar av yttrandefriheten och påföljderna inte har uppfyllts. Efter att ha dragit den slutsatsen har Europeiska människorättsdomstolen inte ansett det nödvändigt att närmare bedöma arten av de uttalanden som framförts i A:s bok. Europeiska människorättsdomstolen har ansett att skälig balans inte har uppnåtts mellan å ena sidan A:s yttrandefrihet och å andra sidan skyddet av B:s ära och rykte och att detta därför har inneburit ett brott mot artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen (punkterna 68, 70 och 71).

Tillräknande

28. När det först gäller hovrättens dom där A med stöd av 24 kap. 10 § 1 mom. strafflagen tillräknats grovt ärekränkningsbrott begånget mellan april 1998 och augusti 1999, anser Högsta domstolen att Europeiska människorättsdomstolen inte i sin dom har konstaterat att hovrättens tillräknande skulle innebära en kränkning av artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen. I målet har inte anförts sådana skäl utifrån vilka man kunde anse att hovrättens dom till denna del skulle bygga på uppenbart oriktig tillämpning av lag på det sätt som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken.

A:s straff

29. Beträffande det straff som A har dömts till har Europeiska människorättsdomstolen konstaterat att fängelsedomen mot A för det förfarande som tillräknats enligt punkt 2 innebär ett brott mot yttrandefriheten som garanteras i artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen trots att straffet var villkorligt.

30. Vid bedömningen av frågan om hovrättens dom mot A bör återbrytas beträffande straffet konstaterar Högsta domstolen att prövningstiden för A:s villkorliga fängelsestraff har löpt ut redan för ungefär sex år sedan. Det villkorliga fängelsestraffet har inte gått i verkställighet och mot A har inte inom ett år efter prövotidens utgång väckts åtal för brott under prövotiden. Straffet har således förfallit med stöd av 2 b kap. 3 § 2 mom. strafflagen eftersom tiden har gått ut. Då anteckningen i straffregistret om ett villkorligt fängelsestraff utgår fem år efter att en dom som vunnit laga kraft gavs, har följden av domen upphört också när det gäller registreringen av brottet.

31. Effekterna av straffet har således på ovan beskrivet sätt upphört. Faktum att A dömts till fängelsestraff för sitt förfarande är dock redan i sig ett vägande skäl att återbryta hovrättens dom beträffande straffpåföljden, om man bedömer saken utifrån Europeiska människorättsdomstolens dom och med beaktande av Europarådets parlamentariska församlings beslut 1577(2007) Towards decriminalisation of defamation, vilken har getts efter det att den dom som begärs återbruten meddelades 25.7.2007, och där medlemsstaterna uppmanas att utan dröjsmål slopa fängelsestraff som påföljd för ärekränkningsbrott.

32. Utifrån Europeiska människorättsdomstolens dom kan man inte bedöma att det hade funnits hinder för att döma A till ett lindringare straff än fängelse utan att det hade inneburit ett brott mot kraven i Europeiska människorättskonventionen. Ett sådant lindrigare straff kan dock inte längre dömas ut. Hovrättens dom bör därför återbrytas beträffande straffpåföljden.

Skadeståndet

33. A har i punkt 2 i hovrättens dom ålagts att betala 5 000 euro jämte ränta till B som ersättning för psykiskt lidande. Eftersom domen inte återbryts beträffande tillräknandet enligt punkt 2, ska på ansökan om återbrytande av skadeståndet tillämpas de bestämmelser om tidsfrist som gäller återbrytande av dom i tvistemål. Av de skäl som anförts ovan i punkterna 17 – 22 kan ansökan dock prövas även i fråga om skadeståndet enligt punkt 2, fastän den har anlänt till Högsta domstolen mer än ett år efter att domen vann laga kraft.

34. Med beaktande av att tillräknandet enligt punkt 2 för grov ärekränkning bibehålls, finns det inte grund för att återbryta domen till den del den gäller skadeståndet till A och B för psykiskt lidande.

Förverkandepåföljden och bevisningskostnaderna

35. Högsta domstolen konstaterar att man inte utifrån Europeiska människorättsdomstolens dom kan anse att hovrättens dom mot A i fråga om förverkandepåföljden eller ersättningen till staten för bevisningskostnaderna skulle vara oproportionell eller annars kränka yttrandefriheten enligt Europeiska människorättskonventionen. Eftersom domen inte återbryts till den del den gäller tillräknande för grov ärekränkning och då man beaktar dels hur liten del av boken som enligt domen skulle strykas, dels innehållet i kränkningen av B:s ära, finns det inte grund för att återbryta domen till de delar den gäller förverkandepåföljden eller bevisningskostnaderna.
Rättegångskostnaderna

36. Den ersättning som Europeiska människorättsdomstolen har bestämt att staten ska betala täcker de ersättningar som A har ålagts att betala till målsägandena. Någon grund för att återbryta domen till den delen finns således inte.

37. Eftersom domen inte återbryts beträffande tillräknandet, finns det inte någon grund för att ålägga staten att ersätta A för de rättegångskostnader han har orsakats av ansökan om återbrytande. Yrkandet förkastas.

Domslut

Hovrättens dom återbryts beträffande det straff som har ådömts A. Uttalandet om det fängelsestraff som A har ådömts undanröjs.

Till övriga delar avslås ansökan.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Raulos, Hannu Rajalahti, Timo Esko, Marjut Jokela och Pekka Koponen. Jukka-Pekka Salonen var föredragande.

Privatlivets skydd – Spridande av information som kränker privatlivet
Yttrandefrihet

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2009/1066
Föredragning: 22.2.2011
Givet: 30.9.2011
Liggare: 2092

I en tidskrift hade publicerats två artiklar om en person som synts i offentligheten. I artiklarna behandlades ett tidigare avslutat förhållande och sådant som hänförde sig till det. Fråga om svarandena gjort sig skyldiga till spridande av information som kränker privatlivet. (Omröstn.)

SL 24 kap 8 §

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Åtalet och målsägandenas yrkanden i Helsingfors tingsrätt

Allmänna åklagaren yrkade att A och B skulle straffas för spridande av information som kränker privatlivet, begånget 27.2.2003, eftersom A och B obehörigen genom ett massmedium, dvs. en tidskrift, hade framfört uppgifter, antydningar och bilder om X:s privatliv på följande sätt:

1.1 A hade i form av en intervju med personen G skrivit en artikel i tidningen 7 päivää, som utkom 27.2.2003, där det bl.a. berättades om X:s och G:s sexliv och om deras gemensamma framtidsplaner och tvistefrågor och där det publicerades en lista över X:s tidigare partners eller personer som antogs vara sådana; och
1.2 B hade i egenskap av ansvarig redaktör för tidskriften godkänt artikeln för publicering och dessutom beslutat om innehållet i rubriken på pärmen, där bilderna på G och X och bildtexten berättade att G hade varit X:s tidigare älskade och där deras sexliv beskrevs.

Förfarandet hade varit ägnat att orsaka X skada och lidande.

Åklagaren yrkade dessutom att A, B och C skulle straffas för spridande av information som kränker privatlivet, begånget 1.4.2004, eftersom de obehörigen genom ett massmedium, dvs. en tidskrift, hade framfört uppgifter, antydningar och bilder om X:s privatliv på följande sätt:

2.1 A hade skrivit en artikel som publicerades 1.4.2004 i tidningen 7 päivää och där framfört bl.a. att en man vid namn G hade varit X:s tidigare partner och dessutom utformat innehållet i rubriken ”Pelkään etten näe koskaan tytärtäni” (Jag är rädd att jag aldrig får se min dotter) så att rubriken tillsammans med bilderna på X och G i artikeln antydde att G var far till X:s dotter;

2.2 C hade skrivit en artikel i samma nummer av tidningen 7 päivää och där framfört att G hade varit X:s tidigare partner och dessutom antytt att G hade varit far till X:s dotter samt upprepat de uppgifter som i en tidigare artikel hade framförts om det påstådda samlivet mellan X och G; och

2.3 B hade i egenskap av ansvarig redaktör godkänt de ovan nämnda artiklarna och rubrikerna för publicering samt pärmen på numret av tidningen 7 päivää, där det med hjälp av rubriken och bilderna på X och G antyddes att G var far till X:s dotter.

Förfarandet hade varit ägnat att orsaka X skada och lidande.

X förenade sig i åtalet och yrkade att svarandena och förlagsbolaget skulle åläggas att solidariskt ersätta henne för psykiskt lidande, 30 000 euro beträffande åtalspunkt 1 och 20 000 euro beträffande åtalspunkt 2 jämte ränta.

Bemötandena

A, B och C bestred åtalet. Tillsammans med förlagsbolaget bestred de dessutom grunden för ersättningsyrkandena och anförde att de begärda beloppen var för höga.

Tingsrättens dom 8.4.2008

X anförde i tingsrätten bl.a. att hon aldrig hade gett intervjuer om sitt parförhållande eller sexliv, utan att hennes svar på redaktörernas frågor hade varit ”jag kommenterar inte”.

Beträffande åtalspunkt 1 hade X inte gett G lov att berätta om de saker som beskrevs i artikeln, och hon hade inte heller gett lov att publicera bilderna på männen och texterna i samband med dem. Publiceringen av artikeln hade lett till att X:s son hade mobbats i skolan. Dessutom inverkade sådana här artiklar skadligt på X:s författarkarriär.

Beträffande åtalspunkt 2 hade svarandena inte haft kontakt med X innan artikeln publicerades. X hade ansett att artikeln var kränkande och den hade försvårat skötseln av ärenden som gällde dottern.

X hade blivit kränkt av att G hade fått ett arvode för intervjun som avses i åtalspunkt 1. X hade inte vidtagit åtgärder mot andra motsvarande tidningsartiklar, eftersom detta hade inneburit en oskälig belastning. X hade gett en intervju som publicerades 28.3.2003 i tidningen Ilta-Sanomat och vittnet T hade inom citattecken skrivit det som X hade berättat. X hade bestridit förhållandet till G, eftersom hon hade önskat att faderskapsfrågan först skulle bli klar. Den av X författade boken Tulikärpäset (”Eldflugorna”) var inte en självbiografi, fastän förläggaren oriktigt hade uppgett detta och X hade inte märkt felet. X hade berättat att hon behövde publicitet för att marknadsföra sina böcker, TV-program och andra arbeten.

A berättade i tingsrätten att hon hade skrivit artikeln som 27.2.2003 publicerades i tidningen 7 päivää efter att G hade tagit kontakt med henne. A hade strukit sådana stycken i artikeln som gällde utomstående. X och G hade bott i samma hus och i artikeln berättades om deras framtidsplaner, men inte om deras sexliv. De män som förekom på bilderna under rubriken X:s män hade redan tidigare presenterats i offentligheten som X:s partners. För artikeln i tidningen 1.4.2004 hade A intervjuat G i Italien. G hade i en lösryckt mening sagt att han var rädd att han aldrig skulle få se sin dotter, dock utan att på något sätt precisera vem det var fråga om.

C berättade i tingsrätten att hon skrivit artikeln ”G pakoilee oikeutta” (G håller sig undan rättvisan), vilken publicerats 1.4.2004 i tidningen 7 päivää, som gällde X:s ansökan om besöksförbud mot G och om ryktet att G var far till X:s barn. Artikeln hade byggt på offentlig information och saken hade flera gånger behandlats i andra tidningar.

B sade i tingsrätten att X var en A-klassens kändis, vars privatliv intresserade folk och vars offentlighet i huvudsak byggde på hennes privatliv. X hade ända sedan bilderna i tidningen Playboy år 1988 varit en kändis. Båda artiklarna hade kommit till i en normal arbetsprocess. Före publiceringen 27.2.2003 hade redan fyra andra artiklar publicerats i kvällstidningarna om X:s och G:s förhållande. I den artikel som avsågs i åtalet hade beskrivningarna av sexlivet strukits. Förteckningen över män kom från tidningens arkiv. X hade också i annan press kopplats till de män som nämndes i listan. Inte heller i den artikel som publicerades 1.4.2004 fanns det något klandervärt. Några sakfel fanns inte i någon av de ovan nämnda artiklarna. B hade inte tagit kontakt med X före publiceringen, eftersom någon kommentar ändå inte skulle fås av henne, utan B hade kontrollerat uppgifterna på annat sätt.

Redaktör T som hörts som vittne hade skrivit artikeln ”X löysi uuden miesystävän” (X fann en ny manlig vän), vilken hade publicerats 15.1.2003 i Ilta-Sanomat, där det berättades om G som X:s partner. Om detta hade redan tidigare skrivits i någon annan tidning. Uppgifterna i artikeln hade i själva verket byggt på andra källor än det som X eller G hade berättat. X hade inte velat kommentera saken. Artikeln ”Minulla ei ollut suhdetta G:n kanssa” (Jag har inte haft ett förhållande med G) som 28.2.2003 publicerades i samma tidning hade vittnet skrivit, efter att med anledning av artikeln i 7 päivää 27.2.2003 ha ringt till X, som då hade gett en intervju. I övrigt hade X inte gett T intervjuer angående sina förhållanden till män. T hade inte skrivit artikeln ”X naimisiin!” (X gifter sig!) 15.3.2005 med X:s samtycke, utan uppgifterna hade kommit från andra källor. I fråga om artikeln 3.11.2005 ”X muuttaa Viroon” (X flyttar till Estland) hade vittnet fått ett tips och X hade efter att vittnet frågat gett lov att skriva om flytten. Beträffande artikeln 20.1.2006 ”Ero peruutettiin” (Skilsmässan drogs tillbaka) hade X visserligen inte gett lov men uppgifterna om skilsmässan hade varit offentliga. T hade skrivit om X:s partners efter att ha fått ett tillförlitligt tips. Vittnet hade några gånger på begäran av X skrivit en rättelse till artikeln. Enligt vittnet var det vanligen cheferna på redaktionen som utformade tidningsrubrikerna. T anförde att X var en offentlig person som man hade fått skriva om. T konstaterade att om källan var tillförlitlig skrev alla redaktörer i tidningen utan att fråga om lov av någon.

Efter den artikel som hade publicerats 27.2.2003 hade X 28.2.2003 bett att den ansvarige huvudredaktören för tidningen 7 päivää skulle publicera en ursäkt och en rättelse. Efter det hade i tidningen publicerats en rättelse, författad av X:s advokat, där det meddelades att X inte hade haft ett sådant förhållande till G som beskrivits i det senaste numret av tidningen och att hon aldrig hade planerat ett samliv och än mindre ett gemensamt barn med G.

Enligt tingsrätten framgick följande av de skriftliga bevisen. Beträffande åren 1994, 1997 och 1999 hade X i boken ”Neitsytöljy” (Jungfruolja) och i en intervju i tidningen Image berättat sådant som gällde hennes privatliv. Tidningen Ilta-Sanomat hade 15.1.2003 skrivit om G som X:s nya partner och 5.2.2003 hade tidningen Iltalehti skrivit om G som X:s före detta partner . Redaktörerna hade bett X kommentera dessa artiklar, vilket hon inte hade gjort. Ilta-Sanomat hade 13.2.2003 skrivit om G som X:s expartner. Iltalehti hade 25.2.2003 under rubriken ”X nauraa iloisesti vauvauutiselle” (X skrattar glatt åt babynyheterna) haft en artikel som X hade ombetts kommentera, vilket hon hade vägrat göra.

X hade 28.2.2003 gett Ilta-Sanomat en intervju med anledning av den artikel som nämns i åtalspunkt 1 och bestridit det som där sades. I tidningen Iltalehti hade X 26.3.2003 berättat om sitt arbete, sitt liv och sin son. Tidningen Katso hade 12.6.2003 haft en artikel under rubriken ”X synnyttää syksyllä” (X föder på hösten). X hade tillfrågats men inte önskat kommentera saken. Ilta-Sanomat hade 5.3.2004 skrivit att X hade ansökt om besöksförbud mot G och i sammanhanget hade X:s dotter nämnts med antydan om att G var hennes far.

X hade kommenterat sin bok ”Tulikärpäset” (Eldflugorna) som kom ut 2004 genom att konstatera att den inte var självbiografisk. Förläggaren hade dock i bokpresentationen framställt den som en självbiografisk reseskildring för att finna sig själv och erkänna sina egna svagheter. X hade vidare i olika publikationer från år 2004 till januari 2008 berättat bl.a. om sina barn, sin dåvarande make och sina terapibesök.

Tingsrätten konstaterade att X inte hade bestridit textinnehållet i de artiklar som nämndes i åtalet. X hade före och efter tidpunkterna för de gärningar som avsågs i åtalet fortlöpande exponerat sitt privatliv genom att ge intervjuer och bilder till massmedierna och genom att själv skriva om sitt privatliv. X hade således medvetet gått ut i offentligheten. Efter begäran om rättelse av artiklarna 27.2.2003 och 1.4.2004 hade X fortsatt att i offentligheten berätta om sådant som hörde till hennes privatliv. Olika massmedier hade berättat om sådant som hörde till X:s privatliv. X hade inte ställt några krav gentemot de andra massmedierna. Vittnet T hade konstaterat att X var en offentlig person och att man kunde skriva om henne, och då källan var tillförlitlig behövde man inte be om samtycke. X måste även genom sitt beskrivna förfarande anses ha gett ett tyst samtycke till att de saker som nämns i åtalet publicerades.

Tingsrätten ansåg att åtalet och grunderna för skadeståndsanspråket inte hade styrkts och förkastade åtalet och anspråken.

Målet har avgjorts av tingsdomaren Pirkko Suominen och av nämndemännen Carl-Olof Stenberg, Lasse Peussa och Raila Perttilä (skiljaktig).

Den skiljaktiga nämndemannen Perttilä ansåg det utrett att svarandena obehörigen utan X:s lov hade framfört de i åtalet avsedda uppgifterna som gällde privatlivet och att förfarandet hade varit ägnat att orsaka X skada och lidande. Perttilä fann det riktigt att döma A och B till 40 och C till 20 dagsböter samt att solidariskt i ersättning för psykiskt lidande betala 2 000 euro till X, dock så att det belopp som C skulle betala var 500 euro.

Helsingfors hovrätts dom 13.10.2009

Åklagaren och X överklagade till hovrätten och upprepade de yrkanden som de hade framfört i tingsrätten. Svarandena och bolaget yrkade att besvären skulle förkastas.

Med hänvisning till 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen yttrade hovrätten att tidningsartiklarna i fråga hade behandlat sådana uppgifter om personrelationer och familjeliv som uppenbart hörde till privatlivet. X var inte en i 24 kap. 8 § 2 mom. avsedd person verksam inom politiken, näringslivet eller i en offentlig tjänst eller i ett offentligt uppdrag och inte heller, i motsats till vad svarandena hade påstått i sina bemötanden, en person verksam i ett annat med dessa jämförbart uppdrag. Således skulle lagrummets 1 mom. tillämpas i målet.

Straffbestämmelsen i fråga hade samband med skyddet för grundläggande rättigheter. Skyddet för privatlivet som grundläggande rättighet garanterades i 10 § grundlagen samt i artikel 8 i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europeiska människorättskonventionen). Yttrandefriheten tryggades i 12 § grundlagen och artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen. Vid tillämpningen av den föreliggande straffbestämmelsen i ett mål som detta stod de nämnda grundläggande rättigheterna mot varandra och de hade inte någon inbördes preferensordning. De synpunkter som gäller yttrandefriheten och skyddet för privatlivet måste man således försöka sammanjämka och förverkliga parallellt.

Högsta domstolen hade i sitt prejudikat HD 2005:82 konstaterat att Europadomstolen i flera avgöranden angående yttrandefrihet hade tillmätt betydelse till om det var fråga om publicering med relevans för den allmänna samhällsdebatten eller enbart om att tillfredsställa en viss läsekrets nyfikenhet. Yttrandefrihetens ställning och vikt som grundläggande rättighet hängde uttryckligen i ett demokratiskt samhälle samman med att säkerställa en nödvändig samhällelig debatt och kritik. Att i nöjesbetonad eller sensationssökande medial verksamhet utnyttja en människas privatliv mot hennes vilja hörde däremot inte till syftena med grundrättighetsskyddet för yttrandefriheten. Den omständigheten att yttrandefriheten också skyddade rätten till överdrivna, tillspetsade och sensationsväckande uttryck, innebar inte heller att sådant fick utövas på bekostnad av de rättigheter som tillförsäkras individen.

Hovrätten anförde att för att skyddet för någon annans rättigheter ska vika till förmån för yttrandefriheten, måste det ur allmän synvinkel finnas ett godtagbart skäl för att obehörigen sprida information om privatlivet. Enbart det att människor är intresserade av andras privatliv medförde inte att de med åberopande av yttrandefriheten skulle ha rätt att ta emot information om andras privatliv. Vid bedömningen av vad som är godtagbara skäl var det fråga om huruvida informationen har intresse med hänsyn till en samhälleligt betydelsefull debatt. I det föreliggande fallet hade det inte ens påståtts att de publicerade uppgifterna skulle ha haft sådan betydelse.

Allmänhetens rätt till information kunde i särskilda fall utsträcka sig även till sådant som hör till offentliga personers privatliv, men personer kända i offentligheten stod dock inte utanför skyddet. Så som det framgick bl.a. av Europadomstolens avgörande 1.7.2003 mot Frankrike hade pressen inte nödvändigtvis rätt att skriva detaljer om en persons privatliv, även om denne själv har offentliggjort vissa saker om sitt privatliv. Det kan dock vara berättigat att sprida uppgifter om privatlivet även fastän det inte har varit nödvändigt för att behandla en samhälleligt betydelsefull fråga, om vederbörandes uttryckliga eller konkludenta samtycke hade gjort detta tillåtet (HD 2005:82).

I den artikel som hade publicerats 27.2.2003 berättades utifrån en intervju med G om förhållandet mellan G och X och om deras familjeliv. I artikeln fanns hänvisningar till intima personliga saker. I artikeln hade dessutom funnits en förteckning med bilder på män som X påstods ha haft förhållanden med tidigare. I den andra artikeln, som hade publicerats 1.4.2004, hade också hänvisats till förhållandet mellan G och X och antytts att G var far till X:s dotter. Hovrätten ansåg att de uppgifter om X:s privatliv som avsågs i åtalet var sådana att publiceringen av dem hade varit ägnad att orsaka X lidande.

Svarandena och bolaget hade anfört att förhållandet mellan G och X hade varit offentligt redan före artiklarna i fråga. Påståendet stöddes av skriftliga bevis i målet. Detta hade dock inte som sådant kunnat frita svarandena från att, innan uppgifterna publicerades på nytt, förvissa sig om att X hade samtyckt till publiceringen. I artiklarna i tidningen 7 päivää hade i varje fall berättats klart mer i detalj om X:s privatliv än i de andra publikationer som kommit ut åren 2003 – 2004 innan de ifrågavarande artiklarna publicerades.

X hade i åratal förekommit i offentligheten och det framgick också av det hon själv anfört att offentligheten var viktig för henne med tanke på hennes karriär som författare och konstnär. Även om pressen i sig hade rätt att skriva om offentliga personer, var inte ens sådana personer, på det sätt som ovan beskrivits, helt utan skydd för privatlivet. Det var ostridigt i målet att svarandena inte på förhand hade bett om lov av X att publicera uppgifterna i artiklarna i fråga. I målet skulle man enligt hovrätten således bedöma om det ändå kunde anses att X tyst hade samtyckt till att uppgifter av det aktuella slaget publicerades.

X hade anfört att tidningen 7 päivää redan utifrån hennes utredningsbegäran år 1997 borde ha varit medveten om att hon inte önskade att hennes förhållanden till män behandlades i offentligheten. Vidare hade hon ansett att senast efter den utredningsbegäran som gällde artikeln publicerad 27.2.2003 borde tidningen ha varit medveten om hennes negativa inställning. I X:s bemötande som publicerats i tidningen 7 päivää år 1997 och i begäran om utredning år 2003, vilka lagts fram som skriftliga bevis, hade X i huvudsak påstått att uppgifterna i tidningen var ogrundade. Med beaktande av detta kunde det inte utifrån det som anförts i dessa dokument anses att tidningen 7 päivää hade blivit medveten om att X motsatte sig publicering av alla slags uppgifter om hennes privatliv, även sådana som var sanningsenliga.

X hade ännu på 1990-talet gett intervjuer även om personliga saker, vilket framgick av det skriftliga bevismaterialet bestående av boken Neitsytöljy (Jungfruolja) som kom ut 1994 och texterna i tidningen Image som kom ut 1999. I målet hade dock inte lagts fram något skriftligt bevis om publikationerna under åren 1999 – 2003 och utifrån det som lagts fram i målet kunde man således inte dra slutsatsen att X då fortlöpande hade fört fram sina privata angelägenheter i offentligheten. Utifrån de publikationer som kommit ut åren 2003 – 2004 före de ifrågavarande artiklarna kunde man tvärtom dra slutsatsen att X faktiskt inte hade önskat att hennes privata angelägenheter skulle behandlas närmare i offentligheten. Bl.a. i de artiklar om G:s och X:s förhållande som publicerats 15.1.2003 i Ilta-Sanomat och 5.2.2003 i Iltalehti hade som X:s utsaga konstaterats bara att hon inte kommenterade sitt privatliv eller nyfikenhet om människorelationer. Med beaktande av att tidningspressen hade varit medveten om X:s förhållningssätt skulle man enligt hovrätten anse att X inte kunde anses ha gett tyst samtycke till att de uppgifter som behandlades i artikeln i tidningen 7 päivää publicerades.

I målet hade även åberopats andra artiklar som publicerats efter artiklarna i fråga, men de hade enligt hovrätten inte avgörande betydelse vid bedömningen av de nu ifrågavarande artiklarnas straffbarhet. Inte heller av dem kunde man dock få stöd för det som svarandena hade anfört, ty inte ens i dessa senare publikationer hade X fört fram motsvarande slags detaljer om sitt privatliv som hade förts fram i de ifrågavarande artiklarna.

Med stöd av det ovan sagda skulle A, B och C anses ha gjort sig skyldiga till det förfarande som straffyrkandena avsåg. Hovrätten ansåg att en rättvis påföljd för förfarandet var 40 dagsböter för A och B och 20 dagsböter för C.

Den ersättning för lidande som för förfarandet i fråga skulle betalas till X skulle bedömas med utgångspunkt i de objektiva dragen i fallet, så som sakens natur och den publicitet saken hade fått. X:s ersättningsanspråk var med hänsyn till rättspraxis och sakens natur klart tagna i överkant. Hovrätten bedömde att en skälig ersättning till X för lidandet var 5 000 euro för den första artikeln och 3 000 euro för den följande artikeln.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Iiro Kartano, Markus Nikolainen och Eija Multimäki.

Överklagandet i högsta domstolen

A, B och C samt förlagsbolaget beviljades besvärstillstånd.

A, B och C yrkade i sin gemensamma besvärsskrift med förlagsbolaget för egen del att åtalet och ersättningsanspråken skulle förkastas. Förlagsbolaget i sin tur yrkade att ersättningsanspråken skulle förkastas.

Allmänna åklagaren och X bemötte besvären och yrkade att de skulle förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Vad frågan i målet gäller

1. Allmänna åklagaren har yrkat att A, B och C skall straffas för spridande av information som kränker privatlivet, på grund av de artiklar om X som har publicerats 27.2.2003 och 1.4.2004 i tidningen 7 päivää. X har förenat sig i allmänna åklagarens åtal och dessutom krävt skadestånd av A, B och C samt tidningens förlagsbolag (nedan bolaget) för det lidande som artiklarna hade orsakat. Svarandena och bolaget har bestridit kraven mot dem.

2. Tingsrätten har förkastat straffanspråken och de andra yrkandena i målet. Hovrätten har däremot i enlighet med åtalet dömt A, B och C till bötesstraff för spridande av information som kränker privatlivet och ålagt dem och bolaget att solidariskt till X betala skadestånd och ersättning för rättegångskostnaderna jämte ränta.

3. Utifrån svarandenas och bolagets överklagande är det i Högsta domstolen främst fråga om huruvida publiceringen av de i åtalet avsedda, i åtalspunkt 1 och 2 beskrivna artiklarna har kränkt skyddet för X:s privatliv på det sätt som avses i 24 kap. 8 § strafflagen, särskilt med beaktande av X:s ställning i offentligheten och de uppgifter som tidigare publicerats angående de omständigheter som nämndes i artiklarna.

Tillämpligt lagrum och utgångspunkterna för avgörandet

4. Enligt 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen ska den som obehörigen, 1) genom ett massmedium eller 2) genom att på något annat sätt göra tillgängligt för ett stort antal människor, framför en uppgift, antydan eller bild som gäller någons privatliv så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning, dömas för spridande av information som kränker privatlivet. Enligt paragrafens 2 mom. ska som spridande av information som kränker privatlivet inte anses framförande av en uppgift, antydan eller bild som gäller en sådan persons privatliv som verkar inom politiken, näringslivet, i en offentlig tjänst eller i ett offentligt uppdrag eller i något annat med dessa jämförbart uppdrag, om uppgiften, antydan eller bilden kan påverka bedömningen av personens förfarande i nämnda uppdrag och framförandet behövs för behandlingen av någon samhälleligt betydelsefull sak.

5. Den nämnda straffbestämmelsen skyddar individens privatliv som en grundläggande rättighet garanterad i 10 § grundlagen och i artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen. Vid tolkningen av bestämmelsen måste man också beakta det såsom grundläggande rättighet garanterade yttrandefrihetsskyddet, som regleras i 12 § grundlagen och artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen. Yttrandefriheten kan enligt artikel 10.2 begränsas i lag, om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt bland annat med hänsyn till skyddandet av andra personers rykte eller rättigheter.

6. Högsta domstolen har i sin rättspraxis, t.ex. i sitt avgörande HD 2010:39 (punkt 10) och i sin tidigare praxis som åberopas där, ansett att yttrandefriheten inte berättigar kränkning av heder eller privatliv och inte heller annat rättsmissbruk samt att yttrandefriheten och skyddet för privatliv inte på ett allmänt plan har en inbördes prioritetsordning. I själva straffbestämmelsen har redan beaktats att de grundläggande rättigheterna står mot varandra och att man vid tillämpningen av dem ska försöka sammanjämka dem och tillämpa dem parallellt. Denna avvägning av rättigheterna ska göras i det enskilda fallet och då måste man beakta hur mycket den offentliggjorda informationen berör kärnområdet för vederbörandes privatliv och hur nödvändigt det av den orsaken är att göra ingrepp i yttrandefriheten. Principerna i den nationella strafflagsbestämmelsen och för tillämpningen av den angående innehållet i privatlivet samt sammanjämkningen av skyddet för privatlivet och yttrandefriheten motsvarar väsentligen de bedömningsgrunder som har följts i Europadomstolens rättspraxis.

Innehållet i de artiklar som avses i åtalet

7. I åtalspunkt 1 har straffyrkandet grundat sig på en artikel som bygger på en intervju med personen G, publicerad 27.2.2003 i tidningen 7 päivää, i vilken berättades om X:s och G:s sexliv och om deras gemensamma framtidsplaner och tvisteämnen, samt på en lista under rubriken ”X:s män” över X:s tidigare partners eller personer som antogs vara sådana. Med rubriken på pärmen, bilderna på G och X och texten i samband med dem har det framförts att G var X:s tidigare älskade och deras sexliv har beskrivits. Artikeln har skrivits av A och tidningens ansvariga redaktör B har godkänt artikeln för publicering och bestämt rubriken på pärmen.

8. I åtalspunkt 2 har straffyrkandet grundat sig på A:s artikel, publicerad 1.4.2004 i tidningen 7 päivää, där det sades att G var X:s tidigare partner. I artikeln och på pärmen fanns bilder på G och X samt rubriken ”Pelkään etten näe koskaan tytärtäni!” (Jag är rädd att jag aldrig får se min dotter!). Straffyrkandet har dessutom grundat sig på en annan artikel, skriven av C och publicerad i samma nummer av tidningen, där det har sagts att G har varit X:s tidigare partner och antytts att G skulle vara far till X:s dotter. I artikeln har dessutom framförts de uppgifter om det påstådda samlivet mellan X och G vilka framförts i den redan tidigare publicerade artikel som nämns i föregående punkt. Tidningens ansvariga redaktör B har godkänt artiklarna och pärmen inklusive rubrikerna för publicering.

Svarandenas centrala grunder för att bestrida åtalet

9. A, B och C har åberopat att det av X:s ställning som person som gett sig ut i offentligheten och har utnyttjat den följde att det har varit berättigat att publicera de uppgifter som avsågs i åtalet. Svarandena har ansett att X har skapat ett så kallat kommersiellt varumärke av sig själv och sitt privatliv och således medvetet samtyckt till att det skrivs om hennes privata angelägenheter och privatliv. Till stöd för sitt påstående har de som skriftliga bevis anfört talrika tidningsartiklar och annat material angående X från tiden 1994 – 2008.

10. Svarandena har dessutom anfört att existensen av X:s och G:s förhållande redan före artikeln som publicerades 27.2.2003 hade publicerats i fyra artiklar i två eftermiddagstidningar, så förhållandet och även att det tagit slut hade således blivit allmänt känt. X hade dock inte begärt rättelse med anledning av artiklarna och inte ställt några som helst krav mot tidningarna i fråga. Den i åtalet nämnda listan över X:s tidigare partners eller personer som antagits vara sådana, vilken publicerats i avsnittet ”X:s män”, bestod i sin tur av personer som redan tidigare i offentligheten presenterats som X:s partners.

11. Svarandena har vidare åberopat att X genast efter att artikeln 27.2.2003 publicerades hade gett en intervju i en annan tidning, där X själv hade berättat om samma saker om sitt privatliv vilka hade förts fram i den nämnda artikeln. Artikeln med intervjun hade publicerats i ett nummer av tidningen i fråga som hade kommit ut 28.2.2003. Enligt artikeln hade X förnekat att hon skulle ha sällskapat med G. Dessutom hade X förnekat att hon skulle ha varit gravid och att G eller en viss annan man skulle vara far.

12. A, B och C har ansett att den som fortlöpande går ut i offentligheten med sitt privatliv inte kan kräva att det inte skulle vara tillåtet att skriva också sådant om personens privatliv som kanske upplevs som negativt. För att publicera uppgifterna krävs inte uttryckligt samtycke av en sådan person, utan uppgifterna kan kontrolleras även ur andra källor.

Målsägandens uppfattning

13. X i sin tur har anfört att även om hon länge och ofta har förekommit i offentligheten, så har hon inte avstått från skyddet för sitt privatliv. X har konstaterat att hon inte själv aktivt i offentligheten har fört fram sådana uppgifter om sitt privatliv av den art som avses i åtalet, utan att hon i det avseendet har varit ytterst återhållsam i förhållande till massmedierna. För massmediernas representanter har hon också ofta och tydligt meddelat att hon har en sådan ståndpunkt. Efter 1993 har hon inte själv i intervjuer eller på något annat sätt i offentligheten fört fram uppgifter om sina parförhållanden, manliga vänner eller motsvarande omständigheter. X har däremot berättat att hon i sin egenskap av författare och bildkonstnär har använt sig av offentligheten.

14. X har inte själv offentliggjort de aktuella i åtalet anförda uppgifterna. X hade efter artikeln som publicerades 27.2.2003 gett en viss eftermiddagstidning en intervju för att kunna dementera förhållandet och ryktena om att hon var gravid, eftersom hon hade önskat att faderskapsfrågan gällande hennes dotter skulle bli klar först. X hade dessutom uttryckligen krävt att tidningen 7 päivää på eget initiativ skulle publicera en rättelse med anledning av artikeln i fråga, vilket tidningen inte hade gått med på. I tidningen hade dock publicerats en rättelse upprättad av X där hon hade dementerat de uppgifter om förhållandet som förts fram i artikeln.

15. X har anfört att svarandenas förfarande har orsakat henne lidande och varit ägnat att orsaka henne skada och utsätta henne för missaktning. Särskilt kränkande har X ansett det vara att hennes minderårige son har nämnts i artikeln som publicerades 27.2.2003 och i det saksammanhang som framgick av dem, vilket hade gjort att barnet fick lida bl.a. i skolan och i sin vänskapskrets. X har dessutom konstaterat att artiklarna haft negativa följder för hennes trovärdighet som konstnär och för vissa andra saker som hörde till hennes personliga livsområde.

16. Enligt X hade artikeln 27.2.2003 publicerats i en kampanjtidning med ovanligt stor upplaga med syfte att främja försäljningen. Båda artiklarna som avsågs i åtalet hade varit effektfulla huvudteman i tidningen, med vilka tidningen uttryckligen hade marknadsförts. Det är klart att en sådan större synlighet än vanligt orsakade mera lidande än vad en mindre artikel inne i tidningen hade gjort.

Utredningen om X som offentlig person

17. Högsta domstolen konstaterar liksom hovrätten att utredningen i målet visar att X under flera år fortlöpande har förekommit i offentligheten, även om man av antalet tidningsartiklar som lagts fram som bevis kan sluta sig till att offentligheten har varierat under olika tider. Av boken ”Neitsytöljy” (Jungfruolja), som kom ut 1994, och av artikeln i tidningen Image, som publicerades 1999, framgår i själva verket att X på 1990-talet i offentligheten hade berättat också om sådant som kan klassificeras som privata angelägenheter. Dock kan man liksom hovrätten också anse det utrett att X åtminstone under de tre eller fyra åren omedelbart före de artiklar som avsågs i åtalet inte i offentligheten hade berättat om sina privata angelägenheter. De talrika tidningsartiklar som anförts som bevis härstammar i huvudsak från tiden efter att de tidningsartiklar som avses i åtalet kom ut, och av dem kan man i sin tur dra slutsatsen att X igen i det skedet har förekommit relativt ofta i offentligheten och att hon också har gett massmedierna intervjuer om sitt privatliv.

18. I målet har inte visats att X åtminstone efter 1999 före den i åtalet avsedda artikel som publicerades 27.2.2003 skulle ha gett intervjuer uttryckligen om sina förhållanden och liknande omständigheter om sitt privatliv. Det har inte heller utretts att X själv skulle ha offentliggjort sitt förhållande med G och sådant som närmare skildrade förhållandet innan artikeln i fråga publicerades. I målet har inte heller utretts att X ens efter att artikeln hade publicerats skulle ha fört fram motsvarande upplysningar om sig själv eller kommenterat sitt sällskapande. X har bara genast dementerat uppgifterna i offentligheten om sitt sällskapande, så som det framgår ovan av punkt 11, och annars har hon efter det i offentligheten gett information om sin person och också om sitt privatliv för det mesta i sammanhang som har gällt hennes verksamhet som författare och bildkonstnär. X har inte heller före artiklarna som publicerades 27.2.2003 och 1.4.2004 i offentligheten berättat att G var far till hennes dotter.

19. Som det framgår ovan har X enligt vad hon berättat använt sig av offentligheten i egenskap av författare och bildkonstnär, bl.a. genom att ge intervjuer. X:s positiva förhållningssätt till offentligheten och således delvis även hennes eget handlande har gjort att hon under årens lopp med hjälp av massmedierna har blivit en offentlig person. Enligt den företedda utredningen har X dock försökt begränsa offentligheten t.ex. genom att för representanter för pressen vägra kommentera sina förhållanden och i vissa fall genom att kräva att pressen rättar sådant som skrivits. X har således trots sin roll som en offentlig person önskat skydda vissa delområden av sitt privatliv mot offentlighet.

Uppfylls brottsrekvisiten i 24 kap. 8 § strafflagen?

Information som hör till privatlivets område

20. Av förarbetena (RP 84/1974 rd, s. 3, RP 184/1999 rd, s. 32) till 24 kap. 8 § strafflagen och det som tidigare gällde enligt 27 kap. 3 a § (908/1974) framgår att avsikten inte har varit att ge begreppet privatliv ett snävt eller noga begränsat innehåll. I förarbetena konstateras att till kärnan för begreppet privatliv hör att individen måste ha ett visst fredat område, som hon får hålla för sig själv, om hon så önskar. Som exempel på sådant som hör till privatlivet nämns i förarbetena familjelivet, fritiden, hälsan och mänskliga relationer (RP 84/1974 rd, s. 3). Privatlivet skyddas också mot spridande av information som är sann (RP 184/1999 rd, s. 31). Även Europadomstolen har i rättspraxis ansett att begreppet privatliv har ett vitt betydelseinnehåll, som inte kan definieras uttömmande med ett allmänt begrepp (t.ex. Amann v. Schweitz, 16.2.2000, stora kammaren, punkt 65). Högsta domstolen har i sin rättspraxis bedömt begreppet privatliv utifrån de ovan beskrivna utgångspunkterna.

21. Högsta domstolen konstaterar att omständigheter som hör till X:s privatliv behandlas i de artiklar som avses i åtalet. Utgångspunkten är att de offentliggjorda uppgifterna och antydningarna om X:s och G:s förhållande och deras sexliv, om X:s tidigare partners eller personer som antagits var sådana samt om vem som var far till X:s nyfödda dotter hör till kärnområdet för X:s skyddade privatliv på det sätt som avses i 24 kap. 8 § strafflagen.

Orsakande av skada, lidande eller missaktning

22. Enligt 24 kap. 8 § strafflagen är endast sådant obehörigt spridande av uppgifter eller antydan om privatlivet straffbart som är ägnat att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning. Detta ska enligt förarbetena till lagrummet (RP 184/1999 rd, s. 31-32) bedömas utifrån vilket slags uppgift eller antydan det är fråga om. Uttrycket ”är ägnad” avser att från tillämpningsområdet utesluta sådana gärningar som nog i själva verket har orsakat lidande för den kränkte, men endast därför att han har reagerat på saken på ett överraskande sätt. En i lagrummet avsedd gärning ska vara sådan att den enligt allmän uppfattning orsakar lidande för en stor del av de människor som den riktas mot. På motsvarande sätt ska man bedöma missaktning.

23. Högsta domstolen anser att det slags uppgifter och antydningar som nämns i punkt 21 till ämnet och om de behandlas i sensationssyfte är av den arten att en stor spridning vanligen är ägnad att orsaka skada, lidande eller missaktning så som avses i 24 kap. 8 § strafflagen. För att det ska vara en sådan kränkning som avses i paragrafen krävs inte att uppgifterna i sig skulle gälla exceptionella, känsliga eller skamliga omständigheter, utan det väsentliga är att någons privatliv blir känt och ett samtalsämne hos allmänheten utan att personen i fråga har samtyckt till det. Det är också klart att de publicerade uppgifternas innehåll och hur detaljerade de varit liksom även det sätt på vilket uppgifterna har inhämtats har betydelse för behovet av skydd för privatlivet och medlen att garantera det.

24. Åtalet bygger också på uppgifter som G i en intervju har berättat angående hur han och X hade planerat att stadga sitt förhållande och skaffa gemensamma barn och om vad deras tvisteämnen hade handlat om. Utgångspunkten är även till dessa delar att det har varit fråga om yppande av sådant som hör till X:s privatliv. Bedömningen av om framförandet av sådana uppgifter har varit ägnat att orsaka X skada eller lidande eller missaktning som avses i lagrummet har samband med frågan om svarandena över huvud taget i artiklarna har fått offentliggöra X:s och G:s förhållande och att det tagit slut.

Frågan om spridandet av informationen har varit obehörigt

25. För att spridande av information och antydningar om någon annans privatliv ska vara straffbart måste det vara obehörigt. I det föreliggande målet måste man bedöma om X:s ställning som offentlig person har betydelse, om X ska anses ha samtyckt till att uppgifterna offentliggörs och om informationen har förlorat sin privata karaktär till följd av att samma eller liknande uppgifter och antydningar redan tidigare har publicerats i massmedier med bred spridning.

26. Enligt 24 kap. 8 § 2 mom. strafflagen är det inte straffbart att framföra en uppgift som gäller en sådan persons privatliv som verkar inom politiken, näringslivet, i en offentlig tjänst eller i ett offentligt uppdrag eller i något annat med dessa jämförbart uppdrag, om uppgiften kan påverka bedömningen av personens förfarande i nämnda uppdrag och framförandet behövs för behandlingen av någon samhälleligt betydelsefull sak. X är inte en sådan person som avses i lagrummet och hon kan inte jämställas med personer i sådan ställning enbart på grund av att hon är en mycket allmänt känd person. Syftet med bestämmelsen är inte att generellt beskära skyddet för privatlivet för människor i offentligheten, utan att möjliggöra offentlig debatt och kritik som är viktig för yttrandefriheten.

27. Allmänhetens rätt till information kan enligt Europadomstolen i särskilda fall utsträckas även till sådant som hör till offentliga personers privatliv (von Hannover v. Tyskland 24.6.2004, punkt 64, Karhuvaara och Iltalehti v. Finland 16.11.2004, punkt 45 och MGN Limited v. Förenade Kungariket 18.1.2011, punkt 147). Europadomstolen har särskiljt mellan å ena sidan de fall där det att man berättar om något som hör till privatlivet främjar en offentlig debatt om saker som ur allmän synpunkt upplevs vara intressanta och viktiga, och å andra sidan de fall där avslöjandet har varit avsett att endast tillfredsställa en viss läsekrets nyfikenhet (t.ex. von Hannover v. Tyskland 24.6.2004, punkt 65 samt Saaristo m.fl. v. Finland 12.10.2010, punkt 66 – 67 och Reinboth m.fl. v. Finland 25.1.2011, punkt 86). Till den här delen kan man hänvisa till avgörandet angående skydd för privatlivet för en internationell känd modell (MGN Limited v. Förenade Kungariket 18.1.2011, punkt 143). Skyddet för yttrandefriheten kan tolkas snävare i fall där publicerade uttalanden i massmedier gällde enbart det personliga livsområdet (Gourguenidze v. Georgien 17.10.2006, punkt 40 och von Hannover v. Tyskland 24.6.2004, punkt 64 – 67 jämte åberopade fall).

28. I föreliggande mål har det inte ens påståtts att de uppgifter och antydningar som avses i åtalet på något sätt skulle hänföra sig till samhällelig eller annan allmänt betydelsefull debatt. Spridande av uppgifter om privatlivet enbart för att tillfredsställa läsarnas nyfikenhet innebär inte deltagande i samhällelig debatt enbart av den orsaken att det är fråga om någon som är mycket känd i offentligheten. Spridandet av uppgifterna om X kan således inte motiveras med orsaker som är godtagbara ur allmän synpunkt.

29. Ett uttryckligt eller tyst samtycke gör det tillåtet att berätta om privata angelägenheter. Enligt den regeringsproposition (RP 184/1999 rd, s. 33) som ledde till stiftandet av 24 kap. 8 § strafflagen har det ansetts tillåtet att med stöd av tyst samtycke berätta om privata angelägenheter som gäller t.ex. konstnärer inom nöjesbranschen och andra som ofta förekommer i offentligheten. Lagutskottet har dock i sitt betänkande (LaUB 6/2000 rd, s. 5) ansett att ett antagande om tyst samtycke är problematiskt, eftersom det är fråga om ett intresse som skyddas som grundläggande rättighet. Utan uttryckligt tillstånd är det i regel inte skäl att förmoda att en person har samtyckt till spridning av information gällande det intimaste privatlivet. Högsta domstolen har bedömt kravet på samtycke i sitt avgörande HD 2010:39 (punkt 28) genom att konstatera att om en uppgift om privatlivet gäller flera personer förutsätter ett spridande i regel samtycke av var och en och att envar kan ge samtycke endast för egen del.

30. De uppgifter och antydningar som avses i det föreliggande målet bygger i huvudsak på G:s intervjuuttalanden. Med beaktande särskilt av att uppgifterna har framförts i sensationssökande artiklar om X, kan den omständigheten att det är fråga även om framförande av uppgifter om G:s eget privatliv inte tillmätas betydelse som skulle berättiga att röja uppgifterna om X:s privatliv. I målet har utretts att X inte har gett uttryckligt eller tyst samtycke till att de artiklar som avses i åtalet publiceras.

31. En uppgift kan dock förlora sin privata karaktär, om den har blivit allmänt känd. Europadomstolen har i sitt avgörande MGN Limited v. Förenade Kungariket 18.1.2011, punkt 147, gjort en skillnad mellan olika uppgifter beroende på om personen själv har offentliggjort uppgifterna, så att de har blivit föremål för offentlig diskussion, eller om det är fråga om uppgifter som personen inte själv har offentliggjort. I sitt avgörande Hachette Filipacchi Associés (”Ici Paris”) v. Frankrike 23.7.2009, punkt 53, har väsentlig betydelse tillmätts att den som sökt ändring tidigare särskilt i sina memoarer i offentligheten hade avslöjat omständigheter om sin person, vilket domstolen ansåg minska behovet av skydd för privatlivet. Även i avgörandet Reinboth v. Finland, 25.1.2011, punkt 87, anför domstolen att det inte fanns behov att förhindra att uppgifterna publicerades på nytt, eftersom de ifrågavarande uppgifterna om privatlivet redan hade publicerats två år tidigare och de således hade blivit tillgängliga för allmänheten och eventuellt t.o.m. för ett stort antal människor.

32. Med beaktande av de nämnda synpunkterna anser Högsta domstolen att en person som för fram sina privata angelägenheter i offentligheten och t.o.m. utnyttjar offentligheten måste utgå från att hans eller hennes privatliv, åtminstone till de delar det tidigare har förts fram i offentligheten, har blivit känt för allmänheten och föremål för offentlig diskussion. En sådan persons skyldighet att tåla skriverier och kommentarer om sitt privatliv är därför större än för en vanlig privatperson, även om också en person som drar nytta av underhållningsmedier måste kunna få skydd för sitt privatliv och i synnerhet för privatlivets kärnområde. Med hänsyn till massmediernas verksamhetsbetingelser är det dessutom motiverat att anse att en person som själv har fört fram sitt privatliv i offentligheten eventuellt också måste ha strängare skyldighet att agera, om han eller hon inte vill att privatlivet eller något delområde av det ska behandlas i offentligheten.

33. Eftersom det vid spridande av information som gäller privatlivet är fråga om grundläggande rättigheter som verkar i motsatt riktning, har Högsta domstolen i sina slutsatser nedan bedömt de artiklar som avses i åtalet, samt de ovan nämnda synpunkterna angående frågan om obehörigt spridande, utifrån frågeställningen om det för att skydda X:s privatliv måste anses nödvändigt att med straff ingripa i svarandenas yttrandefrihet.

Högsta domstolens slutsatser

34. Högsta domstolen konstaterar att X under en lång tid och fortlöpande har förekommit i offentligheten, även om detta har varierat under olika tider och beträffande olika ämnesområden. X har som författare och bildkonstnär öppet dragit nytta av att vara känd. X har under årens lopp själv i offentligheten, ibland också på ett oförblommerat sätt, fört fram sådant som även gäller hennes privatliv och delvis privatlivets kärnområde. Därför måste hon ha förstått att ämnesområdena i fråga också kommer att behandlas i massmedierna. Å andra sidan har X, bl.a. genom att i vissa fall kräva rättelser, visat att hon önskat begränsa offentligheten när det gäller hennes privatliv. Högsta domstolen sluter sig till att anse att man inte av att X:s person länge förekommit i offentligheten fick anta att det var tillåtet att utan hennes lov allmänt sprida uppgifter eller antydningar om sådant som hörde till hennes privatlivs kärnområde eller anta att hon hade gett tyst samtycke även till att sådana uppgifter eller antydningar om hennes privata angelägenheter fördes fram vilka hon inte själv hade fört fram i offentligheten eller som inte redan annars hade blivit offentliga.

35. När de tidningsartiklar som avses i åtalet publicerades hade X inte på många år själv i offentligheten fört fram sådant som uttryckligen gällde hennes människorelationer och förhållanden. Svarandenas invändning i målet om att X:s tidigare förhållanden dock har blivit omfattande behandlade i pressen kan emellertid inte anses ogrundad. Trots det återhållsamma förhållningssätt som X visat till att offentliggöra hennes förhållande till G är det ostridigt att deras förhållande hade behandlats redan fyra gånger i eftermiddagstidningar med stor upplaga innan den första artikel som avses i åtalet publicerades. X hade inte reagerat mot att uppgifterna publicerades i dessa tidningar.

36. Högsta domstolen anser att det inte för att säkerställa skyddet för X:s privatliv har funnits behov att begränsa att de saker som gäller henne och som redan tidigare blivit allmänt kända upprepas i massmedierna. Artiklarna om X:s och G:s förhållande och om att det tagit slut samt om X:s tidigare manliga sällskap eller personer som antagits vara sådana innehöll just sådana uppgifter. Uppgifterna har därför inte på det sätt som avses i 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen förts fram obehörigen. Inte heller det som G i intervjun berättat om att förhållandet stadgats och om planerna på gemensamma barn samt uppgifterna om tvisteämnena ska till sin natur anses vara sådana att ett framförande av dem i samband med artikeln om sällskapandet skulle kunna anses ha varit ägnade att orsaka X skada, lidande eller missaktning av det slag som avses i den nämnda straffbestämmelsen. Till dessa delar har A, B och C således inte gjort sig skyldiga till sådant straffbart förfarande som avses i åtalet.

37. Som ett avslöjande av hurudant förhållandet var mellan X och G har i rubriken på pärmen på tidningen 7 päivää ingått en allmän karaktärisering av deras sexliv under förhållandet, vilken byggde på en intervju med G. Tidningsartikeln har innehållit uttalanden av G där förhållandets art har beskrivits, dock utan att yppa detaljerade uppgifter eller skildra enskilda händelser. Högsta domstolen konstaterar att texten och bilderna på pärmen på tidningen 7 päivää som publicerades 27.2.2003 på ett uppseendeväckande sätt i offentligheten för fram sådana saker angående förhållandet som hör till privatlivets kärnområde. Å andra sidan har G enligt artikeln endast med några få ord med lättsam stil skildrat sexförhållandet. I artikeln har använts uttryck som inte kan anses vara negativt stämplande för X. Högsta domstolen anser att framförandet av uttalanden av detta slag i samband med en artikel som behandlar ett förhållande som också annars har blivit offentligt inte har varit ägnat att orsaka X skada, lidande eller missaktning i den mening som avses i den nämnda straffbestämmelsen. Inte heller till denna del har A, B och C gjort sig skyldiga till straffbart förfarande.

38. Slutligen måste det bedömas om spridandet av informationen har varit berättigat till den del på pärmen, i rubriken och i artikeln i tidningen 7 päivää som publicerades 1.4.2004 har citerats G:s uttalande, som tillsammans med pärmen och bilderna i artikeln antyder att G är far till X:s dotter som föddes i september 2003. Det är fråga om en antydan som gäller X:s privatliv vilken klart har hört till kärnområdet för hennes privatliv. Antydan har förts fram i offentligheten utan samtycke av X och avsiktligt på ett sensationsartat sätt i en situation där frågan om faderskapet har varit tvistig och outredd, även om det sedermera har visat sig att antydan var riktig. Högsta domstolen anser att framförande av en sådan antydan vanligen är ägnad att orsaka den det gäller sådan skada, sådant lidande eller sådan missaktning som avses i 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen.

39. Som det framgår av det ovanstående har X också önskat begränsa sin offentlighet genom att kräva rättelser i samband med skriverier om hennes privatliv. Så har skett även i samband med de skriverier som nu behandlas, då X på det sätt som framgår av punkt 14 ovan har krävt rättelse av tidningen 7 päivää med anledning av den i åtalspunkt 1 avsedda första artikel som publicerades 27.2.2003. Efter att den artikeln publicerades hade dagen därpå i en annan tidning på det sätt som konstaterades ovan i punkt 11 publicerats en artikel som byggde på en intervju med X, där X hade dementerat de uppgifter och antydningar om hennes och G:s sällskapande som förts fram i artikeln som avses i åtalspunkt 1. I samma intervju hade X dessutom bestridit ryktena om att hon var gravid genom att konstatera bl.a. att hon inte var gravid tillsammans med G. I målet har dessutom utretts att en viss eftermiddagstidning 5.3.2004 hade publicerat en artikel där det, i samband med att ett besöksförbudsärende som X väckt vid domstol skildrades, hade förts fram att det antytts att G var far till X:s dotter.

40. Högsta domstolen konstaterar att det i det nummer av tidningen 7 päivää som kom ut 1.4.2004 beträffande uppgiften eller antydan om vem som var far till X:s dotter har varit fråga om något som även utifrån X:s egna uttalanden redan tidigare har förekommit i massmedierna. Därför har det inte varit nödvändigt att för att säkerställa skyddet för kärnområdet för X:s privatliv begränsa att sådana uppgifter eller antydningar upprepas i massmedierna. Således har framförandet av uppgiften eller antydan om vem som är far till X:s dotter, vilket ingick i den artikel i tidningen 7 päivää som avses i åtalspunkt 7, inte varit obehörigt på det sätt som avses i 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen. A, B och C har inte heller till denna del gjort sig skyldiga till straffbart förfarande.

Slutsats

41. Av de skäl som nämns ovan ska åtalet förkastas och A, B och C frikännas från de straff som de har ådömts. Dessutom ska A, B och C samt förlagsbolaget befrias från den skadeståndsskyldighet gentemot X som de har ålagts och X:s yrkanden till denna del ska förkastas.

Domslut

Hovrättens dom ändras.

Allmänna åklagarens åtal för spridande av information som kränker privatlivet, begånget 27.2.2003 och 1.4.2004 förkastas och A, B och C frikänns från de straff de har ådömts. Dessutom befrias A, B och C samt förlagsbolaget helt från den skadeståndsskyldighet de har ådömts.

Målet har avgjorts av justitieråden Mikko Tulokas (skiljaktig), Gustav Bygglin, Juha Häyhä, Soile Poutiainen och Marjut Jokela. Föredragande var Jukka Pekka Salonen.

Den skiljaktiga ledamotens yttrande

Justitierådet Tulokas: Min uppfattning om X som en offentlig person avviker i någon mån från det som anförts av majoriteten i Högsta domstolens motiveringar. X har varit en offentlig person sedan slutet av 1980-talet. Hon har blivit känd som fotomodell, pärmbildsflicka, konferencier, manusförfattare, författare och bildkonstnär. Även hennes privatliv har stått i strålkastarljuset i offentligheten, vilket åtminstone delvis har varit hennes eget val. Offentligheten har främjat X:s yrkesverksamhet och ambitioner inom nöjes- och kulturlivet. I ett senare skede av sin karriär har hon i intervjuer och annars när hon uppträder i offentligheten försökt välja teman och medier. Det förefaller dock närmast ha varit fråga om ett försök att behärska offentligheten än om en tydlig och konsekvent strävan att från offentligheten utestänga sin person och sådant som hör till hennes privatliv.

Med denna utgångspunkt sluter jag mig liksom majoriteten till att förkasta åtalen för kränkning av privatlivet.

Skadestånd
Offentlig upphandling

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2009/761
Föredragning: 16.2.2011
Givet: 5.7.2011
Liggare: 1595

I en anbudstävlan som ordnades av Vägförvaltningen hade Vägverket valts till entreprenör för en motorväg. Upphandlingsbeslutet upphävdes dock genom marknadsdomstolens beslut. Vägverket överklagade beslutet och överklagandet var fortfarande anhängigt när Vägförvaltningen inledde en ny anbudstävlan om samma entreprenad och gav entreprenaden till det bolag som hade vunnit denna anbudstävling. Först därefter fattade högsta förvaltningsdomstolen ett beslut, enligt vilket det inte i det första upphandlingsförfarandet hade funnits sådana fel som konstaterats i marknadsdomstolens beslut.

Vägförvaltningen hade under rådande förhållanden haft godtagbara skäl att avbryta det första upphandlingsförfarandet. Att Vägverket överklagade upphandlingen hindrade inte heller Vägförvaltningen från att avbryta upphandlingen och påbörja en ny. Vägförvaltningen ansågs inte ha orsakat ersättningsgill skada enbart genom att man i strid med upphandlingsbestämmelserna hade underlåtit att informera anbudsgivarna om att upphandlingen avbryts och orsakerna till detta. (Omröstn.)

L om offentlig upphandling (1505/1992) 8 § (1247/1997)

Bakgrundsfakta i målet

Vägförvaltningen hade ordnat en anbudstävlan som gällde totalansvaret som entreprenör för att bygga motorvägen E 18 mellan Lojo och Lojoåsen och 6.9.2002 utifrån den fattat ett upphandlingsbeslut där av två anbudsgivare Vägverket (numera Destia Ab, nedan även Destia) hade valts till entreprenör. Vägförvaltningen hade meddelat Vägverket att dess anbud inte hade godkänts slutligt förrän ett entreprenadavtal undertecknades och att ett entreprenadavtal inte skulle undertecknas förrän beslutet om att godkänna vägplanen hade vunnit laga kraft. På grund av dröjsmålet till följd av detta hade Vägförvaltningen senare hört sig för hos Vägverket och den andra anbudsgivaren Skanska Tekra Ab (numera Skanska Infra Ab, nedan även Skanska) om de håller sina anbud i kraft. Efter att ha fått svar hade Vägförvaltningen 5.12.2002 och 19.3.2003 fattat nya upphandlingsbeslut, där Vägverket fortfarande hade valts till entreprenör. Vägverket hade redan efter det första upphandlingsbeslutet börjat göra byggnads- och arbetsplaner för entreprenaden.

På ansökan av Skanska hade marknadsdomstolen 17.6.2003 upphävt det senaste upphandlingsbeslutet på grund av ett fel i förfarandet och förbjudit upphandlingsavtal utifrån anbudstävlingen i fråga. Marknadsdomstolen hade dessutom slagit fast att en fortsatt upphandling kräver en ny anbudstävlan och upphandlingsbeslut utifrån den. Vägverket hade överklagat marknadsdomstolens beslut hos Högsta förvaltningsdomstolen. Vägförvaltningen hade genast efter marknadsdomstolens beslut på nytt konkurrensutsatt entreprenaden och nu valt Skanskas nya anbud samt 10.12.2003 undertecknat ett entreprenadavtal med Skanska. Högsta förvaltningsdomstolen hade sedermera 14.6.2005 upphävt marknadsdomstolens beslut efter att ha ansett att det inte hade funnits några fel i upphandlingsförfarandet.

Behandlingen av målet i de lägre instanserna

Käromålet och bemötandet i Helsingfors tingsrätt

Vägverket yrkade i sitt käromål att Vägförvaltningen skulle åläggas att betala skadestånd för utebliven rörelsevinst 4 100 000 euro, för kostnader för byggnads- och arbetsplanering 1 366 625 euro och för kostnaderna för att ordna två anbudstävlingar sammanlagt 303 907,60 euro, samtliga belopp jämte ränta. Vägförvaltningens skadeståndsansvar byggde i första hand på dess förfarande i strid med lagen om offentlig upphandling (1505/1992, nedan upphandlingslagen) vilket hade lett till skada som Vägförvaltningen med stöd av lagens 8 § var skyldig att ersätta. Högsta förvaltningsdomstolens beslut hade bekräftat att Vägförvaltningens upphandlingsbeslut 19.3.2003 hade varit riktigt och att Vägverket hade haft rätt med stöd av upphandlingslagen att ingå ett upphandlingsavtal. Ett entreprenadavtal borde således i ett korrekt förfarande ha ingåtts mellan Vägförvaltningen och Vägverket.

Beslutet att ordna en ny anbudstävlan och att utan att invänta Högsta förvaltningsdomstolens avgörande välja Skanskas anbud hade varit oriktigt och byggde på en risk som Vägförvaltningen medvetet hade tagit. Vägförvaltningen hade till entreprenör valt en annan entreprenör än den som i enlighet med 7 § upphandlingslagen är ekonomiskt mest förmånlig som helhet och samtidigt diskriminerat Vägverket. Den senare anbudstävlan hade varit felaktig också därför att Skanskas anbud hade byggt på ett prutande på offertpriset som stred mot upphandlingsbestämmelserna. Skanska hade efter den första anbudstävlingen sänkt det pris den begärt för entreprenaden utan att innehållet i entreprenaden skulle ha ändrats i motsvarande mån.

I andra hand yrkade Vägverket att Vägförvaltningen, på grund av kontraktsbrott eller vållande vid ingående av avtal, var skyldig att ersätta byggnads- och planeringskostnaderna. Mellan parterna hade under upphandlingsförfarandet uppkommit ett separat avtal om ersättning till Vägverket för dessa kostnader. Vägverket hade i varje fall av Vägförvaltningens upphandlingsbeslut och av förhandlingarna med Vägförvaltningen med fog fått den uppfattningen att ett entreprenadavtal skulle ingås och att Vägverket skulle få entreprenaden. Vägverket hade därför redan i september 2002 med Vägförvaltningens vetskap påbörjat planeringen av entreprenaden och fortsatt arbetet ända till juni 2003. Planeringen hade också legat i Vägförvaltningens intresse. Vägförvaltningen hade svikit det förtroende som under upphandlingsförfarandet väckts hos Vägverket och dess berättigade förväntningar.

Vägförvaltningen bestred talan och yrkade att den skulle förkastas. Vägförvaltningen hade inte brutit mot upphandlingsbestämmelserna. Vägförvaltningen hade inte efter marknadsdomstolens beslut haft vare sig juridisk eller annan faktisk möjlighet än att utan dröjsmål ordna en ny anbudstävlan om entreprenaden. Marknadsdomstolens beslut skulle trots Vägförvaltningens överklagande iakttas vid det vite som förelagts. Å andra sidan hade riksdagen beviljat ett anslag för byggandet av motorvägsavsnittet och i sin budget satt ut en tidtabell för projektet. Också för att begränsa olägenheter och extra kostnader för dröjsmål med projektet hade det varit nödvändigt att ordna en ny anbudstävlan.

I den nya anbudstävlan hade den totalekonomiskt mest fördelaktiga offerten getts av Skanska, med vilken Vägförvaltningen måste ingå entreprenadavtalet. Påståendet om prutande i efterhand var grundlöst och för sent väckt redan med beaktande av att Vägverket inte hade framfört påståendet i samband med det senare upphandlingsförfarandet och inte heller fört frågan om förfarandet varit riktigt till marknadsdomstolen.

Vägverket hade självt försummat att begränsa sin påstådda skada och medverkat till dess uppkomst, eftersom verket inte i samband med att marknadsdomstolens beslut överklagades begärde att Högsta förvaltningsdomstolen skulle förbjuda verkställigheten av beslutet.

Vägförvaltningen hade inte ingått ett sådant separat avtal som det påstods i käromålet och inte heller gjort sig skyldig till vållande vid ingående av avtal. Tvärtom hade Vägförvaltningen upprepade gånger understrukit för Vägverket att det inte förelåg ett bindande entreprenadavtal mellan parterna och att Vägverket skulle förbereda planerna på egen risk ända tills ett skriftligt entreprenadavtal undertecknades. Vägförvaltningen hade förhandlat med Vägverket på ett fullt korrekt sätt och handlat i enlighet med upphandlingslagen och marknadsdomstolens beslut.

Skadeståndsyrkandena var enligt Vägförvaltningen också ogrundade eller överdrivna beträffande beloppen.

Tingsrättens dom 19.10.2007

Tingsrätten ansåg att marknadsdomstolens beslut innebar att Vägförvaltningens upphandlingsbeslut 19.3.2003 inte längre hade rättslig grund och att det fel som marknadsdomstolen konstaterat skulle korrigeras genom att konkurrensutsätta entreprenaden på nytt. Vägförvaltningen hade inte kunnat låta bli att ordna anbudstävlan. Således hade Vägförvaltningen inte förfarit i strid med upphandlingslagen när den följde marknadsdomstolens beslut att ordna en ny anbudstävlan om entreprenaden.

De anbud som lämnats i den första anbudstävlan hade också efter förlängningen varit i kraft endast fram till 19.7.2003. Tingsrätten ansåg att det till följd av förändrade konkurrensmöjligheter och ökad kostnadsnivå inte över huvud taget var möjligt att Vägförvaltningen längre under sommaren 2005 efter Högsta förvaltningsdomstolens beslut skulle ha kunnat ingå ett entreprenadavtal utifrån upphandlingsbeslutet 19.3.2003 och Vägverkets anbud som då hade valts.

Med prutande i efterhand avsågs en situation där en upphandlingsenhet i efterhand ändrar den företrädesordning som anbudstävlan visar och på det sättet diskriminerar anbudsgivarna. Den anbudstävlan som ledde till att ett entreprenadavtal undertecknades var i fråga om förfarandet separat i förhållande till den första anbudstävlan och hade ordnats efter att marknadsdomstolen hade upphävt det upphandlingsbeslut som fattats 19.3.2003. I Skanskas anbud hade det inte varit frågan om ett förbjudet prutande i efterhand.

På dessa grunder ansåg tingsrätten att Vägförvaltningen inte hade ett skadeståndsansvar enligt 8 § upphandlingslagen gentemot Vägverket.

Beträffande grunden för yrkandet i andra hand angående ersättning för planeringskostnaderna konstaterade tingsrätten att kostnaderna för anbudsförfarandet vid offentlig upphandling i allmänhet stannar anbudsgivaren till last, om det inte separat har avtalats om ersättning av planeringskostnaderna. Det var ostridigt att parterna hade trott att ett entreprenadavtal skulle ingås efter att Högsta förvaltningsdomstolen hade avgjort de besvär som anförts över vägplanen. Detta hade dock skett först 25.6.2003, dvs. efter att marknadsdomstolen hade upphävt upphandlingsbeslutet 19.3.2003.

Vägförvaltningen hade upprepade gånger understrukit för Vägverket att det inte förelåg ett bindande entreprenadavtal mellan parterna. Vägverket hade också självt konstaterat för Vägförvaltningen att verket utförde planeringsarbete på eget kostnadsansvar.. Tingsrätten ansåg således att Vägverket inte hade visat att det förelåg ett avtal om att Vägförvaltningen skulle ersätta kostnaderna för byggnads- och arbetsplanering av entreprenaden. Käromålet var således ogrundat också till den del det gällde avtalsbrott.

Tingsrätten konstaterade att skadestånd enligt s.k. negativt avtalsintresse för att förbereda ett avtal kan komma i fråga, om en part i avtalsförhandlingarna har handlat i strid med ett intentionsavtal. I vissa fall kan drag av vållande synas genom att den ena parten ger en alltför positiv bild av sannolikheten för att ett avtal ska komma till stånd. I föreliggande fall hade den uteslutande orsaken till att ett entreprenadavtal inte kom till stånd varit marknadsdomstolens beslut, vilket senare konstaterats vara oriktigt. Det faktum att Vägverket inte hade fått entreprenaden berodde inte på Vägförvaltningens vållande.

Tingsrätten förkastade käromålet.

Målet har avgjorts av tingsdomarna Tarja Honkanen, Björn Hellman och Marjatta Berg.

Helsingfors hovrätts dom 25.8.2009

Vägverket överklagade hos hovrätten och upprepade sitt käromål.

Hovrätten höll huvudförhandling i målet.

Hovrätten godkände motiveringen i tingsrättens dom och domslutet till den del det gällde skadeståndsansvaret för brott mot upphandlingsbestämmelserna.

Beträffande Vägförvaltningens kontraktsansvar konstaterade hovrätten att det av personbevisningen hade framgått att Vägförvaltningen hade känt till Vägverkets planeringsarbete för projektet, men att Vägverket varit medvetet om att arbetet skedde på egen risk för kostnaderna. Det hade också visats att Vägförvaltningen hade medverkat till att planeringsarbetet utfördes innan ett entreprenadavtal undertecknats. I målet hade dock inte visats att det innan ett entreprenadavtal undertecknats skulle ha uppkommit ett separat avtal mellan parterna angående ersättning för planeringen.

Beträffande vållande vid ingående av avtal konstaterade hovrätten att avtalsförhandlingar i regel inte binder parterna och att parterna vanligen kan dra sig ur dem utan negativa påföljder. Om förhandlingarna fortgår länge och orsakar tilltro till att ett avtal uppkommer, kan slutsatsen dock ibland bli en annan. Om en part som sedermera vägrar ingå avtal hade gett motparten orsak att tro att ett avtal kommer till stånd, kan han bli skyldig att delta i ersättningen för skadan, om han borde ha förstått att motparten ansåg att ett avtal hade ingåtts.

Avsikten hade varit att ett entreprenadavtal mellan Vägförvaltningen och Vägverket skulle undertecknas efter att vägplanen hade vunnit laga kraft. Enligt personbevisningen hade det ansetts nästan säkert att vägplanen skulle fastställas. Planeringsarbetet kunde anses ha framskridit i båda parternas intresse. Båda parterna hade varit medvetna om den pressade tidsplanen för entreprenaden och om det samhälleliga trycket på att få vägen färdig snarast möjligt.

Hovrätten ansåg dock på samma sätt som tingsrätten att orsaken till att ett avtal inte kom till stånd hade berott uteslutande på marknadsdomstolens beslut 17.6.2003, vilket ingendera parten hade väntat. Att ett avtal inte ingicks hade således berott på en omständighet som inte kunde läggas någondera parten till last.

Det hade varit fråga om en entreprenad med totalansvar, där entreprenören svarade för planeringen av projektet och där planeringskostnaderna ingick i det totala entreprenadpriset. Vägverket hade såsom professionell byggare varit medveten om entreprenadens natur och om det avtalslösa tillståndet under planeringsskedet. I marknadsdomstolen hade Vägverket sagt sig ha gjort byggnadsplaneringen på egen risk för kostnaderna, och detta uttalande kunde enligt hovrätten inte tolkas innebära enbart att det inte ännu fanns intern finansiering i projektet. Vägverkets planer hade inte gynnat Vägförvaltningen, eftersom Skanska som till slut utförde entreprenaden inte hade använt dem utan sina egna planer.

Som slutsats ansåg hovrätten att Vägförvaltningen från det första upphandlingsbeslutet ända till marknadsdomstolens beslut 17.6.2003 tillräckligt hade framhållit att ett avtal inte ännu hade kommit till stånd och att Vägverket utförde arbetet på egen risk. Vägförvaltningen hade således inte genom sitt förfarande eller genom vårdslöshet gett Vägverket en oriktig uppfattning om att kostnaderna för planeringsarbetet skulle ersättas. Vägförvaltningen kunde inte vara skyldig att betala skadestånd till Destia för sitt förfarande.

På dessa grunder fastställde hovrätten tingsrättens domslut.

Målet har avgjorts av hovrättens ledamöter Riitta Rajala, Tapio Vanamo (skiljaktig) och Erkki Koivula.

Hovrättsrådet Vanamo var enig med hovrättens majoritet till den del talan hade byggt på brott mot upphandlingslagen och på en separat överenskommelse om ersättning för kostnaderna. Den avvikande uppfattningen gällde Vägförvaltningens skadeståndsansvar på grund av vållande vid ingående av avtal.

Vanamo konstaterade att parterna hade ordnat en kontraktsgenomgång 25.9.2002 där det konstaterats att ett entreprenadavtal kunde undertecknas efter de preciseringar som konstaterats vid genomgången. Vägverket hade påbörjat byggnads- och arbetsplaneringen av projektet, och medveten om detta hade Vägförvaltningen bl.a. reserverat lokaler för planeringsarbetet. Parterna hade åtminstone under hösten 2002 hållit förhandlingar om planeringsarbetet. Den enda orsaken till att det till innehållet färdigförhandlade entreprenadavtalet inte hade undertecknats efter anbudstävlan var att vägplanen saknade laga kraft. Parterna hade inte när de förberedde sig för entreprenadförhållandet beaktat att andra orsaker än att vägplanen var på hälft kunde avbryta eller förhindra entreprenaden.

I målet var det enligt Vanamo fråga om vem som skulle lida skadan av kostnaderna för det planeringsarbete som i efterhand sett varit onödigt i en situation där planeringsarbetet hade utförts före det slutliga entreprenadavtalet i samförstånd mellan beställaren och entreprenören men utan att ett separat avtal om ersättning för kostnaderna hade träffats och där en sådan omständighet som ingendera avtalsparten kunde anses bära ansvar för hade förhindrat att entreprenaden kom till stånd.

Även om Vägförvaltningen upprepade gånger hade betonat att ett entreprenadavtal uppkommer först i och med undertecknandet, kunde den inte med dessa meddelanden anses ha tagit ställning till vem som svarade för det planeringsarbete före undertecknandet som syftade till att påskynda prestationen enligt avtalet. Vägförvaltningen borde ha beaktat att fastän planeringsarbetet skulle ha ingått i totalpriset i det slutliga entreprenadförhållandet, så utfördes sådant arbete vanligen inte utan ersättning (HD 1984 II 181). Vägverket borde i sin tur när det påbörjade det skäligen omfattande planeringsarbetet separat ha avtalat om kostnaderna och riskfördelningen för dem. Vägverket hade inte i sitt yttrande till marknadsdomstolen tagit ställning till om Vägförvaltningen borde ersätta planeringskostnaderna för den händelse ett entreprenadavtal inte kom till stånd.

Vid avvägningen av de olika synpunkterna borde enligt Vanamo största vikten läggas vid Vägförvaltningens meddelanden enligt vilka ett entreprenadavtal skulle komma att ingås med Vägverket förutsatt att vägplanen vinner laga kraft. Så hade man dock inte gjort eftersom marknadsdomstolen hade upphävt upphandlingsbeslutet innan vägplanen hade fastställts. Då man ytterligare beaktar de principer som framgår av prejudikatet HD 1984 II 181, var Vägförvaltningen skyldig att till Destia, som efterträtt Vägverket, ersätta skäliga kostnader för planeringsarbetet, vilka Vanamo uppskattade till 1 300 000 euro.

Överklagande i högsta domstolen

Destia Ab beviljades besvärstillstånd.

Destia Ab yrkade att hovrättens dom skulle upphävas och upprepade sitt käromål.

Trafikverket, på vilket Vägförvaltningens centralförvaltning överförts från 1.1.2010, bemötte överklagandet och yrkade att det skulle av¬slås.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet och frågeställningen i Högsta domstolen

1. Vägverket har gett ett anbud i en anbudstävlan som Vägförvaltningen ordnat för en motorvägsentreprenad och Vägverkets anbud har valts. Marknadsdomstolen har därefter på ansökan av en annan anbudsgivare upphävt Vägförvaltningens upphandlingsbeslut på grund av ett fel i förfarandet. Marknadsdomstolens beslut har dock inte vunnit laga kraft, eftersom Vägförvaltningen har överklagat det till Högsta förvaltningsdomstolen. Överklagandet har fortfarande varit anhängigt när Vägförvaltningen har påbörjat en ny anbudstävlan om samma entreprenad och gett entreprenaden till Skanska Tekra Ab (Skanska), som vunnit denna entreprenad. Först därefter har Högsta förvaltningsdomstolen meddelat sitt beslut, enligt vilket det inte i Vägförvaltningens första anbudstävlan hade funnits sådana fel som marknadsdomstolen konstaterat i sitt beslut. Vägverket hade inlett planeringsarbetet för byggnadsentreprenaden efter att ha vunnit anbudstävlan och fortsatt arbetet ända tills marknadsdomstolen meddelade sitt beslut.

2. I Högsta domstolen är det i första hand fråga om Vägförvaltningen förfarit i strid med bestämmelserna om offentlig upphandling när entreprenaden konkurrensutsattes andra gången och om Vägförvaltningen därför är skadeståndsskyldig gentemot Vägförvaltningen, som bolagiserats till Destia Ab (Destia). I andra hand är det fråga om Vägförvaltningens kontraktsansvar.

Lagstiftningen och praxis angående offentlig upphandling och anbudsgivares rättsskydd

3. Vägförvaltningen har påbörjat sitt första upphandlingsförfarande genom att 24.1.2002 publicera en upphandlingsannons. En upphandlingsannons om den senare anbudstävlan publicerades 10.7.2003. Vägförvaltningens förfarande ska därför bedömas enligt den lag om offentlig upphandling som då gällde (1505/1992, upphandlingslagen). Enligt upphandlingslagens 8 § 1 mom. (1247/1997), är den som genom förfarande som strider mot denna lag eller med stöd av den utfärdade bestämmelser eller Europeiska gemenskapens lagstiftning orsakar en anbudsgivare skada skyldig att ersätta den skada han orsakat.

4. Enligt 6 § 3 mom. upphandlingslagen skulle alla kandidater och anbudsgivare bemötas jämbördigt och utan diskriminering i alla skeden av upphandlingsförfarandet. Av anbuden skulle enligt 7 § väljas det som är som helhet ekonomiskt mest förmånligt eller billigast.

5. I upphandlingslagen finns inte bestämmelser om avbrytande av upphandlingsförfarandet utan att anskaffningsbeslut fattas. Upphandlingsmyndigheterna har dock varit skyldiga att tillämpa Europeiska gemenskapens direktiv om offentlig upphandling och om överklagande i enlighet med EG-domstolens avgöranden angående dem.

6. I det aktuella upphandlingsförfarandet skulle tillämpas rådets direktiv om samordning av förfarandena vid tilldelning av offentliga upphandlingskontrakt för bygg och anläggningsarbeten (93/37/EEG, nedan bygg- och anläggningsdirektivet) samt rådets direktiv om samordning av lagar och andra författningar för prövning av offentlig upphandling av varor och bygg- och anläggningsarbeten (89/665/EEG, nedan första rättsmedelsdirektivet). Enligt artikel 8.2 i bygg- och anläggningsdirektivet ska de upphandlande myndigheterna så snart som möjligt och på begäran skriftligen upplysa anbudssökande och anbudsgivare om de beslut, som gäller ingående av avtal samt om skälen till att de har beslutat att inte avsluta en inledd upphandling eller till att de tar om upphandlingen från början. I artikel 1.1 i första rättsmedelsdirektivet finns en bestämmelse om medlemsstaternas skyldighet att vidta nödvändiga åtgärder för att garantera, att upphandlande myndigheters beslut som gäller avtalsförfaranden inom upphandlingsdirektivens tillämpningsområde kan prövas effektivt. Medlemsstaterna ska enligt artikel 2 i första rättsmedelsdirektivet se till att det vid prövning är möjligt att besluta bl.a. om interimistiska åtgärder för att förhindra verkställighet av den upphandlande myndighetens beslut samt att åsidosätta olagliga beslut.

7. I EG-domstolens avgöranden (t.ex. mål C-27/98, Fracasso och Leitschutz, dom 16.9.1999, mål C-92/00, HI, dom 18.6.2002 och mål C-244/02, Kauppatalo Hansel Oy, förordnande 16.10 2003) och i fast inhemsk rättspraxis vid marknadsdomstolen och Högsta förvaltningsdomstolen har det ansetts att rättsreglerna om offentlig upphandling inte förutsätter att upphandlingsenheten alltid ska slutföra sitt upphandlingsförfarande eller att undantagsfall eller allvarliga skäl krävs för att upphandlingen ska kunna återkallas. Upphandlingsenheter har kunnat återkalla sina upphandlingsförfaranden t.ex. i situationer där de medan anbudstävlan pågår har märkt att de har förfarit oriktigt, där prisen på givna anbud har överskridit de budgeterade medlen för anskaffningen eller där behovet av upphandling har upphört efter att upphandlingsförfarandet har inletts. Upphandlingsmyndigheterna har dock även när de beslutar om att återkalla upphandlingen varit skyldiga att iaktta de centrala grundläggande bestämmelserna om offentlig upphandling, så som principen om opartisk och icke-diskriminerande behandling av anbudsgivarna.

8. EG-domstolen har i sin praxis betonat medlemsstaternas skyldighet att se till att det finns effektiva och snabba möjligheter att söka ändring i alla avgöranden av upphandlingsmyndigheterna som faller inom tillämpningsområdet för upphandlingsdirektiven och som kan ha rättslig verkan, och således bl.a. i beslut om att återkalla ett upphandlingsförfarande (t.ex. den ovan nämnda domen C-92/00, punkterna 48–55 och dom 11.1.2005 i målet C-26/03 Stadt Halle, punkterna 28–34). För att säkerställa möjligheten till överprövning har EG-domstolen också utan uttrycklig bestämmelse om detta ansett att kontrakt inte får ingås så snabbt efter att anbudstävlan har avgjorts att de andra anbudsgivarna inte har möjlighet att överklaga eller få verkställigheten uppskjuten (dom 28.10.1999, mål C-81/98, Alcatel, punkterna 38–43).
9. Marknadsdomstolen har med stöd av 9 § upphandlingslagen på ansökan bl.a. kunnat undanröja upphandlingsenhetens beslut, förbjuda upphandlingsenheten att förfara oriktigt och ålägga upphandlingsenheten att korrigera sitt oriktiga förfarande. Den har med stöd av 10 § 1 mom. upphandlingslagen kunnat förelägga vite för att förstärka ett sådant förbud och åläggande. Marknadsdomstolen har enligt 10 § 2 mom. kunnat förbjuda eller avbryta verkställigheten av upphandlingsenhetens beslut eller annars tillfälligt bestämma att upphandlingen ska avbrytas medan rättegång pågår.
10. Marknadsdomstolens beslut har med stöd av upphandlingslagens 12 § varit överklagbart hos Högsta förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. Marknadsdomstolens beslut skulle trots att det överklagats iakttas, om inte Högsta förvaltningsdomstolen bestämt annat. Högsta förvaltningsdomstolen har med stöd av 32 § 1 mom. förvaltningsprocesslagen i egenskap av besvärsmyndighet kunnat förbjuda verkställighet av marknadsdomstolens beslut eller bestämma att verkställigheten ska avbrytas eller förordna något annat om den.

Vägförvaltningens ansvar på grund av upphandlingsförfarandet

11. Marknadsdomstolen har genom sitt beslut 17.6.2003 förbjudit Vägförvaltningen att ingå ett upphandlingsavtal utifrån den första anbudstävlan och anfört att en fortsatt upphandling förutsätter att en ny anbudstävlan ordnas, om Vägförvaltningen önskade fortsätta valet av entreprenör genom offentlig upphandling. För att förstärka dessa förbud och ålägganden har marknadsdomstolen förelagt 200 000 euro i vite. Vägförvaltningen, som inte på grund av marknadsdomstolens beslut har kunnat fortsätta det upphandlingsförfarande som påbörjats 24.1.2002, har då inlett ett nytt anbudsförfarande genom att publicera en upphandlingsannons om anbudstävlan. Genom att förfara på detta sätt bör Vägförvaltningen i praktiken anses ha avbrutit sin första anbudstävlan utan att göra någon upphandling utifrån den.

12. Som det framgår bl.a. av Högsta förvaltningsdomstolens beslut (beslut 25.11.2002, liggare 3064), kan besvärsmyndigheten inte på ett ovillkorligt sätt ålägga en upphandlingsmyndighet att slutföra upphandlingen. Genom marknadsdomstolens beslut har Vägförvaltningen således inte ålagts skyldighet att fortsätta motorvägsprojektet och att inleda en ny anbudstävlan, och beslutet har inte heller hindrat Vägförvaltningen att invänta Högsta förvaltningsdomstolens avgörande. Vägförvaltningen har dock motiverat sitt förfarande bl.a. med att det har varit fråga om ett samhälleligt betydelsefullt och ett för Finland internationellt förpliktande projekt, vars genomförande det inte var motiverat att uppskjuta tills resultatet av överklagandet blev klart.

13. Så som framgår av det avgörande av EG-domstolen som nämns i punkt 7, har den som har vunnit en anbudstävlan inte ovillkorlig rätt att få uppdraget. Det krävs inte tvingande skäl eller exceptionella omständigheter för att återkalla upphandlingen. Ett återkallande får dock inte bero på eller leda till konkurrensbegränsning eller till brott mot opartiskt bemötande och öppet förfarande. Högsta domstolen anser att Vägförvaltningens målsättning att inom skälig tid och på ett kontrollerat sätt genomföra ett vägprojekt som hade ett stort allmänt intresse i sig har varit en godtagbar grund för att återkalla och försöka korrigera det tidigare upphandlingsförfarandet som marknadsdomstolen ansett vara lagstridigt. Ingenting som har anförts i målet tyder på att Vägförvaltningen genom detta sitt förfarande skulle ha försökt påverka konkurrensläget eller utnyttja situationen på ett förbjudet sätt.

14. Trots det ovan anförda är det dock nödvändigt att särskilt bedöma effekterna av att det återkallade upphandlingsförfarandet samtidigt prövades vid Högsta förvaltningsdomstolen. Ett återkallande av ett upphandlingsförfarande påverkar rättsställningen för den som överklagar liksom även den faktiska betydelsen av ett avgörande som domstolen senare ger i saken. I artikel 1.1 i det första rättsmedelsdirektivet åläggs medlemsstaterna skyldighet att se till att upphandlingsmyndigheternas beslut kan överklagas effektivt och snabbt på det sätt som anges i direktivet. I artikel 2.1.a förutsätts det att rättsmedelsförfarandena innehåller behörighet att i ett så tidigt skede som möjligt och skyndsamt vidta interimistiska åtgärder för att rätta påstådda överträdelser och förhindra ytterligare skada. Utgångspunkten är således inte att överklagande alltid skulle leda till att verkställighet av det överklagade beslutet tillfälligt avbryts utan att besvärsmyndigheten ska ha befogenhet att göra det. Då överklagande inte direkt hindrar att det överklagade upphandlingsförfarandet fortgår, anser Högsta domstolen att det inte heller finns grund för att anse att överklagande i sig hindrar att den överklagade upphandlingen återkallas och att ett nytt upphandlingsförfarande påbörjas. Återkallande av upphandlingen kan i själva verket ibland användas som ett smidigare och snabbare sätt att korrigera ett oriktigt upphandlingsförfarande än överklagande. Sådant effektivt rättsmedel som första rättsmedelsdirektivet avser kan vid behov säkerställas genom tillfälliga verkställighetsförbud och andra rättsskyddsmedel. Vägverket har inte i samband med överklagandet hos Högsta förvaltningsdomstolen yrkat att verkställighet av marknadsdomstolens beslut ska förbjudas och inte heller yrkat något annat förordnande om verkställigheten. Även en upphandlingsmyndighets beslut att låta bli att upphandla och att inleda ett nytt förfarande är överklagbart.

15. Vägförvaltningen har inte gett anbudsgivarna ett sådant meddelande om återkallande av det första upphandlingsförfarandet och skälen till detta som avses i artikel 8.2 i bygg- och anläggningsdirektivet. Vägverket har således inte fått sådan information av Vägförvaltningen utifrån vilken det hade kunnat bedöma huruvida beslutet om återkallande var befogat och vid behov genast när anbudstävlan började föra frågan till domstol. Högsta domstolen anser dock att Vägverket genom att delta i den senare anbudstävlan och genom att lämna ett anbud har varit medvetet om att Vägförvaltningen avser att besluta om entreprenaden utifrån ett nytt anbudsförfarande. Vägverket har dock inte sökt ändring hos marknadsdomstolen när det gäller beslutet att återkalla upphandlingsförfarandet eller beslutet att påbörja ett nytt upphandlingsförfarande. Vägverket har dessutom haft möjlighet att hos marknadsdomstolen begära rättsskydd även när den senare anbudstävlan avgjordes så att Skanskas anbud valdes. I dessa rättegångar hade det även varit möjligt att hos marknadsdomstolen begära att det nya upphandlingsförfarandet skulle avbrytas.

16. Vägverket som vann den första anbudstävlan har haft flera möjligheter att söka ändring med anledning av Vägförvaltningens förfarande och att begära behövliga säkrings- och uppskovsåtgärder. Vägverkets rätt till effektivt överklagande har således inte hindrat Vägförvaltningen från att avstå från att genomföra den överklagade upphandlingen. Eftersom Vägverket har varit medvetet om de nämnda faktiska besluten, anser Högsta domstolen att faktum att ett uttryckligt meddelande om återkallandet inte hade getts inte i sig har orsakat Vägverket sådan skada för vilken ersättning krävs i käromålet. På det sätt som ovan konstaterades anser Högsta domstolen att ett främjande av motorvägsprojektet i den rådande oklara situationen har varit ett godtagbart skäl för att avbryta det första upphandlingsförfarandet och att inleda ett nytt och att Vägförvaltningen inte genom sina beslut har försökt äventyra jämbördig och icke-diskriminerande behandling av anbudsgivarna.

17. Den nya anbudstävlan har genomförts som ett öppet förfarande, där även Vägverket har kunnat delta, vilket det även har gjort. Förfarandet som sådant har inte äventyrat en jämbördig behandling av anbudsgivarna och framgången i den första anbudstävlan har inte garanterat Vägverket rätt att få utföra entreprenaden. Vägverket kan inte anses ha blivit förbigånget i den senare anbudstävlan enbart på den grunden att det hade vunnit den anbudstävlan som inletts ett och ett halvt år tidigare men som på ovan nämnt sätt hade återkallats. Att Skanska har deltagit i det senare separata upphandlingsförfarandet genom att där offerera entreprenaden till ett billigare pris än i den första anbudstävlan kan enligt fast rättspraxis inte heller anses ha inneburit otillåtet prutande av anbudspriset.

18. Av de nämnda skälen anser Högsta domstolen att Destia inte har visat att Vägförvaltningen skulle ha förfarit oriktigt på det sätt som avses i 8 § upphandlingslagen när den har påbörjat den senare anbudstävlan om motorvägsentreprenaden, valt Skanskas anbud och undertecknat ett upphandlingsavtal om entreprenaden trots att frågan om fel i förfarandet i den första anbudstävlan fortfarande var anhängig i Högsta förvaltningsdomstolen. Vägförvaltningen är således inte skadeståndsskyldig gentemot Vägverket.

Vägförvaltningens kontraktsansvar

19. De lägre domstolarna har ansett att Destia inte har visat att Vägförvaltningen genom särskilda avtal skulle ha förbundit sig att ersätta kostnaderna för Vägverkets planeringsarbete under det första upphandlingsförfarandet. Till denna del godkänner Högsta domstolen de lägre domstolarnas domskäl och domslut.

Vägförvaltningens vållande vid ingående av avtal

20. I målet måste ytterligare avgöras Vägverkets ersättningsanspråk i andra hand för planeringskostnaderna.

21. Utgångspunkten är att avtalsförhandlingar inte binder parterna och parterna kan vanligen dra sig ur dem utan negativa påföljder. I rättspraxis (HD 1984 II 181 och HD 2009:45) har det dock ansetts att ersättningsansvar enligt principerna om vållande vid ingående av avtal kan uppstå, om en part utan skäl drar sig ur förhandlingarna. Så kan vara fallet i synnerhet om den ena parten uppsåtligen eller av ovarsamhet har gett sin förhandlingspart skäl att förlita sig på att ett avtal kommer att ingås eller på ett klandervärt sätt har upprätthållit en sådan tilltro.

22. Vägförvaltningen och Vägverket har väl känt till vilka byggnadslov som behövs samt förfarandena vid offentlig upphandling och möjligheterna att söka ändring. Vägförvaltningen och Vägverket har dock haft en ojämlik situation genom att Vägförvaltningen i egenskap av beställare har kunnat påverka innehållet i entreprenaden och även tidtabellen för anbudstävlan. Den har inlett anbudstävlan trots att vägplanen inte har varit färdig. Vid beslutet om att inleda anbudstävlan har Vägförvaltningen också varit tvungen att beakta den möjligheten att vägplanen till följd av överklaganden behandlas i samtliga besvärsinstanser. Vägplanen har i själva verket vunnit laga kraft först genom Högsta förvaltningsdomstolens beslut 25.6.2003. Att ett undertecknande av ett entreprenadavtal med Vägverket som valts i den första anbudstävlan har dröjt är således en följd av att Vägförvaltningen har inlett upphandlingsförfarandet för tidigt.

23. Vägförvaltningen har genom valet av tidpunkt för anbudstävlan bidragit till att anbudsgivarna har varit tvungna att två gånger höra sig för om huruvida anbuden är i kraft. Vägförvaltningen har då haft att beakta även den möjligheten att förfrågningarna leder till överklaganden av detta förfarande. Så har också skett, ty Skanska har 19.3.2003 i marknadsdomstolen motiverat sin ansökan angående upphandlingsbeslutet i första hand just med de omständigheter som gäller upprätthållande av anbuden.

24. Vägverket har förhandlat med Vägförvaltningen i mer än nio månader. Vägförvaltningen och Vägverket har ända tills marknadsdomstolens beslut gavs varit ense om att de kommer att ingå ett entreprenadavtal när vägplanen har godkänts. Fastän Vägverket redan när det tog del i anbudstävlan har varit medvetet om att vägplanen har överklagats, har det haft skäl för uppfattningen att det som vinnare av anbudstävlan ska få genomföra entreprenaden. Vägverket har med Vägförvaltningens vetskap på egen bekostnad utarbetat planer som krävs för att entreprenaden snabbt ska kunna påbörjas i förlitan på att ett avtal kommer till stånd och på att planeringskostnaderna täcks som en del av totalpriset för entreprenaden.

25. I målet har dock inte visats att representanterna för Vägförvaltningen skulle ha gett Vägverket oriktig eller vilseledande information i diskussionerna eller förhandlingarna mellan parterna eller på något annat sätt ha gett Vägverket sådana förväntningar på att ett avtal skulle komma till stånd som Vägverket inte redan annars hade haft på grund av sin sakkunskap, de rådande omständigheterna och den information det fått under upphandlingsförfarandet. Tvärtom har Vägförvaltningen på det sätt som framgår av handlingarna upprepade gånger meddelat Vägverket att något bindande avtal inte föreligger och att ett sådant inte kan ingås förrän vägplanen fastställs. Fastän Vägförvaltningen på ovan beskrivet sätt har varit medveten om att entreprenaden börjat förberedas och även stött detta genom att anvisa Vägverket lokaler för planeringsarbetet, har det dock inte visats att Vägförvaltningen hade förutsatt att Vägverket skulle påbörja planeringsarbetet. I en promemoria från förhandlingarna 13.12.2002 har det uttryckligen konstaterats att aktörerna har tagit en medveten risk genom att utföra arbete för projektet innan vägplanen blivit fastställd. Vägförvaltningen har inte haft någon nytta av planeringsarbetet.

26. Man kan inte heller skäligen kräva att Vägförvaltningen ännu efter marknadsdomstolens beslut skulle ha försökt få till stånd ett entreprenadavtal med Vägverket utifrån det upphävda upphandlingsförfarandet. Vägförvaltningen har således haft godtagbara skäl att dra sig ur förhandlingarna.

27. På dessa grunder anser Högsta domstolen att Vägförvaltningen inte genom ett likgiltigt eller vårdslöst förfarande har gett Vägverket en oriktig uppfattning om att ett avtal kommer att ingås och att Vägförvaltningen inte heller i övrigt har förfarit klandervärt på ett sådant sätt att den ens delvis skulle vara skyldig att ersätta Vägverket för dess planeringskostnader.

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Raulos (skiljaktig), Liisa Mansikkamäki, Hannu Rajalahti (skiljaktig), Marjut Jokela och Jorma Rudanko. Föredragande var Tommi Vuorialho.

De skiljaktiga ledamöternas yttranden

Justitierådet Rajalahti: I den anbudstävlan som Vägförvaltningen arrangerat i form av offentlig upphandling har det varit fråga om en entreprenad med totalansvar, där även utarbetandet av byggnadsplanerna har ankommit på entreprenören. Vägförvaltningen har 6.9.2002 meddelat att Destia Ab (tidigare Vägverket) har gett det fördelaktigaste anbudet, men att ett bindande avtal om byggande av motorvägsavsnittet skulle uppstå först när kontraktet undertecknas. I det skedet hade vägplanen inte ännu vunnit laga kraft. Av protokollet från avtalsöverläggningen 25.9.2002 mellan parterna framgår att ett entreprenadavtal annars hade kunnat undertecknas, men eftersom Högsta förvaltningsdomstolen inte ännu hade meddelat beslut efter att vägplanen överklagats, skulle avtalet ingås först när vägplanen hade vunnit laga kraft. Andra skäl för att uppskjuta undertecknandet av entreprenadavtalet hade inte funnits.

Eftersom det dröjde tills vägplanen vann laga kraft har Vägförvaltningen två olika gånger, 18.11.2002 och 10.3.2003, hört sig för hos anbudsgivarna om de går med på att förlänga giltighetstiden för anbuden med tre månader. Vägförvaltningen har också utifrån nya anbud meddelat att Destia Ab:s anbud är totalekonomiskt fördelaktigast och med nya upphandlingsbeslut fortfarande valt Destia Ab till entreprenör.

Destia Ab har med Vägförvaltningens vetskap genast hösten 2002 påbörjat projektets byggnads- och arbetsplanering. Parterna har under hösten 2002 hållit flera överläggningar angående planeringsarbetet och Vägförvaltningen har t.o.m. ställt lokaler till Destia Ab:s förfogande för planeringsarbetet. Under dessa omständigheter anser jag det uppenbart att ingendera parten i detta skede har antagit att ett slutligt entreprenadavtal kan förhindras av någon annan orsak än att vägplanen inte godkänns.

Vägförvaltningen har under det mer än nio månader långa planerings- och förhandlingsskedet upprepade gånger meddelat att ett entreprenadavtal uppkommer först när entreprenadavtalet undertecknas. Uppskovet med att ingå avtalet har dock kopplats enbart till att vägplanen måste vinna laga kraft. Detta framgår t.ex. av överläggningspromemorian daterad 13.12.2002, enligt vilken Vägförvaltningens representant har konstaterat att planeringsarbetet är i full gång eftersom tidtabellen för vägprojektet inte tillåter dröjsmål i planeringen. Enligt representanten har det inte funnits andra hinder för att underteckna ett entreprenadavtal än att Högsta förvaltningsdomstolens beslut angående vägplanen dröjde. I promemorian finns också ett omnämnande att aktörerna tar en medveten risk när de utför arbete med tanke på projektet. Enligt min uppfattning har dock enbart överklagandena av vägplanen uppfattats som en risk av vardera parten. Denna risk har inte förverkligats, utan orsaken till att ett entreprenadavtal inte har kommit till stånd har berott på att Vägförvaltningen, sedan marknadsdomstolen upphävt det senaste upphandlingsbeslutet, har ordnat en ny anbudstävlan och utifrån den ingått ett entreprenadavtal med ett annat bolag, dvs. Skanska Tekra Ab som redan från början varit med i anbudstävlan.

Av de skäl som anges i majoritetens motiveringar kan man inte påvisa vållande i Vägförvaltningens förfarande. Enligt min uppfattning är det dock fråga om huruvida Destia Ab ensam ska lida skadan av de betydande planeringskostnaderna i en situation där vardera parten under ett långt förhandlings- och planeringsskede har haft stark tilltro till att ett avtal ska uppkomma. Planeringsarbetet har utförts i samförstånd och även Vägförvaltningen har i det skedet ansett att det ligger i dess intresse att planeringen inleds snabbt. Vägförvaltningen har åtminstone när det gäller tidtabellen för sina åtgärder haft möjlighet att påverka de omständigheter som har lett till att ett entreprenadavtal med Destia Ab inte kom till stånd. Jag anser under dessa omständigheter att ett skadeståndsansvar enligt principerna för vållande vid ingående av avtal har uppkommit. Eftersom å andra sidan också Destia Ab hade haft möjlighet att med förhandlingar eller på annat sätt försöka bereda sig på att de betydande planeringskostnader som uppkommit under det avtalslösa tillståndet åtminstone inte i alla situationer skulle belasta enbart Destia, sluter jag mig till att Vägförvaltningen (numera Vägtrafikverket) är skyldig att ersätta Destia Oy hälften av kostnaderna för byggnads- och planeringsarbetet.
I övriga delar är jag av samma uppfattning som majoriteten.

Justitierådet Raulos: Destia Ab har i sitt käromål mot Vägförvaltningen, det nuvarande Vägtrafikverket, i första hand anfört att sedan Vägförvaltningen efter en anbudstävlan genom sina upphandlingsbeslut 6.9.2002, 5.12.2002 och 19.3.2003 har valt Destia Ab att utföra byggnadsentreprenaden för motorväg E 18 mellan Lojo och Lojo åsen och underrättat Destia Ab om sitt val, har Vägförvaltningen med stöd av 7 § lagen om offentlig upphandling blivit skyldig att ingå ett entreprenadavtal med Destia Ab. För Destia Ab hade i sin tur uppkommit en motsvarande rättighet. Sedan marknadsdomstolen genom sitt beslut 17.6.2003 hade upphävt upphandlingsbeslutet av 19.3.2003, förbjudit Vägförvaltningen att ingå upphandlingsavtal utifrån den redan genomförda anbudstävlan och förpliktat Vägförvaltningen, om den önskade fortsätta valet av entreprenör genom offentlig upphandling, att ordna en ny anbudstävlan och utifrån den fatta ett nytt upphandlingsbeslut, hade Vägförvaltningen med stöd av det nämnda, icke laga kraft vunna beslutet ordnat en ny anbudstävlan och utifrån den valt Skanska Tekra Ab, med vilken Vägförvaltningen därefter ingått ett entreprenadavtal om att utföra entreprenaden. Högsta förvaltningsdomstolen hade sedermera genom sitt beslut 14.6.2005 upphävt marknadsdomstolens beslut. Destia Ab har på ovan nämnda grunder i första hand yrkat att Vägförvaltningen ska åläggas att med stöd av 8 § lagen om offentlig upphandling betala skadestånd för utebliven rörelsevinst för att entreprenaden inte blev av, för kostnaderna för byggnads- och arbetsplanering för entreprenaden och för kostnaderna för anbudsförfarandet. Jag konstaterar att marknadsdomstolen 17.6.2003 har meddelat ett beslut av ovan beskrivet innehåll. Beslutet har dessutom innehållit ett förordnande enligt vilket beslutet ska iakttas även om det överklagas, om inte Högsta förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Efter att Destia Ab överklagat har Högsta förvaltningsdomstolen 14.6.2005 upphävt marknadsdomstolens beslut, eftersom det i upphandlingsförfarandet inte hade funnits något sådant fel som marknadsdomstolen hade grundat sitt beslut på.

För att de effekter som är kännetecknande för en dom ska uppkomma krävs vanligen att avgörandet har vunnit laga kraft. Jag anser det klart att marknadsdomstolens icke laga kraft vunna beslut inte har förpliktat och inte heller har kunnat förplikta Vägförvaltningen att genast fortsätta upphandlingen i fråga och ordna en ny anbudstävlan. Av beslutets ordalydelse framgår att detta inte heller har avsetts, utan att ett beslut att fortsätta upphandlingen har konstaterats bero på Vägförvaltningen själv. Stadgandet i 12 § i lagen om offentlig upphandling, enligt vilken marknadsdomstolens beslut ska iakttas även om det överklagas, har inte heller förpliktat Vägförvaltningen att genast fortsätta upphandlingen och att ordna en ny anbudstävlan.

Den fråga som ska avgöras är således vilken betydelse för skadeståndsskyldigheten det har att Vägförvaltningen utan att invänta Högsta förvaltningsdomstolens avgörande och, visserligen utan att fatta ett formellt beslut om att återkalla upphandlingen, först har beslutat ordna en ny anbudstävlan och därefter beslutat ingå ett entreprenadavtal med Skanska Tekra Ab som vunnit denna anbudstävlan.

Enligt 7 § 1 mom. (1247/1997) lagen om offentlig upphandling ska en upphandling göras så förmånligt som möjligt. Av anbuden ska godkännas det som är som helhet ekonomiskt mest förmånligt eller billigast. Då Destia Ab:s anbud har konstaterats vara ett sådant anbud som avses i det nämnda lagrummet och bolaget har underrättats om detta, har, för Vägförvaltningen uppkommit en skyldighet enligt lagen om offentlig upphandling att ingå ett entreprenadavtal med Destia Ab och bolaget har i sin tur haft rätt att yrka att avtalet ingås med just detta bolag. Marknadsdomstolen har visserligen med sitt beslut 17.6.2003 upphävt upphandlingsbeslutet, men det beslutet har inte vunnit laga kraft eftersom Destia Oy överklagade det.

Vägförvaltningens förfarande att ordna en ny anbudstävling och att anförtro entreprenaden en annan entreprenör har i sak inneburit att Destia Ab har förhindrats att effektivt tillgodogöra sig de rättsskyddsmedel som bolaget har enligt lagen om offentlig upphandling, dvs. att föra saken till Högsta förvaltningsdomstolen. Ett sådant förfarande kan inte heller i princip anses godtagbart. Dessutom kan man konstatera att ordnande av en ny anbudstävling om samma uppdrag i en situation där den förlorande parten av endast två deltagare i anbudstävlan redan har fått kännedom om den vinnande partens prissättning, så som i detta fall, innebär att parterna inte längre har jämställd utgångspunkt när de går med i den nya anbudstävlan. Detta kan i sin tur strida mot kravet på jämbördig behandling av kandidater och anbudsgivare enligt 6 § 3 mom. (1247/1997) lagen om offentlig upphandling och således påverka bedömningen av om det är motiverat att påbörja en ny anbudstävlan.

Som skäl för sitt handlande har Vägförvaltningen åberopat dels den oriktiga uppfattningen om att den redan på grund av marknadsdomstolens icke lagakraftvunna beslut varit skyldig att utan att invänta Högsta förvaltningsdomstolens beslut ordna en ny anbudstävlan samt att ingå ett entreprenadavtal med den vinnande anbudsgivaren, dels främst projektets samhälleliga betydelse och de olägenheter och kostnader samhället skulle orsakas av ett dröjsmål samt statsbudgeten för år 2002.
Beträffande det sistnämnda skälet kan konstateras att det under huvudtitel 31 kapitel 24 moment 78 i statsbudgeten för 2002 fanns ett anslag för byggande av motorvägsavsnittet i fråga. Enligt förklaringsdelen efter motiveringstexten till momentet skulle projektet börja 2002 och bli färdigt 2005. Förklaringsdelen efter motiveringen är dock inte rättsligt bindande utan innehåller olika slags bedömningar och planer. Statsbudgeten för 2002 har således inte i sig förpliktat eller berättigat Vägförvaltningen att med åberopande av ett eventuellt dröjsmål genomföra projektet omedelbart och därmed förhindra Destia Ab att använda sig av effektiva rättsmedel.

Det har inte visats att motorvägsavsnittet E 18 Lojo-Lojoåsen skulle ha varit något annat än en vanlig offentlig upphandling. Att ett projekt fördröjs, oberoende av orsak, är vanligen ägnat att orsaka ökade kostnader och även andra olägenheter. Även anlitande av rättsmedel i samband med en upphandling orsakar typiskt dröjsmål, vars längd man vanligen inte på förhand kan känna till. Att ett visst dröjsmål uppkommer och kostnaderna eventuellt stiger kan dock enligt min uppfattning inte i allmänhet motivera att rättsskyddssystemet åsidosätts. Några sådana exceptionella faktiska omständigheter som skulle påvisa en tvångssituation och som gör att saken kanske borde bedömas annorlunda har inte påvisats i detta mål.

Jag anser således att Vägförvaltningen genom sitt förfarande i strid med lagen om offentlig upphandling har orsakat Destia Ab ekonomisk skada.

Bedömningen av saken påverkas enligt min uppfattning inte av att Destia Ab:s senaste anbud var i kraft tre månader, dvs. till 19.7.2003 och att Högsta förvaltningsdomstolens beslut meddelades först efter att detta anbud upphört att vara i kraft. Parterna hade redan tidigare varit tvungna att förlänga giltighetstiderna då de måste vänta på att vägplanen skulle vinna laga kraft.

Vägförvaltningen har ytterligare påstått att Destia Ab själv skulle ha medverkat till skadan, eftersom bolaget inte när det överklagade marknadsdomstolens beslut samtidigt begärde att verkställigheten skulle förbjudas. Den skada Destia Ab har lidit kan dock bedömas ha berott snarare på att Vägförvaltningen hade ordnat en ny anbudstävling utan att invänta Högsta förvaltningsdomstolens avgörande, trots att marknadsdomstolens beslut inte förpliktade till det, och valt en annan entreprenör än på att Destia Ab inte hade begärt att verkställigheten skulle avbrytas. Betydelsen av ett eventuellt verkställighetsförbud skulle också under omständigheterna i fråga ha varit oklar.

Av de nämnda skälen ålägger jag Vägförvaltningen att med stöd av 8 § lagen om offentlig upphandling ersätta den ekonomiska skadan Destia Ab förosakats. Jag återförvisar målet till Helsingfors tingsrätt för utredning av skadans belopp.

Såsom skyldig att till följd av utgången av omröstningen uttala mig om Destia Ab:s käromål i andra hand, dvs. angående skadeståndsskyldigheten för avtalsbrott eller vållande vid ingående av avtal, meddelar jag att jag till denna del är av samma uppfattning som majoritetens yttrande.

Rättegångsförfarandet – Huvudförhandling i hovrätten
Laga förfall
Extraordinärt ändringssökande – Klagan

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2010/115
Föredragning: 14.12.2010
Givet: 23.5.2011
Liggare:1138

A, som i tingsrätten dömts för ett brott, hade överklagat till hovrätten och yrkat att tingsrättens dom skulle upphävas helt eller, i andra hand, att straffet åtminstone skulle lindras och skadeståndet sättas ned, eftersom tingsrätten hade gjort en oriktig bedömning av trovärdigheten när det gällde A:s och hans motparts muntliga utsagor. A hade för utredning av saken kallats till huvudförhandling i hovrätten vid äventyr att besvären skulle avskrivas om han uteblir. Hovrätten avskrev besväret i sin helhet på grund av A:s utevaro, fastän A:s ombud hade varit närvarande vid huvudförhandlingen. Fråga om hovrätten borde ha hållit huvudförhandling eller prövat överklagandet till någon del utan att hålla huvudförhandling. (Omröstn.) Se HD 2004:94

RB 12 kap 29 §
RB 26 kap 20 § 1 mom
BRL 6 kap 1 §
BRL 6 kap 2 §
BRL 6 kap 3 §
BRL 6 kap 3 a §
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter artikel 6.1, 6.3

Den tidigare behandlingen av målet

Esbo tingsrätts dom av den 24 september 2008

Esbo tingsrätt har efter åtal som väckts av häradsåklagaren och av B tillräknat A, enligt punkt 1 att han den 24 oktober 2005 orättmätigt hade vägrat B tillträde till den bostad som var i deras gemensamma besittning och enligt punkt 2 att han mellan den 24 oktober och den 21 december 2005 i bostaden hade tillgripit egendom som tillhörde B, A och B gemensamt, samt A:s och B:s gemensamma barn.

Tingsrätten har i fråga om punkt 1 dömt A för besittningsintrång och i fråga om punkt 2 för grov förskingring till ett gemensamt villkorligt fängelsestraff på fem månader samt ålagt honom att i ersättning för den tillgripna egendomen betala 5 780 euro till B och 4 040 euro jämte ränta till de gemensamma barnen tillsammans.

Helsingfors hovrätts beslut av den 12 oktober 2009

Efter att A hade överklagat tingsrättens dom hade hovrätten bestämt att huvudförhandling i målet skulle hållas den 12 oktober 2009 kl. 9.00. A hade i egenskap av den som överklagat kallats personligen till huvudförhandlingen för utredningen av saken vid äventyr att överklagandet i händelse av hans utevaro avskrivs till den del det gällde föremålet för huvudförhandlingen.

A infann sig inte till hovrättens sammanträde som började kl. 9.00, men på plats fanns hans rättegångsombud som hade meddelat att A var sjuk och var hemma. Ombudet hade begärt att huvudförhandlingen skulle inledas utan att A var närvarande och meddelat att A skulle kunna hinna komma till hovrätten senast kl. 10.00.

Hovrätten uttalade i sitt beslut som avkunnades den 12 oktober 2009 att laga förfall enligt 12 kap. 28 § 1 mom. rättegångsbalken har bl.a. den som på grund av sjukdom är förhindrad att följa en uppmaning att infinna sig till domstolen. A hade inte underrättat hovrätten om något laga förfall enligt lagrummet och hovrätten hade inte heller kännedom om något sådant hinder. Eftersom A inte hade infunnit sig till huvudförhandlingen skulle överklagandet avskrivas med stöd av 26 kap. 20 § 1 mom. rättegångsbalken. Hovrätten avskrev överklagandet. Tingsrättens dom skulle således iakttas. A ålades att ersätta B för dennes parts- och rättegångskostnader i hovrätten jämte ränta.

Enligt de anvisningar för överklagande som bifogats hovrättens beslut fick avgörandet överklagas genom besvär, till den del det var fråga om skyldigheten att ersätta rättegångs- och bevisningskostnaderna, förutsatt att högsta domstolen beviljar besvärstillstånd. Till övriga delar fick avgörandet inte överklagas genom besvär.

Hovrätten meddelade dessutom i sina anvisningar för överklagande att om A hade haft laga förfall, som han inte i tid hade kunnat meddela, hade han rätt att få överklagandet upptaget till ny behandling genom att inom 30 dagar från det överklagandet hade avskrivits skriftligen underrätta hovrätten.

Helsingfors hovrätts beslut av den 3 december 2009

A yrkade att hans överklagande skulle tas upp till ny behandling, eftersom han hade haft en svår förkylning den 12 oktober 2009 när hovrätten höll huvudförhandling och eftersom han därför hade laga förfall att utebli från huvudförhandlingen.

Hovrätten uttalade i sitt beslut att A som utredning om sin frånvaro hade lämnat ett läkarintyg om sitt hälsotillstånd, daterat den 12 oktober 2009 och utfärdat med tanke på rättens sammanträde. Enligt utlåtandet hade A varit oförmögen att på grund av sjukdom delta i rättens sammanträde den 12 oktober 2009 (diagnosnummer J06.9).

I rättspraxis hade det ansetts att sjukdom är ett lagligt förfall, om den till sin art och sina konsekvenser var sådan att personen i fråga inte utan att äventyra sitt hälsotillstånd kunde infinna sig till rätten eller vara närvarande där. Om någon på grund av sjukdom var i behov av omedelbar sjukhusvård, hade han eller hon vanligen laga förfall. Även besvärliga tillfälliga symptom av lindrigare sjukdomar kunde innebära laga förfall.

Av A:s utredning för hovrätten framgick inte att han skulle ha varit i behov av omedelbar sjukhusvård på grund av sin sjukdom. Enligt vad också han själv hade uppgett hade han kunnat infinna sig en timme senare. Således kunde man inte av utredningen sluta sig till att han inte utan att äventyra sitt hälsotillstånd hade kunnat infinna sig till hovrättens huvudförhandling eller att han skulle ha lidit av tillfälliga symptom på grund av sjukdomen. Hovrätten hade väntat till kl. 9.45 på att A skulle infinna sig.

Hovrätten ansåg att A inte hade visat att han hade haft laga förfall. Hovrätten förkastade A:s ansökan på att överklagandet skulle tas upp till ny behandling. Överklagandet upptogs inte till prövning.

Överklagandet i högsta domstolen

A beviljades besvärstillstånd.

A ansåg att hovrättens avgörande stred mot principerna om rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europeiska människorättskonventionen, eftersom det i artikelns punkt 3.c konstateras att envar som anklagas för brott har rätt att försvara sig personligen eller genom ett rättegångsombud som han själv har utsett. A:s ombud hade varit närvarande vid huvudförhandlingen i hovrätten och behandlingen av målet hade därför kunnat inledas utan att A var närvarande. Dessutom hänvisade A till att han enligt läkarutlåtande varit oförmögen att på grund av sjukdom delta vid rättens sammanträde den 12 oktober 2009.

A yrkade att överklagandet skulle tas upp till ny prövning, eftersom han hade haft laga förfall. Alternativt yrkade han att målet på grund av rättegångsfel skulle återförvisas till hovrätten för ny behandling. Dessutom begärde A att Högsta domstolen skulle hålla muntlig förhandling för att höra honom.

Häradsåklagaren och B bemötte ändringssökandet.

Högsta domstolens avgörande

Processuella avgöranden

1. Högsta domstolen anser det onödigt att hålla muntlig förhandling i målet och avslår A:s begäran om detta.

2. A:s ändringssökande bygger å ena sidan på att hovrätten, med beaktande av den rätt att försvara sig som anknyter till principen om rättvis rättegång enligt Europeiska människorättskonventionen, inte den 12 oktober 2009 borde ha fått avskriva hans överklagande och å andra sidan på att han hade haft laga förfall att vara frånvarande från huvudförhandlingen i hovrätten.

3. Till den del det är fråga om huruvida A hade laga förfall att inte infinna sig till huvudförhandlingen, kunde enligt hovrättens anvisning ändring i dess beslut om att avskriva överklagandet sökas genom det förfarande som anges i 26 kap. 22 § rättegångsbalken genom att förhindret skriftligen anmäls till hovrätten inom 30 dagar från det överklagandet avskrevs, vilket A har gjort. Hovrättens avgörande med anledning av anmälan får överklagas genom besvär hos Högsta domstolen, om Högsta domstolen beviljar besvärstillstånd. I detta fall har besvärstillstånd beviljats. Till den del det är fråga om att hovrättens avgörande att avskriva besvären överklagas på andra grunder än laga förfall, är rättsmedlet klagan, så som framgår av HD 2004:22 och 2004:94.

4. När A överklagade hovrättens beslut av den 3 december 2009 hade han använt både benämningen klagan och benämningen besvär. Med beaktande av innehållet i överklagandet anser Högsta domstolen att klagan omfattar hovrättens beslut som avkunnats den 12 oktober 2009, genom vilket A:s överklagande avskrivits, och att besvären riktar sig mot hovrättens beslut av den 3 december 2009, genom vilket hovrätten har avslagit A:s ansökan om att överklagandet ska tas upp till ny behandling.

Avgöranden i huvudsaken

Motivering i fråga om klagan

Bakgrund och frågeställning

1. Häradsåklagaren och målsäganden B hade yrkat att A skulle straffas för att orättmätigt ha förvägrat B tillträde till den bostad som var i A:s och B:s gemensamma besittning och för att A i bostaden hade tillgripit egendom som var B:s, A:s och B:s gemensamma samt A:s och B:s gemensamma barns. I tingsrätten hade A och B hörts i bevisningssyfte samt två vittnen hade hörts. Tingsrätten hade dömt A för besittningsintrång och grov förskingring till ett gemensamt villkorligt fängelsestraff på fem månader samt ålagt honom att betala ersättning för den tillgripna egendomen till B och parternas gemensamma barn.

2. När A överklagade hos hovrätten yrkade han att tingsrättens dom skulle upphävas helt eller i andra hand bland annat att straffet skulle lindras och skadeståndet sättas ned. Enligt A hade tingsrätten missbedömt bevisningen i målet. A hade yrkat att hovrätten skulle hålla huvudförhandling och att han skulle kallas för att höras personligen.

3. Hovrätten hade bestämt att huvudförhandling skulle hållas i målet och A hade kallats för att höras personligen vid äventyr att överklagandet i hans frånvaro avskrivs. Även målsäganden B samt de två vittnen som hörts i tingsrätten hade kallats till huvudförhandlingen för att höras personligen.

4. A hade inte infunnit sig till huvudförhandlingen och han hade inte på förhand anmält förhinder. A:s ombud som var på plats hade meddelat att A var sjuk och var hemma, men att han skulle hinna komma till hovrätten inom en timme. Ombudet hade begärt att huvudförhandlingen skulle påbörjas trots att A var frånvarande. Häradsåklagaren och målsäganden B hade yrkat att målet skulle avskrivas.

5. Hovrätten har avskrivit A:s överklagande, eftersom A utan att ha laga förfall har varit frånvarande från huvudförhandlingen till vilken han kallats för att höras personligen för utredningen av saken. I målet är det fråga om huruvida hovrätten har förfarit oriktigt när den inte har prövat A:s överklagande fastän A:s ombud hade infunnit sig och begärt att huvudförhandlingen skulle inledas.

Lagrum samt Europeiska människorättsdomstolens och Högsta domstolens praxis

6. Om den som söker ändring uteblir från huvudförhandlingen ska enligt 26 kap. 20 § 1 mom. (381/2003) rättegångsbalken den del av besvären som huvudförhandlingen gäller avskrivas. Enligt 12 kap. 29 § rättegångsbalken ska en part, som trots att han har förelagts att personligen infinna sig till domstolen låter sig företrädas av ett ombud och inte har laga förfall, anses ha uteblivit.

7. I regeringens proposition (RP 91/2002 rd, s. 47), som ledde till gällande 26 kap. 20 § 1 mom. i rättegångsbalken, konstateras att i händelse av frånvaro avskrivs endast den del av besvären som huvudförhandlingen gäller och att besvären prövas till de delar om ska avgöras på föredragning. Enligt regeringens proposition ligger det i ändringssökandens eget intresse att ett materiellt avgörande av hovrätten oftare kan fås och att besvären inte längre avskrivs beträffande de frågor som kan prövas trots att han inte är personligen närvarande, så som rättstillämpnings- och ofta påföljdsfrågor. Däremot förverkligades inte det förslag i regeringens proposition som innebar att besvären också i övrigt hade kunnat avgöras enbart i närvaro av svarandens ombud. Bedömningen var att ett sådant förfarande å ena sidan kunde äventyra en korrekt rättegång, om man frångick behövligt personligt hörande, och å andra sidan att det kunde medföra att huvudförhandlingarna i hovrätten skjuts upp vilket gör förfarandet tungrott (LaUB 27/2002 rd, s. 19).

8. Högsta domstolen har redan tidigare i sitt avgörande HD 2004:94 med stöd av det tidigare gällande 26 kap. 20 § 1 mom. (165/1998) rättegångsbalken samt Europeiska människorättskonventionens artikel 6 och tillämpningspraxis angående den ansett att ett överklagande inte alltid ska avskrivas helt, om den som sökt ändring inte trots åläggande infinner sig till huvudförhandlingen, utan att domstolen också då ska avgöra om det finns anledning och är motiverat att genom att enbart höra ombudet pröva vissa frågor angående överklagandet som kan avgöras separat. När man bedömer i vilka fall saken kan prövas endast om den som överklagat är närvarande och å andra sidan när denne har rätt att försvara sig via en försvarare som denne själv valt, måste man hålla isär olika situationer i brottmål. Är det fråga om att förhöra ändringssökanden i utredningssyfte, är det nödvändigt att denne är personligen närvarande. I andra situationer, så som när andra personer ska förhöras i bevisningssyfte eller när det gäller den rättsliga bedömningen av den gärning som beskrivs i åtalet, är det tvärtemot lämpligt att förhöret utförs och uttalandena framförs av ett juridiskt utbildat ombud.

9. Högsta domstolen har i det nämnda avgörandet hänvisat till Europeiska människorättsdomstolens avgöranden Poitrimol mot Frankrike av den 23 november 1993, Lala mot Nederländerna och Pelladoah mot Nederländerna av den 22 september 1994 samt Van Geyseghem mot Belgien av den 21 januari 1999, Van Pelt mot Frankrike av den 23 maj 2000 och Goedhart mot Belgien av den 20 mars 2001, i vilka domstolen upprepat ståndpunkten att rätten till effektivt försvar genom ombud hör till de grundläggande kriterierna för rättvis rättegång och att en svarande inte kan fråntas den rätten enbart för att han eller hon inte själv är närvarande när målet behandlas. Domstolen har dessutom konstaterat att fastän lagstiftaren måste ha rätt att förhindra frånvaro utan orsak, så kan förvägrande att anlita försvarare inte användas som påtryckning.

10. Efter att de ovan nämnda avgörandena gavs har Europeiska människorättsdomstolen i ett avgörande gällande Finland, Pietiläinen mot Finland av den 22 september 2009, ansett att ett avgörande av hovrätten om avskrivning stred mot rätten till rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europeiska människorättskonventionen och mot bestämmelsen i artikel 6.3.c om rätten att försvara sig via rättegångsbiträde i ett fall av följande slag. Hovrätten hade bestämt att flera muntliga förhandlingar skulle hållas i februari och mars 2005 och ålagt ändringssökanden att vara närvarande personligen för att saken skulle kunna utredas. Ändringssökanden hade uteblivit från första sammanträdet i februari 2005, men var då företrädd av ett biträde. Hovrätten hade avskrivit ändringssökandens besvär på grund av frånvaro utan förhinder. Europeiska människorättsdomstolen konstaterade att det är av väsentlig vikt att den tilltalade är närvarande inte bara med hänsyn till hans rätt att delta utan också med tanke på utredningen av saken. Således fick lagstiftaren vidta åtgärder som syftade till att förhindra frånvaro utan orsak. Å andra sidan var det ännu viktigare att den tilltalade försvarades i rätten på ett adekvat sätt. Denne fick inte på grund av frånvaro berövas rätten att enligt artikel 6.3.c försvara sig via sitt rättegångsbiträde inte ens fastän det inte förelåg laga förfall för utevaro. Ett biträde som hade kommit till rätten med det uppenbara syftet att försvara sin huvudman som var åtalad skulle ges möjlighet till detta. Så borde man ha gjort i synnerhet då det var meningen att vittnena skulle höras först under sammanträdet i mars. I målet var det inte alldeles klart vilka frågor som hade behandlats vid sammanträdet i februari. Uppenbarligen hade där dock inte alls behandlats sådana frågor som gjorde att det hade varit absolut nödvändigt att ändringssökanden var personligen närvarande. Sammanträdena för huvudförhandlingen hade dessutom förlagts på flera dagar och i stämningen hade det inte sagts att redan frånvaro från ett enda sammanträde skulle anses innebära frånvaro från huvudförhandlingen. Under dessa omständigheter var avskrivningen av överklagandet en särskilt strikt och sträng påföljd som inte kunde anses berättigad med beaktande av den tilltalades rätt att försvara sig och hans rätt till rättvis rättegång.

Bedömningsgrunder i målet

11. Högsta domstolen konstaterar att punkt 1 och 3.c i Europeiska människorättskonventionens artikel 6 samt Europeiska människorättsdomstolens fasta praxis kräver att domstolen vid tillämpningen av rättegångsbalken och lagen om rättegång i brottmål tillämpar lagbestämmelserna så smidigt som möjligt och försöker säkerställa svarandens möjligheter att försvara sig även i det fall att en svarande som förpliktats att infinna sig personligen till sammanträdet har uteblivit och endast ombudet finns på plats. Domstolen måste därför bedöma om det är nödvändigt att svaranden är personligen närvarande för utredning av saken och om undersökningen av saken och mottagande av bevisning åtminstone kan påbörjas så att svarandens försvar sköts enbart av ombudet. Vid behov måste man åtskilja de delar av överklagandet som kan avgöras utan att huvudförhandling hålls.

12. Högsta domstolen anser dock att fastän man i brottmål måste lägga stor vikt vid svarandens försvar, så kan rättegångsförfarandet inte bedömas enbart ur dennes synvinkel. Kravet på rättvis rättegång skyddar också målsäganden, för vilken det är viktigt att brottmålet och tillhörande skadeståndskrav utreds som sig bör och inom skälig tid. Ett mål får således inte schematiskt avskrivas i en situation där ombudets närvaro visar att en frånvarande svarande önskar att behandlingen av hans sak ska fortsätta.

Behovet att höra svaranden personligen

13. I ett brottmål hörs svaranden i regel personligen. Undantag kan vanligen göras endast i smärre brottmål och även då förutsatt att det inte för utredningen är nödvändigt att höra svaranden. Behovet att i ett brottmål höra svaranden personligen måste bedömas när domstolen fattar beslut om att hålla huvudförhandling och att kalla parterna till det sammanträde som har utsatts för förhandlingen. Har svaranden inte iakttagit den kallelse som han har fått, ska domstolen med stöd av 8 kap. 5 § lagen om rättegång i brottmål på nytt bedöma om det fortfarande är nödvändigt att svaranden är personligen närvarande.

14. Högsta domstolen konstaterar att kravet på att svaranden ska höras personligen och vara personligen närvarande vid rättegången inte bygger enbart på att dennes möjligheter att delta och att försvara sig ska garanteras. Avsikten är att man utifrån svarandens berättelse och de iakttagelser om denne som fås under rättegången ska kunna utreda fakta och till den delen skapa en grund för en rättvis dom. Att svaranden är personligen närvarande i hovrätten har således också betydelse för de andra parternas rättsskydd och för hovrättens möjligheter att avgöra saken, även vid ett sådant överklagande där tingsrättens dom kan ändras enbart till svarandens fördel. En utgångspunkt är också att hovrätten i ett mål som behandlas i huvudförhandling ska ha lika goda förutsättningar att bedöma den muntliga bevisningen som tingsrätten i ett fall där det i hovrätten på grund av överklagandet är fråga om tingsrättens avgörande har varit riktigt. Svaranden i ett brottmål har således inte ens i egenskap av den ende som har överklagat rätt att själv välja om det är nödvändigt att han eller hon hörs i hovrätten för utredningen av målet.

15. I det föreliggande målet har svaranden A och målsäganden B hörts i bevisningssyfte i tingsrätten, där de har beskrivit händelserna på olika sätt. Av tingsrättens dom framgår det att A:s berättelse har haft betydelse också för tillräknandet och för bestämmandet av straffet. A:s överklagande har huvudsakligen byggt på att tingsrätten har bedömt bevisningen i målet oriktigt. A har själv begärt att bli personligen hörd i hovrätten.

16. Efter att ha konstaterat att huvudförhandling ska hållas med anledning av överklagandet, har hovrätten kallat parterna för att personligen höras vid utredningen av målet. Eftersom A och B i tingsrätten har beskrivit händelserna på ett motstridigt sätt och berättat sådant som bara de kunde känna till, så som exempelvis de tillgripna föremålen, och eftersom A:s överklagande bygger uttryckligen på bedömningen av trovärdigheten av den muntliga bevisningen, har hovrätten innan huvudförhandlingen inleddes haft skäl för att utgå från att det för avgörandet av överklagandet är nödvändigt att A är närvarande och hörs personligen vid huvudförhandlingen.

Möjligheten att inleda huvudförhandlingen

17. Enligt 6 kap. 1 § lagen om rättegång i brottmål ska domstolen innan huvudförhandlingen inleds utreda om målet kan tas upp till slutlig behandling. Enligt kapitlets 2 § är huvudregeln att huvudförhandling inte får inledas och att den ska inställas och utsättas till en annan dag bl.a. om svaranden har uteblivit och målet inte är sådant att det kan avgöras trots hans utevaro. Enligt 3 § 2 mom. i det nämnda kapitlet får huvudförhandlingen inledas trots ett sådant hinder, om det finns anledning att anta att den fortsatta behandlingen kan genomföras inom i lag föreskriven tid och att uppskovet inte medför någon betydande olägenhet för behandlingen av målet. Inte heller då är det enligt kapitlets 3 a § 1 mom. tillåtet att höra vittnen eller målsäganden i bevissyfte, om inte svaranden i samband med stämningen har underrättats om att bevisningen kan tas upp även om han eller hon är frånvarande.

18. I det föreliggande målet har det varit fråga om ett vanligt brottmål, där huvudförhandlingen i hovrätten har satts ut till endast en dag. Det har inte varit möjligt att börja ta emot muntlig bevisning genom att höra målsäganden och vittnen i tron på att A enligt vad hans ombud meddelade skulle infinna sig inom en timme efter den på förhand utsatta tidpunkt då sammanträdet skulle börja. Det hade inte varit möjligt att höra A vid samma sammanträde, om han trots allt hade uteblivit från huvudförhandlingen. Eftersom bevisvärderingen i detta mål väsentligen har byggt på en jämförelse mellan parternas motstridiga berättelser, skulle ett uppskov med huvudförhandlingen och en splittring av bevisningen till dessa delar på olika dagar ha varit ägnade att också försvaga möjligheterna att i hovrätten bedöma bevisningen. I kallelsen till A har inte heller funnits något meddelande om att bevisning kan tas emot även om han är frånvarande.

19. Högsta domstolen konstaterar att det nu föreliggande fallet avviker från det ovan under punkt 10 beskrivna målet vid Europeiska människorättsdomstolen, Pietiläinen mot Finland, där det hade satts ut flera handläggningsdagar för att behandla målet och där man under den första handläggningsdagen uppenbarligen inte hade behandlat frågor som nödvändigtvis förutsatte att Pietiläinen var närvarande och där det också konstaterats att kallelsen att infinna sig till domstolen hade bedömts vara oklar. Högsta domstolen anser att hovrätten inte under de omständigheter i A:s fall som beskrevs i föregående punkt har kunnat inleda huvudförhandlingen och höra målsäganden och vittnen utan att A var närvarande.

20. Med hänsyn till Europeiska människorättsdomstolens ovan beskrivna praxis måste det ytterligare bedömas om hovrätten i det föreliggande fallet borde ha inställt huvudförhandlingen helt och satt ut en ny handläggningsdag. Något sådant alternativ föreskrivs inte i rättegångsbalken. Synpunkter som bör beaktas vid bedömningen är vid sidan av annat det av tingsrätten ådömda straffets stränghet och de skäl som i överklagandet anförs för att domen borde ändras.

21. A har dömts för grov förskingring, vilket inte kan anses vara ett ringa brott. Den villkorliga fängelsedom på fem månader som ådömts honom kan dock inte anses vara en särskilt sträng påföljd. Med anledning av att A har överklagat har det blivit fråga om att på nytt bedöma den muntliga bevisning som tagits emot redan i tingsrätten. A har i samband med överklagandet endast med generella antydningar anfört att det är skäl att betvivla bedömningen av bevisningens trovärdighet. Å andra sidan måste man fästa uppmärksamhet vid att målsäganden B och vittnena hade infunnit sig. Om huvudförhandlingen hade återkallats helt och flyttats till en senare tidpunkt, skulle det ha medfört extra besvär för dem och, med beaktande av att de händelser som avsågs i åtalet hade inträffat redan år 2005, att behandlingen ytterligare skulle ha dragit ut på tiden. Högsta domstolen anser att ett säkerställande av A:s befogade möjligheter att försvara sig inte i detta fall har krävt att huvudförhandlingen måste inställas och en ny handläggningsdag sätts ut, när man också beaktar målsäganden B:s intresse och de krav som måste ställas på att rättegången ska vara effektiv och av skälig längd.

Föremålen för huvudförhandlingen

22. Att svaranden uteblir utan laga förfall medför inte, så som ovan i punkterna 6 – 8 beskrevs, att dennes överklagande helt ska avskrivas. A:s överklagande har inte till någon del tagits upp till prövning i hovrätten.

23. A:s yrkanden i hovrätten har byggt på att han har bestridit att han skulle ha förfarit på det sätt som beskrevs i åtalet och dessutom att han har sagt att han åtminstone inte har förfarit uppsåtligt och att han inte har tagit all den egendom som det påståtts att han har tillgripit. A har inte i samband med överklagandet fört fram sådana juridiska frågor och sakinvändningar, så som t.ex. påståenden om föremålens värde, vilka hade kunnat prövas enbart utifrån det skriftliga rättegångsmaterialet. I målet har inte heller framkommit sådana omständigheter som hade inneburit att hovrätten på eget initiativ borde ha bedömt att straffet borde bestämmas till A:s fördel jämfört med tingsrättens dom. Av dessa skäl anser Högsta domstolen att A:s överklagande inte innehåller sådana element vilka hade kunnat prövas i sak i hovrätten utan att ta emot muntlig bevisning vid huvudförhandlingen.

Slutsats

24. Av de ovan nämnda skälen anser Högsta domstolen att hovrätten inte har förfarit oriktigt när den till alla delar avskrev A:s överklagande.

Motivering i besvärsfrågan

I målet har inte anförts skäl att ändra hovrättens beslut.

Domslut

Högsta domstolen förkastar A:s klagan med anledning av hovrättens beslut avkunnat den 12 oktober 2009.

Hovrättens beslut av den 3 december 2009 ändras inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Raulos, Pertti Välimäki (skiljaktig), Soile Poutiainen, Marjut Jokela och Jorma Rudanko. Matti Sepponen var föredragande.

Den skiljaktiga ledamotens yttrande

Justitierådet Välimäki: I den fråga som gäller klagan godkänner jag motiveringarna i punkterna 1 – 10 i Högsta domstolens avgörande. Därefter anför jag följande:

När man tillämpar 26 kap. 20 § 1 mom. rättegångsbalken i en situation där en svarande som ålagts att infinna sig personligen till sammanträdet inte är närvarande utan endast företrädd av ett biträde, är det utifrån Europeiska människorättsdomstolens och Högsta domstolens praxis väsentligt att bedöma följande: Är det för behandlingen av överklagandet nödvändigt att höra ändringssökanden personligen eller kan hela överklagandet eller en del av det behandlas på ett sätt som är förnuftigt och som beaktar svarandens förväntningar på rättsskydd.

Utgångspunkten för bedömningen av det föreliggande fallet är att målet har kommit upp i hovrätten enbart på grund av att A har överklagat. Det innebär att saken inte till någon del kan behandlas, om överklagandet avskrivs på grund av A:s frånvaro, utan den blir då beroende av tingsrättens beslut. A:s utevaro har samma effekt som om han hade återkallat sitt överklagande. Ur A:s synvinkel kan domen inte ändras till hans fördel, men inte heller till hans nackdel. Med hänsyn till A:s förväntningar på rättsskydd är en avskrivning neutral.

Om överklagandet upptas till prövning, kan tingsrättens avgörande ändras enbart till A:s fördel. Med hänsyn till A:s förväntningar på rättsskydd är det i princip fördelaktigare om överklagandet upptas till prövning än om det avskrivs.

Tingsrätten hade för det första tillräknat A besittningsintrång, eftersom A olovligen hade tagit hans och hans tidigare makas, målsäganden B:s gemensamma bostad i besittning och förhindrat B tillträde till bostaden. Tillräknandet hade byggt på B:s, den som vittne hörde disponentens och även A:s egen berättelse. För det andra hade A tillräknats grov förskingring, eftersom A hade tillgripit egendom som var B:s, hans och B:s gemensamma samt deras gemensamma barns. Till denna del hade tillräknandet byggt på B:s och en som vittne hörd grannes berättelser. A:s berättelse som stod i strid med dem har inte ansetts trovärdig. Tillräknandet har dessutom grundat sig på en egendomsförteckning som B uppgjort över den tillgripna egendomen. A har bestridit gärningsbeskrivningen i åtalen. A dömdes för gärningarna till ett villkorligt fängelsestraff på fem månader och dessutom ålades han att i skadestånd betala 5 780 euro till B och 4 040 euro till deras barn.

I sitt överklagande till hovrätten yrkade A att åtalen skulle förkastas, att straffet skulle lindras och skadeståndet sättas ned. A begärde att få bli personligen hörd. Till huvudförhandlingen i hovrätten hade vid sidan av A personligen kallats målsäganden B, disponenten som utsetts av B till vittne samt grannen som utsetts av åklagaren till vittne. När hovrättens huvudförhandling hade inletts kl. 9.00 och A:s utevaro konstaterats, hade hans ombud meddelat att A var sjuk, men skulle hinna till hovrätten till klockan 10.00. Ombudet hade också begärt att huvudförhandlingen skulle påbörjas.

Jag konstaterar att A:s överklagande hade kunnat behandlas åtminstone när det gällde att höra B, disponenten och grannen. Om A inte hade hunnit fram medan huvudförhandlingen pågick, skulle detta endast ha inneburit att ombudet hade blivit tvunget att avstå från att höra honom. Således skulle överklagandet i varje fall ha kunnat behandlas beträffande tillräknandet, bestämmandet av straffet och skadeståndet, även om bevisningen ur A:s synvinkel var bristfällig. Dessutom måste man beakta att ombudet hade meddelat att A skulle hinna till platsen. När hovrätten under dessa omständigheter hade tillämpat 26 kap. 20 § 1 mom. rättegångsbalken, borde den i synnerhet ha beaktat A:s biträdes begäran om att överklagandet skulle behandlas. Av begäran har framgått A:s uppfattning om rättvis rättegång och om rätten att försvara sig med anlitande av ombud. Med hänsyn till detta har hovrättens beslut att avskriva överklagandet varit särskilt strikt och strängt ur A:s synvinkel och kan inte anses berättigat, då man beaktar hans rätt att försvara sig och hans rätt till rättvis rättegång.

I målet har således inträffat ett sådant rättegångsfel som avses i 31 kap. 1 § 1 mom. 4 punkten vilket kan antas väsentligen ha inverkat på utgången i målet. På den grunden återförvisar jag målet till hovrätten för behandling av A:s överklagande.

Med beaktande av resultatet av omröstningen meddelar jag beträffande överklagandet att jag är av samma uppfattning som Högsta domstolens majoritet.

Konkurs – Boförvaltares rätt att få uppgifter
Advokat
Sekretess

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2010/44
Föredragning: 29.9.2010
Givet: 28.2.2011
Liggare: 435

Fråga om rätten för boförvaltaren i ett konkursbo att få uppgifter om betalningstrafiken mellan konkursgäldenären och den advokatbyrå som skött gäldenärens ärenden.

KonkursL 8 kap 9 § 1 mom
L om advokater 5 c § 1 mom
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 6 art 1 punkten, 6 art 3 c punkten

Bakgrunden i målet

X hade den 6 juni 2006 genom en lagakraftvunnen dom dömts till fängelsestraff för grov förskingring begången mellan den 15 oktober 1994 och den 29 november 1995 och ålagts att i skadestånd betala mer än 5 miljoner euro.

Den 10 oktober 2006 hade X försatts i konkurs och till konkursboets förvaltare utsågs advokat Y.

Advokater vid advokatbyrån K Ab (nedan ”advokatbyrån”) hade i flera olika rättegångar varit ombud för X. Advokatbyråns sista uppdrag av X hade avslutats den 29 oktober 2004.

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Käromålet i Tammerfors tingsrätt

Konkursboet anförde i sin talan som den 27 juni 2007 väcktes vid tingsrätten att X:s vitelseort var okänd och att det därför inte hade varit möjligt att få alla de uppgifter för konkursförvaltningen som behövdes för boförteckningen och för att klarlägga konkursgäldenärens ekonomiska ställning. Genom uppdragsförhållandet hade advokatbyrån fått tillgång till dokument som innehöll information av betydelse för utredningen av X:s konkursbo. Beträffande huvudmannens betalningsskyldighet i samband med uppdragsavtalet hade advokatbyrån uppgifter om erlagda betalningar. De innehöll identifieringsuppgifter som hade betydelse för utredningen av konkursboet. Boförvaltaren hade rätt att utan hinder av gällande sekretessbestämmelser få upplysningar om konkursgäldenärens ekonomiska angelägenheter, på samma sätt som gäldenären själv hade haft.

Konkursboet yrkade med stöd av 8 kap. 9 § konkurslagen att advokatbyrån skulle åläggas att till boförvaltaren lämna följande uppgifter som X i samband med uppdragen hade gett till advokatbyrån:

1. uppgift om de räkningar som tillställts X (förteckning över de räkningar till X som framgick av reskontran),
2. uppgift om betalningar till advokatbyrån på grund av räkningarna till X enligt reskontraförteckningen (uppgift i kontoutdrag om betalning som kommit till advokatbyråns konto)
3. uppgift i kontoutdrag om vem som betalat räkningen,
4. uppgift i kontoutdrag om arkiveringskod för betalning samt
5. i händelse av kontantbetalning, en kopia av kontantkvitto på betalning av räkningar som X svarade för.

Bemötande

Advokatbyrån meddelade att den inte hade kunnat få lov av X att lämna ut uppgifterna, eftersom X:s vistelseort var okänd. Advokatbyrån hade därför vägrat lämna ut de begärda uppgifterna. Advokatbyrån yrkade att talan skulle förkastas.

Som grund för att bestrida käromålet anförde advokatbyrån att eftersom X hade dömts för förskingring av vissa tillgångar var det möjligt att målsägandena i brottmålet i fråga försökte spåra tillgångar med hjälp av de uppgifter som begärdes av boförvaltaren. Det var inte heller uteslutet att X själv inte var skyldig att lämna ut de begärda uppgifterna. Dessutom var det i teorin möjligt att någon annan än X hade betalat räkningarna. I så fall var det inte fråga om X:s bankkonto eller betalningsrörelse. Boförvaltarens rätt att få uppgifter omfattade inte dem.

Enligt 5 c § lagen om advokater fick en advokat eller hans biträde inte utan lov röja en enskild persons eller en familjs hemlighet eller en affärs- eller yrkeshemlighet som han fått kännedom om i sitt uppdrag. Enligt 35 § 2 mom. i Finlands Advokatförbunds stadgar var dessutom en advokat skyldig att, då lagen och god advokatsed det kräver, förtiga vad han eller hon har erfarit i sin verksamhet. Bestämmelser om advokaters tystnadsplikt fanns också i 19 § i de anvisningar om god advokatsed som då skulle tillämpas. Enligt den är, förutom av vad som följer av i lag stadgad tystnadsplikt, en advokat skyldig att förtiga allt det han på grund av uppdragsförhållandet erfarit om sin huvudman och dennes förhållanden. Enligt reglerna om god advokatsed inom Europeiska unionen, stycke 2.3.2 utsträcktes advokatsekretessen till all information som en advokat får kännedom om inom ramen för sin yrkesverksamhet.

Boförvaltaren hade begärt utlåtande av Finlands Advokatförbund om huruvida ett konkursbos boförvaltare hade rätt, trots advokatsekretessen, att med stöd av 8 kap. 9 § konkurslagen få uppgifter om en gäldenär av gäldenärens tidigare ombud. Enligt Advokatförbundets utlåtande kunde man vid tolkningen av 8 kap. 9 § konkurslagen ha som utgångspunkt det som konstaterats i samband med reformen av utsökningslagen. Bestämmelsen i 3 kap. 66 § utsökningsbalken åsidosatte advokatsekretessen endast om advokaten hade gäldenärens egendom i sin besittning eller annars hade bestämmanderätt över egendom som tillhör gäldenären eller om advokaten själv var part i ett avtalsförhållande med gäldenären som gällde gäldenärens egendom. Enligt utlåtandet kunde reformen av konkurslagen inte anses ha inneburit att boförvaltaren fick mer omfattande rätt att av utomstående få uppgifter om gäldenären än vad en utsökningsman har under tjänsteansvar. Därför var en advokat skyldig att uppge om han eller hon i sin besittning hade gendom som tillhörde gäldenären eller om han eller hon själv stod i avtalsförhållande till gäldenären i arrangemang som gällde dennes egendom. Andra upplysningar som en advokat har fått av gäldenären vid skötseln av sitt uppdrag omfattades däremot av tystnadsplikten.

Advokatbyrån meddelade att den inte i sin besittning hade egendom som tillhörde X och att den inte hade haft ett avtalsförhållande med X i arrangemang gällande dennes egendom.

De uppgifter boförvaltaren begärde gällde sättet att betala advokaträkningarna. Det var svårt att se hur de uppgifter boförvaltaren begärde hade samband med utredningen av X:s konkursbo. Den enda uppgift som vanligen framgick av betalningen av advokaträkningar var namnet på kontoinnehavaren från vars konto räkningen hade betalats. Bankkontots kontonummer framgick inte av kontoutdraget. Å andra sidan kunde man inte utifrån räkningarna säkert veta om de pengar som använts till betalningen var kontoinnehavarens eller någon annans.

Tingsrättens dom 15.8.2008

Tingsrätten konstaterade att boförvaltaren vid äventyr av tvångsmedlen enligt 8 kap. 10 § konkurslagen måste utföra de uppgifter och uppfylla de skyldigheter som han har enligt konkurslagen. De väsentligaste uppgifterna för utredningen av konkursboet är att utarbeta en boförteckning och en gäldenärsutredning. För att klara sitt boutredningsuppdrag enligt konkurslagen har boutredningsmannen rätt enligt 8 kap. 9 § konkurslagen att få upplysningar. I lagrummet föreskrivs att boförvaltaren, utan hinder av sekretessbestämmelserna, har samma rätt som gäldenären att för utredningen och vården av konkursboet få behövliga uppgifter om bl.a. gäldenärens bankkonton, betalningsrörelse och andra omständigheter som gäller gäldenärens ekonomiska ställning.

Boförvaltarens rätt att få uppgifter var på ovan nämnt sätt jämställd med gäldenärens rätt att få ovan nämnda upplysningar om sig själv. I motiveringarna i regeringens proposition 26/2003 hade konstaterats att rätten enligt lagrummet att få uppgifter kunde anses föreligga även utan en uttrycklig bestämmelse, eftersom rätten att förfoga över konkursboets egendom övergick på borgenärerna genom konkursbeslutet och att förfoganderätten innefattade en motsvarande rätt att få uppgifter. I propositionen hade konstaterats att det dock i synnerhet med tanke på den som lämnar ut uppgifterna fanns behov av en uttrycklig bestämmelse. Hänvisningar till annan lagstiftning, t.ex. den då gällande utsökningslagen, hade inte gjorts. Konkurslagen var en speciallag och bestämmelserna om rätten att få uppgifter skulle tolkas enligt ordalydelsen, eftersom exaktare tillämpningsanvisningar inte fanns. Det hade således inte varit meningen att begränsningarna enligt utsökningslagen, numera enligt 3 kap. 66 § utsökningsbalken, för utomstående att lämna ut uppgifter skulle beaktas i tolkningen när 8 kap. 9 § konkurslagen tillämpades. Syftet med det lagrummet var att göra det möjligt att få alla de uppgifter som avsågs i lagrummet i de fall när sekretessbestämmelserna annars hindrade det. Eftersom dessa sekretessbestämmelser inte närmare preciserades i lagrummet, skulle man anse att bestämmelsen avsåg alla allmänna bestämmelser på samma eller lägre hierarkiska nivå som föreskrev sekretess. Boförvaltarens rätt att få uppgifter åsidosatte således t.ex. sekretessbestämmelsen i 5 c § lagen om advokater liksom även bestämmelserna på lägre nivå om advokatsekretess.

Konkursboets begäran gällde att få uppgifter om räkningar som tillställts gäldenären för betalning, betalningar som gjorts till advokatbyrån, arkiveringskoder för betalningar som framgick av kontoutdrag samt eventuella kontantkvitton. Det var uttryckligen fråga om att ta reda på sådana uppgifter som var till hjälp för att utreda gäldenärens bankkonton. Eftersom alla dessa uppgifter hänförde sig till utredningen av betalningar av gäldenären och eventuellt av betalningar som gjorts för gäldenärens räkning, var det också fråga om att utreda gäldenärens betalningsrörelse. Gäldenären hade själv rätt att på begäran få dessa uppgifter. Advokatbyrån var således utan hinder av sekretessbestämmelserna skyldig att lämna ut de uppgifter som boförvaltaren begärde. Eftersom boförvaltaren inte kunde vara på det klara med det närmare innehållet i de uppgifter som begärdes, var det möjligt att dokumenten innehöll sådana upplysningar som inte omfattades av rätten att få upplysningar och som inte var nödvändiga för utredningen av boet. Boförvaltaren var dock i sitt uppdrag berättigad att använda sig enbart av de upplysningar som behövdes för arbetet med boutredningen.

Tingsrätten förpliktade advokatbyrån att efter det domen vunnit laga kraft lämna ut de uppgifter till boförvaltaren i X:s konkursbo som begärdes i käromålet och som advokatbyrån hade i sin besittning.

Målet har avgjorts av tingsdomaren Olli Hakala.

Överklagandet i Åbo hovrätt

Advokatbyrån överklagade hos hovrätten och yrkade att tingsrättens dom skulle upphävas och talan förkastas eller i andra hand att den skulle förkastas delvis.

Som motivering anförde advokatbyrån bland annat att tingsrättens avgörande kringskar rätten till rättvis rättegång. Advokatens huvudman måste kunna lita på att han eller hon i ett ärende som gäller en rättegång kan vända sig till en advokat utan att behöva misstänka att information som han eller hon ger i samband med uppdraget senare kommer ut till utomstående och eventuellt t.o.m. till motparten.

Hovrätten borde i varje fall klart utstaka vilka uppgifter som skyldigheten att lämna ut information omfattade, och binda tidpunkten för skyldigheten till den tidpunkt då domen vinner laga kraft.

Konkursboet anförde i sitt bemötande att dokument som en advokat har fått genom ett uppdragsförhållande kan gälla privatlivet, som tryggas i grundlagens 10 § 1 mom. eller skyddet för rättvis rättegång enligt grundlagens 21 §. Det har dock varit möjligt att genom konkurslagen föreskriva begränsningar av detta grundlagskydd när ett godtagbart samhälleligt behov har krävt detta.

Hovrättens dom 4.11.2009

Hovrätten ändrade inte tingsrättens dom

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Simo Simola, Riitta Sandholm och Nina Porkka. Föredragande var Anna-Liisa Autio.

Överklagande i Högsta domstolen

Besvärstillstånd beviljades.

Advokatbyrån yrkade i sina besvär i första hand att hovrättens dom skulle upphävas och att X:s konkursbos talan skulle förkastas. I andra hand yrkade advokatbyrån att konkursboets krav skulle förkastas till den del de begärda uppgifterna inte behövdes för utredningen och förvaltningen av konkursboet.

Konkursboet bemötte besvären och yrkade att de skulle förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Frågeställningen

1. I målet är det i Högsta domstolen fråga om huruvida advokatbyrån, vars advokater hade skött klienten X:s rättegångsärenden och andra uppdrag, var skyldig att, trots advokatsekretessen, på begäran av boförvaltaren lämna ut uppgifter till X:s konkursbo som gällde betalning av räkningar som advokatbyrån tillställt X för betalning.

Tillämpliga lagrum

2. Bestämmelser om ett konkursbos boförvaltares rätt att få uppgifter finns i 8 kap. 9 § 1 mom. konkurslagen. Enligt det har boförvaltaren utan hinder av sekretessbestämmelserna samma rätt som gäldenären att för utredningen och vården av konkursboet få behövliga uppgifter om gäldenärens bankkonton, betalningsrörelse, finansieringsavtal och finansieringsförbindelser samt om gäldenärens förmögenhet och beskattning och om andra omständigheter som gäller gäldenärens ekonomiska ställning eller den ekonomiska verksamhet som gäldenären har bedrivit.

3. Enligt 5 c § 1 mom. lagen om advokater får en advokat eller hans biträde inte utan lov röja en enskild persons eller en familjs hemlighet eller en affärs- eller yrkeshemlighet som han fått kännedom om i sitt uppdrag.

Boförvaltarens rättigheter och skyldigheter vid utredningen av konkursboets egendom

4. Till de viktigaste uppgifterna för ett konkursbos boförvaltare hör att uppgöra en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder och att göra en gäldenärsutredning om gäldenären och dennes verksamhet före konkursen. Bestämmelsen i 8 kap. 9 § konkurslagen om boförvaltarens rätt att få uppgifter säkerställer för sin del att skyldigheterna kan uppfyllas. I förarbetena till bestämmelsen (RP 26/2003 rd, s. 104) konstateras visserligen att boförvaltaren skulle ha en sådan rätt även utan någon uttrycklig bestämmelse på den grunden att bestämmanderätten till egendom som hör till konkursboet övergår till borgenärerna när gäldenären försätts i konkurs och att denna bestämmanderätt omfattar motsvarande rätt att få uppgifter.

5. Den nämnda lagbestämmelsen ger boförvaltaren rätt att för att utreda vad för egendom som hör till konkursboet få t.ex. uppgifter av en bank om gäldenärens bankkonton eller skatteupplysningar av skatteförvaltningen (RP 26/2003 rd, s. 105 och 141). Det är nu fråga om uppgifter om gäldenärens betalningsrörelse, vilka boförvaltaren har begärt av en advokatbyrå som har skött gäldenärens uppdrag före konkursen. Saken skall således bedömas även med beaktande av om advokatsekretessen hindrar att sådana uppgifter lämnas ut. Av regeringens proposition (RP 26/2003 rd) med förslag till konkurslag framgår inte huruvida man med omnämnandet av att sekretessbestämmelserna får vika också har avsett advokatsekretessen.

Advokatsekretessen

6. Förhållandet mellan huvudman och advokat bygger på förtroende och på att förtrolig information hålls hemlig. Advokatsekretessen säkerställer möjligheterna för huvudmannen att försvara sig vid rättegång och skapar samtidigt även i övrigt förutsättningar för att rättegången blir rättvis. Så som Europadomstolen har konstaterat kan brytande av advokatsekretess också påverka rättskipningen i andra avseenden och således innebära en kränkning av rättigheterna enligt artikel 6 i Europakonventionen (t.ex. Niemietz mot Tyskland, dom 16.12.1992, punkt 37). Enligt punkt 3 c i den nämnda artikeln har envar som anklagats för ett brott rätt att försvara sig genom ett rättegångsbiträde som han själv har utsett. En stark utgångspunkt är således att advokatsekretessen kan brytas endast av vägande skäl.

7. Advokatsekretessen är dock inte absolut. Lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism och anmälningsplikten enligt den gäller i princip också advokater. Beträffande advokater har lagens tillämpningsområde dock begränsats till att gälla enbart sådana transaktioner för klienten eller för dennes räkning som särskilt nämns i lagen. Enligt lagens 4 § 4 mom. tillämpas lagen inte i verksamhet som gäller skötsel av uppdrag som utförs i egenskap av rättegångsbiträde eller rättegångsombud. Även EG-domstolen har, angående rådets direktiv 91/308/EEG av den 10 juni 1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar, i ett avgörande (mål C-305/05, dom 26.6.2007, punkterna 32 – 34) konstaterat att en advokat inte skulle kunna utföra sitt uppdrag som rådgivare, försvarare och ombud för sin klient på ett adekvat sätt, om advokaten var skyldig, inom ramen för ett rättsligt förfarande eller förberedelserna inför ett sådant, att samarbeta med de offentliga myndigheterna genom att lämna över information till dem som advokaten erhållit vid juridisk rådgivning i samband med ett sådant förfarande. Det skulle medföra att klienten nekades sina rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen. Skyldigheten enligt direktivet att lämna uppgifter och att samarbeta omfattar advokater endast i den mån de för klientens räkning hjälper till vid planering eller genomförande av vissa typer av transaktioner som huvudsakligen är av finansiell karaktär eller avser fast egendom. I allmänhet är sådana uppdrag av den arten att de saknar koppling till ett rättsligt förfarande, och de faller följaktligen utanför tillämpningsområdet för rätten till en rättvis rättegång.

8. Likaså har bestämmelsen i 3 kap. 66 § utsökningsbalken angående utomståendes skyldighet att lämna uppgifter, vilken till innehållet motsvarar den tidigare gällande 3 kap. 66 § (679/2003) utsökningslagen, ansetts gälla även advokater och åsidosätta advokatsekretessen i de situationer som preciseras i bestämmelsen. Med stöd av bestämmelsen är en advokat skyldig att meddela utsökningsmannen bl.a. om han i sin besittning har eller annars har bestämmanderätt över egendom som tillhör gäldenären, om gäldenären har en fordran på honom eller han har en fordran på gäldenären eller om han med gäldenären eller för denne har företagit en sådan rättshandling som kan vara av betydelse vid eftersökande av egendom som tillhör gäldenären.

9. Vittnesförbudet enligt 17 kap. 23 § 1 mom. 4 punkten rättegångsbalken gäller vid sidan av advokater även andra ombud och biträden vid rättegång. Ett ombud som hör till den personkrets som avses i bestämmelsen får inte vittna om sådant som huvudmannen har anförtrott honom för uppdraget att sköta målet, om inte huvudmannen samtycker till att vittnesmål avläggs. Högsta domstolen har i avgörandet HD 2003:119 dragit slutsatsen att tillämpningsområdet för vittnesförbudet för ombud är snävare än tillämpningsområdet för den allmänna tystnadsplikt för ombud som föreskrivs i 15 kap. 17 § rättegångsbalken. Detta har motiverats bl.a. med behovet att i rättegång utreda den materiella sanningen.

Slutsats i det föreliggande målet

10. Det är uppenbart att uppgifter om en advokats räkningar till en huvudman eller om betalning av räkningarna inte hör till kärnområdet för advokatsekretessen. En uppgift om när och från vilket konto huvudmannen har betalat en räkning eller om den har betalats kontant har vanligen inte någon betydelse för huvudmannens försvar eller rättigheter. Detta skulle tala för att advokatsekretessen inte utgör hinder för att de uppgifter det nu är fråga om lämnades ut till den i konkurs försatta tidigare huvudmannens konkursbo. För detta tolkningsalternativ talar också faktum att advokatsekretessen inte är absolut, utan att det på det sätt som framgår av punkterna 6 – 9 har ansetts möjligt att genom lag begränsa den för att nå viktiga rättsvårdande eller samhälleliga mål eller för att trygga borgenärernas intressen. En sådan tolkning skulle också harmoniera med bestämmelsens ordalydelse.

11. Ett väsentligt syfte med advokatsekretessen är att säkerställa förutsättningarna för rättvis rättegång för försvaret. En advokat skulle inte kunna sköta sin klients försvar på ett adekvat sätt, om förtroliga uppgifter om klienten kom till utomståendes kännedom via advokaten. Som det framgår ovan av punkterna 7 och 8 ska advokatsekretessen uttryckligen säkerställa att rättegången är rättvis och den kan på det sätt som föreskrivs i lag vika, t.ex. om det är fråga om att få klarhet i rättshandlingar som advokaten har ingått för huvudmannens räkning. I en rättegång kan advokatsekretessen få vika på det sätt som beskrivs i punkt 9, också om det är fråga om uppgifter som huvudmannen har anförtrott advokaten för att driva målet.

12. Konkursboet har i sitt bemötande uppgett att de uppgifter som begärts i talan behövs när boförvaltaren ska utreda X:s betalningsrörelse och med hjälp av uppgifterna försöka spåra egendom som eventuellt har undanhållits. Med hjälp av uppgifterna om betalningarna av advokaträkningarna kunde det vara möjligt att klarlägga i vilken bank och från vems konto räkningarna har betalts eller om X själv eller någon annan har betalt dem kontant.

13. Advokater vid advokatbyrån i fråga har biträtt X åtminstone i ett brottmål där X har dömts till straff för förskingringsbrott. X har haft rätt med stöd av artikel 6.3.c i Europakonventionen att försvara sig med ett rättegångsbiträde som hon själv har valt. För att få hjälp vid rättegången har det varit nödvändigt att betala advokatarvoden, vilket i praktiken sker genom förmedling av en bank. Uppgifter om bankförmedlingen kan på ovan konstaterat sätt göra det lättare att spåra betalarens egendom. Om advokatbyråerna var tvungna att lämna ut uppgifter om sina klienters bankkontakter, skulle rädslan för att egendom avslöjas i ett sådant fall göra det svårare att ty sig till ett rättegångsbiträde eller helt förhindra det. En part i X:s ställning skulle således inte ha en sådan möjlighet att fritt välja sitt rättegångsbiträde, vilket en rättvis rättegång förutsätter.

14. På grund av de krav som Europakonventionen ställer anser Högsta domstolen på ovan nämnda grunder att bestämmelserna om advokatsekretess och konkursboförvaltares rätt att få uppgifter i det föreliggande fallet ska tolkas så, att boförvaltarens rätt att få uppgifter inte åsidosätter advokatsekretessen. Högsta domstolens slutsats är således att advokatsekretessen hindrar att de uppgifter som begärs i käromålet lämnas till konkursboet.

Domslut

Hovrättens dom upphävs. Konkursboets talan förkastas.

Målet har avgjorts av justitieråden Mikko Tulokas, Kari Kitunen, Pasi Aarnio, Hannu Rajalahti och Ilkka Rautio. Föredragande var Matti Sepponen.

Varumärke – Parallellimport – Omförpackning

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2008/953
Föredragning: 19.8.2010
Givet: 26.1.2011
Liggare: 153

A hade i Finland registrerat varumärken, som användes som kännetecken för mediciner som A tillverkade. B, som parallellimporterade medicinska preparat, hade i Finland importerat och efter omförpackning sålt två mediciner som A fört ut på marknaden inom EU. På de nya försäljningsförpackningarna hade B satt ut såväl A:s varumärke som sitt eget kännetecken.

Av utformningen på B:s försäljningsförpackningar hade de som köpte medicinen kunnat få en oriktig bild av medicinernas kommersiella ursprung eller av förhållandet mellan tillverkaren och parallellimportören. A ansågs därför ha haft rätt att förbjuda att A:s varumärke användes på B:s försäljningsförpackningar. Eftersom A dock beträffande det ena preparatet hade motsatt sig sättet att förpacka det först efter 77 arbetsdagar efter att ha fått ett meddelande av B, ansågs A inte längre beträffande denna medicin ha möjlighet att åberopa sin förbudsrätt.

VarumärkesL 10 a § 2 mom
Rådets första direktiv 89/104/EEG om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar 7.2 art

Bakgrundsfakta i målet

N.V. Organon (Organon) från Holland hade i Finland registrerat varumärkena Mercilon och Marvelon, vilka bolaget använde som kännetecken för medicinska preparat som det tillverkade. Oy Organon Ab och sedermera Schering-Plough Oy, med vilket Oy Organon Ab har fusionerats, har i Finland skött marknadsföringen och distributionen av medicinerna.

Paranova Oy (Paranova), som var parallellimportör av medicinska preparat, hade i Finland importerat medicinska preparat som Organon fört ut på marknaden inom EU och sålt dem här omförpackade med stöd av ett parallellförsäljningstillstånd av läkemedelsverket.

På de läkemedelsförpackningar som Paranova erbjöd allmänheten särskiljdes både det egna kännetecknet och Organons varumärke Mercilon eller Marvelon. Överst på den yttre förpackningens framsida fanns Organons varumärke, längst ner en kombination av Paranovas femkantiga logo i färg och en stiliserat skriven firma samt ovanför Paranovas märke benämningarna ”parallellimportör” och ”ompackare” på finska och svenska, skrivet med mindre text än Paranovas firma. Uppgifterna om Organon som medicinens tillverkare och innehavare av varumärkena hade funnits på den yttre förpackningens frånsida eller på den smala sidan.

Paranova hade underrättat Organon om sin avsikt att börja parallellimportera medicinerna Mercilon och Marvelon. Organon hade motsatt sig sättet att förpacka medicinerna – beträffande medicinerna Mercilon åtta och beträffande medicinerna Marvelon 77 arbetsdagar efter Paranovas underrättelse.

Behandlingen av målet i de lägre instanserna

Käromålet och bemötandet i Helsingfors tingsrätt

N.V. Organon och Oy Organon Ab yrkade i sitt gemensamma käromål att det skulle fastställas att Paranova hade gjort intrång i N.V. Organons varumärken Mercilon och Marvelon, att Paranova skulle förbjudas att fortsätta eller upprepa intrånget, att domstolen skulle bestämma att produktförpackningarna i fråga skulle förstöras eller ändras och att Paranova skulle åläggas att betala kärandena 11 568 euro i ersättning för användningen av varumärkena och 100 000 euro i ersättning för annan skada. Kärandena ansåg sig ha grundad anledning att motsätta sig att medicinerna Mercilon och Marvelon på nytt bjöds ut till salu, eftersom produkterna hade omförpackats och försetts med ursprungliga varumärken samt Paranovas kännetecken. Paranova hade utnyttjat Organons varumärkes goodwill. Sammärkningen på förpackningarna hade medfört risk för att medicinernas kommersiella ursprung förväxlades och skadat Organons varumärkes anseende.

Paranova motsatte sig käromålet. För att komma in på den finska marknaden var det nödvändigt att omförpacka de medicinska preparat som skulle parallellimporteras. Den som ompaketerade hade rätt att fästa tillverkarens varumärke på förpackningen och det var därför inte fråga om intrång i varumärket. Paranova hade å andra sidan rätt att använda sitt eget varumärke på sina förpackningar. Eftersom tillverkaren och förpackaren tydligt hade uppgetts på den nya förpackningen, hade sammärkningen inte orsakat påstådd risk för förväxling eller gett en oriktig bild av affärsrelationerna mellan bolagen. Organon hade i varje fall reagerat för sent på Paranovas underrättelser och hade därför inte längre rätt att kräva att förpackningarnas utseende skulle ändras. Beträffande preparatet Marvelon hade reaktionen kommit först mer än tre månader efter underrättelsen. Organon måste å andra sidan anses ha godkänt Paranovas förpackning även beträffande medicinen Mercilon, eftersom bolaget när det gällde andra mediciner redan flera år tidigare hade blivit medveten om Paranovas sätt att förpacka dess mediciner och inte på något sätt reagerat på detta.

Tingsrättens dom 5.10.2007

Tingsrätten konstaterade att huvudregeln var att varumärkesinnehavaren inte kunde bestämma om hur varor försedda med hans varumärke rör sig på marknaden efter att han har fört ut dem på marknaden. Om varumärkesinnehavaren dock t.ex. för att varorna har ändrats, exempelvis så att mediciner har omförpackats, har haft grundad anledning att motsätta sig att varorna omsätts på nytt, kunde undantag göras från huvudregeln.

Europeiska gemenskapernas domstol (numera Europeiska unionens domstol) hade i sina avgöranden definierat förutsättningarna för varumärkesinnehavarens rätt att förbjuda att varor som redan en gång har omsatts fick släppas ut på marknaden omförpackade och försedda med det ursprungliga varumärket. Beträffande dessa villkor var det för det första ostridigt att omförpackandet inte hade förändrat produkterna från vad de ursprungligen var och att tillverkaren och omförpackaren hade antecknats på Paranovas förpackningar.

Beträffande det villkor som gäller s.k. objektiv nödvändighet konstaterade tingsrätten att försäljningstillstånd av läkemedelsverket alltid behövdes för parallellimport av mediciner till Finland och att det var ett krav enligt läkemedelsverkets föreskrifter att anteckningarna skulle göras på åtminstone finska och svenska. Läkemedelsverket hade dessutom meddelat Paranova att det inte godkände att parallellimporterade medicinska produkters yttre förpackning försågs med klisteretiketter. Därför ansåg tingsrätten att Paranova hade visat att det hade varit nödvändigt att medicinerna Mercilon och Marvelon som importerats från en annan medlemsstat sattes i nya yttre förpackningar för att de skulle kunna släppas ut på marknaden i Finland. Det nämnda villkoret angående objektiv nödvändighet skulle enligt rättspraxis däremot inte tillämpas på det sätt på vilket ompaketerandet hade gjorts.

Tingsrätten konstaterade att Paranova hade uppfyllt sin skyldighet enligt rättspraxis att på förhand underrätta varumärkesinnehavaren om att den omförpackade produkten släpps ut på marknaden. För att systemet med underrättelse skulle fungera väl, krävdes det att såväl varumärkesinnehavaren som parallellimportören lojalt försöker beakta den andres lagliga intressen. I parallellimportörens intresse låg att börja sälja medicinen så snart som möjligt efter att tillstånd av den behöriga myndigheten hade beviljats. Den nationella domstolen skulle enligt EG-domstolens avgöranden bedöma om varumärkesinnehavaren hade haft skälig tid att reagera på planen att omförpacka. I ett av domstolens avgöranden hade det betonats att den frist på 15 arbetsdagar som ansetts skälig var riktgivande.

Paranova hade i sina underrättelser angående medicinerna Mercilon och Marvelon gett varumärkesinnehavaren 15 arbetsdagar att reagera på underrättelserna innan medicinerna skulle släppas ut på marknaden. N.V. Organon hade motsatt sig sättet att förpacka medicinerna – beträffande Mercilon-medicinerna åtta arbetsdagar och beträffande Marvelon-medicinerna 77 arbetsdagar, dvs. tre och en halv månad, efter Paranovas underrättelse. På den grunden att varumärkesinnehavaren inte tidigare hade reagerat på parallellimportörens underrättelser kunde innehavaren inte förlora sin rätt att reagera på senare underrättelser av parallellimportören gällande motsvarande slags förpackningar. Organon hade inom en skälig tid motsatt sig att medicinen Mercilon ompackades och kunde därför inte till denna del anses ha godkänt medicinförpackningarnas utseende.

Organons reaktion på underrättelserna om parallellimporten av medicinen Mercilon visade att t.o.m. bara ungefär hälften av den tid på 15 arbetsdagar som i rättspraxis ansetts skälig hade varit tillräcklig för att reagera. Fastän faktum att underrättelsen på ett godtagbart sätt hade tillställts varumärkesinnehavarens dotterbolag i någon mån kunde förlänga den reaktionstid som skulle anses skälig, ansåg tingsrätten att Organon inte beträffande medicinen Marvelon hade reagerat inom en skälig tid efter Paranovas underrättelse. Organon skulle således anses ha godkänt Paranovas förpackningssätt och förlorat sin rätt att i fråga om kännetecknet Marvelon åberopa sina varumärkesrättigheter beträffande sättet att förpacka. Käromålet skulle således förkastas till denna del.

Efter att därefter ha undersökt Paranovas ytterförpackning för medicinen Mercilon och rättspraxis som gällde ytterförpackningar, ansåg tingsrätten att medicinens namn samt omförpackarens logo och stiliserade firma på förpackningens framsida på det sätt Paranova tilllämpat hade skapat en koppling mellan medicinen och omförpackaren. Förhållandet hade inte i tillräcklig mån klargjorts av att det ovanför Paranovas logo hade funnits en anteckning om parallellimporten och ompaketeringen, utan sammärkningen på förpackningen hade gett anledning till antagandet att det fanns ett affärs- eller något annat särskilt förhållande mellan det bolag som tillverkade medicinen och omförpackaren. Mercilon-varumärkets anseende skulle anses ha tagit skada av sammärkningen. Organon hade därför rätt att förbjuda att märket användes på sättet i fråga.

Tingsrätten konstaterade att Paranova, efter att inom en skälig tid ha fått ett meddelande om att Organon motsatte sig förpackningssättet, hade haft möjlighet att förhindra att läkemedlet Mercilon fördes ut i handeln. Paranova skulle således anses ha handlat medvetet och uppsåtligen kränkt varumärkesinnehavarens rättigheter. Tingsrätten beaktade utredningen om Paranovas medicinförsäljning och ansåg att en andel på 40 000 euro av det som yrkats i käromålet motsvarade den påstådda uteblivna försäljningsvinsten beträffande medicinen Mercilon. I målet hade inte utretts att det receptbelagda läkemedlet i fråga hade kunnat bytas ut mot någon tredje produkt inom ramen för läkemedelsbyte. Vid bedömningen av den försäljning kärandena hade förlorat och av den uteblivna vinsten kunde man således som grund tillämpa det belopp som Paranova hade fått av försäljningen av medicinen Mercilon. Kärandena hade dessutom rätt till ersättning för förlusten av goodwill i fråga om varumärket Mercilon.

På dessa grunder fastställde tingsrätten att Paranova hade kränkt N.V. Organons registrerade varumärke Mercilon genom att under tiden 1.1.2004 – 31.7.2005 ha en sammärkning på läkemedlet Mercilons ytterförpackningar vid import, marknadsföring och försäljning. Tingsrätten förbjöd Paranova att på nytt börja kränka varumärket och bestämde att ytterförpackningarna skulle förstöras eller ändras. Ytterligare förpliktade tingsrätten Paranova att i skadestånd till N.V. Organon och Oy Organon Ab gemensamt betala 45 000 euro jämte ränta, medan käromålet i övrigt förkastades.

Målet har avgjorts av tingsdomarna Marjatta Berg, Tuula Ruikka och Riitta Savolainen.

Helsingfors hovrätts dom 21.10.2008

N.V. Organon och Oy Organon Ab samt Paranova Oy överklagade till hovrätten. Kärandena upprepade sitt käromål till den del det gällde kränkningen av varumärket Marvelon. Paranova Oy yrkade att tingsrättens dom skulle upphävas och att käromålet skulle förkastas också till den del den gällde varumärket Mercilon.

Hovrätten ändrade inte tingsrättens dom.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Antti Kuningas, Matti Rintala (skiljaktig) och Olli Mäkinen. Pasi Lilja var föredragande.

Hovrättsrådet Rintala som var skiljaktig ansåg att den ytterförpackning för medicinen Marvelon som Paranova använt hade skapat ett antagande om förhållandet mellan Organon och Paranova och att varumärket Marvelons anseende skulle anses ha tagit skada av sammärkningen. Organon hade i princip haft rätt att förbjuda att också märket Marvelon användes på sättet i fråga.

I den finska varumärkeslagen fanns inte någon uttrycklig bestämmelse om parallellimportörens anmälningsplikt eller om betydelsen av att varumärkesinnehavaren förhåller sig passiv. Rintala ansåg liksom majoriteten i hovrätten att Paranova hade kunnat börja marknadsföra de omförpackade medicinerna Marvelon, eftersom Organon inte inom en skälig tid hade reagerat på underrättelsen om dem. Av EG-domstolens rättspraxis kunde man enligt Rantala dock inte dra slutsatsen att det av Organons passivitet följde att Organon kunde anses ha godkänt Paranovas sätt att förpacka och att Organon därför helt skulle ha förlorat sin rätt att åberopa sina varumärkesrättigheter beträffande förpackningssättet. EG-domstolen hade tvärtom i den rättspraxis som refererats av tingsrätten betonat att varumärkesinnehavaren har rätt att förbjuda att dennes märke används, om också bara ett villkor som begränsar rätten att åberopa förbudsrätten inte uppfylldes.

En tolkning, enligt vilken Organon fortfarande hade rätt att förbjuda att varumärket Marvelon användes på det sätt som avsågs i käromålet, kunde enligt Rintala få stöd även av 10 a § 2 mom. varumärkeslagen samt av den svenska rättspraxis som åberopats i målet. Av lagen eller den allmänna lojalitetsplikten kunde man inte heller med beaktande av den varumärkesrättsligt sett relativt korta tid Organon varit passiv utläsa en sådan regel att Organon skulle anses helt och hållet ha förlorat sin rätt att åberopa sina varumärkesrättigheter.

På de nämnda grunderna fastställde Rintala att Paranova på det sätt som avsågs i käromålet också hade kränkt Organons registrerade varumärke Marvelon och förbjöd Paranova att upprepa kränkningen och bestämde att de ytterförpackningar som avsågs i käromålet skulle förstöras eller ändras. Eftersom Organon själv hade brutit mot sin lojalitetsplikt genom att underlåta att inom skälig tid svara på Paranovas underrättelse, hade kränkningen inte skett uppsåtligt eller ens av vållande och Organon hade medverkat till att skadan hade uppkommit. Rintala förkastade därför kärandenas ersättningskrav.

Överklagande i Högsta domstolen

N.V. Organon och Oy Organon Ab samt Paranova Oy beviljades besvärstillstånd. Oy Organon Ab fusionerades 29.5.2009 med aktiebolaget Schering-Plough Oy.

N.V. Organon upprepade det käromål som beskrivs i tingsrättens dom till den del det gällde kränkning av varumärket Marvelon och yrkade att Paranova Oy skulle åläggas att betala ersättning för användningen av varumärket Marvelon.

Schering-Plough Oy yrkade i sin besvärsskrift att Paranova Oy skulle åläggas att betala bolaget ersättning för den försäljningsvinst som uteblivit på grund av kränkningen av varumärket Marvelon.

Paranova Oy yrkade i sin besvärsskrift att hovrättens dom skulle upphävas och att talan helt skulle förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet och frågeställningen i Högsta domstolen

1. Paranova Oy har i egenskap av s.k. parallellimportör importerat två läkemedel till Finland, som N.V. Organon fört ut på marknaden, och här sålt omförpackade. Paranova Oy har i båda fallen försett sina försäljningsförpackningar med såväl det varumärke som tillhörde N.V. Organons läkemedel som sitt eget kännetecken.

2. Parallellimport av varor från en EU-medlemsstat till en annan bygger på den fria rörlighet för varor som garanteras inom unionen. Parallellimport är företagsekonomiskt lönsamt, eftersom detaljhandelspriset på produkterna varierar i medlemsstaterna. Parallellimportören skaffar varan i en medlemsstat där priset är förmånligt, exporterar den till en medlemsstat där prisnivån är högre och marknadsför den där som ett alternativ till den marknadsföring som bedrivs av tillverkaren eller en distributionskedja som har ett affärsförhållande med denne.

3. Anteckningarna på försäljningshöljen för läkemedel ska i Finland finnas på åtminstone finska och svenska. Den som parallellimporterar läkemedel kan därför bli tvungen att göra ändringar på förpackningarna eller att förse produkterna med nya ytterförpackningar. Inom varumärkesrätten kallas detta förfarande omförpackning eller ompaketering.

4. I Högsta domstolen är det i första hand fråga om N.V Organon har rätt att förbjuda det ifrågavarande sättet att använda dess varumärken på Paranova Oy:s försäljningsförpackningar. Om svaret på detta är jakande, är det dessutom fråga om Paranova Oy:s skyldighet att ersätta N.V. Organon för användningen av dess varumärke och Schering-Plough Ab för utebliven försäljningsvinst i Finland på grund av varumärkeskränkningen.

Rättsregler och rättspraxis om förbudsrätt

5. Enligt 10 a § 1 mom. varumärkeslagen har innehavaren av ett varumärke inte rätt att förbjuda användningen av varumärket för varor som innehavaren eller med innehavarens samtycke någon annan fört ut på marknaden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Ensamrätten att bestämma om användningen av varumärket på en enskild vara konsumeras således inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet när varan lagligen har förts ut där. Den som innehar ensamrätten kan i allmänhet inte förhindra att en vara som en gång förts ut omsätts vidare i stater som tillhör Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Ensamrätten konsumeras dock inte alltid, ty enligt paragrafens 2 mom. tillämpas regeln inte, om innehavaren har skälig anledning att motsätta sig att varorna på nytt förs ut på marknaden, särskilt när varornas beskaffenhet har förändrats eller försämrats efter det att de har förts ut på marknaden.

6. Varumärkeslagens 10 a § har kommit till för att anpassa lagen till varumärkessystemet inom den dåvarande Europeiska gemenskapen när Finland 1.1.1995 anslöt sig till Europeiska gemenskaperna. Till innehållet motsvarar bestämmelsen artikel 7 i rådets första direktiv om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (89/104/EEG, första varumärkesdirektivet). Paragrafens innehåll i detalj bestäms således framför allt av Europeiska unionens domstols (tidigare Europeiska gemenskapernas domstol) avgöranden om tolkningen av direktivet. Europaparlamentet och rådet har antagit ett nytt direktiv om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (2008/95/EG, kodifierad version), vars 7 artikel har samma innehåll som artikel 7 i det första varumärkesdirektivet.

7. EU-domstolen har gett flera prejudikat om förhållandet mellan den i det dåvarande fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och i det nuvarande fördraget om Europeiska unionens funktionssätt tryggade rätten till fri rörlighet för varor å ena sidan och de industriella ensamrätterna å andra sidan samt sedermera även om tolkningen av artikel 7.2 i det första varumärkesdirektivet. I denna rättspraxis (t.ex. mål 102/77, Hoffmann-La Roche, dom 23.5.1978, förenade målen C-427/93, C 429/93 och C-436/93, Bristol-Myers Squibb m.fl., dom 11.7.1996 och mål C-348/04, Boehringer Ingelheim m.fl. II, dom 26.4.2007) har domstolen definierat villkoren för varumärkesinnehavarens rätt att motsätta sig att varumärket används vid omsättningen av varor som redan en gång har förts ut på marknaden.

8. EU-domstolen har konstaterat att det särskilda föremålet för varumärkesrätten är att skydda varumärkesinnehavaren mot sådana konkurrenter som vill utnyttja varumärkets ställning och anseende genom att sälja varor som otillbörligen har försetts med detta. Till detta särskilda föremål hör rätten att hindra all användning av varumärket som kan förvanska ursprungsgarantin (punkt 7 i den ovan nämnda domen Hoffmann-La Roche). En ändring av en produkt som är försedd med ett varumärke, så som all slags ompaketering av produkten, medför enligt domstolen i sig en verklig risk för den ursprungsgaranti som varumärket är avsett att säkerställa (den ovan nämnda domen i målet Boehringer Ingelheim m.fl. II, punkt 30).

9. På vissa villkor är det dock tillåtet att föra ut ett ompaketerat läkemedel på marknaden, vilket är en följd redan av strävan att säkerställa den gemensamma marknaden. Enligt EU-domstolens fasta rättspraxis får en varumärkesinnehavare inte genom att förbjuda ompaketering och användning av sitt kännetecken hindra fortsatt marknadsföring av dennes läkemedel, om ett utövande av förbudsrätten skulle leda till att marknaden delas upp mellan medlemsstaterna på ett konstgjort sätt. Utövande av förbudsrätten får en sådan effekt särskilt om det är nödvändigt att ompaketera för att produkten ska kunna marknadsföras i den medlemsstat där den importeras (kriteriet objektiv nödvändighet). För att varumärkesinnehavaren ska skyddas förutsätts det dock att parallellimportören visar att ompaketeringen inte kan ändra produkten från vad den ursprungligen har varit, att det på den nya förpackningen antecknats vem som har tillverkat produkten och vem som har ompaketerat den samt att den ompaketerade produktens utseende inte är sådant att det kan skada varumärkets och dess innehavares anseende. Parallellimportören ska dessutom alltid på förhand underrätta varumärkesinnehavaren om att den vara som har packats om bjuds ut till försäljning och, om innehavaren begär det, tillhandahålla honom ett prov av den vara som har packats om (se ang. dessa kriterier de ovan nämnda domarna i målet Bristol-Myers Squibb m.fl., punkt 79 och i målet Boehringer Ingelheim m.fl. II, punkt 32).

10. De lägre domstolarna har ansett att Paranova Oy har företett utredning om att ompaketeringen har varit nödvändig, att produkten förblivit densamma, att tillverkaren och omförpackaren har antecknats på förpackningen samt att varumärkesinnehavaren på förhand har underrättats om att produkten förs ut på marknaden. Till dessa delar är saken inte längre stridig i Högsta domstolen. Den fråga som ännu måste avgöras är däremot om utformningen av de läkemedel som Paranova Oy har packat om har kunnat skada anseendet hos N.V.Organons eller dess varumärken Mercilon och Marvelon.

11. Enligt EU-domstolens avgöranden kan ett varumärkes eller dess innehavares anseende skadas genom en ompaketering främst på två olika sätt. För det första kan förpackningens yttre vara bristfälligt eller av dålig kvalitet eller se billigt ut (den ovan nämnda domen i målet Bristol-Myers Squibb m.fl. punkterna 75 – 76), och dessutom kan förpackningen eller etiketten också annars inverka på varumärkets värde genom att försämra det intryck av omsorg och kvalitet som knyts till en sådan vara och det förtroende för varan som det är ägnat att ge hos omsättningskretsen (den ovan nämnda domen i målet Boehringer Ingelheim m.fl. II, punkt 43). Detta slags påståenden om utseendet har inte gjorts i det föreliggande målet. För det andra kan användningen av ett varumärke ge en oriktig föreställning om att det finns ett ekonomiskt eller annat särskilt samband mellan varumärkesinnehavaren och ett annat företag, så som särskilt att det andra företaget skulle ingå som återförsäljare i varumärkesinnehavarens återförsäljarorganisation (mål C-63/97, BMW, dom 23.2.1999, punkt 50 – 52).

12. EU-domstolen har konstaterat att det ankommer på den nationella domstolen att bedöma de särskilda omständigheterna i varje mål, bl.a. just frågan om ett varumärkes anseende kan skadas om en parallellimportör använder sin egen logotyp, stil eller utformning på en ny ytterförpackning vid sidan av varumärket (sammärkning, co-branding) (den ovan nämnda domen i målet Boehringer Ingelheim m.fl. II, punkt 45 – 47). För att bedöma om varumärkets anseende kan skadas bör hänsyn tas till varans art och till den marknad den är avsedd för (den ovan nämnda domen i målet Bristol-Myers Squibb m.fl., punkt 75).

Högsta domstolens bedömning angående Paranova Oy:s förpackningar

13. På de läkemedelsförpackningar Paranova Oy har marknadsfört särskiljs såväl Paranova Oy:s eget kännetecken som N.V. Organons varumärke Mercilon eller Marvelon (en bild på förpackningens olika sidor finns som bilaga). På ytterförpackningens framsida fanns överst och med den största fonten N.V. Organons varumärke (Mercilon eller Marvelon), nederst fanns Paranova Oy:s femhörniga logo i färg och ett kännetecken med firman stiliserad samt mellan dem strax ovanför Paranova Oy:s kombinationstecken med mindre text än kännetecknen benämningarna ”parallellimportör” och ”ompackare” på såväl finska som svenska. Uppgifterna om N.V. Organon som läkemedlets tillverkare och innehavare av de nämnda varumärkena har funnits på ytterförpackningens frånsida eller på en smal sida. Paranova Oy:s varumärken har inte funnits på dessa sidor.

14. Den princip om s.k. objektiv nödvändighet som ingår i EU:s varumärkesrätt tillämpas enbart när man ska avgöra om lagstiftningen eller förfarandena i importstaten kräver att varan omförpackas för att den ska få föras ut på marknaden i den staten. Däremot tillämpas principen inte på sättet att ompaketera varan eller utförandet (den ovan nämnda domen Boehringer Ingelheim m.fl. II, punkt 38 och 39, och mål C-276/05, Wellcome, dom 22.12.2008, punkt 25–30). Paranova Oy har således inte varit skyldig att visa att en sammärkning skulle ha varit nödvändig för ompaketeringen av medicinerna.

15. Högsta domstolen konstaterar att parallellimport av mediciner är laglig affärsverksamhet och att parallellimportörerna har skyldighet och rätt att vid import föra fram sin egen andel. När villkoren uppfylls har återförsäljaren rätt att använda det ursprungliga varumärket för att informera kunderna om att dessa varor marknadsförs på nytt, och enbart den omständigheten att återförsäljaren får en förmån av att använda varumärket genom att reklamen för försäljning av produkter som bär varumärket, vilken för övrigt är korrekt och lojal, ger hans egen verksamhet en aura av kvalitet, är inte skälig grund i den mening som avses i artikel 7.2 i direktivet att motsätta sig att varumärket används (mål C-337/95, Parfums Christian Dior, dom 4.11.1997, punkt 38 och den ovan nämnda domen i målet BMW, punkt 53). Av lagstiftningen eller rättspraxis framgår inte heller att en parallellimportör av läkemedel inte också skulle få använda sitt eget urskiljbara kännetecken på sina nya förpackningar. Det avgörande är det helhetsintryck som förmedlas av förpackningen och när detta bedöms ska man beakta vilken information parallellimportören förser sina förpackningar med och på vilket sätt informationen och kännetecknen framhävs på olika sidor av förpackningen.

16. Paranova Oy:s kombinerade kännetecken med en färglagd logo och en stiliserad firma har vid sidan av N.V. Organons varumärke varit det enda kännetecken som klart framgått på förpackningens framsida. Paranova Oy:s firma har i detta kännetecken haft större bokstäver än anteckningen ovanför om parallellimportören och ompaketeraren. På framsidan har inte alls funnits något omnämnande av N.V. Organon som tillverkare av medicinen och varumärkesinnehavare. De i sig riktiga benämningarna ”parallellimportör” och ”ompaketerare” ovanför Paranova Oy:s sammärke har som begrepp inte en så känd betydelse för en vanlig konsument att de ensamma för sig hade räckt att visa Paranova Oy:s faktiska andel i importen av medicinerna. Att ett kännetecken med sådant utseende och sådan urskiljningsförmåga använts på förpackningens framsida tillsammans med det ursprungliga varumärket för medicinen har varit ägnat att ge den som överväger att köpa medicinen liksom även dem som redan köpt den en verklighetsfrämmande föreställning om att det mellan Paranova Oy och medicinpreparaten i fråga har funnits något annat särskilt samband än enbart det att Paranova importerar medicinen till Finland.

17. Högsta domstolen anser således liksom de lägre domstolarna, att det att medicinförpackningen på ovan nämnt sätt försågs med N.V. Organons och Paranova Oy:s varumärken tillsammans på framsidan har varit ägnat att skapa en koppling mellan medicinen och omförpackaren. Detta har kunnat ge konsumenterna en oriktig föreställning om medicinens kommersiella ursprung eller om förhållandet mellan tillverkaren och parallellimportören.

18. I målet är det fråga om ett läkemedelspreparat som sålts direkt till konsumenterna och inte t.ex. till hälsovårdsenheter och därför har produktens och förpackningens utseende haft betydelse för dem som använder medicinen (den ovan nämnda domen i målet Bristol-Myers Squibb m.fl., punkt 77). Eftersom läkemedelsprodukterna i fråga har varit receptbelagda mediciner som omfattas av s.k. medicinutbyte, har konsumenterna visserligen i praktiken bekantat sig med läkemedlet och fattat sina första inköpsbeslut utifrån informationen från apoteket utan att ännu se medicinförpackningen. Även sådana konsumenter har dock senast när de har fått medicinen kunnat göra iakttagelser av förpackningen och anteckningarna på den, och informationen från apoteket har åtminstone inte i alla fall kunnat avhjälpa den ovan konstaterade oriktiga föreställningen och den risk för skada som uppstår genom den.

19. På de ovan nämnda grunderna anser Högsta domstolen att Paranova Oy inte har visat att det anseende N.V. Organons varumärken åtnjuter inte har kunnat ta skada och förlora i värde på grund av medicinförpackningarnas utseende. Utgångspunkten är således att N.V. Organon har haft rätt att förbjuda att dess varumärken Mercilon och Marvelon används på de försäljningsförpackningar som Paranova Oy underrättat bolaget om och som importeras för den finska marknaden.

Om N.V. Organons rätt att åberopa sin förbudsrätt

20. En parallellimportör ska på det sätt som ovan konstaterats i punkt 9 alltid innan en omförpackad produkt bjuds ut till försäljning underrätta varumärkesinnehavaren om avsikten att parallellimportera. Efter att ha fått underrättelsen kan varumärkesinnehavaren förvissa sig bl.a. om att produktens utseende efter ompaketeringen inte skadar varumärkets anseende och vid behov motsätta sig sättet att förpacka. Det ligger i sin tur i parallellimportörens intresse att så snart som möjligt börja sälja medicinen efter att den behöriga myndigheten har beviljat tillstånd. För att systemet ska fungera på rätt sätt krävs det att parterna på ömse sidor och lojalt försöker beakta varandras lagliga intressen. EU-domstolen har ansett att 15 arbetsdagar kan ses som en vägledande rimlig tid inom vilken varumärkesinnehavaren bör reagera på parallellimportörens plan för ompaketering av produkterna (målet C-143/00, Boehringer Ingelheim m.fl., dom 23.4.2002, punkterna 61 – 67).

21. I varumärkeslagen och varumärkesdirektiven finns inte någon uttrycklig bestämmelse om påföljderna för varumärkesinnehavaren om denne underlåter att åberopa sin förbudsrätt och att inom rimlig tid motsätta sig det paketeringssätt som parallellimportören har uppgett. Denna fråga har inte heller behandlats i EU-domstolens avgöranden. Högsta domstolen konstaterar att en förlust av förbudsrätten i en dylik situation inte innebär att varumärkesinnehavarens ensamrätt går förlorad. Det är endast fråga om en förlust av den särskilda reklamationsmöjligheten enligt artikel 7.2 i varumärkesdirektivet och 10 a § 2 mom. varumärkeslagen i en situation där rätten till varumärket redan har konsumerats på grund av att produkten har förts ut på marknaden. Högsta domstolen anser att varumärkesinnehavaren dock kan förbjuda att samma produkt ompaketeras på ett annat sätt, om villkoren för detta uppfylls och rätten att förbjuda en sådan paketering inte tidigare har gått förlorad. På motsvarande sätt har varumärkesinnehavaren rätt att förbjuda att ett sådant kännetecken som det nu är fråga om används vid en omförpackning av produkten på ett sätt som varumärkesinnehavaren inte tidigare när det varit fråga om ett annat kännetecken har motsatt sig.

22. N.V. Organon har enligt företedd utredning motsatt sig att dess varumärke Mercilon används på Paranova Oy:s förpackningar, vilket skedde åtta arbetsdagar efter att Paranova Oy i oktober –november 2004 hade underrättat N.V. Organon om dessa förpackningar. Parallellimportörens anmälningsplikt är på ovan relaterat sätt knuten till enskilda kännetecken och förpackningar. Därför har de underrättelser som Paranova Oy tidigare har gjort om parallellimport av andra läkemedel inte i detta avseende någon betydelse. Således, och eftersom N.V. Organon inom rimlig tid har åberopat sin ovan konstaterade varumärkesrätt, har bolaget behållit sin rätt enligt artikel 7.2 i det första varumärkesdirektivet och enligt 10 a § 2 mom. varumärkeslagen att förbjuda Paranova Oy:s förfarande när det gäller varumärket Mercilon.

23. Beträffande varumärket Marvelon har N.V. Organon däremot först 9.11.2004 motsatt sig de försäljningsförpackningar Paranova Oy underrättat bolaget om 23.7.2004, dvs. 77 arbetsdagar efter underrättelsen. Att Paranova Oy:s försäljningsförpackningar i fråga har varit likadana som de förpackningar som bolaget underrättat N.V. Organon om för parallellimport åren 1999 – 2000 beträffande andra läkemedel, måste för N.V. Organon ha varit ägnat att göra det lättare att bedöma försäljningsförpackningarna för medicinerna Marvelon. Även om man vid bedömningen av den tid inom vilket bolaget borde reagera skulle beakta att Paranova Oy har underrättat koncernens finska dotterbolag under en tidpunkt som är typisk för sommarsemester, anser Högsta domstolen att N.V. Organon har dröjt med att meddela sitt motstånd mer än vad som under rådande förhållanden rimligen har kunnat förutsättas med beaktande av Paranova Oy:s motiverade förväntningar på att kunna börja marknadsföra medicinerna.

24. Paranova Oy har utifrån det ovan sagda haft rätt att i Finland börja marknadsföra den från en annan EU-medlemsstat importerade medicinen Marvelon i nya förpackningar. N.V. Organon har inte framfört något godtagbart skäl till att dess meddelande om att bolaget motsätter sig att produkterna försedda med dess varumärke Marvelon på nytt förs ut på marknaden har gjorts först senare än vad som rimligen kan förutsättas. Bolaget har inte heller åberopat någon sådan förändring av förhållandena som skulle ha betydelse för förbudsrätten och som kunde ge anledning att ompröva varumärkesinnehavarens rättsskyddsbehov trots att meddelandet varit försenat. Högsta domstolen anser således att N.V. Organon inte 9.11.2004 på ett giltigt sätt har kunnat åberopa sin rätt att förbjuda Paranova Oy att använda varumärket Marvelon på de försäljningsförpackningar det nu är fråga om. Talan ska därför förkastas till den del den gäller användningen av varumärket Marvelon, så som de lägre domstolarna också har gjort.

Paranova Oy:s ersättningsskyldighet beträffande läkemedlet Mercilon

25. Till denna del godkänner Högsta domstolen motiveringarna och domslutet i de lägre domstolarnas domar.

Domslut

Hovrättens dom ändras inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Gustav Bygglin, Liisa Mansikkamäki, Ilkka Rautio, Timo Esko och Pekka Koponen. Tommi Vuorialho var föredragande.

Ärekränkning – Grov ärekränkning
Yttrandefrihet – Källskydd
Uppsåt

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2009/192
Föredragning: 23.2.2010
Givet: 9.12.2010
Liggare: 2439

I ett aktualitetsprogram på TV hade antytts att tre i programmet vid namn nämnda personer hörde till en grupp som finansierade en utomlands verksam terroristorganisation. Personerna i fråga hade på grund av de uppgifter som erhållits från Finland anhållits i Irak som misstänkta för terroristkontakter, men hade senare frigetts. Påståendena och antydningarna i programmet hade främst byggt på intervjuuttalanden av åtta olika personer, vilkas identitet programredaktören inte
röjde. Fråga om programredaktören och den ansvarige redaktören samt den person som hade uttalat sig i intervjun i programmet hade gjort sig skyldiga till ärekränkningsbrott.

SL 24 kap 9 § 1 mom 1 punkten
SL 24 kap 10 §

Behandlingen av målet i de lägre instanserna

Allmänna åklagarens åtal i Helsingfors tingsrätt

Allmänna åklagaren yrkade att A, B och C skulle straffas för tre grova ärekränkningar, eftersom de 19.9.2005 i Helsingfors hade framfört en osann uppgift och antydan om X, Y och Z så att gärningen var ägnad att orsaka skada eller lidande för de kränkta eller utsätta dem för missaktning,

– A, i egenskap av redaktör vid Rundradion för programmet ”Pyhä sota Turussa” (Heligt krig i Åbo), som sändes i programserien MOT på TV-kanal 1, och genom att uppträda i programmet,- B, såsom ansvarig redaktör för programmet, genom att besluta om programmets innehåll och om att sända det till allmänheten, samt

– C, genom att uppträda i programmet med intervjuuttalanden.

I programmet hade framförts en osann antydan om att X, Y och Z skulle höra till en i Åbo verksam grupp bestående av ca 20 personer av kurdisk härkomst, som finansierade terroristorganisationen Ansar Al Islam, verksam i Kurdistan i norra Irak, genom att samla och skicka pengar för att skaffa vapen och sprängämnen. I programmet hade man låtit förstå att X var ledare för gruppen. Dessutom hade man i programmet låtit förstå att X, Y och Z förhöll sig positivt till terroraktioner i Kurdistan och att de hade glatt sig och bett som tack för den terrorattack i februari 2005 i staden Arbil i Irak som hade krävt 150 människoliv.

I programmet hade man berättat att X, Y och Z hade anhållits i Irak som misstänkta för terrorism och att de enligt uppgift av säkerhetsmyndigheterna i Irak hade haft kontakt med terroristorganisationer. Vidare hade man berättat att medlemmarna i den grupp som var verksam i Åbo agerade så att de inte lämnade några bevis om sig själva. I programmet hade konstaterats att Y och Z hade frigetts i brist på bevis och att X, sedan han blivit fri från häktet i brist på bevis hade häktats på nytt.

För att förstärka trovärdigheten av det som antyddes muntligt hade man i programmet visat bilder av maskerade och beväpnade personer som t.o.m. höll på att döda sina pantfångar.

Av programmet som helhet fick man uppfattningen att X, Y och Z skulle ha gjort sig skyldiga till att ha finansierat terrorism eller att det åtminstone fanns starka skäl för att misstänka att de var skyldiga och att de också annars förhöll sig positivt till terrorism i Kurdistan i Irak.

Fastän programmet behandlade ett ämne av allmänt intresse, finansiering av terrorism, hade det inte varit nödvändigt eller ens behövligt att i programmet avslöja X:s, Y:s och Z:s identitet och deras beteende.

Ärekränkningsbrottet hade begåtts genom att använda ett riksomfattande massmedium och genom brottet hade stort eller långvarigt lidande samt särskilt stor eller kännbar skada orsakats, och ärekränkningen var, också med beaktande av allvaret av de framförda osanna uppgifterna och antydningarna, även bedömd som en helhet grov.

I andra hand yrkade åklagaren att B skulle straffas för chefredaktörsförseelse, eftersom denne i egenskap av ansvarig redaktör för det program som avsågs i åtalet i första hand uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligen hade åsidosatt sin skyldighet att leda och övervaka det redaktionella arbetet så att underlåtelsen var ägnad att bidra till begående av det brott som avsågs i åtalet i första hand och som grundade sig på innehållet i ett meddelande som gjorts tillgängligt för allmänheten.

Dessutom yrkade åklagaren att manuskriptet till MOT-programmet på Rundradion Ab:s programsida skulle tas bort och utplånas eller åtminstone att X:s, Y:s och Z:s namn skulle tas bort.

Målsägandenas yrkanden

X, Y och Z förenade sig om åklagarens straffyrkande och yrkade att A, B och C samt Rundradion Ab skulle åläggas att solidariskt betala skadestånd för psykiskt lidande, X 40 000 euro samt Y och Z vardera 20 000 euro jämte ränta.

Bemötandena

A, B och C bestred åtalet och grunderna för ersättningsyrkandena. Beträffande beloppen medgav A och B att 2 000 euro var riktigt i fråga om X:s yrkande och 1 000 euro i fråga om Y:s och Z:s yrkande vardera, och C medgav att 800 euro var riktigt beträffande X:s yrkande och 500 euro beträffande Y:s och Z:s yrkande.

Rundradion Ab bestred grunderna för ersättningsyrkandena och anförde beträffande beloppen detsamma som A och B. Bolaget yrkade att kravet på att manuskriptet till programmet skulle tas bort skulle förkastas. I programmet hade inte framförts något lagstridigt och åklagarens yrkande kränkte yttrandefriheten.

Tingsrättens dom 28.12.2007

Som grunder för tillräknande anförde tingsrätten följande:

Yttrandefrihet/skydd av heder

Europadomstolen hade i talrika avgöranden konstaterat att skyddet av privatlivet ska vägas mot yttrandefriheten. Europadomstolen hade i sin rättspraxis understrukit vikten av fri informationsförmedling i en demokrati och ansett att yttrandefriheten även omfattade kränkande, uppskakande eller oroväckande uppgifter. Terrorism och i synnerhet terrorism i anknytning till extrema islamistiska rörelser var ett av de teman som väckt mest offentlig debatt under detta millennium.

Till yttrandefriheten hörde dock även skyldigheter och ansvar, vilka gällde massmedierna också i sådana frågor som väckte allmän oro. Betydelsen av detta ansvar accentuerades när det var fråga om yttranden som kränkte en privatpersons heder. Vid bedömningen av om det fanns särskilda skäl för ansvarsfrihet skulle man beakta ärekränkningens art, i vilken mån massmediets källor med fog kunde anses tillförlitliga i fråga om de påståenden eller antydningar som framförts och i vilken mån man hade fäst uppmärksamhet vid privatpersonens rätt till oskuldspresumtion. Om kränkande uttryck används, måste ett tillräckligt faktaunderlag finnas för påståendena.

Fakta som framförts i programmet

X, Y och Z hade varit anhållna i Irak misstänkta för samröre med terrorister. A hade intervjuat såväl X som Y medan de var anhållna i Irak. Att deras namn nämndes eller att ansiktena visades i samband med intervjun kunde inte anses innebära ärekränkning. De hade samtyckt till intervjun, varit medvetna om temat för intervjun och fått bemöta misstankarna. Tingsrätten ansåg inte att X:s påstående i rätten om att han hade tvingats att ge intervjun var trovärdigt. Fastän Z inte hade samtyckt till intervjun kunde inte enbart omnämnandet att han hade varit anhållen anses innebära ärekränkning.

Utifrån intervjuerna av X och Y i programmet ansåg tingsrätten att båda hade varit medvetna om att det var fråga om ett TV-program som skulle visas i Finland och att temat för intervjun var misstanken om deras samröre med terroristorganisationer. Såväl X som Y hade i programmet bestridit misstankarna mot dem.

Antydningarna i programmet

I programmet hade berättats att det i Åbo fanns en aktiv stödgrupp för terroristorganisationen Ansar al Islam som samlade in pengar för att skaffa vapen, och att enskilda passagerare förde pengar i små poster till Irak. I programmet lät man förstå att X var en av gruppens ledande personer och att Y och Z hörde till gruppen. Dessa antydningar i programmet kränkte enligt tingsrätten målsägandenas heder.

Tingsrätten uttalade att man i programmet på ett antydande sätt hade berättat att Y och Z hade frigetts i brist på bevis, fastän den kurdiska säkerhetschef som intervjuats i programmet hade berättat att de personer som kommit från Finland hade undersökts och skulle friges, om det inte var fråga om att de hade egentligt samröre med terroristorganisationerna, utan var vanliga muslimer. Y och Z hade frigetts innan programmet visades och redaktören hade varit medveten om att det konstaterats att misstankarna var ogrundade. I programmet hade man inte respekterat individens rätt till oskyldighetspresumtion. Eftersom det tidigare i programmet hade berättats att gruppen agerade försiktigt och inte lämnade några bevis efter sig, innehöll uttalandet om bristen på bevis en antydan om att misstankarna hade varit befogade men inte kunde bevisas på grund av gruppens försiktighet. Antydan stärktes av en hänvisning till att skyddspolisen var medveten om saken och av att också denna källa hade blivit anonym.

Källornas trovärdighet

A hade berättat att hon hade haft åtta av varandra oberoende anonyma källor och att hon ansåg dem vara tillförlitliga.

Vid bedömningen av frågan om det som A framfört i programmet hade byggt på fakta och riktig kunskap var det avgörande i vilken mån hon hade haft skäl för att tro på sina källor. Efter att Y och Z hade frigetts hade A innan programmet visades blivit medveten om att Y eller Z inte hade haft samröre med terrorister och att ingen av målsägandena var misstänkt i Finland för någonting. Eftersom det av intervjun med säkerhetschefen framgick att X hade anhållits på grund av tips från personer som bodde i Finland, borde A ha förhållit sig ytterst kritiskt till uppgifterna av hennes anonyma källor, i synnerhet då, så som hon själv berättat, vissa av källorna endast hade upprepat vad de hade hört.

Tingsrätten anförde att A inte frånsett anhållandena som skett i Irak, av vilka två redan när programmet sändes konstaterats vara obefogade, hade anfört några som helst bevis för att antydningarna i programmet var sanna. C, som själv uppträdde synlig i programmet, hade berättat sådant som han hört av andra och som han inte hade egen kunskap om. C hade inte i programmet nämnt någon som skulle ha hört till denna stödgrupp för Ansar al Islam. A hade genom att förlita sig på sina källor och delvis på hörsägen utan tillräckligt faktaunderlag framfört antydningar som kränkte målsägandena.

Enligt tingsrätten minskade källornas trovärdighet av att det beträffande två personer som källorna nämnt redan innan programmet visades hade klarnat att de inte hade terroristkopplingar. Då det inte kunde uteslutas att källorna hade kunnat ha egna intressen eller t.o.m. ha avsikt att skada, vilket på grund av källskyddet var omöjligt att kontrollera, hade A genom att åberopa källskyddet tagit risken för att hon inte kunde visa att det var sannolikt att hon hade fog för att lita på uppgifterna av sina anonyma källor. Till den del uttalanden av källorna hade citerats i programmet kunde man inte utifrån dem dra slutsatsen om uttalandena byggde på fakta, utan det var mer fråga om antaganden och eventuellt också om andra incitament. Av dem kunde man inte heller sluta sig till att källorna skulle ha varit oberoende av varandra. Med beaktande av det ovan anförda ansåg tingsrätten att A inte hade haft starka skäl för att anse att de antydningar som kränkte målsägandena och som framförts i programmet var sanna.

Grundformen av brottet eller kvalificerad gärning

Åklagaren hade yrkat straff för tre grova ärekränkningar. Eftersom de antydningar som kränkte X, Y och Z hade framförts i samma program och samma antydan hade riktat sig mot alla, ansåg tingsrätten att det var fråga om en helhet och en enda gärning.

Tingsrätten konstaterade att en ärekränkning ska anses vara grov, om en osann uppgift eller antydan anförts genom ett massmedium, om den orsakat stort eller långvarigt lidande eller särskilt stor eller kännbar skada och gärningen även bedömd som en helhet varit grov.

Den antydan som kränkt X, Y och Z hade framförts i ett TV-program. I målet hade inte visats att gärningen skulle ha orsakat stort eller långvarigt lidande eller särskilt stor eller kännbar ekonomisk skada. Eftersom X fortfarande hade varit anhållen när programmet sändes och det först efteråt hade blivit klart att också misstankarna mot honom hade varit ogrundade, kunde gärningen som helhet bedömd inte anses grov.

Tingsrätten ansåg att A 19.9.2005 hade gjort sig skyldig till ärekränkning genom att som redaktör för programmet ”Pyhä sota Turussa” (Heligt krig i Åbo) låta förstå att X, Y och Z hörde till en grupp i Åbo som stödde eller åtminstone förhöll sig positivt till terrorism och att X hörde till de ledande personerna i gruppen. Eftersom A hade stämts först 11.11.2007 och gärningen inte som helhet bedömd skulle anses grov, hade åtalsrätten preskriberats.

Tingsrätten förkastade åtalet mot C för tre grova ärekränkningar. Enligt tingsrätten hade C uppträtt synlig i programmet och under eget namn. C ansvarade inte för innehållet i programmet utöver sina egna uttalanden. Han hade inte heller varit en av A:s källor. C hade i programmet berättat att han hade hört om gruppen i Åbo av andra som stödde Ansar al Islam, Al Qaida och Ansar al Sunnan, samlade pengar i en moské och stödde terroristorganisationer. C hade inte nämnt namnet på någon som hörde till grupperna och inte kränkt någons heder.

Ärekränkning/chefredaktörsförseelse

Åklagaren hade yrkat att B i första hand skulle straffas för tre grova ärekränkningar och i andra hand för chefredaktörsförseelse.

B hade inte varit med om att göra programmet och hade inte beslutat om dess innehåll. Gärningsmannaansvaret låg närmast på uppgiftslämnaren och redaktören. B kunde inte anses var gärningsman i ärekränkningsbrottet.

B hade medgett att han hade fattat beslutet om att programmet skulle visas och att han hade godkänt manuskriptet. B hade berättat att det var allmän sed att namnen publicerades och han kom inte ihåg om det särskilt hade diskuterats om namnen skulle nämnas. B hade berättat att han litade på A:s yrkesskicklighet.

Tingsrätten ansåg att B inte hade förfarit tillräckligt omsorgsfullt. Han hade bekantat sig med programmet och han borde ha märkt att där antyddes att tre vid namn nämnda personer hörde till en grupp som stödde terrorister och att till stöd för denna antydan inte hade anförts annat än uppgifter av anonyma källor.

Tingsrätten ansåg att B såsom ansvarig redaktör för MOT-programmet ”Pyhä sota Turussa” (Heligt krig i Åbo) 19.9.2005 uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligen hade åsidosatt sin skyldighet att leda och övervaka det redaktionella arbetet genom att tillåta att ett program sändes, där det hade antytts att de vid namn nämnda målsägandena stödde eller åtminstone förhöll sig positivt till terrorism.

När det gällde antalet dagsböter beaktade tingsrätten arten av den ärekränkande antydan. B dömdes för chefredaktörsförseelse till 50 dagsböter.

Skadestånd

Tingsrätten uppskattade ersättningsbeloppet genom att beakta vad X, Y och Z i allmänna ordalag berättat om det lidande de orsakats samt gängse ersättningspraxis, då det inte hade lagts fram någon medicinsk eller annan utredning om psykiskt lidande. A och B samt Rundradion Ab ålades att solidariskt som skadestånd betala 4 000 euro till X samt 2 000 euro till Y och Z vardera jämte ränta.

Åklagarens övriga yrkanden

Eftersom manuskriptet till MOT-programmet 19.9.2005 ”Pyhä Sota Turussa” (Heligt krig i Åbo) innehöll kränkande antydningar om X, Y och Z och således var lagstridigt, bestämde tingsrätten att deras namn skulle strykas i manuskriptet.

Målet har avgjorts av tingsdomare Liisa Paul och nämndemännen.

Helsingfors hovrätts dom 31.12.2008

Alla parter utom C överklagade till hovrätten.

Tillräknande och individualisering av gärningarna

Hovrätten godkände motiveringarna i tingsrättens dom om att rekvisitet för ärekränkningsbrott uppfylldes och ansåg liksom tingsrätten att de antydningar som framförts i programmet hade kränkt X:s, Y:s och Z:s heder.

Beträffande frågan om brottet var kvalificerat hänvisade hovrätten till 24 kap. 10 § strafflagen enligt vilken gärningsmannen ska dömas för grov ärekränkning, om ärekränkningsbrottet sker genom ett massmedium eller genom att uppgiften eller antydan på något annat sätt görs tillgänglig för ett stort antal människor eller orsakar stort eller långvarigt lidande eller särskilt stor eller kännbar skada och ärekränkningen även bedömd som helhet är grov.

I föreliggande fall hade ärekränkningarna skett genom ett massmedium. För att gärningarna skulle uppfylla den i åtalet avsedda grova gärningsformen måste de dessutom som helhet bedömda vara grova. Enligt Högsta domstolens praxis ska man vid en helhetsbedömning av en gärning beakta bl.a. stilarten i texten eller programmet och arten av och innehållet i de däri framförda osanna uppgifterna eller antydningarna samt hur stor krets människor som hade känt eller kunnat känna igen personen i fråga utifrån de uppgifter som framförts.

Hovrätten yttrade att Rundradions MOT-program var ett faktaprogram i TV, vars innehåll tittaren lätt uppfattade som sant. Programmet hade sänts på den riksomfattande TV-kanalen vid en sådan tidpunkt då det vanligen finns många som ser programmet. I programmet hade antytts att X, Y och Z skulle ha gett finansiellt stöd till en viss terroristorganisation, att de skulle ha deltagit i dess verksamhet och även annars ha förhållit sig positivt till terrorism. Det hade således varit fråga om synnerligen allvarliga anklagelser. X, Y och Z hade genom programmet kunnat kännas igen av ett stort antal människor, eftersom de nämndes vid namn i programmet och då dessutom bilder på X och Y hade visats. Av dessa skäl ansåg hovrätten att ärekränkningarna även som helhet bedömda var grova.

Vad antalet brott beträffar skulle enligt rättslitteraturen brott som nära riktar sig mot en person räknas enligt antalet personer som var offer för brotten. Om någon dödade eller misshandlade flera personer eller kränkte flera personers heder, förelåg det lika många brott som drabbade personer. Beträffande denna fråga hade hovrätten samma ståndpunkt. Genom antydningarna i programmet hade tre personers heder kränkts. I föreliggande mål hade således tre brott inträffat.

Delaktighet

Hovrätten godkände tingsrättens avgörande beträffande A:s och C:s delaktighet. A hade i egenskap av programredaktör upphovsmannaansvar för brotten. På de grunder som framgick av tingsrättens dom ansåg hovrätten att C inte genom sina intervjuuttalanden hade kränkt målsägandenas heder och förkastade kraven på ändring beträffande honom.

När det gällde B:s delaktighet konstaterade hovrätten att enligt förarbetena till lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (RP 54/2002 rd) kunde bestämmelsen om chefredaktörsförseelse bli tillämplig bara om den ansvariga redaktören inte betraktas som gärningsman eller delaktig i det brott som grundar sig på innehållet i ett publicerat meddelande. När det var fråga om publikations- och programverksamhet var gärningsmannen i uppsåtliga gärningar vanligen den som i sista hand fattat beslut inte bara om innehållet i meddelandet utan också om att ett meddelande i enlighet med beslutet skulle publiceras.

B hade hösten 2005 varit programchef på TV 1 på Rundradion Ab. Han hade innan det program som det nu är fråga om sändes läst manuskriptet och därefter diskuterat programmet tillsammans med producenten, en jurist och A. Således hade B en någorlunda klar bild av det närmare innehållet i programmet och han hade haft faktisk möjlighet att påverka det. B hade också fattat beslutet om att programmet skulle sändas. På dessa grunder ansåg hovrätten att även B skulle anses vara gärningsman vid sidan av A när det gällde de grova ärekränkningsbrott som avsågs i åtalet.

Straffpåföljderna

Kännbara bötesstraff skulle enligt hovrätten anses vara tillräckliga påföljder för A:s och B:s förfarande och straffen stod således i ett rättvist förhållande till hur skadliga och farliga brotten var, till motiven för gärningarna samt till gärningsmännens av brotten framgående skuld i övrigt.

Hovrätten dömde A och B för tre grova ärekränkningar till 70 dagsböter

Skadestånd

Hovrätten godkände tingsrättens avgörande beträffande de skadestånd som skulle betalas till målsägandena.

Övriga yrkanden

Enligt 22 § 3 mom. lagen om yttrandefrihet i masskommunikation kan domstolen bestämma att ett nätmeddelande som har konstaterats vara lagstridigt till sitt innehåll ska göras oåtkomligt för allmänheten och utplånas. Enligt 1 § 2 mom. i den nämnda lagen får större intrång i kommunikationen inte göras än vad som är nödvändigt med hänsyn till yttrandefrihetens betydelse i en demokratisk rättsstat.

Hovrätten godkände tingsrättens avgörande till den del det hade bestämts att X:s, Y:s och Z:s namn skulle strykas i manuskriptet. Med hänsyn till proportionalitetsprincipen enligt lagen om yttrandefrihet i masskommunikation fanns det inte behov att ta bort hela manuskriptet från programsidan på Internet. Yrkandet om detta förkastades därför.

På Rundradion Ab:s webbplats, som åklagarens yrkande avsåg, hade enbart uppgetts programmets tema och vilka som intervjuades i programmet. Hovrätten ansåg att det inte kränkte X:s, Y:s och Z:s heder eller annars var lagstridigt att deras namn fanns på webbplatsen. Därför förkastades åklagarens yrkande att målsägandenas namn skulle tas bort från Rundradion Ab:s webbplats.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Lauri Nouro, Risto Hänninen och Riitta Virolainen.

Överklagande i Högsta domstolen

X, Y och Z samt A, B och Rundradion Ab beviljades besvärstillstånd.

X, Y och Z yrkade i sin gemensamma besvärsskrift att C skulle dömas till straff för tre grova ärekränkningar och att de skadestånd för psyksikt lidande som A, B och Rundradion Ab ådömts att betala skulle höjas till 40 000 euro för X:s vidkommande och till 20 000 euro vardera för Y:s och Z:s vidkommande. De yrkade dessutom att domstolen skulle bestämma att manuskriptet till det program som avsågs i åtalet och åtminstone pärmen till manuskriptet i sin helhet skulle tas bort från Rundradion Ab:s webbsida.

A och B yrkade att åtalet skulle förkastas och dessutom tillsammans med Rundradion Ab att målsägandenas skadeståndsyrkanden skulle förkastas såsom ogrundade och i varje fall till den del de översteg 2 000 euro.

X, Y och Z samt A, B och Rundradion Ab bemötte varandras överklaganden. C och allmänna åklagaren lämnade inbegärda svar.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden och frågeställningen

1. På Rundradion Ab:s kanal TV 1 har 19.9.2005 i aktualitetsprogrammet MOT med A som redaktör visats avsnittet ”Heligt krig i Åbo”. Allmänna åklagaren har med anledning av programmet yrkat straff för tre grova ärekränkningsbrott mot X, Y och Z begångna av programredaktören A, den ansvarige redaktören B samt C som gett intervjuuttalanden i programmet. Åklagaren har i andra hand yrkat att B ska dömas till straff för chefredaktörsförseelse.

2. Tingsrätten har ansett att A har gjort sig skyldig till ärekränkning eftersom hon i det nämnda programmet har låtit förstå att X, Y och Z hörde till en grupp i Åbo som stödde eller åtminstone förhöll sig positivt till terrorism och att X hörde till de ledande personerna i gruppen. Tingsrätten har dock inte ansett att gärningen som helhet bedömd har varit grov. Åtalsrätten hade preskriberats, eftersom A hade instämts först 11.11.2007. Hovrätten har i sin tur ansett att antydningarna i programmet hade kränkt X:s, Y:s och Z:s heder och att gärningarna även bedömda som en helhet var grova. Hovrätten har därför tillräknat A tre grova ärekränkningar. Hovrätten har vidare ansett att även B har gjort sig skyldig till tre grova ärekränkningar. Åtalet mot C har däremot förkastats.

3. A, B och Rundradion Ab har ålagts att solidariskt betala ersättning jämte ränta till X, Y och Z för psykiskt lidande.

4. Utifrån överklagandena är den centrala frågan i Högsta domstolen om A med stöd av sin yttrandefrihet har haft rätt att framföra de ovan nämnda påståendena i programmet utan att göra sig skyldig till ärekränkningsbrott. Beträffande B är det fråga om han ska anses vara delaktig i ett eventuellt ärekränkningsbrott eller om hans förfarande uppfyller rekvisiten för chefredaktörsförseelse enligt 13 § lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (yttrandefrihetslagen). Beträffande C är det fråga om han genom sina intervjuuttalanden har kränkt X:s, Y:s och Z:s heder. I målet är det dessutom fråga om skadestånd och om det med stöd av 22 § 3 mom. yttrandefrihetslagen ska bestämmas att manuskriptet till MOT-programmet eller åtminstone ett arkivblad angående programmet på Rundradion Ab:s webbplats ska tas bort.

Om programmets innehåll

5. I introduktionen till programmet har nämnts att tre turkiska kurdiska män, X, Y och Z, hade anhållits på sommaren i Irak misstänkta för islamistisk jihad, dvs. heligt krig, alltså för terrorism. A har konstaterat att ”några av de kurder som bor i Åbo misstänks för islamisk fundamentalism, dvs. för att de är så kallade islamister”. Detta skulle enligt A dock hållas isär från islam, som inte som sådan uppmuntrar till terrorism.

6. C, som intervjuades i programmet, har därefter berättat att islamisterna kom från olika organisationer. Till den extrema gruppen hörde enligt honom de som understödde Ansar al Islam, Al Qaida och Ansar al Sunnan. Enligt C hade de dock ett gemensamt mål och alla var verksamma inom Åbo.

7. A har när hon i programmet berättade om det politiska läget i Irak berättat att flera grupperingar använde våld för att nå sitt mål. Grupperingarna, så som Ansar al Sunna och Ansar al Islam hade enligt henne öppet medgett att de stod bakom flera mord, kidnappningar och terrordåd i Irak under de senaste åren. I detta sammanhang har i programmet visats en bild, där maskerade personer förbereder sig för att avrätta ett bundet offer.

8. A har i programmet framfört att flera av varandra oberoende kurdkällor har bekräftat för MOT att det i Åbo finns en aktiv av Mulla D grundad stödgrupp för grupperingen Ansar al Islam. A har inte avslöjat namnen eller visat bilder på källorna eftersom de befarade hämnd. I programmet har därefter citerats en källa som sagt: ”De är bekanta personer som agerar på något sätt så att vi märker vad de försöker. Tyvärr är de mycket försiktiga och lämnar inte några bevis efter sig. Men vi vet vad som är på gång.” (övers. här)

9. Enligt C:s intervjuuttalande fanns det ungefär 20 personer i den grupp som var aktiv i Åbo, av vilka ungefär fem inte nödvändigtvis var fullt med i gruppen. Enligt honom var det väsentligt att fråga vem som organiserade gruppen och vem som hade ordnat bostäder i Åbo åt medlemmarna i gruppen. På redaktörens fråga vem C avsåg, hade denne hänvisat till en person som då var anhållen i Irak.

10. Efter detta har A berättat att den person C hänvisade till var X, som i detta skede hade uppträtt i en intervju i programmet och till en början berättat om sitt boende i Finland och orsaken till att han hade flyttat till Åbo. Intervjun hade enligt A gjorts i Irak medan X varit anhållen som misstänkt för islamistisk jihad, vilket A i programmet hade jämställt med terrorism. Enligt A var det redan fråga om andra gången X hade anhållits i Irak. Första gången hade han gripits i juni, men frigetts i brist på bevis. I sitt intervjuuttalande hade X bestridit den misstanke som låg till grund för anhållandet.

11. En irakisk säkerhetschef som härefter intervjuats i programmet har berättat att man via personer som bodde i Finland hade fått veta att en viss iranier som bodde i Finland hade rest till Kurdistan. Utifrån den information man fått misstänkte man att denna person hade samarbete med Ansar al Islam och Mulla D. Därför hade han anhållits och ärendet skulle undersökas.

12. A har vidare berättat att hon i samma fängelse också påträffat den terroristmisstänkte Y, som också hade intervjuats i programmet. Y har i sin intervju berättat om de irakiska myndigheternas undersökningar och sagt sig veta att orsaken var hans påstådda samröre med islamska organisationer och anfört att han inte hade gjort något alls. Y har således bestridit orsaken till att han anhölls. A har ytterligare nämnt att Z har varit häktad misstänkt för terrorism, men blivit frikänd i brist på bevis. I programmet har berättats att Z inte har önskat ge en intervju i MOT och därefter har i programmet visats en bild av en maskerad beväpnad man.

13. I programmet har också hänvisats till två fängelsestraff för förberedelse till terrorismbrott som Stockholms tingsrätt ådömt två kurdiska män. Männen hade samlat pengar och fört över dem från Sverige till Ansar al Islam. I programmet har A berättat att man också i Åbo kände till penninginsamlingar som man misstänkte riktades till terrorister. I programmet har framförts uttalanden av en icke namngiven finländsk källa och av C, vilka har gällt penninginsamlingen. A har i intervjun med X låtit förstå att ”ni samlar in pengar i Åbo, varför”. I programmet har källorna åberopats och konstaterats att pengar transporterades så att transporterna inte på något sätt kunde spåras och att t.ex. enskilda resenärer fungerade som kurirer och förde pengar till Irak. A har dessutom berättat att hon fått tips om att islamister i Åbo finansierade terrorism i Irak också på andra sätt än enbart genom penninginsamlingar. I detta sammanhang har i programmet citerats källor som har berättat att pengar insamlades även genom företagsverksamhet. Därefter visades ett uttalande av en irakisk säkerhetschef, enligt vilket Ansar al Islam förmedlade pengar till terroristorganisationer i Irak. Pengarna användes för att köpa sprängämnen och vapen. I detta saksammanhang i programmet har i form av ett snabbt klipp visats bildmaterial på gerillamän som övar med ett pansarvärnsvapen samt bilder på Åbo torg och bilder på förberedelser för en avrättning.

14. A har dessutom konstaterat att ledarna för terroristgrupperingarna ofta var mullor som gått i en fundamentalistisk koranskola och berättat att X allmänt kallades Mulla E. X har förnekat detta i sitt eget intervjuuttalande. C har i sitt intervjuuttalande som visades efter detta sagt att han är t.o.m. mer än bara en mulla och preciserat sitt uttalande genom att anse att de extremistiska muslimerna motarbetar hela mänskligheten, medan mullorna enligt honom är utbildade och hjälpande människor.

15. X har härefter berättat att orsaken till häktningen i Irak var att han år 1991 när han i Oslo deltog i ett allmänt möte vid Oslo universitet skulle ha träffat Mulla D. X har bestridit att ett sådant möte skulle ha ägt rum.

16. A har konstaterat att flera omständigheter tyder på att gruppen i Åbo fortfarande stod i kontakt med en person som bodde i Norge och som antogs vara aktivt verksam i någon terroristorganisation som opererade i Irak. Mulla D som intervjuades i programmet hade bestridit detta. C har i sin tur konstaterat att det måste finnas någon som organiserar extremiströrelserna.

17. C har vidare berättat om en självmordsattack i Irak där 150 människor dödades. Enligt C hade de i Finland bosatta företrädarna för extremiströrelserna bett två gånger mer än normalt för att fira att räden hade lyckats. A har berättat att extra böner var ett vanligt sätt bland muslimer att för gud uttrycka sin tacksamhet för något. Enligt den källa som förblev okänd hade representanterna för extremiströrelserna gått in för en försiktigare taktik efter räden så att de bättre dolde sina förehavanden så att polisen inte fick information om deras verksamhet.

18. Enligt uttalandena av den irakiska säkerhetschef som intervjuades i programmet hade tre personer som rest från Finland till Irak anhållits som misstänkta för terroristbrott, utifrån upplysningar som säkerhetstjänsten hade fått, och saken skulle undersökas. Säkerhetschefen har uttalat följande (översättning här): ”Om det klarnar att de faktiskt står i kontakt med terroristorganisationer och kommer hit i dessa organisationers ärenden, kommer de att hållas här tills saken behandlas vid domstol. Om det inte är fråga om egentliga kontakter med terroristorganisationer, utan de är vanliga muslimer, kommer de att friges.” Säkerhetschefens uttalanden har visats i samband med intervjuerna med X och Y i slutet av programmet.

19. I slutkommentarerna i programmet har det nämnts att Y har frigetts i brist på bevis och att X fortfarande hålls häktad.

Straffbestämmelsen om ärekränkning och utgångspunkterna för tolkningen av den.

20. Enligt 24 kap. 9 § 1 mom. 1 punkten strafflagen ska för ärekränkning dömas den som framför en osann uppgift eller antydan om någon så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning.

21. Straffbestämmelsen ska trygga det skydd för hedern som avses i grundlagens 10 § och i 17 artikeln i internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (MP-konventionen). Detta skydd kan också härledas ur bestämmelsen om rätt till privatliv enligt artikel 8 i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Vid tolkningen av straffbestämmelsen ska å andra sidan också beaktas skyddet för yttrandefriheten som garanteras i grundlagens 12 § samt i artikel 19 i MP-konventionen och artikel 10 i Europakonventionen. Kärnan i detta skydd är rätten att framföra, offentliggöra och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta.

22. Dessa grundläggande rättigheter måste således vägas mot varandra när man bedömer om rekvisiten i 24 kap. 9 § 1 mom. 1 punkten strafflagen uppfylls när uppgifter om enskilda personer, så som X, Y och Z i detta fall, offentliggörs. Vid denna avvägning ska beaktas bl.a. hur nära de offentliggjorda osanna uppgifterna i varje enskilt fall rör kärnområdet för personens grundläggande rättigheter och hur nödvändigt det av den orsaken är att göra ingrepp i yttrandefriheten. I fall där det inte ostridigt har visats att ett påstående om brottsligt eller annars allmänt klandervärt beteende av målsäganden i ett ärekränkningsmål stämmer, måste man dessutom bedöma vilka krav som kan ställas på de grunder som anförs till stöd för en sådan uppgift eller antydan. Utifrån X:s, Y:s och Z:s synvinkel måste man då också beakta att enligt artikel 6.2 i Europakonventionen och artikel 14.2 i MP-konventionen ska var och en som anklagas för brott betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen har fastställts. Högsta domstolen har i avgörandet HD 2004:136 (punkt 24) fäst uppmärksamhet vid den oskyldighetspresumtion som framgår av bestämmelserna och Europadomstolen har gjort det i avgörandet Hacquemand v. Frankrike 30.6.2009.

Har de uppgifter och antydningar som framförts i programmet orsakat skada, lidande eller missaktning?

23. Enligt 24 kap. 9 § 1 mom. strafflagen är endast sådant framförande av en osann uppgift eller antydan straffbar som är ägnad att orsaka den kränkte skada eller lidande eller utsätta honom eller henne för missaktning.

24. Högsta domstolen konstaterar att det program som A har varit redaktör för med dess intervjuer och bildmaterial har varit ägnat att ge tittarna en föreställning om att X, Y och Z hör, eller att det åtminstone finns stark misstanke om att de hör till den i programmet nämnda grupp i Åbo som stödjer terrorism, och att de även samlar pengar till gruppen och att X har ledande ställning i den. I programmet har framförts sådana påståenden om gruppens sätt att agera vilka i belysning av uttalandena i programmet påminner om sådana förfaranden som avses i rekvisiten i 34 a kap. strafflagen för straffbara terroristbrott. I programmet har visserligen också berättats att X, Y och Z som varit häktade i Irak hade frigetts. Att det betonades att frigivningen hade skett på grund av brist på bevis har dock varit ägnat att skapa en uppfattning om att frigivningen har berott på deras skickliga verksamhet som gruppmedlemmar, vilket också uttryckligen har förts fram i programmet. Den föreställning tittarna får av programmet förstärks av att ett bildmaterial som mycket kraftigt anspelar på terrorism används i de programavsnitt som gäller X, Y och Z.

25. Som sin slutsats anser Högsta domstolen att programmet som helhet innehåller sådana uppgifter och antydningar som är ägnade att orsaka X, Y och Z skada och lidande och att utsätta dem för missaktning.

Betydelsen av att X och Y uppträdde i programmet

26. Frågan om rekvisitet för ärekränkningsbrott uppfylls måste också bedömas med beaktande av att X och Y har intervjuats i programmet. Det är då fråga om de genom att samtycka till intervjun har godkänt innehållet i programmet.

27. I fråga om detta har det i målet utretts att A i egenskap av redaktör i sig har haft samtycke till intervjun av X och Y som varit häktade i Irak. X och Y har varit medvetna om att intervjuerna togs upp på video. I intervjuuttalandena har X och Y bestridit att häktningarna var befogade. Det är uppenbart att X och Y har förstått att deras intervjuer kan komma ut i offentligheten och att deras identitet således kan avslöjas.

28. Av programmet har det dock inte framgått vilka frågor som har ställts till dem och det har inte heller annars i målet utretts om X och Y har känt till att de blir intervjuade i ett program vars tema är att de misstänks för samröre med terrorister. Enbart av faktum att X och Y har samtyckt till intervjun kan man inte dra slutsatsen att de skulle ha godkänt att de utifrån påståendena och antydningarna i programmet kunde kopplas till medlemmarna i en grupp som stödjer terrorism. Omständigheter som stödjer misstankarna mot X och Y har i programmet tydligt understrukits i jämförelse med hur det som de sagt till sitt försvar medan de var anhållna har framförts. Det är uppenbart att de inte när intervjun gjordes har haft en tillräcklig bild av programhelheten för att de genom att samtycka till intervjun ska kunna anses ha godkänt programmets innehåll.

Uppgifternas och antydningarnas osannhet

29. En uppgift eller antydan som avses i 24 kap. 9 § 1 mom. 1 punkten strafflagen ska vara ”osann” på det sätt som avses i lagrummet för att ärekränkningsbrott ska föreligga. Som det nämndes ovan i punkt 22 kräver en bedömning av detta element i rekvisitet en avvägning, där man ska beakta de krav som de grundläggande och mänskliga rättigheterna ställer när det gäller såväl skyddet för heder som yttrandefriheten.

30. I förarbetena till 24 kap. 9 § strafflagen (RP 184/1999 rd, s. 36) sägs att t.ex. i massmedier är det inte alltid möjligt att skaffa tillräcklig information om påståendenas sanningsenlighet. Det måste dock finnas tillräckliga grunder för dessa. Alla sådana negativa eller personliga påståenden som kan vara kränkande då de offentliggörs ska kritiskt utvärderas innan de framförs. Man ska försöka försäkra sig om påståendenas riktighet med hjälp av mer än en källa.

31. Europadomstolen har i sin rättspraxis i detta sammanhang särskiljt mellan värdeomdömen och faktapåståenden. Beträffande de senare gäller domstolens tolkning, enligt vilken Europakonventionens 10 artikel i princip inte hindrar att bevisbördan beträffande sanningshalten i ett påstående åläggs den som lägger fram påståendet, även om denne är svarande i målet (t.ex. Alithia Publishing Company Ltd och Constantinides v. Cypern 22.5.2008, punkt 68 och McVicar v. Förenade kungadömet 7.5.2002, punkt 87).

32. I avgörandet Standard Verlagsgesellschaft mbH (nr 2) v. Österrike 22.2.2007, punkt 38, har Europadomstolen konstaterat att det måste finnas speciella skäl för att medier inte enligt sin normala skyldighet ska behöva bevisa fakta som skymfar privatpersoner. Förekomsten av sådana skäl berodde i synnerhet på arten och graden av skymfande samt på i vilken mån massmediet hade fog för att anse sina källor vara tillförlitliga beträffande påståendena i fråga. I avgörandet Wall Street Journal Europe Sprl m.fl. v. Förenade kungariket, beslut 10.2.2009, har Europadomstolen i denna bedömning dessutom beaktat hur auktoritativ källan har varit och om tidningen har utfört ett skäligt antal utredningar innan artikeln publicerades, om uppgifterna har framförts skäligen balanserat och om de skymfade personerna har fått tillfälle att försvara sig. Även Högsta domstolen har t.ex. i avgörandet HD 2006:62 (punkt 6) ansett att man kan kräva tillräckligt starkt faktaunderlag för ett påstående om en allvarlig gärning.

33. I detta fall har det i ett riksomfattande TV-program påståtts att X, Y och Z har kontakter till terroristorganisationer. I programmet har således framförts allas namn samt visats X:s och Y:s ansikten och avslöjats påståenden och antydningar som stämplar dem och som är jämförbara med allvarlig brottsmisstanke. Oskyldighetspresumtionen samt skyddet för deras heder och rykte kräver under dessa omständigheter att det kan påvisas tillräckliga grunder för att föra fram påståendena och antydningarna.

34. A har som stöd för att uppgifterna i programmet håller streck åberopat C:s uttalanden och de irakiska myndighetskällor som uppträtt i programmet samt dessutom att åtta enligt A:s uppfattning tillförlitliga oberoende källor som företrädde olika politiska inriktningar hade berättat liknande saker och på det sätt som hade berättats i programmet. Vidare har A berättat att en del av källorna var inhemska och en del utländska och att till källorna hörde såväl män som kvinnor och även myndigheter.

35. A har i målet även som vittne låtit höra F, som på uppdrag av Rundradion Ab hade varit tolk när fem personer som anlitats som källa hördes. Dessa hade enligt F berättat om den grupp som avsågs i programmet och X:s namn och ledande ställning hade även kommit fram i samtliga intervjuer. De intervjuade hade enligt F berättat både sådant som de hört och sådant som de själva hade sett. A, B och Rundradion Ab har i samband med att de överklagat konstaterat att F i vittnesförhöret hade bekräftat att de fem källorna när programmet gjordes hade berättat på det sätt som A själv har berättat och på det sätt som framfördes i programmet. F har vidare berättat att han har gått igenom programmet efteråt och konstaterat att det motsvarar det som A:s källor har berättat.

36. Högsta domstolen konstaterar att, eftersom A har åberopat källskyddet, kan det som A:s källor berättat och betydelsen och tillförlitligheten av berättelserna inte bedömas annat än indirekt utifrån det som har framgått av A:s och F:s berättelser. De i sin tur har på ett rätt allmänt plan beskrivit källorna och deras berättelser.

37. I programmet har nämnts att källor, vilka inte nämnts vid namn och som också annars inte preciserats, har berättat bl.a. att det i Åbo finns en aktiv Ansar al Islamstödgrupp, att där genomfördes penninginsamlingar som missänktes gå till terrorister, att pengar överfördes till Irak och att terrorism stöddes även på annat sätt.

38. Högsta domstolen konstaterar med anledning av detta att det huvudsakligen har varit fråga om privatpersoners misstankar om den påstådda gruppens verksamhet och organisation i Finland samt om att X, Y och Z skulle höra till gruppen. Av rättegångsmaterialet framgår inte vilka myndigheter som har hört till de åtta källor som A har uppgett.

39. Betydelsen av att källorna är tillförlitliga accentueras i situationer där någon beskylls för att ha begått ett allvarligt brott. Ett påstående om att någon har gjort sig skyldig till terrorism och således till ett synnerligen förkastligt beteende är jämförbart med en sådan beskyllning. Dessutom måste man beakta att källornas uppgifter om stöd till terrorism kan vara förknippade med t.o.m. starka politiska och religiösa motiv som äventyrar källornas opartiskhet.

40. Eftersom källskyddet har åberopats har viktiga omständigheter för bedömningen av källornas och uppgifternas tillförlitlighet inte kunnat utredas i målet, t.ex. frågan om på vilka grunder A har valt ut källorna och hur A har förvissat sig om att de är tillförlitliga. I målet har det t.ex. inte varit möjligt att bedöma om källorna har haft någon bakgrund som gör att de har liknande åsikter, även om de inte skulle vara beroende av varandra. Man vet inte heller vad källorna har berättat och vilka skäl de har haft till stöd för sina misstankar. Den omständigheten att uppgifter som ledde till att X, Y och Z häktades har skickats från Finland till Irak har dessutom varit ägnad att understryka behovet att förvissa sig om att källorna är opartiska och tillförlitliga. Man vet inte heller exakt i hur väsentlig grad källornas berättelser har byggt på deras egna iakttagelser och i vilken mån eventuellt på uppgifter som de har fått av andra.

41. Högsta domstolen anser att de intervjuuttalanden, citerade källor och kommentarer av programvärden som framgår av programmet inte kan anses vara en tillräcklig utredning om att X, Y och Z skulle höra till en påstådd grupp i Åbo som stödde terrorism. Den bevisning som A och hennes medparter lagt fram i rättegången har inte byggt på A:s eller vittnet H:s egna iakttagelser om X:s, Y:s och Z:s påstådda verksamhet och av de skäl som nämns i punkt 40 kan tillförlitligheten av A:s källor inte alls bedömas. Att källorna har varit flera visar inte i sig att de upplysningar de har gett har varit tillförlitliga, i synnerhet när man inte kan bedöma om källorna har varit oberoende av varandra. Utöver de allmänna beskrivningarna av vad sådana källor har berättat har inte anförts någon annan utredning till stöd för de allvarliga påståendena och antydningarna som framfördes i programmet. I synnerhet med hänsyn till att Y och Z hade frigetts efter myndigheternas utredning i Irak innan programmet sändes, måste den bevisning som i detta mål har lagts fram till stöd för de uppgifter och antydningar som åtalet gäller anses klart otillräcklig.

42. Eftersom den bevisning A har lagt fram till stöd för sina påståenden och antydningar har varit otillräcklig på ovan beskrivet sätt, måste källskyddets effekt på omfattningen av bevisskyldigheten ytterligare bedömas. Bedömningen gäller om beviströskeln i detta mål bör ställas lägre än vanligt för att bevisskyldigheten inte oskäligt ska beskära källskyddet och således begränsa yttrandefriheten på ett sätt som inte kan anses nödvändigt.

Bedömning av källskyddets betydelse

43. A, som på beskrivet sätt med åberopande av källskyddet inte har röjt sina källors identitet, har ansett att hon i varje fall tillräckligt har utrett sanningshalten i de uppgifter som framförts i programmet. Därför har hon med stöd av sin yttrandefrihet haft rätt att föra fram uppgifterna och antydningarna i programmet.

44. Enligt Europadomstolens fasta rättspraxis hör källskyddet till de grundläggande villkoren för massmediernas frihet (Ruokanen m.fl. v. Finland 6.4.2010, punkt 47 samt Cumpana och Mazare v. Rumänien 17.12.2004, punkt 106). Källskyddet är ofta en nödvändig förutsättning för att det över huvud taget ska vara möjligt att föra en offentlig debatt i vissa frågor. Högsta domstolen konstaterar också att en programmakare inte är skyldig att avslöja sina källor ens när det gäller ett sådant ärekränkningsmål som det nu är fråga om.

45. Enbart ett åberopande av källskyddet befriar dock inte från skyldigheten att motivera fakta när man, så som i detta fall, kommer med påståenden eller antydningar som är kränkande för en enskild persons heder. I det ovan nämnda målet Cumpana och Mazare (punkt 106) har Europadomstolen inte godkänt invändningen av dem som dömts för ärekränkning och som överklagat, när de åberopat källskyddet för att låta bli att motivera sina påståenden. Enligt domstolen hade de inte varit tvungna att röja sina källor för att kunna ge tillräckliga faktagrunder för sina påståenden.

46. Högsta domstolen konstaterar att möjligheterna att försvara sig mot påståenden och antydningar försvagas avsevärt, om den som för fram påståendena kan åberopa källskyddet och därmed gå fri från att lägga fram skäl för sina påståenden.

47. I synnerhet om målsägandens rätt till oskyldighetspresumtion i ett ärekränkningsmål väsentligt äventyras av att de kränkande påståendena är stämplande och allvarliga, kan innehållet i källskyddet inte förstås så att en redaktör genom att åberopa källskyddet helt skulle få låta bli att lägga fram utredning för sina påståenden. En redaktör kan inte genom att åberopa källskydd undgå straffhot, om redaktören inte är beredd att föra fram ens sådana omständigheter som kan läggas fram utan att skyddet för källorna äventyras och utifrån vilka det kunde vara möjligt att bedöma källornas berättelser och deras betydelse och tillförlitlighet. Den som för fram uppgifter och antydningar måste i varje enskilt fall bedöma om uppgifterna eller antydningarna är så skadliga till sitt innehåll att de kan medföra risk för att bli dömd för ärekränkning, om det för att påståendena som bygger på uppgifterna och antydningarna ska kunna visas vara riktiga krävs att en källa avslöjas, men man dock inte önskar göra det.

48. Eftersom de påståenden och antydningar som framförts i det program det nu är fråga om är allmängiltiga, har åklagaren och målsägandena inte kunna lägga fram bevis om att de är osanna, medan A har känt till vilka källorna är och vad de har berättat. A har dock inte sagt vad källorna exakt har berättat för henne, på vad källorna har grundat sin uppfattning och hur uppfattningen om källornas tillförlitlighet har uppkommit, fastän detta hade varit möjligt utan att äventyra källskyddet t.ex. genom att i behövlig mån se till att beskrivningen av källorna och deras berättelser görs anonym.

49. Högsta domstolen anser sammanfattningsvis att A på ovan nämnt sätt har haft rätt på grund av källskyddet att låta bli att röja sina källor. Man kan dock med fog anta att A i detta fall om hon så önskat och mer än vad som nu förts fram i rättegången hade kunnat beskriva det som källorna har berättat för henne och vad källorna har byggt sina berättelser på utan att källskyddet eller källornas säkerhet hade äventyrats. Påståendena och antydningarna i programmet kan inte anses ha byggt på tillräckligt faktaunderlag enbart på den grunden att A har åberopat de uppgifter hon har fått av sina källor.

Avvägning mellan yttrandefrihet och skydd för heder

50. Ovan har konstaterats att det i programmet i fråga har framförts allvarliga påståenden och antydningar som kränker X:s, Y:s och Z:s heder och att tillräckliga grunder till stöd för påståendena och antydningarna inte har presenterats ens med beaktande av kraven på källskydd. Eftersom skyddet för yttrandefriheten är viktigt måste det dock ytterligare prövas om skyddet för X:s, Y:s och Z:s heder nödvändigt kräver att A:s yttrandefrihet begränsas och om det således med beaktande av skyddet för yttrandefriheten finns tillräckligt vägande skäl för att hon straffas. Härvid måste det bedömas om det i detta fall finns skäl för att göra avkall på den skyldighet att bevisa faktapåstående som vanligen åligger massmedierna. Europadomstolen har i sin praxis bl.a. fäst uppmärksamhet vid hur omsorgsfullt massmedierna har förvissat sig om att källorna är tillförlitliga (Bladet Tromsö och Stensaas v. Norge 20.5.1999, punkt 66), hur mycket eget utredningsarbete som har gjorts (Prager och Oberschlick v. Österrike 26.4.1995, punkt 37) och om påståendena har lagts fram på ett opartiskt sätt samt om de som påståendena avser har getts möjlighet att försvara sig (Bergens Tidende m.fl. v. Norge 2.5.2000, punkt 57 och 58).

51. Högsta domstolen konstaterar att frågor som gäller terrorism är samhälleligt viktiga och att de väcker omfattande offentlig debatt. Att uppgifter om att det eventuellt finns en gruppering i Finland som stödjer terrorism offentliggörs har utan tvekan allmän betydelse och åtnjuter således ett starkt skydd enligt yttrandefriheten. A har gjort relativt många undersökningar när hon förberedde programmet. Hon har haft kontakt med flera källor, rest till Irak för att utreda bakgrunder till programmet och intervjuat X och Y som har varit häktade där. När hon gjorde programmet har hon stött sig på uppgifter från flera källor. Dessa omständigheter skulle tala för att A med stöd av sin yttrandefrihet har haft rätt att i programmet föra fram omständigheter som endast bygger på misstankar.

52. Å andra sidan måste det beaktas att avslöjandet av de enskilda personerna X:s, Y:s och Z:s identitet i en riksomfattande TV-sändning i samband med allvarliga påståenden och antydningar som riktats mot dem är något som allvarligt kränker deras heder och anseende. Det har varit fråga om ett faktaprogram, där man har låtit förstå att påståendena och antydningarna är kontrollerade och tillförlitliga. Beträffande X är kränkningen allvarligare genom påståendena om att han har haft en ledande roll i penninginsamlingen för att stödja terrorism. Att intervjuerna med X och Y har visats så att även deras utseende tydligt har synts, har märkbart ökat publiciteten för deras vidkommande. Ett villkor för att så allvarliga påståenden och antydningar om personer som så tydligt kan kännas igen offentligt får framföras måste vara att det finns ett starkt faktaunderlag på det sätt som framgår ovan av punkt 32 och 50. I detta fall har det inte visats att påståendena och antydningarna skulle ha byggt på ett sådant faktaunderlag.

53. Som det framgår av punkt 28 ovan kan det inte i målet anses att X och Y skulle ha samtyckt till att intervjuerna med dem publiceras i ett sådant program som det nu är fråga om. Hörandet av X, Y och Z på det sätt som konstaterats i punkt 27 har inte heller gett dem en opartisk möjlighet att föra fram synpunkter som talar för dem. Det är över huvud taget svårt att försvara sig mot detta slags påståenden och antydningar, eftersom det är svårt att visa att man inte är med i en verksamhet, om uppgifterna om den är vaga. Ett försvar förutsätter då vanligen en möjlighet att förhöra de personer som har kommit med påståendet eller antydan om medverkan eller att lägga fram motbevisning med anledning av grunderna för påståendena och antydningarna.

54. För att väcka en samhällsdebatt om ett viktigt ämne har det inte nödvändigtvis krävts att vid namn nämnda personer synligt stämplas som klart misstänkta för en särskilt förkastlig verksamhet. Som skäl för att de i Irak häktade X:s, Y:s och Z:s identitet har röjts har anförts att andra kurder då inte skulle bli oskyldigt misstänkta. Tyngden av detta argument minskar av att i programmet ändå har riktats misstankar också mot tjugo åbobor som inte nämndes vid namn. I målet har inte heller kommit fram andra för yttrandefriheten viktiga synpunkter som skulle försvara att identiteten avslöjats på det sätt som skett trots att faktaunderlaget har varit bristfälligt.

55. Vid avvägningen mellan skyddet för yttrandefrihet samt skyddet för heder och anseende accentueras i detta fall de stämplade personernas behov att i en rättegång få fastställt om det har funnits tillräckliga grunder för att bli stämplade på det nämnda allvarliga sättet. Högsta domstolen anser att påståendena och antydningarna om att X, Y och Z hör till en organisation som stödjer terrorism och att de deltagit i penninginsamlingar till organisationen är så allvarliga och så starkt stämplar dem som personer samt att utredningen för påståendena och antydningarna är så klart otillräcklig och att deras möjligheter att försvara sig till den grad bristfälliga att det för att skydda X:s, Y:s och Z:s heder finns behov, trots skyddet för yttrandefriheten, att även rikta straffrättsliga påföljder mot A.

56. På ovan anförda grunder anser Högsta domstolen som sin slutsats att A har fört fram en sådan osann antydan om X, Y och Z som avses i 24 kap. 9 § 1 mom. 1 punkten strafflagen. För att hon ska kunna dömas för brottet krävs dock dessutom att hennes förfarande har varit uppsåtligt.

A:s uppsåt

57. Angående uppsåt föreskrivs i 3 kap. 6 § strafflagen. Bestämmelsen gäller s.k. följduppsåt. Enligt förarbetena till paragrafen kommer frågan om omständighetsuppsåt att prövas i rättspraxis, varvid bestämmelsen om rekvisitvillfarelse bör beaktas (LaUB 28/2002 rd, s. 10).

58. Enligt 4 kap. 1 § strafflagen är en gärning inte uppsåtlig, om gärningsmannen inte vid tidpunkten för gärningen är medveten om att samtliga omständigheter som förutsätts för brottsbeskrivningsenlighet föreligger. En sådan rekvisitvillfarelse innebär att någon misstar sig om existensen av en omständighet som avses i brottsbeskrivningen samt om det faktiska sakläget (se även RP 44/2002 rd, s. 105).

59. Högsta domstolen anser att det uppsåt som förutsätts för ett ärekränkningsbrott dock inte undanröjs enbart av att den som framfört ett påstående eller en antydan inte har känt till om det som framförts har varit osant eller ej. Vid bedömningen av uppsåtet måste uppmärksamhet också fästas vid om personen i fråga med fog har kunnat utgå från att det finns tillräckliga skäl för de påståenden och antydningar som framförs. I förarbetena till 24 kap. 9 § 1 mom. strafflagen sägs också att åtminstone då gärningsmannen haft vägande skäl att anta att det som han framfört eller antytt är sant, kan gärningen inte utgöra ett i 1 punkten nämnt brott (RP 184/1999 rd, s. 36). Vid reformen av strafflagens bestämmelser om uppsåt och rekvisitvillfarelse fördes inte fram några synpunkter som skulle tyda på att avsikten med dessa bestämmelser hade varit att ändra den ovan nämnda utgångspunkten för bedömningen.

60. A undgår således inte straffansvar enbart genom att hon på grund av sin tilltro till källorna har antagit att hennes påståenden och antydningar är sanna. För att A skulle ha haft tillräckliga skäl för att anta att de uppgifter hon fått av sina källor var sanna, kan man förutsätta att hon på behövligt sätt hade bedömt sina källors trovärdighet även utifrån de osäkerhetsfaktorer som hänförde sig till påståendenas och antydningarnas sanningsenlighet.

61. A:s handlande har varit uppsåtligt, om hon måste ha ansett det övervägande sannolikt att offentliggörandet av påståendena och antydningarna i programmet var ägnade att orsaka målsägandena skada eller lidande eller utsätta dem för missaktning och att det inte har funnits tillräckliga skäl för påståendena eller antydningarna. Som det konstaterades ovan är ett offentligt framförande av de osanna påståendena och antydningarna om att X, Y och Z hör till en grupp som stödjer terrorism, eller att de åtminstone förhåller sig positivt till terrorism, ägnade att orsaka målsägandena skada eller lidande eller att utsätta dem för missaktning. Även A bör ha känt till detta. Vid bedömningen av A:s uppsåt blir den centrala frågan om A hade bort anse det övervägande sannolikt att hon, även med beaktande av att hon har önskat skydda sina källor, inte kunde lägga fram tillräckliga skäl till stöd för påståendena och antydningarna i programmet.

62. Den utredning som i detta mål på ovan i punkt 40–41 nämnt sätt har lagts fram till stöd för uppgifterna och antydningarna måste anses klart otillräckliga för att visa att X, Y och Z skulle höra till en påstådd grupp som stödjer terrorism. Av programmet framgår att A har känt till att Y och Z har frigets efter myndigheternas utredning i Irak. Av rättegångsmaterialet framgår inte heller att straffrättsliga undersökningar skulle ha riktats mot dem i Finland. A har dock inte utifrån detta ifrågasatt att uppgifterna av hennes källor är sanningsenliga, utan låtit förstå att frigivningen berodde på X:s, Y:s och Z:s skickliga och försiktiga sätt att agera. Dessutom har A känt till att de uppgifter som lett till häktningen hade skickats från Finland till Irak. A har dock inte visat att on skulle ha utrett bakgrunden till och tillförlitligheten av dessa uppgifter.

63. Med beaktande av att utredningen om källorna och om de uppgifter som fåtts av dem är klart bristfällig och att A varit medveten om de omständigheter som talar mot källornas tillförlitlighet, måste A ha förstått att det var övervägande sannolikt att det inte kunde läggas fram tillräckliga skäl till stöd för påståendena och antydningarna i programmet. Därför har A:s förfarande varit uppsåtligt.

Tillräknande när det gäller A

64. I 12 § lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (yttrandefrihetslagen) föreskrivs att den som enligt strafflagen betraktas som gärningsman eller medverkande i brottet svarar för ett brott som grundar sig på innehållet i ett meddelande som gjorts tillgängligt för allmänheten.

65. Högsta domstolen anser liksom hovrätten att A:s förfarande uppfyller brottsrekvisitet för ärekränkningsbrott. Ett ingrepp i yttrandefriheten har av de ovan nämnda skälen i Högsta domstolens avgörande varit nödvändigt för att skydda X:s, Y:s och Z:s heder.

66. Högsta domstolen godkänner hovrättens ståndpunkter när det gäller bedömningen av ärekränkningsbrottets svårighetsgrad och antalet brott.

B:s delaktighet

67. Enligt 4 § 3 mom. yttrandefrihetslagen ska den ansvariga redaktören leda och övervaka det redaktionella arbetet och besluta om innehållet i programmet samt sköta övriga uppgifter som föreskrivs i lagen.

68. B har i egenskap av ansvarig redaktör läst manuskriptet innan programmet sändes och på grund av det diskuterat med producenten, en jurist och med A. B har haft möjlighet att förbjuda att programmet visas eller att kräva ändringar i det, men detta har han inte gjort.

69. Frågan gäller i första hand om B:s förfarande innebär ärekränkningsbrott. I förarbetena till 12 § yttrandefrihetslagen (RP 54/2002 rd, s. 70) sägs att i publikations- och programverksamhet är gärningsmannen till ett uppsåtligt brott som motsvarar brottsrekvisitet i allmänhet den som i sista hand inte bara beslutar om innehållet i meddelandet, utan också om att ett meddelande som motsvarar beslutet skall göras tillgängligt för allmänheten. Gärningsmannaansvaret för de brott som avses i lagförslaget kommer därför allmänt att gälla den eller dem som de facto beslutar om innehållet i ett meddelande och om publiceringen av meddelandet.

70. Yttrandefrihetslagens 13 § om chefredaktörsförseelse blir tillämplig i andra hand, om den ansvarige redaktörens gärningar och underlåtelser inte kan anses medföra ansvar som gärningsman eller medverkande. Som det har konstaterats i förarbetena till lagrummet (RP s. 72) deltar en ansvarig redaktör ofta i de faktiska besluten om innehållet i en publikation eller ett program och följaktligen kan han beroende på fallet betraktas antingen som gärningsman eller medgärningsman.

71. B har ansett att han har varit tillräckligt omsorgsfull och att en ansvarig redaktör måste kunna lita på programredaktörens uppfattning om att uppgifterna i programmet är riktiga. Enligt B kan man inte förutsätta att den ansvarige redaktören själv ska kontrollera redaktörens källor och det som källorna har berättat för redaktören.

72. B har inte själv intervjuat programredaktören A:s källor och han har inte haft likadana möjlighe-ter som A att bedöma om dessa berättelser håller streck. Högsta domstolen anser att man dock har kunnat kräva att B i egenskap av ansvarig redaktör bedömer om A:s utredningsarbete har varit till-räckligt och om det med hänsyn till programinnehållet och de allvarliga antydningarna i detta fall fanns förutsättningar att röja X:s, Y:s och Z:s identitet. I detta avseende måste B:s bedömning anses bristfällig.

73. I avgörandet HD 2009:3 har Högsta domstolen ansett att den ansvarige redaktören, som innan ett program sändes hade sett programmet och godkänt det för sändning, gjort sig skyldig som gärningsman till spridande av information som kränker privatlivet. I föreliggande fall har B inte sett programmet innan det sändes, men han har genom sitt ovan i punkt 68 beskrivna beteende deltagit i det faktiska beslutet om programmets innehåll och om att sända det på ett sådant sätt att han måste anses ha gjort sig skyldig såsom gärningsman till de ovan beskrivna tre grova ärekränkningarna. På de ovan nämnda grunder som gäller A ska B:s förfarande också anses uppsåtligt.

C

74. C har åtalats för tre grova ärekränkningar på den grunden att han har framfört en osann uppgift eller antydan om X, Y och Z genom att ge intervjuuttalanden i programmet. Hovrätten har förkastat åtalet mot honom i synnerhet på den grunden att C inte i de intervjuuttalanden som framgick av programmet hade nämnt någon av dem vid namn eller kränkt någons heder.

75. C har i sina intervjuuttalanden berättat om hur den grupp som avsågs i programmet verkade i Åbo och gett sin uppfattning om den som organiserade gruppen utan att dock nämna dennes namn. Personen i fråga har genom kommentarerna i programmet identifierats som X och det har också påståtts att han har varit andlig ledare i muslimernas församling. C har i det sammanhanget kritiserat personen i fråga och låtit förstå att han är en muslimsk extremist som motarbetar hela mänskligheten, men C har inte heller i det sammanhanget nämnt X:s namn.

76. Högsta domstolen konstaterar att C:s ovan nämnda uttalanden till sitt innehåll är ärekränkande. C har dock inte vid namn nämnt den person som han har åsyftat genom sina uttalanden. Uttalandena har kopplats till X genom redaktörens kommentarer. Det framgår inte av något av C:s uttalanden att han med dem hade avsett uttryckligen Y eller Z.

77. Åtalet har byggt på att namnen på X, Y och Z, som i programmet var föremål för antydningarna, hade fått omfattande spridning. I målet har inte framgått att C skulle ha varit medveten om programhelheten och när han gav sitt uttalande känt till att det genom programmets övriga innehåll kan kopplats till att X:s, Y:s och Z:s namn nämns i programmet. Han har således inte gjort sig skyldig till de ärekränkningsbrott som avses i åtalet.

Straffyrkandena

78. Hovrätten har dömt A och B till böter för tre grova ärekränkningsbrott som tillräknats vardera. Högsta domstolen anser med hänsyn till gärningarnas allvar och antal att bötesstraffet måste vara relativt strängt. Hovrättens straffdom är inte ens med beaktande av det skadestånd som ska betalas solidariskt tillsammans med arbetsgivaren oskälig i proportion till behovet av skydd för privatlivet för dem som råkat ut för ärekränkningen och den begränsning som därav följer för yttrandefriheten.

Skadeståndet

79. Enligt 14 § 1 mom. yttrandefrihetslagen ska skadeståndslagen tillämpas på ersättning av skada som förorsakats genom innehållet i ett meddelande som har gjorts tillgängligt för allmänheten. Enligt paragrafens 2 mom. ansvarar utgivare och de som utövar programverksamhet för ersättande av skada som avses i 1 mom. och som har förorsakats i deras verksamhet, även om skadan har förorsakats av någon annan än en person som avses i 3 kap. 1 § skade¬ståndslagen.

80. Målsägandena X,Y och Z har med stöd av 5 kap. 6 § skadeståndslagen (412/1974) rätt till ersättning av A, B och Rundradion Ab för lidande på grund av grov ärekränkning.

81. Målsägandena har yrkat skadestånd, X 40 000 euro samt Y och Z vardera 20 000 euro, och anfört att de exceptionellt allvarliga osanna påståenden och antydningar som sänts i ett riksomfattande TV-program under bästa tittartid hade orsakat dem synnerligen stort lidande. Enligt X, Y och Z har den ogrundade kränkning som fortgått på Internet även efter att programmet sändes lett till att de totalt förlorat sin heder såväl i Finland som mer allmänt inom det kurdiska samfundet.

82. Högsta domstolen konstaterar att ärekränkningarna har spritts till en bred allmänhet, eftersom de har framförts på en riksomfattande TV-kanal i ett faktaprogram under bästa tittartid. Påståendena i programmet genom vilka X, Y och Z har stämplats som skyldiga eller åtminstone på starka grunder misstänkta för att stödja terrorism har till sin natur varit synnerligen allvarliga och redan i sig ägnade att orsaka dem kännbart lidande och utsätta dem för missaktning. Det är uppenbart att kränkningarnas följder för deras heder och rykte såväl i Finland som mer allmänt inom det kurdiska samfundet är betydande och långvariga. Högsta domstolen anser på de nämnda grunderna att samtliga målsägande har orsakats betydande lidande av ärekränkningarna. De antydningar som i programmet riktats mot X kan anses vara allvarligare än de som riktats mot de andra målsägandena. När ersättningens belopp bedöms för hans del finns det skäl för att sluta sig till att ersättningen ska vara högre än för de andra.

83. Högsta domstolen anser att en skälig ersättning för X:s del är 10 000 euro samt för Y:s och Z:s del vardera 5 000 euro.

Beslut om att nätmeddelandet ska utplånas

84. Rundradion Ab har begärt att yrkandet med stöd av 22 § 3 mom. yttrandefrihetslagen om att manuskriptet till MOT-programmet ska tas bort från Rundradion Ab:s webbplats ska förkastas. X, Y och Z har för sin del yrkat att manuskriptet eller åtminstone manuskriptets pärmblad, vilket Högsta domstolen tolkar avse MOT-programmets arkivblad sådant det av åklagaren individualiserats i hovrätten ska tas bort.

85. Högsta domstolen godkänner hovrättens avgörande till den del det gäller att manuskriptet till MOT-programmet ska tas bort.

86. Beträffande yrkandet att MOT-programmets arkivblad på Rundradion Ab:s webbplats ska tas bort konstaterar Högsta domstolen att bland dem som ”intervjuas” på arkivbladet nämns vid sidan av andra även X och Y. Genom att jämföra arkivbladet och manuskriptet, där X:s, Y:s och Z:s namn har ersatts med bokstavsbeteckningar, kan man dra slutsatsen att två av bokstavsbeteckningarna avser X och Y. Högsta domstolen anser att det för att skydda X, Y och Z krävs att deras identitet inte på ovan nämnt sätt kan kopplas till de antydningar i manuskriptet som ovan konstaterats vara ärekränkande. Beslutet om att deras namn ska tas bort även på arkivbladet kan inte i detta fall strida mot den proportionalitetsprincip som ska beaktas i samband med begränsning av yttrandefriheten.

Domslut

Hovrättens dom ändras på följande sätt:

Ersättningen enligt hovrättens dom för psykiskt lidande höjs. A, B och Rundradion Ab åläggs att solidariskt i stället för det skadestånd som hovrätten har ådömt betala 10 000 euro i ersättning till X och 5 000 euro till Y och Z vardera jämte de räntor som bestämts i tingsrättens dom.

Högsta domstolen förordnar, utöver det beslut om utplånande som hovrätten har bestämt, att X:s och Y:s namn ska tas bort från MOT-programmets arkivblad på Rundradion Ab:s webbplats.

I övrigt ändras hovrättens dom inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Kitunen, Juha Häyhä, Hannu Rajalahti, Ilkka Rautio och Jukka Sippo. Jukka-Pekka Salonen har varit föredragande.

Rättegångsförfarandet
Åtal – Ändring av åtal
Europarätt
Europeisk arresteringsorder
Utlämning för brott
Åtalsrätt

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2008/932
Föredragning: 27.10.2009
Givet: 13.9.2010
Liggare: 1799

A hade på grund av en europeisk arresteringsorder utlämnats till Finland misstänkt för bland annat grova bedrägerier, som gällde köp av utomlands belägna fastigheter. Enligt gärningsbeskrivningen i arresteringsordern hade A vilselett målsägandena att utge de för köpesumman avsedda penningmedlen utan att ha haft för avsikt att fullfölja köpevillkoren. Under rättegången åtalades A i andra hand för grova förskingringar, som A hade genomfört genom att tillägna sig de penningmedel som han fått i sin besittning som köpeskilling eller genom att underlåta att uppfylla skyldigheten att redovisa för dessa. Fråga om åklagaren i hovrätten kunde framföra ett andrahandsyrkande på straff för grov förskingring och om EU-utlämningslagen medförde hinder för att pröva dessa yrkanden. (Omröstn.)

L om rättegång i brottmål 5 kap 17 §
L om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen 3 §, 58 §
SL 36 kap 2 §
SL 28 kap 5 §

Behandlingen av målet i de lägre instanserna

Bakgrunden i målet

Genom Helsingfors tingsrätts beslut 10.1.2005 häktades A i sin frånvaro misstänkt bl.a. för tre grova bedrägerier begångna 18.10.1999, 22.12.1999 och 20.3.2000. Häradsåklagaren i Helsingfors begärde genom en arresteringsorder 2.2.2005 att A skulle anhållas och utlämnas för att åtalas. Arresteringsordern gällde bl.a. tre grova bedrägerier begångna 18.10.1999, 22.12.1999 och 20.3.2000 där A var gärningsman. Enligt beskrivningen i arresteringsordern av omständigheterna kring gärningen hade A

• 18.10.1999 vilselett B att som pris för ett outbrutet område i Sri Lanka betala 140 000 mark och som tilläggsavgifter ytterligare 110 000 mark genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla villkoren i köpet och således orsakat B ekonomisk skada,
• 22.12.1999 vilselett C att som pris för ett outbrutet område i Sri Lanka betala 129 000 mark och som tilläggsavgifter ytterligare 1 800 mark och 150 mark genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla villkoren i avtalet och således orsakat C ekonomisk skada och
• 20.3.2000 vilselett D att som pris för ett outbrutet område i Sri Lanka betala 159 000 mark och som tilläggsavgifter ytterligare 1 800 mark genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla villkoren i avtalet och således orsakat D ekonomisk skada.

Underrätten i Vilnius beslöt 24.3.2006 utlämna A till Finland med stöd av utlämningsbegäran i arresteringsordern.

När häktningsärendet behandlades i Helsingfors tingsrätt meddelade A att han i princip samtyckte till att han kunde åtalas även för andra gärningar än dem som nämndes i arresteringsordern, men han betonade att han inte under utlämningsförfarandet hade samtyckt till detta. A konstaterade att utlämningsbeslutet avsåg alla dessa 82 misstänkta brott, dvs. de 55 som ännu var föremål för förundersökning och de 27 som var anhängiga.

Åtalet i Helsingfors tingsrätt

Häradsåklagaren yrkade i Helsingfors tingsrätt 12.4.2006 att A skulle straffas med stöd av 36 kap. 2 § strafflagen för bl.a. tre grova bedrägerier. Enligt gärningsbeskrivningarna i åtalen hade A för att bereda sig orättmätig ekonomisk vinning

• enligt åtalspunkt 7 den 22 december 1999 vilselett C att för 129 000 mark köpa ett 1 000 kvadratmeter stort markområde i Sri Lanka genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla villkoren i det undertecknade köpebrevet, vilket framgick i synnerhet genom att han försummade att genast efter att köpebrevet hade undertecknats påbörja processen för att fastställa köpet, och därmed genom sitt bedrägliga förfarande hade orsakat C ekonomisk skada,
• enligt åtalspunkt 8 den 14 januari 2000 vilselett B att för 140 000 mark köpa ett 1 200 kvadratmeter stort markområde i Sri Lanka genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla villkoren i det undertecknade köpebrevet, vilket framgick i synnerhet genom att han försummade att genast efter att köpebrevet hade undertecknats påbörja processen för att fastställa köpet, och därmed genom sitt bedrägliga förfarande hade orsakat B ekonomisk skada, samt
• enligt åtalspunkt 9 den 20 mars 2000 vilselett D att för 159 000 mark köpa ett 1 575 kvadratmeter stort markområde i Sri Lanka genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla villkoren i det undertecknade köpebrevet, vilket framgick i synnerhet genom att han försummade att genast efter att köpebrevet hade undertecknats påbörja processen för att fastställa köpet, och därmed genom sitt bedrägliga förfarande hade orsakat D ekonomisk skada. A hade genom de brott som beskrevs i åtalspunkterna 7–9 eftersträvat betydande ekonomisk vinning och gärningen skulle även som helhet bedömd anses grov.

C, E och F som B:s rättsinnehavare, samt D förenade sig om åklagarens straffyrkanden. E och F preciserade i tingsrätten åklagarens åtal beträffande punkt 8 så, att A hade vilselett B att i samband med det köp som avsågs i straffyrkandet betala sammanlagt 250 000 mark, av vilket belopp 150 000 mark hade betalats 18.10.1999 och 100 000 mark hade betalats 21.6.2000. E och F väckte dessutom i andra hand (punkt 8.2) åtal för grov förskingring med stöd av 28 kap. 5 § strafflagen. Enligt gärningsbeskrivningen hade A i april 2001 tillägnat sig tillgångar som han fått i sin besittning och som tillhörde B, sammanlagt 42 046,98 euro. Eftersom föremålet för tillägnandet hade varit synnerligen värdefull egendom, skulle förskingringen anses grov. A hade trots löfte därom inte redovisat de tillgångar han hade fått.

A bestred åtalen.

Tingsrättens dom 6.11.2006

Beträffande utlämnandet av A konstaterade tingsrätten att alla gärningar som avsågs i åtalet hade ingått i begäran om utlämning, utom målsägandenas åtal i andra hand för grov förskingring. A hade dock när häktningsärendet behandlades 12.4.2006 meddelat att han fick åtalas även för andra gärningar än dem som nämndes i beslutet om utlämnande.

Beträffande åtalspunkterna 7 och 9 dömde tingsrätten A för grovt bedrägeri. Beträffande åtalspunkt 8 förkastade tingsrätten åtalet för grovt bedrägeri och dömde A för grov förskingring som nämndes i åtalspunkt 8.2. Tingsrätten dömde A för de ovan konstaterade och andra brott som tillräknades honom till ett gemensamt fängelsestraff i 2 år och 4 månader.

Målet har avgjorts av tingsdomaren Pia Sandvik och av nämndemännen.

Behandlingen av målet i Helsingfors hovrätt

A överklagade till hovrätten.

A yrkade att åtalet enligt åtalspunkt 8.2 skulle avvisas, eftersom den grova förskingring som avsågs inte hade ingått i den begäran om utlämning som låg till grund när A utlämnades till Finland. Till övriga delar yrkade A att åtalen skulle förkastas. I sina motbesvär yrkade åklagaren att det straff som A dömts till skulle skärpas.

Under huvudförhandlingen i hovrätten preciserade E och F beträffande åtalspunkt 8.2 gärningsbeskrivningen angående den grova förskingringen så, att A antingen direkt hade tillägnat sig de medel han fått av B utan att använda dem för det syfte som B hade gett dem, eller att A hade använt de pengar han fått som betalning för köpesumman och sålt B:s fastighet vidare efter att ha fått fullmakt till det samt låtit bli att för B redovisa den köpesumma han fått och hållit pengarna för sig själv.

Under huvudförhandlingen i hovrätten lade åklagaren beträffande åtalspunkterna 7 och 9 i andra hand fram åtal för grov förskingring med stöd av 28 kap. 5 § strafflagen. Enligt gärningsbeskrivningen i andra hand i punkt 7 hade A mellan april 2001 och år 2002 av C tillägnat sig 129 000 mark som han hade fått som köpesumma. A hade inte haft rätt att tillägna sig summan, eftersom han ensidigt hade hävt köpet och sålt det outbrutna området vidare. Om det ansågs att A inte varit skyldig att återbära hela köpesumman, måste han dock anses ha tillägnat sig den oredovisade del av köpesumman som A hade fått när området såldes vidare, åtminstone 80 000 mark. Enligt gärningsbeskrivningen i andra hand i åtalspunkt 9 hade A mellan april 2001 och år 2002 tillägnat sig 159 000 mark som han fått av D som köpesumma. A hade inte haft rätt att tillägna sig summan, eftersom han ensidigt hade hävt köpet och sålt det outbrutna området vidare. Om det ansågs att A inte varit skyldig att återbära hela köpesumman, måste han dock anses ha tillägnat sig den oredovisade del av köpesumman som A hade fått när området såldes vidare, åtminstone 120 000 mark. Enligt punkt 7 och 9 hade A eftersträvat avsevärd vinning och gärningen var även som helhet bedömd grov.

C och D förenade sig om åklagarens straffyrkande även beträffande åtalet i andra hand.

A yrkade att åtalen i andra hand skulle avvisas, eftersom de gärningar som beskrevs i dem inte hade ingått i den europeiska arresteringsorder som låg till grund för utlämnandet och A inte hade samtyckt till att de behandlades.

Hovrättens dom 16.9.2008

Hovrätten konstaterade i sitt processuella avgörande att 58 § 1 mom. lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (EU-utlämningslagen), föreskriver att den som har utlämnats från en medlemsstat till Finland inte får åtalas, straffas eller berövas friheten för något annat brott som begåtts före utlämningen än det som låg till grund för utlämningen. Det avgörande vid bedömningen med stöd av 58 § 1 mom. EU-utlämningslagen av huruvida de brott som beskrevs i arresteringsordern och i åtalet i andra hand avsåg samma eller olika gärningar var gärningsbeskrivningen och de fakta som anförts i den. De fakta som beskrevs i arresteringsordern avvek i någon mån från de fakta som låg till grund för straffyrkandena i andra hand. Även tidpunkten för gärningen och brottsbenämningen skiljde sig från arresteringsordern.

Vid bedömningen av om frågan gällde samma eller olika gärningar, skulle avgörande betydelse tillmätas rättskraftens omfattning. Om effekten av rättskraften är att det inte är möjligt att senare väcka nytt åtal utifrån en gärningsbeskrivning som på ett visst sätt avviker från det ursprungliga åtalet, hade det ansetts tillåtet att under pågående rättegång göra en sådan ändring. Omfattningen av rättskraften beror i sin tur på vad som i förhållande till rättskraften anses vara samma gärning eller olika gärningar. I ett förfarande där det var fråga antingen om ett bedrägeri vid ingående av ett avtal eller om förskingring som skett i ett senare skede efter att besittningen hade erhållits, kan såväl tidpunkten som platsen för gärningen vara helt andra för bedrägeriet än för förskingringen. Också förskingring kan ske antingen som ett tillägnande vid en viss tidpunkt och på en viss plats eller i form av försummelse av redovisningsskyldighet vid en annan tidpunkt och på en annan plats. Med hänsyn till rättskraftseffekten har det dock ansetts att det är fråga om samma gärning. En och samma gärningsman har inte beträffande samma tillgångar kunnat göra sig skyldig samtidigt till både bedrägeri och förskingring och inte heller samtidigt till förskingring av föremål och försummelse av redovisningsplikt.

Hovrätten konstaterade beträffande åtalspunkt 8.2 att bedrägeriåtalet beskrivet i arresteringsordern och B:s rättsinnehavares åtal för förskingring gällde samma tillgångar som B överlåtit till A som köpeskilling och som påstods på ett eller annat sätt orättmätigt ha hamnat eller blivit kvar i A:s besittning. Gärningens föremål och följder samt målsäganden var desamma i de alternativa gärningsbeskrivningarna. A hade inte samtidigt kunnat både tillägna sig tillgångar genom bedrägeri och tillägna sig dem efter att först ha fått dem i sin besittning. Hovrätten ansåg beträffande det brott som avsågs i punkt 8.2 att det inte var fråga om något annat brott begånget före utlämningen än det som låg till grund för utlämningen. Det fanns inte hinder enligt 58 § 1 mom. EU-utlämningslagen för att A åtalades och dömdes för det brott som avsågs i punkt 8.2.

Beträffande åtalspunkterna 7 och 9 hänvisade hovrätten till det som beträffande punkt 8.2 sagts om rättskraften och konstaterade att även i förfarandet, som beskrevs i de alternativa åtalen enligt punkterna 7 och 9 för grovt bedrägeri och grov förskingring, var det med hänsyn till rättskraften fråga om samma gärning. Åklagaren hade således ännu i hovrätten rätt med stöd av 5 kap. 17 § 2 mom. lagen om rättegång i brottmål att åberopa en ny omständighet till stöd för åtalet. På de grunder som anförts i punkt 8.3 ansåg hovrätten att det i det förfarande som beskrevs i de alternativa åtal som gällde punkterna 7 och 9 inte var fråga om något annat brott begånget före utlämningen än det som låg till grund för utlämningen. Således fanns det inte heller till dessa delar hinder enligt 58 § 1 mom. EU-utlämningslagen för att A åtalades och dömdes.

Hovrätten ansåg att A inte i fråga om åtalspunkterna 7 och 9 hade gjort sig skyldig till grova bedrägerier utan till de grova förskingringar för vilka straff yrkades i andra hand. Hovrätten ändrade inte tingsrättens dom beträffande punkt 8.2. Hovrätten ändrade inte det fängelsestraff till vilket tingsrätten hade dömt A.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Antti Miettinen, Tuomas Nurmi och Mia Sundström.

Överklagandet i Högsta domstolen

A beviljades besvärstillstånd.

A yrkade att åtalen förkastas beträffande punkterna 7–9 (grov förskingring) och att straffet sänks och lindras till villkorligt fängelse.

De allmänna åklagarna bemötte besvären och yrkade att de skulle förkastas.

C, D samt E och F såsom B:s rättsinnehavare bemötte besvären och yrkade att de skulle förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet

1. Efter att Helsingfors häradsåklagare hade utfärdat en europeisk arresteringsorder för att A skulle anhållas och utlämnas för väckande av åtal, har underrätten i Vilnius 24.3.2006 beslutat utlämna A till Finland på grund av de brott som specificerades i arresteringsordern. Enligt arresteringsordern misstänktes A bl.a. för tre grova bedrägerier. Enligt gärningsbeskrivningen i arresteringsordern hade A 18.10.1999 i Helsingfors vilselett B att som köpesumma för ett outbrutet område i Sri Lanka överlåta 140 000 mark plus tilläggskostnader 110 000 mark, genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla köpevillkoren, och således orsakat B ekonomisk förlust, 22.12.1999 vilselett C att överlåta 129 000 mark som köpesumma för ett outbrutet område i Sri Lanka plus 1 800 och 150 mark i tilläggskostnader genom att dölja att han inte ens haft för avsikt att uppfylla köpevillkoren, och således orsakat C ekonomisk förlust, och 20.3.2000 vilselett D att överlåta 159 000 mark som köpesumma för ett outbrutet område i Sri Lanka plus 1 800 mark i tilläggskostnader, genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla köpevillkoren och således orsakat D ekonomisk förlust.

2. Häradsåklagaren har i Helsingfors tingsrätt yrkat att A skulle straffas för tre grova bedrägerier. Enligt gärningsbeskrivningarna i åtalen hade A för att bereda sig orättmätig ekonomisk vinning

• enligt åtalspunkt 7 den 22 december 1999 vilselett C att för 129 000 mark köpa ett 1 000 kvadratmeter stort markområde i Sri Lanka genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla villkoren i köpebrevet, vilket framgick i synnerhet genom att han försummade att genast efter att köpebrevet hade undertecknats påbörja processen för att fastställa köpet, och
• enligt åtalspunkt 8 den 14 januari 2000 vilselett B att för 140 000 mark köpa ett 1 200 kvadratmeter stort markområde i Sri Lanka genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla villkoren i köpebrevet, vilket framgick i synnerhet genom att han försummade att genast efter att köpebrevet hade undertecknats påbörja processen för att fastställa köpet, samt
• enligt åtalspunkt 9 den 20 mars 2000 vilselett D att för 159 000 mark köpa ett 1 575 kvadratmeter stort markområde i Sri Lanka genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla villkoren i köpebrevet, vilket framgick i synnerhet genom att han försummade att genast efter att köpebrevet hade undertecknats påbörja processen för att fastställa köpet. A hade genom de brott som beskrevs i åtalspunkterna 7–9, genom vilka målsägandena orsakats ekonomisk skada, eftersträvat betydande ekonomisk vinning och gärningen skulle även som helhet bedömd anses grov.

3. E och F har i tingsrätten preciserat åtalet beträffande punkt 8 så, att A hade vilselett B att i samband med det köp som avsågs i straffyrkandet betala sammanlagt 250 000 mark, av vilket belopp 150 000 mark hade betalats 18.10.1999 och 100 000 mark hade betalats 21.6.2000. I tingsrätten har E och F dessutom i andra hand väckt åtal (punkt 8.2) med stöd av 28 kap. 5 § strafflagen för grov förskingring. Enligt gärningsbeskrivningen hade A i april 2001 tillägnat sig tillgångar som han fått i sin besittning och som tillhörde B, sammanlagt 42 046,98 euro. Eftersom föremålet för tillägnandet hade varit synnerligen värdefull egendom, skulle förskingringen anses grov. A hade trots löfte därom inte redovisat de tillgångar han hade fått. Under huvudförhandlingen i hovrätten har E och F beträffande åtalspunkt 8.2 ytterligare preciserat gärningsbeskrivningen angående den grova förskingringen så, att A antingen direkt hade tillägnat sig de medel han fått av B utan att använda dem för det syfte som B hade gett dem, eller att A hade använt de pengar han fått som betalning för köpesumman och sålt B:s fastighet vidare efter att ha fått fullmakt till det samt låtit bli att för B redovisa den köpesumma han fått och hållit pengarna för sig själv.

4. Under huvudförhandlingen i hovrätten har åklagaren beträffande åtalspunkterna 7 och 9 i andra hand lagt fram åtal för grov förskingring med stöd av 28 kap. 5 § strafflagen och C och D har förenat sig om åtalen. Enligt gärningsbeskrivningen i andra hand i punkt 7 hade A mellan april 2001 och år 2002 av C tillägnat sig 129 000 mark som han hade fått som köpesumma. A hade inte haft rätt att tillägna sig summan, eftersom han ensidigt hade hävt köpet och sålt det outbrutna området vidare. Om det ansågs att A inte varit skyldig att återbära hela köpesumman, måste han dock anses ha tillägnat sig den oredovisade del av köpesumman som A hade fått när området såldes vidare, åtminstone 80 000 mark. Enligt gärningsbeskrivningen i andra hand i åtalspunkt 9 hade A mellan april 2001 och år 2002 tillägnat sig 159 000 mark som han fått av D som köpesumma. A hade inte haft rätt att tillägna sig summan, eftersom han ensidigt hade hävt köpet och sålt det outbrutna området vidare. Om det ansågs att A inte varit skyldig att återbära hela köpesumman, måste han dock anses ha tillägnat sig den oredovisade del av köpesumman som A hade fått när området såldes vidare, åtminstone 120 000 mark. Enligt punkt 7 och 9 hade A eftersträvat avsevärd vinning och gärningen var även som helhet bedömd grov.

(Punkt 5 i Högsta domstolens dom ingår inte i referatet.)

Frågeställningen i Högsta domstolen

6. I Högsta domstolen är det utifrån A:s överklagande fråga för det första om det på grund av att yrkandena har framställts först i hovrätten finns hinder att pröva andrahandsyrkandena på straff i anslutning till åtalspunkterna 7 och 9. För det andra är det fråga om det på grund av bestämmelserna i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (EU-utlämningslagen) finns hinder att pröva dessa straffyrkanden samt beträffande åtalspunkt 8.2 det straffyrkande i andra hand som framställdes redan i tingsrätten.

Prövning av de straffyrkanden i andra hand som framställdes i hovrätten

7. Enligt 5 kap. 17 § 1 mom. lagen om rättegång i brottmål får ett åtal inte ändras sedan det väckts. Åklagaren får dock utvidga sitt åtal mot samma svarande till att även omfatta andra gärningar, om domstolen med hänsyn till den utredning som läggs fram i målet och övriga omständigheter anser det lämpligt. Såsom ändring av åtal betraktas inte enligt paragrafens 2 mom. att åklagaren begränsar åtalet eller uppger andra lagrum än de som nämns i stämningsansökan eller åberopar någon ny omständighet till stöd för åtalet.

8. Enligt den regeringsproposition som hänför sig till lagrummet (RP 82/1995 rd, s. 74) kan ett åtal inte på det sätt som avses i paragrafens 1 mom. utvidgas i högre instans till att gälla en ny gärning. I rättspraxis har detta dock ansetts möjligt i vissa fall (HD 2003:12). Enligt den nämnda regeringspropositionen (s. 74) är det klart att åtalet även i det skede när ändring söks kan justeras på det sätt som avses i paragrafens 2 mom. genom att nya lagrum och omständigheter anförs. Till de nya omständigheter som enligt lagrummet får åberopas hör enligt lagutskottets betänkande (LaUB 9/1997 rd, s. 14) saker som beskriver en gärning, en handling eller en underlåtenhet i det ursprungliga åtalet i ett straffrättsligt sett viktigt hänseende. De nya omständigheterna får dock inte ändra det ursprungliga gärningssättet eller gärningens uttrycksform så mycket att det är fråga om en annan typ av verksamhet eller underlåtenhet.

9. Enligt de ursprungliga gärningsbeskrivningarna i åtalspunkterna 7 och 9 angående grovt bedrägeri hade S vilselett C 22.12.1999 och D 20.3.2000 att köpa markområden, utan att han ens hade haft för avsikt att uppfylla köpevillkoren, och genom detta förfarande orsakat C och D ekonomisk skada. Enligt gärningsbeskrivningarna i de åtal för grov förskingring som hade väckts i andra hand i hovrätten hade A mellan april 2001 och år 2002 tillägnat sig de pengar han fått för köpet eller underlåtit att redovisa den del av köpesummorna som han hade fått när han sålde områdena vidare. Enligt åtalen i andra hand hade A inte haft rätt till köpesummorna eftersom han ensidigt hade hävt köpen och sålt områdena vidare.

10. Enligt de ursprungliga åtalen hade det straffrättsligt klandervärda i A:s beteende i samband med köpet således gällt det att målsägandena vilseleddes redan i det skede då köpen ingicks, medan enligt åtalen i andra hand hans uppsåtliga brottsliga förfarande hade begränsats endast till att han senare utan grund hade låtit bli att betala tillbaka de köpesummor han fått eller en del av dem. Också det sätt på vilket förskingringsbrotten begåtts enligt åtalen i andra hand har avvikit från bedrägerierna enligt beskrivningen i de ursprungliga åtalen, genom att A enligt de ursprungliga åtalen genom att vilseleda målsägandena att ingå köpen har tillägnat sig målsägandenas köpesummor genom brott, medan han enligt åtalen i andra hand har tillägnat sig dem senare genom att utan grund låta bli att betala dem tillbaka till målsägandena. I åtalen i andra hand har därför också tidpunkterna för brotten förlagts till en senare tidpunkt än i de ursprungliga åtalen.

11. Utöver brottsrubriceringarna har således de ursprungliga åtalen och åtalen i andra hand avvikit från varandra beträffande några detaljer i gärningsbeskrivningarna. I såväl de ursprungliga åtalen som i åtalen i andra hand har man dock fokuserat på A:s påstådda brottsliga förfarande i samband med händelserna vid köpet som har lett till att de köpesummor målsägandena har betalat har blivit kvar i A:s besittning utan att det funnits någon grund för det. I åtalen i andra hand ligger fokus inte på helheten utan fokuseringen begränsas till att gälla skyldigheten att betala tillbaka köpesummorna i samband med att köpen hävs. Målsägandekretsen och det sätt på vilket brotten tog sig uttryck, dvs. den skada som har drabbat målsägandena, har varit oförändrade trots de alternativa juridiska kategoriseringarna av förfarandet. Skillnaderna mellan gärningsbeskrivningarna är i själva verket närmast en följd av vilket skede eller drag i väsentligen samma historiska händelseförlopp som har betonats i den straffrättsliga bedömningen av A:s förfarande. Således och då A:s förfarande mot målsägandena när det gäller de köpesummor han fått i samband med fastighetsköpen endast en gång kan bli föremål för straffrättslig bedömning vid domstol, är det med stöd av 5 kap. 17 § 2 mom. lagen om rättegång i brottmål tillåtet att på beskrivet sätt ändra åtalet i hovrätten. Vid bedömningen av denna fråga har det inte någon betydelse att ändringen av åtalen beträffande åtalspunkterna 7 och 9 har skett först under huvudförhandlingen i hovrätten.

EU-utlämningslagens betydelse för prövningen av åtalen i andra hand

12. Till denna del är det i målet fråga om A beträffande åtalen i andra hand enligt åtalspunkterna 7–9 har åtalats, på det sätt som avses i 58 § 1 mom. EU-utlämningslagen, för andra brott än de som legat till grund för utlämningen och om det därför har funnits ett hinder för att pröva åtalen.

Tillämpliga lagrum och EG-domstolens förhandsavgörande angående dem

13. Enligt 14 § EU-utlämningslagen ska en framställning om gripande och utlämning innehålla uppgifter bl.a. om brottets beskaffenhet och brottsrubricering, särskilt i fråga om gärningar som inte förutsätter dubbel straffbarhet, samt en beskrivning av omständigheterna kring brottet, inbegripet tidpunkt och plats samt på vilket sätt den som begärs utlämnad har del i brottet.

14. I EU-utlämningslagens 58 § 1 mom. fastställs den s.k. specialitetsbestämmelsen. Enligt den får en person som har utlämnats från en medlemsstat till Finland inte åtalas, straffas eller berövas friheten för något annat brott som begåtts före utlämningen än det som låg till grund för utlämningen. Enligt paragrafens 2 mom. ska förbudet inte tillämpas bl.a. om 3) brottmålsrättegången inte föranleder åtgärder som innebär att den utlämnades frihet inskränks, 5) den utlämnade har samtyckt till att bli utlämnad och avstått från att åberopa det förbud som avses i 1 mom., 6) den utlämnade efter sin utlämning uttryckligen har avstått från att åberopa det förbud som avses i 1 mom. med avseende på specifika gärningar som begåtts före utlämningen eller 7) den medlemsstat som har utlämnat personen ger sitt samycke till avvikelse från förbudet.

15. Genom EU-utlämningslagen genomfördes rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (2002/584/RIF). Enligt artikel 27.2 i rambeslutet får en överlämnad person inte åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades, utom i de fall som avses bl.a. i punkt 3 i artikeln. Enligt punkt 3 ska artikel 2 inte tillämpas bl.a. om brottet inte kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd (artikel 27.3.b), om personen har samtyckt till att bli överlämnad och i förekommande fall avstått från tillämpning av specialitetsbestämmelsen (artikel 27.3.e), om personen efter sitt överlämnande uttryckligen avstått från att utnyttja specialitetsbestämmelsen med avseende på specifika gärningar som begåtts före överlämnandet (artikel 27.3.f) eller om den verkställande rättsliga myndigheten som överlämnat den eftersökte ger sitt samtycke i enlighet med punkt 4 (artikel 27.3.g). Enligt artikel 27.4 i rambeslutet ska en framställan om samtycke överlämnas till den verkställande rättsliga myndigheten. Samtycke ska ges, om det brott för vilket det begärs i sig ska medföra överlämnande enligt bestämmelserna i rambeslutet. Samtycke ska vägras av de skäl som anges i artikel 3 och får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i artikel 4.

16. Principen om konform tolkning gäller rambeslut på motsvarande sätt som i fråga om direktiv. Vid tillämpningen av nationell rätt ska de nationella domstolarna så långt som möjligt tolka den enligt rambeslutets ordalydelse och syfte.

17. Europeiska gemenskapernas domstol har genom sin dom 1.12.2008 i målet C-388/08 PPU, Leymann och Pustovarov meddelat ett förhandsavgörande angående tolkningen av artikel 27 i rambeslutet. Enligt domen ska det för att avgöra huruvida det aktuella brottet inte är ett ”annat brott” än det brott för vilket den berörda personen överlämnades, i den mening som avses i artikel 27.2 i rambeslut 2002/584, vilket kräver att samtyckesförfarandet i artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslutet genomförs, prövas huruvida brottsrekvisiten enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten motsvarar dem för det brott som föranlett överlämnandet, och huruvida uppgifterna i arresteringsordern i tillräcklig mån motsvarar dem i den senare processhandlingen. Förändringar av tidpunkten och platsen för brottet är tilllåtna, i den mån de följer av de uppgifter som tillkommit under förfarandet i den utfärdande medlemsstaten beträffande de handlingar som beskrivs i arresteringsordern, i den mån de inte ändrar brottets art och i den mån de inte medför att något skäl uppkommer för att vägra verkställighet enligt artiklarna 3 och 4 i rambeslutet.

Har åtalen i andra hand gällt ett annat brott?

18. Till den del det nu är fråga har det i arresteringsordern på A och i utlämningsbeslutet som bygger på den, i enlighet med 14 § EU-utlämningslagen och artikel 8.1.d i rambeslutet uppgetts sådant bedrägeri som avses i artikel 2.2 i rambeslutet och att grovt bedrägeri enligt 36 kap. 2 § ska tillämpas. Enligt beskrivningarna i arresteringsordern av omständigheterna när gärningarna begicks har A 18.10.1999, 22.12.1999 och 20.3.2000 vilselett målsägandena att överlämna köpesummorna för outbrutna områden i Sri Lanka genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla köpevillkoren och således orsakat målsägandena ekonomisk förlust. Gärningsbeskrivningarna i de ursprungliga åtalen för grovt bedrägeri har på det sätt som konstaterats ovan i punkt 9 väsentligen motsvarat beskrivningarna i arresteringsordern. Enligt gärningsbeskrivningarna i de åtal i andra hand för grov förskingring som väcktes i tingsrätten och i hovrätten hade A mellan april 2001 och år 2002 tillägnat sig de köpesummor han fått i sin besittning eller låtit bli att redovisa den del av köpesummorna som han hade fått när han sålde områdena vidare.

19. De gärningsbeskrivningar i arresteringsordern och i åtalen i andra hand för förskingring som låg till grund för utlämningsbeslutet har i sig hänfört sig till samma historiska händelseförlopp. I båda fallen har det varit fråga om att A genom brottsligt förfarande i samband med fastighetsköp som han ingått med målsägandena har orsakat målsägandena skador som motsvarar de köpesummor de har betalat till A, eller en del av dem.

20. Gärningsbeskrivningarna i den arresteringsorder och i de åtal i andra hand som har legat till grund för utlämningsbeslutet har dock till flera delar skilt sig från varandra. Enligt gärningsbeskrivningarna i arresteringsordern angående bedrägeribrotten har A fått köpesummorna i sin besittning genom att vilseleda målsägandena att ingå köpen, medan han enligt åtalen i andra hand för förskingring senare, genom att underlåta att betala tillbaka köpesummorna eller en del av dem, har tillägnat sig de köpesummor som han i sig har fått lagligen i sin besittning. I åtalen i andra hand har det således beträffande genomförandet varit fråga om ett annat slags brott genom vilket köpesummorna för fastighetsköpen tillgripits olagligt än vad som framgår av arresteringsordern. Eftersom det i åtalen i andra hand anses att förskingringarna har begåtts först i det skede (mellan april 2001 och år 2002) då A borde ha betalat tillbaka köpesummorna till målsägandena är gärningstidpunkterna för åtalen för förskingring senare än gärningstidpunkterna för de bedrägerier som konstateras i arresteringsordern, vilka enligt uppgift var 18.10.1999, 22.12.1999 och 20.3.2000 då köpen ingicks.

21. Förändringarna av gärningsbeskrivningarna i åtalen i andra hand har uppenbarligen i sig byggt på att bilden av A:s beteende i Sri Lanka beträffande registreringsåtgärder för de markområden han förmedlat, beträffande vidare överlåtelse och beträffande de köpesummor han tagit emot har preciserats under rättegången. De ändrade gärningsbeskrivningarna har inte heller väsentligt ändrat brottens karaktär i den meningen att det fortfarande har varit fråga om förmögenhetsbrott som gäller samma köpesummor som målsägandena har betalat.

22. De ovan i punkt 20 nämnda ändringarna av beskrivningarna av gärningarna och sättet att begå brotten har dock inneburit att den straffrättsliga karakteriseringen av de tillämpliga rekvisiten och av gärningarna har förändrats från bedrägeri som bygger på vilseledande till tillgreppsbrott. Detta har betydelse även för tillämpningen av artikel 2.2 i rambeslutet.

23. Enligt artikel 2.2 i rambeslutet ska de brott som där räknas upp, bl.a. bedrägeri, så som de definieras i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning, medföra överlämnande på grundval av en europeisk arresteringsorder enligt villkoren i rambeslutet och utan kontroll av om det föreligger dubbel straffbarhet för gärningen, förutsatt att brotten kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år i den utfärdande medlemsstaten. Enligt artikel 2.4 i rambeslutet kan, när det gäller andra brott än de som omfattas av punkt 2, överlämnandet förenas med villkoret att de gärningar för vilka den europeiska arresteringsordern har utfärdats ska utgöra ett brott enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning, oberoende av brottsrekvisit eller brottets rättsliga rubricering. Enligt artikel 4.1 i rambeslutet får den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om, i något fall som avses i artikel 2.4, den gärning som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern inte är ett brott enligt lagen i den verkställande medlemsstaten.

24. De bedrägerier som har legat till grund för utlämningsbeslutet är sådana brott som avses i artikel 2.2 i rambeslutet (s.k. listbrott), för vilka den misstänkte utlämnas enligt villkoren i rambeslutet utan kontroll av om det föreligger dubbel straffbarhet för gärningen. De tillgreppsbrott som beskrivs i åtalen i andra hand för bedrägeri ingår däremot inte bland de brott som avses i artikel 2.2 i rambeslutet. Beträffande dem kan den verkställande staten således ställa som villkor för utlämning, att gärningarna är brott även enligt lagstiftningen i den medlemsstat som svarar för verkställigheten. Således har de nu aktuella ändringarna av gärningsbeskrivningarna och rekvisiten inneburit att brotten enligt åtalen i andra hand, i motsats till de brott som legat till grund för utlämningen, är sådana att det finns grund för att enligt prövning förvägra utlämning.

25. Centrala element i de brott som legat till grund för utlämningen har således på det sätt som konstaterades i punkt 20 till vissa delar avvikit från elementen i brotten enligt åtalen i andra hand. Ändringarna av gärningsbeskrivningarna och rekvisiten har dessutom på det sätt som konstateras i punkt 24 haft relevans för grunderna att vägra utlämning och för samtyckesförfarandet i det system som gäller en europeisk arresteringsorder. Således finns det grund för att sluta sig till att straffyrkandena i andra hand enligt åtalspunkterna 7–9 mot A har avsett andra brott än dem som legat till grund för utlämnandet på det sätt som avses i 58 § 1 mom. EU-utlämningslagen och artikel 27.2 i rambeslutet. Därför är utgångspunkten att ändringen av åtalet har krävt samtycke av A eller av verkställighetsstaten i enlighet med EU-utlämningslagen och rambeslutet.

Samtycke till åtal för annat brott

26. Enligt 58 § 2 mom. EU-utlämningslagen ska förbudet enligt specialbestämmelsen i 1 mom. om att den som har utlämnats från en medlemsstat till Finland inte får åtalas, straffas eller berövas friheten för något annat brott som begåtts före utlämningen än det som låg till grund för utlämningen, inte tillämpas i de fall som nämns i 2 mom. Av dem kan i detta fall aktualiseras de ovan i punkt 15 beskrivna undantag som nämns i 58 § 2 mom. 3, 5, 6 eller 7 punkten, av vilka de tre sistnämnda gäller samtycke av den person som ska utlämnas eller av verkställighetsstaten till undantag från förbudet.

27. Det har inte påståtts att A i samband med att han utlämnades från Litauen skulle ha avstått från att i enlighet med 58 § 2 mom. 5 punkten EU-utlämningslagen avstå från att åberopa förbudet i 58 § 1 mom. A har visserligen i Helsingfors tingsrätt efter utlämningen 12.4.2006 gjort ett allmänt uttalande, enligt vilken han samtyckte till att han kunde åtalas även för andra gärningar än dem som nämndes i utlämningsbeslutet. Detta uttalande av A visar dock inte att han på det sätt som avses i 58 § 2 mom. 6 punkten EU-utlämningslagen och artikel 27.3.f i rambeslutet ens efter utlämningen uttryckligen skulle ha avstått från att åberopa förbudet enligt specialbestämmelsen beträffande vissa gärningar, dvs. dem som beskrevs i åtalet i andra hand. Det har inte heller visats att den behöriga rättsliga myndighet i Litauen som utlämnat A skulle ha gett ett sådant samtycke som avses i 58 § 2 mom. 7 punkten EU-utlämningslagen och i artikel 27.3.g i rambeslutet till att avvika från det förbud som avses i paragrafens 1 mom.

Betydelsen av EU-utlämningslagens 58 § 2 mom. 3 punkt

28. Enligt 58 § 2 mom. 3 punkten EU-utlämningslagen ska förbudet enligt paragrafens 1 mom. dock inte heller tillämpas, om brottmålsrättegången inte föranleder åtgärder som innebär att den utlämnades frihet inskränks. Beträffande denna fråga har EG-domstolen i sin ovan i punkt 17 nämnda dom 1.12.2008 i målet C-388/08 PPU, Leymann och Pustovarov ansett att det undantag i artikel 27.3.c, som motsvarar det nämnda lagrummet, ska tolkas så att det inte i sig utgör hinder mot att åtal väcks även för andra gärningar än dem som ligger till grund för överlämnandet och inte ens att den överlämnade personen döms innan samtycke i enlighet med rambeslutet har erhållits av myndigheten i verkställighetsstaten, förutsatt att inga frihetsinskränkande åtgärder vidtas innan samtycket erhållits. I domen konstateras nämligen att när det är fråga om ett annat brott än det brott för vilket den berörda personen överlämnades, måste samtycke inhämtas enligt artikel 27.4 i rambeslutet och erhållas för att en påföljd eller annan åtgärd som innefattar frihetsberövande ska få verkställas. Den överlämnade personen får åtalas och dömas för ett sådant brott innan detta samtycke har erhållits, förutsatt att inga frihetsinsrkänkande åtgärder vidtas under åtalsfasen eller domsfasen med anledning av detta brott. Undantaget i artikel 27.3.c utgör dock inte hinder mot att den överlämnade personen underkastas frihetsinkränkande åtgärder innan samtycket erhålls, då dessa åtgärder är lagligt motiverade genom andra åtalspunkter som nämns i den europeiska arresteringsordern.

29. A har, vid sidan av de brott som avses i åtalen i andra hand i de aktuella åtalspunkterna 7–9, dömts för ytterligare 40 brott, vilka framgår av tingsrättens och hovrättens domar, till ett gemensamt fängelsestraff i två år och fyra månader. A har varit frihetsberövad 4.11–21.11.2003 och 7.3–11.10.2006. Hovrätten har genom sin dom 16.9.2008 förordnat att A ska häktas, men A har inte påträffats efter att domen gavs. Högsta domstolen har genom sitt beslut 1.4.2009 förbjudit verkställighet av hovrättens dom.

30. Beträffande de andra åtal än dem det nu är fråga om har det funnits en laglig grund för det frihetsberövande som A redan har utstått, och det har med beaktande av EG-domstolens ovan nämnda ståndpunkt inte i sig funnits hinder mot att pröva åtalen i andra hand enligt åtalspunkt 7–9 och mot att A har dömts för dem. Verkställighet av det fängelsestraff som A har dömts till får dock inte påbörjas förrän den rättsliga myndighet i Litauen som svarar för verkställigheten har gett ett sådant samtycke till verkställighet av fängelsestraff som avses i artikel 27.3.g i rambeslutet och i 58 § 2 mom. 7 punkten EU-utlämningslagen. Enligt 58 § 3 mom. EU-utlämningslagen kan Brottspåföljdsverket begära samtycke till verkställighet av ett fängelsestraff som har dömts ut i Finland med stöd av 2 mom. 3 punkten..

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Domen får inte beträffande det gemensamma fängelsestraff som A har dömts till verkställas förrän den behöriga rättsliga myndigheten i Litauen har gett sitt samtycke avseende de brott som nämns i punkterna 7, 8.2 och 9 i hovrättens domslut.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Raulos, Mikko Tulokas (skiljaktig), Gustav Bygglin (skiljaktig), Timo Esko (skiljaktig) och Jukka Sippo. Föredragande var Anu Juho.

De skiljaktiga ledamöternas yttranden

Justitierådet Esko: Jag är av annan mening om domen till den del (punkt 11) Högsta domstolen har ansett att det inte har funnits hinder att pröva straffyrkandena i andra hand enligt åtalspunkterna 7 och 9 till följd av att de har lagts fram först i hovrätten.

Som det framgår av Högsta domstolens prejudikat 2003:12 har enligt artikel 6.3 i Europakonventionen svaranden rätt att ofördröjligen och i detalj bli underrättad om innebörden av och orsaken till anklagelsen mot honom och att åtnjuta tillräcklig tid och möjlighet att förereda sitt försvar. För att göra detta möjligt föreskrivs i 5 kap. 17 § 1 mom. lagen om rättegång i brottmål som huvudregel att åtal inte får ändras sedan det väckts. Enligt andra meningen i momentet får åtalet utvidgas till att omfatta andra gärningar som denne har begått, om domstolen med hänsyn till den utredning som läggs fram i målet och övriga omständigheter anser det lämpligt. Enligt regeringens proposition angående lagrummet (RP 82/1995 rd, s. 74) är avsikten inte att denna undantagsbestämmelse ska tillämpas i högre domstol.

I det föreliggande målet har punkterna 7 och 9 i det ursprungliga åtalet gällt grova bedrägerier, begångna 22.12.1999 och 20.3.2000. De grova bedrägerierna enligt åtalet i andra hand har i sin tur begåtts mellan april 2000 och år 2002. Bedrägeribrott och förskingringsbrott avviker från varandra beträffande rekvisiten och avsikten är att de ska gälla olika slag av brottsligt beteende, så som det även framgår av regeringens proposition med de första förslagen till ändringar i strafflagen (RP 66/1988 rd, s. 28 och 123–124). Att den straffrättsliga karakteriseringen av gärningarna har ändrats har bl.a. lett till att A:s brottsliga viljebildning har haft olika innehåll, börjat vid olika tidpunkter och även pågått olika länge.

A:s verksamhet har således enligt åtalet i hovrätten kommit att bedömas i belysning av ett annat syfte än vad som beskrivits i åtalet i tingsrätten. Fastän kretsen av målsägande och beloppet av den skada som orsakats har varit desamma såväl i det ursprungliga åtalet som i åtalet i andra hand, anser jag att de nämnda skillnaderna mellan åtalen har lett till att A inte har haft tillräckliga möjligheter att förbereda sitt försvar. Därför anser jag att hovrätten inte borde ha prövat åtalet till den del det först i åtalen i hovrätten yrkades att A skulle straffas för grov förskingring.

Till de delar jag till följd av resultatet av omröstningen är skyldig att yttra mig i målet i övrigt, meddelar jag att jag omfattar Högsta domstolens avgörande.

Justitierådet Bygglin: Min avvikande mening gäller det uttalande i domslutet angående verkställigheten av det gemensamma fängelsestraff som har ådömts A, där det förordnas att verkställigheten av hela fängelsestraffet är beroende av samtycke av den behöriga rättsliga myndigheten i Litauen samt att ett sådant straff i rådande situation bestäms utan att ytterligare höra parterna angående de brott som nämns i punkterna 7, 8.2 och 9 i hovrättens domslut.

Jag konstaterar att det inte i lag finns uttryckliga bestämmelser, enligt vilka verkställigheten ens av ett gemensamt fängelsestraff ska villkoras, om däri ingår straff för sådana gärningar för vilka åtal kan väckas endast om en rättslig myndighet i en främmande stat samtycker och samtycke inte har erhållits under rättegången. Å andra sidan är det på de grunder majoriteten anför klart att straff för gärningar som förutsätter samtycke inte får verkställas förrän samtycke har erhållits, även om det är möjligt att döma ut straff innan samtycke har erhållits. När strafflagens bestämmelser om gemensamt straff bereddes kunde det föreliggande problemet inte förutses.

Att verkställigheten av ett gemensamt fängelsestraff är villkorat är särskilt problematiskt när en utländsk rättslig myndighet, så som i detta fall, har prövningsrätt i frågan om samtycke ska ges eller ej. Sedan domen har vunnit laga kraft är det inte längre möjligt att avskilja och undanröja den del av straffet som skulle hänföra sig till ett brott för vilket samtycke inte erhålls för att verkställa det straff som ska ådömas. Bestämmelserna i 31 kap. rättegångsbalken om återbrytande av dom i brottmål förefaller inte att vara tillämpliga på återbrytande av en dylik beträffande verkställigheten villkorad dom i det fall att samtycke inte erhålls. Att samtycke av en utländsk rättslig myndighet saknas skulle även beträffande ett ringa brott således leda till att inte ens ett långt gemensamt fängelsestraff kunde verkställas till någon del. Ett sådant slutresultat för rättegången kan av flera skäl inte anses acceptabelt. Jag anser det nödvändigt att som interimistisk åtgärd innan målet avgörs bereda parterna möjlighet att uttala sig, särskilt för den händelse att Högsta domstolens slutsats, i motsats till hovrättens, blir att de gärningar som nämns i punkterna 7, 8.2 och 9 i hovrättens domslut är andra brott än de som har legat till grund för att A utlämnades till Finland.

Då jag till följd av resultatet av omröstningen är skyldig att genast ta ställning till det straff som A ska dömas till, anser jag att A i den situationen ska dömas till två straff i stället för ett gemensamt. Åtal mot en och samma svarande kan med stöd av 11 kap. 5 § lagen om rättegång i brottmål avgöras separat, om det är motiverat med hänsyn till behandlingen av målet. Jag dömer genast A till ett gemensamt straff för alla de gärningar, för vilka samtycke inte längre krävs för att straffet ska kunna verkställas. Beträffande de brott som nämns i punkt 7, 8.2 och 9 fortsätter jag behandlingen av åtalen och förordnar att den interimistiska åtgärd jag beskrev ovan ska vidtas. Till dessa delar dömer jag ut straffet efter den interimistiska åtgärden, såvida det inte kan visas att de rättsliga myndigheterna i Litauen motsätter sig att A döms för de nämnda gärningarna eller det framgår något annat skäl att inte döma ut straff. När jag bestämmer straffet för dessa brott beaktar jag som straffnedsättande grund det straff som jag nu har dömt ut, så att den sammanräknade längden av fängelsestraffen är lika lång som det gemensamma straff som Högsta domstolen har dömt ut.

Till de delar jag till följd av resultatet av omröstningen är skyldig att yttra mig om det gemensamma straff som ska dömas ut för samtliga gärningar meddelar jag att jag är av samma mening som majoriteten.

Justitierådet Tulokas: Jag förenar mig om majoritetens ståndpunkt till den del frågan gäller åklagarens rätt att i hovrätten lägga fram ett straffyrkande i andra hand.

Beträffande tolkningen av 58 § 1 mom. EU-utlämningslagen och artikel 27.2 i rådets bakomliggande rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna avviker min ståndpunkt däremot från majoritetens. I gärningsbeskrivningen i den arresteringsorder som låg till grund för utlämnandet av A är det faktiska yttre händelseförloppet, målsägandena och andra väsentliga omständigheter så exakt skildrade som man kan förutsätta i förundersökningsskedet. Beträffande de åtal i andra hand som lagts fram under rättegången är det fråga om en alternativ straffrättslig karakterisering av samma gärningar. Skillnaderna mellan åtalen gäller närmast subjektiva omständigheter och under rättegången har tilläggsutredning erhållits om dem. Straffskalan är densamma för grovt bedrägeri och för grov förskingring. Med tanke på rättsskyddet för den som ska utlämnas är alternativa brottsbenämningar som kommer fram under rättegången vanligen inte väsentliga. Betydelsefullt är endast att åtal inte väcks för andra gärningar än dem som utlämningsbeslutet gäller. På dessa grunder förkastar jag besvären och godkänner hovrättens domslut.

Till de delar jag till följd av resultatet av omröstningen är skyldig att yttra mig i målet i övrigt, meddelar jag att jag omfattar Högsta domstolens avgörande.

Skattebedrägeri – Grovt skattebedrägeri
Skatteförhöjning
Ne bis in idem
Res judicata
Lis pendens

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2010/323
Föredragning: 26.5.2010
Givet: 29.6.2010
Liggare: 1387

A hade genom efterbeskattningsbeslut 26.3.2007, 2.5.2007 och 14.11.2007 efterbeskattats och påförts skatteförhöjningar på sammanlagt ca 28 000 euro. A har inte yrkat rättelse av efterbeskattningsbesluten. Åklagaren väckte 3.4.2008 åtal mot
A och yrkade att A för samma förfarande som hade orsakat skatteförhöjningen skulle dömas till straff för grovt skattebedrägeri.

Högsta domstolen ansåg att vid tillämpningen av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen påförande av en dylik skatteförhöjning ska anses vara ett brottmål och att det vid påförandet av skatteförhöjning var fråga om samma ärende som i åtalet för grovt skattebedrägeri.

Förbudet i nämnda bestämmelse att åtala eller döma två gånger i samma ärende gäller situationer där det första avgörandet är slutligt innan det senare förfarandet inleds. Högsta domstolen ansåg att med ett slutligt avgörande inte i detta avseende kunde jämställas ett ärende som var anhängigt eller som av annan orsak inte var slutligt avgjort.

Eftersom skatteförhöjningsbesluten inte hade varit slutliga när åtal väcktes, utgjorde de skatteförhöjningar som påförts A inte ett i artikeln stadgat hinder för att pröva åtalet om skattebedrägeri.

Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 6 art
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, 4 art i tilläggsprotokoll 7

HD:2010:46

Behandlingen av målet i de lägre instanserna

Helsingfors tingsrätts dom 27.6.2008

Utifrån åtal som åklagaren hade väckt 3.4.2008 ansåg tingsrätten att A hade gjort sig skyldig till grovt skattebedrägeri, beskrivet i åtalspunkt 14. Enligt tillräknandet hade A under tiden 22.7.2005 – 31.10.2006 i sin personliga beskattning lämnat oriktiga uppgifter om sådant som påverkade bestämmandet av skatt, enligt följande:

• A hade under skatteåret 2004 deklarerat 13 440 euro i inkomst. A hade dock i verkligheten fått 175 433,07 euro i inkomst från bolaget X Ab och 78 960 euro från bolaget Y Ab, i vilka bolag han hade bestämmanderätt, och således hade A deklarerat 240 953 euro för lite i inkomst och skatten hade påförts 108 851 euro för lågt,
• A hade för skatteåret 2005 deklarerat 4 542,94 euro och 2 061,11 euro i inkomst. A hade dock i verkligheten fått 10 351,79 euro i inkomst från bolaget X Ab och 86 936 euro från bolaget Y Ab samt 227 993 euro från bolaget Z Ab, i vilka bolag han hade bestämmanderätt, och således hade A deklarerat 318 676 euro för lite i inkomst och skatten hade påförts 117 036 för lågt.

Sammanlagt hade inkomstskatten för skatteåren 2004 och 2005 blivit 225 887 euro för låg. Skattebedrägeriet skulle anses grovt, eftersom avsevärd ekonomisk vinning hade eftersträvats genom brottet och skattebedrägeriet hade begåtts särskilt planmässigt. Gärningen var också som helhet bedömd grov.

Tingsrätten dömde A för det grova skattebedrägeri som utifrån åtalspunkt 14 tillräknats honom och samtidigt för andra brott som tillräknats honom till ett gemensamt fängelsestraff på två år och sju månader.

Målet har avgjorts av tingsdomare Jenni Ojanperä och nämndemännen.

Helsingfors hovrätts dom 12.2.2010

A överklagade hos hovrätten och yrkade att åtalet skulle förkastas.

Hovrätten ändrade inte tingsrättens domslut.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Anja Antila, Merja Halme-Korhonen och Erkki Koivula.

Överklagande i Högsta domstolen

A yrkade i sin besvärsskrift att åtalet för grovt skattebedrägeri skulle avvisas.

Allmänna åklagaren yrkade i sitt bemötande att besvären skulle förkastas.

Skatteförvaltningen yrkade i sitt bemötande att besvären skulle förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet

1. Åklagaren har 3.4.2008 väckt åtal mot A och yrkat straff bl.a. för grovt skattebedrägeri enligt beskrivning i åtalspunkt 14. Enligt åtalet hade A i sin personliga beskattning till myndigheterna lämnat oriktiga uppgifter för beskattningen angående skatteåren 2004 och 2005. För skatteåret 2004 hade A deklarerat 240 953 euro för lite i inkomst och således orsakat att skatten blev 108 851 euro för låg. Vidare hade A för skatteåret 2005 deklarerat 318 676 euro för lite i inkomst och således orsakat att skatten blev 117 036 euro för låg.

2. Tingsrätten och hovrätten har tillräknat A grovt skattebedrägeri enligt gärningsbeskrivningen i åtalet. Hovrätten, som inte ändrade domslutet i tingsrättens dom, har dömt A till ett gemensamt fängelsestraff för grovt skattebedrägeri enligt åtalspunkt 14 och för andra brott som samtidigt tillräknats honom. Vidare har A ålagts att som skadestånd till Skatteförvaltningen för den skatt som undvikits betala 225 887 euro jämte ränta.

3. De skatter som påförts A bygger på tre olika skatteinspektionsberättelser. För X Ab har skatteinspektionen blivit klar 21.12.2006 och i den har föreslagits att till A:s personliga inkomster tilläggs 175 433,07 euro för skatteåret 2004 och 10 351,79 euro för skatteåret 2005. För Y Ab har skatteinspektionen blivit klar 23.1.2007 och i den har föreslagits att till A:s personliga inkomster tilläggs 78 960 euro för skatteåret 2004 och 7 178 euro för skatteåret 2005. Vidare har skatteinspektionen för Z Ab blivit klar 23.5.2007 och i den har föreslagits att till A:s personliga inkomster tilläggs 227 994 euro för skatteåret 2005.

4. I efterbeskattningsbesluten 26.3.2007 har A i enlighet med vad som anförts i skatteinspektionen ansetts ha fått 175 433,07 förtäckt dividend från X Ab för skatteåret 2004 samt 10 351,79 euro för skatteåret 2005. Vinstutdelningen har beskattats som A:s inkomst och samtidigt har han påförts skatteförhöjning sammanlagt 8 610 euro. Vidare har A i efterbeskattningsbeslut 2.5.2007 ansetts ha fått förtäckt dividend från Y Ab, i enlighet med vad som anförts i skatteinspektionen, 78 960 euro för skatteåret 2004 och 86 936 euro för skatteåret 2005. Dessa utdelningar har beskattats som A:s inkomst och samtidigt har han påförts skatteförhöjning sammanlagt 8 200 euro. Ytterligare har A i ett efterbeskattningsbeslutet 14.11.2007 ansetts ha fått 227 994 euro i förtäck dividend från Z Ab för skatteåret 2005 och den har beskattats som inkomst för A och samtidigt har han påförts skatteförhöjning 11 000 euro. Enligt utredningen i målet har A inte yrkat rättelse av dessa efterbeskattningsbeslut och skatteförhöjningarna har inte överklagats.

Förbudet mot lagföring eller dom två gånger i samma sak såsom mänsklig rättighet

5. I artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen finns en bestämmelse om ett förbud mot att i samma stat bli lagförd eller straffad två gånger (”ne bis in idem”, ”inte två gånger i samma sak”). Enligt 1 stycket i artikeln får ingen rannsakas eller straffas på nytt genom brottmålsförfarande i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsförordningen i denna stat. En liknande bestämmelse finns också i artikel 14.7 i internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Europeiska unionens grundstadga som numera är rättsligt bindande innehåller dessutom i artikel 50 en bestämmelse om förbudet, vilken ska iakttas inom stadgans tilllämpningsområde, samt om förbudets utsträckning nationellt och mellan medlemsstaterna. De stater som är anslutna till Schengensystemet är dessutom bundna av artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet som gäller ett förbud staterna emellan. I föreliggande mål är det dock inte fråga om tillämpning av de två sistnämnda bestämmelserna.

Frågor som ska avgöras i målet

6. Med anledning av A:s överklagande är det i målet fråga om den skatteförhöjning som påförts A hindrar att åtalet mot honom för skattebedrägeri prövas eller godkänns. För det första måste det avgöras om en skatteförhöjning som har påförts en fysisk person ska anses vara en påföljd jämförbar med en sådan straffrättslig påföljd som omfattas av det ovan nämnda förbudet och, om så är fallet, när skatteförhöjningen och åtalet för skattebedrägeri gäller samma sak, och slutligen, när avgörandet beträffande skatteförhöjningen är slutligt och vilken betydelse detta har för behandlingen av åtalet.

Skatteförhöjningens karaktär av nationell påföljd

7. Bestämmelser om skatteförhöjning finns i 32 § lagen om beskattningsförfarande, där villkoren för skatteförhöjning graderas i tre nivåer enligt hur bristfälligt den skattskyldiges förfarande varit och hur sträng skatteförhöjningen är. En skatteförhöjning kan påföras såväl vid ordinarie beskattning som vid efterbeskattning enligt 57 § lagen om beskattningsförfarande.

8. På de skatteförhöjningar som påfördes A för skatteåret 2004 tilllämpades den strängaste bestämmelsen i 32 § lagen om beskattningsförfarande, dvs. 3 mom. (907/2001). Enligt den ska som skatteförhöjning påföras 5–30 procent, om den skattskyldige medvetet eller av grov vårdslöshet har lämnat in en väsentligen oriktig skattedeklaration, en annan deklaration som ska ges för uppfyllande av deklarationsskyldigheten eller någon annan föreskriven uppgift eller handling eller inte alls lämnat in någon deklaration. Felet har alltså ansetts vara det allvarligaste av de fall som avses i 32 § lagen om beskattningsförfarande. På den skatteförhöjning som påförts A för skatteåret 2005 ska tillämpas nu gällande 32 § 3 mom. i lagen om beskattningsförfarande. Momentet motsvarar annars tidigare lag, men nu finns inte någon undre gräns för skatteförhöjning. Som skatteförhöjning kan påföras högst 30 procent av den inkomst som lagts till. A:s fel har således även beträffande skatteåret 2005 ansetts vara det allvarligaste av de fall som avses i bestämmelsen.

9. Enligt vår nationella lagstiftning hör påförande av skatteförhöjning, liksom primärt ändringssökande, dvs. rättelseyrkande hos skatterättelsenämnden, till förvaltningsförfarandet. Först överklagande hos förvaltningsdomstolen hör till förvaltningsrättskipningen. Påförande av skatteförhöjning har inte ansetts innebära straffprocess, och skatteförhöjning som administrativ påföljd har inte hindrat att saken behandlas på nytt i ett brottmålsförfarande.

Skatteförhöjningens natur enligt Europakonventionen

10. Enligt artikel 6 i Europakonventionen, som gäller rättvis rättegång i brott- och tvistemål, har begreppen brottmålsförfarande och anklagelse för brott dock ett självständigt betydelseinnehåll, vilket Europadomstolen har definierat i sina avgöranden. På motsvarande sätt har begreppen en självständig innebörd också vid tolkningen av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen.

11. I Europadomstolens avgöranden har utifrån dessa bestämmelser under vissa förutsättningar såsom brottmål ansetts även sådana ärenden som inte enligt nationell rätt klassificeras som sådana. Flera avgöranden har gällt bedömningen av skatteförhöjningars natur i relation till artikel 6 i Europakonventionen. Tolkningspraxis har emellertid ännu i början av 2000-talet varit oenhetlig, i synnerhet när det gäller grunderna för att en skatteförhöjning ska anses höra till brottmålsbegreppet så som det avses i artikel 6. (Se till den delen t.ex. Bendenoun v. Frankrike 24.2.1994, J.B. v Schweiz 3.5.2001, Janosevic v. Sverige 23.7.2002 och Morel v. Frankrike 3.6.2003.)

12. I stora avdelningens avgörande 2006 i målet Jussila v. Finland 23.11.2006 tog Europadomstolen igen ställning till skatteförhöjningens natur i relation till artikel 6 i Europakonventionen. I avgörandet Ruotsalainen v. Finland 16.6.2009 bedömdes i sin tur vilken betydelse en bränsleavgift som påfördes för användning av lindrigare beskattad dieselolja skulle ha utifrån artikel 4 i tilläggsprotokoll 7. I avgörandet hänvisade domstolen till de s.k. Engel-kriterierna (Engel m.fl. v. Nederländerna 8.6.1976). Betydelse skulle således tillmätas gärningens rättsliga karaktärisering i den nationella lagstiftningen samt gärningens och påföljdens faktiska natur. Enligt Europadomstolen är kriterierna alternativa, men även en samverkan av dem kan beaktas, om något kriterium inte leder till ett tydligt slutresultat. Enbart att påföljden är lindrig innebär inte att saken inte ska anses vara ett brottmål (punkterna 30–32 och 35 i Jussila-domen, punkt 43 i Ruotsalainen-domen).

13. Europadomstolen konstaterade att skatteförhöjning och extraavgift på bränsle inte enligt nationell lagstiftning i Finland är straffrättsliga påföljder, men ansåg att detta inte var avgörande utan att gärningens och påföljdens faktiska natur var väsentligare. Såväl skatteförhöjning som bränsleavgift bestäms enligt allmänna bestämmelser som gäller var och en. Påföljderna innebär inte skadestånd utan syftet är preventivt och bestraffande. Påförande av dessa påföljder ska således med hänsyn till bestämmelserna i fråga anses innebära brottmålsförfarande (Jussila-domen punkterna 37–39, Ruotsalainen-domen punkterna 45–47).

Slutsatser när det gäller skattförhöjningens natur

14. Högsta domstolen konstaterar att det inte efter avgörandena Jussila och Ruotsalainen har skett sådana förändringar i vår lagstiftning om skatteförhöjning att det skulle vara motiverat att utifrån Europakonventionen bedöma skatteförhöjningarnas natur på ett sätt som avviker från de nämnda avgörandena. Det skatteförhöjningsärende som nu ska bedömas omfattas således av förbudet ne bis in idem enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen.

15. I det följande ska således undersökas om skatteförhöjningen och åtalet för skattebedrägeri ska anses vara samma sak i förhållande till förbudet mot ne bis in idem, vilket nu ska tillämpas.

Praxis vid tolkningen av principen ne bis in idem

16. I vår nationella rättspraxis har frågan om en tidigare doms bindande verkan med beaktande av principen ne bis in idem varit före bl.a. i avgörandena HD 1992:116, 1999:36, 2000:37 och 2003:30. Högsta domstolen har konstaterat att sedan en dom i ett brottmål har vunnit laga kraft får den gärning för vilken åtal väckts och domen givits inte längre underkastas domstolsprövning. I vår rättspraxis har det inte tillmätts någon betydelse hur gärningen tidigare hade bedömts straffrättsligt i åtalet och i domen, om händelsebeskrivningen i sak är densamma i båda åtalen. Även om gärningens rättsliga natur inte till alla delar skulle ha utretts eller behandlats tidigare, förhindrar en lagakraftvunnen dom att samma gärning tas upp till ny behandling (HD 2003:30). I avgörandena är utgångspunkten att det är fråga om ”samma gärning”, om åtalet i sista hand gäller en och samma verkliga händelse eller samma förfarande som den redan givna lagakraftvunna domen.

17. I Europadomstolens tidigare praxis har ”likheten mellan ärendena” ibland avgjorts genom en rättslig bedömning av om det är samma brott som behandlas, ibland åter genom att bedöma om det är fråga om samma faktiska gärning.

18. I flera av Europadomstolens avgöranden som gäller Österrike har domstolen ansett att det var fråga om samma gärning när en allmän domstol hade bestämt en påföljd för ett trafikbrott eller för skade- eller dödsvållande, som förorsakats under en körning och en påföljd för körning av bil under påverkan av alkohol hade bestämts i en administrativ process (Gradinger v. Österrike 23.10.1995, Fischer v. Österrike 29.8.2001, W.F. v. Österrike 30.8.2002 och Sailer v. Österrike 6.9.2002).

19. Däremot har domstolen i avgörandet Ponsetti och Chesnel v. Frankrike 14.9.1999 angående förhållandet mellan en skatteförhöjning och ett åtal för skattebedrägeri ansett att det inte har varit fråga om samma brott. I beskattningsförfarandet hade sökandena påförts skatteförhöjning och därefter hade de i brottmålsförfarande dömts till straff för skattebedrägeri. Det var inte fråga om samma brott, eftersom rekvisitet för skattebedrägeri skiljde sig, till den del det gällde uppsåt, från underlåtelse att enligt skattelagstiftningen lämna in skattedeklaration. Målet Rosenqvist v. Sverige 14.9.2004 gällde också bedömningen av en skatteförhöjning och ett skattebedrägerimål utifrån artikel 4 i tilläggsprotokoll 7. Domstolen ansåg att det i förfarandena hade varit fråga om olika ärenden och att klagomålet var uppenbart ogrundat. Även avgöranden Oliveira v. Schweiz 30.7.1998, Göktan v. Frankrike 2.7.2002 och Synnelius v. Sverige 17.6.2008 byggde på en tolkning enligt vilken ett visst förfarande av gärningsmannen bedömt ur juridisk synvinkel kunde innefatta två olika brott och att behandlingen av dem i olika förfaranden inte stred mot artikel 4 i tilläggsprotokoll 7.

20. Numera har Europadomstolens stora avdelning i avgörandet Zolotukhin v. Ryssland 10.2.2009 konstaterat att domstolens oenhetliga tillämpningspraxis äventyrar rättssäkerheten och i det avgörandet uttryckligen försökt förenhetliga sin praxis. Domslutet innebar att en tidigare dom och ett nytt åtal gäller samma gärning på ett sätt som strider mot artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen, om fakta i fallet är identiska eller väsentligen desamma (”identical facts or facts which are substantially the same”, punkt 82 i domen). Således är den juridiska bedömningen av förfarandet inte längre avgörande vid prövningen.

21. I avgörandet Ruotsalainen v. Finland 16.6.2009, som gavs efter avgörandet Zolotukhin, drog domstolen, efter att ha bedömt frågan om det var samma ärende som hade behandlats i olika förfaranden, slutsatsen att förbudet mot ne bis in idem hade överträtts. Frågan gällde att Ruotsalainen, som hade använt lätt brännolja i en dieselbil, i brottmålsförfarande hade dömts till böter för lindrigt skattebedrägeri, varefter fordonsförvaltningscentralen hade påfört honom en bränsleavgift på 90 000 euro, vilket motsvarande tre gånger den normala bränsleavgiften. På motsvarande sätt som domstolen anförde i avgörandet Zolotukhin var det vid bedömningen av frågan om ärendena gällde samma sak avgörande huruvida det var fråga om samma eller väsentligen samma fakta (punkterna 53 och 56 i domen).

Tolkningen av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen och vår nationella rättspraxis

22. Europadomstolens tolkning av hur principen ne bis in idem ska tolkas enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen har före avgörandet Zolotukhin avvikit från det sätt på vilket man i Finland nationellt har bedömt huruvida det är fråga om samma ärende när man överväger om en brottmålsdom förhindrar ny rättegång (omfattningen av domens s.k. negativa rättskraft).

23. Europadomstolens tidigare tolkning av när det är fråga om samma sak (idem) var snävare än nu rådande tolkning. På det sätt som nämns ovan i punkt 19 kunde en gärning anses innefatta två olika brott, så att det var tillåtet att behandla dem i separata förfaranden. Till denna del har i vår nationella rättspraxis det avgörande ansetts vara den händelse eller det förfarande som beskrivs i åtalet och som påstås uppfylla rekvisitet för straffbestämmelsen i fråga.

24. I avgörandet Zolotukhin, där Europadomstolen försöker stärka rättssäkerheten och förenhetliga tolkningspraxis, bedöms omständigheten huruvida det är fråga om samma sak (idem) numera utifrån de fakta som gäller gärningen och inte längre utifrån gärningens juridiska natur. Till den delen motsvarar Europadomstolens nya tolkningslinje den syn som är vedertagen hos oss.

25. Å andra sidan har Europadomstolen gått in för en tolkning som är klart mer omfattande än vår nationella rättspraxis beträffande vilka påföljder som ska beaktas när det gäller att bedöma om någon har lagförts eller straffats ”två gånger” (bis). Med straffrättsliga påföljder har Europadomstolen vid denna bedömning jämställt sådana administrativa sanktioner som är allmänt tillämpliga, som har en bestraffande natur med preventiva syften och som inte är mycket obetydliga. I vår nationella rättspraxis har det åter av hävd ansetts att en påföljd som bestäms i administrativt förfarande över huvud taget inte hindrar straffrättsliga åtal ens i samma sak.

Bedömning av begreppen ”brott” och ”samma sak” i belysning av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7

26. Europadomstolens ståndpunkt i avgörandet Zolotukhin om grunderna för att bedöma om samma sak redan har behandlats i ett annat förfarande är motiverad i synnerhet med hänsyn till den misstänkte. Europadomstolens nya tolkning om hur man utifrån artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 ska bedöma om det är samma sak motsvarar inte bara den princip som hos oss har följts nationellt utan också EG-domstolens (numera EU-domstolens) ståndpunkt i målet C-436/04 van Esbroeck, enligt vilken det då man vid tillämpningen av principen ne bis in idem avgör huruvida förfarandena gäller samma sak år relevanta att bedöma helheten som bygger på konkreta fakta beträffande gärningen (”material acts, understood as the existence of a set of facts which are inextricably linked together”), och inte en juridisk klassificerig eller betydelsen av det rättsliga intresse som ska skyddas. En likadan tolkning har upprepats även i talrika senare mål i EG-domstolens praxis som gäller ne bis in idem-principens effekter medlemsstaterna emellan (bl.a. målen C-467/04 Gasparini, C-150/05 Van Straaten, C-288/05 Kretzinger och C-367/05 Kraaijenbrink).

27. Europadomstolens nu rådande tolkning om grunderna för hur man ska bedöma huruvida det är samma sak (idem) är på ovan beskrivet sätt i sig överensstämmande med den tolkning som hos oss råder i brottmålsförfarande. Europadomstolens vida tolkning, som är annorlunda än vår nationella rättspraxis, av vilka frågor som anses vara brottmål vid bedömningen av om någon har lagförts två gånger (bis), i kombination med en vid tolkning av om det är samma sak (idem), medför nya slags problem i vårt nuvarande påföljdssystem. I det omfattas gärningar som ska anses vara samma sak såväl av administrativa sanktioner, vilka dock i detta sammanhang är jämförbara med påföljder för brott, som egentliga straffrättsliga påföljder.

28. Europadomstolen har å andra sidan ansett att det trots förbudet mot ne bis in idem är möjligt att också för en och samma gärning döma flera påföljder i olika förfaranden som är anhängiga samtidigt eller t.o.m. under olika tider, om dessa förfaranden har ett tillräckligt nära samband i sak och i tid. Domstolen har ansett att detta samband föreligger åtminstone när det gäller förfarandena vid indragning av körkort på grund av ett trafikbrott och behandlingen av själva trafikbrottet (se R.T. v. Schweiz 30.5.2000, Nilsson v. Sverige 13.12.2005 och Maszni v. Rumänien 21.9.2006). Europadomstolen har på samma sätt tolkat sambandet mellan en brottmålsdom och en separat dom gällande förverkandepåföljd som bygger på brottmålsdomen (Phillips v. Förenade Kungariket 5.7.2001).

29. Vårt nationella skatteförhöjningsförfarande har dock inte ett liknande samband med åtal för skattebedrägeri som de förfaranden som bedömts i de ovan nämnda fallen har sinsemellan. De påföljder mot en skattskyldig som bestäms i administrativ och straffrättslig ordning bygger inte enbart på en och samma bedömning och tillräknande av en viss gärning. I ett brottmål kan ett åtal för skattebrott inte tillräknas den tilltalade direkt med stöd av ett administrativt beskattningsavgörande. Beskattningsavgörandet har inte bindande verkan i skattebrottmålet, även om det i ett enskilt fall kan ha ett betydande bevisvärde.

30. På beskattningens område har hos oss etablerats ett system med separata administrativa och straffrättsliga påföljder och separata förfaranden för dem. I det har det inte någon betydelse för slutresultatet i vilken ordning förfarandena behandlas. I Sverige är systemet med skatteförhöjningar och separat behandling av skattebrottmål liknande som systemet i Finland. Sveriges högsta domstol har i sina avgöranden 31.3.2010 nr B5498-09 och B2509-09 ansett att det inte har visats att det svenska systemet klart skulle strida mot Europakonventionen. I de nämnda färska avgörandena har Sveriges högsta domstol dragit slutsatsen att det inte finns hinder att pröva ett åtal för skattebrott, fastän åtalet har väcks efter ett slutligt avgörande om en skatteförhöjning. Även Sveriges högsta förvaltningsdomstol har i ett avgörande i september 2009 ansett att tillämpningen av Sveriges lagstiftning i ett fall som gällde skatteförhöjning och skattebrott, där en person först har dömts för skatteförseelse och därefter ålagts att betala skatteförhöjning för samma försummelse, inte stred mot artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 (regeringsrätten 17.9.2009, mål nr 8133-08).

Högsta domstolen slutsats när det gäller tolkningen av ”brott” och ”samma sak”

31. Högsta domstolen konstaterar att Europadomstolen i avgörandet Jussila tydligt har slagit fast grunderna för när påförande av skatteförhöjning har ansetts vara brottmålsförfarande i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen. I avgörandet Ruotsalainen, som gällde artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i konventionen, tillämpade domstolen i fråga om en extra bränsleavgift som påminde om skatteförhöjning likadana bedömningsgrunder som i avgörandet Jussila. Efter avgörandet Zolotukhin är det dessutom klart att man vid en bedömning utifrån artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 av huruvida det i förfarandena gäller samma sak, ska tillämpa en bedömning som bygger på konkreta fakta beträffande gärningen. Detta bedömningssätt har sedermera iakttagits bl.a. i avgörandena Maresti v. Kroatien 25.6.2009 och Tsonyo Tsonev v. Bulgarien 14.1.2010.

32. Med beaktande av den ovan nämnda tolkningspraxis som Europadomstolen numera har gått in för samt de nationella bestämmelser som ska tillämpas i detta mål anser Högsta domstolen att den förhindrande effekt som avses i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 ska tillämpas på den skatteförhöjning och det skattebedrägerimål som gäller samma sak.

33. Det åtal för grovt skattebedrägeri avseende skatteåren 2004 och 2005 som väckts mot A har ostridigt byggt på underlåtenhet att deklarera samma inkomster som också har legat till grund för de skatteförhöjningar som påförts honom. När skatteförhöjningen påfördes har det således varit fråga om samma sak som avses i åtalet för grovt skattebedrägeri.

Betydelsen av samtidig anhängighet

34. I nationell rättspraxis i brottmål har det ansetts att inte bara en lagakraftvunnen dom i ett brottmål utan också ett anhängigt åtal hindrar ny rättegång i samma sak (lis pendens). I detta sammanhang är det ytterligare skäl att bedöma betydelsen av att förfarandena samtidigt är anhängiga, sett i belysning av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen, då det är fråga om ärenden som gäller skatteförhöjning och skattebedrägeri.

35. Den förhindrande verkan enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen är enligt ordalydelsen kopplad till om avgörandet är slutligt (se punkt 5 ovan) och inte till anhängigheten.

36. Även om praxis gällande tolkningen av artikeln annars har varit vacklande och oklar, har en tolkning som motsvarar ordalydelsen varit stabil till ovan nämnda delar. T.ex. i målet Storbråten v. Norge 1.2.2007 konstaterade Europadomstolen att två påföljder hade riktats mot klaganden i två separata och på varandra följande förfaranden (”two measures where imposed on the applicant in two separate and consecutive sets of judicial proceedings”). Eftersom det första avgörandet som gällde utfärdande av näringsförbud var slutligt, skulle det bedömas om det till den delen var fråga om ett brottmålsförfarande (”where, as is the case here, the Court is satisfied that the first decision is final, it must examine whether it concerned a ´criminal´ matter within the autonomous meaning of Article 4 § 1 of Protocol No. 7”). Utfärdandet av näringsförbud ansågs inte innebära brottmålsförfarande, och på den grunden stod det inte i strid med artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 att åtal för brott väcktes efter det slutliga beslutet.

37. Även i det ovan nämnda avgörandet Zolotukhin av stora avdelningen har Europadomstolen uttryckligen konstaterat att skydd enligt artikeln blir tillämpligt när ett nytt förfarande inleds mot någon sedan en tidigare dom har blivit slutlig (”The guarantee enshrined in Article 4 of Protocol No. 7 becomes relevant on commencement of a new prosecution, where a prior acquittal or conviction has already acquired the force of res judicata”, punkt 83 i domen). Motsvarande konstateras i avgörandet Ruotsalainen (”The guarantee of Article 4 of Protocol 7 comes into play where a new set of proceedings is instituted after the previous acquittal or conviction has acquired the force of res judicata”, punkt 44 i domen). I avgörandet Zolotukhin uttalar domstolen dessutom att syftet med artikeln är att förbjuda att en slutligt avgjord straffprocess upprepas (”the aim of Article 4 of Protocol No. 7 is to prohibit the repetition of criminal proceedings that even have been concluded by a ´final´ decision”, punkt 107 i domen). I domen konstateras likaså uttryckligen att skydd enligt artikeln inte uppkommer med stöd av ett beslut, om det fortfarande finns tidsfrist att överklaga med ordinarie rättsmedel (”decision against which an ordinary appeal lies are excluded from the scope of the guarantee contained in Article 4 of Protocol No. 7 as long as the tiimelimit for lodging such an appeal has not expired”, punkt 108 i domen).

38. Det förbud enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 som ska tillämpas i målet gäller således på ovan beskrivet sätt på varandra följande förfaranden och skyddar individen mot att en sak mot honom eller henne som redan en gång har behandlats och slutligt avgjorts tas upp i ett nytt förfarande på grund av samma gärning. I praxis vid tolkningen av artikeln har förbudet inte heller utsträckts utöver sin ordalydelse så att hinder för ny behandling skulle uppkomma redan innan det första avgörandet i saken har blivit slutligt. Av artikeln har således inte ansetts följa ett förbud mot parallella förfaranden (Garaudy v. Frankrike 24.6.2003). Det slags anhängighetseffekt som enligt nationell rättspraxis råder mellan två brottmål angående samma sak sträcker sig således inte enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till det inbördes förhållandet mellan skatteförhöjningsförfarande och straffprocess.

39. Grunderna för den nationella tolkningen av förbudseffekten är annorlunda än Europadomstolens tolkningsgrunder när det gäller ne bis in idem-förbudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 samt när det gäller lagakraftvunnen dom och anhängig rättegång. Förbudseffekten av en lagakraftvunnen nationell dom gäller enbart inom samma processart. Eftersom en lagakraftvunnen dom i ett brottmål under alla omständigheter förhindrar ett nytt brottmålsförfarande angående gärningen, kan det inte anses motiverat med parallella rättegångar i samma sak. Att förbudseffekten följer redan av att åtal väcks utesluter dessutom risken för att sinsemellan motstridiga avgöranden uppkommer inom samma påföljdssystem. Den effekt av ett lagakraftvunnet avgörande som förhindrar en ny behandling har däremot inte utsträckts från förvaltningsprocessen till straffprocessen eller vice versa. Detsamma gäller effekten av anhängighet.

40. Redan av praktiska skäl kan man i straffrättskipningen förutsätta att det inte i samma sak samtidigt finns två olika åtal anhängiga. Åklagaren ska redan i samband med åtalsprövningen undersöka om det finns andra anhängiga brottmål mot samma svarande vilka vid behov kunde förenas i samma rättegång, där eventuellt ett gemensamt straff kan dömas ut. Då är det beroende på situationen möjligt att för samma gärning yrkas straff för flera olika brott. Vidare är det inom straffrätten möjligt att en enda gärning uppfyller flera olika brottsrekvisit och det finns inte hinder för att de behandlas tillsammans. Ärenden som ska behandlas i brottmålsförfarande kan däremot inte på detta sätt förenas med ärenden som ska behandlas i administrativt förfarande.

41. Att ett beslut om skatteförhöjning jämställs med en straffdom bygger på ovan beskrivet sätt på Europadomstolens tolkningspraxis och på hur den har förändrats och inte på den nationella tolkningen av domars rättskraft. En vid tolkning av begreppet brottmålsförfarande utifrån Europadomstolens praxis kan svårligen utan problem anpassas till en sådan förbudseffekt av att ett åtal är anhängigt som på nationell nivå enbart gäller i förhållandet mellan egentliga brottmål. Det krävs inte heller varken av ordalydelsen i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 eller av Europadomstolens rättspraxis. Detta talar mot att man i detta sammanhang på nationell nivå skulle gå in för en tolkning av artikeln, enligt vilken ett ne bis in idem-förbud som är omfattande men enbart gäller på varandra följande förfaranden också skulle kombineras med en förbudseffekt av anhängighet som skulle täcka alla de förfaranden som avses i artikeln.

42. Å andra sidan är det klart att den belastning som den tilltalade i ett skattebrottmål orsakas av förfarandet kan var betydligt större och att påföljden med eventuella frihetsstraff kan vara väsentligen strängare än förfarandet och påföljden i ett skatteförhöjningsförfarande. Med hänsyn till medborgarnas ställning och ett konsekvent påföljdssystem är det inte problemfritt, om möjligheten att bli åtalad beror på huruvida beslutet om skatteförhöjning är slutligt. Tidpunkten när skatteförhöjningsbeslutet blir slutligt växlar beroende å ena sidan på när skatteförvaltningen vidtar åtgärder och å andra sidan på om den skattskyldige nöjer sig med beslutet eller överklagar det. Den skattskyldige kan överklaga skatteförhöjningsbeslutet genom att framställa ett rättelseyrkande inom 60 dagar från den dag beslutet delgavs. Oberoende av detta har den skattskyldige dessutom möjlighet att inom fem år begära rättelse av beskattningen, räknat från ingången av året efter det då beskattningen av den skattskyldige slutförts. Det kan således dröja t.o.m. mer än fem år innan beskattningen blir slutlig, men betydligt kortare tid om beslutet överklagas och förvaltningsdomstolen ger ett avgörande i saken som vinner laga kraft. Den tid det tar att väcka åtal för skattebedrägeri varierar också betydligt och delvis av slumpmässiga orsaker som är oberoende av den brottsmisstänkte.

43. Europadomstolens tolkning av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 och vår lagstiftning om skattebrott och beskattningsförfarande kan inte anpassas så att de ovan nämnda problemen kunde undvikas utan lagstiftningsåtgärder eller åtminstone utan ändringar av förvaltnings- och åtalspraxis. Slumpmässigheten och antalet problemfall skulle å andra sidan allt mer öka, om effekten av anhängighet tillämpades mellan skatteförhöjningsärenden och skattebedrägeriåtal, varvid det avgörande skulle bli vilket förfarande som i det enskilda fallet har inletts först och till vilken administrativ åtgärd anhängighetseffekten närmare borde knytas.

44. Om ne bis in idem-principen utsträckas till att omfatta förhållandet mellan administrativa och straffrättsliga påföljder så som har skett i Europa-domstolens tolkningspraxis, måste påföljdssystemen omvärderas och anpassas. Förhållandet mellan påföljdssystemen kan inte ordnas på ett heltäckande och tillfredsställande sätt genom rättskipningsavgöranden i enskilda fall och tolkningar som görs i dem. Med hänsyn till uppgiftsfördelningen mellan statsorganen ankommer det på den verkställande och den lagstiftande makten att i vidare omfattning forma påföljdssystemen och anpassa dem till varandra.

45. Högsta domstolen anser således att samtidigt som artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europakonventionen ska tillämpas på ärenden som gäller skatteförhöjning och skattebedrägeri enligt det som konstaterades ovan i punkt 32, är det å andra sidan inte motiverat i detta sammanhang att, med avvikelse från artikelns ordalydelse och fast tolkningspraxis, genom ett nationellt rättskipningsavgörande gå in för en sådan extensiv tolkning enligt vilken ett anhängigt eller annars inte slutligt avgjort ärende skulle jämställas med ett slutligt avgörande om skatteförhöjning.

Frågan om när en skatteförhöjning är slutlig

46. Europadomstolen har ansett att ett avgörande är slutligt på det sätt som avses i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 när det inte längre kan överklagas med ordinarie rättsmedel efter att den föreskrivna tiden för överklagande har löpt ut (bl.a. avgörandet Zolotukhin punkt 108).

47. Efterbeskattningsbesluten angående A har meddelats 26.3.2007, 2.5.2007 och 14.11.2007. Det har varit fråga om skatteåren 2004 och 2005, för vilka tidsfristen att begära rättelse löper ut 31.12.2010 och 31.12.2011. Åtalet har väckts 3.4.2008. Skatteförhöjningarna har således inte på det sätt som avses i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen blivit slutliga innan åtalet för grovt skattebedrägeri enligt åtalspunkt 14 hade blivit anhängigt. I målet finns det således inte hinder för att pröva åtalet.

Slutsats

48. De skatteförhöjningar som har påförts A hindrar inte i föreliggande fall att åtalet för skattebedrägeri prövas och således finns det inte skäl att ändra hovrättens domslut.

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Målet har avgjorts av presidenten Pauliine Koskelo och av justitieråden Liisa Mansikkamäki, Ilkka Rautio, Timo Esko och Pekka Koponen. Föredragande var Timo Ojala.

Skattebedrägeri – Grovt skattebedrägeri
Skatteförhöjning
Ne bis in idem
Res judicata
Lis pendens

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2010/304
Föredragning: 26.5.2010
Givet: 29.6.2010
Liggare: 1386

A hade genom efterbeskattningsbeslut 13.12.2001 efterbeskattats för skatteåren 1995 – 1998 och påförts skatteförhöjningar på mer än 100 000 euro. A hade yrkat rättelse av efterbeskattningsbesluten, men hade 28.12.2001 återtagit sitt yrkande och under år 2002 betalat de påförda skatterna och skatteförhöjningarna. Därefter hade åklagaren 19.2.2004 väckt åtal mot A och yrkat att A för samma förfarande som hade orsakat skatteförhöjningen skulle dömas till straff för grovt skattebedrägeri.

Högsta domstolen ansåg att vid tillämpningen av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen påförande av en dylik skatteförhöjning ska anses vara ett brottmål och att det vid påförandet av skatteförhöjning var fråga om samma ärende som i åtalet för grovt skattebedrägeri.

Förbudet i nämda bestämmelse att åtala eller döma två gånger i samma ärende gäller situationer där det första avgörandet är slutligt innan det senare förfarandet inleds. Eftersom skatteförhöjningsbesluten hade blivit slutliga innan åtal väcktes utgjorde de skatteförhöjningar som påförts A hinder för att pröva åtalet om skattebedrägeri.

Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 6 art
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, 4 art i tilläggsprotokoll 7

Behandlingen av målet i de lägre instanserna

Åtalet och bemötandet i Rovaniemi tingsrätt

Åklagaren väckte 19.2.2004 åtal mot A och yrkade straff bl.a. för grovt skattebedrägeri. Enligt åtalet hade A under tiden 1.11.1996–1.11.1999 såsom allmänt skattepliktig person i Finland lämnat skattedeklarationer till skattemyndigheten för åren 1995–1998, vilka hade innehållit oriktig information om omständigheter som påverkade hur skatten skulle bestämmas.

• för de redovisningsperioder som löpte ut åren 1995 och 1996 hade ränteintäkter från placeringsdepositioner, sammanlagt 38 914 mark inte intäktsförts,
• för den redovisningsperiod som löpte ut 1995 hade bokförts en ogrundad utgift på 3 667 mark för en kursskillnad,
• för de redovisningsperioder som löpte ut 1996, 1997 och 1998 hade bokförts sammanlagt 2 224 104 mark för mycket för utgifter för inköpsräkningar,
• för de redovisningsperioder som löpte ut 1996, 1997 och 1998 hade bokförts 5 339 174 mark för mycket för utgifter för royaltyn,
• för den redovisningsperiod som löpte ut 1997 hade bokförts en lagerförändring som var 198 723 mark för liten.

A hade genom sitt förfarande orsakat att skatten påfördes för lågt, år 1995 sammanlagt 63 221 mark (ca 10 633,01 euro), år 1996 sammanlagt 582 234 mark (ca 97 924,73 euro), år 1997 sammanlagt 1 125 133 mark (ca 189 233,78 euro), samt vidare år 1998 hade han försökt undvika 702 246 mark (ca 118 109,29 euro) i skatt. Genom förfarandet hade betydande ekonomisk vinning eftersträvats och förfarandet skulle åtminstone när det gällde utgiftsposterna som hänförde sig till royaltyn också anses synnerligen planlagda. Gärningen var även som helhet bedömd grov.

A yrkade att åtalet skulle avvisas, eftersom A redan hade förelagts straff genom administrativt beskattningsförfarande i form av skatteförhöjning och dröjsmålspåföljder. A kunde inte längre på nytt straffas för samma sak. I varje fall yrkade A att åtalet skulle förkastas.

Tingsrättens beslut 8.5.2007

Tingsrätten konstaterade att enligt artikel 4.1 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen får ingen rannsakas eller straffas på nytt genom brottmålsförfarande i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsförordningen i denna stat.

A hade i administrativt förfarande utifrån skatteinspektionsrapporter påförts skattepåföljder. Med stöd av samma skatteinspektionsrapport hade åklagaren yrkat att A skulle straffas för grovt skattebedrägeri. Det var i målet möjligt att åtalet byggde på samma omständigheter som skattepåföljderna.

I Finland är administrativt beskattningsförfarande inte brottmålsförfarande och administrativa påföljder i form av tilläggsskatt är inte straff som definieras i Finlands strafflag. A har inte i ett egentligt brottmålsförfarande dömts till straff för den gärning som han nu har åtalats för. I målet finns således inte någon egentlig straffdom vars rättskraft skulle hindra att åtalet för grovt skattebedrägeri behandlas.

I Finland har hovrätterna och Högsta domstolen inte vid tillämpningen av Europakonventionen tagit ställning till om faktum att föreläggande av administrativa skattetilläggspåföljder bestämts hindrar att ett brottmålsförfarande om skattebrott inleds och att åtal för skattebrott avgörs. Det var inte heller känt att det i Finland skulle ha getts några domstolsavgöranden där det hade ansetts att påförande av en administrativ tilläggsskattepåföljd skulle ha utgjort hinder för ett brottmålsförfarande och ett avgörande om skattebrott.

Att tilläggsskattepåföljder som påförts i administrativt förfarande har betalats kan ha betydelse vid bedömningen av hur grovt ett tillräknat skattebrott är. Vidare kan det ha betydelse för straffmätningen att tilläggsskattepåföljder som påförts i administrativt förfarande har betalats.

Tingsrätten ansåg att faktum att A hade påförts tilläggsskattepåföljder i administrativt förfarande och att han hade betalat dem inte utgjorde ett sådant hinder som avses i artikel 4.1 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen för att behandla åtalet för skattebrott.

Tingsrätten förkastade A:s yrkande att åtalet skulle avvisas.

Saken har avgjorts av tingsdomare Reetta Löija.

Tingsrättens dom 29.8.2008

På de grunder som anfördes i domen ansåg tingsrätten att A hade gjort sig skyldig till grovt skattebedrägeri enligt gärningsbeskrivningen i åtalspunkt 2.

Tingsrätten dömde A för grovt skattebedrägeri och samtidigt för bokföringsbrott, som enligt åtalspunkt 1 tillräknats honom med stöd av 30 kap. 9 § (769/1990) strafflagen, till ett gemensamt villkorligt fängelsestraff i ett år och två månader.

Målet har avgjorts av tingsdomare Reetta Löija och nämndemännen.

Rovaniemi hovrätts dom 29.1.2010

A överklagade hos hovrätten och yrkade att tingsrättens dom skulle upphävas och att åtalet för skattebedrägeri skulle avvisas.

Hovrätten konstaterade att det i målet var fråga om huruvida de skatteförhöjningar som A påförts i administrativt beskattningsförfarande, och som han utan att överklaga debiteringen hade betalat, till sin natur var straff och huruvida de hindrade att han på nytt i denna staffprocess dömdes för grovt skattebedrägeri utifrån åtalet.

Enligt artikel 4.1 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen får ingen rannsakas eller straffas på nytt genom brottmålsförfarande i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsförordningen i denna stat. Det är fråga om tillämpning av den s.k. ne bis in idem-regeln.

Vid tolkningen av begreppet brottmålsförfarande i artikel 4.1 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen ska enligt Europadomstolens rättspraxis beaktas de allmänna principer som gäller begreppet anklagande för brott i artikel 6 och begreppet straff i artikel 7. Frågan om huruvida åtal för brott föreligger ska bedömas med beaktande av Europadomstolens tre kriterier, de s.k. Engel-kriterierna (se Engel and Others v. Netherlands, 8 June 1976, Series A no. 22), dvs. den rättsliga beskrivningen av gärningen enligt nationell rätt, gärningens faktiska natur samt hur sträng den påföljd är som ska bestämmas. De två sistnämnda är alternativa och inte nödvändigtvis kumulativa. Det är nog att gärningen till sin natur är ett brott eller att det har varit möjligt att för gärningen bestämma en påföljd som till sin natur eller stränghet vanligen hör till straffpåföljderna. Att påföljden inte är sträng fråntar inte en i sak brottslig gärning dess karaktär. Kriterierna ska bedömas kumulativt, om man inte med stöd av något av dem har kommit till ett klart slutresultat.

Europadomstolen har i sitt avgörande Jussila v. Finland 23.11.2006 konstaterat att det avgörande inte var att en skatteförhöjning inte enligt den nationella rätten var en påföljd av straffrättslig natur utan hörde som en del till det fiskala systemet. Enligt domstolen var det andra kriteriet viktigare, dvs. gärningens faktiska natur. Vid bedömningen av den beaktade domstolen att skatteförhöjningen hade bestämts med stöd av allmänna lagbestämmelser, vilka tillämpades på samtliga skattebetalare, och att skatteförhöjningen inte var en ersättning för skada utan att syftet var att bestraffa eller att förebygga. Domstolen har enbart på dessa grunder ansett att Jussilas förfarande som ledde till skatteförhöjning till sin natur var ett brott i den mening som avses i Europakonventionens 6 artikel och att faktum att påföljden var lindrig inte hindrade att artikeln tillämpades.

Europadomstolen har också i sitt avgörande Ruotsalainen v. Finland 16.6.2009 på samma sätt som i målet Jussila konstaterat att det avgörande inte var att en bränsleavgift som med stöd av nationell rätt påförts i förvaltningsförfarande inte har varit en straffpåföljd utan hänfördes till beskattningens område. Enligt domstolen var det andra kriteriet viktigare, dvs. gärningens faktiska natur. Vid bedömningen av den beaktade domstolen att bestämmelserna i lagen om bränsleavgift gällde samtliga medborgare och inte bara någon personkategori i en viss särskild ställning. Den som hade överklagat hade varit betalningsskyldig i egenskap av ägare eller förare av ett dieselfordon. Domstolen ansåg under omständigheterna i målet att regeringen inte hade styrkt påståendet om att betalningen avsågs vara en ekonomisk ersättning för skada. I sig kunde den förelagda betalningen motsvara en skada, dvs. skattebortfallet. Betalningen hade emellertid burits upp tre gånger så stor. Detta skulle anses vara ett straff, med vilket man försökte förhindra nya brott, vilket är en typisk avsikt med straffpåföljder. Således kunde det anses att syftena med bestämmelsen om uppbörden inte bara var ersättning utan också var av bestraffande och förebyggande natur. Gärningen var således till sin natur ett brott och artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 var tillämplig.

I det föreliggande målet var det ostridigt att A i administrativt beskattningsförfarande hade påförts skatteförhöjning 101 634 euro. Med hänvisning till de ovan nämnda avgörandena av Europadomstolen ansåg hovrätten att skatteförhöjningen, med beaktande av gärningens verkliga natur och påföljdens stränghet, har karaktären av straff och att artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen är tillämplig på fallet.

Europadomstolen har i sitt avgörande Zolotukhin v. Ryssland 10.2.2009 konstaterat att det i domstolens tidigare rättspraxis har funnits olika synsätt på när man ska anse att någon har åtalats två gånger för samma brott. Med hänsyn till de brokiga synsätten ansåg domstolen det nödvändigt att harmonisera hur man enligt artikeln ska tolka vad som är samma brott. Domstolen ansåg att artikeln förbjöd nytt åtal eller ny rättegång, om de byggde väsentligen på samma fakta. Vid bedömningen av hur artikeln ska iakttas skulle man således undersöka konkreta fakta, vilka gällde samma åtalade person och som oskiljaktigt hörde ihop i tid och rum.

A hade i administrativt beskattningsförfarande utifrån en skatteinspektionsberättelse påförts ovan nämnda skatteförhöjning för åren 1995–1998, eftersom det hade ansetts att A:s skattedeklarationer innehöll oriktiga uppgifter enligt åtalspunkt 2 på det sätt som beskrevs i tingsrättens dom. Åklagaren har med stöd av samma skatteinspektionsberättelse väckt åtal mot A för bokföringsbrott och grovt skattebedrägeri. Åtalet för grovt skattebedrägeri har byggt på att A såsom skattskyldig person i Finland åren 1995–1998 har lämnat skattedeklarationer till Rovaniemi skattebyrå, vilka har innehållit oriktiga uppgifter om sådant som påverkar påförandet av skatt och genom sitt förfarande orsakat att skatten för åren 1995–1997 har varit sammanlagt 297 791,52 euro för låg samt att han försökt undvika skatt för år 1998 på sammanlagt 118 109,29 euro. Åtalet och den skatteförhöjning som påförts A byggde således på samma eller väsentligt samma fakta och de hörde oskiljaktigt ihop i tid och rum, även om det krävs uppsåt för att rekvisitet för grovt skattebedrägeri ska uppfyllas. Således var åtalet i den mening som avses i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen ett sådant nytt åtal för ett brott för vilket A redan hade blivit slutligt dömd i enlighet med lagen och rättegångsförordningen i Finland.

Således ansåg hovrätten att A inte borde ha fått dömas för grovt skattebedrägeri, utan att tingsrätten borde ha avvisat åtalet.

Hovrätten undanröjde tingsrättens dom till den del den gällde grovt skattebedrägeri och avvisade åtalet till denna del. För det bokföringsbrott A befunnits skyldig till dömdes han till ett villkorligt fängelsestraff på 60 dagar.

Målet har i hovrätten avgjorts i plenum av hovrättspresidenten Esko Oikarinen och av ledamöterna Ritva Supponen, Erkki Nenonen, Keijo Siljander, Helinä Haataja, Marianne Wagner-Prenner, Teija Unkila, Auli Vähätörmä, Sakari Laukkanen (skiljaktig), Tapio Kamppinen, Esko Arponen, Virve Salo, Petri Nykänen, Pasi Oikkonen, Liisa Rintala, som också föredrog målet, och Janne Anttila.

Hovrättsrådet Sakari Laukkanen som var skiljaktig hade samma åsikt som hovrättens majoritet när det gällde motiveringarna angående grovt skattebedrägeri, men var av olika åsikt om huruvida Lapplands skatteverks beslut 13.12.2001 om skatteförhöjning var bindande så att den allmänna domstol som skulle pröva åtalet inte skulle kunna pröva åtalet för grovt skattebedrägeri.

Laukkanen konstaterade att det inte finns lagbestämmelser om rättskraften av administrativa beslut i situationer som överskrider gränserna mellan processarterna. Rättskraften av domar i tviste- och brottmål framgår indirekt av 31 kap. rättegångsbalken som gäller extraordinärt ändringssökande samt av vissa bestämmelser om utländska domar och skiljedomar, vilka det inte nu är fråga om.
Motsvarande bestämmelser om förvaltningsärenden finns i förvaltningsprocesslagen. Eftersom man i de olika processarterna inte behandlar samma saker har domarna inom dem i allmänhet inte en effekt som hindrar att saken prövas i en annan processart. Exempelvis en anhängig skatteprocess kan inte få en lis pendens-effekt som förhindrar skadeståndstalan, lika lite som en domstolsprocess kan förhindra en skatteprocess. Det har även ansetts att ett laga kraft vunnet beslut av en skattemyndighet eller förvaltningsdomstol i ett skatteärende, vilket i en domstolsprocess har karaktären av ett slags prejudiciell fråga, inte binder den allmänna domstol som prövar åtals- eller skadeståndsfrågor (Juha Lappalainen, Vahingonkorvausvaatimuksesta rikosjutussa 1986 s. 286).

Laukkanen konstaterade att det dock är klart att ett avgörande i ett skatteärende har stor betydelse i ett skattebrottmål när det gäller utredningen av såväl skuldfrågan som ersättningsanspråk. Den domstol som behandlar åtalet fattar dock i princip sitt avgörande självständigt (se HD 1997:158). På dessa och de grunder som i övrigt anförs i hovrättens dom ansåg Laukkanen att åtalet för grovt skattebedrägeri skulle förkastas. Till övriga delar var Laukkanen enig med hovrättens majoritet.

Överklagandet i Högsta domstolen

Allmänna åklagaren och Skatteförvaltningen beviljades besvärstillstånd.

Allmänna åklagaren yrkade att hovrättens dom skulle upphävas till den del den gällde grovt skattebedrägeri och att åtalet för grovt skattebedrägeri skulle prövas och att saken skulle bero av tingsrättens domslut.

Skatteförvaltningen yrkade att hovrättens dom skulle upphävas till den del den gällde grovt skattebedrägeri och att saken avgörs i enlighet med tingsrättens domslut.

A yrkade i sitt bemötande att överklagandena skulle förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet

1. Åklagaren har 19.2.2004 väckt åtal mot A och yrkat straff bl.a. för grovt skattebedrägeri enligt beskrivningen i åtalspunkt 2. Enligt åtalet hade A under skatteåren 1995–1998 i sina skattedeklarationer gett oriktig information om omständigheter som påverkade hur skatten skulle bestämmas. A hade genom sitt förfarande orsakat att skatten för skatteåren 1995–1997 påfördes sammanlagt 297 791,52 euro för lågt och för skatteåret 1998 hade han försökt undvika skatt sammanlagt 118 109,29 euro.

2. Skattförvaltningen hade åren 1999 och 2001 förrättat skatteinspektioner, där det hade ansetts att A:s skattedeklarationer hade byggt på en bokföring där inkomster av den förvärvsverksamhet, som han utövat i egenskap av fysisk person inte hade intäktsförts och där ogrundade utgifter bokförts. Efter den första skatteinspektionen hade efterbeskattning verkställts för skatteåren 1995–1997 i form av beskattning enligt uppskattning och för skatteåret 1998 hade ordinarie beskattning verkställts i form av beskattning enligt uppskattning. Skatteförhöjningarna och beloppen av den skatt som enligt åtalet undvikits byggde på skatterättelser och efterbeskattningar som utifrån den senare skatteinspektionen verkställdes 13.12.2001 för samtliga skatteår. Beträffande skatteåret 1998 har A visserligen åtalats för försök till undvikande av skatt, men det skattebelopp som nämns i åtalet har dock avsett den skatt som bestämdes vid efterbeskattningen år 2001, vilken A påstås ha undvikit vid den ordinarie beskattning som verkställdes enligt uppskattning. Skatteförhöjningarna för skatteåren 1995–1998 har varit sammanlagt 101 634 euro. A har framställt ett rättelseyrkande som gäller efterbeskattningsbesluten för beskattningen för dessa år, men 28.12.2001 har han tagit tillbaka sitt rättelseyrkande.

3. Tingsrätten har tillräknat A grovt skattebedrägeri enligt beskrivningen i åtalet. Sedan A överklagat hos hovrätten har hovrätten avvisat åtalet för grovt skattebedrägeri och undanröjt tingsrättens dom till denna del. Hovrätten har på de grunder som nämns i domen ansett att åtalet för grovt skattebedrägeri var ett i artikel 4 i tilläggsprotokoll sju i Europakonventionen avsett nytt åtal för ett brott för vilket A redan i form av skatteförhöjningar hade blivit slutligt dömd i enlighet med lagen och rättegångsförordningen i Finland.

Förbudet mot lagföring eller dom två gånger i samma sak såsom mänsklig rättighet

4. I artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen finns en bestämmelse om ett förbud mot att i samma stat bli lagförd eller straffad två gånger (”ne bis in idem”, ”inte två gånger i samma sak”). Enligt 1 stycket i artikeln får ingen rannsakas eller straffas på nytt genom brottmålsförfarande i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsförordningen i denna stat. En liknande bestämmelse finns också i artikel 14.7 i internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Europeiska unionens grundstadga som numera är rättsligt bindande innehåller dessutom i artikel 50 en bestämmelse om förbudet, vilken ska iakttas inom stadgans tillämpningsområde, och om förbudets utsträckning nationellt och mellan medlemsstaterna. De stater som är anslutna till Schengensystemet är dessutom bundna av artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet som gäller ett förbud staterna emellan. I föreliggande mål är det dock inte fråga om tillämpning av de två sistnämnda bestämmelserna.

Frågor som ska avgöras i målet

5. Med anledning av åklagarens och Skatteförvaltningens överklagande är det i målet fråga om den skatteförhöjning som påförts A hindrar att åtalet mot honom för skattebedrägeri prövas eller godkänns. För det första måste det avgöras om en skatteförhöjning som har påförts en fysisk person ska anses vara en påföljd jämförbar med en sådan straffrättslig påföljd som omfattas av det ovan nämnda förbudet och, om så är fallet, när skatteförhöjningen och åtalet för skattebedrägeri gäller samma sak, och slutligen, när avgörandet beträffande skatteförhöjningen är slutligt och vilken betydelse detta har för behandlingen av åtalet.

Skatteförhöjningens karaktär av nationell påföljd

6. Bestämmelser om skatteförhöjning finns i 32 § lagen om beskattningsförfarande, där villkoren för skatteförhöjning graderas i tre nivåer enligt hur bristfälligt den skattskyldiges förfarande varit och hur sträng skatteförhöjningen är. En skatteförhöjning kan påföras såväl vid ordinarie beskattning som vid efterbeskattning enligt 57 § lagen om beskattningsförfarande. Fastän A hade påförts skatteförhöjningar för de skatteår som nu avses redan utifrån en skatteinspektion som blev klar 10.11.1999, bygger de slutliga skatteförhöjningarna på skatterättelse- och efterbeskattningsbeslut som har fattats 13.12.2001 efter en nyare skatteinspektion som blev klar 2001.

7. När A påfördes skatteförhöjningar tillämpades den strängaste bestämmelsen i 32 § lagen om beskattningsförfarande, dvs. 3 mom. (907/2001). Enligt den ska som skatteförhöjning påföras 5–30 procent, om den skattskyldige medvetet eller av grov vårdslöshet har lämnat in en väsentligen oriktig skattedeklaration, en annan deklaration som ska ges för uppfyllande av deklarationsskyldigheten eller någon annan föreskriven uppgift eller handling eller inte alls lämnat in någon deklaration. Felet har alltså ansetts vara det allvarligaste av de fall som avses i 32 § lagen om beskattningsförfarande.

8. Enligt vår nationella lagstiftning hör påförande av skatteförhöjning, liksom primärt ändringssökande, dvs. rättelseyrkande hos skatterättelsenämnden, till förvaltningsförfarandet. Först överklagande hos förvaltningsdomstolen hör till förvaltningsrättskipningen. Påförande av skatteförhöjning har inte ansetts innebära straffprocess, och skatteförhöjning som administrativ påföljd har inte hindrat att saken behandlas på nytt i ett brottmålsförfarande.

Skatteförhöjningens natur enligt Europakonventionen

9. Enligt artikel 6 i Europakonventionen, som gäller rättvis rättegång i brott- och tvistemål, har begreppen brottmålsförfarande och anklagelse för brott dock ett självständigt betydelseinnehåll, vilket Europadomstolen har definierat i sina avgöranden. På motsvarande sätt har begreppen en självständig innebörd också vid tolkningen av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen.

10. I Europadomstolens avgöranden har utifrån dessa bestämmelser under vissa förutsättningar såsom brottmål ansetts även sådana ärenden som inte enligt nationell rätt klassificeras som sådana. Flera avgöranden har gällt bedömningen av skatteförhöjningars natur i relation till artikel 6 i Europakonventionen. Tolkningspraxis har emellertid ännu i början av 2000-talet varit oenhetlig, i synnerhet när det gäller grunderna för att en skatteförhöjning ska anses höra till brottmålsbegreppet så som det avses i artikel 6. (Se till den delen t.ex. Bendenoun v. Frankrike 24.2.1994, J.B. v Schweiz 3.5.2001, Janosevic v. Sverige 23.7.2002 och Morel v. Frankrike 3.6.2003.)

11. I stora avdelningens avgörande 2006 i målet Jussila v. Finland 23.11.2006 tog Europadomstolen igen ställning till skatteförhöjningens natur i relation till artikel 6 i Europakonventionen. I avgörandet Ruotsalainen v. Finland 16.6.2009 bedömdes i sin tur vilken betydelse en bränsleavgift som påfördes för användning av lindrigare beskattad dieselolja skulle ha utifrån artikel 4 i tilläggsprotokoll 7. I avgörandet hänvisade domstolen till de s.k. Engel-kriterierna (Engel m.fl. v. Nederländerna 8.6.1976). Betydelse skulle således tillmätas gärningens rättsliga karaktärisering i den nationella lagstiftningen samt gärningens och påföljdens faktiska natur. Enligt Europadomstolen är kriterierna alternativa, men även en samverkan av dem kan beaktas, om något kriterium inte leder till ett tydligt slutresultat. Enbart att påföljden är lindrig innebär inte att saken inte ska anses vara ett brottmål (punkterna 30–32 och 35 i Jussila-domen, punkt 43 i Ruotsalainen-domen).

12. Europadomstolen konstaterade att skatteförhöjning och extraavgift på bränsle inte enligt nationell lagstiftning i Finland är straffrättsliga påföljder, men ansåg att detta inte var avgörande utan att gärningens och påföljdens faktiska natur var väsentligare. Såväl skatteförhöjning som bränsleavgift bestäms enligt allmänna bestämmelser som gäller var och en. Påföljderna innebär inte skadestånd utan syftet är preventivt och bestraffande. Påförande av dessa påföljder ska således med hänsyn till bestämmelserna i fråga anses innebära brottmålsförfarande (Jussila-domen punkterna 37–39, Ruotsalainen-domen punkterna 45–47).

Slutsatser när det gäller skattförhöjningens natur

13. Högsta domstolen konstaterar att det inte efter avgörandena Jussila och Ruotsalainen har skett sådana förändringar i vår lagstiftning om skatteförhöjning att det skulle vara motiverat att utifrån Europakonventionen bedöma skatteförhöjningarnas natur på ett sätt som avviker från de nämnda avgörandena. Det skatteförhöjningsärende som nu ska bedömas omfattas således av förbudet ne bis in idem enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen.

14. I det följande ska således undersökas om skatteförhöjningen och åtalet för skattebedrägeri ska anses vara samma sak i förhållande till förbudet mot ne bis in idem, vilket nu ska tillämpas.

Praxis vid tolkningen av principen ne bis in idem

15. I vår nationella rättspraxis har frågan om en tidigare doms bindande verkan med beaktande av principen ne bis in idem varit före bl.a. i avgörandena HD 1992:116, 1999:36, 2000:37 och 2003:30. Högsta domstolen har konstaterat att sedan en dom i ett brottmål har vunnit laga kraft får den gärning för vilken åtal väckts och domen givits inte längre underkastas domstolsprövning. I vår rättspraxis har det inte tillmätts någon betydelse hur gärningen tidigare hade bedömts straffrättsligt i åtalet och i domen, om händelsebeskrivningen i sak är densamma i båda åtalen. Även om gärningens rättsliga natur inte till alla delar skulle ha utretts eller behandlats tidigare, förhindrar en lagakraftvunnen dom att samma gärning tas upp till ny behandling (HD 2003:30). I avgörandena är utgångspunkten att det är fråga om ”samma gärning”, om åtalet i sista hand gäller en och samma verkliga händelse eller samma förfarande som den redan givna lagakraftvunna domen.

16. I Europadomstolens tidigare praxis har ”likheten mellan ärendena” ibland avgjorts genom en rättslig bedömning av om det är samma brott som behandlas, ibland åter genom att bedöma om det är fråga om samma faktiska gärning.

17. I flera av Europadomstolens avgöranden som gäller Österrike har domstolen ansett att det var fråga om samma gärning när en allmän domstol hade bestämt en påföljd för ett trafikbrott eller för skade- eller dödsvållande, som förorsakats under en körning och en påföljd för körning av bil under påverkan av alkohol hade bestämts i en administrativ process (Gradinger v. Österrike 23.10.1995, Fischer v. Österrike 29.8.2001, W.F. v. Österrike 30.8.2002 och Sailer v. Österrike 6.9.2002).

18. Däremot har domstolen i avgörandet Ponsetti och Chesnel v. Frankrike 14.9.1999 angående förhållandet mellan en skatteförhöjning och ett åtal för skattebedrägeri ansett att det inte har varit fråga om samma brott. I beskattningsförfarandet hade sökandena påförts skatteförhöjning och därefter hade de i brottmålsförfarande dömts till straff för skattebedrägeri. Det var inte fråga om samma brott, eftersom rekvisitet för skattebedrägeri skiljde sig, till den del det gällde uppsåt, från underlåtelse att enligt skattelagstiftningen lämna in skattedeklaration. Målet Rosenqvist v. Sverige 14.9.2004 gällde också bedömningen av en skatteförhöjning och ett skattebedrägerimål utifrån artikel 4 i tilläggsprotokoll 7. Domstolen ansåg att det i förfarandena hade varit fråga om olika ärenden och att klagomålet var uppenbart ogrundat. Även avgöranden Oliveira v. Schweiz 30.7.1998, Göktan v. Frankrike 2.7.2002 och Synnelius v. Sverige 17.6.2008 byggde på en tolkning enligt vilken ett visst förfarande av gärningsmannen bedömt ur juridisk synvinkel kunde innefatta två olika brott och att behandlingen av dem i olika förfaranden inte stred mot artikel 4 i tilläggsprotokoll 7.

19. Numera har Europadomstolens stora avdelning i avgörandet Zolotukhin v. Ryssland 10.2.2009 konstaterat att domstolens oenhetliga tillämpningspraxis äventyrar rättssäkerheten och i det avgörandet uttryckligen försökt förenhetliga sin praxis. Domslutet innebar att en tidigare dom och ett nytt åtal gäller samma gärning på ett sätt som strider mot artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen, om fakta i fallet är identiska eller väsentligen desamma (”identical facts or facts which are substantially the same”, punkt 82 i domen). Således är den juridiska bedömningen av förfarandet inte längre avgörande vid prövningen.

20. I avgörandet Ruotsalainen v. Finland 16.6.2009, som gavs efter avgörandet Zolotukhin, drog domstolen, efter att ha bedömt frågan om det var samma ärende som hade behandlats i olika förfaranden, slutsatsen att förbudet mot ne bis in idem hade överträtts. Frågan gällde att Ruotsalainen, som hade använt lätt brännolja i en dieselbil, i brottmålsförfarande hade dömts till böter för lindrigt skattebedrägeri, varefter fordonsförvaltningscentralen hade påfört honom en bränsleavgift på 90 000 euro, vilket motsvarande tre gånger den normala bränsleavgiften. På motsvarande sätt som domstolen anförde i avgörandet Zolotukhin var det vid bedömningen av frågan om ärendena gällde samma sak avgörande huruvida det var fråga om samma eller väsentligen samma fakta (punkterna 53 och 56 i domen).

Tolkningen av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen och vår nationella rättspraxis

21. Europadomstolens tolkning av hur principen ne bis in idem ska tolkas enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen har före avgörandet Zolotukhin avvikit från det sätt på vilket man i Finland nationellt har bedömt huruvida det är fråga om samma ärende när man överväger om en brottmålsdom förhindrar ny rättegång (omfattningen av domens s.k. negativa rättskraft).

22. Europadomstolens tidigare tolkning av när det är fråga om samma sak (idem) var snävare än nu rådande tolkning. På det sätt som nämns ovan i punkt 18 kunde en gärning anses innefatta två olika brott, så att det var tillåtet att behandla dem i separata förfaranden. Till denna del har i vår nationella rättspraxis det avgörande ansetts vara den händelse eller det förfarande som beskrivs i åtalet och som påstås uppfylla rekvisitet för straffbestämmelsen i fråga.

23. I avgörandet Zolotukhin, där Europadomstolen försöker stärka rättssäkerheten och förenhetliga tolkningspraxis, bedöms omständigheten huruvida det är fråga om samma sak (idem) numera utifrån de fakta som gäller gärningen och inte längre utifrån gärningens juridiska natur. Till den delen motsvarar Europadomstolens nya tolkningslinje den syn som är vedertagen hos oss.

24. Å andra sidan har Europadomstolen gått in för en tolkning som är klart mer omfattande än vår nationella rättspraxis beträffande vilka påföljder som ska beaktas när det gäller att bedöma om någon har lagförts eller straffats ”två gånger” (bis). Med straffrättsliga påföljder har Europadomstolen vid denna bedömning jämställt sådana administrativa sanktioner som är allmänt tillämpliga, som har en bestraffande natur med preventiva syften och som inte är mycket obetydliga. I vår nationella rättspraxis har det åter av hävd ansetts att en påföljd som bestäms i administrativt förfarande över huvud taget inte hindrar straffrättsliga åtal ens i samma sak.

Bedömning av begreppen ”brott” och ”samma sak” i belysning av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7

25. Europadomstolens ståndpunkt i avgörandet Zolotukhin om grunderna för att bedöma om samma sak redan har behandlats i ett annat förfarande är motiverad i synnerhet med hänsyn till den misstänkte. Europadomstolens nya tolkning om hur man utifrån artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 ska bedöma om det är samma sak motsvarar inte bara den princip som hos oss har följts nationellt utan också EG-domstolens (numera EU-domstolens) ståndpunkt i målet C-436/04 van Esbroeck, enligt vilken det då man vid tillämpningen av principen ne bis in idem avgör huruvida förfarandena gäller samma sak är relevant att bedöma helheten som bygger på konkreta fakta beträffande gärningen (”material acts, understood as the existence of a set of facts which are inextricably linked together”), och inte en juridisk klassificerig eller betydelsen av det rättsliga intresse som ska skyddas. En likadan tolkning har upprepats även i talrika senare mål i EG-domstolens praxis som gäller ne bis in idem-principens effekter medlemsstaterna emellan (bl.a. målen C-467/04 Gasparini, C-150/05 Van Straaten, C-288/05 Kretzinger och C-367/05 Kraaijenbrink).

26. Europadomstolens nu rådande tolkning om grunderna för hur man ska bedöma huruvida det är samma sak (idem) är på ovan beskrivet sätt i sig överensstämmande med den tolkning som hos oss råder i brottmålsförfarande. Europadomstolens vida tolkning, som är annorlunda än vår nationella rättspraxis, av vilka frågor som anses vara brottmål vid bedömningen av om någon har lagförts två gånger (bis), i kombination med en vid tolkning av om det är samma sak (idem), medför nya slags problem i vårt nuvarande påföljdssystem. I det omfattas gärningar som ska anses vara samma sak såväl av administrativa sanktioner, vilka dock i detta sammanhang är jämförbara med påföljder för brott, som egentliga straffrättsliga påföljder.

27. Europadomstolen har å andra sidan ansett att det trots förbudet mot ne bis in idem är möjligt att också för en och samma gärning döma flera påföljder i olika förfaranden som är anhängiga samtidigt eller t.o.m. under olika tider, om dessa förfaranden har ett tillräckligt nära samband i sak och i tid. Domstolen har ansett att detta samband föreligger åtminstone när det gäller förfarandena vid indragning av körkort på grund av ett trafikbrott och behandlingen av själva trafikbrottet (se R.T. v. Schweiz 30.5.2000, Nilsson v. Sverige 13.12.2005 och Maszni v. Rumänien 21.9.2006). Europadomstolen har på samma sätt tolkat sambandet mellan en brottmålsdom och en separat dom gällande förverkandepåföljd som bygger på brottmålsdomen (Phillips v. Förenade Kungariket 5.7.2001).

28. Vårt nationella skatteförhöjningsförfarande har dock inte ett liknande samband med åtal för skattebedrägeri som de förfaranden som bedömts i de ovan nämnda fallen har sinsemellan. De påföljder mot en skattskyldig som bestäms i administrativ och straffrättslig ordning bygger inte enbart på en och samma bedömning och tillräknande av en viss gärning. I ett brottmål kan ett åtal för skattebrott inte tillräknas den tilltalade direkt med stöd av ett administrativt beskattningsavgörande. Beskattningsavgörandet har inte bindande verkan i skattebrottmålet, även om det i ett enskilt fall kan ha ett betydande bevisvärde.

29. På beskattningens område har hos oss etablerats ett system med separata administrativa och straffrättsliga påföljder och separata förfaranden för dem. I det har det inte någon betydelse för slutresultatet i vilken ordning förfarandena behandlas. I Sverige är systemet med skatteförhöjningar och separat behandling av skattebrottmål liknande som systemet i Finland. Sveriges högsta domstol har i sina avgöranden 31.3.2010 nr B5498-09 och B2509-09 ansett att det inte har visats att det svenska systemet klart skulle strida mot Europakonventionen. I de nämnda färska avgörandena har Sveriges högsta domstol dragit slutsatsen att det inte finns hinder att pröva ett åtal för skattebrott, fastän åtalet har väcks efter ett slutligt avgörande om en skatteförhöjning. Även Sveriges högsta förvaltningsdomstol har i ett avgörande i september 2009 ansett att tillämpningen av Sveriges lagstiftning i ett fall som gällde skatteförhöjning och skattebrott, där en person först har dömts för skatteförseelse och därefter ålagts att betala skatteförhöjning för samma försummelse, inte stred mot artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 (regeringsrätten 17.9.2009, mål nr 8133-08).

Högsta domstolen slutsats när det gäller tolkningen av ”brott” och ”samma sak”

30. Högsta domstolen konstaterar att Europadomstolen i avgörandet Jussila tydligt har slagit fast grunderna för när påförande av skatteförhöjning har ansetts vara brottmålsförfarande i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen. I avgörandet Ruotsalainen, som gällde artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i konventionen, tillämpade domstolen i fråga om en extra bränsleavgift som påminde om skatteförhöjning likadana bedömningsgrunder som i avgörandet Jussila. Efter avgörandet Zolotukhin är det dessutom klart att man vid en bedömning utifrån artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 av huruvida det i förfarandena gäller samma sak, ska tillämpa en bedömning som bygger på konkreta fakta beträffande gärningen. Detta bedömningssätt har sedermera iakttagits bl.a. i avgörandena Maresti v. Kroatien 25.6.2009 och Tsonyo Tsonev v. Bulgarien 14.1.2010.

31. Med beaktande av den ovan nämnda tolkningspraxis som Europadomstolen numera har gått in för samt de nationella bestämmelser som ska tillämpas i detta mål anser Högsta domstolen att den förhindrande effekt som avses i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 ska tillämpas på den skatteförhöjning och det skattebedrägerimål som gäller samma sak.

32. Det åtal för grovt skattebedrägeri avseende skatteåren 1995–1998 som väckts mot A har ostridigt byggt på underlåtenhet att deklarera samma inkomster och på deklaration av samma ogrundade utgifter som också har legat till grund för de skatteförhöjningar som påförts honom. När skatteförhöjningen påfördes har det således varit fråga om samma sak som avses i åtalet för grovt skattebedrägeri.

Betydelsen av samtidig anhängighet

33. I nationell rättspraxis i brottmål har det ansetts att inte bara en lagakraftvunnen dom i ett brottmål utan också ett anhängigt åtal hindrar ny rättegång i samma sak (lis pendens). I detta sammanhang är det ytterligare skäl att bedöma betydelsen av att förfarandena samtidigt är anhängiga, sett i belysning av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen, då det är fråga om ärenden som gäller skatteförhöjning och skattebedrägeri.

34. Den förhindrande verkan enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen är enligt ordalydelsen kopplad till om avgörandet är slutligt (se punkt 4 ovan) och inte till anhängigheten.

35. Även om praxis gällande tolkningen av artikeln annars har varit vacklande och oklar, har en tolkning som motsvarar ordalydelsen varit stabil till ovan nämnda delar. T.ex. i målet Storbråten v. Norge 1.2.2007 konstaterade Europadomstolen att två påföljder hade riktats mot klaganden i två separata och på varandra följande förfaranden (”two measures where imposed on the applicant in two separate and consecutive sets of judicial proceedings”). Eftersom det första avgörandet som gällde utfärdande av näringsförbud var slutligt, skulle det bedömas om det till den delen var fråga om ett brottmålsförfarande (”where, as is the case here, the Court is satisfied that the first decision is final, it must examine whether it concerned a ´criminal´ matter within the autonomous meaning of Article 4 § 1 of Protocol No. 7”). Utfärdandet av näringsförbud ansågs inte innebära brottmålsförfarande, och på den grunden stod det inte i strid med artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 att åtal för brott väcktes efter det slutliga beslutet.

36. Även i det ovan nämnda avgörandet Zolotukhin av stora avdelningen har Europadomstolen uttryckligen konstaterat att skydd enligt artikeln blir tillämpligt när ett nytt förfarande inleds mot någon sedan en tidigare dom har blivit slutlig (”The guarantee enshrined in Article 4 of Protocol No. 7 becomes relevant on commencement of a new prosecution, where a prior acquittal or conviction has already acquired the force of res judicata”, punkt 83 i domen). Motsvarande konstateras i avgörandet Ruotsalainen (”The guarantee of Article 4 of Protocol 7 comes into play where a new set of proceedings is instituted after the previous acquittal or conviction has acquired the force of res judicata”, punkt 44 i domen). I avgörandet Zolotukhin uttalar domstolen dessutom att syftet med artikeln är att förbjuda att en slutligt avgjord straffprocess upprepas (”the aim of Article 4 of Protocol No. 7 is to prohibit the repetition of criminal proceedings that even have been concluded by a ´final´ decision”, punkt 107 i domen). I domen konstateras likaså uttryckligen att skydd enligt artikeln inte uppkommer med stöd av ett beslut, om det fortfarande finns tidsfrist att överklaga med ordinarie rättsmedel (”decision against which an ordinary appeal lies are excluded from the scope of the guarantee contained in Article 4 of Protocol No. 7 as long as the tiime-limit for lodging such an appeal has not expired”, punkt 108 i domen).

37. Det förbud enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 som ska tillämpas i målet gäller således på ovan beskrivet sätt på varandra följande förfaranden och skyddar individen mot att en sak mot honom eller henne som redan en gång har behandlats och slutligt avgjorts tas upp i ett nytt förfarande på grund av samma gärning. I praxis vid tolkningen av artikeln har förbudet inte heller utsträckts utöver sin ordalydelse så att hinder för ny behandling skulle uppkomma redan innan det första avgörandet i saken har blivit slutligt. Av artikeln har således inte ansetts följa ett förbud mot parallella förfaranden (Garaudy v. Frankrike 24.6.2003). Det slags anhängighetseffekt som enligt nationell rättspraxis råder mellan två brottmål angående samma sak sträcker sig således inte enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till det inbördes förhållandet mellan skatteförhöjningsförfarande och straffprocess.

38. Grunderna för den nationella tolkningen av förbudseffekten är annorlunda än Europadomstolens tolkningsgrunder när det gäller ne bis in idem-förbudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 samt när det gäller lagakraftvunnen dom och anhängig rättegång. Förbudseffekten av en lagakraftvunnen nationell dom gäller enbart inom samma processart. Eftersom en lagakraftvunnen dom i ett brottmål under alla omständigheter förhindrar ett nytt brottmålsförfarande angående gärningen, kan det inte anses motiverat med parallella rättegångar i samma sak. Att förbudseffekten följer redan av att åtal väcks utesluter dessutom risken för att sinsemellan motstridiga avgöranden uppkommer inom samma påföljdssystem. Den effekt av ett lagakraftvunnet avgörande som förhindrar en ny behandling har däremot inte utsträckts från förvaltningsprocessen till straffprocessen eller vice versa. Detsamma gäller effekten av anhängighet.

39. Redan av praktiska skäl kan man i straffrättskipningen förutsätta att det inte i samma sak samtidigt finns två olika åtal anhängiga. Åklagaren ska redan i samband med åtalsprövningen undersöka om det finns andra anhängiga brottmål mot samma svarande vilka vid behov kunde förenas i samma rättegång, där eventuellt ett gemensamt straff kan dömas ut. Då är det beroende på situationen möjligt att för samma gärning yrkas straff för flera olika brott. Vidare är det inom straffrätten möjligt att en enda gärning uppfyller flera olika brottsrekvisit och det finns inte hinder för att de behandlas tillsammans. Ärenden som ska behandlas i brottmålsförfarande kan däremot inte på detta sätt förenas med ärenden som ska behandlas i administrativt förfarande.

40. Att ett beslut om skatteförhöjning jämställs med en straffdom bygger på ovan beskrivet sätt på Europadomstolens tolkningspraxis och på hur den har förändrats och inte på den nationella tolkningen av domars rättskraft. En vid tolkning av begreppet brottmålsförfarande utifrån Europadomstolens praxis kan svårligen utan problem anpassas till en sådan förbudseffekt av att ett åtal är anhängigt som på nationell nivå enbart gäller i förhållandet mellan egentliga brottmål. Det krävs inte heller varken av ordalydelsen i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 eller av Europadomstolens rättspraxis. Detta talar mot att man i detta sammanhang på nationell nivå skulle gå in för en tolkning av artikeln, enligt vilken ett ne bis in idem-förbud som är omfattande men enbart gäller på varandra följande förfaranden också skulle kombineras med en förbudseffekt av anhängighet som skulle täcka alla de förfaranden som avses i artikeln.

41. Å andra sidan är det klart att den belastning som den tilltalade i ett skattebrottmål orsakas av förfarandet kan var betydligt större och att påföljden med eventuella frihetsstraff kan vara väsentligen strängare än förfarandet och påföljden i ett skatteförhöjningsförfarande. Med hänsyn till medborgarnas ställning och ett konsekvent påföljdssystem är det inte problemfritt, om möjligheten att bli åtalad beror på huruvida beslutet om skatteförhöjning är slutligt. Tidpunkten när skatteförhöjningsbeslutet blir slutligt växlar beroende å ena sidan på när skatteförvaltningen vidtar åtgärder och å andra sidan på om den skattskyldige nöjer sig med beslutet eller överklagar det. Den skattskyldige kan överklaga skatteförhöjningsbeslutet genom att framställa ett rättelseyrkande inom 60 dagar från den dag beslutet delgavs. Oberoende av detta har den skattskyldige dessutom möjlighet att inom fem år begära rättelse av beskattningen, räknat från ingången av året efter det då beskattningen av den skattskyldige slutförts. Det kan således dröja t.o.m. mer än fem år innan beskattningen blir slutlig, men betydligt kortare tid om beslutet överklagas och förvaltningsdomstolen ger ett avgörande i saken som vinner laga kraft. Den tid det tar att väcka åtal för skattebedrägeri varierar också betydligt och delvis av slumpmässiga orsaker som är oberoende av den brottsmisstänkte.

42. Europadomstolens tolkning av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 och vår lagstiftning om skattebrott och beskattningsförfarande kan inte anpassas så att de ovan nämnda problemen kunde undvikas utan lagstiftningsåtgärder eller åtminstone utan ändringar av förvaltnings- och åtalspraxis. Slumpmässigheten och antalet problemfall skulle å andra sidan allt mer öka, om effekten av anhängighet tillämpades mellan skatteförhöjningsärenden och skattebedrägeriåtal, varvid det avgörande skulle bli vilket förfarande som i det enskilda fallet har inletts först och till vilken administrativ åtgärd anhängighetseffekten närmare borde knytas.

43. Om ne bis in idem-principen utsträcks till att omfatta förhållandet mellan administrativa och straffrättsliga påföljder så som har skett i Europadomstolens tolkningspraxis, måste påföljdssystemen omvärderas och anpassas. Förhållandet mellan påföljdssystemen kan inte ordnas på ett heltäckande och tillfredsställande sätt genom rättskipningsavgöranden i enskilda fall och tolkningar som görs i dem. Med hänsyn till uppgiftsfördelningen mellan statsorganen ankommer det på den verkställande och den lagstiftande makten att i vidare omfattning forma påföljdssystemen och anpassa dem till varandra.

44. Högsta domstolen anser således att samtidigt som artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europakonventionen ska tillämpas på ärenden som gäller skatteförhöjning och skattebedrägeri enligt det som konstaterades ovan i punkt 31, är det å andra sidan inte motiverat i detta sammanhang att, med avvikelse från artikelns ordalydelse och fast tolkningspraxis, genom ett nationellt rättskipningsavgörande gå in för en sådan extensiv tolkning enligt vilken ett anhängigt eller annars inte slutligt avgjort ärende skulle jämställas med ett slutligt avgörande om skatteförhöjning.

Frågan om när en skatteförhöjning är slutlig

45. Europadomstolen har ansett att ett avgörande är slutligt på det sätt som avses i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 när det inte längre kan överklagas med ordinarie rättsmedel efter att den föreskrivna tiden för överklagande har löpt ut (bl.a. avgörandet Zolotukhin punkt 108).

46. Tidsfristen på fem år för A att begära rättelse av de skatteförhöjningar som påförts för skatteåren 1995–1997 hade löpt ut innan åtalet för grovt skattebedrägeri hade väckts i tingsrätten. Eftersom det inte längre har varit möjligt att med ordinarie rättsmedel överklaga beskattningen beträffande dessa skatteår, hade skatteförhöjningarna blivit slutliga. När åtal för skattebedrägeri har väckts för skatteåren 1995–1997 har det således varit fråga om att åtal har väckts för samma, redan slutligt avgjorda sak.

47. Beträffande skatteåret 1998 har den tid för att begära rättelse som löper från ingången av året efter skatteåret löpt ut 31.12.2004. När åtalet väcktes 19.2.2004 har beslutet om skatteförhöjning således inte ännu varit slutligt. A har dock 28.12.2001 återtagit sin begäran om rättelse även beträffande skatteåret 1998. Ur skatte- eller förvaltningsrättslig synvinkel förefaller det dock inte ha ansetts att den skattskyldige på ett bindande sätt skulle kunna avstå från sin rätt att framställa rättelseyrkande, vilket hör till förvaltningsförfarandet. Således anser Högsta domstolen att skatteförhöjningen sålunda inte har blivit slutlig på det sätt som avses i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen enbart genom att rättelseyrkandet har tagits tillbaka.

48. Å andra sidan har A betalat skatteförhöjningarna redan under år 2002 och dessutom har tiden för att begära rättelse löpt ut före den egentliga rättegången. A kan anses för egen del ha försökt få avgörandet slutligt avgjort. Med hänsyn till skyddet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 har det också beträffande grunden för den sista skatteförhöjningen varit fråga om på varandra följande förfaranden. Under dessa omständigheter anser Högsta domstolen att den skatteförhöjning som påförts A för skatteåret 1998 också, på det sätt som avses i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen, har avgjorts slutligt innan åtalet för brott väcktes.

Avvisande eller förkastande av åtalet

49. I målet bör ytterligare bedömas, om en tillämpning av förbudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 i Europakonventionen medför hinder för att pröva åtalet eller om åtalet ska förkastas. Såväl Europadomstolens praxis, på vilken tolkningen av artikeln måste bygga, som vår nationella rättspraxis grundar sig på ne bis in idem-förbudet, vars bärande tanke är att förhindra att samma sak prövas två gånger. Med hänsyn till syftet med förbundet är det inte motiverat att en senare rättegång skulle leda till ett materiellt avgörande. Därför ska åtalet för grovt skattebedrägeri avvisas.

Domslut

Slutresultatet i hovrättens dom ändras inte.

Målet har avgjorts av presidenten Pauliine Koskelo och av justitieråden Liisa Mansikkamäki, Ilkka Rautio, Timo Esko och Pekka Koponen. Föredragande var Timo Ojala.

Privatlivets skydd – Spridande av information som kränker privatlivet
Yttrandefrihet
Förverkandepåföljd – Förverkande av vinning

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2009/305
Föredragning: 25.1.2010
Givet: 16.6.2010
Liggare: 1296

Fråga om statsministerns före detta partner och representanten för ett förlag som hade gett ut en bok hade gjort sig skyldiga till spridande av information som kränker privatlivet på den grunden att det i boken som handlade om förhållandet hade förts fram uppgifter och antydningar om statsministerns privatliv.

Fråga även om förverkandepåföljd. (Omröstn.)

SL 24 kap 8 §
SL 10 kap 2 §

Behandlingen av målet i de lägre instanserna

Åtalet och målsägandens yrkanden i Helsingfors tingsrätt

Åklagaren yrkade med stöd av 24 kap. 8 § strafflagen straff för A och B för spridande av information som kränker privatlivet, begånget 19.2.2007–15.2.2008. Enligt åklagaren hade A och B genom att för ett stort antal människor göra tillgängligt, A genom att skriva det huvudsakliga innehållet i boken ”Pääministerin morsian” (Statsministerns fästmö) som gavs ut 19.2.2007 och B genom att delta i skrivandet och genom att i egenskap av representant för förlagsbolaget X Oy besluta om att låta trycka, publicera och sprida boken, framfört uppgifter och antydningar om statsminister C:s privatliv så att gärningen var ägnad att orsaka skada och lidande för den kränkte och utsätta honom för missaktning.

I boken, som efter publiceringen hade spritts i tusentals exemplar, hade på flera ställen framförts uppgifter och antydningar om C:s familjeliv och beteende under fritiden, om privata och förtroliga kommunikation samt om sexlivet och andra intima händelser, ställvis t.o.m. mycket detaljerat.

Boken hade distribuerats fram till 15.2.2008.

Åklagaren yrkade dessutom att A och X Oy, till vars förmån brottet hade begåtts, skulle förpliktas att till staten såsom förverkad ekonomisk vinning av brottet betala, A minst 7 000 euro och X Oy minst 50 000 euro (10 euro x 5 000 sålda exemplar av boken).

Som yrkande i andra hand mot X Oy begärde åklagaren att B skulle förpliktas att till staten såsom förverkad ekonomisk vinning av brottet betala 6 000 euro.

C förenade sig om straffyrkandet beträffande B och yrkade att B med stöd av 5 kap. 6 § skadeståndslagen skulle åläggas att betala 1 000 euro jämte ränta till C för psykiskt lidande. C riktade inte några straff- eller skadeståndsanspråk mot A.

Bemötandena

A, B och X Oy bestred åklagarens yrkanden. B yrkade att målsägandens privaträttsliga yrkanden skulle förkastas såsom ogrundade. Yrkandet på att vinningen av brottet skulle förverkas bestreds även i fråga om beloppet.

Tingsrättens dom 5.3.2008

Uppgifterna i boken och privatlivet

Tingsrätten yttrade att vars och ens privatliv, heder och hemfrid är tryggade enligt grundlagens 10 §. Brev- och telefonhemligheten samt hemligheten i fråga om andra förtroliga meddelanden är okränkbar. Skyddet för privatlivet tryggas även i Europakonventionens 8 artikel.

I boken ”Statsministerns fästmö” skildrades C:s familjeliv, beteende under fritiden, sexliv och intima händelser samt privata och förtroliga kommunikation. Skildringen var delvis t.o.m. mycket detaljerad, men huvudsakligen finkänslig och förstående. Enligt tingsrätten hade en så här omfattande spridning av uppgifter och antydningar om privatlivets olika delområden med säkerhet varit ägnad att orsaka C obehag. C hade dock redan tidigare självmant i offentligheten öppnat sitt privatliv i fråga om sådana drag hos familjen och levnadsvanorna som hör till privatlivets kärnområde och framför allt själv gett sin egen uppfattning om hur förhållandet hade börjat.

Påståendet att målsäganden hade godkänt att boken publicerades

Det var ostridigt att tillstånd inte hade begärts av C till att publicera uppgifterna om dennes privatliv.

Innan boken publicerades hade C fått en förfrågan om tillstånd att använda en bild på pärmen som föreställde A och C. Som svar hade C meddelat att eftersom det var fråga om ett fotografi som A ägde, så hade han ingen orsak att förbjuda att det användes i boken. Av detta kunde enligt tingsrätten inte dras en sådan slutsats att C skulle ha godkänt att innehållet i boken publicerades. C hade inte haft några lagliga medel att på förhand förhindra att uppgifterna publicerades.

C:s eget förfarande

C hade i flera tidningsintervjuer, på sin blogg och i en jubileumsskrift till hans 50-årsdag berättat om sådant som hörde till hans privatliv. C och hans närmaste hade också fotograferats i hemmet.

Det var dock allmänt känt att C förhöll sig reserverat till att ge ut uppgifter om privatlivet. Detta hade också framkommit när C hördes i rätten. C:s eget yrke var från början journalistens, och han kunde utifrån de citat från böcker och tidningar vilka hade företetts rätten anses vara en politiker som kraftig vakade över sin bild i offentligheten och över dess aktualitet.

C hade offentligt berättat om mycket sådant som gällde hans privatliv. Han hade själv innan han träffade A öppnat sitt hem och även offentligt presenterat sin fru och sina barn. Så hade skett såväl i talrika tidningsartiklar som i den festskrift som år 2005 gavs ut till hans 50-årsjubileum. C hade också själv i offentligheten presenterat sitt nya förhållande. Enligt tingsrätten hade C genom att via en kontaktannons på webben knyta en ny relation gjort det möjligt att det inte längre gick att kontrollera all integritet och offentlighet för en hög företrädare för den verkställande makten.

I boken ”Statsministerns fästmö” behandlades också sådana delar av C:s privatliv som han inte alls hade berättat något om i offentligheten. Å andra sidan hade han själv i offentligheten gett en annan version om hur förhållandet med A hade inletts och var de hade träffats. Tingsrätten ansåg att det som C själv offentliggjort om sitt privatliv hade gett en insyn i det på ett sätt som till sin natur var bestående. De uppgifter och antydningar som förts fram i boken ”Statsministerns fästmö” presenterade endast nya detaljer och kompletterade helheten.

C hade inte i något sammanhang ifrågasatt textens riktighet.

A:s berättelse om hennes eget liv hör samman med C:s liv under den tid berättelsen gäller.

Tingsrätten konstaterade att bestämmelsen i 24 kap. 8 § strafflagen inte utesluter något medium från straffbarhet.

Enligt tingsrättens uppfattning innehöll boken ”Statsministerns fästmö” i all sin korthet en litterär självbiografisk beskrivning av A för tiden januari – oktober 2006, som var en unik period i hennes liv. I boken hade dessutom tagits in löpsedlar och A:s tolkningar av dem. De fungerade närmast som mediedokumentation och kommentarer till den. För det tredje innehöll boken förläggaren B:s efterord där förhållandet mellan statsministern och ”ensamförsörjarmamman från Esbo” beskrevs i ett vidare samhälleligt perspektiv.

Då A:s andel i boken kunde anses vara en självbiografisk beskrivning inkluderande närstående personer, skulle det bedömas framför allt om det hade varit tillåtet att sprida uppgifterna och antydningarna om C:s familjeliv, beteende under fritiden, privata och förtroliga kommunikation samt sexliv och andra intima händelser, på den grunden att dessa omständigheter under dessa nio månader också hörde till A:s privatliv.

Tingsrätten konstaterade att människor får kännedom om andra människors privatliv genom sedvanligt umgänge. I detta fall hade A fått uppgifter om C:s privatliv medan förhållandet varade. Även de meddelanden som A hade fått av C hörde ihop med sällskapandet. Enligt tingsrätten bygger sällskapande vanligen på ömsesidigt förtroende. Om det leder till ett bestående förhållande kan man ge ut liknande, till och med intima uppgifter om den andras privatliv.

För den som i det föreliggande fallet i samband med sällskapandet hade fått uppgifter om den andres privatliv var uppgifterna som sådana en del av det egna privatlivet. Eftersom det var fråga om ett kortvarigt förhållande mellan en vanlig ensamförälder och landets statsminister, hade det utrymme för en politikers privatliv som strafflagen skyddar krympt. Trots utgången i det föreliggande fallet hade grundlagsbestämmelsen om skydd för privatlivet inte allmänt taget förlorat sin betydelse.

Många av de frågor som avsågs i åtalet kunde anses höra till det privatliv som C och A vid den tiden tillbringade tillsammans.

Boken var fokuserad på ett för A betydelsefullt skede i hennes eget liv. Naturligtvis fanns också andra personer med i bilden vilka A hade en likadan rätt att beskriva, i synnerhet i det skede som vände uppochner på hennes liv. I sin levnadsteckning hade A beskrivit målsäganden, hans verksamhet, barn och hem på ett förståelsefullt sätt – t.o.m. rart. I boken fanns inte sådana uppgifter och beskrevs förhållandet inte på ett sådant sätt att detta kunde ha kränkt målsäganden, orsakat honom lidande eller utsatt honom för missaktning. Till en stor del hade dessa saker redan behandlats t.ex. i eftermiddagstidningarna och i nöjestidningsförläggarnas veckotidningar.

På dessa grunder godtog tingsrätten de argument för att boken hade karaktären av en självbiografi, med vilka svarandena bestred åtalet.

Betydelsen av C:s ställning

Eftersom C var statsminister begränsades skyddet för hans privatliv av bestämmelsen i 24 kap. 8 § 2 mom. strafflagen. I målet skulle därför bedömas huruvida uppgifterna och antydningarna om C:s privatliv var sådana att de kunde påverka bedömningen av hans verksamhet i uppdraget som statsminister och om det fanns ett behov att publicera uppgifterna och antydningarna med syftet att behandla en samhälleligt betydelsefull sak.

Enligt tingsrättens uppfattning hade uppgifterna och antydningarna i boken om ett rätt vanligt liv inte betydelse för bedömningen av C:s statliga eller politiska verksamhet. Å andra sidan hade inte heller publiceringen av boken och de uppgifter och antydningar som där fördes fram försvårat hans möjligheter att sköta uppdraget som statsminister eller att i framtiden sköta andra samhälleliga uppdrag.

Däremot hade de omständigheter som fördes fram i boken betydelse för helhetsbedömningen enligt grundlagens 60 § enligt vilken ministrar ska vara för redbarhet och skicklighet kända finska medborgare. Tingsrätten höll med B:s argument att denna grundlagsbestämmelse förutsatte en närmare obestämbar pålitlighet och ärlighet, ”ordentlighet”, vars bedömning kan kräva ett ställningstagande till hur en person i ministerställning uppförde sig i privatlivet och vad han berättade om det i offentligheten. Kravet på ”skicklighet” för en minister kan också avse en i människors ögon helhetsbetonad skicklighet och inte enbart förmågan att sköta ministeruppdraget.

Exempelvis publiceringen av uppgiften att en hög samhällelig aktör hade närmat sig en tidigare okänd person genom att svara på en kontaktannons på webben och att detta snabbt hade lett till ett nytt intimt förhållande, hade enligt tingsrätten samhällelig betydelse. Att en sådan uppgift kommer fram har alltid betydelse också mer allmänt när det gäller den samhälleliga kontrollen av någon som företräder den verkställande makten.

För det andra hade skildringen av förhållandet samhällelig betydelse med tanke på hur två olika verkligheter möts i dagens Finland. Boken beskrev mötet inte bara mellan två mycket olika slags karaktärer utan också mellan två mycket olika slags världar. ”I ett medelklassigt Finland lever en välsituerad partiledare och statsminister i en helt annan värld än en ensamförsörjare som varje dag kämpar med sina matutgifter.” (Statsministerns fästmö s. 161, övers. här.)

Således hade det, för att kunna kontrollera samhällelig maktutövning, funnits ett behov att framföra de publicerade uppgifterna. Det faktum att det i boken ”Statsministerns fästmö” var fråga om A:s rätt att skriva om sitt liv och sin relation till en hög samhällelig maktutövare begränsade inte utan utvidgade skälen för yttrandefrihet.

Bestämmelsen i strafflagens 24 kap. 8 § 2 mom. berättigade däremot inte i något fall att C:s barns privatliv kringskars. Till denna del ansåg tingsrätten att kommentarerna i boken till hur C:s barn förhöll sig till sina föräldrars skilsmässa var moraliskt klandervärda, men inte straffbara, eftersom åtalet inte gällde dem.

Frågan om yttrandefrihet

Tingsrätten hänvisade till 12 § grundlagen, enligt vilken var och en har yttrandefrihet. Till yttrandefriheten hör rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. Yttrandefriheten garanteras också i artikel 10 i Europakonventionen.

Tingsrätten konstaterade att yttrandefriheten som grundläggande rättighet säkerställer samhällelig debatt och friheten att kritisera.

Enligt grundlagens 12 § och Europakonventionens 10 artikel har var och en likadan yttrandefrihet. A hade med stöd av yttrandefriheten rätt att berätta om sitt eget unika liv.

Tingsrätten yttrade att Europadomstolen i sina avgöranden har betonat att det avgörande vid avvägningen mellan å ena sidan skyddet för privatlivet och å andra sidan yttrandefriheten är vilken vikt informationen i fråga har i en debatt av allmän betydelse. Om så är fallet, har människor rätt att få veta t.ex. sådant som gäller politikers privatliv.

En politiker måste mer än en vanlig medborgare tåla även negativ publicitet. Rätten att få information kan gälla bl.a. sådana omständigheter som kan påverka människors röstningsbeslut (Karhuvaara och Iltalehti v. Finland 16.11.2004, punkterna 44–45).

Tingsrätten hade ovan ansett att en publicering av omständigheterna som gällde C:s privatliv hade varit tillåten med stöd av 24 kap. 8 § 2 mom. strafflagen på grund av att skyddet för privatlivet är begränsat för en politiker och på grund av sakens samhälleliga betydelse.

Tingsrätten konstaterade att det inte fanns något prejudikat om hur den mindre kända parten i ett förhållande offentligt fick berätta om en mycket känd person. Det var nu fråga om ett fall där en offentlig person som var den ena parten i förhållandet hade begärt skydd för privatlivet mot yttrandefriheten för en vanlig finsk medborgare och hennes bokförläggare.

Utgångspunkten var att yttrandefriheten och skyddet för privatlivet såsom grundläggande rättigheter har samma värde. Uppgifter om intimt umgänge hörde till privatlivets kärnområde. I den andra vågskålen låg den journalistiska och/eller litterära yttrandefriheten, vars betydelse Europadomstolen har betonat i synnerhet när det gäller offentlig debatt om politiska och samhälleliga angelägenheter.

Tingsrätten yttrade att strafflagen vanligen ansågs vara det sista redskapet att styra människors beteende. Vid en bedömning av behovet av straffrättsligt ingripande skulle man också fästa uppmärksamhet vid proportionalitetsprincipen, vilket även Europadomstolen har understrukit (se t.ex. Karhuvaara och Iltalehti v. Finland, punkt 53).

Under dessa omständigheter kunde tingsrätten inte anse att offentliggörandet av uppgifter som skildrade C:s och A:s nio månader långa gemensamma privatliv var en straffbar gärning.

Yttrandefriheten som grundläggande rättighet hindrade därför att straffbestämmelsen i 24 kap. 8 § strafflagen tillämpades enligt sitt innehåll på detta exceptionella fall.

A:s ställning som gärningsman

A hade ansett att hon inte ansvarade som upphovsman för innehållet i det publicerade verket.

I målet hade utretts att A hade skrivit en del av råtexten själv och att största delen av texten hade kommit till så att A hade talat in på band, från vilket berättelsen skrivits ut. B hade genom sina frågor styrt A:s berättelse.

Det var fråga om en självbiografisk redogörelse, inkluderande A:s närstående, som A hade skrivit i samarbete med en materialproducent som ingått ett avtal med aktiebolaget X Oy och förläggaren. Före tryckningen hade A som sin egen godkänt den text som andra delvis hade bearbetat. Hon hade på det sätt som är brukligt i förlagsbranschen uppgetts vara författare till boken.

A hade varit medveten om att hennes berättelse skulle komma att användas i boken. Hon var dock inte professionell författare och inte heller verksam inom förlagsbranschen. Emellan fanns en materialproducent som godkänts av såväl A som B och som i egenskap av förlagsredaktör bearbetade texten. Boken hade utan tvekan inte kommit till utan A:s medverkan. Eftersom A var amatör och hennes roll var att producera material kunde hon inte anses vara gärningsman.

Uppsåt

Såväl B som A hade bestridit uppsåt som förutsätts för straffrättsligt ansvar. Uppsåt definierades i 3 kap. 6 § strafflagen. Enligt den har en gärningsman uppsåtligen orsakat en följd som omfattas av en brottsbeskrivning, om han eller hon har avsett att orsaka följden eller ansett följden vara säker eller övervägande sannolik. En följd har likaså orsakats uppsåtligen, om gärningsmannen ansett att den med säkerhet har samband med den följd han eller hon avsett.

B och A hade varit medvetna om att C inte hade samtyckt till att uppgifterna om A:s och C:s gemensamma privatliv publicerades. Av bokens innehåll framgick att B och A hade varit medvetna om att C förhöll sig negativt till att uppgifter om hans privatliv och om förhållandet spreds. Att förhållandet tog slut berodde i själva verket enligt uppgifterna i boken i hög grad på denna oenighet.

Förhållandet mellan en vanlig kvinna och statsministern samt C:s privatliv hade använts som dragplåster när boken marknadsfördes och såldes. B och A måste åtminstone ha ansett det mycket sannolikt att en spridning av de uppgifter och antydningar som avsågs i åtalet var ägnad att orsaka C oangenäm publicitet och obehag. A, som var amatör när det gällde offentlighet, journalistik och framställning av böcker, kunde inte anses ha handlat uppsåtligt.

Förläggaren B var professionell och av honom kunde man förvänta sig mer i saken. Innan boken publicerades hade juris kandidat D konsulterats om det fanns juridiska hinder att publicera boken. I den version av boken som D hade tagit del av fanns textmeddelanden av C, vilka hade lämnats bort i den slutliga upplagan. D hade 8.2.2007 med e-post meddelat B att det inte beträffande den text han hade sett hade funnits vare sig upphovsrättsliga eller straffrättsliga problem med tanke på en publicering, förutsatt att berättelserna något så när höll streck. Utifrån en lista som lämnats in till domstolen som bevis hade B i slutet av januari 2007 också haft planer på att söka offentlig uppmärksamhet och t.o.m. sensation, men de hade inte förverkligats på grund av A:s finkänsliga attityd.

B hade tagit reda på juridiken kring boken minst på ett sätt som en ansvarig publicist bör göra. Han hade utifrån allmän livserfarenhet tänkt att han kunde lita på D:s expertis från en lång arbetserfarenhet.

Vissa experter på området hade innan boken publicerades offentligt framfört motiverade ställningstaganden som var annorlunda än D:s bedömning. Den ståndpunkt som D 8.2.2007 meddelade B uteslöt misstanken om att B och i synnerhet A skulle ha handlat uppsåtligt. D hade som vittne i målet anfört motiveringar för sin ståndpunkt. D:s expertsyn hade väl motsvarat tingsrättens bedömning i målet.

Också faktum att en stor del av C:s textmeddelanden inte hade publicerats talade mot uppsåt. De textmeddelanden som blivit kvar i boken var mycket harmlösa och levnadsglatt skojiga.

När så var fallet hade förläggaren full rätt att bedriva sin näringsverksamhet och att publicera A:s självbiografiska beskrivning av sitt nio månader långa förhållande med C. Något uppsåt förelåg inte när boken skrevs och således inte heller något brott.

Tingsrätten förkastade åklagarens och målsägandens samtliga yrkanden.

Målet har avgjorts av tingsdomarna Merja Lahti (skiljaktig) och nämndemännen Antti-Jussi Räihä, Risto Kolanen och Sinikka Moll (skiljaktig).

Tingsdomaren Lahti och nämndemannen Moll som var skiljaktiga ansåg beträffande uppgifterna och privatlivet som beskrevs i boken, att boken ”Statsministerns fästmö” beskrev C:s privatliv, beteende under fritiden, sexliv och intima händelser samt privat och förtrolig kommunikation. Skildringen var delvis t.o.m. mycket detaljerad. En så omfattande spridning av uppgifter och antydningar om olika delar av privatlivet hade varit ägnad att orsaka C skada och lidande, t.o.m. missaktning. Utifrån det som C berättat i rätten hade det blivit klarlagt att han också faktiskt hade orsakats sådana följder.

Det som C själv i offentligheten berättat om sitt privatliv berättigade inte att uppgifterna och antydningarna spreds i boken ”Statsministerns fästmö”.

Bestämmelsen i 24 kap. 8 § strafflagen uteslöt inte någon medieform från straffbarhet. Det var möjligt att en uppgift framfördes i en bok – även i en självbiografi. Boken ”Statsministerns fästmö” kunde dock inte anses vara en egentlig självbiografi eftersom den var så kort.

Även om boken inte kunde anses vara en självbiografi skulle man bedöma om spridningen av uppgifterna och antydningarna om C:s privatliv, beteende under fritiden, enskilda och förtroliga kommunikation samt sexliv och andra intima händelser hade varit tillåten på den grunden att dessa frågor även hörde till A:s privatliv.

Om man godkände en sådan ståndpunkt att uppgifter om en annans privatliv som någon fått vid normalt umgänge som sådana skulle vara en del av uppgiftsmottagarens eget privatliv och den vägen fritt fick användas, skulle grundlagsbestämmelsen om skydd för privatlivet mista en stor del av sin betydelse.

En del av de frågor som avsågs i åtalet hörde klart till både C:s och A:s privatliv. Också publiceringen av uppgifter och antydningar om sådana saker hade krävt lov av C.

På dessa grunder kunde de argument för svarandenas bestridande som byggde på att boken hade karaktären av självbiografi inte godtas.

Beträffande betydelsen av C:s ställning ansåg de skiljaktiga ledamöterna att C i egenskap av statsminister hade en ställning där skyddet för hans privatliv omfattades av begränsningen i 24 kap. 8 § 2 mom. strafflagen. I målet skulle således bedömas om uppgifterna och antydningarna om C:s privatliv var sådana att de kunde påverka bedömningen av hans verksamhet som statsminister och om det hade varit nödvändigt att framföra dem för behandlingen av någon samhälleligt betydelsefull sak.

De uppgifter och antydningar om ett rätt normalt liv som fanns i boken hade inte betydelse för att bedöma C:s verksamhet inom staten och politiken. Det hade inte varit nödvändigt att framföra uppgifterna och antydningarna för att kontrollera samhällelig maktutövning eller för att behandla någon annan samhälleligt betydelsefull sak.

Bestämmelsen i 24 kap. 8 § 2 mom. strafflagen hade inte i något fall berättigat att skyddet för C:s barns privatliv kringskars.

Yttrandefriheten som grundläggande rättighet var en garant för samhällelig debatt och friheten att kritisera. Att mot en människas vilja utnyttja hennes privatliv för underhållning eller sensationssökande verksamhet hörde inte till syftena med grundlagsskyddet för yttrandefriheten. Europadomstolen hade i sina avgöranden understrukit att det vid avvägningen mellan skyddet för privatlivet och yttrandefriheten är avgörande vilken vikt informationen i fråga har i en debatt som har allmän betydelse.

Framförandet av uppgifterna och antydningarna om C:s privatliv var inte tillåtet enligt 24 kap. 8 § 2 mom. strafflagen. Enbart syftet att stilla allmänhetens nyfikenhet räckte inte för att berättiga spridningen av uppgifterna om privatlivet.

Om syftet hade varit att väcka debatt om riskerna med en ny människorelation, om frågor som gäller statsledningens säkerhet eller om levnadsstandarden för personer i olika samhällsställning, hade detta varit möjligt att göra på en allmän nivå så att C:s privatliv inte hade kränkts.

Yttrandefriheten som grundläggande rättighet hindrade inte att straffbestämmelsen i 24 kap. 8 § strafflagen tillämpades enligt sitt innehåll.

Beträffande A:s ställning som gärningsman hade det i målet utretts att A själv hade skrivit en del av råtexten och att största delen av texten hade kommit till så att A hade berättat in på band och att berättelsen sedan skrivits ut. B hade genom sina frågor styrt A:s berättelse.

A hade varit medveten om att hennes berättelse skulle komma att användas i boken. Boken skulle inte ha kommit till utan hennes andel. Hon hade också godkänt den slutliga texten. På dessa grunder var A också gärningsman i brottet.

Beträffande uppsåtet ansåg de skiljaktiga ledamöterna att B och A hade varit medvetna om att C inte hade samtyckt till att uppgifterna om hans privatliv skulle publiceras. Också av bokens innehåll framgick det att B och A hade varit medvetna om att C förhöll sig negativt till att uppgifterna om hans privatliv spreds. Boken hade marknadsförts och sålts med C:s privatliv som dragplåster. B och A måste ha ansett det åtminstone mycket sannolikt att en spridning av de uppgifter och antydningar som avsågs i åtalet var ägnade att orsaka C skada, lidande eller ringaktande. B och A hade förfarit uppsåtligt.

En förfrågan hade ställts till juris kandidaten D om det fanns juridiska hinder att publicera boken. D hade 8.2.2007 per e-post meddelat B att det inte i den text han hade sett fanns varken upphovsrättsliga eller straffrättsliga problem förutsatt att berättelserna något så när stämde. D hade när han hördes som vittne motiverat sin ståndpunkt. D:s uppfattning hade inte motsvarat den skiljaktiga tingsdomarens och nämndemannens bedömning av saken. I synnerhet med beaktande av att experterna på området innan boken publicerades offentligt hade anfört motiverade ståndpunkter som avvek från D:s bedömning, uteslöt den allmänna bedömning som D 8.2.2007 gav B inte B:s och A:s uppsåt.

Inte heller det att en del av C:s textmeddelanden inte hade publicerats uteslöt uppsåtet.

Tingsrättens skiljaktiga ledamöter ansåg att B och A på de ovan beskrivna grunderna hade gjort sig skyldiga till det brott som de stod åtalade för. Ett rättvist straff för såväl B som A var böter. Eftersom B var professionell i förlagsbranschen och initiativtagare i bokprojektet, skulle bötesstraffet för honom vara kännbart. De skiljaktiga ledamöterna skulle ha dömt B till 80 och A till 25 dagsböter.

Beträffande den ekonomiska vinningen av brottet hänvisade de skiljaktiga ledamöterna till 10 kap. 2 § strafflagen, enligt vilken den ekonomiska vinningen av ett brott ska dömas förverkad till staten. Till förverkande döms gärningsmannen, den som har varit delaktig i brottet eller den på vars vägnar eller till vars förmån brottet har begåtts, om de har beretts vinning genom brottet.

X Oy hade gett en beräkning, enligt vilken bokprojektet hade gett en förlust på 1 474,76 euro.

X Oy:s bokförare hade hörts som vittne i målet. Bokföraren hade gjort en beräkning enligt vilken 4 517 exemplar av boken hade sålts vid utgången av 2007. Det medelpris förläggaren fått var 8,13 euro. Vid slutet av 2007 hade boken inte sålts. Vittnet hade inte tillgång till bokföringsmaterial från år 2008. I beräkningen hade som avdrag beaktats kostnaderna för boken, bl.a. lönen till B och förskottsbetalning till en advokatbyrå som X Oy och B hade anlitat.

När förverkandepåföljden ska bestämmas kan kostnaderna för förberedelse eller verkställighet som hänför sig till själva den brottsliga verksamheten inte dras av från den vinning som ska förverkas. De kostnader som beaktats i förläggarens kalkyl var just sådana slags kostnader.

Om boken alls hade sålts i början av 2008 kunde försäljningen inte ha varit betydande. Vinningen skulle bestämmas utifrån bokförarens uppgifter om försäljningen och medelpriset. Tingsrättens skiljaktiga ledamöter dömde X Oy att till staten förverka 36 723 euro så som ekonomisk vinning av brottet.

Det var ostridigt att X Oy hade betalat 7 000 euro till A, av vilket A efter skatt hade fått netto 4 270 euro. Eftersom skatten var betald, dömde de skiljaktiga ledamöterna A att såsom ekonomisk nettovinning förverka 4 270 euro till staten.

Beträffande skadeståndet yttrade de skiljaktiga ledamöterna att C:s privatliv hade kränkts på ett i lag straffbart sätt. C hade med stöd av 5 kap. 6 § skadeståndslagen rätt till ersättning för det lidande kränkningen orsakat. Ersättningsbeloppet hade inte bestridits. B skulle åläggas att i ersättning för lidande betala 1 000 euro till C.

Helsingfors hovrätts dom 10.2.2009

Åklagaren och C överklagade hos hovrätten.

Beträffande huvudsaken yttrade hovrätten följande:

Grunderna för tillräknande

Allmänt om skyddet för privatlivet

Hovrätten hänvisade till förarbetena till 24 kap. 8 § strafflagen (RP 184/1999 rd och RP 84/1974 rd), enligt vilka kärnan i skyddet för privatlivet innebar att individen ska ha en viss fredad sfär och att individen, om han eller hon så önskar, ska få hålla för sig själv sådant som hör till den sfären. Skyddet för privatlivet innebar också ett förbud mot att publicera i sig sanningsenliga uppgifter. Frågan om en viss omständighet eller verksamhet hörde till privatlivet berodde enligt förarbetena å ena sidan på vilken samhällelig ställning personen i fråga hade och å andra sidan på verksamhetens art. Fastän ekonomisk och politisk maktutövning och därmed sammanhängande omständigheter inte hörde till privatlivet, var det dock klart att möjligheten att utöva ekonomisk eller politisk makt inte kunde åsidosätta skyddet för privatlivet. Utanför privatlivet stod endast sådana omständigheter som hänförde sig till personens samhälleliga maktutövning, medan privatlivet vanligen bestod av familjelivet, fritiden, hälsan och personrelationer. I förarbetena till lagen ansågs vidare att privatlivets skydd för dem som är aktiva inom politiken, näringslivet och offentliga tjänster eller uppdrag är snävare än för andra i det avseendet att en uppgift som gäller skyddet för privatlivet när det gäller personer med sådana uppdrag kunde framföras, om uppgiften hänför sig till personens förfarande i denna verksamhet och om den behövs för att behandla en samhälleligt betydelsefull fråga.

Uppgifterna och antydningarna om C:s privatliv i boken ”Statsministerns fästmö”

C:s privatliv, beteende under fritiden, sällskapande, sexliv samt privat och förtrolig kommunikation hade beskrivits i boken. Åklagaren hade inte i sitt åtal separat preciserat de ställen i boken som påståtts innebära straffbart beteende. Däremot hade C själv märkt ut de ställen som han påstod innebar spridning av uppgifter som kränkte hans privatliv. Han hade ansett att beskrivningen i boken var kränkande på sidorna 7, 33, 34, 35, 43, 44, 45, 46, 47, 50, 52, 53, 54, 55, 58, 59, 60, 65, 72, 74 och 82 när det gällde hans privatliv, innefattande familjelivet samt livet i hemmet och under fritiden, på sidorna 23, 24, 26, 28, 30, 31, 36, 37, 52, 54, 55, 57, 60, 61, 70, 71, 76, 77 och 78 när det gällde privat och förtrolig kommunikation och på sidorna 26, 27, 31, 40, 51, 61, 62 och 73 när det gällde sexliv och intima privata händelser. Hovrätten ansåg inte alla ovan nämnda beskrivningar vara kränkande utan att många av dem gällde rätt vanliga och vardagliga omständigheter i umgänget människor emellan. Hovrätten ansåg dock att det i boken på sidorna 27, 31, 40, 51, 60, 61, 62 och 73 fanns uppgifter och antydningar om C:s privatliv vilka var ägnade att orsaka honom sådan skada och sådant lidande som avses i lagen eller missaktning när det gällde sexlivet och därmed förknippade intima händelser. Hovrätten ansåg vidare att sådana uppgifter och antydningar hade anförts om C:s familjeliv, hemförhållanden och barn på sidorna 43, 44, 53, 55, 59, 72 och 82. På de sistnämnda sidorna fanns uppgifter och antydningar om C:s barns känslor och beteende, vilka det inte kunde anses godtagbart att skriva om.

Sammanfattningsvis konstaterade hovrätten att beskrivningarna av sexlivet, de intima händelserna samt C:s barns känslor och beteende i onödigt hög grad gjorde ingrepp i en annan människas liv i dessa avseenden. Hovrätten ansåg att som helhet bedömt hade C:s ovan nämnda livsområden beskrivits i boken på ett sätt som kränkte hans privatliv. Om och i vilken mån C de facto orsakats skada och lidande av att boken publicerades hade inte någon betydelse för frågan om brottsrekvisitet hade uppfyllts, eftersom gärningens straffbarhet inte var beroende av att konkret skada eller lidande hade orsakats.

C:s egen verksamhet och påstådda samtycke till publicering av boken

Det var i målet ostridigt att C inte hade gett uttryckligt lov att publicera uppgifter om hans privatliv och att ingen heller hade frågat honom om ett sådant lov. Därför skulle det endast bedömas om C skulle anses ha gett konkludent samtycke till att innehållet i boken publicerades när han meddelade att han inte hade någon orsak att förbjuda A att i boken använda ett fotografi på honom och A som A ägde. Hovrätten ansåg att man inte av detta ställningstagande, som framgick av ett e-postmeddelande av C:s specialrådgivare daterat 30.1.2007, kunde dra slutsatsen att C skulle ha samtyckt till att uppgifter om hans privatliv publicerades i boken.

Det var ostridigt att C i olika tidningsintervjuer, i sina dagboksanteckningar på sin blogg på Centerpartiets Internetsidor och i den 50-årsfestskrift som skrivits om honom själv hade berättat om saker som hörde till hans privatliv och att han låtit fotografera sig och sina familjemedlemmar i hemmet. I boken ”Statsministerns fästmö” gällde uppgifterna och antydningarna om C:s privatliv beträffande beskrivningarna av C:s sexliv och intima händelser samt C:s barns känslor och beteende dock andra frågor än de som C på eget initiativ hade offentliggjort. Av faktum att C själv i offentligheten berättat om delområden av sitt privatliv följde inte att han helt skulle ha öppnat sitt privatliv för offentligheten och att han inte alls längre skulle ha något skydd för privatlivet, även om skyddet för hans privatliv i princip var snävare än för en vanlig medborgare till följd av att han var politiker och av hans samhälleliga ställning. Av C:s eget beteende kunde man således inte dra slutsatsen att han skulle ha avstått helt från skyddet för sitt privatliv eller att han konkludent skulle ha godkänt att uppgifterna och antydningarna i boken framfördes.

Betydelsen av mediet för informationsspridningen

Enligt den regeringsproposition (RP 184/1999 rd, s. 32) som gäller 24 kap. 8 § strafflagen har det redskap som används för att framföra en uppgift i sig inte betydelse, utan det centrala är hur stor mängd människor redskapet nådde. Fastän det i regeringens proposition till den ursprungliga straffbestämmelsen (RP 84/1974 rd, s. 4) hade nämnts att straffbarheten primärt gällde offentliggörande i massmedier, konstaterades det samtidigt att straffbestämmelsen också gällde offentlig spridning på andra liknande sätt, t.ex. spridning av kopior, om det skedde i så stor omfattning att det kunde jämföras med massmedier. Boken ”Statsministerns fästmö” hade tryckts och sålts i tusentals exemplar, boken hade marknadsförts i offentligheten innan den gavs ut, bl.a. vid ett informationstillfälle, och den hade väckt stort allmänt intresse också bland massmedierna. Den snabba utgivningen och det sätt på vilket reklam gjordes för boken tydde på en nyhetsmässig publicering på liknande sätt som sensationspressen behandlar uppgifter om privatlivet när det gäller personer som den stora allmänheten intresserar sig för.

Som självbiografiska uppfattas vanligen verk som behandlar författarens eget liv. Samtidigt kan även andra personers liv och enskilda händelser tangeras. I boken ”Statsministerns fästmö” behandlades huvudsakligen t.o.m. detaljerade omständigheter som gällde en annan människas liv och beteende och boken skildrade endast en kort tidsperiod. Därför kunde man inte tala om ett självbiografiskt verk. Den omständigheten att det var fråga om ett skönlitterärt och enligt A:s egen uppfattning även ett självbiografiskt verk hade inte ens betydelse för tillämpningen av 24 kap. 8 § strafflagen. Således ansåg hovrätten att straffbestämmelsen kunde tillämpas i det föreliggande målet.

I boken hade på flera ställen berättats om sådant som gällde såväl A:s som C:s privatliv. I lagens förarbeten och i den juridiska litteraturen hade ansetts att om en uppgift om privatlivet gäller flera personer krävs samtligas samtycke för att publicera den och att var och en kan ge samtycke enbart för sin egen del. Fastän A skulle ha haft rätt att berätta om sitt eget privatliv, hade således publiceringen av uppgifterna om C:s privatliv förutsatt samtycke av C. Ett sådant hade varken begärts eller fåtts.

Nödvändigheten av att framföra uppgifterna och antydningarna om privatlivet

Hovrätten konstaterade att när det gäller personer verksamma inom politiken, näringslivet och offentliga tjänster eller uppdrag kan enligt förarbetena till 24 kap. 8 § strafflagen (RP 184/1999 rd, s. 33) en uppgift som omfattas av skyddet för privatlivet framföras, om den hänför sig till personens beteende i verksamheten i fråga och om det är nödvändigt att framföra den för att kunna behandla en samhälleligt betydelsefull sak. Högsta domstolen och Europadomstolen hade beträffande den frågan gett flera avgöranden där de hade behandlat förhållandet mellan privatlivet och yttrandefriheten, vilka båda är grundläggande rättigheter. Hovrätten hänvisade särskilt till det som sades i Högsta domstolens avgörande 2005:82.

C:s skydd för privatlivet var i hans egenskap av statsminister och politisk aktör begränsat enligt 24 kap. 8 § strafflagen. Vid prövningen av frågan om en publicering av uppgifterna och antydningarna i boken ”Statsministerns fästmö” kunde påverka bedömningen av hans verksamhet som statsminister och om det hade varit nödvändigt att publicera dem för att behandla en samhälleligt betydelsefull sak ansåg hovrätten med beaktande av bokens innehåll att det huvudsakliga syftet med boken hade varit att berätta om sådant som omfattas av privatlivet och att uppgifterna och antydningarna inte kunde anses ha betydelse för att bedöma C:s verksamhet i statens tjänst och inom politiken. Boken kunde inte anses ha samhällelig betydelse på den grunden att där hade behandlats klyftan mellan statsministerns och en ensamstående mors levnadsstandard eller på den grunden att boken med beaktande av det sätt på vilket C och A knutit kontakt eventuellt skulle väcka debatt om skyddet för statsministerns sekretess eller mer allmänt om statsledningens säkerhet. Inte heller frågan om C genom att i offentligheten ha gett osanna uppgifter om hur förhållandet inletts hade visat ohederlighet eller om han genom att inleda förhållandet hade visat brist på omdöme kunde anses ha samhällelig betydelse, eftersom förhållandet hörde till kärnområdet för C:s privatliv, vilket inte hade betydelse för bedömningen av hans förmåga att sköta uppdraget som statsminister. Således fanns det inget lagstöd som hade berättigat att sprida uppgifter om C:s privatliv.

A:s ställning som gärningsman

A hade på det sätt som beskrivs i tingsrättens dom själv skrivit en del av råtexten, och största delen av texten hade kommit till så att A hade berättat in på band, varefter texten skrivits ut. Fastän B med sina frågor hade styrt A:s berättelse var A dock medveten om att det hon berättade skulle komma att användas i boken och hon hade godkänt den slutliga texten. På det sätt tingsrätten konstaterade hade boken inte kommit till utan A:s medverkan. I motsats till tingsrätten ansåg hovrätten att det inte hade någon betydelse för bedömningen av A:s ställning som gärningsman att hon var amatör. Med beaktande av de ovan nämnda omständigheterna skulle A anses vara gärningsman i brottet.

Uppsåt

Hovrätten ansåg att B och A hade varit medvetna om att C inte hade samtyckt till att uppgifterna om hans privatliv publicerades och att B och A redan med beaktande av innehållet i boken varit medvetna om att C förhöll sig negativt till att uppgifter spreds om hans privatliv och förhållande till A. Eftersom boken på det sätt som även tingsrätten konstaterat hade marknadsförts och sålts med C:s privatliv som dragplåster, måste B och A ha ansett det åtminstone mycket sannolikt att en spridning av de uppgifter och antydningar som avsågs i åtalet hade varit ägnade att orsaka C skada och lidande. Att A var amatör, att vissa textmeddelanden inte tagits med i boken eller att B innan boken publicerades hade begärt ett skriftligt utlåtande av juris kandidat D om eventuella juridiska hinder för att publicera boken hade inte betydelse när uppsåtet bedömdes. B och A hade med beaktande av de ovan nämnda omständigheterna förfarit uppsåtligt.

Resultatet av tillräknandet

B och A hade på ovan anförda grunder så som straffyrkandet avsåg gjort sig skyldiga till spridande av information som kränker privatlivet.

Straff

Hovrätten konstaterade med hänvisning till 6 kap. 4 § strafflagen att straffet skulle mätas ut så att det stod i rättvist förhållande till hur skadligt och farligt brottet var, motiven till gärningen samt gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt. När straffen bestämdes beaktade hovrätten som lindrande omständighet att spridningen av de uppgifter och antydningar i boken som ansetts kränka C:s privatliv inte bedömdes innebära särskilt allvarliga kränkningar. Böter skulle anses vara ett tillräckligt straff för de brott som tillräknades A och B. När straffen bestämdes beaktade hovrätten vidare att B i motsats till A var professionell inom förlagsbranschen och att han därför hade bättre kännedom än A om det klanderbara i förfarandet. Med beaktande av att B:s skuld var större skulle han dömas till ett klart strängare straff än A mätt i antalet dagsböter. I målet hade inte framkommit sådana omständigheter som avses i 6 kap. 12 § strafflagen med stöd av vilka straffeftergift hade kunnat meddelas A.

Hovrätten dömde A till 20 och B till 60 dagsböter.

Skadestånd

C hade med stöd av 5 kap. 6 § skadeståndslagen rätt att få ersättning av B för det lidande som brottet orsakat honom. B hade inte bestridit det belopp som yrkades i skadestånd. Hovrätten bestämde att B i ersättning för lidande skulle betala 1 000 euro jämte ränta till C.

Den ekonomiska vinningen av brottet

Hovrätten hänvisade till 10 kap. 2 § i strafflagen, enligt vilken den ekonomiska vinningen av ett brott ska dömas förverkad till staten. Till förverkande ska enligt lagrummet dömas gärningsmannen, den som har varit delaktig i brottet eller den på vars vägnar eller till vars förmån brottet har begåtts, om de har beretts vinning genom brottet. Åklagaren och X Oy hade i målet olika uppfattning om X:s kostnader för rörelsen kunde beaktas vid bedömningen av den ekonomiska vinning av brottet som förläggandet av boken eventuellt hade medfört. Åklagaren hade dock inte bestridit beloppet av kostnaderna. Hovrätten konstaterade att man i rättspraxis beräknar den ekonomiska vinningen av brott på olika sätt i olika slags fall och att någon entydig praxis inte hade utformats när det gällde möjligheten att dra av kostnader för brottets begående. Åklagaren hade hänvisat till högsta domstolens avgöranden (HD 2004:73, HD 2005:17 och HD 2007:1), av vilka framgick rättsregeln att det inte när en förverkandepåföljd bestäms för ett brott var möjligt att dra av kostnader som hänförde sig till själva förberedelsen eller genomförandet av den brottsliga verksamheten.

Hovrätten konstaterade att utgångspunkten i regeringens proposition som gällde strafflagens 10 kap. 2 § (RP 80/2000 rd, s. 4) var att en förverkandepåföljd inte anses vara ett straff utan en säkringsåtgärd. I samma regeringsproposition konstaterades också att tanken bakom konfiskation av vinning var att ett brott inte ska få löna sig.

Hovrätten konstaterade att de ovan nämnda avgörandena av högsta domstolen gällde narkotika- och läkemedelsbrott samt koppleri och att de inte direkt kunde jämföras med det föreliggande målet, där den eventuella ekonomiska vinningen av brottet hade erhållits i samband med laglig affärsverksamhet. Av de nämnda avgörandena av högsta domstolen kunde man inte dra slutsatsen att den s.k. nettovinningsprincipen inte skulle kunna iakttas när vinningen av ett brott beräknas och svaranden begär avdrag för kostnader som inte hänför sig till någon annan brottslig verksamhet. Hovrätten ansåg således att man vid beräkningen av den vinning av brottet som X eventuellt hade haft skulle beakta kostnaderna i affärsverksamheten som hänförde sig till förläggandet och utgivningen av boken.

Enligt X Oy:s bokförare hade bokprojektet visat förlust efter att material och tjänster, personalkostnader samt övriga kostnader för affärsverksamheten hade dragits av. Således hade det inte visats att X Oy hade fått sådan rörelsevinst av bokprojektet som skulle anses innebära vinning av brott. Yrkandet mot bolaget på förverkande skulle således förkastas.

År 2007 hade B lyft 6 000 euro i lön från X Oy. Hovrätten ansåg att denna lön, med avdrag för den skatteprocent (29 %) som B hade uppgett, innebar vinning av brott som han fått genom bokprojektet. Med stöd av 10 kap. 2 § 3 mom. strafflagen dömdes vinningen inte förverkad till den del den hade återbetalats eller dömts eller dömdes att betalas till den kränkta i form av skadestånd eller återbäring av förmån. B:s vinning av brottet byggde på hans vinning av intäkterna från försäljningen av boken, vilken inte skulle betalas till C som skadestånd. Den ersättning som B skulle betala till C för lidande kunde därför inte dras av från beloppet av den vinning som skulle dömas förverkad till staten. Således dömdes B att till staten förverka den ekonomiska vinningen av brottet, 4 260 euro.

A hade i arvode för boken fått 7 000 euro av X Oy. På beloppet hade 2 730 euro innehållits i förskott. A dömdes således att till staten förverka den ekonomiska vinningen av brottet, 4 270 euro.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Ilkka Sinisalo, Marja Kartano och Jaakko Hirsto, som också föredrog saken.

Ändringssökande i Högsta domstolen

Åklagaren, B och X Oy samt A beviljades besvärstillstånd.

Åklagaren yrkade i sin besvärsskrift att B och A skulle dömas till straff för spridande av information som kränker privatlivet, i enlighet med den gärningsbeskrivning åklagaren anfört i tingsrätten, eller att straffen för B och A åtminstone skulle skärpas. Åklagaren yrkade att förverkandepåföljderna skulle höjas, för A:s vidkommande till 7 000 euro och för B till 6 000 euro, och att X Oy skulle dömas att som ekonomisk vinning av brottet dömas att till staten förverka minst 34 650 euro.

B och x Oy yrkade i sin gemensamma besvärsskrift att åtalet och de övriga yrkandena i målet skulle förkastas. I andra hand yrkade B och X Oy att målet skulle återförvisas till hovrätten för förrättande av huvudförhandling.

A yrkade i sin besvärsskrift att åtalet och förverkandepåföljden skulle förkastas och att hon åtminstone inte skulle dömas till straff.

Åklagaren bemötte B:s och X Oy:s samt A:s överklaganden, B och X Oy samt A bemötte åklagarens överklagande och C bemötte B:s och X Oy:s överklagande.

Högsta domstolens avgörande

Muntlig förhandling

Högsta domstolen har 25.1.2010 hållit muntlig förhandling, där parterna har getts tillfälle att yttra sig om frågor av betydelse för avgörandet i målet.

Motivering

I Frågeställningen

1. Aktiebolaget X Oy har 19.2.2007 med stöd av ett förlagsavtal mellan bolaget och A publicerat boken ”Pääministerin morsian” (Statsministerns fästmö). A har varit författare och det centrala temat har varit det förhållande mellan A och statsminister C som tog slut hösten innan publiceringen.

2. Allmänna åklagaren har yrkat straff för B och A med stöd av 24 kap. 8 § strafflagen för spridande av information som kränker privatlivet, och ansett att de, genom att för ett stort antal människor göra tillgängligt, A genom att skriva det huvudsakliga innehållet i boken och B genom att delta i skrivandet och genom att i egenskap av representant för förlagsbolaget X Oy besluta om att låta trycka, publicera och sprida boken, hade framfört uppgifter och antydningar om C:s privatliv så att gärningen var ägnad att orsaka skada och lidande för den kränkte och utsätta honom för missaktning. Enligt åtalet har i boken, som hade spritts i tusentals exemplar, på flera ställen framförts uppgifter och antydningar om C:s familjeliv och beteende under fritiden, om privata och förtroliga kommunikation samt om sexlivet och andra intima händelser, ställvis t.o.m. mycket detaljerat.

3. C har förenat sig om åtalet beträffande B och yrkat ersättning av denne för det lidande kränkningen har orsakat.

4. B och A har bestridit åtalet och de krav som bygger på det.

5. Åklagaren har inte i åtalet och inte heller senare under behandlingen av målet preciserat vilka delar eller uttryck i boken som åklagaren har ansett innehålla sådana uppgifter eller antydningar som avses i 24 kap. 8 § strafflagen. En kopia av boken har lämnats in som skriftligt bevis i målet. I den har C under förundersökningen som exempel preciserat ställen där det enligt C framförs uppgifter som kränker hans privatliv. Åklagaren har dock hänvisat till bokens innehåll i sin helhet och anfört att det i boken också finns andra ställen än de C har pekat ut, där uppgifter och antydningar om C:s privatliv har spritts.

6. Hovrätten har huvudsakligen utifrån C:s preciseringar ansett att A och B har gjort sig skyldiga till spridande av information som kränker privatlivet, genom att de på de sidor i boken som nämns i hovrättens dom har framfört uppgifter och antydningar om sexliv och intima händelser samt om C:s barns känslor och beteende. Hovrätten har dock inte ansett att allt i boken som C pekat ut har kränkt hans privatliv.

7. Utifrån överklagandena är det i Högsta domstolen fråga om de ställen i boken som preciseras i hovrättens dom ska anses kränka C:s privatliv på det sätt som avses i 24 kap. 8 § strafflagen. C har nöjt sig med hovrättens dom, och åklagaren har inte vid behandlingen av målet i Högsta domstolen ansett det nödvändigt att precisera de ställen i boken som ansetts kränka privatlivet. Högsta domstolen anser att svarandenas rätt att på ett adekvat sätt försvara sig mot straffyrkandet kräver att de måste få veta exakt vilka ställen i boken straffyrkandena gäller. När så är fallet har Högsta domstolen utifrån de preciseringar som har anförts i samband med överklagandet tagit som utgångspunkt för bedömningen de ställen i boken vilka i hovrättens dom har ansetts uppfylla det brottsrekvisit som avses i åtalet.

8. I Högsta domstolen är det dessutom fråga om förverkande av den ekonomiska vinningen av brottet samt om det skadeståndsanspråk C riktat mot B.

II Straffbestämmelsen om spridande av information som kränker privatlivet

9. För spridande av information som kränker privatlivet ska enligt 24 kap. 8 § i strafflagen dömas den som, obehörigen

1. genom ett massmedium eller
2. genom att på något annat sätt göra tillgängligt för ett stort antal människor, framför en uppgift, antydan eller bild som gäller någons privatliv så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning. Som spridande av information som kränker privatlivet anses inte enligt lagrummets 2 mom. framförande av en uppgift, antydan eller bild som gäller en sådan persons privatliv som verkar inom politiken, näringslivet, i en offentlig tjänst eller i ett offentligt uppdrag eller i något annat med dessa jämförbart uppdrag, om uppgiften, antydan eller bilden kan påverka bedömningen av personens förfarande i nämnda uppdrag och framförandet behövs för behandlingen av någon samhälleligt betydelsefull sak.

10. Den nämnda straffbestämmelsen skyddar för sin del privatlivet som grundläggande rättighet, vilken garanteras i grundlagens 10 § och i Europakonventionens 8 artikel. Vid tolkningen av straffbestämmelsen måste man dock även beakta en annan grundläggande rättighet, skyddet för yttrandefriheten, som garanteras i grundlagens 12 § och Europakonventionens 10 artikel. Vid tillämpning av straffbestämmelsen står således dessa grundläggande rättigheter mot varandra, vilket även har beaktats redan i bestämmelsens innehåll. Högsta domstolen har i sina avgöranden HD 2005:82 och 2006:20 konstaterat att yttrandefriheten inte berättigar kränkning av heder eller privatliv och inte heller annat rättsmissbruk och att dessa grundläggande rättigheter inte på ett allmänt plan har en inbördes prioritetsordning. Man måste således försöka anpassa och parallellt förverkliga skyddet för privatliv och yttrandefriheten. Denna avvägning av rättigheterna ska göras i det enskilda fallet och då måste man beakta hur centralt den offentliggjorda informationen berör kärnområdet för vederbörandes privatliv och hur nödvändigt det av den orsaken är att göra ingrepp i yttrandefriheten.

11. Högsta domstolen har i sitt ovan nämnda prejudikat ytterligare konstaterat att de väsentliga bedömningsgrunder som enligt Europadomstolens praxis ska tillämpas när skyddet för privatlivet och yttrandefriheten anpassas motsvarar de principer som har omfattats i den bestämmelse i den nationella strafflagen som gäller spridande av information som kränker privatlivet. Yttrandefriheten som grundläggande rättighet hindrar således inte att straffbestämmelsen om spridande av information som kränker privatlivet tillämpas enligt sitt innehåll.

III Är det fråga om sådant spridande av information som avses i 24 kap. 8 § strafflagen?

III.1. Frågan om informationen hör till området för C:s privatliv

12. Av förarbetena till 24 kap. 8 § strafflagen och 27 kap. 3 a § (908/1974) som gällde före den (RP 84/1974 rd, s. 3, RP 184/1999 rd, s. 31) framgår att avsikten inte har varit att ge begreppet privatliv ett snävt eller noga avgränsat innehåll. I förarbetena har konstaterats att till kärnan i begreppet privatliv hör att individen bör ha en viss fredad sfär, och att han har rätt att hålla för sig själv de frågor som hör till denna sfär om han så önskar. Som exempel på frågor som hör till privatlivet nämns i förarbetena familjelivet, fritiden, hälsa och människorelationer (RP 84/1974 rd, s. 3). Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2005:82 (punkt 5) konstaterat att uppgifter om emotionella förhållanden, sällskapande och familjeliv utan tvivel hör till området för privatlivet och t.o.m. till dess kärnområde. Privatlivet skyddas också mot spriding av sanningsenliga uppgifter (RP 184/1999 rd, s. 32). Även i föreliggande mål har Högsta domstolen bedömt saken utifrån dessa utgångspunkter.

13. Högsta domstolen konstaterar att det i den bok som avses i åtalet har framförts ett rätt stort antal uppgifter eller antydningar som gäller C:s privatliv. De i sig till innehållet t.o.m. mycket olika slags skildringar i boken som C själv pekat ut gällande hans familje- och hemliv, beteende på fritiden, privat och förtrolig kommunikation samt sexliv och andra intima händelser hör utan tvivel till stor del till området för C:s privatliv.

14. Svarandena har åberopat att flera massmedier redan innan den i åtalet avsedda boken publicerades hade berättat om sådant som gällde C:s privatliv. Av utredningen i målet framgår att massmedierna med C:s samtycke hade behandlat närmast sådant som hör till C:s familje- och hemliv och fritid, t.ex. hur C bodde, hans husdjur och familjemedlemmar, förhållandet till alkohol, filmsmak och hobbyn. C hade också själv berättat om dessa saker i boken ”Se on ihan Matti” (ungefär: Sån är Matti), på sin egen blogg och i intervjuer till företrädare för massmedierna. Att C och A sällskapade hade också behandlats i massmedierna redan innan boken publicerades och C hade även själv berättat om det.

15. Högsta domstolen konstaterar att uppgifterna om C:s barns känslor, beteende och hållning till att C och A sällskapade, liksom uppgifterna och antydningarna om C:s sexliv och intima händelser i samband med det, inte tidigare hade kommit till allmänhetens kännedom. Faktum att några delområden av C:s privatliv tidigare med C:s samtycke hade behandlats i olika massmedier innebär inte heller att uppgifter eller antydningar av det slag det nu är fråga om inte på det sätt som avses i 24 kap. 8 § strafflagen i sig skulle kunna anses höra till privatlivets område. De uppgifter och antydningar som hovrätten ansett det orättmätigt att sprida hör till sitt innehåll till C:s privatliv och delvis till dess kärnområde.

III.2. Skada, lidande eller missaktning som villkor för straffbarhet

16. Enligt 24 kap. 8 § strafflagen är orättmätigt spridande av information eller antydningar om privatlivet straffbart endast om det är ägnat att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning. Enligt förarbetena till bestämmelsen ska möjligheten att spridandet av uppgiften eller antydningen orsakar skada, lidande eller missaktning bedömas utifrån uppgiftens eller antydningens art. Med uttrycket ”är ägnat” har man från tillämpningsområdet önskat utesluta sådana gärningar som nog i sig faktiskt har orsakat den kränkte lidande, men enbart av den orsaken att han eller hon har reagerat på saken på ett överraskande sätt. Den gärning som avses i lagrummet måste vara sådan att den allmänt sett orsakar lidande för en stor del av de människor som den riktar sig mot. Lidande måste vara en typisk följd av gärningen. På motsvarande sätt bör missaktning bedömas. Enligt förarbetena kan man i viss mån beakta särdragen hos sådana grupper vilkas respekt har betydelse för den kränkte. Den skada som avses i lagrummet kan till sin natur vara ekonomisk, men den kan också vara immateriell (RP 184/1999 rd s. 33).

17. C har betonat att den olovliga spridningen av uppgifterna om hans privatliv har varit ägnad att orsaka sådana följder som avses i straffbestämmelsen och att sådana också faktiskt har drabbat honom. Svarandena har i sin tur åberopat i synnerhet att C efter att hovrättens dom gavs i offentligheten har beskrivit de uppgifter om hans privatliv som spritts genom boken som ”i sig alldeles harmlösa”.

18. Högsta domstolen konstaterar att detta uttalande inte har avgörande betydelse för bedömningen av om gärningen har varit ägnad att orsaka den kränkte sådana följder som avses i straffbestämmelsen. I synnerhet om uppgifter om sexliv och intima privata händelser, vilka hör till privatlivets kärnområde, sprids till talrika människor är detta ofta ägnat att orsaka sådana följder som avses i bestämmelsen oberoende av att uppgifterna gäller beteende som hör till människors vardagliga liv och att de därför som sådana kan karaktäriseras som harmlösa.

19. De uppgifter och antydningar om sexliv och intima privata händelser som tillräknats i hovrättens dom har, eftersom de har gjort intrång i kärnområdet i C:s privatliv, till sin natur klart varit sådana att en omfattande olovlig spridning av dem har varit ägnad att orsaka skada, lidande eller missaktning i den mening som avses i 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen. Till den del B och A har ansetts sprida uppgifter om barnens känslor och beteende är det mer fråga om tolkning och vid bedömningen måste man fästa särskild vikt även vid hur uppgifterna har uttryckts och framställts. Därför behandlas dessa frågor mer detaljerat i avsnittet som gäller slutsatserna.

III.3. Orättmätigt spridande av uppgifterna

20. Endast orättmätigt spridande av uppgifter eller antydningar om någon annans privatliv är straffbart. Till den delen måste i målet särskilt bedömas om C på det sätt svarandena har påstått har gett samtycke till att uppgifterna och antydningarna om hans privatliv publiceras i boken eller om detta har berättigats av bokens karaktär av en självbiografisk beskrivning av A av hennes förhållande med C eller om det berättigats av uppgifternas betydelse med hänsyn till C:s samhälleliga verksamhet eller någon samhälleligt betydelsefull debatt.

III.3.a. Det påstådda samtycket

21. Svarandena har åberopat för det första att C måste anses ha samtyckt till att de frågor som gällde hans privatliv behandlades i boken, eftersom han också själv offentligt hade skrivit och gett intervjuer om sådant som gällde hans privatliv. Dessutom har svarandena hänvisat till att C inte har förbjudit att hans fotografi användes på pärmen.

22. Högsta domstolen anser liksom hovrätten att C inte uttryckligt eller konkludent har samtyckt till att uppgifterna om hans privatliv framförs. Eftersom C inte tidigare har offentliggjort uppgifter liknande dem som det nu är fråga om avseende barnens känslor och beteende eller C:s sexliv och därmed förknippade intima händelser, finns det inte grund för att anse att C till dessa delar skulle ha avstått från skyddet av sitt privatliv. Som samtycke till att sprida uppgifterna om privatlivet kan inte anses den omständigheten att C har samtyckt till att fotografiet används på bokens pärm.

III.3.b. Betydelsen av publikationens art och sättet att framföra uppgifterna

23. B och X har vidare ansett att 24 kap. 8 § strafflagen inte kan tillämpas i föreliggande fall, eftersom den bok som åtalet gäller inte kan anses vara en sådan journalistisk publikation som avses i lagrummet, och att det har varit fråga om en otillåten extensiv tolkning av strafflagen till den tilltalades nackdel.

24. Boken ”Statsministerns fästmö” består av förord, innehållsförteckning och tre avsnitt: ”Förhållandet”, ”Medierna” och ”Efterord”. Det första avsnittet bygger på A:s berättelse om det drygt nio månader långa förhållandet (s. 13–84). I bokens andra avsnitt (s. 85–152) presenteras löpsedlar, rubriker och tidningsartiklar om förhållandet som A sparat och A:s kommentarer till dem. Bokens tredje avsnitt (s. 153–164) är en bedömning författad av B, som behandlar bl.a. det sätt på vilket förhållandet inleddes, möten mellan parterna och hur C bodde och som även innehåller en mer allmän betraktelse av frågor som gäller deras olika samhälleliga och ekonomiska ställning. De uppgifter som C pekat ut och påstått kränka hans privatliv finns i bokens första avsnitt.

25. Högsta domstolen konstaterar att en förutsättning för att strafflagens 24 kap. 8 § om spridande av information som kränker privatlivet ska kunna tillämpas är att sådan information framförs antingen genom ett massmedium (1 mom. 1 punkten) eller genom att den på något annat sätt görs tillgänglig för ett stort antal människor (1 mom. 2 punkten). Boken i fråga har tryckts och sålts i flera tusen exemplar. Således ska den anses vara ett i lagrummet avsett massmedium, och de uppgifter och antydningar som avses i åtalet har också gjorts tillgängliga för ett stort antal människor. Rekvisitet för spridande av information som kränker privatlivet uppfylls således beträffande det sätt på vilket de i åtalet avsedda uppgifterna har spritts.

26. Svarandena har betonat att A med stöd av sin yttrandefrihet har haft rätt att samtidigt som hon berättade om sitt eget liv och således även om sitt sällskapande berätta om sin partners liv.

27. A har i boken beskrivit sällskapandet utgående i hög grad från sina egna intryck och hon har berättat om sina personliga erfarenheter och känslor när det gäller förhållandet. I boken förs fram mycket sådant som gäller C:s liv och beteende, på flera ställen uttryckligen som en beskrivning av A:s erfarenheter. Tonen i skildringen av sällskapandet och de omständigheter som hör till C:s privatliv kan inte anses kränkande eller innebära osaklig kritik av C. I boken berättas å andra sidan också om sådana omständigheter angående sexlivet mellan parterna i förhållandet och om intima privata händelser som är sådana att skyldigheten att respektera den andra partens rätt till sitt privatliv accentureas.

28. Högsta domstolen konstaterar att om en uppgift om privatlivet gäller flera personer, är utgångspunkten att vars och ens samtycke krävs för att få sprida uppgiften. Var och en kan ge samtycke endast för eget vidkommande. Europadomstolen har i sin tur i avgörandet Lindon, OtchakovskyLaurens och July v. Frankrike, 22.10.2007, punkt 51, ansett att de undantag från yttrandefriheten i artikel 10.2 i Europakonventionen som finns för att säkerställa andra rättigheter gäller alla slags skriftliga alster, även t.ex. romanförfattare, och att alla ska utöva sin yttrandefrihet med iakttagande av de skyldigheter och under det ansvar som avses i 2 stycket i artikeln.

29. Som det konstaterades ovan i punkt 22 har C inte samtyckt till att sådant som gäller hans privatliv fick föras fram i boken. Att uppgifter och antydningar som kränker privatlivet förts fram har inte i sig berättigats av bokens karaktär av en självbiografisk beskrivning av den ena parten i förhållandet eller av att skildringen av C:s privatliv inte till sitt innehåll eller sin ton har varit kränkande. Att boken har en sådan karaktär kan dock tala för att författaren har rätt att framföra åtminstone vissa uppgifter om sin partners privatliv. Även i det avseendet får innehållet i de enskilda uppgifterna och sättet att framföra dem betydelse, vilket granskas nedan i avsnittet om slutsatserna.

III.3.c Betydelsen av C:s samhälleliga ställning

30. Privatlivets skydd, som garanteras i grundlagens 10 § och i Europakonventionens 8 artikel, gäller också personer som är aktiva inom politiken och i ledande samhälleliga uppdrag. I 24 kap. 8 § 2 mom. strafflagen omfattar straffbarheten dock inte de fall där det i fråga om s.k. samhällspåverkare gäller sådana uppgifter om privatlivet som kan inverka på bedömningen av deras verksamhet i uppdraget i fråga, om det är nödvändigt att föra fram uppgifterna för att behandla en samhälleligt betydelsefull sak. Syftet med undantagsbestämmelsen är att det ska vara tillåtet att berätta om sådant som gäller privatlivet om personen i fråga verkar inom politiken, har en offentlig tjänst eller handhar ett offentligt uppdrag och informationen kan påverka bedömningen av personens förfarande i detta uppdrag (LaUB 6/2000 rd, s. 6).

31. Också av artikel 8.2 och 10.2 i Europakonventionen framgår att skyddet för privatlivet liksom också yttrandefriheten kan omfattas av sådana begränsningar för att trygga andras rättigheter som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Som det konstaterades ovan i punkt 10 måste man i det enskilda fallet försöka anpassa och parallellt förverkliga synpunkter som gäller yttrandefriheten och skyddet för privatlivet.

32. Europadomstolen har i flera avgöranden som gäller anpassning av skyddet för privatlivet och yttrandefriheten fäst vikt vid om det har varit fråga om ett offentliggörande som är betydelsefullt för den allmänna samhälleliga debatten. Europadomstolen har i sin praxis ansett att allmänhetens rätt att få information i särskilda fall kan sträcka sig till omständigheter som gäller offentliga personers och i synnerhet politikers privatliv (Karhuvaara och Iltalehti v. Finland, 16.11.2004, punkt 45; von Hannover v. Tyskland, 24.6.2004 punkt 64). Också politiskt aktiva personers godtagbara förväntningar på att skyddet för privatlivet respekteras måste dock säkerställas (Standard Verlags v. Österrike (2) 4.6.2009, punkt 48).

33. Även Högsta domstolen har i sina avgöranden HD 2005:82 och 2006:20 konstaterat att yttrandefrihetens ställning och vikt som grundläggande rättighet hör samman med att den samhälleliga debatt och kritik som är nödvändig i ett demokratiskt samhälle säkerställs. Att någons privatliv utnyttjas mot hans eller hennes vilja inom sensationssökande medial verksamhet hör däremot inte till syftet med grundlagsskyddet för yttrandefriheten.

34. Svarandena har betonat att det är vanligt att politikerna i offentligheten berättar också om sådant som gäller deras privatliv för att skapa en positiv offentlig bild av sig själv och för att gynna sin politiska karriär. Svarandena har ansett att också C har gjort så. Till stöd för sin åsikt har de lagt fram skriftlig bevisning om sådant som C tidigare i massmedier har gett ut i offentligheten om sitt privatliv. Åklagaren och C har i sin tur utgått ifrån att man måste göra en åtskillnad i förhållande till om man skildrar någons person och karaktär i samband med politisk maktutövning eller dennes skyddade privatliv, då uppgifterna om privatlivet inte har betydelse för dennes politiska eller statliga verksamhet.

35. Det är uppenbart att betydelsen av den offentliga bilden för personer som är aktiva inom politiken och i synnerhet politiker i ledande ställning har ökat även som grund för att bedöma deras samhälleliga verksamhet. Denna bild kan också påverkas av vilken uppfattning människor har om personen i fråga i dennes verksamhet utanför politiken och t.o.m. som privatperson. Europadomstolen har i sitt avgörande Karhuvaara och Iltalehti v. Finland (punkt 45) ansett att referat som gällde att en politikers make dömts till straff för ett brott hade haft åtminstone i viss mån allmänt intresse, eftersom domen kunde påverka röstande.

36. Europadomstolen har dock i sin praxis gjort åtskillnad mellan å ena sidan de fall där spridande av en uppgift som gör intrång i privatlivet främjar offentlig debatt i angelägenheter som har ett allmänt intresse och som upplevs viktiga och å andra sidan de fall där avslöjandet av en uppgift enbart är ägnad att tillfredsställa en viss läsarkrets nyfikenhet (t.ex. Hannover v. Tyskland, punkt 65). Även Högsta domstolen har i sitt avgörande 2005:82 (punkt 12) konstaterat att ett tillfredsställande av allmänhetens nyfikenhet inte är tillräckligt för att berättiga att uppgifter om privatlivet sprids. För att skyddet för någon annans rättigheter ska vika till förmån för yttrandefriheten krävs det att det ur allmän synvinkel finns en godtagbar orsak till att en uppgift om privatlivet sprids utan lov. Enbart av faktum att människor är intresserade av andras privatliv följer inte heller att de med stöd av yttrandefriheten skulle ha rätt att få uppgifter om andras privatliv, oberoende av om det ur allmän synpunkt finns en godtagbar orsak att sprida uppgifterna.

37. Också en politikers familjeliv, sällskapande och även annan verksamhet som privatperson kan således vara föremål även för berättigat allmänt intresse. Så är fallet i synnerhet när en uppgift om en politikers privatliv har ett betydelsefullt samband med de frågor som han eller hon har lyft fram i sin samhälleliga verksamhet. Dessutom kan också sådant beteende som inte direkt hänför sig till skötseln av en offentlig tjänst eller ett offentligt uppdrag eller annan samhällelig verksamhet som politikern ägnar sig åt ha betydelse för bedömningen av de egenskaper som krävs i dessa uppgifter.

38. Högsta domstolen konstaterar vidare att C:s ställning som statsminister och en person som utövar betydande politisk makt innebär att skyddet för hans privatliv är mer begränsat än när det gäller en vanlig enskild person. Yttrandefrihetens betydelse understryks till den del i boken har framförts omständigheter som är betydelsefulla för den offentliga debatten angående sådant som ur allmän synpunkt är intressant och upplevs vara viktigt.

39. Å andra sidan kan inte ens en ledande politikers privatliv och i synnerhet inte dess kärnområde stå utan skydd. Behovet av skydd är desto mer uppenbart ju närmare uppgifterna hänför sig till privatlivets kärnområde och ju mindre en publicering av uppgifterna kan ha betydelse för att bedöma hans eller hennes politiska verksamhet.

40. Uppgifterna i boken om var och hur A lärt känna C och uppgifterna om hur snabbt förhållandet inleddes och utvecklades har gett upphov till en offentlig debatt om C genom att ge osanna uppgifter om hur förhållandet inleddes har visat oärlighet eller om han genom att inleda förhållandet har visat brist på omdöme. Svarandena har ansett att A:s berättelse innehåller även andra sådana uppgifter som har betydelse för den allmänna samhällsdebatten. Som sådana teman har de ansett klyftan mellan statsministerns och ensamförälderns levnadsstandard, statsministerns datasäkerhet eller statsledningens säkerhet mer allmänt samt C:s boende.

41. Högsta domstolen konstaterar att det som i boken har framförts om de ovan nämnda allmänna frågorna inte på det sätt hovrätten ansett i sig kan anses betydelselöst ur allmän synpunkt. Dessa teman har dock inte behandlats i de delar av boken vars publicering i hovrätten har tillräknats A och B. De tillräknade uppgifterna och antydningarna har inte varit sådana att ett offentliggörande av dem alls kunde anses ha samband med C:s samhälleliga verksamhet eller bedömningen av hans kompetens och inte heller annars ha betydelse för samhällsdebatten. Publiceringen av dessa uppgifter och antydningar kan således inte motiveras med sådana omständigheter.

42. Om B:s och A:s beteende anses straffbart, innebär det intrång i deras yttrandefrihet. När det bedöms om spridningen av de enskilda uppgifterna har varit rättsstridig måste man vid sidan av de ovan nämnda omständigheterna avväga om det är nödvändigt att göra intrång i svarandenas yttrandefrihet med hänsyn till skyddet för C:s privatliv, som är en grundläggande och mänsklig rättighet.

III.4. Slutsatser beträffande de uppgifter som tillräknats i hovrättens dom

43. Hovrätten har tillräknat B och A för det första de uppgifter och antydningar om C:s barns känslor och beteende som finns på sidorna 43, 44, 53, 55, 59, 72 och 82.

44. Högsta domstolen konstaterar att utgångspunkten när saker som gäller minderåriga barn behandlas och publiceras måste vara återhållsamhet och försiktighet. Yttrandena i boken innehåller dock inte långtgående beskrivningar av C:s barns känslor och beteende, fastän de i sig nog ger uttryck för hur barnen förhöll sig till förhållandet. De delar i boken som hovrätten till denna del har tillräknat skildrar dessutom för det mesta närmast A:s och C:s egna uppfattningar om hur barnen förhöll sig.

45. Högsta domstolen anser att de uppgifter i boken som gäller barnen och som C pekat ut inte behandlar barnens känslor eller integritet på ett sådant sätt att framförandet av dem som en del av A:s självbiografiska beskrivning av förhållandet kunde bedömas ha varit ägnat att orsaka C skada, lidande eller missaktning mot honom så att det till den delen skulle vara nödvändigt att begränsa författarens och förläggarens yttrandefrihet för att skydda C:s privatliv. Således finns det inte grund för att anse att uppgifter eller antydningar om C:s privatliv orättmätigt skulle ha spridits på det sätt som avses i 24 kap. 8 § strafflagen genom att uppgifterna i fråga togs med i boken.

46. Uppgifterna och antydningarna om sexlivet och intima privata händelser hör till privatlivets kärnområde. Den olovliga publiceringen av dem har också varit ägnad att orsaka C sådan skada, lidande eller missaktning som avses i det nämnda lagrummet. Av författarens och förläggarens yttrandefrihet kan man inte härleda ett berättigande av att sådana uppgifter och antydningar publicerades i boken, utan det måste till den delen anses nödvändigt att begränsa deras yttrandefrihet för att skydda C:s privatliv. Sådana uppgifter och antydningar finns på följande ställen i boken:

• på s. 27 raderna 8–9 räknat från ordet ”jo” och den mening som börjar på rad 25
• på s. 31 tredje stycket i korpustexten frånsett den sista meningen
• på s. 40 den mening som börjar på rad 4 och slutar på rad 6 samt andra hela stycket på sidan
• på s. 51 första hela stycket frånsett första meningen
• på s. 60 texten i första stycket, tredje meningen under rubriken ”Helliä hetkiä” (= Ömma stunder)
• på s. 61 tredje och fjärde meningen i det första hela stycket samt det tredje hela stycket
• på s. 62 första och tredje stycket samt första och sista meningen i fjärde stycket.

47. Högsta domstolen anser att det har varit orättmätigt att publicera de ovan avsedda uppgifterna utan C:s tillstånd. Till den delen är det fråga om sådan spridning av uppgifter som avses i 24 kap. 8 § strafflagen.

IV A:s ställning som gärningsman

48. Enligt 12 § lagen om yttrandefrihet i masskommunikation är den som enligt strafflagen ska betraktas som gärningsman eller medverkande i brottet ansvarig för ett brott som grundar sig på innehållet i ett meddelande som gjorts tillgängligt för allmänheten. Enligt 5 kap. 3 § strafflagen ska var och en bestraffas som gärningsman, om två eller flera gemensamt har begått ett uppsåtligt brott.

49. A har ansett att hon inte kan anses vara gärningsman, eftersom hon inte är professionell inom förlagsbranschen och då hon endast har levererat material till B. A har i det avseendet dessutom fäst uppmärksamhet vid att C inte har riktat sitt straffanspråk mot henne utan att enbart allmänna åklagaren har yrkat att hon ska straffas.

50. Högsta domstolen konstaterar att det redan av förlagsavtalet mellan A och X Oy framgår att svarandenas gemensamma avsikt har varit att publicera den bok som avses i åtalet. A har på det sätt hovrätten har konstaterat själv skrivit en del av råtexten, och huvuddelen av texten har tillkommit utifrån den berättelse A talat in på band, delvis utgående från B:s frågor. Innan boken publicerades har A godkänt det slutliga innehållet.

51. A:s andel i spridningen av de ovan avsedda uppgifter som framförts i boken har varit avgörande. Att A inte har varit professionell inom förlagsbranschen eller att C inte har riktat sitt straffanspråk mot A kan inte tillmätas betydelse när hennes ställning som gärningsman bedöms. A har således i enlighet med 12 § lagen om yttrandefrihet i masskommunikation och 5 kap. 3 § strafflagen tillsammans med B gärningsmannaansvar för spridandet av de uppgifter i boken som kränker privatlivet.

V Uppsåtsbedömning och grunder för ansvarsfrihet

52. A och B har bestridit yrkandena mot dem även på den grunden att de inte har haft sådant uppsåt som lagen förutsätter. A har sagt sig tro att hennes verksamhet var laglig och hon har åberopat att hon inte har avsett att kränka. A har dessutom ansett sig kunna lita på att förläggaren såsom professionell inom förlagsbranschen vet vad som kan och inte kan publiceras av det hon berättat. Svarandena har ytterligare åberopat att förläggaren hade låtit juris kandidat D granska boken innan den publicerades, och att denne inte hade sett hinder för en publicering, samt att de mest intima textmeddelandena inte hade tagits med i boken.

53. Enligt 4 kap. 1 § strafflagen är en gärning inte uppsåtlig, om gärningsmannen vid tidpunkten för gärningen inte är medveten om att samtliga omständigheter som förutsätts för brottsbeskrivningsenlighet föreligger eller om gärningsmannen misstar sig om en sådan omständighet. Enligt 4 kap. 2 § strafflagen är gärningsmannen fri från straffansvar, om han eller hon felaktigt tror att en gärning är tillåten och om denna villfarelse ska anses vara uppenbart ursäktlig.

54. Högsta domstolen anser det klart att B och A med avsikt har tagit med avsnitt i boken som handlar om C:s sexliv och intima privata händelser. De har varit medvetna om att C förhöll sig negativt till att detta slags uppgifter publicerades, vilket också framgår av den bok som avses i åtalet. Med beaktande av innehållet i uppgifterna och antydningarna måste de ha känt till eller åtminstone anse det mycket sannolikt att en publicering av sådana uppgifter är ägnad att orsaka C skada och lidande och utsätta honom för missaktning. A och B har således handlat uppsåtligt och det finns inte förutsättningar att tillämpa bestämmelsen i 4 kap. 1 § om rekvisitvillfarelse.

55. A har meddelat att hon inte har svarat på alla frågor som förläggaren ställde och att hon av de textmeddelanden som skulle publiceras hade lämnat bort de mest intima. B har också åberopat den sistnämnda omständigheten. Av det kan man dra slutsatsen att A och B har varit medvetna om risken att en publicering i boken kan göra intrång i skyddet för C:s privatliv. Högsta domstolen anser att A:s och B:s uppsåt inte påverkas av att A enligt sin egen bedömning har låtit bli att publicera sådant som hon kände till om C.

56. A och B har också åberopat juris kandidat D:s utlåtande, där det anses att det inte finns straffrättsliga problem med att publicera boken. Också denna omständighet stöder slutsatsen ovan, enligt vilken A och B innan boken publicerades har varit medvetna om risken att boken kan kränka C:s privatliv.

57. Som grunder enligt vilka en gärning kan anses uppenbart ursäktlig på grund av villfarelse nämns i 4 kap. 2 § strafflagen att en myndighet har gett felaktiga råd. I den regeringsproposition som gäller lagrummet (RP 44/2002 rd, s. 108) konstateras att enskilda människors råd i regel inte har en sådan effekt. Enligt propositionen kan ansvarsfrihet dock vara motiverad i exceptionella situationer, där det saknas en ansvarig myndighetsinstans och rådgivaren kan anses vara expert just på området i fråga och rådet också i övrigt förefaller förnuftigt.

58. Som det framgår av åklagarens och målsägandens skriftliga bevis, har frågan om det berättigade i att publicera boken varit omstridd bland experterna på området redan innan boken publicerades. I D:s utlåtande anförs inte några motiveringar till varför det skulle ha varit berättigat att publicera uppgifterna i boken till de delar det nu är fråga om. Högsta domstolen anser att utlåtandet inte heller av dessa skäl kan anses vara en sådan i strafflagens 4 kap. 2 § avsedd omständighet med stöd av vilken A och B av en uppenbart ursäktlig villfarelse kunde anses ha trott att deras gärning var tillåten.

VI Bestämmande av straff

59. De straff till vilka hovrätten har dömt A och B är en rättvis påföljd för de brott de har tillräknats. Högsta domstolen godkänner hovrättens motiveringar beträffande straffpåföljderna.

VII Förverkandepåföljder

60. Enligt 10 kap. 2 § 1 mom. i strafflagen ska den ekonomiska vinningen av ett brott dömas förverkad till staten. Till förverkande döms gärningsmannen, den som har varit delaktig i brottet eller den på vars vägnar eller till vars förmån brottet har begåtts, om de har beretts vinning genom brottet. Kan beloppet av den vinning brottet har medfört inte alls eller endast med svårighet utredas, ska enligt paragrafens 2 mom. beloppet uppskattas med beaktande av brottets art, omfattningen av den brottsliga verksamheten och övriga omständigheter.

VII.1 X Oy

61. Åklagaren har yrkat att X ska dömas att till staten förverka ett belopp som motsvarar priset för de sålda böckerna. Yrkandet bygger på att åklagaren har ansett att publiceringen av boken var en brottslig gärning och att det inte har varit fråga om att brott begåtts i samband med en i sig laglig affärsverksamhet. Utifrån den utgångspunkten har åklagaren ansett att de kostnader bolaget orsakats av bokprojektet inte kan dras av från det belopp vilket såsom vinning ska förverkas till staten.

62. Högsta domstolen konstaterar att B och A har tillräknats att de i boken har tagit med de ovan nämnda uppgifterna om sexliv och andra intima händelser. Till övriga delar har det inte varit fråga om spridande av uppgifter som kränker privatlivet. Av bokens innehåll har således endast en liten del innehållit sådant som kan anses innebära spridande av uppgifter som kränker privatlivet, och bokprojektet kan inte som sådant på det sätt åklagaren har anfört till sin natur anses innebära ett brott.

63. Så som hovrätten har konstaterat har bokprojektet enligt X Oy:s utredning varit förlustbringande. I sin beräkning har X Oy visserligen inte helt beaktat all försäljning av boken. Det har dock i målet förblivit oklart om bokprojektet har gett X Oy vinst eller förlust, och i varje fall har en eventuell vinst varit rätt liten.

64. I belysning av utredningen i målet anser Högsta domstolen det vara uppenbart att B i egenskap av representant för förläggaren har förutsatt att i boken tas in en rätt stor del av uppgifterna eller antydningarna om C:s privatliv, med avsikten att de skulle vara ägnade att öka allmänhetens intresse för boken och därmed öka försäljningen. Av dessa uttalanden har B och A dock tillräknats endast en liten del i förhållande till boken som helhet. Uttalandena har i sig gällt kärnområdet för C:s privatliv och med dem har man försökt tillfredsställa allmänhetens nyfikenhet på detta slags avslöjanden. Högsta domstolen anser dock att det inte finns grunder för en bedömning enligt vilken enbart det att dessa uppgifter togs med i boken skulle ha haft självständig betydelse för det ekonomiska resultatet av projektet.

65. Således har det inte utretts att X Oy skulle ha haft ekonomisk vinning av de brott som har tillräknats B och A.

VII.2. B

66. B har i samband med detta projekt lyft 6 000 euro i lön av X Oy. Åklagaren har yrkat att beloppet ska förverkas till staten.

67. B har yrkat att kravet på förverkande ska förkastas inte bara för att det är ogrundat utan också för att det är för sent väckt, eftersom åklagaren först under huvudförhandlingen i tingsrätten har framställt förverkandekravet mot honom.

68. Beträffande det sistnämnda yrkandet konstaterar Högsta domstolen att åklagaren i sin stämningsansökan har riktat ett krav mot X Oy på förverkande och först under huvudförhandlingen i tingsrätten framställt detta yrkande med en komplettering av sitt krav mot B på förverkande. Ett yrkande på en förverkandepåföljd ska enligt 5 kap. 3 § 1 mom. 5 punkten lagen om rättegång i brottmål uppges i stämningsansökan. Det har dock varit fråga om ett i förhållande till straffanspråket accessoriskt krav, och enligt 17 § 1 mom. i kapitlet är det på de villkor som där anges möjligt att medan rättegången pågår även utvidga själva åtalet. Således har det inte funnits hinder för att yrkandet på förverkande har framställts först under huvudförhandlingen i tingsrätten. Det har inte i målet framgått att faktum att yrkandet på förverkande har framställts först under huvudförhandlingen skulle ha äventyrat B:s möjligheter att försvara sig.

69. I målet har det inte heller framgått att den lön som skulle betalas till B skulle ha varit större med anledning av det förfarande som ovan tillräknats B som spridande av information som kränker privatlivet, än vad den annars hade varit. Högsta domstolen anser således att det inte har visats att B i form av sådan lön som avses i åtalet hade fått sådan ekonomisk vinning av sitt förfarande som avses i 10 kap. 2 § 1 mom. strafflagen.

VII.3. A

70. Åklagaren har yrkat att A ska dömas att till staten såsom ekonomisk vinning av brottet förverka det författararvode på 7 000 euro som X Oy har betalat till henne. Högsta domstolen konstaterar att överenskommelsen enligt förlagsavtalet var att arvodet skulle betalas till A som ett garanterat förskott på författararvodet och att utbetalningen således inte har varit beroende t.ex. av antalet sålda böcker. Det finns inte heller grund för en sådan bedömning att de avsnitt i boken som tillräknats A, och som med tanke på helheten var få, skulle ha haft betydelse för storleken på arvodesförskottet. Således har det inte heller utretts att A skulle ha fått sådan ekonomisk vinning av det förfarande som tillräknats henne som borde förverkas.

VIII Skadestånd

71. Det brott som har kränkt C:s privatliv och som har tillräknats B har varit ägnat att orsaka målsäganden sådant lidande som avses i 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Det finns inte anledning att ändra hovrättens dom beträffande skadeståndet.

Domslut

Hovrättens dom ändras.

B och A befrias från de förverkandepåföljder som ådömts dem.

Till övriga delar ändras hovrättens domslut inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Raulos, Kari Kitunen (skiljaktig), Juha Häyhä, Jukka Sippo och Jorma Rudanko. Föredragande var Jukka-Pekka Salonen (betänkande).

Föredragandens betänkande och den skiljaktiga ledamotens yttrande

Referendarierådet Salonen: Föredragandens betänkande var likadant som Högsta domstolens avgörande frånsett det som under punkterna 61–62 sades om förverkandepåföljden. Till den delen löd betänkandet:

I boken ”Statsministerns fästmö” ingår ett rätt stort antal uppgifter och antydningar om C:s privatliv med syftet att de har antagits öka allmänhetens intresse för boken och därmed öka försäljningen. A och B har tillräknats spridande av information som kränker privatlivet, eftersom de i boken har tagit med uppgifter om C:s sexliv och andra intima händelser. I övrigt har det inte varit fråga om spridande av information om privatlivet. Eftersom således endast en liten del av bokens innehåll har bestått av uttalanden som kan anses innebära spridande av information som kränker privatlivet, kan de försäljningsintäkter som X Oy har fått av att publicera boken inte i sin helhet anses innebära sådan ekonomisk vinning av ett brott som avses i 10 kap. 2 § strafflagen. Som sådan vinning kan dock anses den beräknade ökning av försäljningen som kan anses ha berott på att de uppgifter och antydningar som ansetts kränka C:s privatliv togs in i boken. Det är uppenbart att dylikt material som allra centralast rör privatlivet har varit ägnat att väcka allmänhetens nyfikenhet och att öka den publicitet boken fick. Högsta domstolen torde anse att faktum att materialet togs med i den bok som publicerades således har haft betydelse också för projektets ekonomiska resultat.

Att de uppgifter som tillräknats togs med i boken kan bedömas ha ökat försäljningen med 20 procent i förhållande till det antal böcker som annars hade sålts.

Frågan om bokprojektet i sin helhet eventuellt har varit förlustbringande har inte betydelse i målet, eftersom även en sådan ekonomisk vinning av ett brott som minskar en eventuell förlust ska dömas förverkad till staten. Således torde inte heller X Oy:s kostnader för att publicera boken dras av från den uppskattade ökning av försäljningen som ska förverkas som vinning av brottet.

Antalet sålda böcker har räknats utifrån B:s och X Oy:s utredning så att det, utöver 36 723,17 euro för 4 517 sålda exemplar enligt förläggarens uppskattning, har beaktats förläggarens uppgift om försäljning av 200 böcker för 1 500 euro samt dessutom enligt uppskattning försäljning av 200 böcker för två euro per styck. Den på ovan sätt uträknade andelen om 20 procent av detta sammanlagda belopp på 38 623,17 euro är 6 437,20 euro, vilket X Oy torde dömas att förverka till staten såsom ekonomisk vinning av brottet. Det skadeståndsbelopp som B ådömts att betala i annan form än förverkandepåföljd kan inte dras av från den förverkandepåföljd som X Oy ådömts att betala.

Justitierådet Kitunen: Jag godkänner betänkandet.

Arbetsavtal – Samarbete inom företag
Europeiska unionens regelverk – Direktivet om kollektiva uppsägningar
Europarätt

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienummer: S2006/484
Föredragning: 16.12.2009
Givet: 9.3.2010
Liggare: 487

Efter samarbetsförhandlingar i ett finskt dotterbolag till ett nederländskt moderbolag hade dotterbolaget sagt upp cirka 450 arbetstagare i sin produktionsanläggning.

Enligt direktivet om kollektiva uppsägningar skulle 6 § 1 mom. 3 punkten och 7 § i lagen om samarbete inom företag (725/1978) tolkas så, att dotterbolaget borde ha fört samarbetsförhandlingarna innan moderbolaget hade fattat ett sådant slutgiltigt beslut om att koncentrera produktionen inom koncernen som hade inneburit väsentlig inskränkning av dotterbolagets verksamhet. På de grunder som framgår av Högsta domstolens dom ansåg Högsta domstolen att moderbolaget hade faktiskt fattat ett sådant avgörande redan innan samarbetsförhandlingarna i dotterbolaget hade inletts. Dotterbolaget hade i egenskap av arbetsgivare försummat den förhandlingsskyldighet som föreskrivs i lagen om samarbete inom företag och förpliktades att betala gottgörelse till de uppsagda arbetstagarna. (Omröstn.)

L om samarbete inom företag 6 § 1 mom. 3 punkten (725/1978)
L om samarbete inom företag 7 § (725/1978)
Rådets direktiv (98/59/EG) om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar artikel 2

Behandlingen av målet i de lägre instanserna

Bakgrunden

Fujitsu- och Siemens koncernernas moderbolag Fujitsu Limited och Siemens AG hade 15.6.1999 ingått ett intentionsavtal med syftet att räknat från och med 1.10.1999 fusionera koncernernas verksamhet inom datorbranschen. Det slutliga avtalet om att grunda ett samföretag hade undertecknats 11.8.1999. Sedan Europeiska gemenskapernas kommission 30.9.1999 hade godkänt att samföretaget grundades, hade koncernen Fujitsu Siemens Computers inlett sin verksamhet 1.10.1999. När koncernen bildades hade Fujitsu Computers Oy (sedermera Fujitsu Siemens Computers Oy, numera Fujitsu Technology Solution Oy, nedan ”dotterbolaget”) blivit dotterbolag i Finland. Det finländska dotterbolaget och dess syskonbolag på andra ställen i Europa, samt de bolag inom Siemens AG-koncernen som avskiljts till separata bolag och som tillverkade och sålde persondatorer och servrar, hade från 1.10.1999 överförts och blivit dotterbolag till det nederländska Fujitsu Siemens Computers (Holding) BV (nedan ”moderbolaget”).

I Europa hade koncernen Fujitsu Siemens Computers den 1 oktober 1999 produktionsanläggningar i Esbo (Kilo) i Finland och i Augsburg, Paderborn och Sömmerda i Tyskland.

Moderbolagets första styrelsesammanträde hade hållits 7.10.1999.

Moderbolagets direktion, som bestod av styrelsens verkställande ledamöter, hade 7.12.1999 hållit en telefonkonferens. Något protokoll hade inte förts, men enligt dotterbolaget hade beslut fattats om att lägga fram ett förslag för moderbolagets styrelse om att lösgöra sig från fabriken i Kilo.

Moderbolagets styrelse hade sammanträtt 14.12.1999. Enligt mötesprotokollet hade något uttryckligt beslut inte fattats om produktionsanläggningen i Kilo.

Dotterbolaget hade 14.12.1999 gjort en framställning om att inleda samarbetsförhandlingar. Samarbetsförhandlingar hade förts 20.12.1999 – 31.1.2000, dvs. under sex veckor.

Dotterbolaget styrelse, som huvudsakligen bestod av direktörer inom koncernen och vars ordförande hade varit vice ordförande i styrelsen i koncernens moderbolag, hade 1.2.2000 beslutat lägga ner bolagets verksamhet frånsett försäljning av datorer i Finland.

Den 8 februari 2000 hade dotterbolaget börjat säga upp sina anställda. Sammanlagt 450 av bolagets anställda hade sagts upp. Ungefär 40 anställda hade stannat kvar i bolaget.

Moderbolagets styrelse hade sammanträtt 16.2.2000. Enligt mötesprotokollet hade något beslut om produktionsanläggningen i Kilo inte fattats.
Några av dotterbolagets tidigare anställda hade ansett att dotterbolaget i sina avgöranden vid årsskiftet 1999–2000 om att stänga produktionsanläggningen i Kilo hade brutit mot lagen om samarbete i företag (725/1978). De anställda hade överfört sina anspråk på gottgörelse jämte ränta enligt den nämnda lagen att drivas in av sina egna fackförbund, dvs. av Metallarbetarförbundet rf, Tjänstemannaunionen TU rf, Tjänstemannaförbundet för specialbranscher ERTO rf, Nya Ingenjörsförbundet UIL rf, Teknikens Akademikerförbund TEK rf, Statsvetarnas förbund i Finland SVAL rf, Akavas Specialorganisationer rf, Finlands Ekonomförbund SEFE rf, Elbranschernas Fackförbund rf, Elbranschernas fackförbund rf, Servicefacket PAM rf och fackförbundet SUORA rf (nedan ”fackförbunden”).

Käromålet och bemötandet i Esbo tingsrätt

Fackförbunden yrkade i sina käromål mot dotterbolaget att dotterbolaget skulle åläggas att såsom gottgörelse enligt samarbetslagen betala följande belopp jämte ränta:

• Metallarbetarförbundet rf: 4 985 140,32 euro
• Tjänstemannaunionen TU rf: 1 695 423,70 euro
• Tjänstemannaförbundet för specialbranscher ERTO rf: 87 306,35 euro
• Nya Ingenjörsförbundet UIL rf: 605 446,26 euro
• Teknikens Akademikerförbund TEK rf: 738 048,99 euro
• Statsvetarnas förbund i Finland SVAL rf: 50 042,64 euro
• Akavas Specialorganisationer rf: 57 621,18 euro
• Finlands Ekonomförbund SEFE rf: 222 478,98 euro
• Elbranschernas fackförbund rf: 28 928,32 euro
• Servicefacket PAM rf: 29 827,12 euro
• Fackförbundet SUORA rf: 29 543,89 euro

Kravet på gottgörelse omfattade ett belopp som motsvarade 20 månaders lön för var och en av de anställda.

Fackförbunden ansåg att det inom moderbolagets styrelse senast 14.12.1999 hade fattats ett faktiskt beslut om att verksamheten vid produktionsanläggningen i Kilo (tillverkning och produktutveckling av datorer) skulle avvecklas och lösgöras från koncernens verksamhet samt flyttas till Tyskland, så att produktionsanläggningen i Kilo inte längre skulle fortsätta som en del av koncernen.

Enligt fackförbunden var det beslut som de facto hade fattats 14.12.1999 ett sådant avgörande som avses i 6 § 3 och 3 b punkten i samarbetslagen, vilket hade fattats innan samarbetsförhandlingar enligt lagens 7 § hade förts från och med 20.12.1999. Dotterbolaget hade uppsåtligt eller av uppenbar oaktsamhet brutit mot samarbetslagen på sätt som avses i lagens 15 a §. Det var fråga om en händelsekedja, där det klandervärda förfarandet i första hand framgick som en försummelse att föra samarbetsförhandlingar före beslutsfattandet och inte som en enskild gärning eller som flera gärningar.

Dotterbolaget bestred käromålet. Enligt dotterbolaget hade några beslut om produktionsanläggningen i Kilo inte fattats vid moderbolagets styrelsemöte 14.12.1999. Vid mötet hade endast utarbetats en plan som förordade att produktionsanläggningen skulle lösgöras. Därefter kvarstod ännu som möjliga alternativ att verksamheten fortsatte som sådan eller i begränsad form, att verksamheten såldes eller att den fortsatte i samarbete med något annat företag eller att den upphörde. Samtliga alternativ hade varit reella och förhandlingar om att sälja produktionsanläggningen i Kilo hade förts ända tills samarbetsförfarandet avslutades.

Dotterbolaget ansåg att samarbetslagens 7 § skulle tolkas så att uttrycket arbetsgivarens avgörande enbart kunde anses avse ett beslut av bolagets behöriga organ, dvs. i detta fall dotterbolagets styrelse. Styrelsens beslut om att lägga ner verksamheten hade fattats 1.2.2000, dvs. efter att samarbetsförhandlingarna hade avslutats.

Dotterbolaget ansåg vidare att inget av Fujitsu Siemens Computers-koncernens bolag hade brutit mot förfarandena enligt samarbetslagen – varken uppsåtligen eller av uppenbar oaktsamhet eller på något annat sätt.

Ytterligare ansåg dotterbolaget att rätt till gottgörelse åtminstone inte förelåg till den del talan byggde på fordringar som överförts på fackförbunden och som gällde anställda som själva hade sagt upp sig eller som hade träffat en överenskommelse med dotterbolaget eller som hade haft tidsbestämda anställningsförhållanden.

Tingsrättens dom 11.12.2003

Tingsrätten ansåg för det första att bestämmelserna i 6 § 1–5 punkten, 7 § 1 och 2 mom. och 15 § 1 mom. samarbetslagen även beträffande en koncern skulle tolkas så att resultatet överensstämde med syftet med bestämmelserna. En tolkning enligt vilken dotterbolaget skulle inleda samarbetsförhandlingar innan moderbolaget träffade ett sådant avgörande som avses i 6 § 1–5 punkten samarbetslagen hade motsvarat syftet med bestämmelserna.

Efter att ha bedömt bevisningen i målet slöt sig tingsrätten till att moderbolagets ledning vid sin telefonkonferens 7.12.1999 hade gjort en framställning om att lösgöra produktionsanläggningen i Kilo och att moderbolagets styrelse vid sammanträdet 14.12.1999 hade beslutat understöda framställningen. Man hade börjat kartlägga olika slags lösningar för produktionsanläggningen i Kilo. Det hade varit fråga om en sådan plan som avses i samarbetslagen. Ett av alternativen hade varit att lägga ner verksamheten vid produktionsanläggningen i Kilo, men det hade också funnits andra alternativ.

Enligt tingsrätten hade alternativen till att lägga ner produktionsanläggningen i Kilo varit verkliga och öppna. Det kunde inte anses att nedläggningen av verksamheten vid produktionsanläggningen hade varit avgjord på förhand. Alternativ till att lägga ner produktionsanläggningen hade presenterats och de hade behandlats i samarbetsförhandlingarna i den mån det hade varit möjligt med beaktande av synpunkter som gällde företagshemlighet.

Fackförbunden hade således inte visat att moderbolagets styrelse skulle ha fattat beslut om att lägga ner produktionsanläggningen i Kilo på ett sådant sätt att dialogen mellan arbetsgivaren och de anställda inte kunde ha genomförts på det sätt som avses i samarbetslagen.

Samarbetsförhandlingar hade förts tills förändringarna i dotterbolagets företagsverksamhet och dess följder för personalen definitivt hade klarnat i slutet av januari år 2000 efter att förhandlingarna om att finna samarbetsparter hade strandat.

Beslutet att lägga ner produktionsanläggningen i Kilo hade fattats av dotterbolagets styrelse vid sammanträdet 1.2.2000 sedan det visat sig omöjligt att finna andra alternativ och efter att samarbetsförhandlingar hade förts.

De samarbetsförhandlingar inom dotterbolaget som hade börjat 20.12.1999 efter att framställning om att inleda förhandlingar hade gjorts 14.12.1999 skulle således anses vara verkliga och korrekta.

Tingsrätten förkastade käromålet.

Målet har avgjorts av tingsdomarna Seppo Ovaskainen, Juha Lehto och Marjo Naapi.

Helsingfors hovrätts dom 10.4.2006

Fackförbunden överklagade hos hovrätten.

Hovrätten ansåg även att något beslut om att lägga ner fabriken i Kilo inte hade fattats vid moderbolagets styrelsemöte utan att beslutet hade fattats av dotterbolagets styrelse vid sammanträdet 1.2.2000.

Hovrätten ansåg att ett avgörande av ett ärende i den mening som avses i 7 § 1 mom. samarbetslagen enbart avsåg beslut om olika åtgärder som gällde personalen i det företag som juridiskt skulle anses vara arbetsgivare. Ett sådant slutligt avgörande av ett ärende som avses i 7 § 1 mom. samarbetslagen hade kunnat fattas endast av arbetsgivaren, dvs. dotterbolaget. Det utländska moderbolagets företagsledande framställningar eller planer var därför inte ännu sådana avgöranden som avses i samarbetslagens 7 § och de hade inte heller omfattats av förhandlingsplikten enligt paragrafens 1 mom. Vid moderbolagets styrelsesammanträde 14.12.1999 hade det således enligt hovrätten inte varit möjligt att fatta ett sådant faktiskt avgörande genom vilket ett sådant i samarbetslagens 6 § 1–5 punkten avsett ärende som inverkar på personalens ställning hade avgjorts innan samarbetsförhandlingar hade inletts.

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut.

Målet har avgjorts av hovrättspresidenten Lauri Melander och av hovrättsråden Tuula Nousiainen och Tuomas Nurmi. Föredragande var Jari Raappana.

Överklagandet i Högsta domstolen

Fackförbunden beviljades besvärstillstånd.

I sin gemensamma besvärsskrift yrkade fackförbunden att hovrättens dom skulle upphävas och att Fujitsu Technology Solutions Oy skulle förpliktas att till fackföreningarna som gottgörelse med stöd av 15 a § lagen om samarbete i företag betala följande belopp:

1. till Metallarbetarförbundet rf 4 985 140,32 euro
2. till Tjänstemannaunionen TU rf: 1 695 423,70 euro
3. till Tjänstemannaförbundet för specialbranscher ERTO rf: 87 306,35 euro
4. till Nya Ingenjörsförbundet UIL rf: 605 446,26 euro
5. till Teknikens Akademikerförbund TEK rf: 738 048,99 euro
6. till Statsvetarnas förbund i Finland SVAL rf: 50 042,64 euro
7. till Akavas Specialorganisationer rf: 57 621,18 euro
8. till Finlands Ekonomförbund SEFE rf: 222 478,98 euro
9. till Elbranschernas fackförbund rf: 28 928,32 euro
10. till Servicefacket PAM rf: 29 827,12 euro
11. till fackförbundet SUORA rf: 29 543,89 euro.

Fackförbunden yrkade ränta på gottgörelserna enligt 4 § 1 mom. räntelagen räknat från den dag stämningsansökningarna delgavs.

Fujitsu Technology Solutions Oy bemötte besvären och begärde att de skulle avslås.

Vidtagna åtgärder

Högsta domstolen höll förberedelsesammanträde för muntlig förhandling 18.6.2007 och muntlig förhandling 11–12.10.2007 samt 1.11.2007.

Efter att ha gett parterna tillfälle att uttrycka sin uppfattning om behovet att begära förhandsavgörande och om vilka frågor som borde uppmärksammas i en begäran beslöt Högsta domstolen 6.2.2008 begära förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol. EG-domstolen gav sitt avgörande genom sin dom 10.9.2009 (mål C-44/08).

Parterna gav på begäran yttranden med anledning av förhandsavgörandet.

Högsta domstolens avgörande

Domskäl

Bakgrunden och frågeställningen i målet

1. Det samföretag som grundats i enlighet med intentionsavtalet av den 15 juni 1999 om fusion av Fujitsu Limiteds och Siemens AG:s datakommunikationsverksamhet hade inlett sin verksamhet 1.10.1999. Det nederländska Fujitsu Siemens Computers (Holding) BV hade varit moderbolag i den koncern som bildats på detta sätt. Dess dotterbolag hade då haft produktionsanläggningar i Augsburg, Paderborn och Sömmerda i Tyskland och i Kilo i Esbo i Finland.

2. I Finland blev Fujitsu Computers Oy (nedan även dotterbolaget) ett av moderbolaget helägt dotterbolag, som därförinnan hade varit dotterbolag till Fujitsu Limited. Fujitsu Computers Oy:s namn har 3.4.2000 ändrats till Fujitsu Siemens Computers Oy. Dotterbolagets nuvarande namn är Fujitsu Technology Solutions Oy.

3. Vid dotterbolagets produktionsanläggning i Kilo har fram till år 2000 funnits en enhet för montering av datorkomponenter och en produktutvecklingsenhet samt stödfunktioner för dem. Dotterbolaget har 14.12.1999 gjort en i lagen om samarbete i företag (725/1978; samarbetslagen) avsedd framställning att inleda samarbetsförhandlingar om att lägga ner dotterbolagets verksamhet. Förhandlingarna har gällt samtliga anställda med undantag av en separat försäljningsenhet i Finland.

4. Samarbetsförhandlingarna har förts 20.12.1999–31.1.2000. Dotterbolagets styrelse har 1.2.2000 fattat ”planenligt beslut om att lägga ner bolagets produktionsverksamhet med tillhörande verksamhet” och beslutat verkställa planen. Beslutet har lett till att anställda vid produktionsanläggningen har sagts upp. Antalet uppsagda har varit ca 450.

5. Fackförbunden har i Högsta domstolen ansett att moderbolagets styrelse senast 14.12.1999 har fattat ett faktiskt slutligt beslut om att verksamheten vid dotterbolagets produktionsanläggning i Kilo ska avvecklas och lösgöras från koncernens verksamhet samt flyttas till Tyskland, så att produktionsanläggningen i Kilo inte längre skulle fortsätta sin verksamhet som en del av koncernen på samma sätt som fram till 14.12.1999. Enligt fackförbunden borde samarbetsförhandlingarna ha förts innan beslutet fattades.

6. Dotterbolaget har i sin tur för det första ansett att moderbolaget inte 14.12.1999 eller någon annan gång har fattat ett sådant beslut om produktionsanläggningen i Kilo som skulle ha krävt samarbetsförhandlingar. För det andra har dotterbolaget ansett att det inom moderbolaget fattade avgörandet om produktionsanläggningen i Kilo inte ens hade kunnat vara ett sådant avgörande som skulle ha krävt samarbetsförhandlingar inom dotterbolaget innan avgörandet fattades.

7. I Högsta domstolen är det således för det första fråga om huruvida ett avgörande som ett utländskt moderbolag fattar och som gäller ett finländskt dotterbolag över huvud taget är ett sådant avgörande av en arbetsgivare som medför att dotterbolaget måste föra samarbetsförhandlingar innan det fattas. Om det anses att också moderbolagets avgörande kan vara ett sådant avgörande av arbetsgivaren, är det ytterligare fråga om moderbolaget i detta fall senast 14.12.1999 har fattat ett sådant avgörande om frågor som omfattas av samarbetsförfarandet att dotterbolaget borde ha fört samarbetsförhandlingar före avgörandet.

8. Högsta domstolen konstaterar att de relevanta bestämmelser som ska tillämpas när den omtvistade frågan avgörs är samarbetslagens 6 § 3 punkt (725/1978) och 3 b punkt (51/1993), 7 § 1 mom. (725/1978) samt 8 § 1 och 2 mom. (906/1996). Vid tolkningen av dessa bestämmelser ska beaktas bestämmelserna i rådets direktiv 20.7.1998 98/59/EG (direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar, nedan uppsägningsdirektivet). Genom detta direktiv ersattes direktiv 75/129/EEG sådant det löd ändrat genom direktiv 92/56/EEG.

Bestämmelserna i samarbetslagen

9. I samarbetslagens 7 § 1 mom. (725/1978) föreskrivs att en arbetsgivare innan han avgör ett i 6 § avsett ärende ska förhandla om grunderna för åtgärden samt om verkningarna av och alternativen för denna med de arbetstagare och funktionärer eller företrädare för personalen, vilka ärendet berör.

10. Enligt 6 § 3 punkten (725/1978) ska samarbetsförfarande bland annat tillämpas vid nedläggning av företag eller en del därav eller förflyttning till annan ort eller väsentlig utvidgning eller inskränkning av dess verksamhet. Enligt 6 § 3 b punkten (51/1993) ska samarbetsförfarande tillämpas bl.a. på uppsägningar som verkställs av produktionsorsaker eller ekonomiska skäl.

11. I 8 § 1 och 2 mom. (906/1996) föreskrivs att om arbetsgivaren och företrädarna för personalen inte har kommit överens om ett annat förfaringssätt, anses arbetsgivaren ha fullgjort sin förhandlingsskyldighet när ärendet har behandlats så som 7 § stadgar. Om åtgärden dock uppenbart leder bl.a. till att minst tio arbetstagare eller funktionärer sägs upp, anses arbetsgivaren inte ha uppfyllt sin förhandlingsskyldighet förrän minst sex veckor har gått från det att förhandlingarna inleddes. I föreliggande fall var arbetsgivaren skyldig att tillämpa den nämnda minimitiden på sex veckor för förhandlingarna.

Uppsägningsdirektivet

12. Artikel 2.1 lyder:

Överväger en arbetsgivare att vidta kollektiva uppsägningar skall han i god tid inleda överläggningar med arbetstagarrepresentanterna i syfte att söka nå en överenskommelse.

13. Artikel 2.2 första stycket lyder:

Dessa överläggningar skall i varje fall omfatta olika möjligheter att undvika kollektiva uppsägningar eller att minska antalet berörda arbetstagare samt att lindra konsekvenserna av uppsägningarna genom åtgärder i synnerhet i syfte att bistå med omplacering eller omskolning av övertaliga arbetstagare.

14. Artikel 2.3 första stycket:

För att göra det möjligt för arbetstagarrepresentanterna att lägga fram konstruktiva förslag skall arbetsgivarna i god tid under överläggningarna förse dem med all relevant information och skriftligen anmäla i varje fall de omständigheter som räknas upp i detta stycke.

15. Artikel 2.4 lyder:

De skyldigheter som fastställs i punkterna 1, 2 och 3 skall gälla oavsett om beslutet om kollektiva uppsägningar har fattats av arbetsgivaren eller av ett företag som kontrollerar arbetsgivaren.

Vid prövning av påstådd försummelse att fullgöra de krav på information, överläggning och anmälan som fastställs i detta direktiv får arbetsgivaren inte åberopa att nödvändig information inte hade lämnats till honom från det företag som fattade det beslut som ledde till kollektiva uppsägningar.

16. Artikel 4.1 lyder:

Planerade kollektiva uppsägningar som har anmälts till den behöriga myndigheten får verkställas tidigast 30 dagar efter anmälan enligt artikel 3.1, utan att de bestämmelser som gäller individuella rättigheter beträffande besked om uppsägning därigenom åsidosätts.

17. Enligt artikel 5 är det fråga om ett s.k. minimidirektiv som inte påverkar medlemsstaternas rätt att tillämpa eller utfärda lagar eller andra författningar som är gynnsammare för arbetstagarna.

18. I regeringens proposition (RP 56/1994 rd, s. 73) har det ansetts att samarbetslagen uppfyller kraven i ändringsdirektivet 92/56 EEG. Direktivet 98/59/EG har i sin tur samma innehåll som direktiv 92/56 EEG till de delar som nu ska tillämpas och samarbetslagen har inte därför till den delen ändrats.

Högsta domstolens begäran om förhandsavgörande 6.2.2008

19. Högsta domstolen har ansett att det finns strukturella och innehållsliga skillnader mellan uppsägningsdirektivet och den nationella lagen som gör att det inbördes förhållandet inte till alla delar är klart. Därför har Högsta domstolen i det föreliggande målet begärt förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol. Frågorna i begäran om förhandsavgörande var:

1. Ska artikel 2.1 i direktiv 98/59/EG tolkas så att den där angivna skyldigheten, att inleda överläggningar ”i god tid” när arbetsgivaren ”överväger” att ”vidta kollektiva uppsägningar”, innebär att överläggningarna ska inledas när kollektiva uppsägningar blir nödvändiga till följd av strategiska beslut eller förändringar i verksamheten? Eller ska denna bestämmelse tolkas så, att skyldigheten att inleda överläggningar uppstår redan när arbetsgivaren överväger sådana åtgärder eller förändringar i verksamheten, som till exempel förändringar i produktionskapaciteten eller centralisering av produktionen, som kan förväntas nödvändiggöra kollektiva uppsägningar?
   
2. Ska artikel 2.1 i direktiv 98/59, med hänsyn till hänvisningen i artikel 2.3 första stycket i direktivet om att information ska lämnas i god tid under överläggningarna, tolkas så att den där angivna skyldigheten, att inleda överläggningar ”i god tid” när arbetsgivaren ”överväger” att vidta kollektiva uppsägningar, innebär att överläggningarna ska inledas innan arbetsgivarens planer är så långt framskridna att han kan konkretisera dem och förse arbetstagarna med den information som avses i artikel 2.3 stycke b?
   
3. Ska artikel 2.1 jämförd med artikel 2.4 i direktiv 98/59 tolkas så att, när arbetsgivaren är ett företag som kontrolleras av ett annat företag, arbetsgivarens skyldighet att inleda överläggningar med arbetstagarrepresentanten uppstår när antingen arbetsgivaren själv eller det moderbolag som kontrollerar arbetsgivaren överväger att vidta kollektiva uppsägningar av arbetsgivarens personal?
   
4. När det rör sig om överläggningar i ett dotterbolag som tillhör en koncern och den i artikel 2.1 i direktiv 98/59 föreskrivna skyldigheten, att ”i god tid” inleda överläggningar när kollektiva uppsägningar ”övervägs”, ska bedömas med beaktande av bestämmelserna i artikel 2.4, uppstår då skyldigheten att inleda överläggningar redan när koncernens eller moderbolagets ledning överväger kollektiva uppsägningar, trots att dessa planer ännu inte har konkretiserats till att avse personal i ett visst kontrollerat dotterbolag? Eller uppstår skyldigheten att inleda överläggningar för dotterbolaget först när koncernens eller moderbolagets ledning uttryckligen överväger att genomföra kollektiva uppsägningar i det berörda dotterbolaget?
   
5. När arbetsgivaren är ett företag (ett dotterbolag som tillhör en koncern) som kontrolleras av ett annat företag (moderbolaget eller koncernens ledning), i den mening som avses i artikel 2.4 i direktiv 98/59, ska artikel 2 då tolkas så, att det i artikeln föreskrivna överläggningsförfarandet måste ha avslutats innan moderbolaget eller koncernens ledning fattar beslut om genomförande av kollektiva uppsägningar i dotterbolaget?
   
6. Om direktivet ska tolkas så att det överläggningsförfarande som ska genomföras av dotterbolaget ska ha avslutats innan moderbolaget eller koncernens ledning antar ett beslut som resulterar i kollektiva uppsägningar, gäller detta endast för beslut vilka direkt resulterar i kollektiva uppsägningar i dotterbolaget, eller måste överläggningsförfarandet ha avslutats innan moderbolaget eller koncernens ledning antar företagsekonomiska eller strategiska beslut som kan antas leda till kollektiva uppsägningar i dotterbolaget, utan att det är helt säkert att det blir så?

EG-domstolens dom 10.9.2009

20. EG-domstolen har besvarat Högsta domstolens frågor på följande sätt:

1. Artikel 2.1 i rådets direktiv 98/59/EG av den 20 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar ska tolkas så, att antagandet, inom ramen för en företagskoncern, av strategiska beslut eller förändringar i verksamheten som tvingar arbetsgivaren att överväga eller planera kollektiva uppsägningar medför att denna arbetsgivare blir skyldig att överlägga med arbetstagarrepresentanterna.
   
2. Uppkomsten av arbetsgivarens skyldighet att inleda överläggningar om övervägda kollektiva uppsägningar beror inte på huruvida arbetsgivaren redan har möjlighet att ge arbetstagarrepresentanterna alla de informationer som nämns i artikel 2.3 första stycket b i direktiv 98/59.
   
3. Artikel 2.1 i direktiv 98/59 jämförd med artikel 2.4 första stycket i samma direktiv ska tolkas så att i en företagskoncern, bestående av ett moderbolag och ett eller flera dotterbolag, är det dotterbolag som är arbetsgivare är skyldigt att inleda överläggningar med arbetstagarrepresentanterna endast när detta dotterbolag, inom vilket kollektiva uppsägningar kan komma att göras, är identifierat.
   
4. Artikel 2.1 i direktiv 98/59 jämförd med artikel 2.4 i samma direktiv ska tolkas så, att när det är fråga om en företagskoncern måste överläggningsförfarandet avslutas av det dotterbolag som berörs av kollektiva uppsägningar innan nämnda dotterbolag, i förekommande fall på direkt order av sitt moderbolag, säger upp anställningsavtalen för de arbetstagare som ska sägas upp.

Effekten av modersbolagets beslut på de samarbetsförhandlingar som skulle föras i dotterbolaget

21. I målet måste man således först ta ställning till om det avgörande som moderbolaget i koncernen hade fattat över huvud taget är ett sådant beslut som medför att dotterbolaget blir skyldigt att föra förhandlingar enligt samarbetslagen.

22. Artikel 2.4 i direktivet, enligt vilken förhandlingsskyldigheterna gäller oavsett om beslutet om kollektiva uppsägningar har fattats av arbetsgivaren eller av ett företag som kontrollerar arbetsgivaren, har inte uttryckligen genomförts i samarbetslagen. Ordalydelsen i 7 § 1 mom. (725/1978) samarbetslagen (”Innan arbetsgivare avgör i 6 § avsett ärende skall han förhandla”) tyder på att bestämmelsen skulle gälla avgöranden av det företag som juridiskt ska anses vara arbetsgivare. Det är nämligen klart att skyldigheten att föra samarbetsförhandlingar gäller det företag som är part i anställningsförhållandena i fråga. En ordagrann tolkning av bestämmelsen skulle således beträffande en koncern innebära att endast ett beslut av ett dotterbolag som fungerar som arbetsgivare kunde anses vara ett sådant avgörande som gör att dotterbolaget blir skyldigt att föra samarbetsförhandlingar. Hovrättens avgörande bygger på det synsättet.

23. Vid tolkningen av den nämnda lagbestämmelsen måste man dock även beakta bestämmelserna i uppsägningsdirektivet och den tolkningspraxis som gäller dem. Enligt EG-domstolens fasta praxis kan ett direktiv inte i sig medföra skyldigheter för en enskild och det kan inte som sådant utan stöd i nationell lag åberopas gentemot denne även om en direktivsbestämmelse som syftar till att erkänna enskilda rättigheter eller ålägga dem skyldigheter är klar, precis och ovillkorlig (t.ex. förenade målen C-397/01-403/01, Pfeiffer m.fl., dom 5.10.2004, Vol. 2004, s. I-8835, punkterna 108–109). Ett direktiv kan således inte direkt medföra en sådan skyldighet för en enskild som denne inte har enligt nationell lag. Å andra sidan är skyldigheten för medlemsstaterna att uppnå det resultat som föreskrivs i ett direktiv förpliktande även för domstolarna inom ramen för deras behörighet. Det ankommer särskilt på de nationella domstolarna att säkerställa det rättsliga skydd som enskilda tillerkänns enligt EU-rätten och att garantera att dessa bestämmelser ges full verkan (förenade målen Pfeiffer m.fl. punkterna 110–111). Enligt EG-domstolens fasta praxis förutsätter skyldigheten till en direktivkonform tolkning i mål där parterna enbart består av enskilda, att den nationella domstolen i detta syfte gör allt som är möjligt inom ramen för dess behörighet och att den tolkar den nationella rätten, i den utsträckning det är möjligt, mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå ett resultat som är förenligt med det mål som eftersträvas i direktivet (mål C-106/89, Marleasing, dom 13.11.1990, Vol. 1990, s. I-4135, Vol. Ep. X s. 599, punkterna 8–9 och förenade målen Pfeiffer m.fl. punkterna 113–119, jämte hänvisningar till motsvarande praxis).

24. Högsta domstolen konstaterar att en direktivkonform tolkning av 7 § 1 mom. (725/1978) samarbetslagen inte innebär att en skyldighet åläggs moderbolaget, utan att det när samarbetslagen tolkas är fråga om en tolkning av arbetsgivarens skyldigheter. Att bestämmelserna i artikel 2.4 i uppsägningsdirektivet ges tolkningsverkan medför således inte att moderbolaget skulle åläggas någon skyldighet som det inte har med stöd av nationell rätt, utan verkan av tolkningen hänför sig till frågan om vilka omständigheter som gör att arbetsgivaren blir skyldig att förhandla med stöd av samarbetslagen. En tolkning av samarbetslagen i konformitet med artikel 2.4 i direktivet förutsätter att moderbolagets avgörande jämställs med arbetsgivarens eget avgörande. Högsta domstolen anser att bestämmelserna i samarbetslagen ska tolkas så att ett avgörande av moderbolaget i en koncern kan leda till att ett dotterbolag i egenskap av arbetsgivare ska föra samarbetsförhandlingar. I detta sammanhang kan man även fästa uppmärksamhet vid att det på det sätt som framgår av de ovan i punkt 18 nämnda förarbetena har ansetts att samarbetslagen uppfyller direktivets krav, även om någon reglering enligt artikel 2.4 inte uttryckligen har tagits in i lagen.

25. Härefter måste avgöras frågan om vilket slags avgörande av moderbolaget som medför skyldighet för dotterbolaget att inleda samarbetsförhandlingar och hur tidpunkten för förhandlingarna ska bestämmas.

26. Av EG-domstolens dom framgår att redan sådana strategiska beslut inom en koncern eller ändringar av verksamheten som tvingar ett dotterbolag som är arbetsgivare att överväga eller planera kollektiv minskning av sina anställda, så som uppsägning, gör att dotterbolaget blir skyldigt att inleda förhandlingar. I svaren 2 och 3 i domstolens dom har vidare angetts när förhandlingarna ska inledas.

27. Av EG-domstolens dom framgår vidare att dotterbolaget enligt direktivet måste avsluta överläggningsförfarandet innan det i förekommande fall på direkt order av sitt moderbolag säger upp anställningsavtalen för sina arbetstagare.

28. EG-domstolen har i punkt 71 i motiven till denna del yttrat: När det är fråga om en sådan företagskoncern som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen framgår det av denna rättspraxis att ett beslut av moderbolaget, vars direkta följd är att ett av dotterbolagen tvingas att säga upp anställningsavtalen med arbetstagare som berörs av kollektiva uppsägningar, inte kan fattas förrän efter det att förhandlingsförfarandet vid detta dotterbolag har avslutats, vid påföljd av att det senare i egenskap av arbetsgivare får ta konsekvenserna av att detta förfarande inte iakttagits.

29. Enligt EG-domstolens ställningstaganden förutsätter uppsägningsdirektivet att samarbetsförhandlingar måste inledas i dotterbolaget när det inom moderbolaget träffas ett sådant strategiskt avgörande som tvingar dotterbolaget att som arbetsgivare överväga kollektiv minskning av arbetskraften.

30. I samarbetslagen åläggs i sin tur arbetsgivaren skyldighet att föra samarbetsförhandlingar, när det är fråga om nedläggning av ett företag eller en del därav eller förflyttning till annan ort eller väsentlig inskränkning av dess verksamhet. Förhandlingar ska föras om grunderna för åtgärden samt om verkningarna av och alternativen till den. Enligt 7 § 1 mom. (725/1978) ska förhandlingarna föras innan arbetsgivaren avgör ett sådant ärende. I lagrummet avses med avgörande även ett faktiskt beslut av arbetsgivaren (RP 56/1994 rd, s. 73). Innan avgörandet träffas ska enligt samarbetslagen förhandlingar föras på det sätt som förutsätts i 7 § och 8 § 1 och 2 mom. Förhandlingsförfarandet ska således inte bara inledas utan också avslutas innan en åtgärd av ovan nämnt slag avgörs.

31. Av artikel 2.4 i direktivet framgår beträffande arbetsgivarens förhandlingsskyldighet att avgöranden av ett företag som kontrollerar arbetsgivaren jämställs med arbetsgivarens egna avgöranden. Detta innebär för tolkningen av samarbetslagen att arbetsgivarens skyldighet med stöd av samarbetslagens 7 § 1 mom. att föra samarbetsförhandlingar innan arbetsgivaren avgör saken på motsvarande sätt gäller avgöranden av moderbolaget. Således ska samarbetsförhandlingar även föras i dotterbolaget innan det inom moderbolaget träffas ett avgörande som innebär att dotterbolaget eller en del av det läggs ner eller verksamheten väsentligt utvidgas eller inskränks. Samarbetslagen avviker i detta avseende från minimikraven i direktivet. Direktivet förutsätter att förhandlingar inleds i god tid om kollektiv minskning av anställda övervägs. Å anda sidan är det enligt direktivet tillräckligt att förhandlingsförfarandet avslutas innan dotterbolaget, eventuellt efter direkt anvisning av moderbolaget, säger upp de anställda som berörs av den kollektiva minskningen. Samarbetslagen förutsätter däremot att förhandlingsförfarandet avslutas innan det faktiska beslutet fattas i den fråga som förhandlingarna gäller, dvs. i föreliggande fall beslutet om att lägga ner dotterbolagets produktionsverksamhet.

32. I målet är det härefter fråga om det inom moderbolaget Fujitsu Siemens Computers (Holding) BV redan innan samarbetsförhandlingar fördes i dotterbolaget Fujitsu Computers Oy har träffats ett avgörande före vilket samarbetsförhandlingar enligt samarbetslagen borde ha avslutats.

Händelser inom moderbolaget och dotterbolaget som ledde till uppsägning av anställda

33. Moderbolagets styrelse har första gången sammanträtt 7.10.1999. Mötesprotokollet innehåller inte anteckningar om planer eller beslut angående produktionsanläggningen i Kilo. I bakgrundsmaterialet för mötet har ingått uppgifter om koncernens produktionsanläggningar, logistik och även annan verksamhet, och även Kilo har där nämnts. Enligt protokollet skulle följande styrelsemöten hållas 14.12.1999 och 16.2.2000.

34. Inom koncernen har i början av oktober 1999 inletts en utredning om hur å ena sidan koncernen och å andra sidan dess dotterbolag i olika länder och deras produktionsanläggningar ska fungera. Det har då blivit uppenbart att det inom koncernen har funnits orsak att överväga om produktionen borde koncentreras. I belysning av bedömningar av marknadsläget, lönsamheten och koncernens konkurrensförmåga har det förefallit ändamålsenligt att skära ner antalet produktionsanläggningar. I samband med utredningen har det framgått att nyckeltalen för lönsamheten vid produktionsanläggningen i Kilo har varit svagare än för andra produktionsanläggningar. Monteringen av datorer vid produktionsanläggningen i Kilo hade konstaterats vara dyrare än vid andra anläggningar, möjligheterna att utvidga anläggningen i Kilo hade konstaterats vara begränsade och Finland låg avsides i förhållande till koncernens huvudsakliga marknadsområde.

35. Koncernens produktionsanläggning i Paderborn har 26.11.1999 sålts till ett utomstående bolag. Det har varit fråga om att lägga ut produktionsanläggningen, eftersom koncernen hade förbundit sig att under en viss tid köpa produkter av det bolag som köpte anläggningen.

36. Moderbolagets direktion har 7.12.1999 hållit ett sammanträde för att förbereda moderbolagets styrelsemöte 14.12.1999. Av medlemmarna i moderbolagets styrelse har Z, som har hörts som vittne i målet, X, Y och W hört till direktionen. Något protokoll från mötet föreligger inte. Enligt Z:s vittnesberättelse hade man vid mötet gjort en sammanfattning av uppgifterna om koncernens olika produktionsanläggningar. Vid mötet hade man konstaterat att produktionsanläggningen i Kilo var särskilt problematisk, eftersom den var en liten anläggning och låg långt från koncernens huvudsakliga marknadsområde. Vid mötet hade man därför kommit till att man skulle föreslå för moderbolagets styrelse att styrelsen skulle undersöka alternativa sätt att lösgöra sig från produktionsanläggningen i Kilo. Med lösgörande hade direktionen enligt Z avsett att lägga ut verksamheten, att grunda ett samföretag, att sälja anläggningen eller att fortsätta i Kilo som en del av koncernen, men i så fall endast som en monteringscentral för marknaden i Norden.

37. Moderbolagets styrelse har 14.12.1999 hållit ett möte i Tokyo. Enligt punkt 3 i protokollet har produktionsanläggningen i Kilo behandlats på följande sätt: W presenterade utifrån bakgrundsmaterialet en lägesöversikt angående produkter och leveranser. W beskrev situationen när det gällde att utveckla FCS:s (moderbolagets) produktionsanläggningar med fokus på Paderborn och Kilo. Enligt protokollet har också hela koncernens situation behandlats på mötet.

38. Enligt Z som hade deltagit i det nämnda mötet hade man inte vid mötet fattat något beslut om produktionsanläggningen i Kilo. Utifrån direktionens rekommendation hade man inom styrelsen utarbetat en plan, enligt vilken olika alternativ för Kilo undersöktes närmare.

39. Även de andra personer som hörts som vittnen i målet, dvs. dotterbolagets verkställande direktör V, personalchef U, styrelsemedlemmen T och produktionsansvarige S, av vilka ingen hade deltagit i mötet, har berättat att man inte enligt deras uppfattning hade fattat något beslut om Kilo vid styrelsemötet 14.12.1999.

40. Enligt en promemoria, daterad 13.12.1999, som utarbetats inom dotterbolaget, hade moderbolagets direktion lagt fram en plan om att alla ”product supply” -funktioner skulle koncentreras till enheterna i Tyskland.

41. I dotterbolaget har 14.12.1999 på morgonen hållits ett möte i syfte att lägga fram ett officiellt förhandlingsförslag om att avsluta dotterbolagets verksamhet. Enligt en promemoria från mötet var moderbolagets strategi att minska produktions-, logistik- och produktutvecklingskostnaderna, vilket var orsaken till att bolaget hade planerat att koncentrera produktionen till de enheter där det var möjligt att kraftigt öka kapaciteten och att uppnå lägre enhetskostnader. Enligt strategin gick planen ut på att koncentrera tillverkningen av konsumtionsvaror till Sömmerda och produktionen av företagsmaskiner, bärbara datorer och Intel-servrar till Augsburg. Vid mötet har V understrukit att förhandlingar har förts för att finna olika alternativ och bevara arbetsplatserna och att förhandlingar skulle fortsätta mellan de olika företagen med avsikt att sälja hela verksamheten eller någon del eller att personalen vid vissa enheter skulle övergå till anställning i ett annat företag.

42. Samma dag hade ett förhandlingsförslag lagts fram och orsaken uppgavs vara att Fujitsu Siemens Computers direktion hade presenterat en plan om att all ”Procuct Supply” -verksamhet skulle koncentreras till Fujitsu Siemens Computers´ enheter i Tyskland. Enligt U, som hade utarbetat förhandlingsförslaget, hade uttrycket ”direktionen” avsett moderbolagets direktionsmöte 7.12.1999.

43. I förhandlingsförslaget har ytterligare anförts att man under samarbetsförhandlingarna försöker finna eventuella alternativ till den planerade nedläggningen av Fujitsu Computers Oy:s verksamhet och därav följande uppsägningar. Alternativen kunde vara att hela eller åtminstone en del av verksamheten såldes till ett annat företag eller att personalen vid någon eller några enheter övergick till anställning i ett annat företag.

44. I protokollet från det första mötet 20.12.1999 under samarbetsförhandlingarna har konstaterats att representanten för dotterbolaget, U, har understrukit att en central grund för planen var att koncentrera produktionen till de enheter där det var möjligt att kraftigt öka kapaciteten och uppnå lägre enhetskostnader, och att detta var en strategi utstakad av bolagets ägare.

45. W har 21.12.1999 tillställt vissa fackförbund ett brev, där det bl.a. har konstaterats att ”det enda beslut, som vi hittills har fattat är att produktionsverksamheterna ska koncentreras”.

46. Samarbetsförhandlingar har förts i dotterbolaget under tiden 20.12.1999–31.1.2000.

47. Dotterbolagets styrelse har 1.2.2000 hållit en telefonkonferens i vilken X, Y, V och R har deltagit. I protokollet från konferensen finns följande anteckning: ”Efter diskussion fattades beslut enligt planen att avveckla bolagets produktion med tillhörande verksamhet och att verkställa planen. V gavs i uppdrag att vidta alla åtgärder som beslutet förutsätter i avsikt att den personal som berörs av nedläggningsplanen sägs upp och man ska försöka befria bolaget från onödiga hyres- eller andra förpliktelser. Uppdraget ska utföras så att man försöker säkerställa en kontrollerad avveckling av produktionen.”

48. Moderbolagets styrelse har sammanträtt 16.2.2000. Mötesprotokollet innehåller inte några anteckningar om beslut om produktionsanläggningen i Kilo. Bland underlagsmaterialet för mötet har funnits ett dokument med rubriken ”Läget angående avvecklingen av Kilo”, med följande innehåll:

• ”FSC:s styrelse godkände planen på att 14.12.1999 inleda förhandlingar med fackförbunden om en avveckling.
• Ledningen förhandlade aktivt med olika parter om möjligheten att sälja hela rörelsen eller en del av den och att fortsätta tillverkningen, men tyvärr utan framgång.
• Fujitsu Computers Oy:s styrelse beslöt 1.2.2000 att stänga anläggningen i Kilo.
• Beslutet påverkar produktionen, produktgrupperna, logistiken samt tillhörande verksamheter så som IT och finansiering.”

Högsta domstolens bedömning

49. Fujitsu Computers Oy:s produktionsverksamhet i produktionsanläggningen i Kilo har i det skede koncernen grundades omfattat montering av olika slags datorer. Vid produktionsanläggningen i Kilo har huvudsakligen tillverkats samma slags produkter som i de andra produktionsanläggningar som sedermera har hört till koncernen.

50. Koncernens mål har i slutet av 1999 varit att inom utgången av 2001 bli ledande datorföretag i Europa. Målet har samtidigt varit att uppnå klart lägre produktions- och logistikkostnader än när koncernen grundades, vilket i sin tur har krävt att produktionen koncentreras.

51. Som det har konstaterats ovan i punkt 34, har produktionsanläggningen i Kilo redan i ett tidigt skede ansetts vara särskilt problematisk med hänsyn till koncernens mål, på grund av den låga kapaciteten och det avlägsna läget. Eftersom det inte har gått att avhjälpa dessa nackdelar, har det inom moderbolaget uppenbarligen redan från början varit åtminstone ett beaktansvärt alternativ att koncentrera produktionsverksamheten till anläggningarna i Tyskland, där det redan har funnits beredskap att tillverka samma slags produkter som i Kilo.

52. I målet har lagts fram personbevisning (punkterna 38–39 ovan), som stödjer dotterbolagets uppfattning att man inom moderbolaget i det skedet endast hade gjort en plan om produktionsanläggningen i Kilo och att detta sedan hade lett till att samarbetsförhandlingar inleddes i dotterbolaget.

53. I belysning av handlingarna är det sant att man inte vid moderbolagets styrelsemöte 14.12.1999 har fattat formellt protokollförda beslut i förhållande till dotterbolaget eller produktionsanläggningen i Kilo. Å andra sidan har det inte ens påståtts att man inom moderbolaget längre efter 14.12.1999 skulle ha tagit ställning till Kiloanläggningens öde. Moderbolagets följande styrelsemöte har hållits först 16.2.2000, dvs. efter att dotterbolagets styrelse hade fattat ett officiellt beslut om att avsluta verksamheten och de första anställda hade sagts upp 8.2.2000. Inom moderbolagets styrelse har det då varit fråga om att konstatera situationen.

54. Så som det även har konstaterats i förarbetena beträffande samarbetslagen (punkt 30 ovan), har inte enbart formella utan även faktiska avgöranden betydelse. Händelseförloppet och utredningen i målet måste i själva verket granskas vidare än enbart utifrån vad de vittnen som hörts i målet har berättat om sina uppfattningar om händelserna och vad som uttryckligen har antecknats i protokollen från styrelsemötena. Vid bevisvärderingen måste man beakta den utredning som har lagts fram i sin helhet samt koncernförhållandet mellan bolagen och därmed sammanhängande omständigheter.

55. Av protokollet från moderbolagets styrelsemöte 14.12.1999 framgår inte innehållet i den diskussion som fördes och inte heller slutsatserna, utan endast att man vid mötet har behandlat läget när det gäller att koncentrera produktionsanläggningarna (”status of consolidation of manufacturing sites”). Ordalydelsen tyder på att det inte då hade varit fråga om nya riktlinjer utan om frågor i anknytning till att verkställa redan tidigare omfattade strategiska riktlinjer.

56. Enligt en promemoria som utarbetats i dotterbolaget 13.12.1999, dagen före moderbolagets styrelsemöte (punkt 40 ovan), har moderbolagets direktion presenterat en plan om att alla ”product supply” -verksamheter ska koncentreras till enheterna i Tyskland. Detsamma har upprepats i förhandlingsförslaget 14.12.1999 (punkt 42 ovan). Av protokollet från det första mötet 20.12.1999 under samarbetsförhandlingarna (punkt 44 ovan) framgår i sin tur att dotterbolagets representant U har understrukit att en central grund för planen i fråga var att koncentrera produktionen till de enheter där det var möjligt att kraftigt öka kapaciteten och uppnå lägre enhetskostnader, och att detta var en strategi utstakad av bolagets ägare. Högsta domstolen anser i belysning av dessa dokument att dotterbolagets påstående, att man inte inom moderbolagets styrelse 14.12.1999 skulle ha fattat något beslut om att koncentrera verksamheten till Tyskland, inte kan anses trovärdigt. De ovan nämnda uttalanden som framgår av de handlingar som hänför sig till förhandlingsförfarandet måste antas motsvara de riktlinjer som moderbolagets styrelse hade gått in för. Ett lösgörande av produktionsanläggningen i Kilo har varit knutet till koncernens utvecklingsstrategi för produktionen.

57. Ur dotterbolagets synvinkel har det i händelseförloppet varit fråga om att avveckla bolagets produktionsverksamhet. Uppenbart är att ett dotterbolag inte självt fattar faktiska avgöranden i en sådan väsentlig fråga som hänför sig till koncernens strategi för affärsverksamheten, utan att besluten fattas på koncernnivå. I detta fall har moderbolagets styrelse hållit sitt första möte 7.10.1999. Följande gång har styrelsen sammanträtt 14.12.1999. Samma dag har dotterbolaget gjort en framställning om samarbetsförhandlingar om att lägga ner bolagets verksamhet. Därefter har moderbolagets styrelse inte haft något möte förrän 16.2.2000, dvs. först efter att dotterbolagets styrelse efter att sex veckors förhandlingar avslutats hade fattat ett definitivt beslut om att lägga ner sin produktionsverksamhet. Det har således inte längre efter 14.12.1999 funnits behov att fatta några ytterligare beslut på koncernnivå. Den omständigheten stödjer starkt uppfattningen att moderbolagets ståndpunkt om att lägga ner verksamheten i Kilo har utformats 14.12.1999.

58. Enligt dotterbolaget har ställningstagandet av moderbolagets styrelse 14.12.1999, som gällde hur man kan lösgöra sig från fabriken i Kilo, främst inneburit att produktionsanläggningen skulle säljas. Mot detta talar dock redan den omständigheten att verksamheten sedermera avslutades utan något nytt ställningstagande av moderbolaget. Om moderbolagets avsikt främst hade varit att sälja produktionsanläggningen, kan det inte anses trovärdigt att dotterbolaget självständigt och utan ett särskilt godkännande av moderbolagets ledning skulle ha beslutat avsluta verksamheten vid fabriken.

59. I och för sig kan man anta att om det ännu efter 14.12.1999 hade uppkommit möjlighet att genom företagsköp dra nytta av värdet av dotterbolaget eller dess produktionsanläggning, så hade saken kunnat bli prövad på nytt i moderbolaget. Vid samarbetsförhandlingarna 28.12.1999 har det dock från dotterbolagets lednings sida konstaterats att en försäljning av helheten till något utomstående företag såg mycket osannolik ut. Samma sak har konstaterats vid samarbetsförhandlingarna 3.1.2000. Den omständigheten att en avveckling av produktionen vid dotterbolaget inte längre efter 14.12.1999 har behandlats av koncernledningen talar även mot att andra alternativ hade ansetts vara beaktansvärda möjligheter. Det har inte ens påståtts att moderbolaget skulle ha fattat något nytt beslut att lösgöra sig från dotterbolagets produktionsanläggning genom att lägga ner dess verksamhet.

60. Som ett konkret alternativ har dotterbolaget hänvisat till att produktionsanläggningen kunde läggas ut i stil med produktionsanläggningen i Paderborn. Redan i det första protokollet från samarbetsförfarandet har det antecknats att en utläggning inte har varit möjlig, eftersom liknande kunnande fanns i Augsburg i Tyskland och syftet var att uppnå lägre produktionskostnader. Under förhandlingarnas gång har detta alternativ inte längre ens tagits upp.

61. Dotterbolaget har också fört fram alternativet att fabriken i Kilo skulle ha fortsatt som en del av koncernen men i en mindre form än tidigare, så att man i stället för den tidigare produktionsverksamheten där skulle ha en konfigurationscentral för marknaden i Norden. Som en möjlighet har också nämnts att produktionen kunde begränsas till en viss produktgrupp, så som datorer som marknadsförs till konsumenter, vilket skulle ha minskat produktionskostnaderna. Även de vittnen som har hörts i målet har berättat om sådana planer. Dessa alternativ omnämns dock inte i framställningen om samarbetsförhandlingar eller i protokollet om den. I samarbetsförhandlingarna har alternativet behandlats 3.1.2000 där enligt protokollet en fortsatt verksamhet inom koncernen har tagits upp av V så att ”också något slags ägarintresseföretag eller en möjlighet till underleverantörsverksamhet kunde komma på fråga”. Mer än så har alternativet inte behandlats under förhandlingarna. Den nämnda skriftliga utredningen stödjer således inte uppfattningen att en ny inriktning av verksamheten hade varit ett beaktansvärt alternativ.

62. Dotterbolaget har ytterligare åberopat att en fortsättning av produktionsanläggningen i Kilo helt i sin tidigare form som en del av koncernen hade varit möjlig 14.12.1999. Utifrån den utredning som lagts fram i målet anser Högsta domstolen det inte möjligt att dra slutsatsen att detta alternativ hade ansetts reellt med tanke på målen för koncernens affärsverksamhet. Moderbolagets styrelse har 14.12.1999 godkänt direktionens föreslagna strategi att koncentrera verksamheten till Tyskland, och det har inte varit möjligt att korrigera det som har ansetts utgöra väsentliga svagheter hos produktionsanläggning i Kilo, dvs. anläggningens läge och ringa storlek. Inte heller enligt förhandlingsprotokollen har möjligheten att fortsätta verksamheten som förr tagits upp som ett alternativ.

63. Uppmärksamhet måste också fästas vid hur avvecklingen av produktionsanläggningen i Kilo har behandlats vid dotterbolagets styrelsemöte 1.2.2000 och vid moderbolagets styrelsemöte 16.2.2000 efter att samarbetsförhandlingarna avslutades. Vid det förstnämnda mötet har V redogjort för de alternativ som undersökts och de diskussioner som förts under förhandlingarna. Han har konstaterat att ”man under samarbetsförhandlingarna hade försökt finna någon som kunde fortsätta verksamheten och som skulle ha en liknande eller nästan liknande verksamhet som Fujitsu Computers Oy. De som eventuellt ansetts kunna fortsätta hade dock av olika skäl konstaterat att de inte var intresserade.” I underlaget för det senare mötet om avveckling av Kilo finns följande anteckning: ”Ledningen förhandlade aktivt med flera företag om möjligheten att sälja hela affärsverksamheten eller delar av den och att fortsätta tillverkningen, men tyvärr utan framgång”. Denna utredning visar att de beslutande organen har undersökt en fortsatt verksamhet vid produktionsanläggningen i Kilo enbart ur den synvinkeln att affärsverksamheten eller en del av den hade kunnat säljas till någon utomstående.

Slutsatser beträffande förhandlingsskyldigheten

64. På ovan anförda grunder, som hänför sig till händelserna innan samarbetsförhandlingarna inleddes, till samarbetsförhandlingarna och till händelserna efter dem, anser Högsta domstolen att moderbolagets styrelse 14.12.1999 i själva verket har fattat ett slutligt avgörande om att lägga ner produktionsverksamheten vid dotterbolagets produktionsanläggning i Kilo.

65. Moderbolagets avgörande har inneburit sådan väsentlig inskränkning av företagets verksamhet som avses i 6 § 3 punkten (725/1978) samarbetslagen. Avgörandet har samtidigt inneburit att koncernen inte har haft behov av de anställda vid produktionsanläggningen i Kilo. Dotterbolagets uppsägning av de anställda har således varit en direkt följd av moderbolagets avgörande.

66. I enlighet med samarbetslagens 7 § 1 mom. (725/1978) och med beaktande av bestämmelserna i uppsägningsdirektivet och ställningstagandena i EG-domstolens förhandsavgörande, borde dotterbolaget ha fört samarbetsförhandlingar innan moderbolaget fattade det nämnda avgörandet. Förhandlingarna har på ovan nämnt sätt inletts 20.12.1999. Koncernens moderbolag har dock redan 14.12.1999 fattat ett sådant avgörande som borde ha föregåtts av förhandlingar.

67. På ovan anförda grunder anser Högsta domstolen att det i saken har varit fråga om ett brott mot förhandlingsplikten enligt samarbetslagen.

Uppsåtligt eller oaktsamt förfarande

68. Enligt 15 a § (906/1996) samarbetslagen har en arbetstagare eller funktionär rätt att få högst 20 månaders lön som gottgörelse av arbetsgivaren, om en fråga som avses i 6 § 1–5 punken uppsåtligen eller genom uppenbar oaktsamhet har avgjorts utan att 7 § 1 eller 3–5 mom., 7 a eller 8 § har iakttagits, och arbetstagaren eller funktionären av orsaker som sammanhänger med avgörandet har överförts till anställning på deltid, permitterats eller sagts upp.

69. Enligt dotterbolaget bör talan förkastas på den grunden att fackförbunden inte, innan tingsrätten förelade äventyr av preklusion har påstått att dotterbolaget genom uppsåt eller uppenbar oaktsamhet har gjort sig skyldigt till brott mot bestämmelserna i samarbetslagen. Inte ens i hovrätten har fackförbunden gjort ett sådant påstående. Högsta domstolen konstaterar att fackförbunden hela tiden har grundat sitt krav på gottgörelse enligt 15 a § samarbetslagen på att arbetsgivaren, dvs. dotterbolaget, har försummat att föra samarbetsförhandlingar innan beslutet om att lägga ner produktionsanläggningen i Kilo fattades. Oberoende av om fackförbunden när de motiverade sina yrkanden har använt orden ”uppsåtligen” eller ”genom uppenbar oaktsamhet”, innebär ett omnämnande av de anförda omständigheterna som grund för yrkandena i käromålet att fackförbunden har påstått att dotterbolaget har förfarit uppsåtligt eller genom uppenbar oaktsamhet.

70. I föreliggande fall har den fråga som omfattades av skyldigheten att föra samarbetsförhandlingar avgjorts innan de i lagen avsedda förhandlingarna ens hade börjat. Det har varit fråga om ett mycket betydelsefullt avgörande med hänsyn till följderna för de anställda. Den princip som framgår av artikel 2.4 i uppsägningsdirektivet, enligt vilken avgöranden av ett företag som kontrollerar arbetsgivaren jämställs med arbetsgivarens egna avgöranden, är i sig klar. Fastän principen inte uttryckligen framgår av samarbetslagen, har dotterbolaget i egenskap av arbetsgivare inte haft skäl till att utgå från att principen, i strid med de tolkningsregler som behandlats ovan i punkterna 23–24, skulle sakna betydelse när man bedömer de skyldigheter för arbetsgivaren som följer av samarbetslagen. Högsta domstolen anser att åtminstone uppenbar oaktsamhet har förelegat när saken avgjordes utan iakttagande av förhandlingsskyldigheten.

Rätten till gottgörelse

71. Enligt 15 a § (725/1978) samarbetslagen har en arbetstagare som har sagts upp av i lagrummet nämnda orsaker rätt till gottgörelse.

72. Fujitsu Technology Solutions Oy har ansett att de nedan nämnda anställda, som själva hade sagt upp sig eller som hade träffat överenskommelse om att avsluta arbetsavtalet eller som hade haft tidsbestämda anställningsförhållanden i bolaget, inte har rätt till gottgörelse.

73. Högsta domstolen konstaterar att av de anställda som avses i punkt 72 har A, B, C, D, E och F själva sagt upp sig och orsaken till att deras anställningsförhållanden har upphört har således inte varit uppsägning från arbetsgivarens sida. Därför har de nämnda arbetstagarna inte rätt till gottgörelse.

74. G:s arbetsavtal har sagts upp 8.2.2000 så, att det skulle ha upphört 27.8.2000. G har 10.2.2000 på egen begäran undertecknat en överenskommelse, enligt vilken arbetsavtalet upphörde 14.2.2000. I överenskommelsen finns inte något omnämnande av att G skulle ha avstått från sina rättigheter till följd av arbetsavtalet. Eftersom G:s arbetsavtal först har sagts upp och G först därefter har kommit överens om att förkorta uppsägningstiden, finns det förutsättningar att tilldöma G gottgörelse.

75. H har inte sagts upp, utan H har 4.4.2000 undertecknat en överenskommelse om att avsluta arbetsavtalet, där H även har avstått från att framställa yrkanden med anledning av arbetsavtalet eller dess upphörande. För H:s vidkommande har därför inte uppkommit rätt till gottgörelse.

76. Beträffande I, som hade ett tidsbestämt arbetsavtal, konstaterar Högsta domstolen att det i tingsrätten har fastställts att I har kommit överens med arbetsgivaren om att arbetsavtalet avslutas 31.12.1999. I:s arbetsavtal har således inte sagts upp och rätt till gottgörelse föreligger inte för I:s del.

77. Beträffande J, som också hade ett tidsbestämt avtal, har det inte i målet utretts att J:s arbetsavtal skulle ha fortgått ännu efter 8.2.2000, då arbetsgivaren har verkställt de första uppsägningarna. Därför anser Högsta domstolen det ostyrkt att J:s arbetsavtal skulle ha upphört till följd av uppsägning från arbetsgivarens sida. Rätt till gottgörelse föreligger således inte för J:s del.

78. På de ovan angivna grunderna har fackförbunden inte rätt till gottgörelse enligt följande:

• Metallarbetarförbundet rf (A, B, C, D, I, J) beträffande 197 965,34 euro
• Tjänstemannaunionen TU rf (H) beträffande 50 456,38 euro
• Nya Ingenjörsförbundet UIL rf (E) beträffande 52 141,62 euro
• Teknikens Akademikerförbund TEK rf (F) beträffande 63 423,67 euro

Gottgörelsens storlek

79. Enligt 15 a § (725/1978) samarbetslagen som ska tillämpas i målet har en arbetstagare eller funktionär rätt att få högst 20 månaders lön som gottgörelse av arbetsgivaren. Enligt paragrafens 2 mom. ska när gottgörelsens storlek bestäms beaktas graden av försummelse i fråga om samarbetsskyldigheten, arbetsgivarens förhållanden i allmänhet samt annan ersättningsskyldighet på grund av samma åtgärder. Om försummelsen med beaktande av förhållandena ska anses vara ringa, behöver gottgörelse inte dömas ut.

80. I detta fall har den fråga som avses i samarbetslagens 6 § 3 punkt (725/1978) avgjorts innan samarbetsförhandlingar har inletts. De anställdas möjligheter att påverka frågor som gäller deras arbetsplatser har då helt och hållet åsidosatts. Därför måste försummelsen anses vara allvarlig. Denna omständighet och även arbetsgivarens förhållanden skulle tala för att en kännbar gottgörelse döms ut. Som en nedsättande grund måste dock beaktas att samarbetsförhandlingar har förts den tid lagen förutsätter och att under dem har behandlats möjligheten att finna ersättande arbetsplatser samt andra alternativ samt stöd som kunde komma i fråga för de anställda. Beträffande tidpunkten då förhandlingarna inleddes kan det bedömas att det under de förhållanden som rådde i fallet på det sätt som nämns i punkt 70 snarare har varit fråga om uppenbar oaktsamhet än om uppsåt. På de nämnda grunderna drar Högsta domstolen i sin prövning slutsatsen att ett belopp som motsvarar sex månaders lön för varje arbetstagare är en rättvis gottgörelse för att samarbetsskyldigheten har försummats.

Domslut

Hovrättens och tingsrättens domar upphävs.

Fujitsu Technology Solutions Oy åläggs att som gottgörelse enligt lagen om samarbete inom företag (725/1978) betala 1 436 152,50 euro till Metallarbetarförbundet rf, 493 490,20 euro till Tjänstemannaunionen TU rf, 26 191,91 euro till Tjänstemannaförbundet för specialbranscher ERTO rf, 165 991,40 euro till Nya Ingenjörsförbundet UIL rf, 202 387,60 euro, till Teknikens Akademikerförbund TEK rf, 15 012,80 euro till Statsvetarnas förbund i Finland SVAL rf, 17 286,36 euro till Akavas Specialorganisationer rf, 66 743,70 euro till Finlands Ekonomförbund SEFE rf, 8 678,50 euro till Elbranschernas fackförbund rf, 8 948,14 euro till Servicefacket PAM rf och 8 863,17 euro till fackförbundet SUORA rf. På dessa belopp ska betalas ränta enligt 4 § 1 mom. räntelagen räknat från dagen för delgivning av stämningen 15.5.2001.

Målet har avgjorts av president Pauliine Koskelo samt av justitieråden Kari Raulos, Kari Kitunen, Pertti Välimäki och Pasi Aarnio (skiljaktig). Föredragande var Reima Jussila.

Den skiljaktiga ledamotens yttrande

Justitierådet Aarnio:

Jag har samma åsikt som majoriteten om att bestämmelserna i samarbetslagen ska tolkas så att ett avgörande av moderbolaget i en koncern kan leda till att ett dotterbolag i egenskap av arbetsgivare måste föra samarbetsförhandlingar. Jag godkänner också i övrigt det som sägs i punkterna 1–48 i Högsta domstolens motiveringar.

Vid bedömningen av frågan om det i detta fall inom moderbolaget Fujitsu Siemens Computers (Holding) BV redan innan samarbetsförhandlingar fördes i dotterbolaget Fujitsu Computers Oy har fattats ett sådant avgörande som man inte borde ha fått fatta innan samarbetsförfarandet enligt samarbetslagen har slutförts, konstaterar jag först att enligt samarbetslagens 7 a § 1 mom. (906/1996), som gällde under händelserna i fråga, måste arbetsgivaren innan förhandlingarna inleds göra en förhandlingsframställning, av vilken ska framgå vilka ärenden som ska behandlas vid förhandlingarna. Enligt 7 § 2 mom. (906/1996) ska arbetsgivaren dessutom, om minskning av personalen planeras, ge de anställda som saken gäller och företrädare för personalen uppgifter om bl.a. grunderna för minskningen och en uppskattning av antalet anställda som kommer att sägas upp.

Enligt EG-domstolens dom ska förhandlingsförfarande enligt artikel 2 i direktiv 98/59 inledas, när ett sådant strategiskt eller affärsmässigt beslut antas som tvingar arbetsgivaren att överväga eller planera kollektiva uppsägningar. Skyldigheten att förhandla med de anställda, när det är fråga om en koncern, uppstår i det dotterbolag som är arbetsgivare, när det dotterbolag inom vilket de kollektiva uppsägningarna kan komma att göras har identifierats.

Med hänsyn till detta ska arbetsgivaren redan innan samarbetsförfarandet inleds ha planerat åtgärder och fattat beslut som hänför sig till att förhandlingar inleds och till att utarbeta en förhandlingsframställning. I dessa beslut måste arbetsgivaren också på ovan beskrivet sätt bedöma vilka slags personalminskningar den planerar och eftersträvar. Samarbetslagen ställer inte hinder för att arbetsgivaren efter samarbetsförhandlingarna kan avgöra saken också på det sätt som planerats eller eftersträvats.

Av de utredningar som presenterats om besluten vid moderbolagets direktionsmöte 7.12.1999 och styrelsemöte 14.12.1999 framgår inte att man vid mötena skulle ha träffat slutliga avgöranden om att lägga ner verksamheten vid produktionsanläggningen i Kilo. Enligt Z, som hörts som vittne, hade direktionen däremot rekommenderat styrelsen att den skulle undersöka alternativ till att lösgöra sig från produktionsanläggningen i Kilo. Enligt vittnet hade styrelsen också gjort upp en plan för att närmare utreda alternativen. Som alternativ i lösgörandet undersöktes utläggande, grundande av ett samföretag, försäljning eller fortsatt verksamhet i form av en monteringscentral för marknaden i Norden.

Enligt de vittnen som hörts i målet och som arbetat i dotterbolagets förvaltning hade som alternativ vid ett lösgörande utretts åtminstone försäljning, antingen till en utomstående köpare eller till anläggningens ledning. Förhandlingar om försäljning hade förts med flera företag. Dessutom hade man utrett alternativet att produktionsanläggningen skulle ha fortsatt som en del av koncernen som en monteringscentral för marknaden i Norden. I samarbetsförhandlingarna har dock främst tagits upp frågan om att sälja produktionsanläggningen eller delar av den till utomstående företag.

Alternativen till att lägga ner verksamheten vid produktionsanläggningen förefaller inte utifrån den företedda utredningen ha varit särskilt beaktansvärda. Å andra sidan finns det dock inte skäl att betvivla vittnesmålen att man t.ex. faktiskt hade försökt sälja anläggningen eller delar av den och att det inte från moderbolagets sida hade ställts begränsningar för detta alternativ. Således anser jag att man inte utifrån hur beaktansvärda alternativen slutligen har visat sig vara kan dra slutsatser om ett beslut att lägga ner produktionsanläggningens verksamhet faktiskt har fattats vid styrelsemötet redan 14.12.1999. Eftersom alternativ till att lägga ner verksamheten inte har hittats, kan man inte heller utifrån faktum att moderbolagets styrelse inte efter mötet 14.12.1999 har fattat något uttryckligt beslut om att lägga ner verksamheten, utan att beslutet har fattats av dotterbolagets styrelse, dra den slutsatsen att det slutliga beslutet om nedläggningen faktiskt hade fattats vid det mötet.

Jag anser utifrån den företedda utredningen att beslutet vid moderbolagets styrelse 14.12.1999 beträffande produktionsanläggningen i Kilo främst har varit ett strategiskt avgörande om koncentration av produktionen, vars effekter riktat sig mot produktionsanläggningen i Kilo, så att det på det sätt som konstaterats i EG-domstolens dom har uppstått skyldighet enligt direktivet att inleda förhandlingar med företrädare för de anställda. Utifrån samarbetslagen har avgörandet på motsvarande sätt till sin natur varit sådant att det har skapat en grund för information som ska ges i förhandlingsframställningen. Däremot kan man inte anse att styrelsen på det sätt som avses i 7 § 1 mom. samarbetslagen redan då har fattat ett slutligt avgörande om att minska verksamheten genom att lägga ner verksamheten vid produktionsanläggningen. Således anser jag att det har blivit ostyrkt att saken skulle ha avgjorts utan att iaktta den förhandlingsskyldighet som föreskrivs i det nämnda lagrummet. Därför sluter jag mig till att det inte finns skäl att ändra slutresultatet i hovrättens dom.

Så som skyldig att yttra mig om den gottgörelse som ska dömas ut med anledning av det slutresultat majoriteten har omfattat, är jag till den delen av samma uppfattning som majoriteten.

Varumärke – Förväxlingsbarhet

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2007/386
Föredragning: 17.6.2009
Liggare: 343
Givet: 19.2.2010

Aktiebolaget Valio Oy använde de registrerade varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI som beteckning på bredbara fetter. Aktiebolaget Arla Ingman Oy Ab använde det senare registrerade varumärket INGMARIINI som beteckning på ett bredbart fett. Mellan varumärkena fanns inte en sådan likhet och således inte ett sådant samband som förutsätts i 6 § 2 mom. varumärkeslagen för att målgruppen skulle förknippa varumärkena med varandra. Användningen av varumärket INGMARIINI som beteckning på bredbart fett kränkte därför inte Valio Oy:s rätt till de nämnda varumärkena. (Omröstn.)

VarumärkesL 6 § 2 mom

Behandlingen av målet i de lägre instanserna

Helsingfors tingsrätts mellandom 31.5.2006

I egenskap av innehavare av de registrerade varumärkena VOIMARIINI, MARIINI och OIVARIINI yrkade aktiebolaget Valio Oy genom talan att det skulle fastställas att aktiebolaget Ingman Foods Oy Ab gjorde intrång i varumärkesrätten genom att som beteckning på sina bredbara fetter använda det registrerade varumärket ”Ingmariini”. Valio grundade sina yrkanden på 6 § 1 och 2 mom. varumärkeslagen.

Tingsrätten yttrade att Valio, som var den mest kända finländska tillverkaren av mjölkhushållningsprodukter, redan i mer än 25 år hade använt sitt år 1980 registrerade varumärke VOIMARIINI som beteckning på ett bredbart fett. Till följd av en EU-bestämmelse, enligt vilken endast en produkt vars fett består uteslutande av mjölkfett får kallas smör (”voi” = smör), hade Valio inte längre använt detta märke efter år 2004. VOIMARIINI hade varit ett känt varumärke och ledande på marknaden bland bredbara fetter.

Den fettblandning som tidigare var känd under varumärket VOIMARIINI hade Valio från år 2005 börjat marknadsföra under varumärket OIVARIINI, vilket hade registrerats år 2004. År 1996 hade Valio också fått varumärket MARIINI registrerat. Beteckningen MARIINI hade Valio använt sedan sommaren 2005 på ett bredbart fett som marknadsfördes under märket Enilett.

Ingman, som var den efter Valio mest kända finländska tillverkaren av mjölkhushållningsprodukter, hade under ett par år i slutet av 1980-talet använt varumärket INGMARIINI, som registrerats år 2005, och på nytt lanserat det på marknaden i september 2005.

Efter att ha undersökt varumärkenas förväxlingsbarhet ansåg tingsrätten att varumärket INGMARIINI inte på det sätt som avses i 6 § 1 mom. varumärkeslagen var förväxlingsbart med varumärkena VOIMARIINI, MARIINI och OIVARIINI.

Vid bedömningen av frågan om varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI åtnjöt skydd enligt 6 § 2 mom. varumärkeslagen yttrade tingsrätten att enligt 6 § 2 mom. varumärkeslagen kan förväxlingsbarhet utan hinder av 1 mom. åberopas till förmån för ett kännetecken som är väl känt här i landet, om användningen av ett annat liknande kännetecken utan godtagbara skäl innebär ett otillbörligt utnyttjande av det äldre kännetecknets särskiljningsförmåga och goodwill eller är till förfång för det äldre kännetecknets särskiljningsförmåga eller goodwill.

Bestämmelsen i 6 § 2 mom. varumärkeslagen byggde på varumärkesdirektivet till den del den gällde väl kända varumärken, och skulle tolkas i enlighet med varumärkesdirektivet och EG-domstolens rättspraxis.

Bestämmelsen i 6 § 2 mom. varumärkeslagen byggde på artikel 5.2 i varumärkesdirektivet, enligt vilken en medlemsstat får besluta att innehavaren av ett registrerat varumärke ska ha rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, från att i näringsverksamhet använda ett tecken som är identiskt med eller liknar varumärket med avseende på varor och tjänster av annan art än dem för vilka varumärket är registrerat, om detta är känt i den medlemsstaten och om användningen av tecknet utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.

EG-domstolen hade slagit fast att för att ett registrerat varumärke ska uppfylla villkoret att det ska vara känt krävs det att varumärket är känt för en betydande andel av den allmänhet som berörs. Vid bedömningen av detta villkor ska den nationella domstolen beakta samtliga relevanta omständigheter i målet, särskilt varumärkets marknadsandel, i hur stor omfattning, i vilket geografiskt område och hur länge varumärket har använts samt hur stora investeringar företaget har gjort för att marknadsföra varumärket (C-375/97).

Ordalydelsen i 6 § 2 mom. varumärkeslagen och artikel 5.2 i varumärkesdirektivet tydde på att det särskilda skyddet för kända varumärken enbart skulle gälla situationer där det inte var fråga om identiska eller liknande varor. EG-domstolen hade ansett att artikel 5.2 i varumärkesdirektivet också skulle tillämpas i situationer där varumärken används för identiska eller för liknande varor eller tjänster (C-292/00, C-408/01).

EG-domstolen hade inte ansett att skyddet för kända varumärken är villkorat av att det konstateras att det föreligger en sådan grad av likhet mellan det kända varumärket och tecknet att det hos den berörda allmänheten finns en risk för förväxling mellan dessa. Det räcker att graden av likhet mellan det kända varumärket och tecknet får till följd att den berörda allmänheten får uppfattningen att det finns ett samband mellan tecknet och varumärket (C-408/01).

För att få skydd för ett känt märke krävdes utöver likhet att användning av det senare varumärket innebar ett otillbörligt utnyttjande av det kända varumärkets särskiljningsförmåga och renommé eller var till förfång för dess särskiljningsförmåga eller goodwill. Innehavaren av det äldre, kända märket behövde inte visa att ett sådant förfång hade inträffat, utan det ansågs tillräckligt att bevisa att det fanns risk för sådant förfång. EG-domstolen hade ansett att förfånget berodde på en viss likhet mellan det varumärke som ansöktes och det äldre varumärket, vilket medförde att den berörda allmänheten förknippade dessa två varumärken med varandra, dvs. fick uppfattningen att det fanns ett samband mellan dem. För att fastställa om det finns ett sådant samband skulle det göras en helhetsbedömning med hänsyn till samtliga relevanta fakta i det enskilda fallet (C-408/01). EG-domstolen hade konstaterat att ju bättre det äldre varumärket kunde särskiljas och ju bättre renommé det hade, desto lättare var det att anse att det uppkom förfång för varumärket (C-375/97).

Vid bedömningen av likheten mellan produkterna konstaterade tingsrätten att det i målet var ostridigt att de produkter som varumärkena avsåg var av samma eller av liknande slag. I enlighet med EG-domstolens rättspraxis skulle 6 § 2 mom. varumärkeslagen tolkas så att det skydd som avses i bestämmelsen även gällde produkter av samma eller av liknande slag.

Vid bedömningen av frågan om hur kända varumärkena var konstaterade tingsrätten att enligt EG-domstolens rättspraxis skulle ett varumärke anses vara väl känt i den mening som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen, om det kändes igen av en betydande del av den berörda allmänheten.

Åren 1980–2004 hade varumärket VOIMARIINI i hela landet använts som kännetecken för en dagligvara. Produkten hade i sitt slag varit ledande på marknaden. Valio hade sedan 2004 marknadsfört samma produkt under varumärket OIVARIINI. Enligt en marknadsundersökning som Valio låtit göra 2006 kände 87 procent på något sätt till märket VOIMARIINI och 79 procent märket OIVARIINI.

Med beaktande av de ovan nämnda omständigheterna skulle varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI anses vara sådana väl kända varumärken som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen trots att varumärket VOIMARIINI hade varit ur bruk sedan år 2005 och varumärket OIVARIINI hade använts endast en rätt kort tid. Av Valios marknadsundersökning framgick att en betydande del av den berörda allmänheten kände till märkena trots de ovan nämna omständigheter som i allmänhet minskar väländheten.

Vid bedömningen av hur mycket märkena liknade varandra konstaterade tingsrätten, så som ovan nämndes, att EG-domstolen hade ansett att det inte är ett villkor för att ett väl känt varumärke ska åtnjuta skydd att märkena är förväxlingsbara. Det räcker att graden av likhet mellan tecknet och det kända varumärket får till följd att den berörda allmänheten förknippar tecknen med varandra.

Gemensamt för varumärkena INGMARIINI och VOIMARIINI var det identiska slutledet MARIINI. I varumärkena INGMARIINI och OIVARIINI var slutledet RIINI likadant. Till följd av det identiska slutledet skulle varumärket INGMARIINI anses till den grad likna varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI att den berörda allmänheten förknippade märkena med varandra.

Vid bedömningen av om Ingman hade haft i 6 § 2 mom. varumärkeslagen avsedda godtagbara skäl att använda varumärket INGMARIINI ansåg tingsrätten att Ingman hade haft sådana skäl, eftersom varumärket INGMARIINI innefattade en förkortning av bolagets firma och var i linje med bolagets tidigare registrerade varumärken och eftersom slutledet MARIINI eller RIINI, vilket associerade till margarin, borde få användas fritt av alla näringsidkare.

På de ovan refererade grunderna fick varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI inte skydd med stöd av 6 § 2 mom. varumärkeslagen.

Tingsrätten förkastade käromålet på de nämnda grunderna.

Målet har avgjorts av tingsdomarna Anna-Mari Porkkala-Hietala, Björn Hellman och Riitta Mutanen.

Helsingfors hovrätts dom 1.3.2007

Valio överklagade hos hovrätten och yrkade att tingsrättens mellandom skulle upphävas. Bolaget upprepade sina yrkanden i tingsrätten.

Hovrätten godkände tingsrättens mellandom jämte motiveringar till den del tingsrätten hade ansett att varumärkena VOIMARIINI, MARIINI och OIVARIINI, som Valio registrerat i klass 29, inte var förväxlingsbara med varumärket INGMARIINI, som Ingman senare hade registrerat i samma klass.

Till övriga delar yttrade hovrätten att enligt 6 § 2 mom. varumärkeslagen kan förväxlingsbarhet beträffande varor som inte är av likadant eller liknande varuslag åberopas endast till förmån för ett sådant kännetecken som är väl känt här i landet, om användningen av ett annat liknande kännetecken utan godtagbara skäl innebär ett otillbörligt utnyttjande av det äldre kännetecknets särskiljningsförmåga och goodwill eller är till förfång för det äldre kännetecknets särskiljningsförmåga eller goodwill. En motsvarande bestämmelse fanns i artikel 5.2 i varumärkesdirektivet.

I det föreliggande målet var det ostridigt att det var fråga om likadana varor, dvs. bredbara fetter. EG-domstolen hade i målet C-408/01 konstaterat att bestämmelsen om väl kända varumärken var tillämplig i situationer där varumärkena avsåg identiska eller liknande varor eller tjänster. Enligt avgörandet var det skydd som ges i artikel 5.2 i direktivet inte villkorat av att det konstateras att det föreligger en sådan grad av likhet mellan det kända varumärket och tecknet att det hos den berörda allmänheten finns en risk för förväxling mellan dessa. Det var tillräckligt att graden av likhet mellan det kända varumärket och tecknet får till följd att den berörda allmänheten får uppfattningen att det finns ett samband mellan tecknet och varumärket. Eftersom den förväxlingsbarhet mellan tecknen som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen skulle undersökas på ett annat sätt, i synnerhet med hänsyn till den större skyddssfären inom samma varukategori, än när det gällde paragrafens 1 mom., hade tingsrätten på det sätt den hade konstaterat i sin bedömning av förväxlingsbarheten med stöd av 6 § 2 mom. kunnat komma till en annan slutsats än enligt paragrafens 1 mom.

Enligt den marknadsundersökning som Valio låtit utföra och lagt fram som skriftligt bevis hade 87 procent känt till VOIMARIINI och 79 procent känt till OIVARIINI. Hovrätten ansåg liksom tingsrätten att dessa varumärken var sådana kända varumärken som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen och att varumärkena på grund av de identiska eller nästan identiska slutleden i varumärkena VOIMARIINI, OIVARIINI och INGMARIINI utifrån en bedömning av förväxlingsbarheten enligt det nämnda lagrummet skulle anses till den grad liknande att den berörda allmänheten gjorde en koppling mellan dessa kännetecken. Varumärkena OIVARIINI, VOIMARIINI och INGMARIINI var således förväxlingsbara på det sätt som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen. Därför var en användning av märket INGMARIINI enligt lag befogat endast om det fanns godtagbara skäl till detta. Hovrätten ansåg att det faktum att användningen av märket INGMARIINI i och för sig hade varit i linje med de av Ingman tidigare registrerade varumärkena INGMANTAL och INGMANDAM inte var ett i lagen avsett godtagbart skäl.

Frågan om förväxlingsbarhet enligt 6 § 2 mom. varumärkeslagen mellan de varumärken som avsågs i målet gällde slutledet MARIINI eller RIINI. Med beaktande av arten av de produkter som varumärkena avsåg ansåg hovrätten på samma sätt som tingsrätten att slutleden hänvisade till ordet margarin som beskrev varans art. Därför kunde ett slutled som associerade till varans art inte anses vara ett påhittat varunamn som hade särskiljningsförmåga. Av samma skäl skulle slutleden MARIINI och RIINI på det sätt som tingsrätten hade ansett kunna användas av alla näringsidkare. Därför och med beaktande av att näringsidkarens namn användes i varumärket INGMARIINI och att märket var i linje med Ingmans tidigare varumärken ansåg hovrätten att Ingman hade haft godtagbara skäl att ta i bruk varumärket INGMARIINI.

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut på de nämnda grunderna.

Målet har avgjorts av hovrättens ledamöter Matti Rintala, Antti Miettinen (skiljaktig) och Petri Leskinen. Föredragande var Hannu Rantalainen.

Den skiljaktiga ledamoten, hovrättsrådet Antti Miettinen, yttrade att det i målet var ostridigt att de i tingsrätten nämnda varumärkena var registrerade och att Valio under 25 års tid hade inarbetat sitt registrerade varumärke VOIMARIINI. Varumärkesrättsligt var Valios VOIMARIINI och OIVARIINI samt Ingmans INGMARIINI identiska bredbara fetter, de hörde till varumärkesklass 29 och hade en likadan marknadsmiljö. Det var således fråga om likadana varor som konkurrerade sinsemellan och som hade samma målgrupp.

I målet var det närmast fråga om huruvida slutledet MARIINI i Ingmans produkt kränkte Valios registrerade varumärken. Slutledet MARIINI i Valios varumärke VOIMARIINI hörde inte till allmänspråket och enligt en undersökning associerade konsumenterna det främst till blå färg. Den skiljaktiga ledamoten ansåg att MARIINI var ett nyord som hade särskiljningsförmåga och som inte i sig var beskrivande eller suggestivt. MARIINI som ett separat ord, vilket redan från början kunde särskiljas, hade inte förändrats till ett allmänt ord för att beskriva en art. Endast i kontexten i sin marknadsföringsomgivning och i samband med en förpackning för bredbart fett kunde ordet MARIINI som namn på en mejeriproducent eller beskrivning på ett fett via benämningen VOIMARIINI ge en association till att det var fråga om ett bredbart fett. Den omständigheten att slutledet MARIINI hade använts som varumärke för en smörväxtoljeblandning och att den berörda allmänheten förknippade varumärket VOIMARIINI med detta slags produkt gjorde inte ordet MARIINI beskrivande eller suggestivt. Varumärket OIVARIINI innehöll visuellt ett liknande slutled som märket VOIMARIINI eller kännetecknet INGMARIINI. Orden eller slutleden MARIINI eller RIINI hade inte förlorat sin särskiljningsförmåga och de hade inte blivit allmänna ord för bredbara fetter eller för margarinprodukter.

På individnivå berodde förväxling vanligen på dålig iakttagelse, felaktig identifiering till följd av små skillnader och på oriktiga associationer. Relevant i en varumärkesrättslig jämförelse var likheten mellan produkterna, likheten mellan märkena, märkenas särskiljningsförmåga, målgruppen och omständigheter som gäller hur märkena uppfattas (t.ex. C-363/99, Postkantoor p 34–35 och när det gäller helhetsbedömning av risken för förväxling Lloyd, C-342/97, punkt 19).

En varumärkesrättslig princip var att ju mer varor liknade varandra, desto större var risken för förväxling. I detta fall var varorna identiska. När man såg på varumärkena VOIMARIINI och INGMARIINI var likheten mellan märkena uppenbar. Båda hade samma slutled MARIINI, vilket bör anses vara en dominant del av Valios äldre varumärke. Det var sannolikt att konsumenterna uppfattade denna särskiljningsbara del av märkena och beträffande märket INGMARIINI därigenom bildade sig en föreställning med association till Valios kända varumärke VOIMARIINI liksom även till Valios senare varumärke OIVARIINI för samma produkt. Eftersom ett beslut att köpa ett bredbart fett vanligen fattades snabbt utan närmare kunskap om förhållandena mellan näringsidkarna, var det sannolikt att risk för förväxling kunde uppstå för genomsnittskonsumenten. Risken för förväxling uppstod således av hur märkena uppfattades, av om märket MARIINI hade särskiljningsförmåga, av konkurrensförhållandena mellan märkena och slutligen av att varorna och suffixen var identiska. Det var uppenbart att konsumentens uppmärksamhet fästes vid varumärkets slutled MARIINI, som hade god särskiljningsförmåga och var känt.

Eftersom suffixet i Ingmans produktnamn även fonetiskt hade likadan betydelse förelåg det risk för förväxling mellan Valios och Ingmans produkter. I detta fall var en s.k. indirekt förväxling möjlig, eftersom märkena INGMARIINI, MARIINI, VOIMARIINI och OIVARIINI kunde ge konsumenten uppfattningen att de bredbara fetterna hade producerats under kontroll av samma företag eller att det mellan märkena kunde finnas något ekonomiskt intressesamband (Canon, C-39/97, p 29). Konsumenten kunde således i misstag tro att Valio som innehavare av det kända märket MARIINI t.ex. hade utvidgat den s.k. familjen för bredbara fetter eller hade förvärvat det företag som tillverkade ett annat bredbart fett. På dessa grunder ansåg den skiljaktiga ledamoten att INGMARIINI kunde förväxlas med varumärkena OIVARIINI, VOIMARIINI eller MARIINI. Han konstaterade ytterligare att fastän vissa konsumenter kunde skilja mellan märkena, förelåg det i varje fall rättsligt sett risk för förväxling mellan Valios och Ingmans märken i fråga. Inte heller den omständigheten att Ingmans företagsnamn hade använts i Ingmans kännetecken avhjälpte risken för förväxling (Thomson Life, C-120/04 p 30–35).

Den skiljaktiga ledamoten hade samma uppfattning som majoriteten att varumärkena VOIMARIINI och INGMARIINI på de grunder som anförts av tingsrätten och hovrätten skulle anses vara kända varumärken i den mening som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen och i artikel 5.2 i varumärkesdirektivet. Således skulle de åtnjuta särskilt effektivt och omfattande skydd enligt lagen och direktivet. Han hade också samma uppfattning som majoriteten att det identiska slutledet medförde att varumärket INGMARIINI skulle anses vara till den grad liknande som varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI att den berörda allmänheten visuellt, fonetiskt och begreppsmässigt förknippade märkena med varandra. Detta framkom särskilt när det gällde varumärket VOIMARIINI och märket INGMARIINI. Märkena VOIMARIINI, OIVARIINI och MARIINI fick varumärkesrättsligt skydd gentemot märket INGMARIINI. Om Valios märken inte fick effektivt varumärkesrättsligt skydd, skulle det särskiljningsbara slutledet MARIINI urvattnas och Valios investeringar i sitt märke skulle gå förlorade.
Den skiljaktiga ledamoten ansåg på de grunder som han anfört att det i målet inte hade utretts att Ingman skulle ha haft ett i 6 § 2 mom. varumärkeslagen avsett godtagbart skäl eller en i artikel 5.2 i varumärkesdirektivet avsedd ”due cause” att använda en annans varumärke.

Den skiljaktiga ledamoten ansåg att användningen av märket INGMARIINI för ett bredbart fett kränkte Valios registrerade märken VOIMARIINI, OIVARIINI och MARIINI. Ingman hade genom sitt förfarande otillbörligt utnyttjat att Valios varumärken var bekanta och kända samt på ett sätt som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen och artikel 5.2. i varumärkesdirektivet skadat märkenas särskiljningsförmåga.

Överklagandet i Högsta domstolen

Valio beviljades besvärstillstånd.

I sin besvärsskrift yrkade Valio att hovrättens dom skulle upphävas till den del där hade ansetts att kännetecknet INGMARIINI på Ingmans bredbara fett inte var förväxlingsbart med Valios registrerade varumärken MARIINI och VOIMARIINI och att Högsta domstolen skulle fastställa att Ingman gjorde intrång i Valios nämnda registrerade varumärken. Dessutom yrkade Valio att hovrättens dom skulle upphävas till den del där hade ansetts att Ingman hade haft godtagbara skäl att använda kännetecknet INGMARIINI och att Högsta domstolen skulle fastställa att användningen av kännetecknet som beteckning på ett bredbart fett gjorde intrång i Valios registrerade varumärken OIVARIINI och VOIMARIINI.

Ingman bemötte besvären och yrkade att de skulle förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet och frågeställningen i Högsta domstolen

1. I klass 29 har för Valio 5.12.1980 registrerats varumärket VOIMARIINI, 20.5.1996 varumärket MARIINI och 15.11.2004 varumärket OIVARIINI. För Ingman har 15.6.2005 i klass 29 registrerats varumärket INGMARIINI. Det är i målet ostridigt att varumärkena VOIMARIINI, MARIINI, OIVARIINI och INGMARIINI avser likadana eller liknande produkter, dvs. bredbara fetter.

2. I målet är det för det första fråga om Ingmans användning av varumärket INGMARIINI som kännetecken för ett bredbart fett gör intrång i Valios rätt till varumärkena VOIMARIINI och MARIINI på det sätt som avses i 4 § och 6 § 1 mom. varumärkeslagen. Beträffande varumärket OIVARIINI har Valio inte sökt ändring i Högsta domstolen. Till den delen är det främst fråga om varumärket INGMARIINI är förväxlingsbart med Valios nämnda varumärken på det sätt som avses i lagrummet. Genom de nämnda lagrummen har rådets första direktiv 89/104/EEG om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (varumärkesdirektivet) genomförts i Finland. Detta direktiv har sedermera upphävts genom direktivet 2008/95/EG, som är en kodifierad version. EG-, numera EU-domstolens rättspraxis när det gäller varumärken måste således behörigen beaktas när lagrummen tolkas.

3. I målet är det för det andra fråga om varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI är sådana kända varumärken som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen. För det fall det anses att varumärkena i fråga är kända, är det fråga om den sagda användningen av varumärket INGMARIINI gör intrång i Valios rätt till varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI på det sätt som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen och artikel 5.2 i varumärkesdirektivet.

Frågan om varumärket INGMARIINI är förväxlingsbart med varumärkena VOIMARIINI och MARIINI på det sätt som avses i 6 § 1 mom. varumärkeslagen

4. Högsta domstolen godkänner på samma sätt som hovrätten tingsrättens motiveringar och anser att det för Ingman registrerade varumärket INGMARIINI inte på det sätt som avses i 6 § 1 mom. varumärkeslagen är förväxlingsbart med de för Valio registrerade varumärkena VOIMARIINI och MARIINI.

Frågan om varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI är väl kända kännetecken i den mening som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen

5. På de sätt som framgår av tingsrättens dom har varumärket VOIMARIINI varit väl känt inom hela landet som kännetecken för en bredbar fettblandning. VOIMARIINI har i sitt slag varit den ledande produkten på marknaden. Valio har åren 1980–2004 marknadsfört produkten under detta varumärke. Valio har redan 14.3.1977 ansökt om registrering av varumärket. Enligt en marknadsundersökning som Valio lät utföra i februari 2006 har 87 procent av de medverkande på något sätt känt igen märket. Högsta domstolen anser i likhet med tingsrätten och hovrätten att varumärket VOIMARIINI är ett väl känt kännetecken på det sätt som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen.

6. Beträffande varumärket OIVARIINI konstaterar Högsta domstolen att Valio har ansökt om registrering 18.2.2004, dvs. först ungefär 11 månader innan Ingman 17.1.2005 har ansökt om registrering av varumärket INGMARIINI. Varumärket OIVARIINI har registrerats 15.11.2004, dvs. endast ungefär två månader innan ansökan om registrering av varumärket INGMARIINI gjordes.

7. Den korta tidsskillnaden mellan tidpunkterna då registreringarna söktes är i sig ägnad att stödja uppfattningen att varumärket OIVARIINI inte har kunnat bli väl känt innan ansökan som gällde varumärket INGMARIINI gjordes. Det bör dock beaktas att Valio enligt utredningen i målet hade upphört att använda varumärket VOIMARIINI samtidigt som bolaget hade tagit i bruk varumärket OIVARIINI för samma produkt. När bolaget efter detta fortsatte marknadsföringen av produkten med det nya varumärket har bolaget när det nya varumärket introducerades kunnat dra nytta av att dess tidigare varumärke var väl känt. Under dessa omständigheter har det varit möjligt att rätt snabbt åstadkomma att kännetecknet för dagligvaran i fråga blev väl känt. Denna uppfattning stöds även av den marknadsundersökning som Valio lät utföra i februari 2006, enligt vilken redan 79 procent av dem som deltog i undersökningen på något sätt hade känt igen varumärket OIVARIINI sedan det även räknat från registreringstidpunkten varit i bruk endast knappt över ett år. På de nämnda grunderna anser Högsta domstolen i likhet med de lägre domstolarna att även varumärket OIVARIINI är ett i varumärkeslagens 6 § 2 mom. avsett väl känt kännetecken.

Frågan om användningen av varumärket INGMARIINI gör intrång i Valios varumärken VOIMARIINI och OIVARIINI på det sätt som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen och i varumärkesdirektivet

8. Enligt 6 § 2 mom. varumärkeslagen kan utan hinder av 1 mom. förväxlingsbarhet åberopas till förmån för ett kännetecken som är väl känt här i landet, om användningen av ett annat liknande kännetecken utan godtagbara skäl innebär ett otillbörligt utnyttjande av det äldre kännetecknets särskiljningsförmåga och goodwill eller är till förfång för det äldre kännetecknets särskiljningsförmåga eller goodwill. För att skydd enligt denna bestämmelse ska erhållas krävs således enligt ordalydelsen att innehavaren av varumärket visar att hans varumärke är väl känt här i landet, att användningen av kännetecknet innebär ett otillbörligt utnyttjande av varumärkets särskiljningsförmåga eller goodwill eller är till förfång för märkets särskiljningsförmåga eller goodwill och att den som gör intrånget inte har godtagbara skäl till användningen.

9. Enligt artikel 5.2 i varumärkesdirektivet får en medlemsstat besluta att innehavaren av ett registrerat varumärke ska ha rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, från att i näringsverksamhet använda ett tecken som är identiskt med eller liknar varumärket med avseende på varor och tjänster av annan art än dem för vilka varumärket är registrerat, om detta är känt i den medlemsstaten och om användningen av tecknet utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé. En nationell domstol ska i synnerhet när den tillämpar sådana nationella lagbestämmelser som har givits för att genomföra ett direktiv i så hög grad som möjligt tolka den nationella lagstiftningen i enlighet med direktivets ordalydelse och syfte.

10. Europeiska gemenskapernas domstol har i sin dom 9.1.2003 i målet C-292/00, Davidoff, Vol. s. I-389 bl.a. konstaterat (punkt 25) att artikel 5.2 i varumärkesdirektivet inte kan tolkas så att kända varumärken till följd av tolkningen skulle ges sämre skydd när märket använts för identiska eller likartade varor eller tjänster än när det används som märke för sådana varor eller tjänster som inte är liknande. I punkt 26 i domen konstateras dessutom att det inte i domstolen på allvar har bestridits att ett väl känt varumärke när det används för identiska eller liknande varor eller tjänster bör få åtminstone lika omfattande skydd som när märket används för sådana varor eller tjänster som inte är likartade.

11. I sin dom 23.10.2003 i målet C-408/01, Adidas-Salomon och Adidas Benelux, Vol. s. I-12537, konstaterade gemenskapernas domstol (punkterna 27–31) att det skydd som ges i artikel 5.2 i varumärkesdirektivet inte är villkorat av att det konstateras att det föreligger en sådan grad av likhet mellan det kända varumärket och tecknet att det hos den berörda allmänheten finns en risk för förväxling mellan dessa. Det räcker att graden av likhet mellan det kända varumärket och tecknet får till följd att den berörda allmänheten får uppfattningen att det finns ett samband mellan tecknet och varumärket. Bestämmelsen är tillämplig i situationer där det särskilda villkoret för skydd är att användningen av det omtvistade tecknet utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé. För att det ska föreligga likhet mellan varumärket och tecknet enligt bestämmelsen förutsätts särskilt att det finns visuella, ljudmässiga eller begreppsmässiga likheter.

12. EG-domstolen har i sitt avgörande 27.11.2008 i målet C-252/07, Intel Corporation, Vol. s. I-8823, närmare behandlat frågan om vilka bedömningsgrunder som är betydelsefulla vid prövningen av om det mellan ett tidigare väl känt varumärke och ett senare varumärke finns ett samband i den mening som avses ovan i den dom som nämns i punkt 11. Enligt domstolen ska det vid prövningen av ett sådant samband göras en helhetsbedömning mot bakgrund av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet. Sådana faktorer är åtminstone graden av likhet mellan de motstående varumärkena, arten av de varor och tjänster för vilka vart och ett av de motstående varumärkena är registrerat, inbegripet dels hur närliggande eller olikartade dessa varor eller tjänster är, dels omsättningskretsen, i hur hög grad det äldre varumärket är känt, graden av ursprunglig eller genom användning förvärvad särskiljningsförmåga hos det äldre varumärket och förekomsten av risk för förväxling hos allmänheten (punkterna 40–42). Den omständigheten att det yngre varumärket för tankarna hos en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument till det äldre varumärket innebär att det finns ett sådant samband (punkterna 60 och 63).

13. Även när 6 § 2 mom. varumärkeslagen tillämpas ska således utifrån en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsuments synvinkel undersökas om det mellan Valios registrerade varumärken VOIMARIINI och OIVARIINI samt Ingmans senare registrerade varumärke INGMARIINI finns en sådan likhet med tillämpning av de kriterier EG-domstolen har utvecklat att varumärket INGMARIINI för tankarna till varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI.

14. När det gäller varumärkena VOIMARIINI, OIVARIINI och INGMARIINI är det fråga om ordmärken. Det är motiverat att utgå ifrån att en ovan avsedd genomsnittskonsument uppfattar en eventuell likhet mellan dessa märken i synnerhet på grundval av märkenas utformning och särskilt skrivsättet. När man bedömer skrivsättet kan man konstatera att intrycket av likhet mellan märkena VOIMARIINI, OIVARIINI och INGMARIINI uppstår huvudsakligen av slutledet -RIINI eller -ARIINI som är gemensamt för dem alla. Beträffande märkena VOIMARIINI och INGMARIINI kan ett intryck av likhet dessutom uppstå även av det gemensamma slutledet -MARIINI. Intrycket av likhet till följd av delvis olika slutled i namnen kan som utgångspunkt inte anses vara särskilt starkt. Högsta domstolen anser i likhet med de lägre domstolarna att det gemensamma ledet i märkena använt för bredbara fetter närmast ger genomsnittskonsumenten en association till margarin som beskriver produktens art.

15. De första leden i märkena skiljer sig tydligt från varandra, vilket medför att märkena också betraktade som helhet skiljer sig i fråga om skrivsätt och uttalsform. Dessutom bör man beakta att en finländsk genomsnittskonsument kan anses vara medveten om att Ingman och Valio här i landet är separata och betydelsefulla producenter av mjölkhushållningsprodukter och olika slags bredbara fetter. Även dessa omständigheter talar mot att genomsnittskonsumenten skulle förväxla varumärkena med varandra.

Högsta domstolens slutsats

16. På de nämnda grunderna anser Högsta domstolen att det inte mellan varumärket INGMARIINI och varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI kan anses föreligga sådan likhet att det först nämnda varumärket skulle föra en genomsnittskonsuments tankar till VOIMARIINI och OIVARIINI på ett sådant sätt att konsumenten skulle förväxla varumärket INGMARIINI med dem. Ingmans användning av varumärket INGMARIINI som märke på bredbart fett har därför inte på det sätt som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen kränkt Valios rätt till varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI.

17. Eftersom det inte mellan varumärkena VOIMARIINI, OIVARIINI och INGMARIINI föreligger ett sådant samband som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen, har Valio inte rättsligt behov att få ett uttalande om de övriga villkoren för tillämpning av lagrummet.

Domslut

Hovrättens dom ändras inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Mikko Tulokas, Kari Kitunen, Gustav Bygglin, Juha Häyhä (skiljaktig) och Timo Esko. Föredragande var Kari Vesanen.

Den skiljaktiga ledamotens yttrande

Justitierådet Häyhä: Jag är ense med majoriteten beträffande punkterna 1–12. Därefter yttrar jag följande:

Som det ovan har framgått beträffande rättspraxis har det inte för skydd enligt 6 § 2 mom. varumärkeslagen ansetts centralt om en genomsnittskonsument misstar sig på produktens kommersiella ursprung utan det centrala är om det yngre varumärket gör att genomsnittskonsumenten associerar till det äldre varumärket.

Vid bedömningen måste man beakta den helhetssituation utifrån vilken genomsnittskonsumentens föreställningar om varumärken typiskt uppstår. Gemensamt för namnen på de nämnda varumärkena är de nästan identiska slutleden som hänvisar till margarin. De första leden i varumärkena skiljer sig i sin tur så, att första ledet i varumärket INGMARIINI hänvisar till bolagets firma, första ledet i varumärket VOIMARIINI till att smör används som beståndsdel i produkten och första ledet i OIVARIINI till Valios uppfattning om kvalitén på bolagets produkt. Som helhet bedömd kan graden av likhet mellan märkena inte anses svag när det gäller skrivsättet.

I målet är det ostridigt att varumärkena gäller samma slags smörväxtoljeblandningar. Valio har visat att bolaget med sina tidigare registrerade varumärken VOIMARIINI och OIVARIINI har varit synnerligen känt på marknaden redan innan Ingman har börjat marknadsföra sin produkt med varumärket INGMARIINI. Det är allmänt känt att bolagen är konkurrenter när det gäller mjölkhushållningsprodukter. Under dessa omständigheter är det uppenbart att likheten mellan märkena gör att den berörda allmänheten förväxlar varumärket INGMARIINI med varumärkena VOIMARIINI/OIVARIINI fastän det inte nödvändigtvis finns risk för förväxling när det gäller produkternas kommersiella ursprung.

Som det ovan har konstaterats har Ingman kommit ut på marknaden med sin smörväxtoljeblandning under varumärket INGMARIINI vid en tidpunkt då Valios varumärken för liknande produkter VOIMARIINI/OIVARIINI redan hade blivit väl kända märken. Ingman har i målet ansett att konsumenterna uppfattar att de produkter alla dessa märken avser är margarinbaserade. I marknadsföringen av Ingmans produkt har det således funnits en uppenbar fördel av att produkten i fråga har varit känd på marknaden på grund av de varumärken Valio har använt. Ingman har således utnyttjat särskiljningsförmågan och goodwillen hos Valios varumärken när bolaget har släppt ut sitt egna bredbara fett på marknaden under varumärket INGMARIINI.

Slutleden MARIINI eller ARIINI i varumärkena är nästan identiska och hänvisar till att det är fråga om en margarinbaserad produkt. Om användningen av dessa slutled begränsades uteslutande till att vara Valios skyddade varumärkesrättigheter, skulle detta oskäligt begränsa möjligheterna för konkurrenter inom samma bransch att på marknaden erbjuda sina egna margarinbaserade produkter. Ingmans varumärke INGMARIINI är också en konsekvent fortsättning på Ingmans tidigare varumärken INGMANTAL och INGMANDAM, i vilka slutleden föregås av förledet ING som hänvisar till bolagets firma. På dessa grunder anser jag i likhet med hovrätten att Ingman har haft godtagbara skäl att ta i bruk varumärket INGMARIINI.

Angående slutresultatet är jag av samma åsikt som majoriteten.

Extraordinärt ändringssökande – Klagan – Människorättskränkning
Rättegångsförfarandet

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: H2007/192
Föredragning: 6.5.2009
Liggare: 2124
Givet: 27.10.2009

Ett åtal mot A för oredlighet som gäldenär hade förkastats i tingsrätten, men i hovrätten hade A, utan att muntlig förhandling hade hållits, dömts till straff för medhjälp till oredlighet som gäldenär. Europeiska människorättsdomstolen hade ansett att artikel 6 i europeiska människorättskonventionen hade kränkts på den grunden att A inte hade getts tillfälle att i hovrätten försvara sig mot åtalet. Fråga om hovrättens dom skulle undanröjas på grund av rättegångsfel. (Omröstn.)

RB 31 kap 1 § 4 punkten
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 6 art

Ansökan i Högsta domstolen

A har yrkat att Helsingfors hovrätts dom av den 22 juni 1999 i ett mål som gällde medhjälp till oredlighet som gäldenär skulle undanröjas med stöd av 31 kap. 1 § 4 punkten rättegångsbalken. A har åberopat att Europadomstolen i sin dom av den 12 april 2007 har konstaterat att hovrätten vid behandlingen av A:s mål har förfarit i strid med artikel 6.1 i Europakonventionen.

Allmänna åklagaren har bemött ansökan och yrkat att den avslås.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden

1. Esbo tingsrätt har genom sin dom av den 27 mars 1997 dömt A för två bokföringsbrott till ett villkorligt gemensamt fängelsestraff i fyra månader, men samtidigt förkastat åtalet såsom ostyrkt till den del straff hade yrkats för oredlighet som gäldenär (åtalspunkt 9). Efter att allmänna åklagaren och X Ab:s konkursbo hade överklagat tingsrättens avgörande beträffande åtalspunkt 9 har Helsingfors hovrätt i sin dom av den 22 juni 1999 beträffande denna åtalspunkt ansett A skyldig till medhjälp till oredlighet som gäldenär och dömt A för alla brott som tillräknats honom till ett villkorligt gemensamt fängelsestraff i tio månader. Beträffande åtalspunkt 9 har A samtidigt ålagts att solidariskt tillsammans med två andra personer betala 580 000 mark i ersättning till konkursboet. Hovrätten har avgjort målet utan att hålla muntlig förhandling när det gällde åtalspunkt 9.

2. Högsta domstolen har den 31 januari 2001 avslagit A:s begäran om besvärstillstånd.

3. Europadomstolen har på de grunder som anförs i dess dom av den 12 april 2007 (A v. Finland) ansett (punkt 32) att hovrättens domslut med beaktande av Högsta domstolens prejudikat HD 1980 II 80 måste ha kommit som en överraskning för parterna (”…it is obvious that the outcome of the Court of Appeal proceedings came as a surprise to the parties”). Hovrätten hade utan att hålla muntlig förhandling omprövat bevisning som tagits emot i tingsrätten och ändrat tingsrättens dom till den del åtalspunkt 9 hade förkastats genom domen (”…following a reassessment of the evidence, altered the District Court´s acquittal”). När det gäller hovrättsförfarandet hade rättvisekrav förutsatt att A, som hade överklagat, skulle ha fått tillfälle att försvara sig mot åtalet (”…fairness required that the applicant should have been given an opportunity to contest the charge”). Därför ansåg Europadomstolen att rättegångsförfarandet i hovrätten inte med beaktande av omständigheterna i målet hade varit rättvist och att artikel 6.1 i Europakonventionen således hade kränkts.

Rättslig bedömning av det extraordinära överklagandet

4. Europakonventionen förpliktar inte som sådan medlemsstaterna att dra försorg om att kränkningar av artikel 6 i Europakonventionen som Europadomstolen har konstaterat leder till att lagakraftvunna nationella domar undanröjs eller återbryts. Förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande måste i varje enskilt fall bedömas utifrån den nationella rätten i medlemsstaten.

5. A har som stöd för sin ansökan åberopat bl.a. 31 kap. 1 § 4 punkten rättegångsbalken. Enligt den kan en lagakraftvunnen dom undanröjas efter klagan på grund av domvilla, om det vid rättegång har inträffat ett rättegångsfel som kan antas väsentligt ha inverkat på målets utgång. Europadomstolen har i det föreliggande fallet ansett att A inte i hovrätten borde ha dömts för medhjälp till oredlighet som gäldenär utan att han fick tillfälle att försvara sig mot åtalet.

6. I 31 kap. 1 § 4 punkten rättegångsbalken förutsätts dessutom att rättegångsfelet kan antas ha inverkat väsentligt på målets utgång. Så som Högsta domstolen har konstaterat i sitt avgörande 1995:95 är det med hänsyn till tilltron till rättskipningen viktigt att bestämmelsen i 31 kap. 1 § 4 punkten rättegångsbalken om rättegångsfels inverkan på utgången i ett mål inte tolkas snävt i sådana situationer.

7. Att den som är tilltalad för brott blir hörd är en av de centrala principerna i straffprocessrätten. Att innan den tilltalade har hörts på ett riktigt sätt föregripa målets utgång skulle vara osakligt och dessutom strida mot presumtionen om att den tilltalade är oskyldig. Och om den tilltalade inte kan höras, får han inte heller dömas till straff för brott. Den särskilda betydelsen av kravet på hörande måste beaktas även då man bedömer vilken betydelse ett fel i hörandet har på målets utgång.

8. I A:s fall har Europadomstolen slagit fast att A inte med beaktande av artikel 6.1 i Europakonventionen har blivit hörd på ett riktigt sätt. Detta ställningstagande utgör utgångspunkt vid bedömningen av behovet att med stöd av de nationella bestämmelserna undanröja hovrättens dom. Ställningstagandets rättsliga betydelse påverkas inte av att A i den muntliga förberedelsen i hovrätten har meddelat att det inte längre finns behov att förete bevisning i hovrätten.

9. På de ovan nämna grunderna anser Högsta domstolen att rättegångsfelet i hovrätten kan antas ha inverkat väsentligt på målets utgång på det sätt som avses i 31 kap. 1 § 4 punkten rättegångsbalken.

10. Eftersom målet avgörs på detta sätt uttalar sig Högsta domstolen inte om de andra grunder som A har anfört till stöd för sin ansökan.

Domslut

Helsingfors hovrätts dom nr 1847 av den 22 juni 1999 undanröjs till den del A i punkt 9 har tillräknats medhjälp till oredlighet som gäldenär och har dömts till gemensamt fängelsestraff samt ålagts att betala skadestånd till X Ab:s konkursbo och att ersätta konkursboet för dess rättegångskostnader. Målet återförvisas till dessa delar till Helsingfors hovrätt, som självmant ska ta upp det till ny behandling och med beaktande av skälen till återförvisningen däri lagligen förfara.

Målet har avgjorts av justitieråden Lauri Lehtimaja, Juha Häyhä (skiljaktig) Ilkka Rautio, Timo Esko och Jukka Sippo (skiljaktig). Föredragande Petteri Mikkola.

Yttrandena av de skiljaktiga ledamöterna

Justitierådet Sippo: Efter punkterna 1 och 2 i Högsta domstolens avgörande anför jag följande:

A har i sin ansökan för det första ansett att hovrätten inte borde ha fått pröva om A hade gjort sig skyldig till medhjälp till oredlighet som gäldenär, eftersom han inte hade åtalats för medhjälp utan för att ha varit gärningsman. Dessutom hade han i hovrätten dömts i sin frånvaro och utan att han hade blivit instämd. Vidare har A ansett att det i Europadomstolens dom av den 12 april 2007 som gäller hans ärende framgår att hovrätten hade förfarit oriktigt i den mening som avses i 31 kap. 1 § 4 punkten rättegångsbalken och på det sätt som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken tillämpat lagen uppenbart oriktigt, varför hovrättens dom borde återbrytas eller undanröjas.

I Europadomstolens dom har det ansetts att hovrättens förfarande inte har stridit mot Europakonventionen till den del A har dömts såsom medhjälpare till brott, vilket innebar att hans roll i brottet hade bedömts annorlunda än i åtalet. Inte heller har A i hovrätten dömts i sin frånvaro eller utan att ha blivit instämd. A:s yrkande att hovrättens dom ska undanröjas av dessa skäl är således ogrundat.

Europadomstolen har dock i sitt avgörande ansett att fastän A enligt de processbestämmelser som gällde vid tidpunkten i fråga och med beaktande av Finlands förbehåll till Europakonventionen inte hade haft generell rätt till muntlig förhandling i hovrätten, så åsidosatte förbehållet inte domstolarnas skyldighet att sörja för rättvis rättegång. Hovrättens avgörande hade grundat sig på en ny helhetsbedömning av bevisningen och med beaktande av Högsta domstolens rättspraxis angående hållande av muntlig förhandling (HD 1980 II 80) måste hovrättens domslut ha kommit som en överraskning för parterna. Hovrätten hade utan att hålla muntlig förhandling beträffande åtalspunkten 9 efter att ha omprövat bevisningen ändrat tingsrättens dom genom vilken åtalet förkastats och ansett att A gjort sig skyldig till brott och skärpt det villkorliga straff som A hade dömts till. Med beaktande av domslutet hade en rättvis rättegång förutsatt att A skulle ha haft möjlighet att vid muntlig förhandling bestrida åtalet. Efter att ha ansett att hovrättens förfarande stod i strid med artikel 6.1 i Europakonventionen förpliktade Europadomstolen staten att betala 3 000 euro jämte ränta i skadestånd till A.

Utifrån Europadomstolens avgörande är det klarlagt att hovrättens förfarande har varit oriktigt till de ovan nämnda delar Europadomstolen har konstaterat. Detta innebär dock inte sådan uppenbart oriktigt tillämpning av lag som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken och inte heller annars ett sådant materiellt fel i hovrättens dom, med stöd av vilken domen skulle kunna återbrytas på det sätt A har yrkat. Däremot kan det vara fråga om ett sådant rättegångsfel som avses i 31 kap. 1 § 4 punkten som berättigar att efter klagan undanröja hovrättens dom, om rättegångsfelet kan antas väsentligt ha inverkat på målets utgång.

Europadomstolens rättsliga ställningstaganden binder domstolarna i Finland och de ska beaktas vid bedömningen av möjligheten att undanröja domen med stöd av den ovan nämnda bestämmelsen om klagan. Europakonventionen förpliktar dock inte som sådan konventionsstaten att återbryta eller undanröja en lagakraftvunnen dom eller att pröva saken på nytt enbart på den grunden att Europadomstolen i sitt avgörande har konstaterat en kränkning av Europakonventionen i det förfarande som har lett till domen. I Europarådets ministerkommittés rekommendation av den 19 januari 2000 konstateras att en ny behandling på grund av ett procedurfel som innebär en kränkning av konventionen är nödvändig om procedurfelet ger upphov till allvarlig misstanke om avgörandets riktighet och konventionskränkningen inte kan repareras på annat sätt än genom att saken tas upp till ny prövning.

Som det framgår av avgörandet HD 2007:36 ska möjligheterna att tillämpa 31 kap. 1 § 4 punkten rättegångsbalken bedömas i relation till rättsordningens utgångspunkt att en lagakraftvunnen dom innebär att ärendet har avgjorts bindande och bestående och att det är exceptionellt att en lagakraftvunnen dom undanröjs. Så som det också framgår av bestämmelsen i lagen kan inte vilket rättegångsfel som helst medföra att en dom måste undanröjas, utan kravet är att det kan antas att felet i förfarandet väsentligt har inverkat på slutresultatet i målet.

I det föreliggande fallet framgår det av protokollet från hovrättens muntliga förhandlingssammanträde att hovrätten hade förberett sig på att behandla målet i muntlig huvudförhandling även när det gäller åtalspunkten 9 som det nu är fråga om. Vid det förberedande sammanträdet har hovrätten meddelat parterna att hovrätten kan ändra tingsrättens avgöranden av straffyrkandet. Därför har det vid hovrättens förberedande sammanträde, där A varit närvarande företrädd av sitt ombud, blivit utrett vilka åtalspunkter parterna ansåg vara sådana att muntlig huvudförhandling var nödvändig. A:s ombud har meddelat att A:s avsikt inte har varit att beträffande åtalspunkten 9 höra någon som vittne. Av protokollet från det förberedande sammanträdet framgår inte att A heller själv skulle ha önskat bli hörd muntligen beträffande åtalspunkten 9. I sitt avgörande angående förrättande av muntlig förhandling har hovrätten ansett att en muntlig förhandling bl.a. när det gällde åtalspunkt 9 var onödig för parternas rättsskydd med beaktande av att parterna, medvetna om att tingsrättens avgörande eventuellt kom att ändras, vid det förberedande sammanträdet hade anfört att det inte längre fanns behov att i hovrätten framföra muntlig bevisning och hänvisat till den bevisning som framgick av tingsrättens protokoll.

Att muntlig förhandling inte hölls beträffande åtalspunkt 9 kom således inte som en överraskning för A, som har getts tillfälle att ta ställning till behovet av en sådan. A har också tillräckligt kunna förbereda sig på att hovrätten kunde tänkas ändra tingsrättens domslut även beträffande åtalspunkt 9. Det fel i förfarandet som Europadomstolen har konstaterat kan under dessa omständigheter inte antas ha inverkat på målets utgång.

Av de ovan anförda skälen avslår jag ansökan.

Justitierådet Häyhä: Jag är av samma åsikt som justitierådet Sippo.

Extraordinärt ändringssökande – Återbrytande av dom i brottmål – Människorättskränkning
Skydd mot självinkriminering

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: H2009/89
Föredragningsdag: 22.9.2009
Liggare: 2065
Given: 20.10.2009

Samtidigt som A hade försatts i personlig konkurs och hade ålagts att bestyrka boförteckningen hade han stått under åtal för oredlighet som gäldenär. När A bestyrkte boförteckningen hade han underlåtit att uppge en del av sin egendom, eftersom han ansåg att han hade rätt att låta bli att medverka till utredningen av sin egen skuld. Genom Högsta domstolens avgörande HD 2009:27 hade A dömts till fängelsestraff för grovt gäldenärsbedrägeri, eftersom han när han bestyrkte boförteckningen hade låtit bli att uppge en del av sin egendom.

A yrkade att domen skulle återbrytas, eftersom den innebar ett brott mot den rätt att inte behöva belasta sig själv som följer av artikel 6 i europeiska människorättskonventionen (skydd mot s.k. självinkriminering). Högsta domstolen ansåg att de upplysningar som krävdes i konkursen stod i sådant samband med den samtidigt anhängiga straffprocessen att A med beaktande av Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis hade haft rätt när han bestyrkte boförteckningen att låta bli att uppge egendom till den del han hade blivit dömd till straff för grovt gäldenärsbedrägeri. På de grunder som framgår av beslutet återbröts domen i vilken tolkningen av skyddet mot självinkriminering stod i strid med artikel 6 i europeiska människorättskonventionen, och åtalet förkastades.

RB 31 kap 8 § 4 punkten
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 6 art
FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter 14 art

Ansökan

A yrkade att Högsta domstolens dom 17.4.2009 nr 796 (HD 2009:27) skulle återbrytas eftersom den grundade sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. Domen stod i strid med de principer som Europadomstolen har slagit fast, senast i sitt avgörande 21.4.2009 mot Finland (Marttinen v. Finland), vilka gällde rätten att inte uttala sig om frågor som kan utgöra bevis mot en själv i ett pågående brottmål.

Bemötandena

Åklagaren och A:s konkursbo yrkade i sina bemötanden att A:s ansökan om extraordinär ändring skulle förkastas.

Åklagaren konstaterade att Högsta domstolen i sitt avgörande HD 2009:27 hade beaktat Europadomstolens rättspraxis och att principen om förbud mot att belasta sig själv inte hade tillämpats uppenbart oriktigt. Målet Marttinen var inte likadant som det som nu förelåg. De omständigheter som gällde skyldigheten att uppge egendom var inte likadana i det pågående brottmålet mot A och i fråga om boförteckningen. Det var inte fråga om samma sak.

Konkursboet konstaterade att konkursgäldenärens rätt att låta bli att uppge egendom skulle bedömas utifrån objektiva kriterier och att gäldenären inte får låta bli att uppge egendom, om denne utifrån en objektiv bedömning inte har befogad anledning att tro att han bidrar till att han själv blir dömd. De tillgångar som A dolde i konkursärendet hade inte direkt anknytning till de åtal som samtidigt var anhängiga.

Behandlingen av ansökan i Högsta domstolen

A:s ansökan om extraordinär ändring har enligt förordnande av Högsta domstolens president avgjorts i plenum.

Avgörandet i plenum

Motivering

Bakgrunden

Åtalet för grovt gäldenärsbedrägeri och A:s bemötande

1. Genom åtal som väcktes 23.6.2005 vid Helsingfors tingsrätt yrkade åklagaren straff för A för grovt gäldenärsbedrägeri begånget 17.12.1997. Enligt åtalet hade A, som 14.10.1997 försatts i personlig konkurs, för att skaffa sig orättmätig ekonomisk vinning dolt egendom i konkursförfarandet genom att låta bli att till boförteckningen anmäla (åtalspunkt 1 a) bolaget V Foundation, som han de facto ägde, och dess penningtillgångar 2 089 662,74 amerikanska dollar, (åtalspunkt 1 b) bolaget X Holdings S.A., som i sin tur hade ägt aktiestocken i Y Ab, som i sin tur hade haft placeringar värda 6 343 911,40 mark, (åtalspunkt 1 c) en fastighet med byggnader som han de facto ägde på Brändö i Helsingfors samt bolaget Z Properties värt sammanlagt 4 000 000 mark, (åtalspunkt 1 d) segelbåten Beneteau First F5 nr 81 värd 810 000 mark samt (åtalspunkt 1 e) bolaget Å Investments S.A., som i tillgångar hade åtminstone 100 319,88 amerikanska dollar samt vissa fondandelar värda 3 006 754,91 tyska mark.

2. A yrkade att åtalet skulle förkastas bl.a. på den grunden att han samtidigt som han skulle bestyrka boförteckningen stod åtalad för oredlighet som gäldenär. I åtalet påstods att han skulle ha överfört tillgångar från olika bolag till sig själv eller till sina andra bolag. A var inte skyldig att medverka till utredningen av sin egen skuld och därför hade han haft rätt att låta bli att uppge den egendom som han i åtalet för gäldenärsbedrägeri påstods ha dolt.

Högsta domstolens dom 17.4.2009

3. Högsta domstolen har i sin dom 17.4.2009 (HD 2009:27) konstaterat att A inte när boförteckningen fastställdes hade haft rätt att låta bli att ge de uppgifter som avsågs i åtalspunkterna 1 a – 1 e på den grunden att han genom att lämna dessa uppgifter skulle ha blivit tvungen att medverka till utredningen av sin egen skuld.

4. Högsta domstolen ansåg det utrett att A för att skaffa sig orättmätig ekonomisk vinning i konkursförfarandet hade dolt den egendom som avsågs i åtalspunkterna 1 a, 1 b, 1 c, 1 d och 1 e och att han, eftersom han genom gäldenärsbedrägeriet hade eftersträvat betydande ekonomisk vinning och brottet även som helhet bedömt var grovt, hade gjort sig skyldig till grovt gäldenärsbedrägeri.

A:s ansökan om återbrytande

5. A har som stöd för sin ansökan hänvisat till skyddet mot s.k. självinkriminering (härefter: skyddet mot att inte behöva belasta sig själv) som han hade åberopat redan i rättegången och i synnerhet till Europadomstolens avgörande 21.4.2009 i målet Marttinen v. Finland. I sitt avgörande ansåg Europadomstolen att den tilltalades rättigheter hade kränkts då en gäldenär som misstänktes ha lämnat oriktiga uppgifter i en utsökningsutredning hade ålagts vid vite att i en ny utsökningsutredning lämna uppgifter om sina tillgångar. Högsta domstolen hade i sin dom 19.12.2002 (HD 2002:116) kommit till ett motsatt slutresultat. A anser att den tolkning som framgår av Högsta domstolens dom 17.4.2009 angående rätten att låta bli att röja omständigheter som kan tjäna som bevis mot en själv i ett pågående brottmål uppenbart strider mot Europadomstolens ståndpunkt.

Utgångspunkterna när förutsättningarna för att återbryta en dom bedöms

6. Enligt 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken kan en laga kraft vunnen dom återbrytas till den tilltalades fördel, om domen grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. Enligt fast praxis när det gäller avgöranden av ansökningar om extraordinär ändring har uppenbart oriktig tillämpning av lag vanligen avsett situationer där lagtillämpningen tydligt och ostridigt har varit oriktig. Traditionellt har då ett krav för återbrytande varit att den lagtillämpning som framgår av domen ostridigt har stått i konflikt med det rättstillstånd som rådde när domen gavs.

7. Så som Högsta domstolen har konstaterat i sina avgöranden HD 1998:33 och HD 2008:24 är Europakonventionen tillämplig rätt i Finland, och en oriktig tillämpning av konventionen kan således utgöra grund för återbrytande av dom. I motsats till de situationer där riktigheten av en lagtillämpning bedöms i belysning av det nationella rättsläget vid den tidpunkt domen gavs, ska då beaktas de tolkningar av innehållet i rättsläget som internationella rättstillämpande och övervakande institutioner har gjort efter domen. Med avvikelse från de ovan nämnda fall som Högsta domstolen har avgjort är det i föreliggande fall dock inte fråga om att Europadomstolen skulle ha konstaterat ett fördragsbrott gällande samma avgörande av den inhemska domstolen som yrkandet om återbrytande avser. Inte heller Europarådets ministerkommittés rekommendation år 2000 till medlemsstaterna om de principer som ska iakttas vid extraordinärt överklagande som grundar sig på Europadomstolens avgöranden (Recommendation No R(2000)2 on the reexamintion or reopening of certain cases at domestic level following judgments of The European Court of Human Rights) avser sådana situationer. Rekommendationen gäller situationer där det är fråga om extraordinärt överklagande av fall som har varit föremål för Europadomstolens avgörande.

8. Bedömningen av om ett avgörande som begärs återbrutet grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag sker från fall till fall. De situationer där den lagbestämmelse som ska tillämpas har preciserats genom ett avgörande av ett rättskipnings- eller övervakningsorgan som är behörigt att övervaka internationella människorättsförpliktelser, och detta har skett efter att en dom i Finland har getts, utgör i detta sammanhang en särskild kategori, där man vid sidan av de nationella bestämmelserna också ska beakta de internationella förpliktelserna. Det kan då hända att den nationella domstolens tolkningsutrymme har krympt i takt med en sådan praxis så att det avgörande som ansetts falla inom ramen för tolkningsutrymmet vid den tidpunkt då domen gavs visar sig vara oriktigt i belysning av internationell rättspraxis som har utformats eller preciserats senare. I dessa fall är det inte fråga om en ny omständighet som skulle inverka på domslutet, utan om att den som har fattat avgörandet inte alls eller inte i tillräcklig grad har haft kännedom om det tolkningsunderlag som borde läggas till grund för domen. Frågan om lagen har tillämpats uppenbart oriktigt på det sätt som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken ska avgöras utifrån objektiva kriterier. När det gäller den föreliggande ansökan måste bedömningen av hurdant innehållet i och omfattningen av skyddet mot att inte behöva belasta sig själv var vid den tidpunkt då det avgörande som begärs återbrutet fattades göras i belysning av vad man vet för närvarande.

Rätten enligt Europakonventionen att inte behöva medverka till utredningen av sin egen skuld

9. Som det framgår av avgörandet HD 2009:27, vilket begärs återbrutet, är den som är misstänkt för ett brott inte skyldig att medverka till utredningen av sin egen skuld. Enligt artikel 14.3.g i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter får ingen vid prövning av anklagelse för brott tvingas att vittna mot sig själv eller att erkänna sig skyldig. Europakonventionen innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om skyddet mot att inte behöva belasta sig själv, men enligt Europadomstolens praxis innefattar dock de centrala garantierna för rättvis rättegång i brottmål enligt Europakonventionens 6 artikel även principen om skydd mot att inte behöva belasta sig själv (t.ex. Murray v. Förenade kungariket 8.2.1996 punkt 45 samt Heaney och McGuinness v. Irland 21.12.2000 punkt 48).

10. Skyddet mot att inte behöva belasta sig själv innebär att den som är misstänkt för ett brott eller är åtalad inte får tvingas eller påtryckas att genom egna åtgärder bidra till att hans eller hennes skuld utreds. Syftet med skyddet mot att inte behöva belasta sig själv är att skydda den tilltalade mot osakligt tvång från myndigheternas sida. Rätten att inte behöva medverka till utredningen av sin egen skuld förutsätter att åklagaren måste försöka leda åtalet i bevis utan att åberopa bevis som har tagits fram genom tvång eller påtryckning utan hänsyn till den tilltalades vilja. Denna rätt har således ett nära samband med den oskyldighetspresumption som avses i artikel 6.2 i Europakonventionen, men den skyddar dock främst den tilltalades önskemål att inte uttala sig. (Se t.ex. Saunders v. Förenade kungariket 17.12.1996 punkterna 68 – 69 och Jalloh v. Tyskland 11.7.2006 punkterna 100 och 102). Förbudet mot skyldighet att behöva belasta sig själv kan inte begränsas enbart till yttranden som hänför sig till att den brottsliga gärningen erkänns eller som direkt visar på skuld, utan förbudet utsträcker sig även till användning av sådana yttranden som erhållits under tvång med vilka man försöker påvisa att den för brott misstänktes uttalanden är motstridiga eller tvivelaktiga eller med vilka man försöker undergräva hans trovärdighet (Saunders 17.12.1996 punkt 71).

11. Principen om skydd mot att inte behöva belasta sig själv hänför sig uttryckligen till den för brott misstänktes rättsskydd. Utgångspunkten är således att den inte blir tillämplig i konkurs- eller andra exekutiva förfaranden. I sådana förfaranden kan det i sig, oberoende av principen om skydd mot att inte behöva belasta sig själv, vara straffbart att lämna oriktiga upplysningar eller att dölja riktiga upplysningar (Allen v. Förenade kungariket 10.9.2002). Principen kan dock bli tillämplig även i konkurs- eller andra insolvensförfaranden, om den berörde samtidigt har anklagats för brott på ett sådant sätt som avses i Europakonventionens 6 artikel.

12. Europadomstolen har i själva verket ansett att skyddet mot att inte behöva belasta sig själv kan ha betydelse även i situationer där den som är misstänkt för ett brott uppmanas att till andra än förundersökningsmyndigheten lämna upplysningar som kan ha betydelse i ett pågående eller förväntat brottmål (Allen 10.9.2002). Rätten att inte behöva medverka till utredningen av sin egen skuld gäller enligt Europadomstolens praxis alla slags brottmål från de enklaste till de mest komplicerade oberoende av brottets art, och t.ex. allmänintresset kan inte berättiga att upplysningar som erhållits genom tvång i myndighetsförfarande används i brottmål för att utreda den tilltalades skuld (se t.ex. Saunders 17.12.1996 punkt 74, Heaney och McGuinness 21.12.2000 punkt 57 och Bykov v. Ryssland 10.3.2009 punkt 93).

13. Europadomstolen har ansett att skyddet mot att inte behöva belasta sig själv har åsidosatts t.ex. i ett fall där en person som i en polisundersökning har varit misstänkt för ett brott har dömts till straff för att inte ha infunnit sig till förhör i en separat undersökning angående samma gärning där man försökte utreda vinningen av den brottsliga verksamheten (Shannon v. Förenade kungariket 4.10.2005 i synnerhet punkterna 39–41). Det har också ansetts att skyddet mot att inte behöva belasta sig själv har blivit åsidosatt i en situation där åklagaren som bevis mot den tilltalade hade använt sådana upplysningar som den tilltalade hade förpliktats att ge i en administrativ kontroll som föregick brottmålet (t.ex. I.J.L., G.M.R. och A.K.P. v. Förenade kungariket 19.9.2000). Europadomstolen har även ansett att skyddet mot att inte behöva belasta sig själv har blivit åsidosatt i ett fall som gällde skatteförhöjning, där den som var misstänkt för att ha undvikit skatt hade uppmanats vid vite att lämna in vissa dokument till myndigheten. I detta fall ansåg domstolen att det vid bedömningen av skyddet mot att inte behöva belasta sig själv var av betydelse bl.a. att personen i fråga inte kunde utesluta den möjligheten att det av dokumenten skulle framgå uppgifter om sådana inkomster som inte hade beskattats (J.B. v Schweiz 3.5.2001 punkt 66). Så som Högsta domstolen har konstaterat i det avgörande som ansökan gäller har det ansetts att skyddet mot att inte behöva belasta sig själv har åsidosatts även i situationer där gäldenären i samband med ett konkursförfarande har ålagts att vid hot om straff lämna upplysningar, vilka senare i en straffprocess har använts som centralt bevis mot honom (Medb v. Förenade kungariket 27.2004).

14. I Europadomstolens praxis angående skyddet mot att inte behöva belasta sig själv finns dock även avgöranden som går i en annan riktning. I fall som gäller trafikövervakning (Weh v. Österrike 8.4.2004, O´Halloran och Francis v. Förenade kungariket 29.6.2007 och Lückhof och Spanner v. Österrike 10.1.2008) har det varit fråga om fordonsinnehavares skyldighet att vid hot om straff meddela polisen vem som har kört hans eller hennes bil vid en viss tidpunkt då det vid trafikkontroll har upptäckts att bilen har körts för fort. En sådan anmälningsplikt har inte ansetts innebära en människorättskränkning. Dessa avgöranden begränsar sig dock till att gälla speciella situationer i samband med trafikövervakning. Av Europadomstolens avgöranden som gäller denna kategori av ärenden kan man med beaktande av ovan nämnd praxis i övriga fall inte dra tillförlitliga slutsatser när andra situationer bedöms.

15. Efter att den dom av Högsta domstolen som ansökan gäller gavs har Europadomstolen dessutom 21.4.2009 gett det i ansökan nämnda avgörandet Marttinen v. Finland, som gäller Högsta domstolens avgörande HD 2002:116. I detta mål var det fråga om att en person som misstänktes ha dolt en del av sin egendom i ett utsöknings- och konkursförfarande ålades att vid vite uppge sin egendom i en ny utsökningsutredning. Europadomstolen konstaterade att det var ostridigt att den anhängiga förundersökningen mot gäldenären och utsökningsutredningen gällde samma omständigheter. Gäldenären hade inte kunnat utesluta möjligheten att han kunde åtalas för gäldenärsbedrägeri, om det av den utredning som begärdes av honom skulle framgå att han hade tillgångar som inte hade uppgetts i de tidigare utsökningsutredningarna och i konkursen. I målet hade inte framställts sådan finländsk rättspraxis, enligt vilken uppgifter som kommit fram i en utsökningsutredning inte skulle få användas som bevis i en straffprocess. Att förundersökning hade inletts mot gäldenären och förundersökningen och utsökningsutredningen gällde samma omständigheter medförde att gäldenärens rätt att låta bli att uttala sig och att inte behöva medverka till utredningen av sin egen skuld till väsentliga delar hade åsidosatts. Kravet på effektiv verkställighet berättigade inte ett sådant ingrepp i de ledande principerna för rättvis rättegång. Europadomstolen drog slutsatsen att det förelåg ett brott mot artikel 6 i Europakonventionen.

Slutsatser av Europadomstolens tolkningspraxis

16. Skyddet mot att inte behöva belasta sig själv kan aktualiseras i många slags situationer och principen är inte i alla avseenden ovillkorlig. Så som Högsta domstolen har konstaterat i det avgörande som ansökan gäller, har innehållet i och betydelsen av principen inte i alla tillämpningssituationer utformats exakt och effekterna av den är inte likadana i alla situationer. Europadomstolens praxis när det gäller tolkningen av skyddet mot att inte behöva belasta sig själv förefaller inte heller till alla delar vara konsekvent.

17. Till de viktigaste garantierna för rättvis rättegång i brottmål hör i varje fall att den misstänkte har rätt att såväl i förundersökning som i annat myndighetsförfarande låta bli att uttala sig och att inte behöva medverka till utredningen av sin egen skuld. Enligt Europadomstolens praxis gäller denna rätt även t.ex. i ett konkursförfarande, om en gäldenär som samtidigt är misstänkt för brott åläggs att vid äventyr av s.k. påtryckningshäkte lämna sådana upplysningar som för denne kan ha negativ betydelse i ett pågående brottmål. Redan det att man inte när upplysningarna begärs kan utesluta möjligheten att upplysningarna kan ha betydelse i brottmålet är enligt Europadomstolens nyare rättspraxis tillräckligt i detta avseende. Rätten att låta bli att yttra sig ska bedömas ur den tilltalades synvinkel och utifrån den information den tilltalade har vid den tidpunkt då upplysningar begärs vid äventyr av tvång eller straff. Den tilltalade är inte skyldig att lämna upplysningar, om denne har fog för att anta att de kan äventyra eller försvaga de egna möjligheterna att försvara sig. Utgångspunkten är densamma när man ska bedöma hur nära samband upplysningarna har med det brott för vilket den tilltalade samtidigt misstänks för.

18. Europadomstolen har i sin praxis fäst uppmärksamhet inte bara vid saksammanhanget mellan de upplysningar som krävs av den tilltalade och brottmålet, utan även vid vilket slags och vilken grad av tvång som har förekommit när upplysningarna begärdes samt vid vilka processuella rättskyddsgarantier som har funnits och hur de erhållna upplysningarna används. Däremot har det inte någon betydelse vilket slags allmänintresse – t.ex. att tvångsverkställighet ska vara effektiv – som kan motivera behovet att skaffa upplysningar.

Om sambandet mellan åtalet för oredlighet som gäldenär och de uppgifter som skulle lämnas i konkursen

19. När A bestyrkte boförteckningen i sin personliga konkurs var han i princip skyldig att uppge de bolag, den fastighet på Brändö samt den segelbåt som nämndes i åtalspunkterna 1 a – 1 e i det avgörande som ansökan avser. När uppgifterna lämnades år 1997 skedde det vid äventyr av påtryckningshäkte, vilket betyder att tvång förelåg när uppgifterna lämnades. Det är också klart att det inte har funnits något på lag eller etablerad rättspraxis grundat hinder för att i den pågående straffprocessen använda uppgifterna som bevis.

20. För att bedöma om A, med åberopande av skyddet mot att inte behöva belasta sig själv, har haft rätt att vägra uppge egendom i konkursen, är det i belysning av Europadomstolens ovan relaterade rättspraxis av betydelse vilket slags samband det finns mellan de uppgifter som krävdes i konkursen och det samtidigt anhängiga åtalet för oredlighet som gäldenär.

21. I den dom som begäran om återbrytande avser har Högsta domstolen inte i detalj bedömt detta samband. A har inte i sin ansökan bestridit de bedömningar hovrätten har gjort i detta avseende. Därför stödjer sig Högsta domstolen till denna del på hovrättens bedömningar av fakta i målet.

Åtalspunkt 1 a – V Foundation (V)

22. Det är ostridigt i målet att A tillsammans med en annan person har varit faktisk ägare av aktiebolagen F Oy, G Oy, H Oy och I Oy, vilka hörde till E-koncernen, och haft bestämmande inflytande i dem. Aktierna i Interbank Osakepankki som dessa bolag ägde hade våren 1993 sålts för ca 74 miljoner mark. Av priset hade hälften, dvs. ca 37 miljoner mark kunnat disponeras av A och han hade överfört pengarna till sitt eget bankkonto i Schweiz. Av dessa pengar hade ca 15 miljoner mark tagits tillbaka till Finland i juni 1993. Också dessa pengar hade senare igen flyttats utomlands till bolag i vilka A hade bestämmande inflytande. Det åtal som var anhängigt hösten 1997 gällde dock inte de överföringar som hade samband med dessa 15 miljoner mark.

23. Det åtal som var anhängigt hösten 1997 gällde vid sidan av annat oredlighet som gäldenär begångna 9.9.1993 och 6.10.1993. Enligt åtalet hade ytterligare ca 22 miljoner mark, som erhållits av försäljningarna i Interbank Osakepankki, utöver de ovan nämnda 15 miljonerna överförts utan godtagbar orsak från de nämnda bolagen till bolaget N Ltd på Guernsey. Vid förundersökningen i det brottmål som den dom som begärs återbruten handlade om hade det framgått att A därefter hade överfört dessa tillgångar till V via M Ltd och L samt ett utländskt mellanbolag i vilka han hade bestämmande inflytande. Hovrätten har konstaterat att fastän det var uppenbart att de pengar som hösten 1993 hade överförts till Guernsey delvis var blandade med deras avkastning och med A:s övriga tillgångar, så bestod de tillgångar som V hade när konkursen inleddes dock åtminstone till en del av de tillgångar som avsågs i åtalet för oredlighet som gäldenär.

Åtalspunkt 1 b – X Holdings S.A. (X)

24. A hade i september 1992 i egenskap av ordinarie styrelseledamot och verkställande direktör samt ägare i aktiebolaget bb Oy tillsammans med en annan person överlåtit köpoptioner som bolaget ägde till aktiebolaget P Oy, till vilket senare hade betalats 27 miljoner mark som köpoptionerna inbringat. Enligt köpebrevet för överlåtelsen skulle bb Oy ha sålt optionerna till P Oy för 2 202 000 mark. Hösten 1997 åtalades A för oredlighet som gäldenär på den grund att överlåtelsen av tillgångarna hade medfört att det bolag som överlåtit köpoptionerna hade blivit betalningsoförmöget.

25. En person som för A:s räkning ägt aktier i Oy Y Ab hade 1.3.1995 sålt aktierna till bolaget J Limited och detta bolag hade i sin tur 19.12.1995 sålt aktierna till bolaget K Limited. K hade 18.8.1997 och 8.9.1997 sålt aktierna vidare till X. A hade bestämmande inflytande i J, K och X. Den 2 april 1993 hade Y:s aktiekapital höjts från 15 000 mark till 915 000 mark och senare ytterligare till 965 000 mark. A hade i målet hävdat att de tillgångar som använts till Y:s aktiekapital och för att höja det härstammade från de tillgångar som hade influtit för betalningen till P Oy för köpoptionerna. Enligt vad hovrätten konstaterat stödde utredningen i målet det faktum att de tillgångar som hade använts för att höja aktiekapitalet åtminstone delvis härstammade från de 27 miljoner mark som hade erhållits från köpoptionerna. Hovrätten har ansett det ostyrkt att de tillgångar som använts för att skaffa aktiestocken i Y och för att höja aktiekapitalet skulle ha härstammat från andra tillgångar än de A hade påstått.

Åtalspunkt 1 c – Z Properties (Z) och fastigheten på Brändö

26. Z, i vilket A hade bestämmande inflytande, hade 6.8.1993 köpt fastigheten på Brändö. Pengarna för att köpa fastigheten hade Z fått genom försäljningen av aktierna i Interbank Osakepankki. De härstammade från de 15 miljoner mark av köpeskillingen som nämns i punkt 22. Pengarna hade 2.8.1993 överförts via F Oy, G Oy, cc, dd och M till Z, dvs. före överföringarna 9.9.1993 och 6.10.1993, vilka det var fråga om i det åtal som var anhängigt hösten 1997.

Åtalspunkt 1 d – Segelbåten

27. A hade i egenskap av verkställande direktör för fastighetsinvesteringsbolaget Kiinteistösijoitus Oy överlåtit bolagets anläggningstillgångar till bb Oy genom ett köpebrev undertecknats 16.12.1992. Åklagaren yrkade hösten 1997 att A skulle straffas för oredlighet som gäldenär, eftersom köpet hade ingåtts till underpris och förvärrat fastighetsinvesteringsbolagets betalningsoförmåga. Köpet hade även omfattat den segelbåt som nämndes i åtalspunkterna mot A.

28. Äganderätten till segelbåten hade 9.9.1993 överförts vidare på Z, i vilket A hade bestämmande inflytande. Z hade enligt köpebreven strax innan A försattes i konkurs överlåtit segelbåten på ett annat bolag. Hovrätten har dock ansett att det inte var möjligt att överlåtelsen hade gjorts innan A försattes i konkurs utan att köpebrevet hade antedaterats.

Åtalspunkt 1 e – Å Investment S.A. (Å)

29. Den 31 oktober 1997 var Å:s tillgångar sammanlagt 100 319,88 dollar. Dessutom hade Å haft vissa fondandelar, som 3.9.1997 och 29.9.1997 hade skaffats med pengar som hade lyfts från A:s personliga konton. Pengarna härstammade från Roosa Trust eller från Pirogue Trust. Hovrätten har ansett att det var möjligt att de pengar som använts för att köpa fondandelarna hade kunnat komma från de i åtalspunkt 1 a konstaterade pengar som överförts till N Ltd, beträffande vilka A hösten 1997 stod åtalad för oredlighet som gäldenär. Enligt hovrätten hade det i målet i varje fall inte visats att de pengar som använts för att köpa de fondandelar som fanns i Å:s namn skulle ha kommit någon annanstans ifrån än från de 22 miljoner mark som nämns i åtalspunkt 1 a.

Högsta domstolens slutsatser angående sambandet mellan åtalet och de upplysningar som begärdes i konkursen
30. I de bolag som nämns i åtalspunkterna 1 a, 1 b och 1 e har på det ovan beskrivna sättet funnits sådana tillgångar beträffande vilka A samtidigt har varit åtalad för oredlighet som gäldenär. Om egendomen uppgavs i konkursen hade detta således kunnat ha haft betydelse i det pågående brottmålet. A har inte kunnat utesluta möjligheten att uppgifterna skulle ha betydelse för bedömningen av hans skuld.

31. Segelbåten som nämns i åtalspunkt 1 d har vid den tidpunkt boförteckningen fastställdes haft samband med åtalet för oredlighet som gäldenär, genom att segelbåten hade varit ett föremål som hörde till anläggningstillgångarna och det hade påståtts att köpet hade skett till underpris. Fastän det i åtalet har varit fråga om huruvida köpet av anläggningstillgångarna har skett till underpris eller ej, var det möjligt att uppgifterna om segelbåten hade kunnat ha betydelse för den pågående straffprocessen. A har inte heller till denna del kunnat utesluta den möjligheten.

32. Till det Z-bolag som nämns i åtalspunkt 1 c har inte överförts sådana tillgångar beträffande vilka A var åtalad för oredlighet som gäldenär. Den fastighet på Brändö som nämns i åtalspunkten har skaffats med pengar som härstammar från den andel på 15 miljoner mark av priset för aktierna i Interbank Osakepankki som nämns i punkt 22. För fastighetsköpet har således inte använts sådana tillgångar som avses i åtalet. I konkursen skulle uppgifter om Z och fastigheten på Brändö inte på den grunden ha haft betydelse för den straffprocess där åtalet för oredlighet som gäldenär behandlades.

33. De pengar som har använts till fastighetsköpet har dock på det ovan konstaterade sättet härstammat från samma köp av aktierna i Interbank Osakepankki som de tillgångar som avsågs i åtalet. De har på motsvarande sätt överförts till olika utländska bolag i vilka A hade bestämmande inflytande, och den vägen till Z som har varit ett av dessa bolag. När åtalet behandlades i tingsrätten har åklagaren som stöd för åtalet såsom bevisning uttryckligen åberopat överföringen av dessa 15 miljoner mark och ansett att de för sin del visade att A utan grund hade haft för avsikt att till sig själv också överföra de tillgångar som avsågs i åtalet. Med hänsyn till detta anser Högsta domstolen att A inte när han uppgav sin egendom i konkursen hade kunnat utesluta möjligheten att uppgifterna om Z och fastigheten på Brändö hade kunnat ha betydelse för den straffprocess som gällde oredlighet som gäldenär.

Förutsättningarna för återbrytande i det föreliggande fallet

34. I det avgörande som ansökan gäller har Högsta domstolen utgått från att frågan om A:s rätt att låta bli att lämna upplysningar ska bedömas utifrån vilken risken för honom hade varit att om han lämnar dessa upplysningar bli dömd för oredlighet som gäldenär enligt det åtal som då var anhängigt. Väsentligt enligt uppfattningen i detta avgörande var således hur betydelsefull bevisning om personens skuld dessa upplysningar kunde ha varit. I Europadomstolens tidigare praxis angående skydd mot att inte behöva belasta sig själv kunde man inte finna tillräckligt stöd för en sådan tolkning. I avgörandet i målet Marttinen, som gavs efter den dom av Högsta domstolen som ansökan gäller, har principen om skydd mot att inte behöva belasta sig själv tvärtom tillämpats så, att om ett anhängigt åtal och uppgifter som i utsöknings- eller konkursförfarande krävs vid äventyr av någon sanktion gäller samma saker, så får gäldenären vägra uppge sådan egendom oberoende av hur betydelsefulla dessa upplysningar skulle anses vara för bedömningen av hans skuld. Tillräckligt för sambandet mellan upplysningarna och brottsmisstanken har ansetts vara redan det att man när upplysningarna begärs inte har kunnat utesluta den möjligheten att upplysningarna kan ha betydelse i det brottmål som skyddet mot att inte behöva belasta sig gäller.

35. Utifrån Europadomstolens rättspraxis kan man numera anse det klart att om A hade förpliktats att lämna upplysningar om den egendom som avses i åtalspunkterna 1 a, 1 b, 1 d och 1 e, skulle detta ha inneburit att han i strid med artikel 6 i Europakonventionen hade varit tvungen att vid äventyr av påtryckningshäkte bidra till utredningen av sin egen skuld. Också en skyldighet att lämna de upplysningar som avses i åtalspunkt 1 c skulle indirekt ha haft en sådan effekt eftersom upplysningar som lämnats på ett sådant sätt skulle ha varit stöd som bevis för åklagarens förklaring om bakgrunden till de gärningar för vilka A samtidigt stod åtalad. A har således när han bestyrkte boförteckningen haft rätt att låta bli att uppge den egendom som nämns i åtalspunkterna 1 a – 1 e.

36. I den dom av Högsta domstolen som begärs återbruten har innehållet i skyddet mot att inte behöva belasta sig själv inte i belysning av den rättspraxis hos Europadomstolen som då var känd tolkats så uppenbart oriktigt som det enligt vad som konstateras ovan i punkt 6 i allmänhet förutsätts. Med en bedömning utifrån den rättspraxis som numera har preciserats står Högsta domstolens tolkning dock i strid med Europadomstolens rättspraxis. Genom den dom som begärs återbruten har A dömts till fängelsestraff och ålagts att betala skadestånd. Domen har inte ännu verkställts. Eftersom dessa följder av tillämpningen av lagen i strid med Europakonventionen fortfarande går att förhindra om domen återbryts, finns det vägande skäl att göra det.

37. Under dessa omständigheter prövar Högsta domstolen med stöd av rättegångsbalken 31 kap. 8 § 4 punkten rättvist att återbryta den dom som ansökan gäller till den del A har befunnits skyldig till grovt gäldenärsbedrägeri.

38. A har när han bestyrkte boförteckningen haft rätt på ovan beskrivet sätt att vägra uppge den egendom som nämns i åtalspunkterna 1 a – 1 e. Därför har han inte gjort sig skyldig till grovt gäldenärsbedrägeri när han i samband med att han bestyrkte boförteckningen lät bli att uppge den egendom som nämns i dessa åtalspunkter.

39. Eftersom A inte har gjort sig skyldig till straffbart förfarande när det gäller åtalspunkterna 1 a – 1 e, är han inte skyldig att ersätta konkursboet för skador som bygger på dessa åtalspunkter. Till den del Högsta domstolen genom sin dom 17.4.2009 har fastställt att U Foundation och T Ltd:s tillgångar samt tillgångarna i S Ltd:s besittning tillhör konkursboet finns det däremot inte grunder för att återbryta Högsta domstolens dom. Ett godkännande av konkursboets yrkande på fastställelse är inte beroende av huruvida åtalet för grovt gäldenärsbedrägeri har framgång.

Domslut

Högsta domstolens dom 17.4.2009 nr 796 återbryts till den del A har dömts till straff för grovt gäldenärsbedrägeri (åtalspunkterna 1 a – 1 e).

Åtalet mot A (åtalspunkterna 1 a – 1 e) för grovt gäldenärsbedrägeri (begånget 17.12.1997) förkastas och A befrias från det straff han dömts till.

A befrias från att till konkursboet betala de skadestånd 2 089 662,74 amerikanska dollar, 3 006 754,91 tyska mark och 100 319,88 amerikanska dollar som hänför sig till åtalspunkterna 1 a och 1 e.

Till den del Högsta domstolen i sin dom 17.4.2009 har fastställt att tillgångarna i U Foundations besittning 1 187 981,63 euro jämte avkastning, i T Ltd:s besittning 266 095,76 amerikanska dollar jämte avkastning och i S Ltd besittning 1 291 086 amerikanska dollar jämte avkastning tillhör konkursboet återbryts inte Högsta domstolens dom 17.4.2009.

Målet har avgjorts i plenum av presidenten Pauliine Koskelo samt justitieråden Gustaf Möller, Gustav Bygglin, Pasi Aarnio, Juha Häyhä, Hannu Rajalahti, Ilkka Rautio, Timo Esko, Soile Poutiainen, Marjut Jokela, Jukka Sippo och Jorma Rudanko. Föredragande Timo Ojala.

Arbetsavtal – Överlåtelse av rörelse

Finlex

Arbetsavtal – Överlåtelse av rörelse
Europarätt – Tolkningsverkan

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienummer: S2006/340
Föredragning: 29.1.2009
Givet: 23.4.2009
Liggare: 835

Fråga om rätten för en arbetstagare, som sagts upp i samband med överlåtelse av en rörelse, att få ersättning av förvärvaren med stöd av 7 kap. 6 § arbetsavtalslgen och med beaktande av artikel 4.2 i direktivet 2001/23/EG antaget av Europeiska unionens råd.

ArbAvtL 7 kap 6 §
Överlåtelsedirektivet (2001/23/EG) 4.2 art

Behandlingen av saken i lägre instans

Bakgrunden

A hade från 5.4.1994 varit anställd hos X Abp (nedan X) vid personalmatsalen i Tavastehus. Hennes arbetsavtal var först tidsbestämt och ändrades 10.12.1999 till fast anställning. På A:s anställning tillämpades kollektiavtalet för metallindustrin.

Mellan X Abp och Y Ab (nedan Z) gjordes 31.1.2003 en rörelseöverlåtelse som gällde Tavastehus personalmatsalsverksamhet. Denna dag var den sista som kollektivavtalet för metallindustrin var i kraft. Z meddelade A att det kollektivavtal för hotell- och restaurangbranschen som var bindande för Z skulle tillämpas på A:s anställning från och med 1.2.2003. A förutsatte att kollektivavtalet för metallindustrin fortfarande skulle tillämpas för hennes del. Då Z inte gick med på detta sade A upp sitt arbetsavtal 19.2.2003 med omedelbar verkan med stöd av 7 kap. 5 § arbetsavtalslagen.

A:s käromål i Helsingfors tingsrätt

A väckte talan mot Z och krävde 7 767,24 euro i ersättning för lön motsvarande uppsägningstiden, 827,28 euro för semesterersättning för uppsägningstiden samt 27 185,34 euro, motsvarande lön för 14 månader, i ersättning för ogrundat upphävande av arbetsavtalet, i första hand med stöd av 12 kap. 2 § och i andra hand med stöd av 12 kap. 1 § arbetsavtalslagen.

A grundade sin talan på att Z för hennes del hade bort tillämpa kollektivavtalet för metallindustrin även efter 1.2.2003, eftersom det i arbetsavtalet mellan A och X fanns en bestämmelse om detta.

Dessutom anförde A att hennes anställningsvillkor väsentligt hade försämrats på grund av överlåtelsen av rörelsen fastän hon hade förutsatt att villkoren skulle bestå. I Z:s tjänst hade hennes inkomster till följd av tillämpningen av kollektivavtalet för hotell- och restaurangbranschen sjunkit med ca 300 euro i månaden. Dessutom hade hon varit tvungen att flytta till Z:s andra arbetsplatser. Enligt A var Z enligt 7 kap. 6 § arbetsavtalslagen ansvarig för att arbetsavtalet upphörde.

Z:s bemötande

Z motsatte sig kraven. Bolaget hade inte upphävt arbetsavtalet och hade inte av oaktsamhet eller uppsåtligen handlat i strid med arbetsavtalet eller arbetsavtalslagen. Bolaget var inte ansvarigt för den skada som uppkommit på grund av att A hade sagt upp sig. Kravet som gällde lön och semesterersättning saknade stöd i lag. A:s anställningsvillkor hade inte väsentligt försämrats på grund av överlåtelsen av rörelsen.

X:s restauranganställda hade övergått i Z:s tjänst 31.1.2003 och på anställningen för de arbetstagare som hade flyttat över tillämpades kollektivavtalet för metallindustrin till avtalsperiodens slut, dvs. 31.1.2003. Efter detta började man tillämpa kollektivavtalet för hotell- och restaurangbranschen, vilket var bindande för Z. I arbetsavtalet mellan A och X fanns inte någon överenskommelse om att kollektivavtalet för metallindustrin skulle tillämpas på A.

Enligt Z kunde arbetsavtalslagens 7 kap. 6 § inte tolkas så att arbetsgivaren skulle bli ersättningsskyldig för det arbetsavtal som hade upphört, utan lagrummet avser ansvarsfördelningen när det gäller lagen om utkomstskydd för arbetslösa samt olika slags sociala förmåner.

A:s inkomster hade inte sjunkit med 300 euro utan endast med ca 100 euro i månaden. Orsaken till den lägre lönen var att den normala arbetstiden enligt det kollektivavtal som band Z var kortare på ett sätt som motsvarade den lägre lönen, dvs. 37 timmar i veckan i stället för 40 timmar. Z medgav att A hade kunnat bli tvungen att flytta till Z:s andra arbetsplatser på samma ort, antingen för att få utbildning eller för att ersätta brist på arbetskraft, men A skulle inte ha blivit tvungen att permanent flytta till en annan arbetsplats och det var således inte fråga om cirkulation mellan de olika arbetsplatserna.

Tingsrättens dom 11.2.2005

Tingsrätten ansåg att det inte hade visats att A och X skulle ha avtalat om att innehållet i kollektivavtalet för metallindustrin skulle bli en del av arbetsavtalet mellan A och X.

Tingsrätten ansåg dessutom att rättspraxis och arbetsavtalslagens systematik inte gav stöd för en tolkning enligt vilken syftet med arbetsavtalslagens 7 kap. 6 § skulle vara att komplettera skadeståndsbestämmelserna i arbetsavtalslagen genom att skapa en ny grund för arbetstagaren att kräva skadestånd. A hade således inte rätt att med stöd av arbetsavtalslagens 7 kap. 6 § få den ersättning hon krävde.

Tingsrätten konstaterade ytterligare att eftersom avtalsperioden för det kollektivavtal om hade tillämpats på A:s anställning hos X hade löpt ut 1.2.2003 och Z i egenskap av förvärvare av rörelsen hade varit skyldig enligt 5 § lagen om kollektivavtal att följa det kollektivavtal som var bindande för A till slutet av avtalsperioden, så hade Z inte brutit mot sina avtalsenliga eller lagstadgade skyldigheter gentemot A. A hade således inte haft rätt att med stöd av 8 kap. 1 § 2 mom. arbetsavtalslagen häva arbetsavtalet och A hade inte rätt till begärd ersättning med stöd av 12 kap. 2 § eller 1 § arbetsavtalslagen.

Tingsrätten förkastade talan.

Målet har avgjorts av tingsdomare Ville Parkkari.

Helsingfors hovrätts dom 28.2.2006

A överklagade hos hovrätten.

Hovrätten godkände tingsrättens domskäl och domslut och ändrade inte tingsrättens dom.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Raija Karppinen, Antti Miettinen och Petri Leskinen. Pasi Lilja var föredragande.

Överklagandet i Högsta domstolen

A beviljades besvärstillstånd.

A upprepade sin talan.

Z bemötte överklagandet.

Särskilda åtgärder

A och Z gav yttranden på begäran av Högsta domstolen.

Efter att ha gett parterna tillfälle att uttala sin uppfattning om behovet att begära förhandsavgörande och om vilka frågor som i så fall borde uppmärksammas, beslöt Högsta domstolen 24.8.2007 begära förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol, som genom sin dom 27.11.2008 gav sitt avgörande (mål C-396/07).

Parterna gav på begäran yttranden med anledning av förhandsavgörandet.

Högsta domstolens avgörande

Domskäl

Frågeställningen

1. I målet är det fråga om A:s rätt att få de ersättningar hon krävt av förvärvaren av rörelsen, Z Ab, i en situation där A 19.2.2003 själv har sagt upp sig från Z:s tjänst i samband med rörelseöverlåtelsen 1.2.2003 sedan hon ansett att hennes anställningsvillkor hade försämrats väsentligt. A:s arbetsavtal har upphört omedelbart efter uppsägningen.

2. A har grundat sitt krav för det första på att Z för A:s vidkommande hade låtit bli att tilllämpa kollektivavtalet för metallindustrin efter 1.2.2003. Enligt A hade Z genom sitt förfarande brutit mot sina skyldigheter som arbetsgivare, eftersom anställningsvillkoren enligt kollektivavtalet för metallindustrin hade blivit villkor i A:s arbetsavtal.

3. Högsta domstolen konstaterar att en bestämmelse i ett kollektivavtal inte blir en del av arbetsavtalet, om inte arbetsgivaren och arbetstagaren särskilt har kommit överens om detta eller om inte arbetsgivaren på något annat sätt kan anses ha förbundit sig att följa kollektivavtalets bestämmelser som villkor i arbetsavtalet. Med hänsyn till de omständigheter som kommit fram i detta mål finns det ingen grund för att anse att A och X Abp uttryckligen skulle ha avtalat om att innehållet i kollektivavtalet för metallindustrin skulle bli en del av arbetsavtalet eller att kollektivavtalet annars skulle förplikta X som ett villkor i arbetsavtalet. Därför har A inte på den grunden rätt till de ersättningar hon har krävt.

4. Härefter är det i målet fråga om A med stöd av 7 kap. 6 § och 8 kap. 1 § 2 mom. samt 12 kap. 1 och 2 § arbetsavtalslagen har rätt att få ersättning på grund av att arbetsavtalet har sagts upp. Vid tolkningen av lagrummen måste man beakta bestämmelserna i rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (nedan överlåtelsedirektivet).

Tillämpliga bestämmelser

5. Enligt 7 kap. 5 § 2 mom. arbetsavtalslagen får arbetstagaren i samband med överlåtelse av rörelse säga upp arbetsavtalet utan iakttagande av den uppsägningstid som annars skall tilllämpas i anställningsförhållandet. Enligt 6 § i samma kapitel anses arbetsgivaren vara ansvarig för att anställningsförhållandet upphör, om ett arbetsavtal upphävs på grund av att arbetstagarens anställningsvillkor försämras avsevärt till följd av överlåtelse av rörelse.

6. Genom den sistnämnda bestämmelsen i arbetsavtalslagen genomfördes art. 4.2 i överlåtelsedirektivet, enligt vilken arbetsgivaren anses ansvarig för att ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande upphör därför att överlåtelsen medför en väsentlig förändring av arbetsvillkoren som är till nackdel för arbetstagaren.

7. Enligt 8 kap. 1 § 2 mom. arbetsavtalslagen får en arbetstagare häva arbetsavtalet så att det upphör genast, om arbetsgivaren så allvarligt bryter mot eller åsidosätter sina förpliktelser som följer av arbetsavtalet eller av lag och som är av väsentlig betydelse för anställningsförhållandet att det inte skäligen kan förutsättas att arbetstagaren fortsätter avtalsförhållandet ens för den tid uppsägningstiden varar.

8. I 12 kap. 1 § arbetsavtalslagen finns bestämmelser om arbetsgivarens allmänna skadeståndsskyldighet gentemot arbetstagaren på grund av uppsåtligt eller oaktsamt förfarande. Andra paragrafen i samma kapitel gäller arbetstagarens rätt att få ersättning av arbetsgivaren för ogrundat upphävande av arbetsavtalet. Enligt detta lagrum kan arbetsgivaren föreläggas att betala ersättning i en situation där arbetsgivaren i strid med grunderna i arbetsavtalslagen har upphävt arbetsavtalet. Arbetsgivaren kan föreläggas att betala ersättning också i en situation där arbetstagaren anses ha haft rätt att själv häva arbetsavtalet.

9. Enligt 1 kap. 10 § 2 mom. arbetsavtalslagen övergår vid överlåtelse av rörelse de rättigheter och skyldigheter samt till dem anslutna anställningsförmåner, som arbetsgivaren har med anledning av de anställningsförhållanden som gäller vid tiden för överlåtelsen på rörelsens nya ägare eller innehavare. Om någon innehavare av ett företag har varit part i eller annars bunden av ett kollektivavtal, ska enligt 5 § lagen om kollektivavtal alla de rättigheter och skyldigheter som föregångaren hade enligt kollektivavtalet övergå på efterträdaren. Dessa bestämmelser motsvarar artikel 3.1 och 3.3 i överlåtelsedirektivet. Enligt den sistnämnda ska förvärvaren vara bunden av bestämmelserna och villkoren i kollektivavtal på samma sätt som överlåtaren var bunden av dessa villkor till dess att kollektivavtalet upphävs eller dess giltighet har löpt ut eller ett nytt kollektivavtal har börjat gälla.

10. I Högsta domstolen har A ansett att arbetsgivarens ansvar enligt artikel 4.2 i överlåtelsedirektivet och 7 kap. 6 § i arbetsavtalslagen avser arbetsgivarens skyldighet gentemot en arbetstagare som själv har sagt upp sitt anställningsförhållande att ersätta den ekonomiska skada uppsägningen har orsakat på samma sätt som i en situation där arbetsgivaren ogrundat har upphävt arbetsavtalet. Enligt A är avsikten med överlåtelsedirektivet att arbetsgivaren ska ha skadeståndsansvar också då det kollektivavtal som har bundit överlåtaren och som har gett bättre anställningsvillkor för arbetstagaren har följts av arbetsgivaren endast till utgången av kollektivavtalets giltighetstid på det sätt som artikel 3.3 i direktivet tillåter.

11. Z har ansett att bestämmelsen om arbetsgivarens ansvar enbart syftar på ansvarsfördelningen enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa samt när det gäller olika slags sociala förmåner.

12. Med tanke på tillämpningen av 7 kap. 6 § arbetsavtalslagen är det således oklart vad som i överlåtelsedirektivet avses med arbetsgivarens ansvar. Högsta domstolen har därför begärt förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol i följande frågor:

1) Ska artikel 4.2 i direktiv 2001/23/EG tolkas så, att en medlemsstat är skyldig att i lag garantera en arbetstagare som själv säger upp sitt arbetsavtal med anledning av att en överlåtelse av rörelse har medfört avsevärt försämrade arbetsvillkor samma rätt till ekonomisk ersättning från arbetsgivaren som när det rör sig om ett rättsstridigt upphävande av arbetsavtalet från arbetsgivarens sida, i en situation i vilken arbetsgivaren, i enlighet med artikel 3.3 i nämnda direktiv, har tillämpat det kollektivavtal som överlåtaren var bunden av och som tillförsäkrade arbetstagarna bättre arbetsvillkor, endast till dess att avtalets giltighetstid löpte ut, vilket orsakade försämringen av anställningsvillkoren?

2) Om arbetsgivarens ansvar i den mening som avses i direktiv 2001/23 inte är så omfattande som anges i fråga 1, ska arbetsgivaren likväl anses vara skyldig att, exempelvis, utge lön och andra förmåner som är hänförliga till den uppsägningstid som arbetsgivaren ska iaktta?

Europeiska gemenskapernas domstols dom 27.11.2008

13. EG-domstolen har besvarat Högsta domstolens frågor på följande sätt:

Artikel 4.2 i rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter ska tolkas så att, när det rör sig om ett upphävande av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande som uppfyller samtliga villkor för tillämpningen av denna bestämmelse och om förvärvaren inte på något sätt har åsidosatt sina skyldigheter enligt nämnda direktiv, är medlemsstaterna enligt denna artikel inte skyldiga att garantera arbetstagaren samma rätt till ekonomisk ersättning från förvärvaren som när det rör sig om ett rättsstridigt upphävande av anställningsavtalet eller av anställningsförhållandet från arbetsgivarens sida. Den nationella domstolen är emellertid skyldig att inom ramen för sin behörighet garantera att förvärvaren under sådana omständigheter åtminstone ansvarar för de följder som föreskrivs i de nationella bestämmelser som är tillämpliga på ett upphävande av anställningsavtalet eller anställningsförhållandet från arbetsgivarens sida, såsom utbetalning av lön och andra motsvarande förmåner som, enligt nämnda bestämmelser, gäller under den uppsägningstid som arbetsgivaren är skyldig att iaktta.

Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma situationen i det aktuella målet med beaktande av tolkningen av bestämmelsen i artikel 3.3 i direktiv 2001/23, enligt vilken arbetsvillkor i löpande kollektivavtal som löper ut vid tidpunkten för övergången av företaget inte garanteras efter detta datum.

Högsta domstolens bedömning

Väsentligt försämrade arbetsvillkor

14. I arbetsavtalslagens 7 kap. 6 § ställs som villkor för att arbetsgivaren ska bli ansvarig att arbetstagarens anställningsvillkor väsentligt försämras på grund av överlåtelsen av rörelsen. Så som EG-domstolen har ansett i sin rättspraxis (mål C-399/96, Europièces, dom 12.11.1998, Vol. 1998 s. I-06965, punkt 43), ankommer det på den nationella domstolen att bedöma denna fråga. I målet måste således först avgöras om A:s anställningsvillkor har försämrats på det sätt som avses i lagrummet.

15. A har ansett att hennes anställningsvillkor har försämrats för det första genom att hennes inkomster i Z:s tjänst skulle ha sjunkit med ca 300 euro i månaden. Enligt Z skulle A:s inkomster ha sjunkit med ca 100 euro i månaden, och sänkningen skulle ha skett i proportion till att A:s normala arbetstid skulle ha sjunkit enligt det kollektivavtal som var bindande för Z.

16. Utifrån den företedda utredningen i målet konstaterar Högsta domstolen att A:s faktiska inkomster i X:s tjänst under år 2002 var i medeltal 2 320 euro i månaden. Detta belopp innehåller också arbetsmiljö- och produktionstillägg samt produktionsbonus. Z har meddelat A att hennes grundlön skulle bli ca 1 684 euro i månaden. När man kom till detta hade man beaktat att A:s arbetstid förkortades från 40 timmar till 37 timmar i veckan.

17. Också hos Z skulle A utöver grundlönen ha haft rätt till arbetsmiljö- och övertidstillägg, men eftersom A har sagt upp sig från anställningen hos Z, är det inte känt vilken effekt dessa tillägg hade haft på A:s lön. Under dessa omständigheter anser Högsta domstolen det motiverat att dra slutsatsen att A:s löneförmåner inte när det gäller arbetsmiljö- och övertidstilläggen hade varit sämre i Z:s än i X:s anställning.

18. När A var anställd hos X hade hon utöver grundlönen fått produktionsbonus och enligt företedd utredning hade sådan bonus betalats ut också under år 2003, då bonusen skulle ha inneburit ca 114 euro i lönetillägg per månad, och under år 2004, då bonusen skulle ha inneburit 169 euro i lönetillägg per månad. Hos Z skulle A på motsvarande sätt ha haft rätt till motivationstillägg, vilka dock inte skulle ha betalats ut i pengar utan närmast som studieresor. Enligt Högsta domstolens bedömning skulle A:s lön till nämnda delar ha sjunkit med åtminstone 100 euro i månaden.

19. Som det framgår ovan skulle A:s lön ha sjunkit med ca 100 euro i månaden på grund av att hennes arbetstid hade blivit i motsvarande mån kortare. Högsta domstolen anser att eftersom A:s normala arbetstid i anställningen hos X hade varit etablerad och eftersom A inte frivilligt önskade förkorta sin arbetstid och samtidigt få sänkt lön, så måste även lönesänkningen på ca 100 euro på grund av den förkortade arbetstiden beaktas vid bedömningen av frågan om anställningsvillkoren hade försämrats.

20. A har ansett att hennes anställningsvillkor har försämrats även av den orsaken att hon såsom anställd hos Z skulle ha blivit skyldig att arbeta också på Z:s andra arbetsplatser än X:s personalmatsal i Tavastehus. Z har medgett att det fanns en skyldighet att flytta. Enligt Z skulle förflyttning för det första till en början ha kunnat ske med syftet att ge utbildning. Arbetskraftsbrist på andra arbetsplatser hade dessutom kunnat vara en orsak till förflyttning. Någon permanent förflyttning mot arbetstagarens vilja skulle dock inte ha gjorts.

21. Sammanfattningsvis konstaterar Högsta domstolen angående frågan om anställningsförhållandena hade förändrats i samband med överlåtelsen av rörelsen att A:s lön skulle ha sjunkit med åtminstone 200 euro i månaden och att A hade blivit tvungen att arbeta på fler än en arbetsplats. A:s anställningsvillkor hade således väsentligt försämrats på det sätt som avses i 7 kap. 6 § arbetsavtalslagen..

Påföljd av att anställningsvillkoren väsentligt har försämrats

22. Utöver det som EG-domstolen har anfört i sitt svar, konstateras följande i punkterna 22, 25 och 28–29 i motiveringen till domen:

22 Av lydelsen av artikel 4.2 i direktiv 2001/23 följer att arbetsgivaren bär ansvaret för att anställningsavtalet eller anställningsförhållandet upphör, oberoende av vilken part som formellt ligger bakom upphävandet. De rättsliga följderna av detta preciseras däremot inte i nämnda bestämmelse. I bestämmelsen anges således inte att medlemsstaterna är skyldiga att garantera arbetstagare ett visst ersättningssystem, och följaktligen inte heller att garantera att samma ersättningsvillkor tillämpas som när det rör sig om ett rättsstridigt upphävande av anställningsavtalet från arbetsgivarens sida eller de villkor som de kan göra gällande under den uppsägningstid som arbetsgivaren ska iaktta.

_ _ _

25 Under dessa omständigheter kan det inte anses att artikel 4.2 i direktiv 2001/23 på ett underförstått sätt innebär att en enhetlig skyddsnivå för arbetstagare fastställs, vilken går utöver den ansvarsregel som föreskrivs i artikeln. Av detta följer bland annat att de ekonomiska följderna av att ansvaret för upphävandet av anställningsavtalet eller anställningsförhållandet under ovannämnda omständigheter läggs på arbetsgivaren inte föreskrivs i nämnda bestämmelse. Dessa följder måste därför fastställas av varje medlemsstat, på grundval av tillämpliga nationella bestämmelser på området.

_ _ _

28 Det ska erinras om att syftet med direktiv 2001/23 är att skydda arbetstagarnas rättigheter vid byte av arbetsgivare genom att göra det möjligt för dem att fortsätta sin anställning hos den nye arbetsgivaren på samma villkor som hos överlåtaren (se bland annat dom av den 10 februari 1988 i mål 324/86, Tellerup, kallat Daddy’s Dance Hall, REG 1988, s. 739, punkt 9, svensk specialutgåva, volym 9, s. 361, och av den 9 mars 2006 i mål C 499/04, Werhof, REG 2006, s. I 2397, punkt 25).

29 Detta strävar ifrågavarande direktiv efter även i situationer efter överlåtelsen såtillvida som i direktivet anses förvärvaren ansvarig för upphävandet av anställningsavtalet eller anställningsförhållandet vid väsentliga förändringar av arbetsvillkoren som är kopplade till överlåtelsen av rörerelse. Följderna av detta ansvar regleras genom tillämplig nationell rätt.

23. A har krävt ersättning med stöd av 7 kap. 6 § och 8 kap 1 § 2 mom. samt 12 kap. 1 och 2 § arbetsavtalslagen. Högsta domstolen konstaterar att arbetsgivarens ansvar i det fall det nu är fråga om bygger på den förstnämnda paragrafen, där det inte har definierats vilka omständigheter som påverkar ersättningsbeloppet. Med beaktande av det förhandsavgörande angående tolkningen av överlåtelsedirektivet som EG-domstolen gav i målet har Z inte efter 1.2.2003 varit skyldig att i förhållande till A följa kollektivavtalet för metallindustrin. I målet uppfylls således inte villkoren för skadeståndsskyldighet enligt 12 kap 1 och 2 § arbetsavtalslagen. A har således inte rätt att med stöd av de nämnda lagrummen få den ersättning motsvarande 14 månaders lön som hon har krävt av Z.

24. För att arbetstagaren ska kunna tillgodogöra sig det skydd som överlåtelsedirektivet avser att ge, är det motiverat att tillämpa 7 kap. 6 § arbetsavtalslagen så att arbetstagarens ställning blir densamma som om arbetsgivaren hade sagt upp arbetsavtalet på sakliga och vägande grunder. I enlighet med detta bör arbetsgivarens ansvar enligt 7 kap. 6 § arbetsavtalslagen i detta fall anses innebära att förvärvaren av rörelsen är skyldig att ersätta arbetstagaren för lön och anställningsförmåner för den uppsägningstid som binder arbetsgivaren. A har således med stöd av 7 kap. 6 § arbetsavtalslagen rätt att få den lön och semesterersättning för uppsägningstiden som hon har krävt.

Domslut

Hovrättens dom ändras på följande sätt.

Z åläggs att som ersättning motsvarande lön för uppsägningstiden till A betala 7 767,24 euro och semesterersättning 827,28 euro, dvs. sammanlagt 8 594,52 euro. På ersättningen ska betalas dröjsmålsränta med stöd av 4 § 1 mom. räntelagen räknat från 19.2.2003.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Raulos, Kari Kitunen, Juha Häyhä, Timo Esko och Soile Poutiainen. Föredragande Reima Jussila.

Advokat – Tillsyn – Disciplinär påföljd
Yttrandefrihet

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2008/50
Föredragning: 19.8.2008
Givet: 9.2.2009
Liggare: 185

Finlands Advokatförbunds tillsynsnämnd hade genom ett beslut, vilket hade fastställts av hovrätten, bestämt en disciplinär påföljd för en advokat på den grunden att advokaten med beaktande av innehållet i meddelanden som publicerats i en tidning och på hans hemsida på Internet ansågs ha handlat i strid med anvisningarna om marknadsföring i advokatverksamhet och mot god advokatsed. Fråga om hur advokatens beteende skulle bedömas särskilt med beaktande av yttrandefriheten. (Omröstn.)

Tidigare behandling av ärendet

Finlands Advokatförbunds tillsynsnämnds (plenum) beslut 26.4.2007

Bakgrundsfakta

Advokaten A hade 13.12.2006 i tidningen Helsingin Sanomat publicerat en annons under rubriken ”Sotasyyllisyystuomion purkaminen” (= Återbrytande av krigsansvarighetsdomen). I annonsen hade A bett släktingar till åtta vid namn nämnda personer, som krigsöverdomstolen hade dömt såsom ansvariga för kriget, att ta kontakt med A för att göra en ansökan om återbrytande av domen. I annonsen hade A konstaterat att han hade kommit till den slutsatsen att domstolens beslut alldeles uppenbart byggde på omständigheter som gör att det enligt 31 kap. 8 § rättegångsbalken kan återbrytas, och räknat upp de grunder han ansåg föreligga för återbrytande. Enligt annonsen hade krigsansvarighetsdomen prejudicerande betydelse för allt från Karelenfrågan till frågan om Finlands anslutning till Nato. Det var därför nödvändigt att återbryta domen. Därför var det också möjligt att parterna var fler än enbart släktingarna. I slutet av annonsen fanns A:s kontaktuppgifter och ett omnämnande av att normalt advokatarvode debiterades för att upprätta ansökan om återbrytande och för att sköta ärendet.

A hade också på sin hemsida på Internet publicerat ett upprop till personer som äger mark- och vattenområden. I uppropet, som gällde en gasledning som skulle byggas på finskt och ryskt område, ansåg A att gasledningen var ett hot mot Finlands miljö, mot landets försvar och mot privat ägande av mark- och vattenområden. A hade bett enskilda och juridiska personer samt kommuner som ägde mark och vatten inom det område som berördes att kontakta honom för vidtagande av rättsliga åtgärder mot den ryska aktören. A hade meddelat att han biträder alla som äger området och därtill anslutande områden för att förhindra att gasledningen byggs, om inte motparten förbinder sig till ett verkligt och äkta avgörande i godo.

Finlands Advokatförbunds styrelse beslöt att inleda ett tillsynsförfarande mot A för att utreda om han i sin tidningsannons eller i sitt upprop på hemsidan hade brutit mot god advokatsed. För A hade på dennes begäran preciserats att styrelsens beslut att inleda tillsynsförfarandet grundade sig på 2 § 2 mom. i de vägledande reglerna om god advokatsed samt på huvudregeln i anvisningarna om marknadsföring av advokatverksamhet.

I sina bemötanden medgav A att han hade publicerat annonsen och uppropet, men bestred att han skulle ha gjort sig skyldig till brott mot god advokatsed genom att publicera annonsen eller genom att uppdatera sin byrås hemsidor. Fråga hade varit om advokatens rätt att utöva sin yttrandefrihet med stöd av grundlagens 2 kap. 12 § och artikel 10 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Om bestämmelser på lägre nivå än dessa, så som god advokatsed, står i strid med de fri- och rättigheter som garanteras i grundlagen och i Europakonventionen, måste bestämmelserna på lägre nivå vika undan.

Tillsynsnämndens avgörande

Tillsynsnämnden, som fattade sitt avgörande i plenum, hänvisade i sina motiveringar till 2 § 2 mom. i de vägledande reglerna om god advokatsed, som föreskriver att en advokat bör uppträda sakligt och korrekt samt både då han utför sitt uppdrag som även annars undvika allt, som kan nedsätta aktningen för advokatkåren och minska det förtroende kåren åtnjuter. Enligt 5 § i de vägledande reglerna om god advokatsed bör av advokat givna meddelanden vara sakliga och till sitt innehåll och sin form oklanderliga.

Enligt anvisningarna om marknadsföring av advokatverksamhet ska reklam och annan marknadsföring vara sanningsenlig och förenlig med advokatkårens anseende.

Beträffande kundrekryteringen konstateras i anvisningarna om marknadsföring att en advokat inte får skaffa uppdrag genom att vända sig direkt till en part i ett anhängigt ärende. Om emellertid det ärende som en advokat sköter gäller likartade intressen för flera parter, och huvudmannens intresse eller rättegången kan anses kräva att saken sköts gemensamt, har advokaten rätt att med samtycke av sin huvudman erbjuda sina tjänster till de andra, om han har grundad anledning att anta att de inte är stadigvarande klienter hos någon annan advokat eller redan har vänt sig till en annan advokat. I konkursärenden är ett sådant förfarande förbjudet.

När man bedömer om marknadsföring är förenlig med advokatkårens anseende ska man fästa avseende bl.a. vid reklamens så som annonsers och broschyrers utseende och innehåll. Det är t.ex. inte förenligt med advokatkårens anseende att göra jämförande reklam mellan advokater eller att lämna ut upplysningar om klienter, och i synnerhet inte att erbjuda advokattjänster till personer som befinner sig i en utsatt situation till följd av en olycka eller någon motsvarande orsak.

Tillsynsnämnden konstaterade att A med stöd av yttrandefriheten enligt grundlagen och Europakonventionen hade rätt att fritt uttrycka sin åsikt både om krigsansvarighetsprocessen och om den planerade gasledningen på finskt och ryskt område. A hade dock i sina annonser marknadsfört sina advokattjänster och tillsynsnämnden skulle därför avgöra om A genom sina annonser hade brutit mot god advokatsed, som förutsätter oklanderlig och saklig marknadsföring, och om marknadsföringen hade varit förenlig med advokatkårens anseende.

Ställningstagandena i annonserna om att det fanns laglig grund för att återbryta kringsansvarighetsdomarna och att en gasledning skulle medföra hot mot Finlands miljö var A:s personliga åsikter som inte kunde sägas vara allmänt erkända fakta. Annonserna var till sin natur provocerande och riktade sig direkt till dem som saken gällde.

Tillsynsnämnden ansåg att A:s marknadsföring av advokattjänsterna i de nämnda publikationerna inte kunde anses korrekt och oklanderlig. Marknadsföringens ton och art var också sådana att marknadsföringen inte kunde anses vara förenlig med advokatkårens anseende.

Med hänvisning till 7 § 2 och 4 mom. i lagen om advokater, 2 § 2 mom. och 5 § i de vägledande reglerna om god advokatsed samt 2 och 5 punkten i anvisningarna om marknadsföring i advokatverksamhet gav tillsynsnämnden A en varning som disciplinär påföljd.

Överklagande i hovrätten och Finlands Advokatförbunds utlåtande

A överklagade tillsynsnämndens beslut och yrkade att beslutet skulle upphävas, eftersom det var oriktigt, och att varningen skulle undanröjas.

Finlands Advokatförbunds styrelse ansåg i sitt utlåtande 15.6.2007 att tillsynsnämndens beslut var riktigt och att det inte fanns skäl att ändra det. Enligt utlåtandet hade A när han ansökte om medlemskap i Finlands Advokatförbund förbundit sig att iaktta god advokatsed, vilken ställde begränsningar för advokater bl.a. när det gäller annonsering och marknadsföring som riktar sig till potentiella klienter. Detta begränsade inte A:s yttrandefrihet och rätt att uttrycka sin åsikt i de frågor saken gällde, utan endast hur tjänsterna marknadsförs till bestämda parter. Begränsningarna kunde inte i sig anses innebära ett ingrepp i yttrandefriheten, utan det var fråga om att alla medel inte är tillåtna när det gäller kundrekrytering. Så var också fallet när det gäller beteende gentemot domstolsväsendet och advokatsamfundet samt mot klienterna, fastän yttrandefriheten i sig också skulle kunna möjliggöra beteendet i fråga. Av dessa skäl godkände Advokatförbundets styrelse de detaljerade motiveringarna i tillsynsnämndens avgörande.

Helsingfors hovrätts beslut 6.11.2007

Hovrätten yttrade i domskälen att Finlands Advokatförbunds tillsynsnämnd i plenum, på det sätt som framgår av avgörandet, i detalj hade motiverat den varning A tilldelas som disciplinär påföljd. Finlands Advokatförbunds styrelse hade 15.6.2007 i sitt utlåtande till hovrätten godkänt motiveringarna i tillsynsnämndens avgörande och ansett att den varning A hade fått som disciplinär påföljd var en skälig påföljd.

Utifrån den företedda utredningen godkände hovrätten tillsynsnämndens avgörande och motiveringar.

Saken har avgjorts av hovrättsledamöterna Matti Rintala, Petri Leskinen och Leena Järvilahti.

Överklagande i Högsta domstolen

A beviljades besvärstillstånd.

A yrkade i sin besvärsinlaga att hovrättens beslut skulle upphävas och att varningen skulle undanröjas.

Finlands Advokatförbunds styrelse gav ett utlåtande med anledning av A:s överklagande. Justitiekanslern i statsrådet meddelade att han inte hade något att anföra i saken.

Högsta domstolens avgörande

Domskäl

Beskrivning av saken och frågeställning

1. Advokaten A har 13.12.2006 publicerat en annons i en tidning, där han har uppmanat släktingar till personer som hade dömts av krigsansvarighetsdomstolen att ta kontakt med honom för att göra en ansökan om återbrytande av domen. Vidare har A på sin hemsida på Internet publicerat en text, daterad 15.11.2006, som gällde den gasledning som planeras i Östersjön. I texten uppmanade han enskilda och juridiska personer samt kommuner som äger mark- och vattenområden att ta kontakt med honom för vidtagande av rättsliga åtgärder mot den ryska aktören.

2. Finlands Advokatförbunds tillsynsnämnd har i plenum ansett att A:s marknadsföring av advokattjänsterna inte kunde anses korrekt och oklanderlig och inte heller förenlig med advokatkårens anseende och gett honom en varning för detta. Hovrätten har godkänt tillsynsnämndens avgörande och motiveringar.

3. I Högsta domstolen har A yrkat att han ska befrias från den disciplinära påföljden. A har åberopat i synnerhet att han i sin annons och sin skrivelse har använt sig av sin yttrandefrihet. Varningen var därför en oskälig påföljd. Av motiveringarna i tillsynsnämndens avgörande framgick inte heller på vilket sätt han skulle ha brutit mot god advokatsed.

4. I Högsta domstolen gäller frågan om det har varit riktigt att ge A en varning för hans beteende som beskrivs närmare i tillsynsnämndens ovan nämnda avgörande.

Tillämpliga stadganden

5. Kraven på god advokatsed framgår av bestämmelser i lag, den allmänna advokatföreningens stadgar som fastställts genom ett beslut av justitieministeriet (934/2004) och av de vägledande regler om god advokatsed som Finlands advokatförbund har fastställt 1972. Beträffande marknadsföringen gäller dessutom de anvisningar som förbundet har fastställt 1997. Tolkningen av anvisningarna och god advokatsed bestäms dessutom av bl.a. tillsynsnämndens praxis.

6. Enligt 5 § lagen om advokater ska en advokat iaktta god advokatsed i all sin verksamhet. Enligt 35 § 1 mom. i den allmänna advokatföreningens stadgar ska advokatförbundets medlemmar redbart och samvetsgrant utföra de uppdrag som anförtrotts honom eller henne samt i all sin verksamhet iaktta god advokatsed och de anvisningar som fastställts medlemmarna till efterrättelse.

7. Enligt 2 § 2 mom. i de vägledande reglerna om god advokatsed bör en advokat uppträda sakligt och korrekt samt både då han utfört sitt uppdrag som även annars undvika allt som kan nedsätta aktningen för advokatkåren och minska det förtroende kåren åtnjuter. Enligt 5 § 1 mom. i dessa regler bör en advokats meddelanden vara sakliga och till sitt innehåll och sin form oklanderliga. Beträffande reklam och meddelanden gäller enligt paragrafens 2 mom. vad därom är fastställt.

8. Enligt punkt 1 i anvisningarna om marknadsföring ska reklam och annan marknadsföring som gäller advokatverksamhet vara sanningsenlig och förenlig med advokatkårens anseende. Enligt punkt 5, som gäller kundrekrytering, får en advokat inte, med vissa undantag som det inte nu är fråga om, skaffa uppdrag genom att vända sig direkt till en part i ett anhängigt ärende.

9. Enligt punkt 6 i anvisningarna om marknadsföring ska man vid bedömningen av om marknadsföring är förenlig med advokatkårens anseende fästa avseende bl.a. vid reklamens, så som annonsers och broschyrers, utseende och innehåll. Det är t.ex. inte förenligt med advokatkårens anseende att göra jämförande reklam mellan advokater eller att lämna ut upplysningar om klienter och i synnerhet inte att erbjuda advokattjänster till personer som befinner sig i en utsatt situation till följd av en olycka eller någon motsvarande orsak.

Utgångspunkter för bedömningen

10. De yrkesetiska vägledande regler som är bindande för advokaterna bygger i hög grad på regler och praxis som godkänts inom yrkeskårens egen krets. God advokatsed ålägger advokaterna längre gående skyldigheter än vad som i lag föreskrivs om utförande av advokatuppdrag. Advokatsedens innehåll utvecklas och preciseras i takt med förändringar i verksamhetsmiljön. I det avseendet har tillsynen över god advokatsed som utgångspunkt anförtrotts advokatväsendet självt och den tillsynsnämnd som är verksam där.

11. I tillsynsärenden är domstolarna besvärsinstanser som ska garantera rättsskyddet. I domstolarna betonas frågor om huruvida disciplinära avgöranden eventuellt är oskäliga eller uppenbart oriktiga samt om de krav som mänskliga och grundläggande rättigheter ställer har uppfyllts i ett disciplinärt ärende.

Advokatens marknadsföring

12. A:s tidningsannons och upprop på hemsidan har innehållit å ena sidan A:s egna åsikter om krigsansvarighetsfrågan och gasledningen i Östersjön och å andra sidan marknadsföring av hans advokatverksamhet. I tillsynsnämndens avgörande har A:s ställningstaganden karakteriserats som hans personliga åsikter. Tillsynsförfarandet har inte gällt innehållet i dessa ställningstaganden, utan där har utretts om A när han marknadsförde sina advokattjänster har brutit mot god advokatsed. Marknadsföringen har dock i detta fall blandats med ställningstagandena. Tillsynsnämnden har ansett att marknadsföringen till sin natur var provocerande och konstaterat att den riktat sig direkt till parterna, dvs. till släktingar till uppräknade personer samt till ägare av vissa mark- och vattenområden. Marknadsföringen kunde därför inte anses vara korrekt och oklanderlig. I motiveringarna till avgörandet konstateras att marknadsföringens ton och art har varit sådana att marknadsföringen inte kunde anses förenlig med advokatkårens anseende och att A:s beteende därför stred mot god advokatsed.

13. Högsta domstolen anser att tillsynsnämndens korrekt motiverade avgörande har grundat sig på de vägledande reglerna om god advokatsed och marknadsföring. Tillsynsnämnden har utövat prövningsrätt som tillkommer den.

Begränsning av advokatens yttrandefrihet

14. Yttrandefriheten för var och en garanteras i grundlagens 12 § liksom även i artikel 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan Europakonventionen). Yttrandefriheten omfattar även reklam och marknadsföring, vilket har konstaterats bl.a. i Europeiska människorättsdomstolens (nedan Europadomstolen) domar i målen markt intern Verlag GmbH och Klaus Beermaan mot Tyskland, dom 20.11.1989, punkt 26 och Casado Coca mot Spanien, dom 24.2.1944, punkterna 35–37.

15. Ett ingrepp har gjorts i A:s yttrandefrihet till den del den disciplinära påföljd som påfördes honom har gällt frågan om hur han har marknadsfört sina advokattjänster. Frågan gäller bara om det i detta fall också har funnits tillbörliga och tillräckliga skäl enligt grundlagen och Europakonventionen att göra ingrepp i A:s yttrandefrihet och om ingreppet har stått i riktig proportion till de intressen som skulle skyddas.

16. Kommersiell kommunikation hör inte till yttrandefrihetens kärnområde. I Europadomstolens praxis har det under vissa omständigheter t.o.m. ansetts möjligt att begränsa objektiva och sanningsenliga reklamer, om syftet har varit att skydda andra rättigheter eller att förhindra illojal konkurrens eller det har berott på särskilda förhållanden inom någon viss affärsverksamhet eller något visst yrke (Krone Verlag GmbH & Co. Kg mot Österrike nr 3, dom 11.12.2003, punkt 31). När man i ett enskilt fall bedömer om det finns skäl för begränsningar, ska vikten av syftet med begränsningarna vägas med beaktande av samtliga omständigheter som hänför sig till fallet. Att begränsa yttrandefriheten av skäl som gäller sättet att marknadsföra är möjligt endast i den mån detta är nödvändigt med hänsyn till det intresse som ska skyddas.

17. Bestämmelserna om marknadsföring av advokattjänster hänger samman med försöken att undvika osaklig konkurrens och att undvika att osann information ges samt också mer allmänt försöken att skydda yrkeskårens anseende. Advokaternas verksamhet bedöms utifrån vägledande regler som godkänts inom den advokatförening som företräder advokatkåren och som behöver följas endast av dem som ansökt om medlemskap i advokatförbundet.

18. Frågan om hur långtgående krav upprätthållandet av advokatkårens anseende ställer på innehållet i advokaternas marknadsföring är en värderingsfråga, och värderingarna kan variera i olika länder och under olika tider. Europadomstolen har i det ovan nämnda avgörandet i målet Casado Coca ansett att disciplinära påföljder för en jurist som åren 1982–1983 hade brutit mot ett nationellt reklamförbud inte kunde anses ha kränkt hans yttrandefrihet. Europadomstolen har hänvisat till de skillnader som i detta avseende gäller regleringen och praxis i Europa och även konstaterat att utvecklingen går mot att begränsningarna blir lindrigare (punkterna 54 och 55 i den nämnda domen).

19. Av Europadomstolens rättspraxis kan fortfarande dras den slutsatsen att de nationella myndigheterna har större rörelsefrihet vid avvägningen av balansen mellan yttrandefriheten och med den konkurrerande intressen, om det inte finns en tydlig gemensam grund i Europarådets medlemsstater om hur dessa principer ska tillämpas eller om moraluppfattningarna beträffande bedömningen varierar (Stambuk mot Tyskland, dom 17.10.2002, punkt 40).

20. Högsta domstolen konstaterar att ingreppet i A:s yttrandefrihet i föreliggande fall var begränsat till enbart hans sätt att marknadsföra advokattjänsterna. Huruvida detta marknadsföringssätt är acceptabelt har bedömts utifrån de vägledande regler som yrkeskåren själv har ansett vara befogade för att begränsa sin egen marknadsföring i syfte att bl.a. upprätthålla yrkeskårens anseende. Högsta domstolen anser att de vägledande reglerna och tillsynen över dem, inklusive sanktionerna, inte oproportionellt har begränsat A:s yttrandefrihet i förhållande till det intresse de ska skydda.

Slutsats

21. Med hänsyn till det ovan sagda anser Högsta domstolen att det under rådande omständigheter har funnits tillräckliga skäl för att bestämma ett disciplinärt straff för A, att tillsynsnämnden har handlat inom ramen för sin prövningsrätt och att det ingrepp i A:s yttrandefrihet som straffet innebar inte i föreliggande fall har varit oproportionellt i förhållande till målsättningarna för yttrandefrihetsbegränsningarna. Därför kan varningen inte heller anses vara en oskälig påföljd.

Domslut

Hovrättens dom ändras inte.

Saken har avgjorts av justitieråden Mikko Tulokas (skiljaktig mening), Kari Kitunen, Gustav Bygglin, Juha Häyhä (skiljaktig mening) och Timo Esko. Föredragande Jukka-Pekka Salonen.

De skiljaktiga ledamöternas yttranden

Justitierådet Häyhä: Jag har samma uppfattning som Högsta domstolens majoritet när det gäller punkterna 1–9 i domskälen. Därefter är min ståndpunkt följande: En omfattande offentlig debatt har pågått om de frågor som nämndes i A:s annonser. A har med stöd av yttrandefriheten, som tryggas i 2 kap. 12 § i Finlands grundlag och artikel 10 i Europakonventionen, haft rätt att fritt uttrycka sin åsikt i offentligheten. Yttrandefriheten gäller A som medborgare och begränsas inte av att A på grund av sitt yrke är medlem i Finlands Advokatförbund. Som det framgår av Europadomstolens praxis omfattar yttrandefriheten även marknadsföring (se markt intern Verlag GmbH och Klaus Beermann mot Tyskland, dom 20.11.1989 och Casado Coca mot Spanien, dom 24.2.1994).

Enligt motiveringarna i Finlands Advokatförbunds tillsynsnämnds avgörande har A förelagts en disciplinär påföljd på grund av att det ansågs att han, när han publicerade annonserna, såsom medlem i förbundet hade brutit mot förbundets interna regler om sådan oklanderlig och saklig marknadsföring som god advokatsed förutsätter. Den marknadsföring som A hade tillämpat ansågs till sin ton och art vara sådan att den inte kunde anses förenlig med advokatkårens anseende. Advokatförbundets tillsynsnämnd motiverade den disciplinära påföljden för A med 7 § 2 och 4 mom. lagen om advokater (496/1958), 2 § 2 mom. och 5 § i de vägledande reglerna om god advokatsed samt med 1 och 5 punkten i anvisningarna om marknadsföring i advokatverksamhet.

Enligt 7 § 2 mom. lagen om advokater ska advokatföreningens tillsynsnämnd bestämma en disciplinär påföljd för en advokat, om denne konstateras ha handlat i strid med lagens 5 § 1 mom. Enligt den sistnämnda bestämmelsen ska en advokat iaktta god advokatsed i all sin verksamhet. De vägledande regler om god advokatsed som binder medlemmarna i Finlands Advokatförbund och som fastställts på initiativ av förbundet spelar en central roll när god advokatsed formuleras liksom även tillsynsnämndens praxis om tillämpningen och tolkningen av dessa regler. Marknadsföringen i advokatverksamhet regleras dessutom i de anvisningar om marknadsföring som förbundets delegation har fastställt 23.5.1997.

Enligt 2 § 2 mom. i de vägledande reglerna om god advokatsed bör en advokat uppträda sakligt och korrekt samt både då han utför sitt uppdrag som även annars undvika allt som kan nedsätta aktningen för advokatkåren och minska det förtroende kåren åtnjuter. Enligt 5 § 1 mom. i dessa regler bör en advokats meddelanden vara sakliga och till sitt innehåll och sin form oklanderliga. Beträffande reklam och meddelanden gäller enligt paragrafens 2 mom. vad därom särskilt är fastställt.

Enligt punkt 1 i anvisningarna om marknadsföring ska reklam och annan marknadsföring som gäller advokatverksamhet vara sanningsenlig och förenlig med advokatkårens anseende. Enligt punkt 5, som gäller kundrekrytering, får en advokat inte, med vissa undantag som det inte nu är fråga om, skaffa uppdrag genom att vända sig direkt till en part i ett anhängigt ärende.

Av motiveringarna i tillsynsnämndens avgörande framgår att disciplinpåföljden inte påfördes A på grund av att han i offentligheten hade uttryckt sina åsikter om de frågor som framgick av hans annonser. Den disciplinära påföljden leder inte heller till att A på grund av hot om nya disciplinära påföljder borde låta blir att delta i offentlig debatt i dessa eller andra aktuella frågor varken som enskild medborgare eller som advokat. Tillsynsnämnden har ansett att A:s annonser till sin natur har varit provocerande och riktat sig direkt till parterna. I tillsynsnämndens avgörande har samtidigt tidigare konstaterats att en advokat inte får skaffa uppdrag genom att vända sig direkt till en part. Så som det framgår av motiveringarna i tillsynsnämndens avgörande och de rättsregler den tillämpat, har föremålet för och orsaken till den disciplinära påföljden varit A:s sätt att marknadsföra sina advokattjänster och inte de åsikter han fört fram i sina annonser. Därför anser jag att A:s rätt att utöva yttrandefrihet inte har kränkts i det disciplinära ärendet.

I tillsynsärendet har A:s verksamhet bedömts internt inom den advokatförening som företräder advokatkåren och utifrån vägledande regler som behöver följas enbart av personer som har ansökt om medlemskap i advokatförbundet. Frågan om huruvida A:s marknadsföring av advokattjänster är förenlig med advokatkårens anseende är även i belysning av anvisningarna om god advokatsed och om marknadsföring en värderingsfråga som således lämnar rum för prövning för den som avgör saken.

I anvisningarna om god advokatsed och marknadsföring är det fråga om ett regelverk som är skrivet i en smidig form och som bygger på praxis och förfaranden som godtagits inom yrkeskårens egen krets. Innehållet i god advokatsed kan förändras när omständigheter som gäller advokatverksamheten förändras. Därav sker bedömningen av frågan om när någon har handlat i strid med anvisningarna om god advokatsed och marknadsföring naturligast genom tillsynsnämndens prövning.

Tillsynsnämnden har inte i sina motiveringar överskridit den prövningsrätt som den med stöd av anvisningarna om god advokatsed och marknadsföring har haft när den har bedömt A:s beteende när han marknadsförde advokattjänster. Den varning som A tilldelats kan inte heller som disciplinär påföljd anses oskälig.

Av dessa skäl kommer jag till samma slutsats som majoriteten.

Justitierådet Tulokas: Jag är av samma åsikt som justitierådet Häyhä.

Privatlivets skydd
Yttrandefrihet
Ärekränkning
Sekretessbrott
Delaktighet i brott – Medhjälp – Anstiftan

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr R2007/955
Föredragning: 3.12.2008
Liggare: 31
Givet: 22.1.2009

A hade dömts till straff i ett sexualbrottsmål, där det hade bestämts att rättegångshandlingarna skulle hållas hemliga, med undantag av de tillämpade lagrummen och domslutet. Senare hade A intervjuats av redaktören B i ett aktualitetsprogram i TV som handlade om incestpåståenden i samband med vårdnadstvister och undersökning av dem. I programmet hade omständigheter som gällde det nämnda brottmålet kommit fram. Fråga om brottsbeskrivningarna för spridande av information som kränker privatlivet, för sekretessbrott, för anstiftan och medhjälp till sekretessbrott samt för grov ärekränkning var uppfyllda.

SL 24 kap 8 §
SL 38 kap 1 §
SL 24 kap 10 §

Målets handläggning i de lägre domstolarna

Tidigare dom

A hade genom Helsingfors tingsrätts dom 27.6.2002 dömts till straff för otukt mot barn m.m. i ett mål där X och Y var målsägande. Helsingfors hovrätt hade genom sin dom 31.10.2003 tillräknat A bl.a. sedlighetssårande beteende mot barn och grovt sexuellt utnyttjande av barn. Genom ett beslut som framgår av hovrättens dom och som byggde på 5 § 1 mom. 1 punkten och 9 § 2 mom. lagen om offentlighet vid rättegång (945/1984) skulle rättegångsmaterialet, med undantag av de tillämpade lagrummen och domslutet, hållas hemliga i 20 år räknat från det hovrättens dom gavs. Domen hade vunnit laga kraft.

Åtalet och privaträttsliga anspråk i Helsingfors tingsrätt

Åklagaren yrkade straff för A, B och C för följande brott:

Punkt 1

A för sekretessbrott, eftersom denne 19.4.2004–22.4.2004 i Helsingfors, i strid med den tystnadsplikt som förordnats i Helsingfors hovrätts dom hade röjt sekretessbelagda omständigheter i domen och i dokumenten som bifogats rättegångsmaterialet genom att tillsammans med redaktören B vid Rundradion gå igenom sekretessbelagda omständigheter i ett mål där A hade varit svarande. A hade varit medveten om att sekretessbelagda omständigheter i dokumenten skulle behandlas i TV i programmet MOT under rubriken ”Läkare som domare” så att A genom att uppträda så att hans ansikte syntes och under eget förnamn var lätt att känna igen. A hade när han röjde de sekretessbelagda uppgifterna varit medveten om att faktum att han kunde igenkännas gjorde att även X och Y samt barnens mor Z, vilka hovrättens beslut om sekretess skulle skydda, kunde kännas igen av flera människor, så att de kunde koppla de sekretessbelagda uppgifterna till barnen och barnets mor. A hade medvetet i strid med 23 § 2 mom. lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet röjt även andra sekretessbelagda uppgifter i domen än sådana som gällde honom själv, när samtidigt även sekretessbelagda uppgifter om barnen och barnets mor hade röjts utan målsägandenas samtycke. De sekretessbelagda uppgifterna hade gällt omständigheterna när brottet begicks, brottsoffrens handlande och vård- och brottsutredningsåtgärder som hade gällt dem, samt barnens mors handlande i saken. De sekretessbelagda uppgifterna hade således varit sådana känsliga uppgifter om privatlivet som avsågs i punkt 4 i åtalet. Programmet MOT hade sänts på TV 1-kanalen 19.4.2004 och i repris 20.4.2004 samt 22.4.2004 på YLE 24-kanalen.

Punkt 2

B för anstiftan till sekretessbrott, eftersom B 19.4.2004–22.4.2004 i Helsingfors hade varit delaktig i A:s i åtalspunkten 1 beskrivna sekretessbrott såsom anstiftare genom att be A komma för att göra TV-programmet och genom att tillsammans med A gå igenom Helsingfors hovrätts dom där A var svarande och som skulle hållas hemlig liksom tillhörande sekretessbelagda dokument, när båda var medvetna om sekretssbeslutet, och genom att i programmet sprida också andra sekretessbelagda uppgifter om A angående omständigheterna när brottet begicks, brottsoffrens handlande och vård och brottsutredningsåtgärder som hade gällt dem, samt barnens mors handlande i saken. B hade också uppmanat A att uppträda i programmet så att hans ansikte syntes och under eget förnamn så att A lätt kunde kännas igen.

Punkt 3

C för medhjälp till sekretessbrott, eftersom C 19.4.2004–22.4.2004 i Helsingfors i egenskap av ansvarig programledare hade gjort sig skyldig till medhjälp till det i punkt 1 beskrivna sekretessbrottet genom att bidra till att brottet begicks genom att granska manuskriptet till programmet och godkänna det för sändning i TV.

C hade dessutom beslutat att repriserna av MOT-programmet 20.4.2004 och 22.4.2004 på YLE 24-kanalen inte skulle inställas trots att barnens mor hade begärt det och berättat att programmet hade orsakat henne och hennes barn stort lidande.

Punkt 4

A, B och C för spridande av information som kränker privatlivet, eftersom de 19.4.2004–22.4.2004 i Helsingfors obehörigen via TV spridit information, antydningar och bilder om barnens och barnens mors privatliv på ett sådant sätt att detta hade varit ägnat att orsaka skada och lidande för offren för A:s brott X och Y samt deras mor, då det i programmet hade spritts sådana sekretessbelagda uppgifter i den åtalspunkten 1 nämnda hovrättsdomen och tillhörande dokument som gällde omständigheterna när sexualbrottet begicks, brottsoffrens handlande, A:s egna beskrivning av händelseförloppet när sexualbrottet begicks, vård- och brottsundersökningsåtgärder som gällde barnen samt barnens mors handlande under förundersökningen och straffprocessen.

I programmet hade medvetet, i strid med 23 § 2 mom. lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet röjts även andra uppgifter i den sekretessbelagda domen, som gällde målsägandenas privatliv och var kränkande och orsakade lidande, än sådana som gällde A själv.

Enligt åtalet hade svarandena medvetet, utan målsägandenas samtycke, spridit sekretessbelagda uppgifter om sexualbrottet så, att offren för brottet och deras mor kunde kännas igen av alla som kände A.

Spridandet av uppgifterna om privatlivet rättfärdigades inte av att programmet syftade till att öppna en i sig behövlig samhällelig debatt genom att föra fram kritik mot förundersökningen av brott mot barn, mot läkarnas ställning i straffprocessen och om läkarnas undersökningsmetoder. Bedömningen i medierna av sexualbrott och straffprocesser som gäller dem borde göras så att offren och deras närmaste inte kan identifieras.

Svarandena hade begått brotten tillsammans, A genom att igenkännbar och under eget förnamn uppträda i TV-programmet och genom att berätta sin egen historia och ge antydningar om händelseförloppet så att sanningsenligheten i barnens och deras mors uttalanden i straffprocessen ifrågasattes, B genom att göra själva programmet och uppmana A att uppträda igenkännbar och under eget förnamn samt C i egenskap av ansvarig programchef genom att granska och godkänna manuskriptet till programmet och att A uppträdde igenkännbar och under eget förnamn.

Punkt 5

A, B och C för grov ärekränkning, eftersom de 19.4.2004–22.4.2004 i Helsingfors i det i åtalspunkten 1 nämnda TV-programmet hade fört fram lögnaktiga antydningar om barnen och barnens mor så att gärningen hade varit ägnad att orsaka målsägandena skada och lidande samt förakt mot dem, då svarandena medvetet hade antytt att barnens beskrivningar av händelserna var osanna och att barnens mor genom sitt eget handlande skulle ha påverkat barnens utsagor. Antydningarna var lögnaktiga och i varje fall sådana att svarandena medvetet hade försökt förnedra målsägandena och orsaka dem lidande.

Ärekränkningen hade skett genom ett massmedium och genom att de felaktiga uppgifterna och antydningarna hade gjorts tillgängliga för ett stort antal människor och den hade också orsakat stort och långvarigt lidande. Ärekränkningen skulle även bedömd som en helhet anses vara grov, eftersom svarandena medvetet hade orsakat målsägandena lidande genom att offentliggöra ensidiga uppgifter och antydningar om en rättegång som hade behandlats inom stängda dörrar, där domstolen hade försökt skydda målsägandena genom att bestämma att rättegångsmaterialet skulle hållas hemligt.

Bemötandena av åtalet

A, B och C bestred åtalet.

Privaträttsliga yrkanden

X och Z för egen del och Z i egenskap av vårdnadshavare för minderåriga Y förenade sig om åklagarens straffanspråk och yrkade att svarandena A, B och C samt Rundradion Ab skulle åläggas att solidariskt betala ersättning särskilt till var och en av dem för själsligt lidande 10 000 euro, för spridande av information som kränker privatlivet 50 000 euro och för grov ärekränkning 25 000 euro, samtliga belopp med laglig ränta.

A, B och C bestred grunden för ersättningskraven och ansåg beloppen vara för stora. Beträffande beloppen medgav svarandena 500 euro för var och en av svarandena som en sammanlagd ersättning för alla gärningarna.

Rundradion Ab bestred ersättningsyrkandena mot bolaget. Beträffande beloppen förenade sig Rundradion Ab om det som hade anförts för svarandenas del.

Helsingfors tingsrätts dom 21.9.2006

Bakgrunden

I Rundradion Ab:s MOT-program ”Läkare som domare” hade temat varit i synnerhet incestpåståenden i samband med vårdnadstvister och i programmet hade kritiserats psykologers och psykiatrers undersökningar av incestfall och i synnerhet användningen av traumaterapi i incestundersökningar. I programmet hade kritik också riktats mot förundersökningarna och domstolarna genom att hävda att i dem inte fästs tillräcklig uppmärksamhet vid omständigheter som talar mot åtalet.

I programmet hade intervjuats en annan man som inte kunde identifieras. A hade uppträtt igenkännbar och under eget förnamn. I programmet hade dessutom i egenskap av experter intervjuats två psykologer, överläkaren vid Jorvs sjukhus avdelning för barnpsykiatri samt A:s juridiska biträde.

Programmet hade 19.4.2004 visats i TV 1 och gått i repris 20.4.2004 samt visats 22.4.2004 på kanalen YLE 24.

Yttrandefrihet/skyddet för heder och privatliv

Enligt tingsrätten måste man vid brott som gäller kränkning av heder och privatliv beakta å ena sidan yttrandefriheten och å andra sidan skyddet för privatlivet. Båda rättigheterna garanteras i grundlagen. Enligt 12 § grundlagen är skyddet för privatliv en tillåten grund för att begränsa yttrandefriheten. Privatlivet skyddas av grundlagens 10 §.

Även artikel 10 i Europakonventionen tillåter sådana begränsningar av yttrandefriheten som är lagstadgade och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle bl.a. för att skydda andras rykte eller rättigheter. Enligt artikel 8 i konventionen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv.

I ett mål som gäller spridande av uppgifter om privatlivet måste man välja en tolkning som i tillräcklig mån beaktar yttrandefriheten. I denna tolkning har Europadomstolens tolkningspraxis en central betydelse.

I Europadomstolens avgöranden som gäller yttrandefrihet/integritetsskydd har man i första hand utgått från att undantagen i artikel 10.2 i Europakonventionen ska tolkas snävt. Om begränsningar anses nödvändiga, måste detta kunna visas på ett övertygande sätt.

Tingsrätten hänvisade till Europadomstolens avgörande Karhuvara och Iltalehti v. Finland 16.11.2004, Bladet Tromsf och Steensaas v. Norge 20.5.1999 samt Selistö v. Finland 16.11.2004 och uttalade att man utifrån dessa avgöranden kunde sluta sig till att privatlivet inte ska anses ha blivit kränkt, om faktaupplysningarna inte är oriktiga, de hade erhållits från en offentlig källa, man har handlat i god tro och berörda personers identitet inte uttryckligen har röjts för allmänheten.

Med hänvisning till avgörandena Pedersen och Baadsgaard v. Norge 7.12.2004, Tourancheau och July v. Frankrike 24.11.2005 samt Tammer v. Estland 6.2.2001 uttalade tingsrätten att ingrepp i yttrandefriheten har varit tillåten, om det inte har funnits tillräckligt faktaunderlag för påståendena och om utomståendes rättigheter har kränkts eller kränkande uttalanden har gjorts.

I Europadomstolens rättspraxis betonas massmediernas uppgift i ett demokratiskt samhälle. Fastän massmedierna inte får överskrida vissa gränser, i synnerhet i förhållande till andra rättigheter och människors rykte, och det finns behov att förhindra att sekretessbelagda uppgifter offentliggörs, är det dock massmediernas plikt att enligt sina åligganden och sitt ansvar sprida information och tankar om alla frågor av allmänt intresse. Massmediernas frihet omfattar även möjligheten att till en viss grad gå till överdrift, t.o.m. att provocera.

Skyddet för heder och privatliv står ofta i strid med massmediernas uppgift. Ett betydande allmänt intresse och en frågas samhälleliga betydelse kan berättiga att en persons identitet röjs. Det föreligger sällan tillräcklig grund för att avslöja ett brottsoffers identitet.

Tillräknande och grunderna för det

Punkt 4

Tingsrätten ansåg utifrån bevisningen i målet att A, B och C under tiden 19.4.2004–22.4.2004 hade gjort sig skyldiga till spridande av information som kränker privatlivet, då de utan att ha rätt till det via TV hade spritt uppgifter om barnens privatliv så att detta hade varit ägnat att orsaka skada och lidande. I programmet MOT hade uppgifter spritts om målsägandenas identitet i ett sexualbrottsmål som behandlats i hovrätten och om vård- och undersökningsåtgärder som gällde målsägandena. Eftersom A hade uppträtt i programmet så att hans ansikte syntes hade, genom att A kunde kännas igen, personer som inte tidigare vetat något om saken fått kännedom om omständigheter som gällde privatlivet.

Tingsrätten konstaterade vidare att vetskapen om att någon har blivit offer för ett sexualbrott är något som den kränkta personen har rätt att hålla för sig själv. Att saken kom ut i offentligheten orsakade generellt sett lidande, vilket också kan anses vara en typisk följd av gärningen. Det var i målet ostridigt att tillstånd att offentliggöra saken inte hade erhållits. Kränkningen av offrens integritet hade inte varit tillåten ens utan ett uttryckligt beslut om hemlighållande.

Genom att A:s ansikte visades kunde han samt X, Y och Z kännas igen av personer som tidigare hade känt dem, oberoende av att bara A:s förnamn nämndes i programmet. Målsägandenas namn hade inte nämnts i programmet, men där hade berättats att domen hade gällt sexuellt utnyttjande och berättats om förhållandet mellan gärningsmannen och offren. Också barnens ålder hade nämnts i programmet och därför var det möjligt att identifiera X och Y. I programmet hade dessutom berättats att barnen hade fått vård på en i programmet angiven vårdinrättning på barnens hemort.

Den fråga som lyftes fram i programmet, dvs. incestpåståenden och användning av terapi i samband med vårdnadstvister, hade i sig samhällelig betydelse. Saken hade haft allmänt intresse, vilket efter programmet märktes på talrika inlägg på nätet.

Frågans allmänna intresse berättigade dock inte att i programmet sprida sådana upplysningar som gjorde att målsägandenas identitet kunde kännas igen i en vidare krets än den omedelbara bekantskaps- och släktkrets som redan kände till den tidigare rättegången. Skyddsobjektet i detta fall var upplysningar om synnerligen känsliga personliga saker. Därför borde den omedelbara bekantskaps- och släktkretsen ha begränsats enbart till dem som redan tidigare kände till saken.

Utifrån den bevisning som erhållits ansåg tingsrätten att programmet hade medfört att kännedom om sexualbrottet hade spritts till personer som inte därförinnan hade känt till saken.

Enligt tingsrätten har tolkningen i rättspraxis varierat när det gäller frågan om hur omfattande spridningen måste vara för att villkoren i strafflagens 24 kap. 8 § ska uppfyllas. Det fanns enligt tingsrätten dock inte ett krav att någon rent faktiskt hade fått kännedom om informationen, utan det räckte att information om privatlivet hade gjorts tillgänglig för ett stort antal människor.

Beträffande uppsåtet konstaterade tingsrätten att A, B och C var medvetna om att det var fråga om information som gällde privatlivet och att ett offentliggörande var ägnat att orsaka lidande. Det hade varit möjligt att behandla den samhälleligt viktiga frågan utan att äventyra målsägandenas integritetsskydd.

I fråga om barnens mors (Z) ställning som målsägande yttrade tingsrätten att målsägande är den vars rätt kränkningen direkt drabbar. Fastän Z i egenskap av Y:s vårdnadshavare hade rätt att kräva straff och framställa skadeståndanspråk, var det inte fråga om spridande av information som gällde Z:s privatliv och hon själv kunde inte anses vara målsägande i saken.

Tingsrätten dömde A, B och C till 30 dagsböter för spridande av information som kränkte privatlivet och förpliktade dem att solidariskt samt Rundradion Ab att solidariskt med B och C betala ersättning för själsligt lidande 3 000 euro jämte ränta till X och Y var för sig.

Till övriga delar förkastades åtalet och ersättningskraven på följande sätt:

Punkt 1

Tingsrätten konstaterade att A genom att utan målsägandenas samtycke berätta om sitt fall hade röjt målsägandenas identitet. Dessutom hade han röjt omständigheter som kommit fram under rättegången fastän han hade tystnadsplikt beträffande dem.

Enligt tingsrätten var straffbestämmelsen om sekretessbrottet en sekundär bestämmelse. Enligt de allmänna principerna om sammanträffande av brott kunde det anses att sekretessbrottet åsidosattes även i fall då brottet mot tystnadsplikt var en del av något allvarligare brott. Eftersom bestämmelserna om sekretessbrott hör till de bestämmelser som skyddar integriteten och maximistraffet för spridande av information som kränker privatlivet är fängelse i två år, och då åtalet för kränkning av integritet enligt gärningsbeskrivningen även innefattade sekretessbrott, skulle A:s agerande anses ingå i spridandet av uppgifterna om privatlivet. Därför skulle sekretessbrottet inte bestraffas särskilt.

Punkt 2

Enligt tingsrätten hade B medgett att han kände till beslutet om hemlighållande och detta framgick också av själva programmet. Å andra sidan hade B fått kännedom om de sekretessbelagda uppgifterna redan innan B tog kontakt med A. Eftersom det inte innebar ett brott mot bestämmelsen om hemlighållande att visa sitt eget ansikte, skule det bedömas om man kan göra sig skyldig till anstiftan genom att ställa sådana frågor som omfattas av sekretess. A hade inte genom påtryckning eller bedrägligt övertalats att delta i programmet, utan hans motiv var att föra fram att han hade blivit oskyldigt dömd. Således kunde man inte anse att B:s handlande skulle ha varit huvudsaklig orsak till att A hade röjt sådant som skulle hållas hemligt. B hade inte genom att ställa frågorna gjort sig skyldig till anstiftan till sekretessbrott.

Punkt 3

Tingsrätten konstaterade att C hade erkänt sig vara ansvarig för programsändningen. C hade med stöd av sin beslutanderätt kunnat förbjuda att programmet visades eller kräva ändringar i det. När C såg programmet hade de uppgifter som skulle hållas hemliga redan röjts. Man kan göra sig skyldig till medhjälp före en gärning eller medan den begås, men ett godkännande i efterhand kan inte vara straffbart som medhjälp. C hade därför inte gjort sig skyldig till medhjälp till sekretessbrott.

Punkt 5

Enligt tingsrätten antyddes det faktiskt i programmet att barnen hade manipulerats. Detta hade dock sagts av en person beträffande vilken åklagaren hade fattat beslut om att inte väcka åtal. Av Europadomstolens avgöranden kunde man se att en redaktör inte svarar för intervjuade personers yttranden, och allmänt taget kunde man inte kräva att redaktören borde ha tagit avstånd från dem. Detta skulle enligt Europadomstolen inte ha varit förenligt med faktum att massmediernas uppgift är att erbjuda information om aktuella händelser, uppfattningar och tankar.

A ansvarade inte för programmet i sin helhet eller för andras uttalanden som gjordes i det. A hade visat sitt ansikte och berättat att han blivit oskyldigt dömd. Detta var hans uppfattning och han hade rätt att föra fram den offentligt oberoende av den laga kraft vunna domen.

Tingsrätten uttalade att ärekränkning är straffbar endast om den är uppsåtlig. Svarandena hade bestridit att avsikten med programmet var att kränka målsägandena. Det hade inte visats att det skulle ha funnits ett uppsåtligt syfte att kränka. Kritiken i programmet hade inte, i motsats till vad som sagts i åtalet, riktat sig mot målsägandena och det hade inte gjorts något avsiktligt försök att förnedra dem. Kritiken hade riktats mot förundersökningen, rättegången och läkarnas undersökningsmetoder. Svarandena hade därför inte gjort sig skyldiga till ärekränkning.

Målet hade avgjorts av tingsdomaren Liisa Paul och nämndemännen.

Helsingfors hovrätts dom 20.7.2007

Åklagaren, X, Y och Z, A, B och C samt Rundradion Ab överklagade hos hovrätten.

Hovrätten ansåg efter den bevisning som erhållits i huvudförhandlingen, att det i målet inte hade visats att någon skulle ha känt igen X eller Y på grund av programmet och att det inte i programmet utan rätt skulle ha spritts uppgifter, antydningar eller bilder om att X och Y hade varit målsägande i de gärningar som A hade tillräknats. Enligt hovrätten hade i programmet inte spritts några sådana uppgifter som kunde röja X:s och Y:s identitet ens av närstående till dem. Hovrätten ansåg i likhet med tingsrätten att genom programmet inte heller hade visats eller spritts uppgifter om barnens mors privatliv. På dessa grunder förkastade hovrätten åtalet i fråga om punkt 4.

Beträffande åtalspunkten 1 uttalade hovrätten att tystnadsplikten inte omfattade domslutet i domen, av vilken framgick svarandens namn och de brott för vilka han hade dömts. Att sådana uppgifter offentliggörs, liksom det att gärningsmannen berättar om domen till den del den är offentlig och så att hans ansikte visas, uppfyllde inte brottsbeskrivningen för sekretessbrott.

Helsingfors tingsrätts dom i målet om otukt mot barn m.m. samt tillhörande rättegångsmaterial hade varit offentliga efter att domen gavs 27.6.2002 ända tills hovrätten 14.4.2003 beslöt att de skulle hemlighållas. Det var möjligt att också andra än parterna i målet hade fått uppgifter om domen och rättegångsmaterialet under tiden mellan tingsrättens dom och hovrättens beslut. Dessutom hade A:s rättegångsbiträde som hade intervjuats i programmet känt till det rättegångsmaterial som skulle hållas hemligt. Med hänsyn till dessa omständigheter fanns det beaktansvärd sannolikhet för att B skulle ha fått hemlig information av A. Därför och med beaktande av de omständigheter som beskrivits i punkt 4 ansåg hovrätten att det inte hade visats att A före programmet eller annars under intervjun skulle ha röjt sekretessbelagda omständigheter för B eller berättat sådant som skulle ha röjt X:s och Y:s identitet.

Beslutet att hemlighålla uppgifterna i sexualbrottsmålet hade fattats i X:s och Y:s intresse och därför kunde barnens mor inte anses vara målsägande i saken. Hovrätten förkastade på den grunden åtalet också beträffande punkt 1.

Beträffande åtalspunkterna 2 och 3 godkände hovrätten motiveringarna i tingsrättens dom och ansåg att det inte till dessa delar fanns skäl att ändra tingsrättens dom.

Beträffande åtalspunkt 5 konstaterade hovrätten, efter att ha tagit ställning till påståendena om fel i programmet, att det inte fanns skäl att ändra slutresultatet i tingsrättens dom.

A, B och C samt Rundradion Ab befriades från skyldigheten att betala ersättning jämte ränta till X och Y för själsligt lidande.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Risto Uoti, Ilkka Sinisalo (skiljaktig) och Gisela Juutilainen.

Hovrättsrådet Sinisalo som var skiljaktig bedömde bevisningen beträffande punkterna 1 och 4 annorlunda än hovrättens majoritet och drog därför och även annars andra slutsatser i saken.

Beträffande punkt 1 ansåg Sinisalo att det även med beaktande av B:s medgivande var utrett att B när programmet i fråga gjordes någonstans ifrån hade fått och hade haft tillgång till hovrättens dom i ett sexualbrottsmål, som enligt hovrättens beslut skulle hållas hemlig, och att A och B när programmet förbereddes hade gått igenom uppgifter i domen som skulle hållas hemliga. A och B hade enligt vad de berättat träffat varandra 3 – 4 gånger innan programmet visades. De detaljerade omständigheter om rättegången och bakgrunden till den som framgick av manuskriptet till programmet hade B inte kunnat få av någon annan än A. Sinisalo ansåg att A hade gjort sig skyldig till det handlande som beskrevs i åtalspunkt 1.

Beträffande punkt 4 konstaterade Sinisalo i likhet med tingsrätten att information om sexualbrottet mot X och Y hade spritts genom programmet på ett sätt som avses i 24 kap. 8 § strafflagen så att ett stort antal människor som inte tidigare känt till den hade fått kännedom om den. Till följd av sakens natur var det mycket besvärligt att skaffa vittnen i ett mål av detta slag. Att av åklagaren kräva mer bevisning till denna del hade varit oskäligt.

Beträffande tillräknandet ansåg Sinisalo med hänvisning till grunderna i tingsrättens dom att A, B och C hade gjort sig skyldiga till i punkt 4 nämnt spridande av information som kränker privatlivet. Vidare ansåg han i likhet med tingsrätten att det i punkt 1 nämnda sekretessbrottet ingick i det i punkt 4 nämnda brottet och att åtalet mot A för sekretessbrott, mot B för anstiftan eller medhjälp till sekretessbrott och mot C för medhjälp till sekretessbrott skulle förkastas.

Vad gäller skadeståndskraven uttalade Sinisalo att den information om sexuellt utnyttjande av barnen som spritts genom programmet de facto också hade kränkt barnens mors privatliv. Rätten till ersättning på grund av brottet kunde inte vara beroende av partsställningen i en annan rättegång som gällde ett annat brott. Därför och med beaktande av att programmet trots moderns vädjan hade visats i repris, med beaktande av att manuskriptet till programmet även efter tingsrättens dom kunde ses på Internet och dessutom med beaktande av det som X berättat om programmets följder för henne, förpliktade Sinisalo A, B och C att solidariskt samt Rundradion Ab att solidariskt med B och C betala ersättning till barnens mor för själsligt lidande samt höjde de ersättningar som de skulle betala till X och Y för själsligt lidande.

Överklagandet i Högsta domstolen

Åklagaren samt X, Y och Z beviljades besvärstillstånd.

Åklagaren samt X, Y och Z yrkade i sin besvärsskrift att A, B och C skulle dömas till straff i enlighet med åtalet, A för sekretessbrott, B för anstiftan och i andra hand för medhjälp till sekretessbrott och C för medhjälp till sekretessbrott, samt alla svarande dessutom för spridande av information som kränker privatlivet och för grov ärekränkning.

X, Y och Z upprepade sitt yrkande att A, B och C samt Rundradion Ab skulle förpliktas att solidariskt till var och en av dem i ersättning för själsligt lidande betala 10 000 euro för sekretessbrottet, 50 000 euro för spridandet av information som kränker privatlivet och 25 000 euro för ärekränkningen, samtliga belopp jämte ränta.

A, B och C samt Rundradion Ab gav begärda bemötanden.

Högsta domstolens avgörande

Domskäl

Om bakgrunden och ansvarsfördelningen

1. I Rundradion Ab:s aktualitetsprogram MOT har 19.4.2004 på TV 1 visats avsnittet ”Läkare som domare”, där temat främst har gällt incestpåståenden i samband med tvister om vårdnaden om barn och problem med de medicinska undersökningarna och förundersökningarna och rättegångarna i samband med dem. Programmet har 20.4.2004 sänts i repris i TV 1 och 22.4.2004 visats på kanalen YLE 24. I programmet har som exempel använts två fall, där en far varit misstänkt för incest, och visats intervjuer med fäderna i fråga. En av de intervjuade har varit A som enligt Helsingfors hovrätts dom 31.10.2003 hade dömts till straff för sexualbrott riktat mot sina underåriga söner. Helsingfors hovrätt hade 14.4.2003 i det nämnda brottmålet innan huvudsaken avgjordes fattat ett beslut om hemlighållande, enligt vilket huvudförhandlingen i hovrätten hade behandlats helt utan att allmänheten var närvarande och enligt vilket rättegångsmaterialet, frånsett tillämpade lagrum och domslutet, skulle hållas hemligt i 20 år.

2. Åtalen mot A, programredaktören B och den ansvariga redaktören C har främst byggt på att i programmet, dels genom A:s berättelse, dels på annat sätt hade röjts uppgifter och uttalanden som skulle hållas hemliga. Uppgifterna hade gällt barnens och deras mors privatliv och hade kränkt deras heder.

3. Till den del de i åtalet avsedda gärningarna bygger på uppgifter som förmedlats via programmet konstaterar Högsta domstolen att det i 12 § lagen om yttrandefrihet i massmedier föreskrivs att för ett brott som grundar sig på innehållet i ett meddelande som gjorts tillgängligt för allmänheten svarar den som enligt strafflagen ska betraktas såsom gärningsman eller medverkande i brottet. Beträffande skadeståndsansvaret tillämpas lagens 14 §, i vars 1 mom. anges att skadeståndslagen gäller i fråga om ersättning av skada som förorsakats genom innehållet i ett meddelande som har gjorts tillgängligt för allmänheten.

Spridande av uppgift som kränker privatlivet (åtalspunkt 4)

Avsaknad av rätt att sprida uppgifterna

4. För spridande av information som kränker privatlivet ska enligt 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen dömas den som obehörigen
1) genom ett massmedium eller
2) genom att på något annat sätt göra tillgängligt för ett stort antal människor
framför en uppgift, antydan eller bild som gäller någons privatliv så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning.

5. Den nämnda straffbestämmelsen tryggar skyddet för privatlivet, som ska anses vara en grundläggande rättighet. När bestämmelsen tolkas måste man dock även beakta skyddet för yttrandefriheten, varvid dessa två grundläggande rättigheter måste vägas mot varandra i varje enskilt fall. I denna avvägning måste man beakta bl.a. hur nära de offentliggjorda uppgifterna i varje enskilt fall berör privatlivets kärnområde för den som saken gäller och hur nödvändigt det av den anledningen är att yttrandefriheten beskärs.

6. Högsta domstolen har i sin rättspraxis (t.ex. HD 2005:82 och HD 2006:20) med hänvisning till Europadomstolens praxis konstaterat att de väsentliga bedömningsgrunder som ska tillämpas när skyddet för privatlivet och yttrandefriheten vägs mot varandra motsvarar de principer som har följts i den nationella strafflagens bestämmelse om spridande av information som gäller privatlivet. Yttrandefriheten som grundläggande rättighet hindrar således inte att straffbestämmelsen om spridande av information som gäller privatlivet tillämpas i enlighet med sitt innehåll.

7. Europadomstolen har i flera avgöranden betonat pressens samhälleliga uppgift och den journalistiska yttrandefriheten genom att fästa uppmärksamhet vid om det har varit fråga om offentliggörande av information som är betydelsefull för den allmänna samhälleliga debatten. Europakonventionens artikel 10, som tryggar yttrandefriheten, garanterar dock inte en helt obegränsad yttrandefrihet ens i de fall då samhälleligt betydelsefulla ämnen behandlas i massmedierna.

8. I bedömningen av frågan om information om barnens och deras mors privatliv har spritts obehörigen på det sätt som avses i 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen, konstaterar Högsta domstolen som utgångspunkt att det innebär ett intrång i yttrandefriheten, om svarandenas agerande anses vara straffbart. Frågan har gällt ett aktualitetsprogram som sänts på en riksomfattande TV-kanal och som handlat om ett även samhälleligt betydelsefullt ämne som väckt allmän debatt. Därför understryks betydelsen av skälen för att ingripa i yttrandefriheten.

9. Utövandet av yttrandefriheten har i detta fall inneburit ingrepp i det såsom grundläggande rättighet garanterade skyddet för privatlivet för minderåriga offer för sexualbrott och deras vårdnadshavare. Till privatlivet har för det första hört kännedomen om att barnen blivit offer för brotten i fråga. I programmet har dessutom behandlats omständigheter som har gällt barnens hälsotillstånd, undersökning av det och vård som de har fått samt deras mors agerande i sexualbrottsmålet. Denna information har varit synnerligen känslig för barnen. Dessa interna familjeangelägenheter har hört inte bara till själva barnens utan också till vårdnadshavarens, deras mors, privatliv och offentliggörandet har därför varit ägnat att också orsaka Z lidande.

10. X:s, Y:s och Z:s krav på integritet understryks av skäl som nämns i punkt 9 och de uppgifter som har röjts i programmet har hört till kärnområdet i deras skydd för privatlivet. Å andra sidan konstaterar Högsta domstolen att programmets betydelse, trovärdighet eller journalistiska budskap inte väsentligt hade äventyrats även om A hade uppträtt i programmet så att han inte kunde identifieras, så som man i programmet hade gjort med den andra fadern som intervjuades. Att uppgifterna röjdes i programmet har inneburit en så väsentlig kränkning av skyddet för privatlivet att ett ingrepp i yttrandefriheten i relation till den är motiverad. Röjandet av uppgifterna har således skett obehörigen på det sätt som avses i 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen.

Identifieringen av målsägandena

11. För att brottsbeskrivningen för det brott som avses i 24 kap. 8 § strafflagen ska vara uppfyllt krävs att en uppgift, antydan eller bild som gäller någons privatliv förmedlas via massmedier eller på något annat sätt sprids till ett stort antal människor samt att den det gäller kan identifieras. Ett centralt kriterium är i sig att uppgifterna kan nå ett stort antal människor. För att gärningen ska anses fullbordad krävs dock inte, vilket också framgår av förarbetena, att detta de facto sker, utan det räcker att den information som gäller en annans privatliv har gjorts tillgänglig för ett stort antal människor (RP 184/1999 rd s. 32).

12. Åklagaren har företett bevisning om vilka som genom programmet har fått veta att det i det fall som behandlades var fråga om sexualbrott som riktat sig uttryckligen mot Y och X. De lägre domstolarna har på det sätt som framgår av deras domar tagit ställning till bevisningen.

13. Högsta domstolen konstaterar att vid bedömningen om det var möjligt att känna igen personerna i fråga så att brottsbeskrivningen i 24 kap. 8 § strafflagen uppfylls kan man inte begränsa undersökningen t.ex. till dem som i praktiken har sett, läst eller på annat sätt tagit emot information som sänts via massmedier eller på något annat sätt, och således konkret känt igen den person vars privatliv informationen gäller. Möjligheten att känna igen personen måste däremot bedömas utifrån frågan om personen över huvud taget har kunnat kännas igen i ett program eller i någon annan information som har spritts.

14. I målet har framgått att A i enlighet med sin umgängesrätt har träffat sina barn under närmare tio års tid och därvid hämtat dem och haft dem hos sig. Före avtalet om vårdnaden och umgängesrätten med barnen hade han sällskapat med barnens mor Z i ungefär åtta år och barnen hade fötts i slutet av den tiden. A hade också deltagit i vissa sammankomster som ordnades inom kretsen av Z:s släkt. Med beaktande av det långa umgänget med å ena sidan Z och å andra sidan barnen är det sannolikt att flera personer har haft möjlighet att koppla Y och X till A och därmed till det som i programmet berättades om hans fall. Även om denna personkrets uppenbarligen inte var särskilt stor har brottsbeskrivningen när det gäller frågan om målsägandena kunde kännas igen uppfyllts i detta avseende.

Ansvaret för spridande av information

15. En central faktor när det gäller frågan om uppgifterna i programmet har kunnat kopplas till X, Y och Z, har varit att A visade sitt ansikte och använde sitt eget förnamn i programmet. A har i sina intervjuuttalanden i programmet själv berättat om vissa saker som gäller X:s, Y:s och Z:s privatliv. Han har sett programmet på förhand och varit medveten om att uppgifterna i programmet kommer till allmänhetens kännedom genom att det var möjligt att känna igen honom. A:s andel i att uppgifterna om privatlivet röjdes har med tanke på helheten varit väsentlig och han har således genom sitt beteende gjort sig skyldig till spridande av information som kränker privatlivet.

16. B i egenskap av programredaktör och C i egenskap av ansvarig redaktör är, i enlighet med 12 § lagen om yttrandefrihet i masskommunikation och 5 kap. 3 § strafflagen, såsom medgärningsmän ansvariga för spridandet av den information i programmet som kränkte privatlivet.

Sekretessbrott samt anstiftan och medhjälp till det (åtalspunkterna 1 – 3)

A

17. Enligt 38 kap. 1 § strafflagen döms för sekretessbrott bl.a. den som, i strid med tystnadsplikt som anges i lag eller förordning eller som en myndighet särskilt har ålagt med stöd av lag, röjer en omständighet som ska hållas hemlig och som han fått kännedom på grund av sin ställning, i sin befattning eller vid fullgörandet av ett uppdrag.

18. Helsingfors hovrätt har genom ett beslut 14.4.2003 med stöd av 9 § 2 mom. i den då gällande lagen om offentlighet vid rättegång bestämt att rättegångsmaterialet i det mål där A var åtalad och hade dömts till straff för sexualbrott skulle hållas hemligt en bestämd tid, vilken enligt hovrättens dom 31.10.2003 löper ut 30.10.2023. Tystnadsplikten gällde inte de lagrum som tillämpats i saken och inte heller domslutet. De handlingar som hörde till rättegångsmaterialet, och som innehöll uppgifter om känsliga frågor om målsägandenas privatliv, har dock med stöd av 24 § 1 mom. 26 punkten lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet varit sådana att de ska hållas hemliga även utan att en domstol beslutar om sekretess.

19. När A gav sin intervju har han med stöd av lag och domstolens sekretessbeslut varit skyldig att hemlighålla de uppgifter i rättegångsmaterialet, frånsett domslutet, som gällde andra än honom själv. Av den videokopia av programmet som lagts fram som bevis framgår att i TV-programmet även, delvis genom A:s och delvis genom redaktörens berättelser kommit fram flera sekretessbelagda uppgifter som byggde på behandlingen av sexualbrottsmålet och framgick av domskälen. Dessa uppgifter om omständigheterna när sexualbrottet begicks, om barnen som var offer för brotten och om vården och undersökningen av dem har åtminstone delvis varit sådana som A har fått kännedom om i egenskap av svarande i brottmålet.

20. Straffbestämmelsen om sekretessbrott gäller enligt sin ordalydelse röjande av en omständighet som någon har fått kännedom på grund av ”sin ställning”, dvs. exempelvis såsom svarande i ett brottmål. Hovrättens sekretessbeslut har på det sätt som konstaterats i punkt 18 byggt på lagen om offentlighet vid rättegång och avsett känsliga uppgifter som gäller målsägandena i ett brottmål och deras privatliv och som har ingått i rättegångsmaterialet eller som annars kommit fram i rättegången. Bestämmelsen har medfört ett förbud för A att för utomstående röja de uppgifter som ska hållas hemliga oberoende av om han eventuellt kände till dem redan före rättegången.

21. A:s beteende ska bedömas som en helhet till vilket hör, utöver diskussionerna med redaktören när programmet förebereddes och gjordes och intervjuerna A gav för programmet, att A:s berättelser förmedlades till allmänheten när programmet och hans intervju i det visades i TV. A har genom att lätt kunna kännas igen i programmet och genom att uppträda under eget förnamn röjt sekretessbelagda uppgifter som har gällt X:s, Y:s och Z:s privatliv. På dessa grunder anser Högsta domstolen att A genom sina egna intervjuuttalanden på det sätt som avses i åtalet har röjt sekretessbelagda uppgifter om andra än honom själv. A:s handlande uppfyller beskrivningen för sekretessbrott.

B och C

22. I målet har utretts att B hade tagit kontakt med A och frågat om han är villig att delta i programmet. A hade i diskussioner med B fört fram möjligheten att uppträda i programmet utan att han kan kännas igen. B har dock haft den uppfattningen att A:s berättelse skulle vara mer trovärdig om han uppträdde så att hans ansikte syns och A hade då gått med på detta.

23. A har således deltagit i programmet på B:s initiativ. B borde senast i det skedet när A:s intervjuuttalanden togs in i programmet ha förstått att även uppgifter som var känsliga för brottsoffren kommer att röjas i programmet. B:s initiativ har varit en väsentlig orsak till att A uppträdde i programmet.

24. C har i egenskap av ansvarig redaktör sett programmet innan det visades och godkänt det för sändning. Hur sekretessbrottet har fullbordats har enligt vad som framgår av punkt 21 bedömts som en helhet, till vilken också har hört att A:s berättelser har förmedlats till allmänheten när programmet visades. Eftersom C innan programmet visades har godkänt det för sändning, har C:s medverkan till att programmet sändes skett innan brottet till alla delar fullbordades. C har således för sin del medverkat till att sekretessbelagda uppgifter röjdes.

25. För B:s och C:s vidkommande bör saken ytterligare undersökas ur den synvinkeln huruvida skyddet för yttrandefriheten i programverksamhet har berättigat deras förfarande. Till den delen konstaterar Högsta domstolen att Europadomstolen i sin praxis har fäst betydelse bl.a. vid om de sekretessbelagda uppgifterna har erhållits genom att anstifta någon att bryta sin tystnadsplikt (Verlagsgruppe News GmbH v. Österrike (N:o 2), 14.12.2006, punkt 41). Vidare har Europadomstolen konstaterat att artikel 10 i Europakonventionen inte ger rätt för journalister att låta bli att iaktta strafflagen (Dupuis m.fl. v. Frankrike, 7.6.2007). I detta avgörande har det dock också förutsatts att det utreds om man i respektive fall bör lägga större vikt vid allmänhetens behov av information än vid skyldigheter och ansvar som gäller dokumentens tvivelaktiga ursprung (punkt 43). Således måste man bedöma om ingreppet i yttrandefriheten är proportionerligt och nödvändigt.

26. Att A uppträdde i programmet har på ovan konstaterat sätt skett på anstiftan av B och med C:s medverkan. Av de skäl som framgår ovan av det avsnitt som gäller spridande av information som kränker privatlivet, kan röjandet av de uppgifter som var sekretessbelagda inte anses ha varit grundat på allmänhetens behov av information, medan det å andra sidan har funnits ett tvingande behov att skydda dessa uppgifter. Det är således motiverat att ingripa i yttrandefriheten. Efter att ha avvägt saken på detta sätt även med hänsyn till yttrandefriheten och skyddet av privatlivet, anser Högsta domstolen att B:s agerande uppfyller brottsbeskrivningen för anstiftan till sekretessbrott och C:s agerande medhjälp till detta brott.

Förhållandet mellan sekretessbrott och spridande av information som kränker privatlivet

27. Enligt förarbetena till bestämmelsen om sekretessbrott kommer paragrafen att för det mesta åsidosättas i fall där brottet mot tystnadsplikt är en del av något allvarligare brott. Som exempel på sådana brott nämns i förarbetena straffbart röjande av statshemlighet eller företagshemlighet. I bestämmelsen konstateras dessutom uttryckligen att sekretessbrott är subsidiärt i förhållande till den bestämmelse i 40 kap. 5 § strafflagen som gäller brott mot tjänstehemlighet (RP 94/1993 rd, s. 143–144).

28. Högsta domstolen konstaterar att de rättsliga intressen som skyddas av bestämmelserna om sekretessbrott respektive bestämmelserna om spridande av information som kränker privatlivet inte är helt identiska. Enligt åtalet i detta mål har spridandet av informationen som kränker privatlivet skett genom att sekretessbelagd information har förmedlats i ett program. De sekretessbelagda uppgifterna har således gällt privatlivet. Svarandenas agerande blir i detta fall straffrättsligt sett tillräckligt bedömt enbart på basis av straffbestämmelsen om spridande av information som kränker privatlivet, vilken möjliggör en strängare påföljd än påföljden för sekretessbrott. Svarandenas agerande, som för A:s vidkommande innebär sekretessbrott, för B:s vidkommande anstiftan till sekretessbrott och för C:s vidkommande medhjälp till sekretessbrott, ingår i spridandet av information som kränker privatlivet, vilket tillräknats var och en av dem. Därför döms svarandena inte därutöver till straff för sekretessbrott eller delaktighet däri.

Grov ärekränkning (åtalspunkt 5)

29. Åtalet för ärekränkning har byggt på att A, B och C har ansetts ha framfört lögnaktiga antydningar om A:s barn och deras mor, enligt vilka barnen skulle ha berättat om händelserna i strid med sanningen och att barnens mor genom sitt handlande skulle ha påverkat barnens berättelser. I åtalet har inte närmare specificerats vilka uttalanden som har ansetts fylla brottsbeskrivningen för brottet ärekränkning.

30. A har i sitt intervjuuttalande bl.a. framfört sin egen uppfattning om hur misstanken mot honom har uppstått. Varken av detta oklara och tolkbara intervjuuttalande eller av A:s övriga uttalanden i programmet framgår sådant som kunde utgöra grund för att anse att A hade kränkt X:s, Y:s och Z:s heder.

31. Med anledning av åtalet måste ytterligare undersökas om brottsbeskrivningen för brottet ärekränkning har uppfyllts så att genom programmet på något annat sätt skulle ha påståtts, eller om det som helhet förmedlats en bild av att barnens osanna utsagor skulle ha varit orsak till brottsmisstankarna mot A och att orsaken till barnens utsagor skulle ha varit att deras mor påverkat dem på ett otillbörligt sätt. B såsom programredaktör och C såsom ansvarig redaktör skulle då vara ansvariga för en sådan ärekränkning. Däremot är A inte ansvarig för uttalanden som andra har gjort i programmet eller för att programhelheten eventuellt är av kränkande art.

32. En person som hade uppgetts vara A:s juridiska biträde hade i egenskap av expert intervjuats i programmet. Av dennes ställningstaganden kan man genom det exempelfall som togs upp i programmet få uppfattningen att A:s barn hade manipulerats. Uttalandena kan å andra sidan också förstås så, att de på ett mer allmänt plan är ställningstaganden angående ämnet och saksammanhanget.

33. De uttalanden som även i övrigt framförts i programmet bör anses oklara och lämnar rum för tolkning när det gäller att bedöma om de har varit kränkande. Programmet som helhet eller uttalandena av redaktören eller de intervjuade kan således inte anses vara sådana att de skulle kunna anses ha innehållit sådana antydningar som avses i åtalet vilka skulle uppfylla brottsbeskrivningen för ärekränkningsbrott. Åtalet mot B och C har således till den delen inte styrkts.

Skadestånd

34. Enligt 14 § 1 mom. lagen om yttrandefrihet i masskommunikation tillämpas skadeståndslagen när det är fråga om ersättning av skada som förorsakats genom innehållet i ett meddelande som har gjorts tillgängligt för allmänheten. Enligt paragrafens 2 mom. är de som utövar programverksamhet ansvariga för skada som avses i 1 mom. och som har förorsakats i deras verksamhet, även om skadan har förorsakats av någon annan än en person som avses i 3 kap. 1 § skadeståndslagen

35. I målet har förelagts utredning om symptom som orsakats X, Y och Z till följd av de uppgifter som röjdes i programmet. X och Y har fått psykiatrisk vård redan före de händelser det nu är fråga om. Att uppgifterna offentliggjordes i programmet har dock ökat deras ångest och varit särskilt skadligt för deras psykiska hälsotillstånd och orsakat flera psykiska symptom. För Z har programmet orsakat betydande psykisk belastning och hon har därför blivit tvungen att vara sjukledig fyra veckor. Med hänsyn till denna utredning är det uppenbart att X, Y och Z orsakats personskada i form av störning av deras psykiska tillstånd och att de därför, med stöd av 5 kap. 2 § skadeståndslagen (412/1974), som ska tillämpas i fallet, har rätt till ersättning för själsligt lidande jämförbart med sveda och värk.

36. Högsta domstolen anser att en skälig ersättning för var och en av målsägandena är 5 000 euro. Då det är fråga om ersättning för skada som orsakats genom innehållet i ett meddelande som gjorts tillgängligt för allmänheten, är Rundradion Ab också med stöd av 14 § 2 mom. lagen om yttrandefrihet i masskommunikation ansvarig för den ersättning som den i programmet intervjuade A har dömts att betala.

Domslut

Hovrättens dom ändras.

Med stöd av 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen döms A, B och C var och en till 50 dagsböter för spridande av information som kränker privatlivet, begånget 19.–22.4.2004.

A, B och C samt Rundradion Ab förpliktas solidariskt att till X, Y och Z var för sig betala 5 000 euro i ersättning för själsligt lidande. På ersättningen ska betalas dröjsmålsränta enligt 4 § 1 mom. räntelagen räknat från den tidpunkt 19.4.2004 som nämns i tingsrättens dom.

Till övriga delar ändras inte slutresultatet i hovrättens dom.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Raulos, Kati Hidén, Pasi Aarnio, Hannu Rajalahti och Timo Esko. Föredragande Jukka-Pekka Salonen.

Europarätt – Europeisk arresteringsorder – Utlämning för brott – Åtalsrätt

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2008/133
Föredragning: 17.12.2008
Liggare: 2878
Givet: 23.12.2008

L och P hade överlämnats till Finland på grund av en europeisk arresteringsorder, misstänkta för grovt narkotikabrott som uppgavs gälla olaglig införsel av en stor mängd amfetamin. Därefter åtalades de för grovt narkotikabrott som gällde införsel av en stor mängd hasch. Även i fråga om tidpunkten och platsen för gärningen avvek gärningsbeskrivningen i åtalet delvis från den beskrivning som ingick i arresteringsordern. Fråga om L och P hade blivit åtalade för ett annat brott än det som legat till grund för överlämnandet.

Lag om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i EU 58 §

Behandlingen av saken i lägre instans

Bakgrunden

Helsingfors tingsrätt häktade 21.3.2006 L i hans frånvaro som misstänkt för grovt narkotikabrott begånget 1.1.2005–21.3.2006. Helsingfors häradsåklagare begärde genom en europeisk arresteringsorder 21.3.2006 att L skulle anhållas och överlämnas för väckande av åtal.

Arresteringsordern gällde grovt narkotikabrott, begånget 1.1.2005–21.3.2006, där L var gärningsman. Enligt beskrivningen av omständigheterna när gärningen begicks hade L tillsammans med sina medgärningsmän olagligt fört in en stor mängd amfetamin i landet, klassificerad som synnerligen farlig narkotika, för att distribueras vidare i landet.

Den polska domstol som var behörig i saken beslöt 28.6.2006 överlämna L till Finland med stöd av begäran i arresteringsordern.

P häktades 5.5.2006 i sin frånvaro av Helsingfors tingsrätt misstänkt bl.a. för grovt narkotikabrott begånget 19.–25.2.2006. Helsingfors häradsåklagare begärde genom en europeisk arresteringsorder 8.5.2006 att P skulle anhållas och överlämnas för väckande av åtal. Arresteringsordern gällde bland annat grovt narkotikabrott, begånget 19.–25.2006, där P var gärningsman. Enligt beskrivningen av omständigheterna när gärningen begicks hade P tillsammans med sina medgärningsmän olagligt fört en stor mängd amfetamin i lan-det, klassificerad som synnerligen farlig narkotika, för att distribueras vidare i landet. P hade ordnat införseln till Finland och vidaredistributionen i landet av narkotikapartiet i fråga.

Den spanska domstol som var behörig i saken beslöt 20.6.2006 överlämna P till Finland med stöd av begäran i arresteringsordern.

Åtalet vid Helsingfors tingsrätt

Häradsåklagaren yrkade genom åtal som inlämnats till Helsingfors tingsrätt 2.10.2006 att L och P skulle straffas för grovt narkotikabrott begånget i Kouvola 15.–26.2.2006. Enligt gärningsbeskrivningen i åtalet hade L och P gemensamt tillsammans med några andra personer fört in ett parti på 26 kg hasch för att distribueras vidare i landet. Detta hade gjorts så att P tillsammans med en annan person hade ordnat införseln av haschpartiet genom att anlita L som hjälp vid införseln och även vara med om att ordna överlämnandet av haschen i Kouvola genom att ge L anvisningar om platsen för överlämnandet. L hade för sin del i enlighet med P:s anvisningar tillsammans med en annan person med bil fört in ett parti hasch via Hangö och överlämnat det i Kouvola genom att på en parkeringsplats lämna det i bilen för avhämtning.

Helsingfors tingsrätts dom 7.11.2006

Helsingfors tingsrätt, där ingen gjorde invändning mot överlämnandet eller mot att åtal hade väckts, dömde i enlighet med gärningsbeskrivningen i åtalet L och P till fängelse för grovt narkotikabrott begånget 15.–26.2.2006. P dömdes dessutom till fängelse för två andra grova narkotikabrott.

Målet avgjordes av tingsdomare Jukka Jaakkola och nämndemännen.

Samtyckesförfarande

Innan behandlingen i tingsrätten började fick häradsåklagaren ett meddelande av en företrädare för Eurojustmyndigheten i Polen om att det inte krävdes samtycke av Polen för att åtala L för grovt narkotikabrott, innefattande införsel av hasch, fastän överlämnandet hade skett på den grunden att L misstänktes ha fört in amfetamin.

Medan behandlingen i tingsrätten pågick begärde häradsåklagaren genom en ny arresteringsorder 24.10.2006 samtycke av Spanien till att P skulle få åtalas för grovt narkotikabrott begånget 19.–25.2.2006, som innefattade att P tillsammans med sina medgärningsmän olagligt hade fört in en stor mängd hasch i landet för att distribueras vidare, vilket hade skett så att P hade ordnat införseln av narkotikan och vidaredistributionen i Finland.

Den behöriga domstolen i Spanien gav 11.7.2007 samtycke till att P också fick åtalas för det nämnda brottet.

Helsingfors hovrätts avgöranden

Efter att L och P hade överklagat domen i Helsingfors hovrätt och anfört att de inte borde ha fått åtalas för grovt narkotikabrott begånget 15.–26.2.2006, eftersom detta inte låg till grund för att de hade överlämnats till Finland, ansåg hovrätten i sitt handläggningsavgörande 16.8.2007, att det redan i tingsrätten hade funnits samtycke av polska staten uttryckt av representanten för Eurojust till att L skulle åtalas för det nämnda brottet och att spanska staten sedermera, även om det skedde först efter behandlingen i tingsrätten, hade gett sitt samtycke till att P åtalades. Eftersom det således fanns ett i 58 § 2 mom. 7 punkten i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen nämnt samtycke till att L och P åtalades, ansåg hovrätten att det inte fanns hinder att pröva åtalet.

Helsingfors hovrätt dömde 30.11.2007 L och P till fängelse för det nämnda brottet samt dessutom P för två andra grova narkotikabrott.

Målet avgjordes av hovrättsledamöterna Pauli Viitanen, Antti Miettinen och Kirsi Korhonen.

Ändringssökandet i högsta domstolen

L och P beviljades tillstånd att överklaga domen till den del frågan gällde om åtalet för det grova narkotikabrottet gällande hasch, begånget 15.–26.2.2006 kunde prövas.

L och P yrkade i sina ansökningar om ändring att åtalet för det grova narkotikabrottet gällande hasch, begånget 15.–26.2.2006 skulle lämnas utan prövning.

Häradsåklagaren bemötte överklagandet och riksåklagaren gav ett yttrande.

Begäran om förhandsbesked

Högsta domstolen beslöt 5.9.2008 efter att ha hört parterna om innehållet i anhållan om förhandsbesked, att uppskjuta behandlingen av målet och med stöd av artikel 35 i Europeiska gemenskapens grundfördrag begära förhandsbesked av Europeiska gemenskapernas domstol, som gav det begärda avgörandet genom sin dom 1.12.2008 (mål C-388/08 PPU). Innan begäran om förhandsbesked gjordes hördes parterna om innehållet i begäran.

Vidtagna åtgärder

L och P samt riksåklagaren och häradsåklagaren gav på begäran yttrande med anledning av förhandsbeskedet.

Högsta domstolens avgörande

Domskäl

Frågeställningen

1. Efter att häradsåklagaren i Helsingfors utfärdat en europeisk arresteringsorder med begäran att L skulle anhållas och överlämnas för väckande av åtal har den behöriga polska domstolen 28.6.2006 beslutat överlämna L till Finland. Enligt arresteringsordern var L misstänkt som gärningsman i ett grovt narkotikabrott begånget 1.1.2005–21.3.2006, som innefattade att han tillsammans med sina medgärningsmän olagligt hade fört in en stor mängd amfetamin, klassificerat som synnerligen farlig narkotika, för att distribueras vidare i landet.

2. Efter att häradsåklagaren i Helsingfors utfärdat en europeisk arresteringsorder med begäran att P skulle anhållas och överlämnas för väckande av åtal har den behöriga spanska domstolen 20.6.2006 beslutat överlämna P till Finland. Enligt arresteringsordern var P misstänkt som gärningsman i ett grovt narkotikabrott begånget 19.–25.2.2006, som innefattade att han tillsammans med sina medgärningsmän olagligt hade fört in en stor mängd amfetamin, klassificerat som synnerligen farlig narkotika, för att distribueras vidare i landet, vilket hade skett så att han hade ordnat införseln av narkotikapartiet och vidaredistributionen i Finland.

3. Häradsåklagaren har 2.10.2006 väckt åtal vid Helsingfors tingsrätt och yrkat straff för L och P för grovt narkotikabrott begånget i Kouvola 15.–26.2.2006. Enligt åtalet hade L och P tillsammans med några andra personer fört in ett haschparti på 26 kg för att distribueras vidare i landet på det sättet att P tillsammans med en annan person hade ordnat införseln av haschpartiet och därvid anlitat L som hjälp samt också så att han hade ordnat överlämnandet av haschpartiet i Kouvola genom att ge L anvisningar om var partiet skulle överlämnas. L hade för sin del i enlighet med P:s anvisningar tillsammans med en annan person fört haschpartiet med bil till Finland via Hangö och överlämnat det i Kouvola genom att lämna det för avhämtning i en bil på en viss parkeringsplats.

4. I målet är det för det första fråga om L och P har åtalats för något annat brott än det som låg till grund för överlämnandet och om det av den anledningen har funnits hinder mot att pröva åtalet. Om svaret på detta är jakande, är det ytterligare fråga om samtycket till att åtala L ska ha ansetts vara lämnat på den grunden att representanten för den polska Eurojustmyndigheten redan före behandlingen i tingsrätten hade meddelat att nytt samtycke inte behövs och om P har kunnat åtalas på den grunden att den spanska domstolen 11.7.2007, när tingsrätten redan hade dömt P till straff, hade gett samtycke till att P kunde åtalas även för det brott som avsågs i åtalet.

Tillämpliga stadganden

5. Enligt 14 § i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (utlämningslagen) ska en begäran om gripande och utlämning innehålla uppgifter om brottets beskaffenhet och brottsrubricering, särskilt när dubbel straffbarhet för gärningen inte förutsätts, samt en beskrivning av omständigheterna kring brottet, inbegripet tidpunkt och plats samt på vilket sätt den som begärs utlämnad har del i brottet. Enligt 58 § 1 mom. får en person som har utlämnats från en medlemsstat till Finland inte åtalas, straffas eller berövas friheten för något annat brott som begåtts före utlämningen än det som låg till grund för utlämningen. Enligt paragrafens 2 mom. tillämpas förbudet inte bl.a. om brottmålsrättegången inte föranleder åtgärder som innebär att den utlämnades frihet inskränks eller den medlemsstat som har utlämnat personen ger sitt samtycke till avvikelse från förbudet.

6. Genom den ovan nämnda lagen genomfördes rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (2002/584/RIF). Enligt artikel 27.2 i rambeslutet får en överlämnad person inte åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades, utom i de fall som avses bl.a. i punkt 3 i artikeln. Enligt punkt 3.g i artikeln ska punkt 2 inte tillämpas, om den verkställande rättsliga myndigheten som överlämnat den eftersökte ger sitt samtycke i enlighet med punkt 4. Enligt den sistnämnda punkten ska samtycke ges, om det brott för vilket det begärs i sig ska medföra överlämnande enligt bestämmelserna i rambeslutet. Samtycke ska vägras av de skäl som anges i artikel 3 och får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i artikel 4.

Begäran om förhandsbesked och EG-domstolens dom 1.12.2008

7. Beträffande rambeslut gäller en motsvarande princip om konform tolkning som i fråga om direktiv. Den nationella domstolen ska så långt möjligt när den tillämpar nationell rätt tolka den nationella rätten i enlighet med rambeslutets ordalydelse och syfte. Därför har Högsta domstolen begärt förhandsbesked av Europeiska gemenskapernas domstol angående följande frågor:

1. Hur ska uttrycket ”något annat brott än det brott för vilket personen överlämnades” i artikel 27.2 tolkas, eller närmare bestämt vilka kriterier är avgörande när man bedömer, om den gärningsbeskrivning som ligger till grund för åtalet skiljer sig från den gärningsbeskrivning som legat till grund för överlämnandet på ett sådant sätt att det bör anses vara fråga om ett sådant i artikel 27.2 avsett ”annat brott”, för vilket åtal kan väckas endast om samtycke erhållits enligt artikel 27.3.g och 27.4?
   
2. Ska artikel 27.2 i rambeslutet tolkas så att samtyckesförfarandet enligt punkterna 3.g och 4 blir tillämpligt i en situation där grunden för såväl arresteringsordern som det slutliga åtalet har varit (grovt) narkotikabrott men gärningsbeskrivningen i åtalet senare har ändrats så, att åtalet har gällt ett annat slags narkotika än det som nämndes i arresteringsordern?
   
3. Hur ska man tolka artikel 27.2 i rambeslutet till den del den överlämnade personen inte enligt artikeln får åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, i synnerhet i förhållande till det samtyckesförfarande som avses i artikelns 4 punkt och med beaktande av bestämmelsen i artikel 27.3.c om att specialbestämmelsen inte ska tillämpas, om det straffrättsliga förfarandet inte föranleder tillämpning av en åtgärd som innebär att den personliga friheten inskränks?

• a) Ska i fall som omfattas av samtyckesförfarandet de ovan nämnda bestämmelserna tolkas så, att de inte hindrar att åtal väcks för brottet i fråga och inte heller utgör hinder för rättegång eller för att dom avkunnas innan samtycket erhålls, förutsatt att den misstänktes personliga frihet inte inskränks på grund av brottsmisstanken i fråga?
  
• b) Vilken betydelse har det att en straffprocess, som innefattar inskränkning av friheten, gäller flera brott, av vilka något omfattas av samtyckesförfarandet? Ska de ovan nämnda bestämmelserna tolkas så, att de inte hindrar att åtal för ett brott som förutsätter samtyckesförfarande väcks och inte heller att rättegång hålls eller att dom avkunnas redan innan samtycke erhålls, och oberoende av att den misstänktes personliga frihet inskränkts i samband med rättegången, förutsatt att det på grund av handläggningen av de andra åtalen har funnits en laglig grund för frihetsinskränkningen?

8. EG-domstolen har gett följande svar på frågorna:

1. För att klarlägga om brottet i fråga är ett sådant i artikel 27.2 i rambeslutet avsett ”annat brott” än det som legat till grund för överlämnandet, när ett sådant annat brott förutsätter samtyckesförfarande enligt artikel 27.3.g och 27.4 i rambeslutet, måste man undersöka huruvida de centrala komponenterna i brottet, sådana de framgår av den rättsliga brottsbeskrivning som har getts i den medlemsstat som har utfärdat arresteringsordern, är samma komponenter som legat till grund för att personen har överlämnats, och om uppgifterna i arresteringsordern i tillräcklig grad motsvarar uppgifterna i senare rättegångshandlingar. Ändringar som gäller tidpunkt och plats är tillåtna, om de bygger på upplysningar som medan förfarandet pågår i den stat som utfärdat arresteringsordern inhämtats utifrån de gärningar som beskrivits i arresteringsordern, förutsatt att de inte ändrar brottets karaktär och de inte medför sådana grunder att vägra verkställighet som avses i artiklarna 3 och 4 i rambeslutet.
   
2. Under omständigheter i likhet med dem som föreligger i det mål som behandlas i Högsta domstolen kan man inte uteslutande på grund av en ändring av gärningsbeskrivningen, som gäller den ifrågavarande narkotikans art, anse att det skulle vara fråga om ett sådant ”annat brott” som avses i rambeslutet än det som legat till grund för överlämnandet.
   
3. Det undantag som finns i artikel 27.3.c i rambeslutet 2002/584 ska tolkas så, att då fråga är om ett ”annat brott” än det som legat till grund för överlämnande, ska samtycke begäras i enlighet med artikel 27.4 i rambeslutet, och det ska erhållas, om ett straff eller en åtgärd som innefattar frihetsberövande ska verkställas. En överlämnad person kan åtalas och dömas för ett brott av nämnt slag innan samtycke erhålls, förutsatt att det när åtal väcks eller dom avkunnas för ett sådant brott inte verkställs någon åtgärd som innebär inskränkning av friheten. Undantaget i artikel 27.3.c utgör dock inte hinder mot att den överlämnade personens frihet inskränks innan samtycket erhålls, om det finns en laglig grund för en sådan åtgärd på grund av andra åtal under handläggning som nämns i den europeiska arresteringsordern.

Högsta domstolens bedömning

9. Gärningsbeskrivningen i den arresteringsorder som låg till grund för överlämnandet och gärningsbeskrivningen i åtalet skiljer sig från varandra för det första när det gäller tidpunkten för brottet. Gärningstidpunkten har i arresteringsordern för L:s vidkommande beskrivits vara rätt lång (1.1.2005–21.3.2006). Den har dock även omfattat tidsperioden enligt åtalet (15.–25.2.2006). Av de häktningsdokument som legat till grund för arresteringsordern framgår att misstankarna redan då hade koncentrerat sig på L:s ankomst till Finland 19.2.2006. För P:s vidkommande är gärningstidpunkten i åtalet (15–25.2.2006) några dagar längre än gärningstidpunkten i arresteringsordern (19–25.2.2006). Också för honom framgår det dock av häktningsdokumenten att misstankarna redan då har koncentrerat sig på delaktighet i införseln av det narkotikaparti som misstänktes ha skett 19.2.2006. För båda har gärningstidpunkten således utifrån de upplysningar som erhållits i samband med brottsutredningen preciserats till att gälla händelser omkring denna tidpunkt.

10. Arresteringsordern och åtalet skiljer sig från varandra också i det avseendet att den plats där brottet begicks i Finland inte alls nämns i arresteringsordern. Enligt åtalet däremot har L fört in narkotikan via Hangö och transporterat den till Kouvola, där den har distribuerats vidare. I häktningsdokumenten beträffande både L och P har Helsingfors angetts som gärningsplats. Som det ovan konstaterades har misstankarna främst gällt frågan om L:s ankomst till Finland 19.2.2006. Under brottsutredningens gång har uppgifterna om hans resrutt preciserats.

11. Gärningsbeskrivningen i arresteringsordern och gärningsbeskrivningen i åtalet skiljer sig ytterligare i fråga om arten av den olagligt införda narkotikan. Grunden för överlämnande har varit misstanke om införsel av amfetamin medan åtalet har gällt införsel av hasch. Till den delen framgår det av de handlingar som legat till grund för häktningen, att det i det skedet av brottsutredningen hade misstänkts att föremålet för den misstänkta införseln av narkotika 19.2.2006 var en stor mängd amfetamin, eftersom en sådan mängd senare i samma februari månad hade tagits i beslag. Sedermera hade det dock i undersökningarna framgått att amfetaminet hade förts in redan tidigare och att införseln 19.2.2006 gällde 26 kg hasch. Själva händelsen vid införseln är således inte en annan i åtalet än den som avsågs i arresteringsordern. Medan brottsutredningen pågick har det framgått att den införsel som avsågs i arresteringsordern i själva verket har gällt hasch och inte amfetamin.

Slutsatser

12. Angående tidpunkten för gärningen motsvarar uppgifterna i arresteringsordern och åtalet tillräckligt mycket varandra beträffande såväl L som P. Ändringarna till denna del liksom även beträffande gärningsplatsen bygger på preciserande upplysningar som har erhållits under brottsutredningens gång. De har inte förändrat brottets art och ger inte upphov till sådana skäl att vägra verkställighet som avses i artikel 3 och 4 i rambeslutet och på motsvarande sätt i 5 och 6 § i utlämningslagen.

13. I stället för den stora mängd amfetamin som nämns i arresteringsordern har L och P åtalats för olaglig införsel av 26 kg hasch. I motsats till amfetamin är hasch inte sådan synnerligen farlig narkotika som avses i 50 kap. 5 § 2 mom. strafflagen. Den mängd hasch som nämns i åtalet gäller dock en stor mängd narkotika. Därför är det på samma sätt som i arresteringsordern fråga om grovt narkotikabrott enligt 50 kap. 2 § i strafflagen. I båda fallen är det också fråga om sådan olaglig handel med narkotika som avses i artikel 2.2 i rambeslutet, vilken kan leda till fängelse i minst tre år. Den juridiska klassificeringen och arten av brottet har inte ändrats och ändringen ger således inte upphov till ovan nämnda skäl att vägra verkställighet.

14. På dessa grunder anser Högsta domstolen att de nämnda centrala komponenterna i brottet är desamma som de som låg till grund för att L och P överlämnades till Finland. L och P har således inte i den mening som avses i 58 § 1 mom. utlämningslagen och 27.2 artikeln rambeslutet åtalats för andra brott än det som låg till grund för överlämnandet. Således har det inte funnits hinder mot att pröva åtalet och samtycke enligt 58 § 2 mom. i utlämningslagen och artikel 27.3.g i rambeslutet har inte behövts.

15. I målet har inte anförts eller annars framgått orsak att anse att förfarandet i samband med överlämnandet och rättegången skulle ha äventyrat L:s eller P:s rätt att försvara sig mot åtalen mot dem eller på något annat sätt ha kränkt deras rättigheter i enlighet med artiklarna 5 och 6 i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, vilken de har åberopat.

Domslut

Slutresultatet i hovrättens handläggningsavgörande ändras inte. Således fastställs även hovrättens avgörande i huvudsak.

Målet har avgjorts av presidenten Pauliine Koskelo samt av justitieråden Pertti Välimäki, Pasi Aarnio, Juha Häyhä och Jukka Sippo. Föredragande Jarmo Hirvonen.

Extraordinärt ändringssökande – Återbrytande av dom i tvistemål
Rättegångsombud – Behörighet
Europarätt

Finlex

Misshandel

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning!

Diarienr: R2007/500
Föredragning: 23.9.2008
Givet: 17.10.2008
Liggare: 2250

A hade av religiösa skäl hos en läkare låtit utföra omskärelse av sin fyra och ett halvt år gamla son. På de grunder som framgår av domen ansåg Högsta domstolen att A:s handlande inte var straffbart som misshandel eller anstiftan därtill.

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Åtalet i Tammerfors tingsrätt

Allmänna åklagaren yrkade att A skulle straffas för misshandel begången 27.9.2004. Enligt åtalet hade A uppsåtligen begått fysiskt våld mot sin son B genom att anställa en person, som förblivit okänd, för att utföra en omskärelse av sin då fyra och ett halvt år gamla son. Genom sin gärning hade A uppsåtligen orsakat B smärta och ett operationssår, genom vilket en del av barnets friska vävnad hade avlägsnats utan medicinska grunder.

Tingsrättens dom 4.7.2006

Tingsrätten konstaterade att A i sig hade erkänt det i åtalet beskrivna förfarandet. Eftersom ingreppet hade utförts under lokalbedövning, hade det inte medfört omedelbar smärta eller värk, men senare eventuellt smärre smärta. Läkaren hade utfört ingreppet fackmässigt och det hade gjorts uteslutande av kulturella och religiösa skäl.

Tingsrätten konstaterade att A:s handlande, som inte var ett hälso- eller sjukvårdsingrepp, hade inneburit sådant våld som avses i 21 kap. 5 § strafflagen. Gärningen uppfyllde således rekvisitet för misshandel.

B hade inte på grund av sin unga ålder kunnat ge ett giltigt samtycke till ingreppet. Eftersom B:s kroppsliga integritet hade utsatts för ett oåterkalleligt ingrepp och det inte fanns medicinska skäl för det eller ingreppet annars heller hade någon nytta för B:s hälsa, hade inte heller A i egenskap av B:s vårdnadshavare kunnat ge ett giltigt samtycke.

Tingsrätten konstaterade att det i förarbetena till de grundläggande rättigheterna i Finlands grundlag uttalades om att man kan inte genom att åberopa religions- och samvetsfrihet idka verksamhet som kränker människovärdet eller andra grundläggande rättigheter eller som strider mot grunderna i rättsordningen. I förarbetena sades att barns grundläggande rättigheter, så som rätten till personlig integritet, inte fick kränkas med åberopande av någon annans religions- och samvetsfrihet. I beredningen av lagstiftningen om religions- och samvetsfrihet hade man också fäst särskild uppmärksamhet vid att omskärelse av kvinnor var förbjuden och skulle straffas som grov misshandel. I förarbetena togs däremot inte ställning till straffbarheten angående omskärelse av män och pojkar.

Tingsrätten ansåg dock att inte ens en lång religiös tradition var ett godtagbart skäl att försätta pojkar i en sämre ställning än flickor när det gäller kroppslig integritet. Av religionsfriheten såsom grundläggande rättighet enligt grundlagen kunde man således inte härleda att gärningen skulle ha varit berättigad.

Eftersom det inte i målet heller hade kommit fram något annat skäl som skulle ha rättfärdigat gärningen var den rättsstridig.

Tingsrätten konstaterade att enligt grundlagens 7 § 3 mom. fick den personliga integriteten inte kränkas utan laglig grund. I Finland fanns inte någon lag om omskärelse av pojkar. Sådan lagstiftning fanns inte heller i andra västländer frånsett Sverige. I Finland fanns veterligen inte någon domstolspraxis om omskärelse av män eller pojkbarn.

Statsåklagaren hade i sitt avgörande 30.6.2006 på skälighetsgrunder beslutat om åtalseftergift mot en läkare för misshandel på grund av sex omskärelser begångna år 2001. Statsåklagaren ansåg att läkaren som hade utfört omskärelserna i sig hade gjort sig skyldig till sex misshandelsbrott . Operationerna hade orsakat barnen följdkomplikationer som krävde sjukhusvård. Statsåklagarens avgörande byggde bland annat på att det inte fanns någon lagstiftning och rättspraxis om omskärelse, på att det eventuellt skulle komma lagstiftning som på vissa villkor tillät omskärelse och på att myndigheterna inte hade vidtagit åtgärder mot omskärelser fastän det var allmänt känt att sådana fortlöpande gjordes. Statsåklagarens avgörande hade publicerats i ett pressmeddelande.

Tingsrätten konstaterade att omskärelse av pojkar var ett globalt fenomen. Det var allmänt känt att omskärelse länge hade utförts även i Finland bland vissa religiösa samfund utan att myndigheterna hade ingripit därtill. Social- och hälsovårdsministeriet hade år 1992 och på nytt år 2003 gett rekommendationer till kommunerna och sjukvårdsdistrikten om att omskärelser på andra än medicinska grunder skulle utföras inom den offentliga hälsovården.

Riksdagens biträdande justitieombudsman hade i ett avgörande år 1999 förhållit sig reserverat till omskärelser av andra än medicinska skäl och ansett det tvivelaktigt att omskärelse utförs i ett skede då barnet inte självt kan samtycka.

Enligt en arbetsgrupp som social- och hälsovårdsministeriet hade tillsatt 11.4.2003 utförs i Finland årligen circa 200 omskärelser på pojkar av icke-medicinska skäl. I vissa sjukvårdsdistrikt utförs de inom den offentliga sjukvården och kommunerna står för kostnaderna. I vissa sjukvårdsdistrikt hade man fattat ett klart beslut emot omskärelse av icke-medicinska skäl. Arbetsgruppen hade dragit slutsatsen att omskärelse på pojkar av andra än medicinska skäl borde tillåtas genom en särskild lag.

Tingsrätten konstaterade att det framgick av det ovan sagda att rättsläget i fråga om omskärelse var mycket oklart i Finland och att myndigheternas praxis var oenhetlig.

A hade åberopat sin uppfattning att omskärelse var straffbart endast om den utfördes av någon annan än en läkare.

Tingsrätten konstaterade att misshandel i sig hörde till straffrättens kärnområde, vilket innebar att villfarelse om en gärnings rättsstridighet i regel inte kunde anses ursäktlig. Å andra sidan kunde en omskärelse, som utförts av en läkare som uppenbart försökt och även lyckats minimera de skadliga verkningarna av ingreppet, ur A:s synvinkel svårligen uppfattas som straffbar misshandel i synnerhet då exakt likadana ingrepp fortlöpande gjordes av medicinska skäl. Omskärelsen hade gjorts rätt snart efter det att statsåklagaren hade fattat det ovan nämnda beslutet om åtalseftergift vilket hade offentliggjorts.

Tingsrätten ansåg under dessa omständigheter att A:s utsaga var trovärdig, då A uppgav att han hade misstagit sig och trott att hans i åtalet avsedda gärning var tillåten, vilken hade utförts medicinskt sett oklanderligt med hjälp av en läkare. A:s villfarelse hade bedömd som en helhet varit uppenbart ursäktlig och A var således fri från straffansvar.

Tingsrätten förkastade åtalet.

Målet har avgjorts av tingsdomaren Pekka Lankinen och nämndemännen.

Åbo hovrätts dom 14.3.2007

Allmänna åklagaren och B företrädd av sin intressebevakare överklagade till hovrätten.

Hovrätten yttrade följande.

Gärningsbeskrivningen

A hade erkänt att han 27.9.2004 genom att anställa en person hade låtit utföra en omskärelse av sin då fyra och ett halvt år gamla son B, vems vårdnadshavare A var, i enlighet med deras religion. Den som utförde ingreppet hade anlitats av A, men A uppgav att han inte kom ihåg namnet men att denne var läkare. Ingreppet hade utförts under lokalbedövning i A:s mors bostad. Den som utförde ingreppet hade följande dag kommit och gjort en efterkontroll.

Enligt de läkarintyg som företetts i målet föreföll omskärelsen vara utförd sakkunnigt och sannolikt av en läkare och B hade återhämtat sig normalt. Bedövningssticket hade enligt läkarintygen i viss mån orsakat smärta och efteråt bedömt hade ingreppet kunnat orsaka mindre besvär i ungefär två veckor. Någon större smärta, inte ens kortvarig, hade dock orsakats och åtgärden hade inte lämnat några bestående men.

A hade berättat att han hade låtit utföra omskärelsen på sin pojke av religiösa och kulturtraditionella skäl och att han ansåg åtgärden vara livsviktig. Det hade inte ens påståtts att det fanns medicinska grunder för åtgärden.

Gärningens rättsstridighet

Omskärelse av pojkar och män på andra än medicinska grunder var en global och gammal sed som hörde i synnerhet till judisk och islamsk tradition. Även i Finland hade man uppskattat att det årligen gjordes circa 200 icke-medicinska omskärelser på pojkar, även om uppskattningen var inexakt eftersom omskärelser gjordes även utanför det offentliga hälsovårdssystemet. I vissa sjukvårdsdistrikt hade omskärelser gjorts av religiösa skäl så att kommunerna svarade för kostnaderna. Social- och hälsovårdsministeriet hade år 1992 och på nytt år 2003 tillsammans med Finlands Kommunförbund gett rekommendationer till kommunerna och sjukvårdsdistrikten om att omskärelser på icke-medicinsk grund borde utföras inom den offentliga hälsovården.

I Finland fanns det inte, liksom inte heller i de andra nordiska länderna frånsett Sverige, någon lagstiftning om icke-medicinsk omskärelse av pojkar eller män. I Finland fanns det veterligen inte heller någon domstolspraxis angående omskärelse av män eller pojkbarn, eftersom åtal inte tidigare hade väckts. Däremot fanns det åtminstone ett beslut av statsåklagaren i saken fattat 30.6.2004. Statsåklagaren hade på skälighetsgrunder beslutat om åtalseftergift mot en läkare för sex misshandel år 2001 då läkaren hade utfört omskärelse, även om statsåklagaren ansåg att läkaren i sig hade gjort sig skyldig till sådan misshandel som avses i 21 kap. 5 § strafflagen.

Enligt grundlagens 6 § 3 mom. ska barn bemötas som jämlika individer och de ska ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva. Enligt lagens 7 § 1 mom. har alla rätt till liv och till personlig frihet, integritet och trygghet och enligt 3 mom. får den personliga integriteten inte kränkas och ingen får berövas sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund. Bestämmelser om religions- och samvetsfrihet finns i sin tur i grundlagens 11 §, enligt vars 1 mom. var och en har religions- och samvetsfrihet. Till religions- och samvetsfriheten hör enligt paragrafens 2 mom. rätten att bekänna sig till och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin övertygelse och rätten att höra till eller inte höra till ett religiöst samfund och ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning. Vid bedömningen av frågan om det är acceptabelt att omskära pojkar stod således åtminstone två i grundlagen garanterade grundläggande rättigheter mot varandra, det vill säga religionsfriheten och rätten till personlig integritet, och dessa rättigheter garanterades i grundlagen oberoende av ålder. I regeringens proposition med förslag till ändring av grundlagarnas stadganden om de grundläggande fri- och rättigheterna (RP 309/1993 rd s. 60) hade konstaterats att barnens grundläggande fri- och rättigheter, såsom rätten till liv och personlig integritet, inte får kränkas med hänvisning till någon annans religions- och samvetsfrihet. I detta sammanhang togs dock inte uttryckligen ställning till omskärelse av pojkar på religiös grund.

Enligt 21 kap. 5 § strafflagen ska den som begår fysiskt våld mot någon eller som utan att begå sådant våld skadar någons hälsa, tillfogar honom smärta eller försätter honom i medvetslöshet eller något annat motsvarande tillstånd, dömas för misshandel till böter eller fängelse i högst två år. Fastän omskärelse av pojkar inte ur medicinsk synvinkel var ett särskilt stort ingrepp, medförde ett sådant ingrepp dock smärta och eventuell risk för komplikationer. I det avseendet uppfyllde omskärelse på icke-medicinsk grund i sig rekvisitet för misshandel.

Social- och hälsovårdsministeriet hade 11.4.2003 tillsatt en arbetsgrupp för att utreda behovet av lagstiftning om omskärelse av pojkar på icke-medicinska grunder. I memorandumet 31.12.2003 av arbetsgruppen som utredde behovet av lagstiftning om omskärelse av pojkar (Social- och hälsovårdsministeriet, Arbetsgruppspromemorior 2003:39) hade bland annat konstaterats att omskärelse av pojkar som byggde på religiös och kulturell tradition innebar ingrepp i den kroppsliga integriteten och att åtgärden oftast utfördes i ett skede då pojkarna inte på grund av sin ålder och utvecklingsnivå hade förmåga att ge sitt samtycke. I Finland hade omskärelser utförts utifrån ett slags sedvanerättslig acceptans fram till dessa dagar och det fanns skäl att anta att ett förbud mot omskärelse inte skulle hindra att traditionen fortsatte, utan att ett förbud sannolikt skulle leda till att omskärelserna skulle utföras i osakliga förhållanden utanför det offentliga hälsovårdssystemet. Ett plötsligt förbud mot omskärelse kunde uppfattas som en kränkning av vissa samfunds rätt att utöva sin tro. Omskärelse av pojkar på icke-medicinsk grund kunde enligt arbetsgruppen anses etiskt acceptabelt eftersom det fullföljer religiös övertygelse, tryggar familjesammanhållningen och även annars främjar pojkarnas samhörighet i deras samfund. Om likadan vårdpraxis iakttogs som vid omskärelse på medicinska grunder, var omedelbara riskerna små och operationerna medförde vanligen inte något långvarigt men för hälsan. Ingenstans fanns det förbud mot sådan icke-medicinsk omskärelse av pojkar som byggde på religiös eller kulturell tradition. Traditionen med omskärelse hade tillåtits fortgå utan uttrycklig reglering. Ett undantag var Sverige, där det fanns en lag om omskärelse av pojkar som innehöll bestämmelser om villkoren för omskärelse. Arbetsgruppen hade ansett att omskärelse trots alla motargument borde tillåtas. Ett villkor borde dock vara att operationerna utförs enbart av läkare. Arbetsgruppen hade föreslagit en lag enligt vilken omskärelse av pojkar på icke-medicinsk grund skulle tillåtas under vissa förhållanden.

Hovrätten drog i motsats till tingsrätten slutsatsen att A inte genom det förfarande som avsågs i åtalet hade gjort sig skyldig till misshandel. Sin bedömning motiverade hovrätten med följande omständigheter: Den omskärelse som avsågs i åtalet hade utförts av en läkare, operationen hade utförts på ett riktigt sätt och enligt läkarintyg professionellt och utan att tillfoga plåga eller mer bestående men och omskärelsen hade gjorts av religiösa och kulturtraditionella skäl och uppenbarligen i avsikt att göra barnet gott, omskärelser hade utförts och i enlighet med social- och hälsovårdsministeriets och Finlands Kommunförbunds rekommendation uppmanats utföras inom den offentliga sjukvården och utan ingripande mot omskärelserna i de fall som kommit till myndigheternas kännedom . Hovrätten hänvisade dessutom till den promemoria som utarbetats av arbetsgruppen som utredde omskärelser och de omständigheter som där anförts för att omskärelse borde tillåtas.

Hovrätten förkastade åtalet.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Pertti Liesivuori, Juhani Leinonen och Ahti Ikola.

Överklagandet i Högsta domstolen

Allmänna åklagaren beviljades besvärstillstånd.

Allmänna åklagaren yrkade i överklagandet att A skulle dömas till straff för misshandel.

A inkom med begärt bemötande.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden och frågeställningen

1. A hade 27.9.2004 genom att anställa en läkare som förblivit okänd låtit utföra en omskärelse av sin fyra och ett halvt år gamla son B, vems enda vårdnadshavare A var. . Ingreppet hade utförts under lokalbedövning i A:s mors bostad. Det var ostridigt att ingreppet hade utförts av religiösa och kulturella skäl och att det inte fanns någon medicinsk grund för det.

2. I målet är det fråga om A har gjort sig skyldig till misshandel eller anstiftan därtill.

Omskärelse och rekvisitet för misshandel

3. För misshandel ska enligt 21 kap. 5 § strafflagen dömas den som begår fysiskt våld mot någon eller som utan att begå sådant våld skadar någons hälsa, tillfogar honom smärta eller försätter honom i medvetslöshet eller något annat motsvarande tillstånd. Enligt 7 § i samma kapitel ska gärningsmannen dömas för lindrig misshandel, om misshandeln med hänsyn till att våldet, kränkningen av den kroppsliga integriteten eller den skada som tillfogats offrets hälsa har varit mindre betydande eller med beaktande av andra omständigheter vid brottet, bedömd som en helhet är ringa.

4. Omskärelse av en pojke är ett kirurgiskt ingrepp, genom vilket förhuden på penis avlägsnas helt eller delvis. En sådan åtgärd, genom vilken man oåterkalleligt avlägsnar en frisk vävnad, innebär ett ingrepp i den personliga integriteten. En omskärelse orsakar också i någon mån smärta redan i samband med operationen eller åtminstone under konvalecenstiden. Det skulle således som utgångspunkt förefalla att omskärelse uppfyller det yttre rekvisitet för misshandelsbrott antingen i dess grundform eller, om gärningen som helhet bedömd kan anses ringa, i dess lindriga gärningsform.

5. Ingrepp i den kroppsliga integriteten eller orsakande av smärta är dock vanligen inte rättsstridigt, om det är fråga om medicinskt eller hälsomässigt motiverade vårdåtgärder. Detta beror närmast på att grunden för sådana åtgärder är godtagbara syften, alltså att främja någons hälsa eller välbefinnande. Av patientens självbestämmanderätt följer att vården ska ges i samförstånd med patienten (6 § 1 mom. lagen om patientens ställning och rättigheter). Enligt 7 § i den nämnda lagen ska en minderårig patient som inte med beaktande av ålder eller utveckling själv kan fatta beslut om vården vårdas i samråd med sin vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare. Ett litet barns vårdnadshavare har således rätt att för sitt barn besluta om medicinskt motiverade åtgärder.

6. I föreliggande fall har ingreppet inte gjorts av medicinska eller hälsomässiga skäl. A har således inte på den grunden haft rätt att besluta om omskärelsen, till vilken B inte på grund av sin ålder har kunnat ge ett giltigt samtycke. Däremot måste man i det föreliggande fallet bedöma om religiösa, kulturella och sociala skäl till omskärelsen av B kan anses vara sådana skäl som berättigar A:s handlande, oberoende av att det i princip uppfyller det yttre rekvisitet för misshandel eller åtminstone lindrig misshandel. Då A som gett samtycke till åtgärden är ensam vårdnadshavare för B, behöver man i målet inte ta ställning till vilken betydelse det hade haft för bedömningen, om barnets vårdnadshavare eventuellt hade varit oense om åtgärden.

Omskärelse av pojkar som religiöst fenomen

7. Av utredningen i målet framgår att omskärelse av pojkar på andra än medicinska grunder är ett globalt fenomen och en vanlig åtgärd i flera samfund av orsaker som beror på religion, kultur eller traditioner. I litteraturen på området finns bedömningar att ungefär en femtedel av världens manliga befolkning skulle vara omskuren. Omskärelse av pojkar på grund av religiös eller kulturell tradition är uppenbarligen inte direkt förbjuden någonstans. I Sverige finns i en särskild lag om omskärelse bestämmelser om villkoren för ingreppet (lag om omskärelse av pojkar, 7.6.2001 nr 499). Även i Finland har sådana omskärelser gjorts redan under snart två århundraden inom motsvarande religiösa samfund som i andra länder. Omskärelser har också gjorts inom den offentliga hälsovården blans annat utifrån social- och hälsovårdsministeriets rekommendationer från åren 1992 och 2003. Uppskattningsvis 200 omskärelser av pojkar av andra än medicinska skäl utförs årligen i vårt land (Memorandumet av social- och hälsovårdsministeriets arbetsgrupp som utreder behovet av lagstiftning om omskärelse av pojkar 2003:39 s. 32).

8. I föreliggande fall är det fråga om omskärelse av en muslimsk pojke. Bland muslimer är omskärelse en hävdvunnen, på religiös tradition grundad gammal sedvana som är djupt rotad i samfundet och som upplevs vara starkt förpliktande. Enligt utredningen i målet är omskärelse även en fast del av samfundets manliga medlemmars identitet och den knyter dem till deras religiösa och sociala gemenskap. Ingreppet har ansetts hänföra sig till det renhetskrav som ställs på muslimer, och på muslimpojkar utförs det vanligen i åldern fyra till 13 år.

Om ingreppets medicinska betydelse

9. Enligt utredningen i målet är omskärelse inte ett särskilt stort eller krävande kirurgiskt ingrepp. Ingreppet kan dock i viss mån orsaka smärta, i synnerhet då åtgärden utförs utan smärtlindring. Dessutom kan omskärelse i vissa, om dock förhållandevis sällsynta fall medföra olika, i extrema fall även allvarliga komplikationer. Risken för men i samband med en operation ökar om ingreppet görs oskickligt, under otillräckliga hygieniska förhållanden eller med bristfällig smärtlindring. Enligt litteraturen på området har en omfattande internationell debatt förts om den medicinska och hygieniska nyttan och men av omskärelse, men det har inte påvisats att omskärelse på andra än medicinska grunder skulle ha sådana direkta hälsofrämjande effekter att man kunde motivera omskärelse med nytta för hälsan.

Grundläggande och mänskliga rättighetsnormer av betydelse i målet

10. Enligt 6 § 3 mom. grundlagen ska barn bemötas som jämlika individer. Barn är således ur grundrättighetsperspektiv självständiga subjekt. Den personliga integriteten skyddas som en grundläggande rättighet. Enligt 7 § 3 mom. grundlagen får den personliga integriteten inte kränkas utan laglig grund. Något särskilt berättigande av det ingrepp det nu är fråga om framgår inte av lagstiftningen i Finland.

11. Personlig integritet som grundläggande rättighet ger skydd mot rättsstridiga gärningar, bland annat mot medicinska eller motsvarande åtgärder utförda med tvång (RP 309/1993 rd s. 50). I relationen mellan enskilda personer får den personliga integriteten skydd främst genom straff- och skadeståndslagstiftningen. I samband med reformen av de grundläggande rättigheterna (RP s. 51) var utgångspunkten att den personliga integritetens ställning som en grundläggande fri- och rättighet gör att tröskeln för ingrepp är hög. Begränsningar ska stöda sig på lag och uppfylla de krav på godtagbarhet och nödvändighet som preciseras i tolkningspraxis. Betydelse har bland annat samverkan av det skydd som stadgandena om grundläggande fri- och rättigheter och konventionerna om mänskliga rättigheter erbjuder.

12. Så som det även konstateras i förarbetena till grundlagens 7 § 3 mom. har den personliga integriteten såsom grundläggande rättighet ett nära samband även med skyddet för privatlivet som garanteras i grundlagens 10 §. Det omfattar bland annat rätten att bestämma om sig själv och sin kropp (RP 309/1993 rd s. 56).

13. Den personliga integriteten skyddas också av artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen. Enligt den utsträcker sig skyddet för privatlivet till sådana kränkningar av personlig integritet som inte kan anses vara sådan omänsklig eller förnedrande behandling som avses i konventionens 3 artikel (till exempel Europeiska människorättsdomstolens, nedan EMD, avgörande i målet Juhnke mot Turkiet 13.5.2008, punkterna 69 – 71). Även en relativt liten medicinsk åtgärd kan innebära en kränkning av grundläggande rättigheter, om den sker utan vederbörligt samtycke.

14. Även familjelivet tryggas å andra sidan i artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen. I grundlagens 10 § finns däremot inte något särskilt omnämnande av skydd för familjelivet. Ändå omfattas familjelivet av det skydd för privatlivet som avses i paragrafen (RP 309/1993 rd s. 57). Skyddet för familjelivet som grundläggande och mänsklig rättighet innefattar i princip att ett barns vårdnadshavare har rätt att besluta om barnets uppfostran och således även att uppfostra barnet så som hans eller hennes tro och kultur kräver.

15. Såväl i Europeiska människorättskonventionens 8 artikel som i de nationella grundrättighetsbestämmelserna skyddas således å ena sidan individen, inberäknat barnen som individer, och å andra sidan familjen och familjelivet, till vilket hör vårdnadshavarnas rätt att i princip besluta i angelägenheter som gäller minderåriga. Dessa skyddsbehov kan i enskilda fall hamna i konflikt med varandra. I EMD:s praxis har även konstaterats att vårdnadshavarens rättigheter inte kan vara utan gränser, utan att det ankommer på det allmänna att skydda barnen mot missbruk av vårdnadshavaren (Nielsen mot Danmark, 28.11.1988, A 144, punkt 72). När barnets och vårdnadshavarens rättigheter sammanjämkas ska betydelse främst tillmätas barnets bästa, vilket kan åsidosätta en förälders intresse. Skyddet för familjelivet berättigar således inte vårdnadshavaren att äventyra barnets hälsa och utveckling (Johansen mot Norge 7.8.1996, Reports 1996-III, punkt 78, Scozzari och Giunta mot Italien 13.7.2000, Reports 2000-VIII, punkt 169).

16. Även religions- och samvetsfriheten skyddas som grundläggande och mänsklig rättighet och till detta hör med mera rätten att bekänna sig till och utöva en religion (11 § grundlagen, artikel 9 i Europeiska människorättskonventionen). Som olika sätt att utöva och bekänna sig till en religion anses bland annat ceremonier som uttrycker tro samt deltagande i religiösa ritualer som hör till vissa livsskeden. Religionsfriheten omfattar utövande av religion såväl inom samfund och offentligt som privat, liksom rätten att sprida sin övertygelse till medmänniskorna (EMD:s avgörande i målet Kokkinakis mot Grekland, 25.5.1993, A 260, punkt 31). Även religionsfriheten kan – på det sätt som uttryckligen framgår av artikel 9.2 i Europeiska människorättskonventionen – begränsas till skydd för andra rättigheter.

17. I regeringens proposition med förslag till ändring av grundlagarnas stadganden om de grundläggande fri- och rättigheterna (RP 309/1993 rd s. 59 – 60) har särskilt konstaterats att religionsfrihet inte innebär att man med åberopande av den skulle kunna bedriva sådan verksamhet som kränker människovärdet eller andra grundläggande rättigheter och att bestämmelsen om religionsfrihet sålunda inte under några omständigheter kan berättiga till exempel till att människokroppen lemlästas, såsom vid omskärelse av kvinnor, oberoende av sambandet mellan en sådan åtgärd och en viss religiös inriktning. I den nämnda regeringspropositionen har även mer allmänt betonats att i synnerhet synpunkter som gäller andra grundläggande rättigheter ska beaktas vid tolkningen av hur långt en bestämmelses grundrättighetsskydd sträcker sig, så som begreppet utövande av religion. Likaså har det konstaterats att barns grundläggande rättigheter, så som rätten till personlig integritet, inte får kränkas med åberopande av någon annans religionsfrihet.

18. De ovan anförda synpunkterna på de grundläggande och mänskliga rättigheterna framgår i sin tur även av bestämmelserna i den i New York 20.11.1989 ingångna konventionen om barnets rättigheter, vilken i Finland har godkänts genom lag 1129/1991. Enligt artikel 30 i den konventionen får barn inte förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av en religiös grupp ha sitt eget kulturliv eller att bekänna sig till och utöva sin egen religion. Å andra sidan har konventionsstaterna enligt konventionens 19 artikel förbundit sig till att vidta alla tillbörliga åtgärder för att skydda barnet mot alla former av våld, skada och misshandel medan barnet är i föräldrarnas eller vårdnadshavarens vård och enligt artikel 24.1 har konventionsstaterna erkänt barnets rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa. Enligt artikel 24.3 har konventionsstaterna förbundit sig att vidta alla effektiva och ändamålsenliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barnets hälsa. De dokument som hänför sig till konventionens tillkomst tyder på att man med detta omnämnande har avsett traditioner som gäller stympning av kvinnans könsorgan.

Bedömning i föreliggande fall

19. Vid bedömningen av rättsstridigheten beträffande omskärelse av pojkar på religiös grund är det således fråga om huruvida barnets såsom grundläggande rättighet tryggade rätt till kroppslig integritet hindrar vårdnadshavarna från att besluta om ett sådant ingrepp på barnet som inte bygger på medicinska skäl, utan som i enlighet med familjens religiösa traditioner har en koppling till såväl skyddet för familjelivet som religionsfriheten.

20. Också ett litet barn kan leva under inflytande av en religion och även aktivt ta del i olika ritualer vid religionsutövning. Ett barn saknar dock förutsättningar att bilda sig en egen och självständig uppfattning om en bestående åtgärd i stil med en omskärelse och om dess religiösa innebörd. När ett barn inte på grund av sin ålder har förutsättningar att förstå innebörden av en omskärelse och ge sitt samtycke till ett sådant ingrepp, kan man inte heller enbart utifrån barnets egen religionsfrihet härleda att barnets vårdnadshavare skulle ha rätt att fatta ett sådant beslut.

21. Av ovanstående analys av bestämmelserna om de grundläggande och mänskliga rättigheterna framgår att ett barns skydd för personlig integritet är starkt även i förhållande till föräldrarnas eller andra vårdnadshavares rättigheter, vilka även de i princip skyddas av de grundläggande och mänskliga rättigheterna å ena sidan genom skyddet för familjelivet och å andra sidan genom religionsfriheten. Skyddet för någon annan, det vill säga vårdnadshavaren, räcker inte som sådant för att berättiga en gärning som medför men för barnets hälsa eller välfärd. Fastän barnets vårdnadshavare har en på grundlagsnivå skyddad rätt att ge barnet en religiös uppfostran, kan man inte av detta härleda en grund för att göra ingrepp i barnets kroppsliga integritet (se till denna del även hänvisningen ovan i punkt 17 till grundrättighetsbestämmelsernas förarbeten).

22. Som en väsentlig utgångspunkt vid sammanjämkningen av barnets och vårdnadshavarnas rättigheter bör anses att vårdnadshavarnas rätt att besluta om barnets vård, uppfostran och personliga angelägenheter bygger på syftet att dra försorg om barnets bästa och trygga en balanserad utveckling och välfärd enligt barnets individuella behov och önskemål. Detta framgår även av lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (1 och 4 §). När barnets vårdnadshavare utövar sina ovan nämnda rättigheter i vården och uppfostran av barnet ska de beakta de begränsningar som eventuellt följer av barnets grundläggande rättigheter, och i händelse av en konflikt ska de försöka nå lösningar som på bästa möjliga sätt tillgodoser barnets eget helhetsintresse.

23. Ingrepp i barnets kroppsliga integritet som skyddas såsom en grundläggande och mänsklig rättighet och frågan om huruvida ingreppet är försvarligt ska således bedömas uttryckligen med hänsyn till barnet och barnets bästa. Således är det motiverat att för det första utgå från att barnets vårdnadshavare kan ha rätt att för barnet bestämma om en dylik åtgärd, förutsatt att syftet med åtgärden är att främja barnets välfärd och utveckling. Dessutom måste man förutsätta att åtgärden inte heller enligt en objektiv bedömning strider mot barnets bästa. Särskild betydelse har då arten av det ingrepp som görs i den kroppsliga integriteten. Det är klart att en allvarlig kränkning av barnets kroppsliga integritet inte kan berättigas till exempel av synpunkter som gäller religionsfrihet eller religionsutövning – inte ens i det fall att den skulle motiveras av synpunkter som hänför sig till barnets bästa.

24. Vid bedömningen måste man således göra en avvägning mellan den grad av ingrepp i den personliga integriteten det är fråga om och hur vägande skäl för ett sådant ingrepp som kan anföras uttryckligen med hänsyn till barnets eget intresse. Det avgörande är huruvida det vid omskärelse av en pojke är fråga om en sådan grad av ingripande i den personliga integriteten att förfarandet när barnets vårdnadshavare lät utföra ingreppet inte kan berättigas med förhandenvarande religiösa och sociala skäl som gäller barnets eget intresse.

25. I ljuset av utredningen i målet kan omskärelse som sådan anses vara ett någorlunda ofarligt ingrepp. Vid en omskärelse avlägsnas visserligen förhuden eller en del av den oåterkalleligt och ingreppet kan orsaka viss smärta, men om ingreppet utförs på rätt sätt och professionellt medför det dock inte men för hälsan eller något annat bestående men. Det är fråga om ett ingrepp för vilket det ibland även finns medicinska skäl och för vilket det därför finns ändamålsenliga och professionellt beprövade metoder. Fastän effekten av ingreppet är permanent och oåterkallelig är den inte förknippad med sådant som negativt stämplar personen i fråga varken som barn eller senare som vuxen. Med beaktande av dessa omständigheter kan omskärelse anses vara ett relativt lindrigt ingrepp i barnets kroppsliga integritet, om ingreppet utförs på ett medicinskt riktigt sätt, under sakliga hygieniska förhållanden och med användning av sådan smärtlindring som behövs för ingreppet.

26. Med beaktande av de omständigheter som nämns ovan i punkt 8 kan en omskärelse som sker av religiösa skäl bedömas ha positiv betydelse i synnerhet för pojken själv, för utvecklingen av hans identitet samt för samhörigheten till hans religiösa och sociala gemenskap. Av dessa skäl kan ett ingrepp i en pojkes kroppsliga integritet i form av en omskärelse som utförs på religiös grund och medicinskt riktigt anses försvarligt med hänsyn till barnets helhetsintresse och även som helhet bedömt anses vara så lindrigt att det inte finns orsak att anse barnets vårdnadshavares förfarande när de låter utföra en sådan omskärelse på sitt barn vara en sådan kränkning av barnets intresse och rätt som borde bestraffas som misshandel.

27. Allmänna åklagaren har i Högsta domstolen anfört att ett accepterande av omskärelse av pojkar skulle innebära diskriminering på grund av kön och religion , då man beaktar att omskärelse av flickor anses vara straffbart och pojkar inte blir omskurna i andra trossamfund än judiska och islamska. Högsta domstolen konstaterar att omskärelse av flickor i praktiken innebär könsstympning och därmed är ett klart allvarligare ingrepp i deras kroppsliga integritet än en sakligt utförd omskärelse av en pojke. Omskärelse av flickor innebär ett förfarande som närmast kan klassificeras som grov misshandel och som inte under några omständigheter kan rättfärdigas av sådana religiösa och sociala skäl som det nu är fråga om och som det inte är motiverat att i en straffrättslig bedömning jämställa med omskärelse av pojkar. Att omskärelse hör endast till vissa traditionella ritualer inom de ovan nämnda världsreligionerna innebär i sin tur inte diskriminering på grund av tro.

Slutsatser i föreliggande mål

28. I föreliggande mål är det ostridigt att omskärelsen av B har utförts på ett riktigt sätt och under smärtlindring. Enligt A:s utsaga hade den läkare som utförde ingreppet följande dag undersökt B i en efterkontroll. Av den läkarintyg som företetts i målet framgår att bedövningssticket har orsakat viss smärta och själva ingreppet visst besvär under uppskattningsvis en eller två veckor, men någon större smärta har pojken inte tillfogats ens momentant och ingreppet har inte lämnat kvar något bestående men.

29. Eftersom ingreppet hade utförts av skäl som ur B:s synvinkel var acceptabla och som hänförde sig till hans och hans vårdnadshavares religion och det hade utförts på ett medicinskt riktigt sätt utan att orsaka B onödig plåga, kan man i detta fall anse att ingreppet som helhet bedömt har inneburit ett litet ingrepp i B:s kroppsliga integritet och att det inte ska anses stå i strid med hans intresse. Av dessa skäl ska A:s förfarande när han ordnade en omskärelse av sin son inte anses rättsstridigt och följakligen inte heller straffbart. Således är det inte nödvändigt att i målet skilt ta ställning till om A genom sitt förfarande har varit medgärningsman tillsammans med den läkare som utförde ingreppet eller om han har varit anstiftare.

Domslut

Hovrättens doms slutresultat ändras inte.

Målet har avgjorts av presidenten Pauliine Koskelo samt av justitieråden Mikko Tulokas, Pertti Välimäki, Marjut Jokela och Jukka Sippo. Sari Ruokojärvi var föredragande.