Utlåtande gällande landskapslagen om landskapets tjänsteinnehavare och tjänstebrottslagen för Åland m.m.

Till republikens president

Hänvisning: Justitieministeriets brev 3.6.2026 gällande ärendet nr VN/17409/2026

Ärende: Ålands lagtings beslut 20.5.2026 om antagande av följande landskapslagar:

1. Landskapslag om landskapets tjänsteinnehavare,
2. Tjänstebrottslag för Åland,
3. Landskapslag om tillämpning av rikslagstiftning om rätt till ersättning vid olycksfall,
4. Landskapslag om ändring av landskapslagen om Ålands landskapsregering,
5. Landskapslag om ändring av landskapslagen om ärendenas handläggning i
   landskapsregeringen,
6. Landskapslag om ändring av landskapslagen om Ålands landskapsregerings
   allmänna förvaltning,
7. Landskapslag om ändring av förvaltningslagen för Åland,
8. Landskapslag om ändring av offentlighetslagen för Åland,
9. Landskapslag om ändring av landskapslagen om lagberedningen,
10. Landskapslag om ändring av landskapslagen om tjänstledighet för uppdrag som riksdagsledamot, lagtingsledamot eller medlem av landskapsregeringen,
11. Landskapslag om ändring av landskapslagen om rättsställningen för landskapstjänstemän som anställs vid nordisk institution,
12. Landskapslag om ändring av landskapslagen om tjänstekollektivavtal,
13. Landskapslag om ändring av landskapslagen om dataskydd inom landskaps- och kommunförvaltningen,
14. Landskapslag om ändring av landskapslagen om Fordonsmyndigheten,
15. Landskapslag om ändring av yrkeshögskolelagen för Åland,
16. Landskapslag om ändring av landskapslagen om Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet,
17. Landskapslag om ändring av landskapslagen om Ålands energimyndighet,
18. Landskapslag om ändring av 2 § 2 mom. landskapslagen om Ålands kulturdelegation,
19. Landskapslag om ändring av landskapslagen om hälso- och sjukvård
20. Landskapslag om ändring av landskapslagen om Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet,
21. Landskapslag om ändring av landskapslagen om Ålands musikinstitut,
22. Landskapslag om ändring av landskapslagen om Ålands ombudsmannamyndighet,
23. Landskapslag om ändring av landskapslagen om Ålands polismyndighet,
24. Landskapslag om ändring av 6 § landskapslagen om Ålands sjösäkerhetscentrum,
25. Landskapslag om ändring av landskapslagen om Ålands statistik- och utredningsbyrå,
26. Landskapslag om ändring av 11 § landskapslagen om landskapets fastighetsverk,
27. Landskapslag om ändring av 5b § landskapslagen om landskapet Ålands pensionsfond,
28. Landskapslag om ändring av landskapslagen om posttjänster,
29. Landskapslag om ändring av landskapslagen om lagtingets kansli,
30. Landskapslag om ändring av landskapslagen om Landskapsrevisionen

Utlåtande

Högsta domstolen har granskat lagtingsbesluten i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och anför som sitt utlåtande följande.

Bakgrund

Landskapslagstiftningen som helhet syftar till att reglera tjänsteinnehavarnas rättigheter och skyldigheter, deras straffrättsliga ansvar och andra frågor av tjänstemannarättslig natur. De centralaste lagarna i helheten är landskapslagen om landskapets tjänsteinnehavare, tjänstebrottslagen för Åland samt blankettlagen om ersättning vid olycksfall i arbetet. De övriga lagarna innehåller huvudsakligen följdändringar med anledning av de tre först nämnda lagarna.

Allmänt om lagstiftningskompetensen

Enligt 18 § 1 och 2 punkterna självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om lagtingets organisation och uppgifter samt val av lagtingets ledamöter, landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar samt landskapets tjänstemän, tjänstekollektivavtal för landskapets anställda och disciplinär bestraffning av landskapets tjänstemän. Enligt 4 punkten har landskapet lagstiftningsbehörighet bland annat i fråga om kommunernas förvaltning, kommunernas tjänsteinnehavare, tjänstekollektivavtal för kommunernas anställda och disciplinär bestraffning av kommunernas tjänsteinnehavare.

Enligt 27 § 22 punkten självstyrelselagen hör straffrätt med undantag av vad som stadgas i 18 § 25 punkten till rikets behörighet. Enligt 18 § 25 punkten har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om beläggande med straff och storleken av straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.

I en landskapslag kan med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen för vinnande av enhetlighet och överskådlighet upptas stadganden av rikslagstiftningsnatur som i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag. Upptagande av sådana stadganden i en landskapslag medför inte ändring i fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan riket och landskapet.

Vid lagstiftningsgranskningen bör det därtill tas ställning till förhållandet mellan den nu ifrågavarande lagstiftningen och Finlands grundlag, eftersom stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag utgör riksbehörighet enligt 27 § 1 punkten självstyrelselagen. Likaså bör det vid granskningen fästas uppmärksamhet vid eventuella konflikter med unionslagstiftningen.

Som utgångspunkt anser högsta domstolen att landskapslagstiftningen i fråga som berör tjänsteinnehavare faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet. Lagtingsbesluten ger trots detta anledning till följande anmärkningar.

Tjänsteinnehavarlagen

Enligt 49 § landskapslagen om landskapets tjänsteinnehavare (tjänsteinnehavarlagen) har en tjänsteinnehavare rätt till tjänstledighet från sin tjänst medan han eller hon fullgör sin värnplikt i Finland, Sverige, Danmark eller Norge. Lagförslaget omfattade ursprungligen endast värnplikt i Finland, men bestämmelsen ändrades i enlighet med lag- och kulturutskottets betänkande (4/2025-2026) till att omfatta även värnplikt i Sverige, Danmark eller Norge. Av de nordiska länderna har Island ingen värnplikt.

I artikel 18 fördraget om Europeiska unionens funktionssätt stadgas att all diskriminering på grund av nationalitet ska vara förbjuden inom fördragens tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördragen. Artikeln ger uttryck för den grundläggande principen i EU om icke-diskriminering och tillämpas generellt när EU-medborgare rör sig inom unionen.

Enligt 24 § självstyrelselagen kan det genom landskapslag göras möjligt att andra än nordiska utländska medborgare anställs som tjänsteinnehavare, och detta har inte heller uteslutits i behörighetsvillkoren i den nya tjänsteinnehavarlagen. Tjänsteinnehavare kan också ha dubbla medborgarskap. Stadgandet i 49 § tjänsteinnehavarlagen ställer personer som är värnpliktiga i Finland, Sverige, Danmark eller Norge i en särställning i förhållande till personer som är värnpliktiga i övriga EU-medlemsstater. Värnplikten är typiskt bunden till personens medborgarskap, vilket innebär att bestämmelsen i dess nuvarande form kan innebära att en person blir diskriminerad på grund av sin nationalitet i frågan om tjänstledighet på grund av värnplikt. I stadgandet eller dess förarbeten uppges inte någon särskild grund som skulle berättiga särbehandlingen.

Högsta domstolen har i ett flertal utlåtanden tagit ställning till eventuella brott mot unionslagstiftningen som upptäcks vid lagstiftningskontrollen och en vedertagen praxis har uppstått i detta hänseende (se t.ex. utlåtandet OH2019/105 och där hänvisade utlåtande). Utgångspunkten har varit att ett fördragsbrott innebär ett ingrepp i förhållande till utländska makter. Enligt 27 § 4 punkten självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om förhållandet till utländska makter med beaktande av bestämmelserna i 9 och 9 a kap. Bestämmelser i en landskapslag har förordnats förfalla om det varit uppenbart att de skulle leda till en konflikt mellan unionens lagstiftning och landskapslagstiftning.

Högsta domstolen anser att 49 § tjänsteinnehavarlagen är utformad så att det uppenbarligen kunde uppstå en konflikt mellan bestämmelsen och unionslagstiftningen. Landskapslagen utgör till denna del i sin nuvarande form en behörighetsöverskridning.

Enligt 87 § 3 mom. 1 punkten tjänsteinnehavarlagen får beslut som landskapsregeringen eller en underlydande myndighet har fattat med anledningen av en begäran om rättelse av ett beslut som gäller omplacering inom samma myndighet inte överklagas genom besvär.

Enligt 27 § 23 punkten självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om rättskipning med beaktande av vad som stadgas i 25 och 26 §. Detta innebär att riket har uteslutande behörighet att lagstifta om besvärsrätten (se HFD 2025:36, punkt 49 samt t.ex. högsta domstolens utlåtanden KKO-HD/1100/2025 och OH2018/120). Stadganden om besvärsrätt kan intas i en landskapslag endast då det kan göras med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen för vinnande av enhetlighet och överskådlighet och stadgandena i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag.

Vid sidan av 25 § självstyrelselagen tillämpas bestämmelserna i lagen om rättegång i förvaltningsärenden vid behandlingen av besvär över förvaltningsbeslut som fattas med stöd av tjänsteinnehavarlagen. Dessa innehåller dock inte några bestämmelser om besvärsförbud av det slag som intagits i 87 § 3 mom. 1 punkten tjänsteinnehavarlagen.

Statstjänstemannalagen innehåller bestämmelser om besvärsförbud över vissa beslut i dess 14 kapitel. Inget av där nämnda besvärsförbud gäller sådana beslut som fattas på motsvarande grunder som de omplaceringsbeslut som avses i 87 § 3 mom. 1 punkten tjänsteinnehavarlagen.

På ovan nämnda grunder anser högsta domstolen att 87 § 3 mom. 1 punkten tjänsteinnehavarlagen inte har kunnat upptas i landskapslagen med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen. Bestämmelsen utgör därmed en behörighetsöverskridning.

Tjänstledighetslagen

Enligt 1 § 2 mom. landskapslagen om tjänstledighet för uppdrag som riksdagsledamot, lagtingsledamot eller medlem av landskapsregeringen gäller den rätt till tjänstledighet för politiska uppdrag som avses i 1 mom. även för motsvarande uppdrag i Sverige, Norge, Danmark och Island.

Högsta domstolen hänvisar till vad som sagts ovan i samband med bedömningen av 49 § tjänsteinnehavarlagen och konstaterar att denna bestämmelse av motsvarande orsaker är problematisk ur ett unionsrättsligt perspektiv. De här avsedda politiska uppgifterna är också sådana att bestämmelsen kan leda till diskriminering på grund av en persons nationalitet vad gäller här avsedda tjänstledigheter.

I motiven (lag- och kulturutskottets betänkande 4/2025-2026) till stadgandet hänvisas endast till vikten av det nordiska samarbetet på området utan att ange något unionsrättsligt berättigande till särbehandlingen. Således utgör även denna bestämmelse i sin nuvarande form en behörighetsöverskridning.

Tjänstebrottslagen

I 1 § tjänstebrottslagen för Åland (tjänstebrottslagen) föreskrivs om lagens tillämpningsområde. Enligt 1 punkten tillämpas lagen på de tjänsteinnehavare som närmare anges i lagrummet, enligt 2 punkten på övriga personer som sköter offentliga förvaltningsuppgifter samt enligt 3 punkten på de förtroendevalda som närmare anges i lagrummet. Syftet lär ha varit att 2 punkten avser enbart personer som sköter offentliga förvaltningsuppgifter i landskapet inom ramen för dess lagstiftnings- och förvaltningsbehörighet. Detta går dock inte att utläsa ur bestämmelsens ordalydelse eller bestämmelserna om landskapslagens tillämpningsområde i övrigt. Då ordalydelsen möjliggör en bredare tolkning av tillämpningsområdet, vilken överskrider landskapets lagstiftningsbehörighet, måste bestämmelsen anses utgöra en behörighetsöverskridning.

I 5 och 6 § tjänstebrottslagen finns straffbestämmelser som gäller tagande av muta som lagtingsledamot. Högsta domstolen har i ett tidigare utlåtande (KKO-HD/965/2023) konstaterat att lagtingsledamöternas ställning som medlemmar i landskapets lagstiftande organ omfattas av landskapets lagstiftningsbehörighet med stöd av 18 § 1 punkten självstyrelselagen samt ansett att lagtinget således har haft behörighet att anta även landskapslagstiftning som gäller lagtingsledamöternas ekonomiska och sociala förmåner samt bestämmelser om skydd i arbetet och straff. Således ger de ifrågavarande straffbestämmelserna inte anledning till anmärkningar gällande lagstiftningsbehörigheten.

I 15 § tjänstebrottslagen stadgas att om ett ärende som avses i denna lag är anhängigt när lagen träder i kraft, ska de bestämmelser som gäller vid ikraftträdandet följas.

Att stadga om allmänna förutsättningar för straffrättsligt ansvar, det vill säga om straffrättens allmänna läror, hör enligt 27 § 22 punkten självstyrelselagen till rikets behörighet. Även straffbestämmelsers tillämplighet i tiden hör till de allmänna förutsättningarna för straffrättsligt ansvar (se t.ex. högsta domstolens utlåtande OH2019/11).

Utgångspunkten i de allmänna bestämmelserna därom i 3 kap. 2 § strafflagen är att på ett brott tillämpas den lag som gällde när brottet begicks. Då landskapslagen däremot knyter tillämpligheten i tiden till ärendets anhängighet avviker lösningen från det som stadgas härom i rikslagen. Bestämmelsen i 15 § tjänstebrottslagen utgör därmed en behörighetsöverskridning.

Slutsats

På dessa grunder anser högsta domstolen att följande stadganden i de granskade landskapslagarna ska förordnas att förfalla:

• 49 § och 87 § 3 mom. 1 punkten landskapslagen om landskapets tjänsteinnehavare
• 1 § 2 mom. landskapslagen om ändring av landskapslagen om tjänstledighet för uppdrag som riksdagsledamot, lagtingsledamot eller medlem av landskapsregeringen
• 1 § 2 punkten och 15 § tjänstebrottslagen för Åland

Högsta domstolen anser att de granskade landskapslagarna till övriga delar faller inom landskapets behörighet och att det inte torde finnas hinder för att landskapslagarna till övriga delar träder i kraft.

Enligt 20 § självstyrelselagen ankommer det på landskapsregeringen att göra en bedömning av situationen, om en landskapslag till en viss del förordnas att förfalla.