Ut­lå­tan­de gäl­lan­de Ålands lag­tings be­slut 31.5.2017 om an­ta­gan­de av land­skaps­lag om tillämp­ning på Åland av riksla­gar om of­fent­lig upp­hand­ling och land­skaps­lag om Upp­hand­lings­in­spek­tio­nen

Till republikens president

Hänvisning: Justitieministeriets brev 26.6.2017 gällande ärendena nr 26-27/08/2017

Ärende: Ålands lagtings beslut 31.5.2017 om antagande av

1. landskapslag om tillämpning på Åland av rikslagar om offentlig upphandling
2. landskapslag om Upphandlingsinspektionen

Utlåtande

Högsta domstolen har granskat lagtingsbesluten i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sina beslut antagit de ovan nämnda landskapslagarna, som gäller offentlig upphandling.

Genom dessa landskapslagar görs vissa rikslagar tillämpliga även i landskapet. Rikslagstiftningen ifråga är stadgad för att implementera EU-lagstiftning. I stort sett överensstämmer de ifrågavarande landskapslagarna med motsvarande rikslagar. På det sätt som framgår av 19 § 3 mom. självstyrelselagen medför det att landskapet stiftar lagar som innehållsmässigt motsvarar rikslagarna inte ändring i fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan landskapet och riket.

Vid lagstiftningskontrollen bör man dock ta ställning till grundkaraktären av en sådan lagstiftning med tanke på fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan landskapet och riket. I detta fall bör man även beakta att Högsta domstolen och republikens president redan tidigare tagit ställning till behörighetsfördelningen gällande offentlig upphandling.

Offentlig upphandling berör dels rättsområdet främjande av konkurrens, dels är fråga om förvaltningsförfarande. Enligt 27 § 10 punkten självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om främjande av konkurrens. Lagstiftningsbehörigheten beträffande förvaltningsförfarande är i sin tur beroende av vem den upphandlande enheten är (18 § 1 och 4 punkterna samt 27 § 3 punkten självstyrelselagen).

När Högsta domstolen år 2007 tog ställning till motsvarande landskapslagstiftning var frågeställningen beträffande lagstiftningens substans och lagstiftningsbehörigheten densamma. Till grund för tolkningen hade man använt Högsta domstolens utlåtande år 1994, vilket republikens president hade omfattat och i vilket hade konstaterats att det i landskapslagstiftningen beträffande offentlig upphandling inte ingick sådana bestämmelser av rikslagstiftningsnatur som avses i 27 § 10 punkten självstyrelselagen, fastän lagstiftningen även gällde främjande av konkurrens. På det sätt för vilket redogjorts i Ålandsdelegationens utlåtande ansåg Högsta domstolen däremot i sitt utlåtande till republikens president år 2007 att det hade skett en förändring i detta avseende på grund av en dynamisk rättsutveckling på detta rättsområde vilket hade lett till att lagstiftningens konkurrensfrämjande funktioner hade blivit starkare. Därför ansåg Högsta domstolen i sitt utlåtande att lagstiftningsbehörigheten skulle anses tillhöra riket. Republikens president omfattade dock inte Högsta domstolens utlåtande till denna del i sitt beslutsfattande.

Syftet med regleringen av offentlig upphandling är att effektivera användningen av allmänna medel och samtidigt öppna marknaden för offentlig upphandling inom hela Europeiska unionen för konkurrens från andra medlemsstater. EU-regleringen av offentlig upphandling bidrar till målen för Europeiska unionens inre marknad samt unionens övriga mål. Fastän den EU-rättsliga regleringen har utvecklats och den är dynamisk till sin natur, har syftet med regleringen av offentliga upphandlingar i princip varit det samma ända från början.

Såsom det konstaterats i Högsta domstolens utlåtande år 2007, kan det uppstå behov av att ompröva en fråga som avgjorts tidigare även vad beträffar lagstiftningsbehörigheten. Fastän regleringen av offentliga upphandlingar har utvecklats ytterligare under senare tid, anser Högsta domstolen dock att upphandlingsförfarandets konkurrensrättsliga dimensioner inte efter det att republikens president senast på basis av bl.a. Högsta domstolens utlåtande fattat beslut gällande lagstiftningsbehörigheten förändrats på ett sådant sätt som skulle ge anledning att ompröva lagstiftningsbehörigheten ifråga. Därför anser Högsta domstolen att det inte i ljuset av tidigare praxis, inklusive beslutet av republikens president, är motiverat med en omprövning av lagstiftningsbehörigheten i detta fall. Den tidigare linjen torde följas vid beslutsfattandet i nuläget.

Således förenar Högsta domstolen sig i det som Ålandsdelegationen framfört i sitt utlåtande. Detta gäller även de synpunkter som Ålandsdelegationen anfört beträffande de problem som förorsakas av lagstiftningsmetoden med blankettlagstiftning. Högsta domstolen betonar även att vid tillämpningen av landskapslagstiftningen ifråga bör man vid delegeringen av normgivningsmakten ta hänsyn till begränsningarna i 80 § 1 mom. grundlagen, eftersom delegeringen annars skulle innebära en behörighetsöverskridning med beaktande av 27 § 1 punkten självstyrelselagen. Den delegerade normgivningsmakten bör överlag användas inom landskapets behörighet.

Slutsats

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att landskapslagarna faller inom landskapets behörighet och att det inte torde föreligga hinder för att landskapslagarna träder i kraft.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.