Ut­lå­tan­de gäl­lan­de Ålands lag­tings be­slut 31.5.2017 om an­ta­gan­de av land­skaps­lag om främ­jan­de av en ut­bygg­nad av bred­band­s­nät och land­skaps­lag om änd­ring av 1 § land­skaps­la­gen om Ålands ener­gi­myn­dig­het

Till republikens president

Hänvisning: Justitieministeriets brev 26.6.2017 gällande ärendena nr 23-24/08/2017

Ärende: Ålands lagtings beslut 31.5.2017 om antagande av

1. landskapslag om främjande av en utbyggnad av bredbandsnät,
2. landskapslag om ändring av 1 § landskapslagen om Ålands energimyndighet
   

Utlåtande

Högsta domstolen har granskat lagtingsbesluten i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sina beslut antagit de ovan nämnda landskapslagarna, som gäller utbyggnad av bredbandsnät. Den antagna lagstiftningen innehåller bestämmelser om samordning av byggprojekt och samnyttjande av nätinfrastruktur för bredbandsnät, energinät, trafiknät och vattennät samt hanterande av information om sådan infrastruktur. Därtill stadgas om Ålands energimyndighets funktion som tvistlösningmyndighet. Genom landskapslagen implementeras Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/61/EU om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation, det s.k. sambyggnadsdirektivet, i landskapslagstiftningen. Sambyggnadsdirektivet har implementerats i riket genom lagen om sambyggnad och samutnyttjande av nätinfrastruktur (FFS 276/2016). Idén bakom EU-regleringen är att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation och att stödja utbyggnaden av bredbandsnät.

Landskapslagen om främjande av en utbyggnad av bredbandsnät berör närmast byggandet av infrastruktur. Landskapslagen om ändring av 1 § landskapslagen om Ålands energimyndighet berör myndighetsverksamhet på Åland. Tillämpningsområdet för landskapslagen som gäller utbyggnaden av bredbandsnät verkar vara bredare än rikslagens, eftersom det i rikslagen uttryckligen stadgas att lagen tillämpas endast om en av parterna i samarbetet är ett kommunikationsnät. Trots att det inte uttryckligen stadgas i landskapslagen, torde det dock utgående från lagens rubrik och enskilda bestämmelser samt lagförslagets motiveringar (s. 6) vara meningen att lagen tillämpas endast om en av parterna i samarbetet är ett bredbandsföretag.

Lagstiftningsbehörigheten i fråga om byggnads- och planväsendet, vägar och kanaler, farleder för den lokala sjötrafiken samt näringsverksamhet tillkommer landskapet enligt 18 § 7, 21 och 22 punkterna självstyrelselagen. Det finns vissa undantag varom nu inte är fråga. Därtill har landskapet enligt 18 § 1 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar.

Vid lagstiftningskontrollen bör dock tas ställning till förhållandet mellan den nu ifrågavarande lagstiftningen och televerksamheten, eftersom lagstiftningsbehörigheten i fråga om televäsendet tillkommer riket enligt 27 § 40 punkten självstyrelselagen. Även lagstiftningens förhållande till grundlagen bör granskas i detta sammanhang, eftersom stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag utgör riksbehörighet enligt 27 § 1 punkten självstyrelselagen.

Rikslagen om sambyggnad och samutnyttjande av nätinfrastruktur innehåller bestämmelser om sambyggnad och samutnyttjande av kommunikationsnät, energinät, trafiknät och vattentjänstnät. Ålandsdelegationen har i sitt utlåtande noterat att rikslagens tillämpningsområde avviker något från landskapslagens, eftersom i landskapslagen används begreppet bredbandsnät i stället för begreppet kommunikationsnät. I rikslagen avses med kommunikationsnät nät som avses i 3 § 39 punkten informationssamhällsbalken. Enligt sistnämnda lagrum avses med kommunikationsnät ett system som består av sammankopplade ledningar och av anordningar och som är avsett för överföring eller distribution av meddelanden via ledning, med radiovågor, optiskt eller på något annat elektromagnetiskt sätt. Ålandsdelegationen har ansett att landskapslagens tillämpningsområde till följd härav verkar vara mer begränsat än rikslagens. Enligt definitionen i landskapslagens 2 § avses med bredbandsnät höghastighetsnät för elektronisk kommunikation som kan leverera tjänster för bredbandstillgång i hastigheter på minst 30 megabyte per sekund. Enligt Ålandsdelegationen kan skillnaden bero på att lagstiftningsbehörigheten i fråga om televäsendet tillkommer riket.

Riket har alltså lagstiftningsbehörighet i fråga om televäsendet enligt 27 § 40 punkten självstyrelselagen. Högsta domstolen anser att bredbandsnät, som är ett av de moderna kommunikationsnäten, i ett annat sammanhang kunde hänföras till televäsendet. Den ifrågavarande landskapslagstiftningen berör dock främst byggandet av den fysiska infrastrukturen och som sådan faller den inom landskapets lagstiftningskompetens och den äventyrar inte de syften som skyddats i och med att lagstiftningsbehörigheten i fråga om televäsendet i självstyrelselagen ansetts höra till riket.

De bestämmelser i rikslagen som utgör riksbehörighet är direkt tillämpliga i landskapet. Vid tillämpningen av den ifrågavarande landskapslagstiftningen bör dock tas hänsyn till behörighetsgränsen och möjliga koordineringsbehov gällande televäsendet.

Även den allmänna eller nationella säkerheten kan kräva viss lagstiftning beträffande nätaktörer såsom den ovan nämnda rikslagstiftningen visar. Till den delen har riket lagstiftningsbehörighet enligt 27 § 34 punkten självstyrelselagen.

Till följd av syftet med lagstiftningen i fråga innehåller de av lagtinget antagna landskapslagarna många bestämmelser som har betydelse med tanke på grundlagen. Rikslagstiftningen om sambyggnad och samutnyttjande av nätinfrastruktur innehåller motsvarande bestämmelser. Den gällande rikslagstiftningen har tillkommit utan grundlagsutskottets medverkan.

Grundlagens bestämmelse om egendomsskydd har medfört att riksdagens grundlagsutskott i andra sammanhang vid flera tillfällen tidigare bedömt lagförslag som inneburit skyldigheter eller begränsningar i fråga om rätten att utnyttja egendom och som ofta har motiverats med en strävan att skapa konkurrensvillkor eller trygga dylika. I de här sammanhangen har utskottet i regel utgått ifrån att skyldigheterna och begränsningarna med hänsyn till egendomens speciella art står i samklang med grundlagen om de finns inskrivna i tydliga bestämmelser i lag och är skäliga med avseende på ägaren. (Se t.ex. GrUU 37/2004 rd, GrUU 36/2004 rd, GrUU 63/2002 rd samt GrUU 10/2007 rd, GrUU 8/2002 rd och GrUU 47/1996 rd.)

Högsta domstolen konstaterar att skyldigheterna och begränsningarna i denna landskapslagstiftning finns inskrivna i tydliga bestämmelser i lag och de är skäliga med avseende på ägaren. De kan även konstateras vara förknippade med faktorer som hänger samman med samhällsplaneringen men också med den i 20 § grundlagen ingående bestämmelsen om ansvar för miljön och som återspeglar konstitu tionellt sett godtagbara och viktiga samhällsintressen. Bestämmelserna handlar dessutom till stora delar snarare om reglering av egendomsanvändningen, vilket är nödvändigt i vårt moderna samhälle, än om regelrätta begränsningar. (Se GrUU 33/2008 rd.)

Med dessa tillägg förenar Högsta domstolen sig i det som Ålandsdelegationen framfört i sitt utlåtande.

Slutsats

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att landskapslagarna faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet och att det inte torde föreligga hinder för att landskapslagarna träder i kraft.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.