Ut­lå­tan­de gäl­lan­de Ålands lag­tings be­slut 30.1.2009 om an­ta­gan­de av land­skaps­lag om tillämp­ning i land­ska­pet Åland av riks­för­fatt­ning­ar om ut­släpps­han­del

Till Rebuplikens President

Hänvisning: Justitieministeriets brev 16.3.2009 gällande ärendet nr 5/08/2009

Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 30.1.2009 om antagande av landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om utsläppshandel

Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sitt beslut antagit en ny landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om utsläppshandel. Enligt 1 § landskapslagen skall med de undantag som anges i lagen följande riksförfattningar tillämpas i landskapet: 1) lagen om utsläppshandel (683/2004) och 2) lagen om användning av Kyotomekanismerna (109/2007). Landskapslagen är en s.k. blankettlag som skall upphäva den nu gällande blankettlagen (ÅFS 60/2005) genom vilken lagen om utsläppshandel blivit tillämplig i landskapet. Den nya landskapslagen gör det möjligt att använda de så kallade Kyotomekanismerna. Mekanismerna är arrangemang mellan de stater som är parter i Kyotoprotokollet, men protokollet möjliggör också att en stat kan ge fullmakt till exempel åt ett företag att delta i användningen av en mekanism. Företaget får då de utsläppsenheter som uppkommer eller en del av dem som sina egna för att antingen använda dem själv eller sälja dem vidare. Genom landskapslagen verkställs också en del av de ändringar som i oktober 2004 gjordes i det s.k. länkdirektivet, dvs. Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/101/EG om ändring av direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen, i överensstämmelse med Kyotoprotokollets projektbaserade mekanismer genom vilket ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen infördes.

Det främsta syftet med landskapslagen är att skapa administrativa ramar för att juridiska personer i landskapet skall kunna delta i användningen av Kyotomekanismerna. Genom lagen skall också de begränsningar verkställas som gäller användningen av projektbaserade mekanismer och som ingår i en ny artikel 11 b i Europaparlamentetets och rådets direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (utsläppshandelsdirektivet).

Föremålet för regleringen i landskapslagen hänför sig till ett flertal lagstiftningsområden av vilka de mest centrala är skyddet av miljön och näringsverksamhet. Enligt 18 § 10 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om natur- och miljövård och enligt 22 punkten ifråga om näringsverksamhet med vissa undantag som det inte nu är fråga om. Dessutom gäller landskapslagen landskapets myndigheter. Enligt 18 § 1 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och de myndigheter och inrättningar som lyder under den. Enligt 27 § 4 punkten självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om förhållandet till utländska makter med beaktande av bestämmelserna i 9 och 9 a kap.självstyrelselagen.

Landskapslagen motsvarar till väsentliga delar landskapslagen från 2005. Den huvudsakliga skillnaden ligger däri att lagen nu även gör den andra rikslagen på området tillämplig i landskapet.

I Högsta domstolens utlåtande 29.6.2005 konstaterades att det inte förelåg några behörighetsöverskridningar i lagen förutom de stadganden i 5 § 2 mom. och 3 mom. som gällde fördelningskriterierna och fördelningen av den nationella kvoten om utsläppsrätter mellan landskapet och riket. Då de stadganden som nu ingår i landskapslagen motsvarar den ursprungliga lagen utan att där ingår någon motsvarighet till stadgandena i 5 § som konstaterades utgöra behörighetsöverskridningar, finns det inte något ytterligare att anmärka på själva blankettlagen. Inte heller ingår i lagen om användning av Kyotomekanismerna en sådan reglering som inte med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen för vinnande av enhetlighet och överskådlighet kunnat tas in i landskapslagen då stadganden av rikslagstiftningsnatur i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag.

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att det inte torde föreligga hinder för att landskapslagen träder i kraft.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.