Ut­lå­tan­de gäl­lan­de Ålands lag­tings be­slut 29.4.2015 om an­ta­gan­de av land­skaps­lag om tillämp­ning av riksla­gen om stöd till pro­duk­tion av el från för­ny­ba­ra ener­gikäl­lor

Till Republikens president

Hänvisning: Justitieministeriets brev 27.5.2015 och 4.6.2015 gällande ärendet nr 27/08/2015

Ärende: Ålands lagtings beslut 29.4.2015 om antagande av landskapslag om tillämpning av rikslagen om stöd till produktion av el från förnybara energikällor

Utlåtande

Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sitt beslut antagit landskapslagen om tillämpning av rikslagen om stöd till produktion av el från förnybara energikällor. Genom landskapslagen, som är en blankettlag, görs rikets lag om stöd till produktion av el från förnybara energikällor (FFS 1396/2010, nedan rikslagen) tillämplig på Åland med vissa avvikelser. Landskapslagen gäller enligt 3 § 1 mom. produktionsstöd enbart till vindkraftverk.

Landskapet har enligt 18 § 1 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och i fråga om de myndigheter och inrättningar vilka lyder under den. Enligt 22 punkten samma paragraf har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om näringsverksamhet och enligt 10 punkten även i fråga om natur- och miljövård. Tyngdpunkten i landskapslagen är därför klart inom områden där landskapet har lagstiftningsbehörighet.

Enligt 19 § 3 mom. självstyrelselagen kan i en landskapslag för vinnande av enhetlighet och överskådlighet upptas stadganden av rikslagstiftningsnatur som i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag. Även stadganden av rikslagstiftningsnatur ingår i rikslagen och har på nämnda grund kunnat tas in i landskapslagen.

Såsom justitieministeriet framfört, utgör landskapslagen en del i ett nytt slag av samarbete mellan landskapet och riket på lagstiftningens område. Riksdagen har nämligen förutom den nämnda rikslagen från år 2010 i år godkänt en lag om villkoren för deltagande i kostnaderna för produktionsstödet för el som produceras vid vissa vindkraftverk som byggs i landskapet Åland (759/2015). I lagen har man fastställt de villkor under vilka riket kan delta i kostnaderna för ett produktionsstöd som i sig baserar sig på en landskapslag. I det följande behandlas vissa frågor, som anknyter till en sådan tudelad lagstiftningsteknik, som inte har förutsatts vid tillkomsten av självstyrelselagen.

Riksdagsbehandlingen år 2010 av rikets lag om stöd till produktion av el från förnybara energikällor (1396/2010) belyser bakgrunden till den lagstiftning, som nu föreligger för granskning. Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande till ekonomiutskottet att det inte var möjligt att i en rikslag ensidigt reglera beviljandet av stöd för elproducenter på Åland. Enligt utskottet ställde självstyrelselagen däremot inte några hinder för att betala ut stöd till kraftverk på Åland. Grundlagsutskottet ansåg att riket och landskapet tillsammans kunde komma överens om att skapa ett system enligt vilket staten även betalade produktionsstöd till kraftverk på Åland (GrUU 37/2010 rd – RP 152/2010 rd s. 5 – 6). Ekonomiutskottet ansåg det vara av största vikt att riket och landskapet så snabbt som möjligt kom överens om storleken på landskapets åtagande som har samband med EU-lagstiftningen om ökad användning av energi från förnybara energikällor. (EkUB 30/2010 rd – RP 152/2010 rd s.4 f.).

Den landskapslag som nu föreligger för granskning innebär att landskapet för sin del godkänner att det stödsystem som stiftats i rikslagen tillämpas i landskapet. Vid stiftande av rikslagen har man varit medveten om att ett förverkligande av stödsystemet förutsätter en landskapslag av föreliggande slag och att landskapsregeringen haft för avsikt att avge ett förslag till sådan lagstiftning.

Högsta domstolen anser att det nära samband som föreligger mellan landskapslagstiftningen och rikslagstiftningen inte innebär eller medför att landskapslagen skulle stå i strid med bestämmelserna i självstyrelselagen eller att landskapet genom att uppfylla sin andel av det gemensamma stödsystem, som skapats för riket och landskapet, skulle ha överskridit sin lagstiftningsbehörighet. Högsta domstolen konstaterar att riksdagens grundlagsutskott i sitt utlåtande med anledning av rikslagen ansett att arrangemanget i fråga som är förenat med en landskapslag anpassar sig till systemet enligt Ålands självstyrelselag (GrUU 72/2014 rd – RP 274/2014 rd s. 2).

Högsta domstolen konstaterar att den nämnda lagstiftningen enbart gäller vissa vindkraftverk på Åland. Detta är en följd av rikets ovan nämnda lag om villkoren för deltagande i kostnaderna för produktionsstödet för el som produceras vid vissa vindkraftverk som byggs i landskapet Åland (759/2015). Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande till ekonomiutskottet att regleringen i regeringens proposition RP 274/2014 rd inte stred mot jämlikhetsprincipen i Finlands grundlag. Utskottet ansåg det ändå inte vara motiverat eller höra till god lagberedningspraxis att lagstiftaren direkt i lag namnger de projekt som kan komma ifråga redan i ett tidigt skede med tanke på när utbetalningen av stödet börjar. Utskottet ansåg slutligen att det vore mer motiverat att i lagen ange de objektiva villkor som projekt ska uppfylla för att stöd kan beviljas. Ekonomiutskottet konstaterade emellertid att det i samband med behandlingen av propositionen framförts motiverade grunder, som främst hänför sig till budgettekniken och tillsynen, för att systemet regleras på detta sätt. Man fann att förvaltningen och tillsynen av systemet skulle bli svåra om statens eventuella stöd begränsades till exempel endast till den nominella effekten. Utskottets slutsats blev att detta sätt att lagstifta är ändamålsenligt för att undvika en oskälig administrativ börda och de extra kostnader den ger upphov till. (EkUB 33/2014 rd – RP 274/2014 rd s. 3 f.).

Högsta domstolen konstaterar med anledning av dessa uttalanden att den landskapslagstiftning, som nu föreligger för granskning, endast genomför den lagstiftning som härrör från år 2010. Även om den kompletterande rikslagstiftningen har en direkt inverkan på de produktionsstöd som kan beviljas med stöd av landskapslagen faller en bedömning av rikslagstiftningen utanför Högsta domstolens behörighet som givare av utlåtanden med stöd av 19 § 2 mom. självstyrelselagen.

Till arrangemanget hör också att det utfärdas en överenskommelseförordning med stöd av 32 § självstyrelselagen. Detta är nödvändigt för att kunna ge Energimyndigheten i riket vissa befogenheter som gäller förvaltningen av systemet för överföring av uppgifter.

I 5 § landskapslagen finns stadganden som bemyndigar landskapsregeringen att utfärda landskapsförordningar. Högsta domstolen omfattar Ålandsdelegationens slutsats om att stadgandena inte trots sin vaghet kan anses utgöra behörighetsöverskridningar.

I 5 kap. rikslagen regleras kontrollörer. Enligt 39 § rikslagen godkänner Energimarknadsverket (numera Energimyndigheten) på ansökan en finländsk sammanslutning eller stiftelse eller en del av en finländsk sammanslutning eller stiftelse som kontrollör. En delegering av kontrolluppgiften innebär överföring av offentliga förvaltningsuppgifter på annan än myndighet och att detta därför kan ske endast under de förutsättningar som uppställts i 124 § grundlagen. Högsta domstolen förenar sig i de synpunkter Ålandsdelegationen till denna del anfört. Det finns ytterligare stadganden om god förvaltning i 41 § rikslagen och i 2 § 2 mom. landskapslagen avses motsvarande stadganden i landskapslagstiftningen. I rikslagen stadgas ytterligare i 56 § att kontrollörers beslut kan omprövas. Dessutom är det inte fråga om betydande utövning av offentlig makt. Grundlagsutskottet (GrUU 37/2010 rd s. 4 f.) har funnit att förslaget till rikslag fyllde grundlagens krav.

I rikslagen ingår stadganden om straff samt vite och andra tvångsmedel. Landskapet har lagstiftningsbehörighet i fråga om beläggande med straff och storleken av straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet med stöd av 18 § 25 punkten samt med stöd av 26 punkten om utsättande och utdömande av vite samt användning av andra tvångsmedel inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.

I övrigt förenar sig Högsta domstolen i de bedömningar som Ålandsdelegationen i sitt utlåtande (2.6.2015) har gjort. Då landskapslagen inte ger anledning till övriga anmärkningar finner Högsta domstolen att det inte torde föreligga hinder för att landskapslagen träder i kraft.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.