Ut­lå­tan­de gäl­lan­de Ålands lag­tings be­slut 21.1.2009 om an­ta­gan­de av land­skaps­lag om änd­ring av land­skaps­la­gen om be­käm­pan­de av ol­jeska­dor

Till Rebuplikens President

Hänvisning: Justitieministeriets brev 6.2.2009 gällande ärendet nr 2/08/2009

Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 21.1.2009 om antagande av landskapslag om ändring av landskapslagen om bekämpande av oljeskador

Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtingsbeslutet avser ett antagande av en landskapslag om ändring av landskapslagen om bekämpande av oljeskador. Landskapslagen är en så kallad blankettlag genom vilken stadgandena i 2 a kap. (1163/2005) lagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg (300/1979) skall tillämpas i landskapet. I kapitlet regleras när oljeutsläppsavgift påförs och stadgas om säkrande av en oljeutsläppsavgiftsfordran samt om oljeutsläppsavgiftens belopp och om vem som skall betala avgiften.

Regleringen i landskapslagen avser att införa en effektiv sanktion mot förorenande verksamhet samt att genomföra

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/35/EG om föroreningar förorsakade av fartyg och införandet av sanktioner för överträdelser.

Lagstiftningsbehörigheten för de ämnesområden som landskapslagen gäller berör flera av de rättsområden som uppräknas i självstyrelselagen. De mest centrala områdena i landskapslagen är miljöskydd och sjöfart.

Landskapet har enligt 18 § 10 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om natur- och miljövård, friluftsliv och vattenrätt. Enligt 18 § 5, 6 och 21 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om grunderna för avgifter till landskapet, allmän ordning och säkerhet samt båttrafik och farleder för den lokala sjötrafiken.

Riket har däremot enligt 27 § 13 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om handelssjöfart samt farleder för handelssjöfarten.

Högsta domstolen gav 23.7.1976 ett utlåtande om en landskapslag om bekämpande av oljeskador. Vid den tidpunkten gällde den tidigare självstyrelselagen för Åland (670/1951). I utlåtandet konstaterades att i landskapslagen intagits stadganden som hörde till den offentliga sjörätten inom rikets lagstiftningsbehörighet men som inte överensstämde med rikets lag. Stadgandena utgjorde en överskridning av lagstiftningsbehörigheten. Republikens president förordnade lagen att förfalla. Det var bland annat fråga om stadganden om förbjudande av ett fartygs avfärd eller avbrytande av ett fartygs resa samt rätt att ta oljeprov och om avbrytande av ett fartygs resa för tagande av oljeprov. Den gällande landskapslagen (1977:16) stiftades med ett sådant innehåll att de stadganden som föranlett att landskapslagen förfallit avlägsnats.

I den nu gällande självstyrelselagen fördelas lagstiftningsbehörigheten med avseende på sjöfarten så att landskapet har behörighet ifråga om båttrafik och farleder för den lokala sjötrafiken och riket i fråga om handelssjöfart samt farleder för handelssjöfarten. Denna fördelning torde i sak överensstämma med den som förelåg enligt den tidigare självstyrelselagen. Landskapet har lagstiftningsbehörighet i fråga om natur- och miljövård enligt 18 § 10 punkten gällande självstyrelselag och inte endast i fråga om växt- och naturskydd såsom fallet var enligt den tidigare självstyrelselagen.

I 15 a § 1 mom. landskapslagen stadgas att den som trots förbudet i 2 § släpper ut olja i landskapets sjöterritorium påförs en påföljdsavgift (oljeutsläppsavgift), om inte omfattningen och verkningarna av ett utsläpp är av ringa betydelse. Vidare stadgas i momentet att i landskapet skall tillämpas bestämmelserna i 2 a kap. lagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg om när oljeutsläppsavgift påförs, om säkrande av en oljeutsläppsavgiftsfordran samt om oljeutsläppsavgiftens belopp och om vem som skall betala avgiften.

I regeringens proposition med förslag till bland annat lagen om ändring av lagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg angavs som målsättning för propositionen att effektivera iakttagandet av förbudet mot utsläpp av olja eller oljehaltig blandning och förbudets allmänna verkningsfullhet (RP 77/2005 rd s. 7). Målsättningen med att införa ett system med en påföljdsavgift är alltså att förhindra att olja släpps ut. Det är fråga om en miljörättslig reglering inom sjöfarten. Miljöskyddsintresset är det primära föremålet för regleringen. Även om man skulle anse det primära föremålet vara sjöfart, vore det otänkbart att i behörighetsfördelningssyfte särskilja mellan oljeutsläpp inom regleringsområdena båttrafik och farleder för den lokala sjötrafiken (landskapets behörighet) från oljeutsläpp inom området handelssjöfart samt farleder för handelssjöfarten (rikets behörighet).

I samband med behandlingen av regeringens proposition med förslag till ett nytt 2 a kap. lagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg konstaterade riksdagens grundlagsutskott (GrUU 32/2005 rd s. 2) att oljeutsläppsavgiften inte skall förstås som en straffrättslig bestraffning utan som en administrativ påföljd med karaktär av sanktion. Utskottet ansåg också att en påföljdsavgift inte kan betraktas som skatt eller avgift enligt 81 § Finlands grundlag.

Då landskapet enligt 18 § 10 punkten självstyrelselagen har lagstiftningsbehörighet i fråga om natur- och miljövård, finner Högsta domstolen att landskapet därför även har behörighet att stifta om andra sanktioner. Detta är även i överensstämmelse med grundtanken bakom stadgandet i 18 § 25 punkten självstyrelselagen. Enligt denna punkt har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om beläggande med straff och storleken av straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.

I 15 § 3 mom. landskapslagen stadgas att en förvaltningsuppgift, som i enlighet med sådana riksförfattningar som avses i 1 mom. ankommer på en myndighet i riket, i landskapet skall skötas av landskapsregeringen till den del uppgifterna faller inom landskapets behörighet. Denna allmänna fördelning av förvaltningsuppgifterna framkommer redan ur självstyrelselagen och formuleringen anger inte närmare vilka uppgifter som är avsedda att skötas av landskapets myndigheter. Någon behörighetsöverskridning kan ett lagrum med detta innehåll emellertid inte innebära.

Då lagtingsbeslutet inte ger anledning till övriga anmärkningar finner Högsta domstolen att det inte torde föreligga hinder för att landskapslagen träder i kraft.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.