Ut­lå­tan­de gäl­lan­de Ålands lag­tings be­slut 13.3.2023 om an­ta­gan­de av land­skaps­lag om änd­ring av land­skaps­la­gen om mil­jö­skydd

Till republikens president

Hänvisning: Justitieministeriets brev 5.4.2023 gällande ärendet nr VN/9315/2023

Ärende: Ålands lagtings beslut 13.3.2023 om antagande av landskapslag om ändring av landskapslagen om miljöskydd

Utlåtande

Justitieministeriet har begärt utlåtande om landskapslagen om ändring av landskapslagen om miljöskydd åtminstone i fråga om 27b § 3 mom. den ifrågavarande landskapslagen, vilken Ålandsdelegationen i sitt utlåtande har ansett innehålla behörighetsöverskridning med tanke på att den yttre gränskontrollen hänför sig till utrikeshandeln, som utgör riksbehörighet och som ombesörjs av tullväsendet.

Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sitt beslut antagit en landskapslag om ändring av landskapslagen om miljöskydd. I landskapslagen finns bestämmelser om tillsynsmyndighet för marknadskontrollen samt förvaltningsuppgifter.

Justitieministeriets begäran om utlåtandet gäller landskapslagen som antagits samtidigt med landskapslagen om ändring av 1 och 4 §§ landskapslagen om marknadskontrollen av vissa produkter och landskapslagen om ändring av 12 § plan- och bygglagen för landskapet Åland. Det huvudsakliga syftet med landskapslagarna är att införa marknadskontroll för några delar av miljöområdet.

Lagstiftningsbehörigheten för de rättsområden som den föreliggande landskapslagen gäller faller inom flera regler¬ingsområden enligt självstyrelselagen. De områdena utgörs av landskapets myndigheter, natur- och miljövård samt näringsverksamhet. Enligt 18 § 1 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och om myndigheter och inrättningar som lyder under den. Enligt 18 § 10 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet beträffande natur- och miljövård. Därtill har landskapet enligt 18 § 22 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om näringsverksamhet med vissa undantag som det inte är fråga om i detta fall.

Utgångspunkten är således att landskapslagen gäller angelägenheter som hör till landskapets lagstiftningskompetens.

Enligt 27b § 3 mom. första mening i den föreliggande landskapslagen finns bestämmelser om marknadskontroll, yttre gränskontroll och sökande av ändring i marknadskontrollmyndighetens beslut i landskapslagen (2017:37) om marknadskontrollen av vissa produkter. I lagrummet i övrigt införs tillsynen gällande marknadskontrollen med hänvisning till bestämmelser i landskapslagen om marknadskontrollen av vissa produkter. Landskapslagen om marknadskontrollen av vissa produkter innehåller bestämmelser som i sin tur hänvisar till rikets lagstiftning bl.a. beträffande tullens ansvar vid gränskontroll som hör till rikets behörighet.

Enligt 27 § 12 punkten självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om utrikeshandeln. Detta gäller handelspolitiska begränsningar men ifall begränsningar företas av andra orsaker, t.ex. tekniska säkerhetskrav eller av kultur- eller miljöpolitiska skäl, bedöms
behörigheten utgående från det rättsområde som åtgärden i sakligt hänseende närmast hänför sig till. Tullväsendet som även hör till statsorganisation är en riksangelägenhet. (RP 73/1990 rd, s. 77.)

Högsta domstolen anser att bestämmelsen i 27b § 3 mom. första mening i den föreliggande landskapslagen innehåller en teknisk hänvisning till en annan, ikraftvarande landskapslag som i sin tur hänvisar till rikets lagstiftning till den delen som det är fråga om tullväsendets funktioner vid gränskontrollen. Med hänsyn till denna hänvisningsavsikt och även med beaktande av det som ovan konstaterats om rikets lagstiftningsbehörighet i fråga om utrikeshandeln och dess begränsningar, anser Högsta domstolen att bestämmelsen inte kan anses stå i strid med 27 § 12 punkten självstyrelselagen. Således har denna anknytning i detta fall inte givit Högsta domstolen anledning till anmärkningar mot lagtingsbeslutet.

Därför anser Högsta domstolen att landskapslagen i fråga inte är problematisk med tanke på rikets lagstiftningsbehörighet. 

Slutsats

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att den granskade landskapslagen faller inom landskapets behörighet och att bestämmelserna i den kan upptas i landskapslagen och att det därför inte torde föreligga hinder för att landskapslagen träder i kraft.