Utlåtande om landskapslagen om tillsyn över artificiell intelligens och en annan landskapslag

Till republikens president

Hänvisning: Justitieministeriets brev 3.9.2026 gällande ärendet nr VN/20332/2026

Ärende: Ålands lagtings beslut 17.6.2026 om antagande av följande landskapslagar:

1. Landskapslag om tillsyn över artificiell intelligens
2. Landskapslag om ändring av 1 och 4 §§ landskapslagen om marknadskontrollen av vissa produkter

Utlåtande

Högsta domstolen har granskat lagtingsbesluten i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och anför som sitt utlåtande följande.

Landskapslagen om tillsyn över artificiell intelligens innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1689 om harmoniserade regler för artificiell intelligens med mera (härefter AI-förordningen). AI-förordningen fastställer harmoniserade regler för utsläppande på marknaden, ibruktagande och användning av AI-system i unionen, förbud mot vissa AI-användningsområden, särskilda krav för AI-system med hög risk och skyldigheter för operatörer av sådana system, harmoniserade transparensregler för vissa AI-system, harmoniserade regler för utsläppande på marknaden av AI-modeller för allmänna ändamål, regler om marknadsövervakning, marknadskontroll, styrning och kontroll av efterlevnad samt åtgärder till stöd för innovation med särskild inriktning på små och medelstora företag, inbegripet uppstartsföretag. AI-förordningen ålägger vidare unionens medlemsstater att utse behöriga myndigheter och fastställa bestämmelser om sanktioner och andra tillsyns- och efterlevnadskontrollåtgärder.

Genom landskapslagen om ändring av 1 och 4 §§ landskapslagen om marknadskontrollen av vissa produkter görs vissa tekniska följdändringar.

Högsta domstolen anser, liksom Ålandsdelegationen, att landskapslagstiftningen i fråga kan anses hänföra sig till flera olika lagstiftningsområden. Den faller huvudsakligen inom ramarna för sådan näringsverksamhet som avses i 18 § 22 punkten självstyrelselagen och berör därtill offentliga aktörer i landskapet, vilka omfattas av 1 och 4 punkterna i nämnda paragraf. Således gäller landskapslagstiftningen huvudsakligen angelägenheter som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.

Därtill konstaterar högsta domstolen att landskapslagen om tillsyn över artificiell intelligens ska enligt dess 3 § 1 mom. enbart tillämpas på operatörer och berörda personer vilka omfattas av AI-förordningens tillämpningsområde till den del som dessa bedriver verksamhet eller i övrigt faller inom ramen för Ålands lagstiftningsbehörighet. Genom denna bestämmelse säkerställs att lagen inte ska tillämpas på sådan verksamhet som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Bestämmelsens innehåll är i sig inte optimalt med tanke på lagstiftningens tydlighet och lättillämplighet, eftersom den kan medföra att vissa gränsdragningsfrågor ska avgöras först vid verkställigheten av lagen. En sådan bestämmelse kan ändå i detta sammanhang anses nödvändig och godtagbar med beaktande av att AI-förordningen utgör en mycket komplex regleringshelhet.

Till vissa delar innehåller lagstiftningen bestämmelser som avser frågor inom rikets lagstiftningsbehörighet, men dessa har med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen kunnat intas i landskapslagstiftningen.

Med beaktande även av Ålandsdelegationens utlåtande i övrigt anser högsta domstolen att det inte föreligger skäl till ytterligare anmärkningar.
 
Slutsats

Högsta domstolen anser att de granskade landskapslagarna faller inom landskapets behörighet och att det inte torde finnas hinder för att landskapslagarna träder i kraft.