Ut­lå­tan­de gäl­lan­de Ålands lag­tings be­slut 7.9.2009 om an­ta­gan­de av land­skaps­lag om änd­ring av 1 § land­skaps­la­gen om Ålands land­skaps­re­ge­ringv

Till Rebuplikens President

Hänvisning: Justitieministeriets brev 23.10.2009 gällande ärendet nr 23/08/2009

Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 7.9.2009 om antagande av landskapslag om ändring av 1 § landskapslagen om Ålands landskapsregering

Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19§ 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtingsbeslutet avser en ändring av 1 § landskapslagen om Ålands landskapsregering så att ett nytt 2 mom. fogats till paragrafen. Enligt momentet benämns en ledamot i landskapsregeringen minister och där stadgas om vad en ledamot ansvarar för.

Den antagna landskapslagen gäller självstyrelseförvaltningen och hör sålunda till kärnan i landskapets lagstiftningsbehörighet. Enligt 18 § 1 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet bland annat i fråga om landskapsregeringen.

Frågan vad en ledamot i landskapsregeringen skall kallas regleras inte i självstyrelselagen. I 3 § 2 mom. stadgas blott att landskapets allmänna styrelse och förvaltning ankommer på Ålands landskapsregering och de myndigheter som lyder under den. Benämningen landskapsregering infördes i självstyrelselagen genom lagändringen 68/2004. Före denna ändring benämndes organet för den högsta verkställande makten i landskapet landskapsstyrelse. Inte heller i landskapslagen (1971:42) om Ålands landskapsstyrelse ingår några stadganden om hur ledamöterna skall benämnas. Det är således en nyhet i landskapsregleringen att en ledamot i landskapsregeringen benämns minister.

I samband med reformen av självstyrelselagen konstaterades i regeringens proposition 18/2002 rd s. 4 att självstyrelselagen inte innehåller någon bestämmelse om hur ledamöterna i landskapsstyrelsen skall tituleras i officiella sammanhang. Man konstaterade också att en övergång till benämningen landskapsregering dock inte innebär att landskapsregeringens ledamöter officiellt skulle kallas ministrar, eftersom denna benämning enligt 60 § grundlagen är förbehållen medlemmarna av statsrådet.

Enligt 60 § 1 mom. grundlagen hör till statsrådet statsministern och ett behövligt antal andra ministrar. Dessutom stadgas i paragrafen att ministrarna skall vara för redbarhet och skicklighet kända finska medborgare. I paragrafen stadgas det således inte att benämningen minister är förbehållen medlemmerna av statsrådet. Konstaterandet i de förarbeten till ändringen av självstyrelselagen, som nämns i föregående stycke, är en tolkning av vad 60 § grundlagen innebär. I regeringens proposition 1/1998 rd med förslag till ny Regeringsform för Finland behandlas inte frågan om benämningen av ledamöterna i statsrådet. Däremot karakteriseras ministeruppdraget som ett politiskt förtroendeuppdrag (s. 112).

I 5 kap. grundlagen som handlar om republikens president och statsrådet finns det ytterligare stadganden som reglerar ministrarnas ställning som medlemmar av statsrådet. I 63 § stadgas om ministrarnas bindningar och i 64 § om avsked för statsrådet och ministrar. I 68 § 2 mom. stadgas dessutom att ministerierna har en minister som chef. I 10 kap. grundlagen regleras laglighetskontrollen. I kapitlet ingår 112 § som gäller bland annat ett beslut eller en åtgärd av statsrådet eller en minister som föranleder åtgärder av justitiekansler. I 114 § regleras åtal mot minister och i 115 § inledande av undersökning som gäller ministeransvarighet.

I sak är det entydigt vilka personer som avses i grundlagen i ovan nämnda sammanhang. Det är fråga om stadganden som gäller den högsta verkställande makten i riket. Regleringen i landskapslagen som inför benämningen minister för en ledamot i landskapsregeringen påverkar inte denna bedömning. För landskapslagens del är det entydigt att det är fråga om ett uppdrag i landskapsregeringen.

Förutom regleringen i grundlagen om ministrar i statsrådet finns det reglering om offentlig belöning. Med stöd av lagen om offentlig belöning (1215/1999) har republikens president utfärdat förordningen om titlar (381/2000). Enligt denna förordning kan titeln minister förlänas på ansökan. Enligt 25 § statsrådets förordning om utrikesförvaltningen (256/2000) kan en person som är chef för en legation ha tjänstetiteln utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister. Benämningen minister används för sändebud enligt 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser. Ordet brukas även allmänspråkligt i andra än i diplomatiska sammanhang.

I andra länder används benämningen minister för ledamöter i organ som innehar den högsta verkställande makten. I Tyskland används ”minister” såväl i ordet ”Bundesminister” som i ordet ”Landesminister”, dvs. för regeringsledamöterna både på förbundsstats- och delstatsnivå. På Färöarna finns ett parlament, ”lagtinget” och en regering, ”landsstyret”. I officiella utredningar talas om de färöiska ministrarna.

I landskapslagen utvisar ordet minister att det är fråga om en person som är ledamot i landskapsregeringen. Det är fråga om att benämna ledamöterna på ett sätt som återspeglar att de utövar den högsta verkställande makten i landskapet inom områden som landskapet har behörighet. På denna grund är benämningen inte missvisande. Det är också uppenbart att ordet minister varken i Finland eller i andra länder är reserverat för enbart ledamöterna i det som motsvaras av statsrådet i Finland.

Med stöd av det ovan anförda anser Högsta domstolen att landskapet har kunnat välja ordet minister som benämning på medlemmarna i landskapsregeringen. Högsta domstolen finner således att det inte är fråga om en behörighetsöverskridning.

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att det inte torde föreligga hinder för att landskapslagen träder i kraft.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.