Ut­lå­tan­de gäl­lan­de Ålands lag­tings be­slut 19.9.2011 om an­ta­gan­de av kom­mu­nal­skat­te­lag för land­ska­pet Åland

Till Rebuplikens President

Hänvisning: Justitieministeriets brev 10.11.2011 gällande ärendena nr 48/08/2011

Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 19.9.2011 om antagande av kommunalskattelag för landskapet Åland

Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sitt beslut antagit en kommunalskattelag för landskapet Åland. Kommunalskattelagen för landskapet Åland är en s.k. blankettlag som med vissa undantag gör inkomstskattelagen (1535/1992) samt inkomstskatteförordningen (1551/1992), med de undantag som följer av blankettlagen och särskilda bestämmelser tillämpliga i landskapet. Dessutom tillämpas lagen om undanröjande av internationell dubbelbeskattning (1552/1995) i landskapet då det är frågan om inkomst som förvärvats i en främmande stat, om inte annat anges i blankettlagen.

Regleringen i landskapslagen hänför sig till lagstiftningsområdet beskattning. I självstyrelselagen är behörighetsfördelningen inom detta område uppdelat mellan landskapet och riket. Landskapet har enligt 18 § 5 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om bland annat kommunerna tillkommande skatter. Riket har lagstiftningsbehörighet enligt 27 § 36 punkten självstyrelselagen i fråga om skatter och avgifter med de undantag som nämns i 18 § 5 punkten.

Högsta domstolen har 18.1.1995 i ett utlåtande angående landskapslagen om ändring av kommunalskattelagen för landskapet Åland tagit ställning till behörighetsfördelningen mellan landskapet och riket då det är fråga om samfunds skattskyldighet. Enligt den då gällande 124 § inkomstskattelagen (1535/1992) skulle samfund betala skatt för sin beskattningsbara inkomst enligt en viss inkomstskatteprocent. Enligt denna paragraf skulle skatten fördelas mellan staten, kommunerna och församlingarna. Högsta domstolen konstaterade att samfundsskatten delvis är en sådan skatt beträffande vilken lagstiftningsbehörigheten enligt 27 § 36 punkten självstyrelselagen hör till riket men att detta dock inte innebär att lagstiftningsbehörigheten om samfundsbeskattningen i sin helhet skulle höra till riket. Slutsatsen var att landskapet har lagstiftningsbehörighet angående beskattning av samfund till den del det är fråga om en skatt till kommunerna.

Högsta domstolen har ytterligare i ett utlåtande 15.2.2010 tagit ställning till behörighetsfördelningen mellan landskapet och riket vad det gäller en temporär höjning av kommunernas samfundsskatteprocent. Domstolen åberopade det ovan nämnda utlåtandet från 1995 och upprepade att det 2010 också var fråga om huruvida landskapet har lagtiftningsbehörighet om samfundsbeskattningens kommunala andel. Slutsatsen var att landskapet hade behörighet att införa ett stadgande angående en höjning av den andel av samfundsskatten som skall tillfalla kommunerna.

I 5 kap. landskapslagen ingår regler om samfundsskatten. I 29 § bestäms kommunalskatteprocenten för samfund och samfällda förmåner, i 30 § regleras redovisningen av kommunalskatteintäkterna från samfund och samfällda förmåner och i 31 och 32 § regleras fördelningen av kommunalskatteintäkterna mellan kommunerna. Regleringen uppges i landskapsregeringens framställning i sak motsvara den gällande regleringen. Regleringen i 5 kap. landskapslagen gäller samfundsbeskattningens kommunala andel.

I 3 § landskapslagen stadgas att om de författningar som nämns i 1 § 1 mom. hänvisar till bestämmelser i rikslagstiftningen och motsvarande bestämmelser finns i landskapslagstiftningen skall hänvisningen avse landskapslagstiftningen. Förutom bestämmelserna i landskapslagstiftningen skall hänvisningen dock, såvitt gäller stöd och andra ersättningar som nämns i hänvisningen, anses avse dess motsvarighet i rikslagstiftningen till den del fråga är om skatteplikt för inkomster och avdrag från kapitalinkomster.

Ur detta stadgande kommer det inte uttryckligen fram vilka stadganden som avses i landskapslagstiftningen varför det är oklart. Stadgandet är av denna orsak inte lagtekniskt tillfredsställande men torde ändå inte utgöra en behörighetsöverskridning.

I den rikslagstiftning som antagits genom landskapslagen finns stadganden som dels hör till landskapets behörighet och dels till rikets. Stadganden av rikslagstiftningsnatur kan enligt 19 § 3 mom. självstyrelselagen tas in i landskapslagen för vinnande av enhetlighet och överskådlighet.

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att landskapslagen faller inom landskapets behörighet. Därför får Högsta domstolen hemställa att landskapslagen kan förordnas att träda i kraft.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.