Ut­lå­tan­de gäl­lan­de Ålands lag­tings be­slut 8.4.2013 om an­ta­gan­de av land­skaps­lag om tillämp­ning på Åland av la­gen om plant­ma­te­ri­al samt la­gen om skydd för väx­ters sund­het, och änd­ring av 3 och 6 § land­skaps­la­gen om tillämp­ning av la­gen om växt­skydds­me­del

Till Rebuplikens President

Hänvisning: Justitieministeriets brev 29.4.2013 gällande ärendena nr 15-17/08/2013

Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 8.4.2013 om antagande av 1) landskapslag om tillämpning på Åland av lagen om plantmaterial, 2) landskapslag om tillämpning av lagen om skydd för växters sundhet, och 3) landskapslag om ändring av 3 och 6 § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om växtskyddsmedel

Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sina beslut antagit landskapslagen om tillämpning på Åland av lagen om plantmaterial (1205/1994), landskapslagen om tillämpning av lagen om skydd för växters sundhet (702/2003) och landskapslagen om ändring av 3 och 6 § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om växtskyddsmedel (1563/2011). De två förstnämnda landskapslagarna ersätter tidigare motsvarande blankettlagar. Den tredje landskapslagen, som också är en blankettlag, genomför några mindre följdändringar.

Enligt landskapslagen om tillämpning på Åland av lagen om plantmaterial ska lagen om plantmaterial tillämpas i landskapet med vissa avvikelser som regleras i landskapslagen. Landskapslagen om tillämpning av lagen om skydd för växters sundhet gör på motsvarande sätt att regleringen i riket på området blir gällande inom landskapet.

Landskapslagarna gäller framför allt jord- och skogsbruk, styrning av lantbruksproduktionen samt näringsverksamhet. Landskapet har lagstiftningsbehörighet på dessa områden enligt 18 § 15 och 22 punkten självstyrelselagen. För nä¬ringsverksamheten gäller vissa undantag som nämns i 22 punkten av vilka endast 27 § 33 punkten har relevans i detta fall. Riket har behörighet enligt 27 § 33 punkten om förebyggande av införsel av växtförstörare till landet. Stadgandet innebär inget hinder för den lagstiftning, som nu genomförs.

Förvaltningsuppgifterna som enligt rikslagarna ankommer på rikets myndigheter ska på de områden, som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet, skötas av landskapsregeringen eller någon annan i landskapslag bestämd myndighet. Även om det är klart att en bestämmelse med detta innehåll begränsar sig till de frågor som ankommer på landskapet, förenar sig Högsta domstolen i de synpunkter Ålandsdelegationen i detta avseende framfört om god lagstiftning och individens rättsskydd.

De stadganden om straff och vite i rikslagarna som införts i landskapet genom blankettlagarna hör enligt 18 § 25 och 26 punkterna till landskapets behörighetsområde.

Enligt 21 § 1 mom. självstyrelselagen kan landskapsregeringen med stöd av ett bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar i angelägenheter som hör till landskapets behörighet. Behörigheten att ge regler i förordningar är begränsad även så att bestämmelserna ska finnas i landskapslag om de gäller grunderna för individens rättigheter och skyldigheter eller frågor som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag. Begränsningen har sin motsvarighet i 80 § Finlands grundlag. Utgångspunkten är att det tydligt ska framgå hur normgivningsmakten delegeras och vilka områden och vilka angelägenheter delegeringen gäller. Om delegeringen av normgivningsmakten inte fyller de krav som ställs i grundlagen, står den i strid med 27 § 1 punkten självstyrelselagen som hänför avvikelse från grundlag till rikets behörighet. I så fall utgör ett delegeringsstadgande en behörighetsöverskridning.

Enligt 11 § landskapslagen om tillämpning på Åland av lagen om plantmaterial kan landskapsregeringen inom landskapets behörighet genom landskapsförordning besluta att författningar som utfärdats med stöd av lagen om plantmaterial ska tillämpas på Åland oförändrade eller med de ändringar landskapsregeringen föreskriver. I 11 § landskapslagen om tillämpning av lagen om skydd för växters sundhet ingår ett motsvarande stadgande. Ordalydelserna avspeglar inte de begränsningar som ovan angetts. De ändringar i tillämpningen av riksförfattningarna som landskapsregeringen kan föreskriva begränsas emellertid av att landskapsregeringen endast kan utfärda förordningar inom landskapets behörighet. Stadgandena gäller en rätt att göra modifikationer i förordningar och riksförfattningar på lägre nivå, som således inte reglerar sakförhållanden eller områden som kräver normgivning på lagnivå. Högsta domstolen har tidigare anfört kritik mot en motsvarande delegeringsteknik, men inte ansett den innebära en behörighetsöverskridning.

Högsta domstolen har i övrigt i sin granskning tagit del av Ålandsdelegationens detaljerade genomgång av de behörighetsfrågor som lagtingsbesluten aktualiserar och kan, även för undvikande av upprepning, meddela att den förenar sig i de synpunkter som delegationen framfört och de slutsatser den gjort.

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att landskapslagarna faller inom landskapets behörighet varför det inte torde föreligga hinder för att landskapslagarna träder i kraft.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.