Ut­lå­tan­de gäl­lan­de Ålands lag­tings be­slut 8.4.2013 om an­ta­gan­de av po­lislag för Åland

Hänvisning: Justitieministeriets brev 20.8.2013 gällande ärendet nr 18/08/2013

Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 8.4.2013 om antagande av polislag för Åland

Högsta domstolen har 28.6.2013 gett ett utlåtande om Ålands lagtings beslut 8.4.2013 om antagande av en ny polislag för Åland jämte tillhörande landskapslagar.

Justitieministeriet har med hänvisning till 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland begärt ett kompletterande utlåtande och önskat ett preciserat yttrande om 1 kap. 1 § i den nya polislagen för Åland. Enligt 1 momentet i sagda paragraf är polisens uppgift bland annat att ”utreda brott och föra brott till åtalsprövning”. Utlåtande begärs om den nämnda bestämmelsen om polisens uppgifter kan anses inrymmas i lagtingets lagstiftningsbehörighet.

Högsta domstolen får som sitt utlåtande anföra följande.

Det nämnda lagrummet i landskapslagens 1 kapitel, som innehåller allmänna bestämmelser, bär rubriken Polisens uppgifter. I dess 1 mom. stadgas bl.a. att polisens uppgift är att trygga rätts- och samhällsordningen, upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att förebygga, avslöja och utreda brott och föra brott till åtalsprövning. Ett stadgande med samma ordalydelse ingår i rikets nya polislag (872/2011), som träder i kraft 1.1.2014.

Lagstiftningbehörigheten om förundersökning ankommer på riket enligt 27 § 23 punkten självstyrelselagen. Enligt 19 § 3 mom. samma lag kan i landskapslag för vinnande av enhetlighet och överskådlighet upptas stadganden av rikslagstiftningsnatur som i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag. Upptagande av sådana stadganden i landskapslag medför inte ändring i fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan riket och landskapet. Enligt 32 § självstyrelselagen kan genom förordning och med landskapsregeringens samtycke uppgifter som hör till riksförvaltningen för viss tid eller tills vidare överföras på landskapsmyndighet. I 2 mom. samma paragraf finns bestämmelser om vad som sker om en överenskommelse som utgör grund för en överenskommelseförordning sägs upp. Momentet innehåller bland annat en bestämmelse om att en landskapslag som innebär ändring av en överenskommelseförordning inte till den del den avviker från överenskommelseförordningen får tillämpas så länge förordningen är i kraft.

Vad gäller förarbetena till det ifrågavarande stadgandet som gäller förundersökning i den nya polislagen för Åland kan konstateras att bestämmelsen intagits för att ge information om de uppgifter landskapets polis har med stöd av republikens presidents förordning om polisförvaltningen i landskapet Åland (1177/2009). Enligt nämnda förordning ska landskapets polis upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt utföra övriga uppgifter som hör till polisen, med vissa undantag. Ett av undantagen gäller förundersökning, men är begränsat till brott som en polisman i landskapet misstänks ha begått.

Rättsläget i landskapet är alltså sådant att lagstiftningsbehörigheten beträffande förundersökning är och består hos riket. Förvaltningsbehörigheten i angelägenheter som faller inom rikets lagstiftningsbehörighet ankommer enligt huvudregeln i 30 § självstyrelselagen på riket. Beträffande förundersökning har skötseln anförtrotts landskapet, senast genom nämnda förordning. Landskapslagen, som i informativt syfte anger polisens uppgifter, kan inte innebära någon ändring i lagstiftningsbehörigheten. Inte heller förordningen har någon inverkan på denna behörighet. Lagrummet kan inte anses missvisande, då det återger rikslagstiftningen som sådan och sanningsenligt avspeglar polisens behörighet sådan den i praktiken är i landskapet på grund av överenskommelseförordningen.

Om förändringar i rikslagstiftningen skulle ske beträffande de nu behandlade angelägenheterna eller skulle överenskommelseförordningen sägas upp eller ändras, skulle det uppstå en situation, som motsvarar den som uppkommer när något annat lagrum, som ingår i polislagen och hör till rikets lagstiftningsbehörighet, genomgår förändringar. Det skulle uppstå ett tryck att ändra den skrivna landskapslagstiftningen för att den åter skulle motsvara det gällande rättsläget.

Faran för att en spänning kan uppkomma mellan rikslagstiftning och landskapslagstiftning är inget främmande fenomen i landskapslagstiftningen; den följer av möjligheten att i landskapslag för vinnande av överskådlighet även inkludera stadganden av rikslagstiftningsnatur. Eftersom lagstiftningsbehörigheten i dessa fall inte till någon del förskjuts kan inte landskapslagstiftningen få någon egen normativ verkan. En ändring i rikslagstiftning får omdelbart genomslag och direkt tillämpning i landskapet. De olägenheter, som en försenad uppföljning i landskapet kan medföra, har påtalats i det utlåtande Högsta domstolen tidigare gett om den nya polislagen. Även en bestämmelse med enbart informativt innehåll bör givetvis ändras om den information den innehåller blir missvisande. Det står emellertid klart att en bestämmelse med information som inte mera baserar sig på ett gällande rättsläge inte kan ge upphov till några rättigheter.

Med hänvisning till det ovanstående anser Högsta domstolen att lagtinget inte överskridit sin behörighet genom att godkänna det berörda lagrummet i polislagen för Åland.