Ut­lå­tan­de gäl­lan­de Ålands lag­tings be­slut 8.9.2014 om an­ta­gan­de av land­skaps­lag om änd­ring av land­skaps­la­gen om Ålands mil­jö- och häl­so­skydds­myn­dig­het

Till Rebuplikens President

Hänvisning: Justitieministeriets brev 10.11.2014 gällande ärendet nr 31/08/2014

Ålands lagtings beslut 8.9.2014 om antagande av landskapslag om ändring av landskapslagen om Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet

Lagtinget har genom sitt beslut antagit landskapslagen om ändring av landskapslagen om Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet. Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Landskapslagen återger till väsentliga delar den landskapslag med samma titel som antogs av lagtinget 18.9.2013 men som landskapsregeringen 22.5.2014 enligt 20 § 1 mom. självstyrelselagen beslöt skulle förfalla i sin helhet sedan republikens president förordnat ett lagrum däri att förfalla. Högsta domstolen har i sitt utlåtande 20.12.2013 (diarienummer OH 2013/208) om den landskapslag, som sedermera förordnats att förfalla, tagit ställning till landskapets lagstiftningsbehörighet på de områden som regleras i lagen. Högsta domstolen fann då att regleringen fallit inom landskapets behörighet förutom stadgandet i 1 a § 1 mom. landskapslagen om ändring av landskapslagen om Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet, som ansågs utgöra en behörighetsöverskridning.

Högsta domstolen hänvisar till och omfattar det som framförts i det nämnda utlåtandet. I det följande behandlas endast den problematik i landskapslagen kring fördelningen av uppgifter mellan miljö- och hälsoskyddsmyndigheten och kommunerna, som varit orsaken till att motsvarande lagstiftning förordnats att förfalla.

Lagstiftningsbehörigheten för förvaltningsuppgifter om djursjukdomar och livsmedel faller inom flera regleringsområden enligt självstyrelselagen. Landskapet har behörighet på flesta av dem. Riket har emellertid enligt 27 § 31‒33 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om smittsamma sjukdomar hos husdjur, förbud mot införande av djur och djurprodukter och förebyggande av införsel av växtförstörare till landet. I 30 § 8 punkten självstyrelselagen stadgas bland annat att landskapsregeringen eller någon annan myndighet som bestäms i landskapslag ska sköta uppgifter som i lagstiftningen om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos människor och husdjur ankommer på en riksmyndighet.

Enligt 1 a § 1 mom. föreliggande landskapslag ska miljö- och hälsoskyddsmyndigheten sköta de uppgifter som i riket ankommer på staten men som enligt rikslagstiftningen ska handhas av kommunalveterinären.

Uppgiftsfördelningen angående förvaltningsuppgifterna om djursjukdomar och livsmedel regleras i veterinärvårdslagen (765/2009) vars syfte enligt 1 § är att säkerställa tillgången och kvaliteten på veterinärtjänster som kommunerna ordnar med och tillsynen över övriga veterinärtjänster. I 7 § 1 mom. stadgas att varje kommun ordnar inom sitt område med grundläggande veterinärtjänster och akut veterinärhjälp samt med tillsyn över livsmedelssäkerheten och skötseln av för kommunalveterinären föreskrivna uppgifter i enlighet med vad som bestäms i denna lag. Ytterligare stadgas i 10 § 1 mom. att kommunen ska utarbeta en plan för de veterinärtjänster som den ordnar samt för hur tillsynen över djurs hälsa och välbefinnande enligt denna lag ordnas på kommunens område. Enligt 16 § 1 mom. ska kommunen ha ett behövligt antal kommunalveterinärstjänster för skötseln av uppgifterna i lagen.

De nämnda lagrummen visar att skötseln av veterinäruppgifterna på det lokala planet är en kommunal angelägenhet. Denna omständighet kan inte förbises då man bedömer om landskapet från kommunerna har kunnat överföra uppgifter till en landskapsmyndighet på ett sätt som avviker från uppgiftsfördelningen mellan staten och kommunerna i rikslagstiftningen.

Ålandsdelegationen har i sitt utlåtande i detta ärende 29.10.2014 ingående analyserat de uppgifter det är fråga om och redogjort för lagstiftningen och dess bakgrund. Högsta domstolen finner inte skäl att här upprepa detta, utan förenar sig i Ålandsdelegationens framställning till denna del.

Högsta domstolen konstaterar att en kommunal myndighet i rikslagstiftningen uttryckligen har ålagts att handha vissa uppgifter. Av detta följer att kommunerna i landskapet inte med en landskapslag kan frigöras från ansvaret för att dessa uppgifter utförs. De uppgifter som lagen strävar till att överföra från kommunalveterinären till myndigheten må som uppgifter vara sådana som ankommer på en riksmyndighet. Det allmänna ansvaret som ankommer på kommunen kan ändå inte hävas genom överföringen av uppgifterna på det sätt som uppenbarligen avses i landskapslagstiftningen. Ansvaret för den allmänna organiseringen av detta område är organiskt förknippat med och följer uppgifterna. Med landskapslagen skulle därför uppgifter som inte ankommer på riksmyndigheterna i det avseende som 30 § 8 punkten självstyrelselagen avser överskjutas på land-skapsmyndigheter. Landskapet har här överskridit sin lagstiftningsbehörighet.

Den omständigheten att lagstiftningen i detta avseende kan förefalla osmidig, svår att tillämpa eller mindre ändamålsenlig kan inte tillmätas betydelse i lagstiftningskontrollen. Däremot kan sådana skäl tala för en ändring i självstyrelselagstiftningen. En sådan ändring är nu även anhängig. Regeringen har avlåtit en proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av 30 § självstyrelselagen för Åland (RP 217/2014 rd) att behandlas i den ordning som föreskrivs i 69 § 1 mom. självstyrelselagen. Genom ändringen skulle landskapsregeringen eller en myndighet som lyder under denna kunna sköta, förutom uppgifter som enligt rikslagstiftningen ankommer på en riksmyndighet, också sådana uppgifter som gäller smittskyddet för människor och husdjur och som enligt rikslagstiftningen ankommer på kommunerna.

Slutledning

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att den granskade landskapslagen faller inom landskapets behörighet förutom stadgandet i 1 a § 1 mom. landskapslagen om ändring av landskapslagen om Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet, som utgör en behörighetsöverskridning.

Därför hemställer Högsta domstolen att 1 a § 1 mom. landskapslagen förordnas att förfalla. Stadgandet torde dock inte ha en avgörande betydelse för tillämpningen av landskapslagen i övrigt, varför den till övriga delar kan förordnas att träda i kraft.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.