Utlå­tan­de gäl­lan­de Ålands lag­tings bes­lut 30.9.2020 om an­ta­gan­de av land­skaps­lag om tillämp­ning av po­lisla­gen på Åland och om änd­ring av nio and­ra lands­kaps­la­gar

Till Republikens President

Hänvisning: Justitieministeriets brev 5.11.2020 gällande ärendena nr VN/22857-22858/2020, VN/22860/2020, VN/22862/2020, VN/22865/2020, VN/22868/2020, VN/22870-22872/2020 och VN/22874/2020

Ärende: Ålands lagtings beslut 30.9.2020 om antagande av följande landskapslagar

1. landskapslag om tillämpning på Åland av polislagen
2. landskapslag om ändring av 1 § landskapslagen om Ålands polismyndighet
3. landskapslag om ändring av 3 § förvaltningslagen för landskapet Åland
4. landskapslag om ändring av 1 § landskapslagen om behandling av berusade
5. landskapslag om ändring av 10 och 25 §§ landskapslagen om ordningsvakter
6. landskapslag om ändring av 5g § landskapslagen om lotterier
7. landskapslag om ändring av 90 § räddningslagen för landskapet Åland
8. landskapslag om ändring av 15 § landskapslagen om produktionsstöd för el
9. landskapslag om ändring av 5 § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om konsumentsäkerhet
10. landskapslag om ändring av 11 och 46 §§ körkortslagen för Åland

Utlåtande

Högsta domstolen har granskat lagtingsbesluten i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sina beslut antagit en landskapslag om tillämpning på Åland av polislagen samt nio andra landskapslagar som närmast hänvisar till den förstnämnda landskapslagen. Lagtinget har antagit rikets polislag (FFS 872/2011) som en s.k. blankettlag. Samtidigt upphävs den gällande polislagen för Åland.

Landskapet har enligt 18 § 6 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om allmän ordning och säkerhet med de undantag som nämns i 27 § 27, 34 och 35 punkten, samt i fråga om brand- och räddningsväsendet. Enligt 18 § 1 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet även i fråga om de myndigheter och inrättningar som lyder under landskapsregeringen.

Riket har enligt 27 § 1, 23, 24, 26, 27, 34 och 35 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om bl.a. grundlag, som omfattar de medborgerliga fri- och rättigheterna, samt förundersökning, administrativa ingrepp i den personliga friheten, medborgarskap, utlänningslagstiftning och pass, skjutvapen och skjutförnödenheter, försvarsväsendet och gränsbevakningen med beaktande av vad som stadgas i 12 §, ordningsmaktens verksamhet för tryggande av statens säkerhet samt explosiva ämnen till den del rikets säkerhet berörs.

Såsom Högsta domstolen tidigare har konstaterat, hör polisens verksamhet på Åland dels till landskapets och dels till rikets lagstiftningsbehörighet på basis av självstyrelselagen (utlåtande 28.6.2013 gällande Ålands lagtings beslut 8.4.2013 om antagande av polislag för Åland m.m., OH 2013/125, samt även utlåtande 2.4.2019 gällande Ålands lagtings beslut 20.12.2018 om antagande av två landskapslagar om ändring av polislagen för Åland, OH 2019/46). De rättsområden som polislagen berör utgör delad behörighet mellan landskapet och riket enligt självstyrelselagen.

Polislagen för Åland som upphävs genom den ifrågavarande landskapslagen har varit en s.k. fulltextlag som dock i huvudsak följt rikets polislag. Högsta domstolen har tidigare konstaterat att den tidigare tillämpade lagstiftningstekniken har medfört vissa problem (utlåtanden OH 2013/125 och OH 2019/46). På grund av delad lagstiftningsbehörighet har en egen polislag i landskapet i praktiken krävt ändringar då rikets polislag ändrats.

Den ifrågavarande landskapslagen om tillämpning på Åland av polislagen är däremot en s.k. blankettlag. Meningen är inte att rättsläget ändras materiellt utan det är fråga om en lagstiftningsteknisk ändring.

Enligt 1 § 1 mom. landskapslagen om tillämpning på Åland av polislagen ska rikets polislag tillämpas på Åland med de avvikelser som anges i landskapslagen. Därtill ska enligt 1 § 2 mom. landskapslagen en ändring av rikets polis¬lag gälla på Åland från dess ikraftträdande i riket om inte annat följer av landskapslagen ifråga. Högsta domstolen konstaterar att en s.k. blankettlag kan användas eftersom den nämnda rikslagen även reglerar frågor som hör till landskapets lagstiftningskompetens och som lagtinget således kan stifta lagar om.

Enligt 19 § 3 mom. självstyrelselagen kan i en landskapslag för vinnande av enhetlighet och överskådlighet upptas stadganden av rikslagstiftningsnatur som i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag.

Med tanke på delningen av lagstiftningsbehörigheten inom detta område samt de avvikelser från rikets polislag som landskapslagen innehåller och även med beaktande av 19 § 3 mom. självstyrelselagen anser Högsta domstolen att de granskade lagtingsbesluten efterföljer kompetensfördelningen mellan landskapet och riket.

Ålandsdelegationen har i sitt utlåtande ansett att 15 § 2 mom. 11 punkten landskapslagen om tillämpning på Åland av polislagen utgör en behörighetsöverskridning. Enligt nämnda lagrum ska på Åland iakttas statsrådets och inrikesministeriets förordningar med närmare bestämmelser om ordnandet av och tillsyn över användningen av hemliga metoder för inhämtande av information i 5 kap. i rikets po-lislag, samt om dokumentering av åtgärderna och om de rapporter som ska lämnas, om inte landskapsregeringen inom ramen för lagtingets lagstiftningsbehörighetsområde genom landskapsförordning beslutat om avvikelser från riksbestämmelserna. Högsta domstolen konstaterar att motsvarande reglering ingår i 5 kap. 65 § (ÅFS 2014/27) gällande po-lislag för Åland. Eftersom landskapsregeringens förordningsfullmakt i det föreliggande lagrummet begränsas till att gälla endast inom landskapets lagstiftningsbehörighet och avvikelser inte heller kan göras till den del ärendet hör till området för lag, anser Högsta domstolen att denna bestämmelse inte utgör en behörighetsöverskridning.

På ovannämnda grunder och med beaktande även av Ålandsdelegationens utlåtande i övrigt anser Högsta domstolen att det inte föreligger skäl till anmärkningar.

Slutsats

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att de granskade landskapslagarna faller inom landskapets behörighet eller att bestämmelserna i dem annars kan upptas i landskapslagarna och att det inte torde föreligga hinder för att landskapslagarna träder i kraft.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.