Ut­lå­tan­de gäl­lan­de Ålands lag­tings be­slut 7.12.2022 om an­ta­gan­de av land­skaps­lag om änd­ring av jakt­la­gen för land­ska­pet Åland

Till republikens president

Hänvisning: Justitieministeriets brev 1.2.2023 gällande ärendet nr VN/1700/2023

Ärende: Ålands lagtings beslut 7.12.2022 om antagande av landskapslag om ändring av jaktlagen för landskapet Åland

Utlåtande

‍Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sitt beslut antagit en landskapslag om ändring av jaktlagen för landskapet Åland. I landskapslagen finns bland annat bestämmelser om fågelskyddsområden,
fångstredskap och fångstsätt samt användandet av enhandsskjutvapen och motordrivna fordon. Det huvudsakliga syftet med landskapslagen är att uppdatera och komplettera samt förtydliga de nuvarande bestämmelserna.

Lagstiftningsbehörigheten för de rättsområden som den föreliggande landskapslagen gäller faller inom flera regler¬ingsområden enligt självstyrelselagen. Det centrala området utgörs av jakt, som enligt 18 § 16 punkten självstyrelselagen hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Enligt 18 § 1 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och om myndigheter och inrättningar som lyder under den. Enligt 18 § 10 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet beträffande natur- och miljövård. Därtill har landskapet med vissa undantag enligt 18 § 6 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om allmän ordning och säkerhet.

Utgångspunkten är således att landskapslagen gäller angelägenheter som hör till landskapets lagstiftningskompetens.

Trots att de angelägenheter som landskapslagen reglerar hör till landskapets lagstiftningskompetens i sig bör vid lagstiftningsgranskningen dock tas ställning även till förhållandet mellan den nu ifrågavarande lagstiftningen och Finlands grundlag, eftersom stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag utgör riksbehörighet enligt 27 § 1 punkten självstyrelselagen. Samtidigt bör man kontrollera att landskapslagen överensstämmer med självstyrelselagens bestämmelser. Enligt 69 § 1 mom. självstyrelselagen kan nämligen självstyrelselagen inte ändras eller upphävas annat än genom överensstämmande beslut av riksdagen och lagtinget och detsamma gäller för stiftandet av en lag som innebär avvikelse från självstyrelselagen.

Enligt 26 § 1 mom. i den föreliggande landskapslagen kan landskapsregeringen, om fridlysning av särskild holme eller ögrupp med eller utan intilliggande vattenområde visar sig nödvändig för skydd av sjöfåglar som avses i lagens 20 §, såvida områdets ägare det begär, förordna att området ska utgöra fågelskyddsområde. I ett område som utsetts till fågelskyddsområde är det under tiden 15 mars – 31 juli förbjudet vid vite att landstiga och, om även vattenområde ingår, förbjudet att med högre hastighet än sju knop framföra motorbåt och annan liknande motordriven farkost, såvida inte landskapsregeringen beslutat om undantag från dessa förbud. Därtill kan landskapsregeringen enligt 26 § 2 mom. landskapslagen, såvida områdets ägare det begär, förordna att området ska utgöra sälskyddsområde, om särskild fridlysning av holme eller ögrupp och intilliggande vattenområde visar sig nödvändig för sälstammarnas bevarande. Det är förbjudet vid vite att vistas i ett område som utsetts till sälskyddsområde, såvida inte landskapsregeringen beslutat om undantag från detta.

Enligt 2 § 3 mom. grundlagen skall all utövning av offentlig makt bygga på lag. Därtill skall enligt 21 § 2 mom. grundlagen god förvaltning tryggas genom lag. I 80 § 1 mom. grundlagen stadgas att förordningar kan utfärdas med stöd av ett bemyndigande i grundlagen eller i någon annan lag. Bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag skall dock utfärdas genom lag. Enligt 80 § 2 mom. grundlagen kan även andra myndigheter än republikens president, statsrådet och ministerierna genom lag bemyndigas att utfärda rättsnormer i bestämda frågor, om det med hänsyn till föremålet för regleringen finns särskilda skäl och regleringens betydelse i sak inte kräver att den sker genom lag eller förordning. Tillämpningsområdet för ett sådant bemyndigande skall vara exakt avgränsat. Enligt bestämmelsen i 21 § 1 mom. självstyrelselagen kan landskapsregeringen med stöd av ett bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar i angelägenheter som hör till landskapets behörighet. Genom landskapslag skall dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag.

Detta innebär att kriterierna för användning av offentlig makt tydligt ska framgå av landskapslagen. God förvaltning och individens rättigheter förutsätter också att det framgår av landskapslagen hurdant beslutsfattande det är fråga om. Ifall det är fråga om normgivningsmakt, ska det framgå hur normgivningsmakten delegeras och vilka områden och vilka angelägenheter delegeringen gäller.

Såsom även Ålandsdelegationen konstaterar i sitt utlåtande, anges det inte i 26 § i den nu föreliggande landskapslagen några närmare kriterier för landskapsregeringens beslutsfattande om undantag från de förbud som avses i paragrafen (se även Högsta domstolens utlåtande 27.9.2018 gällande landskapslag om ändring av jaktlagen för landskapet Åland, OH2018/197). I landskapslagen saknas villkor och gränser för beslutsfattandet gällande undantagen. Tillämpningsområdet för bemyndigandet är således inte
exakt avgränsat. Med tanke på ovannämnda bestämmelser i grundlagen och självstyrelselagen är ett dylikt beslutsfattande problematiskt. Därtill är det utifrån 26 § landskapslagen oklart hurdant beslutsfattande av landskapsregeringen det är fråga om.

Även den i den ovannämnda paragrafen ingående regleringen av vite i samband med att landskapsregeringen förordnar att ett område ska utgöra fågel- eller sälskyddsområde är problematisk. Landskapslagen förutsätter nämligen inte att landskapsregeringen förelägger vite i enskilda fall, utan vitet följer direkt av landskapslagen. Med tanke på ovannämnda bestämmelser i grundlagen om rättsskydd och god förvaltning samt individens ställning överhuvudtaget är 26 § landskapslagen problematisk även till dessa delar.

På dessa grunder anser Högsta domstolen att 26 § landskapslagen utgör behörighetsöverskridning. Således bör lagrummet förordnas att förfalla.

Med beaktande även av Ålandsdelegationens utlåtande i övrigt anser Högsta domstolen att det inte föreligger skäl till ytterligare anmärkningar.

Slutsats

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att 26 § landskapslagen om ändring av jaktlagen för landskapet Åland bör förordnas att förfalla.

Högsta domstolen anser att den granskade landskapslagen till övriga delar faller inom landskapets behörighet och att det inte torde finnas hinder för att landskapslagen till övriga delar träder i kraft.

Enligt 20 § självstyrelselagen ankommer det på landskapsregeringen att göra en bedömning av situationen, om en landskapslag till en viss del förordnas att förfalla.