Ut­lå­tan­de gäl­lan­de Ålands lag­tings be­slut 13.3.2023 om an­ta­gan­de av land­skaps­lag om änd­ring av land­skaps­la­gen om till­gäng­li­ga webb­plat­ser och mo­bi­la ap­pli­ka­tio­ner inom land­skaps­för­valt­ning­en

Till republikens president

Hänvisning: Justitieministeriets brev 5.4.2023 gällande ärendet nr VN/10574/2023

Ärende: Ålands lagtings beslut 13.3.2023 om antagande av landskapslag om ändring av landskapslagen om tillgängliga webbplatser och mobila applikationer inom landskapsförvaltningen

Utlåtande

Justitieministeriet har begärt utlåtande om landskapslag om ändring av landskapslagen om tillgängliga webbplatser och mobila applikationer inom landskapsförvaltningen åtminstone i fråga om 8b § 4 mom. den ifrågavarande landskapslagen, vilken Ålandsdelegationen i sitt utlåtande har ansett innehålla behörighetsöverskridning med tanke på att standardisering utgör riksbehörighet.

Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sitt beslut antagit landskapslag om ändring av landskapslagen om tillgängliga webbplatser och mobila applikationer inom landskapsförvaltningen. Genom landskapslagen i fråga utvidgas tillämpningen av dess bestämmelser.

Justitieministeriets begäran om utlåtandet gäller landskapslagen som antagits samtidigt med landskapslagen om tillämpning av lagen om tillgänglighetskrav för vissa produkter och landskapslagen om ändring av 1 § landskapslagen om marknadskontrollen av vissa produkter samt landskapslagen om ändring av räddningslagen för landskapet Åland. Det huvudsakliga syftet med landskapslagarna är att förbättra vissa produkters och tjänsters tillgänglighet framför allt med tanke på personer med funktionsnedsättning. Genom landskapslagstiftningen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2102 om tillgänglighet avseende offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 om tillgänglighetskrav för produkter och tjänster.

Regleringen i lagtingsbeslutet gäller tillgängligheten. Tillgängligheten eller förbättring av möjligheten till jämlik användning av produkterna eller tjänsterna för personer med funktionsnedsättning omnämns inte vid fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan landskapet och riket i självstyrelselagen. Lagstiftningskompetensen i denna fråga i sig är således delad. Med tanke på förhållandet mellan den nu ifrågavarande lagstiftningen och Finlands grundlag, hänför sig den antagna landskapslagen till bestämmelsen om jämlikhet i 6 § grundlagen. Grundlagen utgör inte hinder för landskapslagstiftning i frågor om tillgängligheten på de rättsområden som utgör landskapsbehörighet. Stadgandena om tillgängligheten på Åland måste emellertid uppfylla de krav grundlagen ställer på skyddet för jämlikheten. Ur denna synvinkel har Högsta domstolen inte funnit skäl till anmärkning (jfr även Högsta domstolens utlåtande OH2020/161 om antagande av landskapslag om förhindrande av diskriminering).

Lagstiftningsbehörigheten för de rättsområden som den föreliggande landskapslagen gäller faller inom flera regler¬ingsområden enligt självstyrelselagen. De områdena utgörs av landskapets myndigheter och tjänstemän, kommunernas förvaltning och tjänsteinnehavare och näringsverksamhet. De nya bestämmelserna i 2a kap. landskapslagen tillämpas på tjänsteleverantörer för tjänster som riktar sig till konsumenter och som avser persontrafiktjänster inom landskapets lagstiftningsbehörighet, med undantag för stads-, förorts- och regionaltransporter, eller tjänster som ger åtkomst till audiovisuella medietjänster. Enligt 18 § 1 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och om myndigheter och inrättningar som lyder under den. Enligt 18 § 4 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet beträffande kommunernas förvaltning och kommunernas tjänsteinnehavare. Därtill har landskapet enligt 18 § 22 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om näringsverksamhet med vissa undantag som det inte är fråga om i detta fall. Enligt 18 § 21 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet gällande vägar och kanaler, vägtrafik, spårbunden trafik, båttrafik samt farleder för den lokala sjötrafiken. Enligt 27 § 40 punkten själstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om televäsendet. Enligt 18 § 20 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet beträffande rätten att utöva rundradio- och televisionsverksamhet inom landskapet med vissa begränsningar. Landskapslagens tillämpningsområde enligt 1 § och 8a § landskapslagen är begränsat till landskapets lagstiftningsbehörighet. Således tar den nu ifrågavarande landskapslagstiftningen hänsyn till uppdelningen av lagstiftningskompetensen mellan landskapet och riket och gäller angelägenheter som hör till landskapets lagstiftningskompetens.

Utgångspunkten är således att landskapslagen gäller angelägenheter som hör till landskapets lagstiftningskompetens.

Bestämmelsen i 8b § landskapslagen gäller tillgänglighet av digitala tjänster och allmänna tillgänglighetskrav.

Enligt 8b § 1 mom. landskapslagen ska tjänsteleverantören säkerställa att de digitala tjänster som denne tillhandahåller uppfyller kraven i 5 § samt de kompletterande krav som anges i denna paragraf. Tjänsteleverantören ska se till att det finns förfaranden för att säkerställa att de tillämpliga tillgänglighetskraven uppfylls under hela den tid som tjänsten tillhandahålls. Enligt 8b § 2 mom. landskapslagen ska tjänsteleverantören ge information om hur tjänsten fungerar, och om produkter används vid tillhandahållandet av tjänsten, om tjänstens koppling till dessa produkter, om produkternas egenskaper när det gäller tillgänglighet och om hur de fungerar tillsammans med hjälpmedel. Om stödtjänster finns att tillgå ska tjänsteleverantören säkerställa att de via tillgängliga kommunikationssätt ger information om tjänstens tillgänglighet och kompabilitet med tekniska hjälpmedel. Kompletterande krav som uppfyller sådana enligt artikel 15 i tillgänglighetsdirektivet antagna harmoniserade standarder, eller delar av dem, till vilka hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, eller som överensstämmelser med de tekniska specifikationer, eller delar av dem, som fastställts i genomförandeakter som antagits av Europeiska kommissionen, ska enligt 8b § 3 mom. landskapslagen anses uppfylla de i denna paragraf angivna tillgänglighetskrav som de aktuella standarderna, tekniska specifikationerna och delarna av dem täcker. Enligt 8b § 4 mom. landskapslagen kan närmare bestämmelser om de kompletterande kraven och om tillämpningen av dem utfärdas genom landskapsförordning.

Såsom även Ålandsdelegationen har konstaterat i sitt utlåtande har riket enligt 27 § 19 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om standardisering. Landskapet har inte ansetts ha behörighet att inom ett lagstiftningsområde i fråga om vilket landskapet i sig har lagstiftningsbehörighet föreskriva avvikande standarder än i riket. Fastän regleringen på lagnivå hörde enligt kompetensfördelningen till landskapet, föll den detaljerade tekniska nivån under rikets behörighet som standardisering (se t.ex. Högsta domstolens utlåtande OH2012/93 om antagande av landskapslag om ändring av landskapslagen om tillämpning av fordonslagen).

Bestämmelsen i 8b § 4 mom. i den föreliggande landskapslagen innehåller delegering av normgivningsmakt. Det framgår av lagens förarbeten (lagförslaget nr 29/2021-2022, s. 25) att avsikten har varit att möjliggöra landskapsregeringens delegerade normgivningsmakt eftersom man i det skedet då lagen bereds inte ännu vet om de harmoniserade standarderna kommer att täcka också de kompletterande kraven enligt bilaga I. En landskapsförordning kan därför behöva utfärdas för att ge närmare bestämmelser om kraven i bilaga I.

Med hänsyn även till denna avsikt beträffande den delegerade normgivningsmakten anser Högsta domstolen att bestämmelserna inte kan anses stå i strid med 27 § 19 punkten självstyrelselagen. I en sådan delegering av normgivningsmakt är det inte direkt fråga om standardisering och utövningen av den delegerade normgivningsmakten som avses i 8b § 4 mom. landskapslagen möjliggör inte standardisering i sig. Således har anknytningen till standardiseringen i detta fall inte givit Högsta domstolen anledning till anmärkningar mot lagtingsbeslutet.

Därför anser Högsta domstolen att landskapslagen i fråga inte är problematisk med tanke på rikets lagstiftningsbehörighet.

Med beaktande av Ålandsdelegationens utlåtande beträffande den i ifrågavarande landskapslagen i övrigt anser Högsta domstolen att det inte föreligger skäl till ytterligare anmärkningar.

Slutsats

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att den granskade landskapslagen faller inom landskapets behörighet och att bestämmelserna i den kan upptas i landskapslagen och att det därför inte torde föreligga hinder för att landskapslagen träder i kraft.