HD:2026:62

A och B hade dömts till straff för misshandel som begåtts gemensamt och i samråd. Misshandeln hade spelats in med A:s mobiltelefon, och de inspelade videoupptagningarna hade efter gärningen skickats från den till B:s mobiltelefon. A och B hade dömts att förverka de videoupptagningar av misshandeln som framställts genom brottet till staten. Åklagaren yrkade att A:s och B:s mobiltelefoner skulle dömas förverkade till staten som hjälpmedel vid brott.

Högsta domstolen ansåg att A:s mobiltelefon, som hade använts i förnedringssyfte för att spela in misshandeln, var ett sådant i 10 kap. 4 § 2 mom. 1 punkten strafflagen avsett föremål som har använts vid begåendet av ett uppsåtligt brott, vilket kunde dömas förverkat till staten. Det var dock inte nödvändigt att döma A:s mobiltelefon förverkad till staten för att förebygga nya brott på det sätt som avses i paragrafens 3 mom. (Omröstn.)

Högsta domstolen ansåg vidare att B:s mobiltelefon, till vilken videoupptagningarna av misshandeln hade skickats, inte var ett sådant i 10 kap. 4 § 2 mom. 1 punkten strafflagen avsett föremål som har använts vid begåendet av ett uppsåtligt brott eller ett i momentets 2 punkt avsett föremål som har ett nära samband med ett uppsåtligt brott som behandlas i rättegång och som är särskilt lämpat för begående av ett uppsåtligt brott, vilket kunde dömas förverkat till staten. (Omröstn.)

SL 10 kap 4 §