HD:2025:1

A hade befunnit sig i B:s bostad när B plötsligt efter att ha använt droger förlorat medvetandet och blivit liggande på golvet i sin bostad. A hade avlägsnat sig från B:s bostad, men efter ungefär två timmar kommit tillbaka och märkt att B fortfarande låg medvetslös på golvet. A hade i det sammanhanget flyttat de plåster innehållande droger som B hade satt på sin bröstkorg och satt dem på hans hals. Efter att ha tillgripit egendom av B hade A avlägsnat sig från bostaden medan B fortfarande blev liggande medvetslös med ena benet delvis under sig. B hade fått kallbrand i benet. Det hade blivit nödvändigt att amputera den nedre extremiteten vid underbenet.

Högsta domstolen ansåg att B:s hjälpbehov hade hänfört sig till den plötsliga förlusten av medvetandet och till den allvarliga fara för hälsan som berodde på den långa medvetslösheten. Det att A hade flyttat drogplåstren till B:s hals, vilket inte hade samband med att B blev medvetslös men som tillräknats A som misshandel, utgjorde inte hinder för att döma för försummande av räddningsåtgärd. De åtgärder som krävts av A skulle inte heller ha krävt ett sådant förfarande genom vilket han hade blivit tvungen att ange sig själv för att ha misshandlat B. A tillräknades försummande av räddningsåtgärd. (Omröstn.)

Den allmänna skyldigheten att ge eller skaffa hjälp som skulle bedömas som försummande av räddningsåtgärd medförde inte en sådan ansvarsställning som även hade medfört skyldighet att förhindra uppkomsten av personskadan. Åtalet för grovt vållande av personskada förkastades.

Högsta domstolen ansåg av de skäl som framgår av avgörandet att A inte genom sitt förfarande som tillräknats honom som försummande av räddningsåtgärd hade kränkt B:s människovärde allvarligt. Yrkandet på ersättning för lidande förkastades. (Omröstn.)

SL 21 kap 11 §
SL 21 kap 15 §
SkadeståndsL 5 kap 6 § 1 mom 4 punkten