HD:2024:78

A hade gjort sig skyldig till djurskyddsbrott genom att under en travtävling slå hästen talrika gånger med piskan och tömmarna. A hade yrkesmässigt sysslat med hästar ända sedan 1980-talet och i det sammanhanget hade det inte kommit fram omständigheter som skulle ha visat att A var oförmögen eller olämplig att sörja för hästarnas välfärd.

Högsta domstolen ansåg att det vid bedömningen av frågan om huruvida djurhållningsförbud ska meddelas på grund av djurskyddsbrott var av central betydelse om den gärning som den som har gjort sig skyldig till djurskyddsbrottet hade begått visade att denne var oförmögen eller olämplig att sörja för djurens välfärd. Högsta domstolen ansåg av de skäl som närmare framgår av avgörandet att man inte på basis av det djurskyddsbrott som hade tillräknats A eller något annat som framkommit i saken kunde anse att han var olämplig eller oförmögen att sörja för hästars välfärd. Yrkandet på att djurhållningsförbud skulle meddelas förkastades. (Omröstn.)

SL 17 kap 23 § (14/2011)