Ut­lå­tan­de gäl­lan­de Ålands lag­tings be­slut 14.3.2012 om an­ta­gan­de av land­skaps­lag om pro­duk­tion av ge­ne­tiskt mo­di­fi­e­ra­de väx­ter

Till Rebuplikens President

Hänvisning: Justitieministeriets brev 2.5.2012 gällande ärendet nr 12/08/2012

Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 14.3.2012 om antagande av landskapslag om produktion av genetiskt modifierade växter

Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Den landskapslag som nu antagits har enligt 1 § 1 mom. som syfte att hindra spridning och inblandning av genetiskt modifierade grödor i andra grödor och biotoper samt att förebygga de ekonomiska skador som inblandningen kan orsaka. Den grundar sig på en rekommendation av Europeiska gemenskapernas kommission om riktlinjer för utarbetande av nationella strategier och bästa praxis för samexistens mellan genetiskt modifierade grödor och konventionellt och ekologiskt jordbruk (2003/556/EG). Avsaknaden av bestämmelser som är specifika för produktion av genetiskt modifierade växter har påkallat lagstiftning på området.

Själva gentekniken regleras både i landskapet och i riket i gentekniklagen (377/1995) och de författningar som utfärdats med stöd av den. Frågan om landskapets behörighet på området var föremål för ett utlåtande av Högsta domstolen 21.3.1996. I utlåtandet ansågs gentekniken innebära ett djupgående ingrepp i den naturliga utvecklingen. Riket ansågs ha lagstiftningsbehörigheten på området, eftersom det gällde omständigheter som förutsatte en särskild naturvetenskaplig sakkunskap av tillsynsmyndigheterna och som på ett vittgående eller svåröverskådligt sätt kunde påverka miljön och hälsan både i landskapet och utanför landskapet. Republikens president förordnade på samma grunder landskapslagen om genteknik att förfalla.

Den nu antagna landskapslagen gäller inte frågor av den natur som regleras i gentekniklagen utan tar enbart sikte på att reglera produktionen av genetiskt modifierade växter. Den omständigheten att genteknik anses höra till rikets lagstiftningsbehörighet ställer inget hinder för att reglera produktionen av genetiskt modifierade växter i landskapslagstiftning.

Landskapslagen gäller flera rättsområden. De mest centrala områdena är jord- och skogsbruk samt natur- och miljövård. Enligt 18 § 15 och 10 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet inom dessa områden. Landskapet har också behörighet i fråga om tillvaratagande av jordbruksmarks, skogsmarks och fiskevattens produktionsförmåga enligt 18 punkten i samma paragraf. Landskapslagen tangerar dessa uppgifter. Beträffande näringsverksamhet har landskapet enligt 18 § 22 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet med vissa begränsningar, vilka inte aktualiseras i detta fall. Landskapslagens anknytning till skyddet av konsumenten, på vilket område riket har lagstiftningsbehörighet, är endast indirekt. Högsta domstolen anser regleringen till sin natur klart höra till landskapets lagstiftningsbehörighet.

I landskapslagen regleras också förvaltningsuppgifter. Enligt 18 § 1 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och i fråga om de myndigheter och inrättningar vilka lyder under den. Beträffande den EU-rättsliga dimensionen kan konstateras att landskapsregeringen har sänt lagförslaget till landskapslagen till kommissionen som fattat beslut att lagförslaget inte är en teknisk föreskrift och att det inte heller i övrigt finns någon anledning till åtgärder från kommissionens sida i enlighet med det informationsförfarande, som gäller regleringen av tekniska standarder, mellan medlemsstaterna och kommissionen.

Högsta domstolen har granskat landskapslagen även ur den synvinkeln att den innehåller reglering som griper in i de grundläggande fri- och rättigheterna sådana som näringsfrihet, egendomsskydd samt hemfrid. Lagen innehåller också regler om överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter. Dessa frågor bör bedömas i relation till stadgandet i 21 § 1 punkten självstyrelselagen, enligt vilken riket har lagstiftningsbehörighet i fråga om avvikelse från grundlag. I sin granskning har Högsta domstolen inte funnit skäl till anmärkningar och hänvisar till denna del till den analys som Ålandsdelegationen framfört i sitt utlåtande.

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att landskapslagen faller inom landskapets behörighet och att hinder för att den skall träda i kraft inte torde föreligga.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.