HD:2026:70

A hade med stöd av utlänningslagen tagits i förvar i tre perioder: första gången 10.9-23.11.2022, andra gången 5.12.2022-15.3.2023 och tredje gången från och med 11.9.2023. Högsta domstolens bedömning gällde frågan om lagenligheten av A:s tid i förvar under den tredje perioden.

Högsta domstolen ansåg av de skäl som framgår av avgörandet att A:s två första förvarsperioder skulle beaktas vid beräkningen av den preliminära maximitiden på sex månader för förvar enligt 127 § 1 mom. (195/2011) utlänningslagen och att sagda maximitid således hade uppnåtts 17.9.2023. Uppfyllandet av de ytterligare villkor som föreskrivits för att tidsfristen i fråga får överskridas borde ha bedömts på tjänstens vägnar i domstol inom en så kort tid som möjligt från det att polisens beslut om tagande i förvar fattades 11.9.2023. Trots att detta inte hade skett i saken hade tingsrätten vid behandlingen av förutsättningarna för förvar 7.12.2023 kunnat bestämma att A fortfarande skulle hållas i förvar när förutsättningarna för förlängning av tiden i förvar uppfylldes och den absoluta maximitiden för förvar enligt 127 § 1 mom. (195/2011) utlänningslagen inte hade uppnåtts.

UtlänningsL 121 § (813/2015)

UtlänningsL 127 § 1 mom (195/2011)

UtlänningsL 128 § (646/2016)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG (återvändandedirektivet) art 15