HD:2026:83
Tvångsmedel – Häktning – Fortsatt häktning
R 1/2025/579
1070 0700
20.11.2026
ECLI:FI:KKO:2026:83
Fråga om tingsrätten när huvudförhandlingen avslutades hade lagliga förutsättningar att bestämma att svaranden fortfarande skulle hållas häktad på grund av risken för att personen fortsätter sin brottsliga verksamhet.
TvångsmedelsL 2 kap 5 § 1 mom
TvångsmedelsL 2 kap 11 § 1 mom
Målets handläggning i de lägre domstolarna
Helsingfors tingsrätts beslut 19.3.2025 nr 1027 6724 och Helsingfors hovrätts beslut 9.4.2025 nr 1028 2589 har till behövliga delar beskrivits i Högsta domstolens avgörande.
Saken har i tingsrätten avgjorts av tingsdomare Annika Sjöblom och nämndemän samt i hovrätten av hovrättens ledamöter Pia Sandvik, Jenny Öberg och Anna Suksi. Föredragande Jesper Wilkman.
Ändringssökande i Högsta domstolen
Åklagarna meddelades besvärstillstånd.
Åklagarna yrkade i sina besvär att Högsta domstolen konstaterar att det när huvudförhandlingen i tingsrätten avslutades har funnits lagliga förutsättningar för att hålla A häktad till dess domen meddelades.
A yrkade i sitt bemötande att besvären förkastas.
Högsta domstolens avgörande
Domskäl
Sakens bakgrund
1. Åklagarna har yrkat på straff för A bland annat för grovt rån och försök till dråp (3.7.2024), grovt skjutvapenbrott (1.3–29.8.2024) och grovt narkotikabrott (29.4–28.9.2024). A har sedan 24.9.2024 varit häktad såsom på sannolika skäl misstänkt för brotten. Vid avslutandet av huvudförhandlingen i tingsrätten 19.3.2025 har åklagarna yrkat att A ska hållas häktad till dess att domen meddelas, eftersom det har funnits anledning att misstänka att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Som grunder för yrkandet har åklagarna åberopat det villkorliga fängelsestraff som A 28.6.2024 dömts till för brott begångna 8.4.2024, de bötesstraff som A tidigare dömts till samt allvarligheten i de i åtalet avsedda brotten som behandlats i tingsrätten. A har motsatt sig åklagarnas yrkande och åberopat att den sex månader långa häktningstiden och de kontaktbegränsningar som gällt under denna tid hade avbrutit hans brottsspiral.
2. Tingsrätten har ansett att det inte har funnits förutsättningar för att hålla A häktad och frigivit A. Tingsrätten har konstaterat att de i åtalet avsedda brottens allvarliga natur i sig stöder yrkandet på att A ska hållas häktad. A:s tidigare brottslighet har dock varit lindrigare, med undantag för det rån och det grova hemfridsbrott som han gjort sig skyldig till 8.4.2024. A hade misstänkts för att ha gjort sig skyldig till de nu ifrågavarande brotten omedelbart efter att han 17.6.2024 frigivits från den häktning som hänförde sig till de ovan nämnda brotten. Å andra sidan var det inte fråga om flera allvarliga brott. Tingsrätten har ansett att A:s tidigare brottslighet i viss mån har stött det att det finns en risk för att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. I saken hade det dock inte ens påståtts att A skulle ha varit misstänkt för andra brott eller att han skulle vara medlem i en organiserad kriminell sammanslutning. Dessa omständigheter stödde ståndpunkten att det inte längre fanns någon risk för fortsatt brottslig verksamhet. Tingsrätten har ansett att den sex månader långa tiden för frihetsberövande har avbrutit en eventuell brottsspiral, med beaktande av att A inte tidigare upprepade gånger hade gjort sig skyldig till allvarliga brott.
3. Hovrätten förkastade åklagarnas klagan.
Till vilka delar Högsta domstolen uttalar sig i saken
4. Tingsrätten har sedermera meddelat dom i huvudsaken. Även om utgången av det överklagade beslutet inte längre kan påverkas, kan Högsta domstolen med anledning av åklagarnas ändringsansökan uttala sig om huruvida det i ärendet har funnits lagliga förutsättningar för fortsatt häktning (se HD 2025:28, punkt 2 och det avgörande som det hänvisas till där).
Frågeställning
5. I Högsta domstolen är det fråga om bedömningen av huruvida det när huvudförhandlingen i tingsrätten avslutades har funnits lagliga förutsättningar för att fortsättningsvis hålla A häktad på grund av risken för fortsatt brottslig verksamhet (återfallsfara).
Tillämpliga bestämmelser och utgångspunkter för bedömningen
6. Enligt 2 kap. 5 § 1 mom. 2 c punkten och 11 § 1 mom. tvångsmedelslagen får den som på sannolika skäl är misstänkt för brott, när den allmänna förutsättningen beträffande det misstänkta brottets allvarlighetsgrad uppfylls, häktas på grund av återfallsfara, om den misstänktes personliga förhållanden eller andra omständigheter ger anledning att misstänka att personen fortsätter sin brottsliga verksamhet. Enligt förarbetena till tvångsmedelslagen är det i praktiken ofta fråga om personer i en brottsspiral och om att lyckas få slut på deras brottsliga verksamhet (RP 222/2010 rd s. 258). Utöver antalet brott kan domstolen då beakta den dömdes levnadsförhållanden i allmänhet (RP 181/1994 rd s. 8).
7. Högsta domstolen har i sitt prejudikat HD 2024:42 bedömt förutsättningarna för förekomsten av så kallad flyktfara, som utgör en särskild förutsättning för reseförbud. Högsta domstolen har konstaterat att det föreskrivs om flyktfara och tröskeln för dess uppfyllande på samma sätt i fråga om reseförbud och häktning. Begreppet ”anledning att misstänka”, som utgör tröskeln för de särskilda förutsättningarna för häktning, beskriver den lägsta sannolikhetsnivå som används i förundersöknings- och tvångsmedelslagstiftningen. Som motvikt till denna låga tröskel är det viktigt att det till stöd för yrkandet läggs fram konkreta omständigheter, utifrån vilka det är möjligt att göra bedömningen ”anledning att misstänka”. Efter att huvudförhandlingen har hållits har domstolen möjlighet att bedöma de omständigheter som talar för och emot de särskilda förutsättningarna, då den har tagit emot hela bevisningen vid huvudförhandlingen (se punkterna 5–7 och det avgörande som det hänvisas till där).
8. Högsta domstolen har i sitt prejudikat HD 2024:20 (punkt 41), som gällde fortsatt häktning, vid bedömningen av förutsättningarna för förekomsten av återfallsfara, konstaterat att återfallsfara vanligtvis kommer i fråga antingen på grund av tidigare domar mot den som begärts häktad eller på grund av anhängiga brottsmisstankar. Högsta domstolen har ansett att vid bedömningen gällande återfallsfara kan betydelse särskilt tillmätas brottsmisstankarnas art och allvarlighet, den tid som förflutit mellan gärningarna, den misstänktes brottshistoria samt hans eller hennes personliga egenskaper och beteende. I fråga om återfallsfara ska, precis som i fråga om de övriga förutsättningarna för häktning, även allvarligheten i den brottsmisstanke som behandlas beaktas. När det gäller allvarliga brott krävs det nödvändigtvis inte lika stark utredning om förutsättningarna för häktning som när det gäller lindrigare brott.
9. I det sistnämnda prejudikatet hade det yrkats att den misstänkte skulle hållas häktad såsom misstänkt för mord. Till stöd för återfallsfara hade det åberopats att det fanns flera anhängiga brottsmisstankar mot personen, med brottsrubriceringar som bland annat försök till dråp, grovt narkotikabrott och grovt rån. Det senaste misstänkta brottet före den misstanke om mord som låg till grund för häktningsyrkandet hade varit en misshandel som inträffat ungefär ett dygn tidigare. Högsta domstolen ansåg att det förelåg återfallsfara, med beaktande särskilt av att det brott som låg till grund för häktningen var synnerligen allvarligt, kopplingen till organiserad brottslighet i samband med denna brottsmisstanke, allvarligheten och arten av de övriga anhängiga brottsmisstankarna samt den tidsmässiga närheten mellan misstanken om misshandel och det misstänkta mordet. (Punkterna 42 och 43.)
10. Högsta domstolen konstaterar att det vid återfallsfara är fråga om en prognos som gäller framtiden och att kriterierna för denna fara inte kan definieras exakt. Överskridandet av tröskeln ”anledning att misstänka”, som beskriver den lägsta sannolikhetsnivån inom tvångsmedelslagstiftningens systematik, bör dock även när det gäller återfallsfara grundas tillräckligt specificerat på omständigheterna i varje enskilt fall. Vid bedömningen av huruvida det föreligger återfallsfara i en situation där den misstänkte redan varit frihetsberövad på grund av brottsmisstanken kan olika aspekter väga olika tungt, beroende på exempelvis den misstänktes personliga förhållanden och naturen av de misstänkta brotten eller de brott som tidigare tillräknats honom eller henne. Att brottsmisstankarna har koppling till exempelvis organiserad brottslighet kan ofta innebära att det föreligger återfallsfara, i synnerhet i en situation där den misstänkte redan har en liknande brottshistoria. I sådana fall avbryter inte ens ett långvarigt frihetsberövande nödvändigtvis faran för fortsatt brottslig verksamhet. Även om det inte är fråga om misstänkt organiserad brottslighet kan det av den misstänktes personliga förhållanden, brottsmisstankar och tidigare brottshistoria framgå omständigheter som stöder förekomsten av återfallsfara.
Högsta domstolens bedömning
11. Tingsrätten har vid avslutandet av huvudförhandlingen ansett att kravet avseende de allmänna förutsättningarna för häktning av A uppfylls i fråga om det misstänkta grova narkotikabrottet, det misstänkta grova skjutvapenbrottet och övriga misstänkta brott. I brottshelheten har utöver A även flera andra personer varit åtalade som gärningsmän. Föremålet för det misstänkta grova narkotikabrottet har varit åtminstone tre kilogram kokain, 18 kilogram amfetamin samt 5 500 ecstasytabletter. Åtalet för grovt skjutvapenbrott har gällt innehav av patroner, tre hagelgevär, fyra pistoler och en maskinpistol. Maskinpistolen, två hagelgevär och två pistoler hade inte återfunnits. Vid det misstänkta grova rånet och det misstänkta försöket till dråp hade enligt åtalet ett skjutvapen använts. Enligt åtalet har gärningstiden för det grova narkotikabrottet varit nästan fem månader och för det grova skjutvapenbrottet nästan sex månader. A hade misstänkts för att ha gjort sig skyldig till grovt rån och försök till dråp drygt två veckor efter att ha frigivits från häktningen på grund av tidigare brottsmisstankar. Vid den tidpunkten hade det gått mindre än en vecka sedan han dömdes till villkorligt fängelsestraff på grundval av de tidigare brottsmisstankarna.
12. Högsta domstolen konstaterar att det för A:s vidkommande inte har varit fråga om misstänkt organiserad brottslighet. De allvarliga brottsmisstankar som riktats mot A hänför sig till en period på cirka sju månader, vilket i sig ännu inte kan betraktas som en särskilt lång tidsperiod. A har dock varit åtalad i en allvarlig brottshelhet bestående av flera olika gärningar som begåtts under denna tidsperiod och som delvis har inletts innan A har häktats på grund av tidigare brottsmisstankar och fortsatt efter att A frigivits från den tidigare häktningen, som varat i drygt två månader. När huvudförhandlingen avslutades har tingsrätten kunnat bedöma den bevisning enligt vilken A misstänks ha varit beredd att utöva allvarligt våld mycket kort efter att ha frigivits från häktningen och fått sin föregående fällande dom. Brottsmisstankarna har haft koppling till omfattande narkotikahandel, och A har tillsammans med övriga svarande innehaft ett stort antal skjutvapen som de även använt för brottslig verksamhet. Dessa drag hos brottsmisstankarna talar för att det trots ett frihetsberövande på cirka ett halvt år och begränsningar av kontakterna har funnits anledning att misstänka att A fortsätter sin brottsliga verksamhet när han friges. Denna ståndpunkt har också fått stöd av att en del av de skjutvapen som varit föremål för det grova skjutvapenbrottet fortfarande inte hade kunnat återfinnas.
13. Mot förekomsten av återfallsfara har i viss mån talat att A inte tidigare vid upprepade tillfällen gjort sig skyldig till allvarliga brott. Betydelsen av denna omständighet har dock minskat till följd av de föreliggande brottsmisstankarnas allvarlighet och det faktum att A trots att han var under 20 år gammal redan tidigare samma år hade gjort sig skyldig till rån, grovt hemfridsbrott och olaga hot. Med hänsyn till detta kan inte heller den omständigheten att A:s tidigare domar har gällt lindrigare brott tillmätas sådan betydelse som på ett avgörande sätt skulle tala mot förekomsten av återfallsfara. Att brotten och brottsmisstankarna gradvis har blivit allvarligare har snarare talat för att det föreligger återfallsfara. Enligt Högsta domstolens bedömning har inte heller den omständigheten att A när huvudförhandlingen i tingsrätten avslutades inte hade några andra anhängiga brottsmisstankar i någon betydande utsträckning talat mot förekomsten av återfallsfara, eftersom han, såsom konstaterats, hade varit frihetsberövad i cirka ett halvt år före huvudförhandlingen och en del av de föreliggande brotten misstänks ha fortsatt till dess att han häktades.
14. På de grunder som anförts ovan anser Högsta domstolen att det när huvudförhandlingen i tingsrätten avslutades har funnits skäl att misstänka att A fortsätter sin brottsliga verksamhet. Det har således vid den tidpunkten funnits lagliga förutsättningar för att hålla A häktad på grund av återfallsfara. Det har inte framkommit några omständigheter på grund av vilka frihetsberövandet skulle ha varit oskäligt med hänsyn till sakens natur eller A:s ålder eller andra personliga förhållanden. Användningen av tvångsmedel har kunnat anses försvarlig med beaktande av hur grova de misstänkta brotten är, av att den misstänktes rättigheter kränks när tvångsmedlet används samt övriga omständigheter som inverkar på saken. Således skulle det också ha varit förenligt med proportionalitetsprincipen enligt 1 kap. 2 § och principen om minsta olägenhet enligt 1 kap. 3 § tvångsmedelslagen samt förbudet mot oskälig häktning enligt 2 kap. 13 § i samma lag att hålla A häktad.
Beslut
Det har funnits lagliga förutsättningar för att hålla A häktad när tingsrättens huvudförhandling avslutades 19.3.2025.
Saken har avgjorts av justitieråden Ari Kantor, Lena Engstrand, Tuija Turpeinen, Pasi Pölönen och Heli Melander. Föredragande Pekka Pöyhönen.