HD:2026:80

A hade häktats och hans kontakter hade begränsats allmänt för viss tid så att han inte fick ha kontakt med personer utanför fängelset. Begränsningen av kontakterna hade sedermera upphört. Därefter, när häktningen ännu fortsatte, hade A häktats också som misstänkt för andra brott och hans kontakter med vissa personer hade begränsats. Senare bestämde hovrätten på begäran av undersökningsledaren att A:s kontakter skulle begränsas allmänt för viss tid så att A inte fick ha kontakt med personer utanför fängelset eller med andra häktade.

Högsta domstolen ansåg av de skäl som framgår av avgörandet att de tidigare begränsningarna av kontakterna inte hindrade att kontakterna begränsades allmänt på det sätt som hovrätten bestämt. Den i 4 kap. 1 § 2 mom. tvångsmedelslagen föreskrivna maximitiden på 60 dagar för den allmänna kontaktbegränsningens giltighet räknades från det att frihetsberövandet började, även om det beslutades om begränsningen senare. Frihetsberövandet ansågs ha börjat från det senare häktningsbeslutet, eftersom det förelåg särskilt vägande skäl för att besluta om allmän kontaktbegränsning enbart i anslutning till de brottsmisstankar som låg till grund för det häktningsbeslutet.

TvångsmedelsL 4 kap 1 § 2 mom