HD: Det timarvode om 120 euro som hade förordnats för försvararen var skäligt på det sätt som förutsätts i rättshjälpslagen

En advokat yrkade att det av statens medel betalas ett arvode om 130 euro per timme till honom för biträdande av svaranden i högsta domstolen. Han motiverade sitt yrkande med att timarvodet om 120 euro enligt den ändrade 6 § statsrådets förordning om grunderna för arvoden vid allmän rättshjälp (förordningen om arvoden) inte kunde anses skäligt i enlighet med 17 § rättshjälpslagen eftersom det understeg det timarvode om 130 euro som högsta domstolen i sitt avgörande HD 2024:71 hade ansett skäligt. Med stöd av 107 § Finlands grundlag skulle den nya 6 § förordningen om arvoden inte tillämpas.

Högsta domstolen konstaterade att rättstillämpningen av 6 § förordningen om arvoden hade blivit oenhetlig efter att högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen hade givit avgöranden som avvek från varandra. Till följd av avgörandena och den ändring i 6 § förordningen om arvoden som dessa gett upphov till avvek bedömningen av arvodets skälighet från ärendet som var föremål för prövning i avgörandet HD 2024:71, under vars behandling statsrådet hade höjt timarvodet senast år 2014.

Det i rättshjälpslagen använda begreppet skäligt arvode är öppet och värdeladdat. Bakom ändringen av 6 § förordningen om arvoden låg de från varandra avvikande högsta domstolarnas avgöranden och i bemyndigandet att utfärda förordning ingick en prövningsrätt vid föreskrivandet av det skäliga timarvodet. Med beaktande av dessa omständigheter ansåg högsta domstolen att timarvodet enligt den gällande 6 § förordningen om arvoden inte stred mot rättshjälpslagen på så vis att man inte skulle ha fått tillämpa bestämmelsen i ärendet. Till försvararen betalades ett arvode om 120 euro per timme i enlighet med 6 § förordningen om arvoden.

Till den del som det var fråga om försvararens arvode behandlades ärendet i plenum.